Postscript: Självförsvar i sociala medier

För ett tag sedan översatte jag Elle Armageddons blogginlägg om självförsvar i sociala medier. De av er som läst både översättningen och originalet har förmodligen märkt att jag försökte kompromissa mellan att översätta troget och att få texten att stå på egna ben. Vilket är en svår balansgång eftersom originalet inte står på egna ben, och en trogen översättning vore mindre användbar än den översättning jag gjorde. Användbarhet är trots allt huvudpoängen med guider. Resultatet blev... aningen kantigt.

Jag är förvisso partisk, men ta dig gärna tid att läsa både original och översättning. Det är lärorikt på mer än ett sätt.

Under översättandets gång tänkte jag ofta att det behövdes någon slags eftertext till det översatta, som satte ämnet in ämnet i sitt sammanhang. Originalet står som sagt inte på egna ben, och dess användbarhet står och faller med att läsaren är införstådd i varför det är en bra idé att idka självförsvar i sociala medier. En läsare kommenterade på översättningen att den var "lika häpnadsväckande bisarr som den faktiskt är verklighetsförankrad", och det ligger mycket i den reaktionen. Inlägget ger goda råd, men dessa råd behöver backas upp med kontext för att bli fullt begripliga.

En sådan kontextuell ledtråd är att svara på frågan: varför är det en bra idé att idka självförsvar i sociala medier?

Elle skrev ett uppföljningsinlägg, där huvudpoängen är att hen skriver utifrån den hotbild hen själv lever under. Vilket är viktig kontextuell information, och det sätter fingret på den springande punkten i det hela - ens behov av att försvara sig beror helt och hållet på vem en är. Vissa kan glatt dela med sig av hur mycket information som helst utan att någonting händer (eller någon ens reagerar med ett endaste like), medan andra behöver vara ytterst disciplinerade för att inte råka illa ut.

Det säger sig självt att behovet och användbarheten av en guide till självförsvar i sociala medier skiljer sig åt mellan dessa två grupper. Den som inte har något att dölja har inget att frukta, som talesättet går.

De som har hämndlystna ex, familjer som inte accepterar ens läggning, eller medlemskap i organisationer som inte tillåts av den nuvarande regimen, däremot, har både något att frukta och något att dölja. Att kunna vara online utan att omedelbart bli identifierad är en fördel i dessa fall, och i många fall är det ens enda möjlighet att kunna komma i kontakt med likasinnade över huvud taget.

I många fall räcker med att vara homosexuell för att hamna i onåd, och det vore direkt förödande att vara öppen med det.

Behovet av att ha en hemlig identitet vid sidan av sin "öppna" identitet är påtagligt i sådana fall. En vanlig strategi är att ha ett officiellt konto där vanliga, okontroversiella sociala interaktioner tar vid. Exempelvis ett Facebook-konto med ens riktiga namn, för att skriva födelsedagsgratulationer och liknande. När alla berörda parter har tagit del av ens officiella front och konstaterat att inget lurt är i görningen, byter en till sitt hemliga konto och upprätthåller stenhård disciplin för att hålla det hemligt. De som vet vet, och de som inte vet nöjer sig med den officiella storyn.

Nu kanske du tänker att det inte är en så stor sak att vara homosexuell. Vilket är en tolerant sak att tänka, men tyvärr är det fortfarande en minoritetsuppfattning. Tills läget blir bättre kommer många tyvärr behöva leva med hotbilden och agera på den.

Ett exempel som är lite mer närliggande är den rasistiska hatmobb som på sistone gått från ord till handling. Migrationsverket har beslutat att flyktingförläggningars adresser ska hållas hemliga för att förhindra att de bränns ned. Det är samma princip i handling, om än i större skala.

De flesta lever inte med en sådan hotbild. Tack och lov. Men det krävs inte mycket för att hamna på någons hatlista, vilket inte minst rasisterna visar. Även den som inte har något att dölja kan en dag drabbas av någon att frukta, och när den dagen kommer är all offentlig information tillgänglig.

Det är i det här ljuset en bör läsa Elles inlägg om självförsvar. Det handlar inte om att vara hemlig för hemlighetsmakeriets skull, utan om att anpassa sig till den hotbild som föreligger. Vare sig det handlar om hämndlystna ex, intoleranta familjer eller arga rasister. -

Bygg din egen filterbubbla i åtta enkla steg

1. Skapa din egen sociala verklighet. Skär ner kontaktytorna mellan bubblans invånare och resten av världen, och gör det på ett sådant sätt att den huvudsakliga sociala kontakten sker mellan invånarna. Ge dessutom invånarna ett eget språk och en egen världsbild att diskutera utifrån. Ju säregnare detta språk och denna världsbild är, desto bättre.

2. Skapa en in- och en utgrupp. Påminn invånarna om att de besitter en speciell kunskap som ingen annan besitter, och att denna kunskap förpliktigar dem att agera på ett visst specifikt sätt. Skapa starka normer som utesluter de som avviker från detta sätt, och därmed förstärker fortsatt önskat agerande. Uppställ avvikare och icke-invånare som okunniga och oönskade, och ta varje tillfälle i akt att påminna om ingruppens dygd och utgruppens vanart.

3. Ställ succesivt högre krav på invånarnas deltagande. Börja smått, och öka sedan sakta men säkert. Alla är villiga att göra någonting litet för den goda sakens skull, och när de väl gjort det är steget inte stort att göra det igen. Eller någonting lite större. En sak leder till en annan, och innan någon vet ordet av så är invånarnas vardag uppfylld av att göra saker för den goda sakens skull. Små saker leder till stora saker, och när den ackumulerade mängden investerad tid och energi (och eventuellt pengar) är tillräckligt stor, är det svårt att backa ur.

4. Skapa en mytologi kring ledarskapet. De som är tongivande inom bubblan är inte bara tongivande. De är tongivande av en anledning. Skapa berättelser om deras dygder, bedrifter och tidigare erfarenheter. Befäst deras tonvikt och legitimitet. Låt invånarna berätta dessa berättelser för varandra, och hindra dem inte från att kontinuerligt förbättra berättelserna under berättandets gång.

5. Sänd ut initierade invånare att konvertera massorna. Låt dem predika den speciella kunskap som finns i bubblan. Låt dem utstå det spott och spe som följer från att försöka kommunicera med icke-initierade med den initierade vokabulären. Förstärk den egna sociala verkligheten genom kontinuerliga negativa möten med en oförstående omvärld. Stärk ingruppen genom att låta den utgöra stödgrupp efter starka negativa händelser - det är gruppen mot världen. Ju negativare omvärlden reagerar, desto starkare blir bubblan.

6. Distrahera invånarna från oönskade tankar. Håll dem sysselsatta med ständiga aktiviteter, ständiga konflikter, ständigt ständigt. Genom att säkerställa att det alltid är någonting i görningen, någonting nytt att sätta sig in i, någonting som är både på gång och i behov av omedelbar reaktion, hålls oönskade tankegångar och kritiska röster borta. Distrahera länge nog, och bubblan blir ett evigt nu, där varje nästkommande steg är en naturlig fortsättning av det föregående.

7. Påminn ständigt om en stundande ljus framtid. Allting kan bli bättre, men bara om aktiviteten fortgår. Vi rör oss ständigt mot framtiden. Framtiden är inom räckhåll. Allt vi behöver är en lite större bubbla, lite mer pengar, lite mer oomph. Vi kan om vi vill! Framåt!

8. Påminn ständigt om en stundande mörk framtid. Allting kan bli värre. Hotet är ständigt närvarande. Det närmar sig med obeveklig obönhörlighet. Enbart ingruppens speciella kunskaper och aktiviteter kan förhindra mörkrets ankomst. Vi måste, alltså kan vi! Vi kan, alltså måste vi! Fortsätt!

-----

Det är inte helt svårt att bygga sig en egen filterbubbla. Det är dessutom inte helt nytt. De åtta enkla stegen ovan är hämtade från en bok publicerad 1992, vars exempel och material är hämtade från tidigare årtionden och bokstavligen årtusenden. Det fenomen som getts det nya namnet "filterbubbla" har diskuterats flitigt genom åren, och den som vågar släppa hypen kommer hitta mycket matnyttigt i äldre tiders visdom.

Boken i fråga är Age of propaganda, skriven av Anthony Pratkanis och Elliot Aaronson. Kapitlet detta inlägg baserar sig på har rubriken How to become a cult leader.

Det manar onekligen till eftertanke.

Den buktande signalpolitiken

Ni har förmodligen hört att the Pirate Bay blivit utsatt för en razzia igen. Och om ni är inne i svängen så har ni förmodligen också hört om de speglar och okynnesbuktar som återuppstått sedan razzian. Och om du läser detta i framtiden, så kommer detta med största sannolikhet vara ännu ett delmoment i den långa historien om hur TPB går ner, upp, ner, upp, ner, upp.

Jag, för min del, har svårt att bry mig mindre.

Missförstå mig rätt nu. Det är ett mycket nyanserat ickebry, den typen som allt för ofta går förlorad i uppskruvade politiska samtal och snabbskrivna nyhetsartiklar.

Jag bryr mig inte om ifall Pirate Bay lever eller inte. Det är bara en hemsida, och en överlastad reklamfylld sådan till på köpet. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och som dessutom har mer av samma sak. Många fler, mycket mer. Det är inte så att fildelningen som fenomen står och faller med TPB, och om något så skulle fildelningen uppleva något av en boost om TPB försvann.

Men.

Jag bryr mig att det varit en razzia. Och det på grund av vad jag just sagt om TPB. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och om razziorna är tänkta att ha någon effekt så kommer de behöva bli både långt snabbare och långt fler.

Om de vill ha effekt.

Problemet med denna upptrappning i kriget mot fildelning är att det, liksom alla krig, kommer att drabba oskyldiga som råkar befinna sig i närheten. Folk som råkar ha en server i närheten av en piratserver riskerar att få denna beslagtagen av bara farten. Oskyldiga kommer att pekas ut och få sina hem och/eller serverhallar invaderade på lösa grunder. Och, för att verkligen göra saken värre, så kommer de polisresurser som läggs ned på att utföra allt detta inte att läggas på att stoppa annan brottslighet.

Det är en märklig ordning när en stulen mp3-fil värderas högre än en större cykel. Det skickar signaler.

Samtidigt kommer ingenting förändras av att en eller två eller ens femton sidor går ner. Det är lika lätt att sätta upp en ny piratsida som det är att starta en blogg, och filerna slutar inte finnas på internet bara för att en viss piratsida gör det. Det kommer att bli väldigt mycket ståhej och insparkade dörrar för ingen nytta.

Så.

TPB är nere. Det är okey. Det som inte är okey är att resurser slösas på åtgärder som bevisligen inte fungerar, som rent teoretiskt inte kan fungera och som rent praktiskt enbart leder till att oskyldiga medborgare drabbas i onödan.

Det finns bättre saker att göra. Onekligen.

Länkar genom tiderna

I begynnelsen var grejen.

Och precis som Berkeley sade, så kunde inte tinget finnas i och för sig självt. Det fanns enbart om någonting länkade till det. Och eftersom människor gillar saker och ting, länkade de till dessa ting stup i kvarten.

Till en början var det en omständlig process. Den länkande tog dig i örat, drog dig till tinget och drämde utan vidare ceremoni tinget i dig. Vilket tog ett tag, gjorde ont, och länkade dig med tinget på ett betingat vis.

Sedan uppfanns pekandet. Fort! Där! Grejen! Väldigt mycket mindre huvudvärk, väldigt mycket mer länkande. Världen blev större än vad som fanns inom räckhåll.

Sedan inträffade symbolisk interaktionism. Eller, med andra ord, ord. Helt plötsligt kunde människor länka till saker som låg utom pekhåll.

Sedan uppfanns berättelsen. Eller, med fler ord, fler ord. Som tillsammans bildar sammanhang och kontext, och länkar samman ett stort antal ting med varandra. Världen blev en ordning större.

Sedan uppfanns författaren. Sammanhangen började länkade tillbaka till någonting, ett ursprung. Det blev viktigt att få ordning på ordningen - världen blev en författning större.

Sedan uppfanns källförteckningen. En sammanställning av länkar som gjorde en text till en del av någonting större. Världen spelades i ett större register.

Sedan uppfanns hyperlänken. Ty precis som vid övergången mellan handling och pekande, så finns det en viss tröghet i att behöva hantera fysiska objekt. Världen blev i en handvändning och på ett ögonblick en mindre, större plats.

Sedan uppfanns sökmotorn. Symbolisk interaktionism 2.0. Kan du tänka det, kan du länka det. Världen gick från ord till handling.

Sedan uppfanns magnetlänken. Ord är trots allt bara ett onödigt mellanled. Världen är större.

Några korta paralleller mellan internet och arbetslöshet

En första, och väldigt omedelbar, parallell mellan de tu är att de bägge är gamla. Som i inte nya, inte nyhetsvärdiga. De har bägge passerat stadiet där vi kan förväntas vara förvånade över att de finns. Likt arkitektur har det börjat växa mossa och murgröna på dem, och det finns till och med vaktmästare med speciella arbetsuppgifter att hålla tillväxten i estetiskt tilltalande form. De är bägge integrerade i samtiden, och det till en sådan grad att ingen egentligen vet vad de skulle ta sig till om de försvann.

Det är intressant att beakta att Ulrich beck beskrev övergången från full sysselsättning till distribuerad arbetslöshet (den komplexa väv av överlappande projektanställningar, deltider, vikariat och andra prekära arbetsformer som inte är heltidsjobb) redan i sin bok Risksamhället. Den har ett berömt förord, som hen var tvungen att skriva om i ljuset av samtida händelser. Det går trots allt inte att skriva om samhällsomfattande risker utan att nämna Tjernobyl.

En snabb mental blick på kalendern säger oss att det som inte var en nyhet 1986 inte är en nyhet idag heller.

Detsamma gäller för internet. Det finns hemsidor som är äldre än de som tog studenten i år, och det finns inga egentliga ursäkter för att behandla det som en nyhet längre. Alls.

Både internet och arbetslösheten är etablerade fenomen. Både internet och arbetslösheten är cementerade i samtidskulturen. Både internet och arbetslösheten är här för att stanna. Permanent.

Vilket gör det desto intressantare att titta på hur Moderaterna och Socialdemokraterna hanterar dessa fenomen. Det finns nämligen en röd tråd hos de tu, och det är samma röda tråd. Vare sig det handlar om arbetslinjen eller en jobbigare vardag, så lyckas de samstämmigt säga precis samma sak:

Vi har ingen aning om hur vi ska hantera vare sig internet eller arbetslösheten, så vi försöker påskina att de är nyheter så länge som möjligt. För någonting måste vi ju göra.

Det är inte utan att jag avundas dem. Nyhetens behag är trots allt ljuv medan den varar.

En kort påminnelse

Ibland behövs en påminnelse om sådant som tas lite för mycket för givet. En av dessa saker är den gamla ärevördiga trepiratersregeln, både i dess teori och praktik.

I teorin ser trepiratersregeln ut så här: så fort tre pirater kommit överens om att göra någonting, så har de automatiskt godkännande uppifrån att göra detta någonting. Tuta, kör och var awesome.

I praktiken ser trepiratersregeln ut så här: var taktisk med vilka de andra två piraterna är. Välj inte två personer som inte håller med dig om någonting alls, och lägg inte allt krut på att övertyga dem om någonting. Ignorera dem. Låt dem hållas i sitt hörn, och gör din grej med personer du kommer överens med.

Tuta, kör och var awesome.

Och berätta sedan allt om det.

Piratpartiet bygger en månbas driven av nordkoreanskt enhörningsblod!

Det finns bitar av information som är svåra att veta vad en ska göra av dem. Som inte passar in i någon som helst förståelseram, och som är så oförenliga med allting annat att ett "wtf" är det mest logiska svar som över huvud taget finns.

Som när ens granne helt oförhappandes förkunnar att hen från och med nu kommer att leva resten av sitt liv som fullblodsjuggalo. Det finns inga rätta svar.

Eller som när TPB förkunnar att de numera ska inleda ett samarbete med Nordkorea.

Hur hanteringen av oförutsägbara obegripligheter sker säger rätt mycket om en person eller en organisation. Det ger en fingervisning om hur denne kommer att agera i skarpt läge, och ger vissa ledtrådar om vad som egentligen tycks och tänks men som inte vågar sägas under me begripliga former.

En möjlig respons är att helt enkelt erkänna att en vet för lite för att kunna agera på det uppdagade, och skjuta upp eventuell reaktion till dess mer info kommer in.

Det är en så kallad mogen reaktion.

Det går också att slå på den största av alla trummor, basunera ut det obekräftat obegripliga till alla som eventuellt vill lyssna, och dra alla växlar som växlas kan.

Det vore motsatsen till det ovan nämnda.

Nu är jag inte den som nämner namn bara för att nämna namn, men om du eventuellt känner igen dig i någon som helst beskrivning får gärna ta dig för att tänka över, om och efter.

Och om du eventuellt råkar vara ett svenskt medieföretag, med långt fler anställda och långt större budget för faktakoll än vad utomstående egentligen inser, och som dessutom bygger en inte helt oansenlig del av ditt varumärke på förekomsten av nämnda faktakoll, så torde orden "se över sina rutiner" vara mer inne än vanligt just idag.

Men. Ingen nämnd, ingen glömd. Det viktigaste är trots allt att vi alla fick oss ett gott skratt, en lärorik knäpp på näsan och självinsikt nog att inte hamna i samma fälla nästa gång.

Inte sant?

Den respektfullt lagbundne radikalen

Jag ser att den gode Ekström börjat röra sig in på intressanta farvatten. Hur förhåller det sig egentligen med partiers förhållande till gällande lagar?

Å ena sidan är det självklart att ett parti måste verka inom det legala ramverk som utgör den kontext vari det är partiskt. Detta är ofrånkomligt, och så självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Å andra sidan är själva poängen med partier att förändra de lagar som finns. Det är deras raison d'etre, och även detta torde vara så pass självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Ur dessa två självklarheter följer intressanta frågeställningar. Så som - är det rätt för partier att bryta mot lagar i syfte att förändra dem? Finns det lägen där det är direkt nödvändigt för partier att begå lagbrott för att kunna förändra gällande lagstiftning? Finns det en avgörande skillnad mellan uttalade diktaturer där partier är uttryckligt förbjudna, och demokratier där de inte är det?

Den sista frågan kan verka ledande, men jag inkluderar den för att poängtera att det i principiella diskussioner är viktigt att inte se det egna landet som den enda utgångspunkten. och att kontext har betydelse. Om det som i en kontext är principiellt fel är principiellt rätt i en annan kontext, så finns det ett intresse i att definiera hur och varför kontexten övergår från den ena kategorin till den andra.

Det här är en diskussion Ekström skulle kunna vidareutveckla. Inte minst i egenskap av journalist, en yrkeskategori som i allra största grad berörs av frågan om kontextuella legala ramverk. Borde journalister exempelvis låta bli att rapportera om oppositionspartier i diktaturer där oppositionen är olaglig, med hänvisning till olagligheten i partiverksamheten?

Ni märker vart jag är på väg. Frige Dawit Isaak.

Ekström går dock inte vidare med denna tanke. Istället förspills tillfället genom att ställa upp den falska dikotomin att fildelning och upphovsrätt inte kan finnas samtidigt. Vilket är en märklig sak att göra, eftersom de ju bevisligen finns samtidigt. Och, än mer, rent principiellt inte har något ömsesidigt uteslutande förhållande sinsemellan.

Även diktaturer kan ha upphovsrätt. För att kontextualisera.

Now, upphovsrätt som generell princip är ett legalt ramverk som reglerar hur olika aktörer på en marknad kan, bör och ska bete sig. Det är månne motiverat av en moralisk tanke om att möjliggöra individuell autonomi genom i sig självt olönsam kulturell verksamhet i ett kapitalistiskt samhälle, men denna motivering till trots så utgör det ett ramverk för kommersiell verksamhet. Och som generellt ramverk så finns det inga hinder för dess samexistens med specifika kommunikationsformer - så som, exempelvis, torrents av den typ som återfinns på TPB.

Ingen ifrågasätter nödvändigheten i ett sådant ramverk. Däremot finns det allt fog i världen att ifrågasätta att dess omfattning med nödvändighet måste vara av sådan art att det blir omöjligt att använda vissa kommunikationsformer på ett lagligt vis. Det är ju trots allt inte principiellt nödvändigt för upphovsrätten som rättsområde att fildelning kriminaliseras, och det är något av en extrem hållning att insistera på att så är fallet.

Om vi med extrem menar ett förhållningssätt som enbart och endast kan ta vissa av många tillgängliga och realistiskt möjliga alternativ under övervägande.

Piratpartiet intar hållningen att det är fullt möjligt att kombinera upphovsrätt och fildelning. Inte bara på rent principiella grunder, så som visats ovan, utan även med hänvisning till sådana konservativa grundpelare som orden "social stabilitet". Lagstiftning måste ju som bekant vara förankrad i det folkliga rättsmedvetandet för att anses vara legitima, och en lagstiftning som inte är förankrad i rättsmedvetandet måste antingen förändras eller genomdrivas med våld. Med tanke på att det finns upp emot två miljoner fildelare i landet, så är det senare alternativet väldigt radikalt och oerhört samhällsomstörtande.

Det går förvisso att sätta vanliga, i övrigt hederliga människor i fängelse för fildelningsbrott, men efter ett visst antal frihetsberövanden så blir de samhälleliga, sociala och systemiska effekterna negativare än de behöver vara. Kostnaden för att sätta alla dessa människor i fängelse lär inte bli småskaliga (inte minst när de uteblivna skatteintäkterna räknas in), de familjer som splittras av att ena föräldern plötsligt sitter i fängelse låter sig inte repareras ens av de mest nedstängda av piratbukter, och jag bävar inför tanken på en statlig och kommunal förvaltning som inte kan finna tillräckligt med systemadministratörer för att driva de databaser som innehåller våra juridiska identiteter.

Social stabilitet och förutsägbarhet är bra nyckelord att hålla i bakhuvudet när juridiska ramverk ska formuleras.

Det är svårt att inte snegla över på ett närliggande område, nämligen arbetsrättens. Det kanske inte är helt uppenbart att det är ett närliggande område, men betänk: under många och långa år var alla former av fackföreningar förbjudna i lag, och slogs ned på med de brutalaste av medel. Efter hand blev de (inte minst genom verksamhet från partier så som Socialdemokraterna) inte bara lagliga, utan även en integrerad del av det som kommit att kallas den svenska modellen. Detta eftersom det utarbetades ett juridiskt ramverk som säkerställde de former varigenom konflikter rörande arbetsförhållanden kunde förhandlas och lösas.

Det hade kunnat stanna vid tanken om att fackliga sammanslutningar är olagliga. Men som tur är så fastnade vi inte i detta begränsade utbud av många tillgängliga realistiska möjligheter.

Jag tror nu inte att Ekström är socialdemokrat. Men det vore intressant att höra Ekström spinna vidare på förhållandet mellan partier och lagar. Månne finns det möjligtvis (förslagsvis) utrymme för tanken att Ekström uttrycker sig mer extremt än hen egentligen menar, och behöver tid för att tänka om sin radikala ståndpunkt?

I sådana fall - all respekt.

Återigen. Frige Dawit Isaak.

Näthatare syns inte i speglar

Näthat är på tal igen, och som alltid så händer det oftare än inte att de som känner sig angripna av att det talas om just näthat börjar tala om yttrandefrihet. Vilket är märkligt av två anledningar.

Dels för att det inte syns på en att en brukar skriva arga hotelser mot andra människor på nätet, och att det är lite smått avslöjande att vara den förste att brista ut i högljudda protester när sådana diskuteras. Det som ligger närmast om hjärtat ligger trots allt också närmast munnen.

Men än mer för att det borde vara en uppmaning till eftertanke. Vad betyder det att ens yttrandefrihetsutrymme börjar och slutar vid att skriva till slumpmässigt utvalda medmänniskor att de borde våldtas på mer eller mindre explicita vis?

Om utrymmet för det du kallar yttrandefrihet börjar och slutar med kategorin mordhot - använder du då yttrandefriheten på det sätt ordet är tänkt att användas?

Det är inte en framkomlig väg att göra mordhot, våldtäktsönskningar och liknande läten till en fråga om yttrandefrihet. Det underkänner människans förmåga till rationellt tänkande, och antyder att det inte finns något som helst hopp om förbättring för vissa människor.

Om det är en begränsning av din yttrandefrihet att påpeka den inneboende problematiken i att agera som en adrenalinstinn neandertalare i alla lägen - är då inte det ett väldigt bakvänt användande av ordet "begränsning"?

Det finns många sätt att diskutera näthat. Att som näthatare insistera på att näthatare är patologiskt oförbätterliga och bara kan kommunicera i termer av våld, sex och död är nog inte det mest framkomliga av sätt.

Men varsågod. Ordet är fritt, även om nu inte tanken är det.

Aaron Swartz och dödens samhälle

Jag hör ofta ord som innovation, kreativitet, nytänkande, tillväxt, uppfinnande, skapande, initiativtagande, engagerande, effektiviserande, incitamentskapande, frigörande och andra positivt laddade värdeord användas om de visioner som vårt samhälle ska sträva mot.

Vad jag hör när sådana ord nämns är död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död.

Aaron Swartz är död.

Och i och med detta, så väldigt många av de ord som nämnts ovan.

Vi lever i ett system som de facto inte uppmanar till ett enda av dessa ord. Som aktivt bestraffar allt som råkar begå handlingar som kan beskrivas som någondera av dessa.

Nej, högern, det handlar inte om att restaurangmomsen är för hög.

Nej, vänstern, det handlar inte om att RUT finns.

Det handlar om att de som råkar göra någonting som är tillräckligt innovation, kreativitet, nytänkande, tillväxt, uppfinnande, skapande, initiativtagande, engagerande, effektiviserande, incitamentskapande och/eller frigörande aktivt bestraffas för detta. Med den minst nytänkande, konstruktiva och gynnsamma av motiveringar:

Hur ska de som gynnas av ett samhälle baserat på människors informationsunderskott få betalt?

Aaron Swartz är död.

Pressad till döds av det samhälle som bevaras, upprustas och beväpnas av de som inte vill ha vare sig nytänkande eller innovation. Eller något annat av de värdeord som så ofta åberopas.

Död död död. Om detta samhälle själv får välja.

Låt oss bygga någonting bättre.

Det är det enda rätta att göra. Inte bara i åminne av Aaron, utan även i förebyggande syfte. Hur många andra innovativa, kreativa och nytänkande människor står inte i begrepp att ta sina liv eftersom de konstant får höra att de är samhällets ohyra?

Det kunde varit du. Det kunde varit jag. Det är förmodligen minst någon du känt och förlorat.

Död, död, död. Det är nog med död nu.

Sluta bevara gamla dumheter! De är både gamla och dumma av en anledning!

Det finns två sätt att se på det faktum att vanliga människor har fått snabb, pålitlig och enkel tillgång till större delen av det mänskliga kulturarvet. Det kan antingen ses som någonting bra eller som någonting dåligt.

Om du ser det som någonting dåligt - varför?

Varför anser du att det är en bra sak att människor lever i ett tillstånd av konstant informationsunderskott? Varför anser du att det är en dålig sak att alla referenser, källor och intellektuella resurser finns tillgängliga för vanliga människor? Varför anser du att det mänskliga kulturarvet ska vara någonting förunnat enbart ett privilegierat fåtal? Varför är denna naturliga utveckling av den mänskliga kommunikationens inneboende tendenser någonting som absolut måste motverkas? Varför är det viktigare att bevara äldre tiders klasskillnader än att riva ner murar mellan människor?

Vad är grejen med dessa åsikter? Varför?

Jag förstår inte.

Förstår du ens vad du säger, människa? Eller säger du dem bara av gammal slentrianmässig vana?

Jag förstår inte.

Berätta för mig, oh fildelningsmotståndare. Ty du är inte bara obegriplig för mig - resten av världen undrar också varför den inte förtjänar frukterna av tidigare generationers arbete.

Berätta för världen. Den vill trots allt veta.

Hur partipolitiken dödade det politiska bloggandet

Bloggar är fenomenala verktyg. Med dem kan vem som helst inleda en diskussion om de frågor de vill diskutera, bygga engagemang för densamma och på de stora hela vara en kraft för social förändring genom att mobilisera opinionen bland de berörda parterna. Frågor som tidigare inte varit lyfta kan lyftas, diskussioner som inte inträffat kan initieras, och människor som varit apatiska kan engageras.

Allt detta på en budget som ligger väldigt nära nollpunkten.

Givetvis är det också precis det här bloggar används till. Aldrig förr har så många skrivit så mycket och så politiskt - aldrig förr har så många engagerats och drivits till politiskt förändringsarbete.

Ändå verkar det mer inne än någonsin att dödförklara den svenska politiska bloggosfären. What gives?

Jag vidhåller i att det beror på två faktorer: effektiviteten i att aktivera vanliga människor, och ineffektiviteten i att aktivera de reellt existerande beslutsfattarna i respektive partier.

Tänk dig följande scenario: du har drivit opinion varje dag i flera år, skrivit hundratals inlägg, framfört hundratals goda idéer och berört tusentals läsares sinnen. Du har lagt ner ohemult mycket tid på skrivandet, och uppnått ett inte helt orespektabelt resultat. Du har byggt dig ett namn, är känd som en respektabel och genomtänkt representant för ditt parti. Det händer att främmande människor kommer fram till dig och säger att de röstar på ditt parti på grund av dig.

Det är inte direkt ett dokusåpakändisskap, men i termer av att påverka folk i din sociala närhet så är du en faktor.

Du är också i ständig kommunikation med andra bloggare inom ditt parti. Det diskuteras, bollas idéer,  slipas formuleringar, testas vinklingar och utvecklas politik. Det finns ett levande samtal, en levande kultur och på det stora hela en känsla av att vara en del av en rörelse framåt i utvecklingen.

Sedan kommer partistämman, och inget av det jag just nämnde är en faktor i någonting över huvud taget.

Därefter formulerar ledningen sin nya vision av framtiden, och den vare sig nämner eller påverkas av någonting du gjort.

Tätt efter detta iscensätts en enorm PR-kampanj som går på tvärs med det du åstadkommit med ditt idoga arbete.

Strax därefter kommer valberedningen med sina rekommendationer. Inte en enda bloggare nämns någonstans.

Jag vill drista mig att påstå att det är ungefär här som de flesta tröttnar och börjar göra någonting annat. Någonting som har större effekt på världen än att representera ett parti som bevisligen inte representerar tillbaka. Så som att, säg, tala med de reellt existerande människor en fått kontakt med.

Bloggar är ett effektivt sätt att få folk att engagera sig. De är snabba, billiga, personliga och på det hela taget ett av de bättre sätten att få reellt existerande människor att engagera sig. I termer av maktmedel är de ett verktyg att respektera.

De är också totalt irrelevanta när styrelsen, ledningen och de andra beslutande organen i partierna håller sina möten.

Det är månne inte av den här anledningen som den svenska politiska bloggosfären ständigt dödsförklaras. Men det är en bra utgångspunkt för en vidare diskussion på temat.

En bit socker, eller två? - När traditionen inte har svaret

Jag råkar via en fågel i mitt öra få nys om ett inlägg skrivet på en blogg med det vackra namnet Sockerbitar. Det börjar intressant om traditioners utveckling rent generellt, och fortsätter sedan att handla om en viss Jerlerup mer specifikt. I sann konstruktivistisk anda tänker jag framöver ta fast på den intressanta delen och lämna det ointressanta därhän.

Traditioner. Var kommer de ifrån? Varthän är de på väg?

Jag kan inte annat än att dra mig till minnes den kurs i religionssociologi jag läste för ett antal år sedan. Där det sades att traditioner utgör en del av den generativa matris av dispositioner som över tid fyller den reproduktiva funktion som gör att varje samhälle kan överleva de ofrånkomliga generationsövergångarna.

Den mer utförliga versionen av detta står att finna för den som vågar sig på den här länken.

För att återgå till klarspråk och frågan om hur traditioner fortlever, så vill jag dra uppmärksamheten till det fenomen som är kopimismen. Denna nya religion som är framsprungen ur den svenska folksjälen, och som sedan årsskiftet '11/12 blivit något av en hit. Med filialer i ett stort antal länder världen om är det månne en av Sveriges mest expansiva exporter.

Sprungen ur den svenska folkmyllan har den tagit världen med storm.

Detta utgör en paradox för den som vill bevara det svenska kulturarvet. Å ena sidan kommer det från den svenska samtiden, och är en produkt av den svenskaste av alla svenska institutioner: folkhemmet, och dess utbyggnad av universellt snabb internetuppkoppling över land och rike. Om svenskheten är på väg att utvecklas åt något håll, så är det i kopimismens riktning det barkar.

Å andra sidan så bryr sig inte kopimismen nämnvärt om att bevara svenska traditioner. Faktum är att själva kärnan i det hela är att greppa tag i redan existerande kulturella företeelser för att sedan kopiera och remixa dem till någonting nytt - oavsett vad original eller resultat tenderar att vara respektive bli, plus/minus estetik. Det kan lika gärna vara Hatsune Miku som Sunes Sommar som hamnar på remixerbordet, och i ambitiösa fall kan de bägge sammanfogas till någonting aldrig tidigare skådat.

Den reellt existerande svenskheten är med andra ord på väg att bli någonting mycket märkligt. Borde den som vill bevara svenskheten så som den finns ge sig i kast med att försvara kopimismens framväxt som det naturliga nästa steget i Sveriges kulturella utveckling, eller bekämpa detsamma med hänvisning till att svenskarna slutade vara svenska på riktigt på något märkligt vis?

Traditioner. Var kommer de ifrån, och vad gör vi med dem när de förändrats så pass mycket att det är svårt att känna igen dem längre?

Sockerbitar talar om att traditioner är någonting som "förändras och förädlas olika och i olika takt efter varje lands egna nationella identitet". Detta har månne snabbats upp på sistone, med ungdomar som i all ärlighet vet mer om World of Warcraft än om Bellman, som lystrar mer till Fus Ro Dah än till Du gamla du fria, och som med obeveklig självklarhet säger "yes" i stället för "ja" vardagliga sammanhang. Ungdomar som vet mindre om det svenska än många invandare, utan att det egentligen märks i deras vardag.

Hur kommer morgondagens svenska traditioner se ut?

Jag väntar och remixar med spänning och förväntan. Och bjuder gärna in Sockerbitar med vänner att haka på, i ekumenikens och den religiösa toleransens namn.

Motargument i kvadrat

Under den senaste tiden har Motargument.se varit utsatt för en DDoS-attack. Vilket månne inte är den mest oväntade av händelser - så fort starka känslor inträffar så tenderar DDoS-lådan att plockas fram, och ingen känner livet starkare än en rasist i sitt livs form.

Ty det måste ha varit en rasist som är i farten. Vem skulle annars vilja göra en sida full av välpolerade, välformulerade och välregisserade argument mot rasism otillgänglig för allmänheten?

Jag skulle gärna vilja påstå att det finns ett allmänintresse för sådana argument, men låt oss vara ärliga - de flesta behöver egentligen inte sådana. De vet instinktivt att de flesta människor är ganska lika under all yta, och att en förkylning är precis lika jobbig att få var en än kommer ifrån.

Now, jag är inte en främling för DDoS-attacker och andra former av digital civil olydnad. De ingår som ett självklart inslag i arsenalen för varje minimalt kunnig datoranvändare, och den som befunnit dig i någon slags diskurs som har någonting som helst att göra med datorns roll i det offentliga samtalet har hört fenomenet debatteras till döds minst femton gånger. Det är inte ett nytt fenomen, och det lär inte blir mindre nytt eller mindre använt framöver.

Ni är arga - I get it. Ni vill göra ett statement - jag hajar det också.

Den delen ingår i själva grejen med att vara en högprofilsajt. Det går inte att göra en omelett utan att knäcka minst ett ägg.

Vad som inte ingår, däremot, är att ge sig på redaktörernas privata hemsidor. Det är den digitala motsvarigheten till att åka hem till någon, ställa sig utanför deras dörr och demonstrativt krossa glas mot asfalten.

Vilket, för att vara glasklar, inte är okay. Det är att ha passerat en gräns.

Så jag vill ställa er en enkel fråga: är ni sådana som gör sådant? Är ni den typen av personer? Kan ni med ärlighetens fulla kraft stå för att ni är den typen av människor?

I såna fall är det lika bra att ni ger er till känna. Inte för oss på redaktionen, mind you, utan för era nära och kära. De som litar på er till vardag och utgår från att ni är reko personer med hjärtat på rätt ställe. De förtjänar den ärligare versionen av er.

Om ni däremot inte är den typen av personer - tja. Vad tusan håller ni då på med?

Nittiotalet lever! Länge leve nittiotalet!

Det är 2002 igen! Fildelningen håller på att förgöra kulturindustrin, och om vi inte sätter stopp för de hiskeliga piraterna så kommer all kommersiell kulturproduktion att gå under!

Eller, well. Det är 2012, och det verkar inte bättre än att kulturindustrin överlevt införandet av internet som social självklarhet. Hur går det för er, biografdrivare? Rekordår i år igen, eller var det bara de tre senaste åren före detta?

Jag måste dock tillstå att det är uppfriskande att se herrarna filmskapares (tydligen hittade de ingen kvinna som höll med dem) argumentation. Den är så väldigt back to basics. Tillbaka till roten, värna om ursprunget och så vidare. Nittiotalet lever, och det vill införa hastighetsbegränsningar på informationsmotorvägen!

Jag blir rent av nostalgisk. Cyber all the things!

Now, någonting som alltid fått mig att le lite extra kring den här typen av argumentation är den uppsättning premisser de använder. Tillåt mig att ställa upp det som en syllogism, för tydlighetens skull:

1. Det är omöjligt att tjäna pengar, pga fildelning!
2. Piraterna tjänar för mycket pengar, pga fildelning!
3. Alltså måste vi ta till hårdare tag mot pirater!

Ni ser förstås omedelbart problematiken i detta. Hur kan det å ena sidan vara omöjligt att tjäna pengar, och i nästa vara så pass möjligt att någon tjänar för mycket pengar? Det går inte ihop, rent logiskt.

Det är dessutom inte relevant, eftersom det finns så pass stor konkurrens från saker som inte är piratkopiering att det varken gör från eller till om piratkopiering som fenomen på något magiskt vis försvann över en natt. Om det är omöjligt att tjäna pengar med piratkopiering så kommer det likväl att fortsätta vara omöjligt även utan piratkopiering, och då hjälper det liksom inte att skrika på censur.

Just den delen  är lite mindre nostalgiskt uppfriskande, onekligen.

Men om det här är vad den svenska filmbranschen tycker och tänker just nu - nu, idag, medan du läser detta - så är det ett större problem för branschen än vad piratkopieringen i sig någonsin varit. Det innebär nämligen inte bara att de lever i ett evigt 2002, utan även att de kommer att fortsätta göra filmer som om det vore 2002.

Vet ni - det kanske är därför det tycks vara omöjligt att tjäna pengar? Vad tror ni?

Vad Jonas Gardell inte säger om samtiden. Än.

Jag tycker episoden med Gardell är en smula komisk. Det är väldigt hög igenkänningsfaktor på hela skeendet, och alla som blivit en del av ett nätforum har sett det hela hända minst femton gånger.

Skeendet ser ut så här:

1. Folk skriver det de skriver och lever ut sina vardagar utan vidare bekymmer.
2. Någon av moderatorerna tar bort någonting någon har skrivit.
3. Någon (företrädesvis den vars skriverier är borttagna) påpekar att borttagandet har hänt
4. Någon annan ser detta, och delar med sig av sina tankar om censur och yttrandefrihet
5. Ytterligare någon annan ser orden "censur" och "yttrandefrihet", och håller med verbal kraft en låda leviterandes i hetluften
6. Detta leder till en snöbollseffekt, där ett stort antal personer enas om att censur/yttrandefrihet är dåligt och att moderatorerna är onda censurfascister och måste dö

Säg stopp om du känner igen dig.

Det som inte har hänt än i fallet Gardell är dessa steg:

7. Steg 1-6 upprepas med jämna mellanrum
8. Moderatorerna hittar någon slags metod för att hantera detta. Antingen via omedelbara responsrutiner, mer subtila långsiktiga strategier (mata inte trollen!), eller den klassiska appellen till nätforumens mest heliga av heliga regler:

Din yttrandefrihet gäller inte här. Deltagande är ett privilegium, inte en rättighet. Lev med det, var trevlig mot dina medmänniskor och återgå till steg 1.

9: Folk lär sig att steg 1-6 kommer att upprepas, och inkorporerar detta (samt steg 7-8) i sina världsbilder. Likt franska tunnelbaneresenärer lär de sig att saker kommer gå hett till med jämna mellanrum, och anpassar sig därefter.
10: Återgå till 1.

Så när jag ser all uppståndelse kring Gardell, så kan jag inte annat än att finna det komiskt. Sakta men långsamt håller nätkommunikationens logik på att etablera sig som offentlighetens logik. Månne kommer den offentliga debatten att ha en aningen längre inlärningskurva än de självselekterade semioffentliga forumanvändarna från förr, men det kommer att hända.

Något som är mindre komiskt är att medan det här långsamma uppvaknandet till nittiotalets väl dokumenterade nätvanor pågår, så springer resten av världen vidare utan vidare respekt för samhällens innebonde upprepningstvång. Medan episoden om Gardell har ett skimmer av nostalgiskt återblickande om sig, så går det inte ifrån att den händer nu. Och att den händer i vårt samhälle med våra lagar.

Lagar som gör det fenomenalt svårt att vara bög, invandrare eller bägge. Lagar som dokumenterar vem du talar med, när, hur länge och hur ofta (hej Datalagringsdirektivet). Lagar som dokumenterar vad ni talar om, och gör denna dokumentation retroaktivt sökbar (hej FRA). Lagar som utan vidare betänkligheter gör svenska journalister livsfarliga för människor som kommer från länder där det inte ses med blida ögon att tala med medierna. Lagar som på ett brutalt konkret sätt kan identifiera dig som homosexuell, och som numera tillåter våra myndigheter att berätta för varandra om detta sakernas tillstånd.

Lagar som gör att du kan få polisbesök mitt i natten genom att råka använda orden "sprängande huvudvärk" när du talar i telefon.

Dina rättigheter gäller inte på Facebook. Detta är de digitala favelornas defaultläge. Lev med det.

Att dina rättigheter inte gäller i resten av samhället borde dock inte vara defaultläge. Det borde leda till att steg 2-6 blir din vardag i både ord och handling.

Låt oss hoppas att Gardell är precis lika skicklig på att framkalla både leenden och eftertanke som hen brukar vara. Det behövs. Nu mer än någonsin.

Din enkla introduktion till hacking

Det är tydligen inne att varna för hackers nuförtiden. Igen. Som om nittiotalet aldrig riktigt tog slut, och filmen Hackers fortfarande är definitionen av hur datorhantering går till. Vi ligger alla i riskzonen för att få fortkörningsböter när vi rullar fram på våra inlines på informationsmotorvägen.

Givetvis är det enda rätta att göra att skriva om hur du också kan bli en hacker. Here goes.

Det hela börjar med en enkel princip. Denna ser ut så här: allt som händer, händer av en anledning. Det finns ett steg mellan att du trycker på en knapp och att någonting händer, och detta mellansteg är det viktigaste som finns i hela världen. Ty om du kan lägga in ett störningsmoment i detta mellansteg, så har du besegrat systemet och kan ta dig vidare med det du gör.

Vill du åka gratis för evigt i kollektivtrafiken? Ta då reda på vad det är mellan ditt användande av plastkortet och signalen för godkänt, och du är resklar.

Vill du ta dig förbi en betalvägg på en hemsida? Ta då reda på vad det är som triggar sidan att acceptera dig som betald, och dina läsvanor är expanderade.

Vill du göra någonting alls över huvud taget? Ta då reda på vad som står mellan dig och dettas händande, och få detta att hända.

Det är en väldigt enkel princip, och det är till på köpet en väldigt användbar sådan. Den fungerar nämligen ganska precis överallt, och vad du än tar dig för så kommer du behöva göra någonting för att åstadkomma någonting. Det är som om det vore en enkel heuristisk princip för hur problemlösande går till eller något, generaliserbar till det mesta.

Låt det farligt? Eller låter det som någonting vi kanske borde spendera lite mer tid åt att lära skolbarnen, så att de på egen hand kan finna lösningar på problem som uppstår i deras vardagar?

Den som går på myten om hackers farlighet tror att generell kunskap är farlig. Den som inte gör det tror att generell kunskap är någonting som borde stå alla till buds, både trots och på grund av att dess tillgänglighet kommer att göra kaos med våra etablerade sociala normer.

Var inte rädd för människor som kan saker. Var snarare rädd för tanken att kunskap är farlig.

Sådana tankar dödar fler människor än vad hackers någonsin gjort.

De anonyma makthavaras politik

Jag noterar att @AnonOpsSweden åter är uppe på banan igen efter sin dust med Twitters aningen godtyckliga admins. Till detta kan jag bara säga: välkommen åter.

Jag noterar också att det finns något av en besvikelse över att Piratpartiet inte gjorde överdrivet mycket under själva dustens pågående. Vilket månne kan tolkas som någonting personligt, men bristen på högljudda proklamationer om allas rätt till ett anonymt twitterkonto följer ur partiets generella inställning till Anonymous.

Denna inställning är väldigt enkel. Eftersom Anonymous är någonting som vem som helst som är försedd med antingen förmågan att använda ett tangentbord eller ett ansikte som passar en Guy Fawkes-mask kan delta i, så finns det en viss risk att vem som helst med dessa attribut deltar. Och vad en än tycker om Anonymous som fenomen, så finns det en viss inneboende risk med detta. Risker så som att, säg, någon som kallar sig Anonymous och har råd med en passande mask helt okynnes får för sig att gå bärsärkargång med valfria tillhyggen på valfri offentlig plats.

Och till skillnad från Sverigedemokraterna så kan inte Piratpartiet basera sin PR-strategi på våldsamma personer på stan. Hur välsvarvade järnrören än är.

Av den anledningen kommer Piratpartiet aldrig vara Anonymous förkämpe. Inte i stora frågor, inte i små frågor och inte heller i mellanstora frågor. Inget personligt, men det är så landet ligger.

Däremot finns det utrymme för att diskutera de generella förhållanden som möjliggjorde att @AnonOpsSwedens konto kunde stängas ner under så pass godtyckliga former som det faktiskt gjorde. Jag noterar att en FN-deklaration om politiska rättigheter åberopas i argumentationen mot Twitter, vilket är en fenomenal utgångspunkt. Och det av en enkel anledning:

Politiska rättigheter är inte relevanta i sammanhanget.

Twitter är inte en stat, eller en myndighet. Twitter är inte ens en nämnd. Det är en privat entitet som gör ganska precis vad den vill med sin egendom, vilket innebär att de som använder denna är tvungna att spela efter de regler som Twitter sätter upp. Vilka dessa än är.

Twitter är, på det stora hela, en digital favela. Du kan gå omkring i den, agera i den och bygga dig ett rikt nät av sociala kontakter i det, men du äger ingenting i den. Och när som helst kan de entiteter som faktiskt äger stället bestämma sig för att det är dags att göra någonting åt någonting, varpå detta görande inträffar - vad de som råkar befinna sig på plats än må ha att säga om saken.

Framväxten av digitala favelor som självklara arenor för vardaglig social, kulturell och (speciellt i fallet Facebook) allt mer ekonomisk interaktion är en potentiellt problematisk utveckling. Vad innebär det att en allt större andel av vardagen sker på platser där politiska rättigheter inte är relevanta? Vad har det för betydelse att ens digitala/sociala vardag kan raderas med ett snabbt musklick? Vem har egentligen makten över våra nya liv?

Det är värt att både tänka och diskutera vidare kring detta. Att Piratpartiet har åsikter på temat är en självklarhet. Det finns däremot vissa anledningar att anta att de andra partierna inte kommer att ha det.

Månne hjälper nog inte välsvarvade järnrör där heller. -

Se upp för terroristerna - terroristerna sprängs

Har ni tänkt på vilka det är som utsätts för övervakning, traditionellt sett? Har ni tänkt på att det övertydligt ofta är personer som har en stark ställning bland den vanlige medborgaren - den fackligt engagerade, den religiöst tongivande, den socialt entusiasmerande? Det är inte primärt den som tänker revolutionära tankar, utan den som har potential att faktiskt mobilisera någon slags förändrande kraft i samhället.

En förändring uppstår när människor gör saker tillsammans. Ett övertydligt exempel på detta är flash mobs, där människor helt okynnes gör någonting random eftersom de kommit överens om att det är en bra idé. Det som i ena stunden framstår som en vanlig dag, är i nästa en extraordinär situation där det inte längre fungerar att gå på autopilot. Eftertanke inträffar, och därifrån är steget till förändring inte överdrivet långt.

Det är det där avbrottet från det normala som är det viktiga. Inte anledningen till varför det uppstår.

Det skulle kunna hävdas att den första strejken var en flash mob. Det följer samma principer - människor som på förhand kommer överens om att göra någonting eftersom det verkar vara en bra idé. Vardagen avbryts. Eftertanke inträffar. Förändring följer.

Det är därför det är så förvånande att Socialdemokraterna har varit så aktivt pådrivande vid uppbyggandet av den övervakningsstat vi nu lever i. Det traditionellt fackligt präglade partiet, som sedan grundandet haft fötterna stadigt i kontakt med vikten av organiserad aktion, har på väldigt kort tid kommit att bli motsatsen till vad det en gång var. Det skulle kunna tänka sig att de hade varit de första att organisera barrikadbyggande när FRA kom på tal - av allt att döma så vore det det naturliga svaret för den som trodde på den fackliga kampen. Men nej. Socialdemokraterna har aktivt röstat för de förslag som skulle inneburit dödsstöten för alla möjligheter till facklig kamp om de röstats igenom för hundra år sedan. Med hänvisning till rikets säkerhet från terrorister och andra störningsmoment.

Jag vill upprepa det där sista igen. Om facken bildades idag så skulle Socialdemokraterna terroriststämpla dem. Med motiveringen att det aldrig är helt säkert vad medborgare säger till varandra om de ges chansen att prata ostört.

I stället för att erkänna detta, så skriver de ett partiprogram som är i lika stora delar upprörande som irrelevant. Det är upprörande, eftersom det ignorerar detta för att i stället måla upp en bild av samhället där anställningsförhållandet är den enda relevanta relationen mellan människor. Det är irrelevant av samma anledning.

Eftersom det inte uppmanar till vare sig avbrott, eftertanke eller förändring.

Här är en fråga som borde ge anledning till avbrott i vardagen: vad händer när de arbetslösa börjar organisera sig och utföra aktioner? Kommer de att välkomnas som värdiga uppföljare till fackföreningarna, eller klassas som störande moment i arbetssamhället?

Socialdemokraterna säger det senare i både ord och handling. Vad säger du?

Tio anledningar till varför politik inte är en branschfråga

Ibland händer det att frågan om hur artisterna ska få betalt dyker upp. Givetvis dyker den inte upp ur ett kontextlöst tomrum - den dyker upp som en motfråga till Piratpartiets ambition att reformera upphovsrätten så att vardaglig fildelning inte längre är ett brott.

Det underliggande antagande som gör att denna fråga dyker upp är som följer: att en reformerad upphovsrätt per automatik kommer att leda till att alla marknader för alla slags artister krossas oåterkalleligt. Det verkar nästan som att det enda som står mellan den totala ekonomiska implosionen för de kreativa yrkena och nuet är denna enda reform, och att piraterna ens för detta på tal är en dumhet så monumental att den måste krossas gång på gång.

Det finns vissa invändningar mot detta antagande. Jag säger invändningar, eftersom de inte är svar på frågan. Snarare underkännanden av frågan som sådan. Du kommer att se varför.

Låt oss lista ett antal av dessa invändningar, så att de finns samlade för framtida referens. (Ett stort tack till Emma Opassande för illustrationerna.)

1. Reformen handlar inte om artister, utan om ungdomar.

En inte helt oväntad konsekvens av att kriminalisera ungdomars beteende är att ungdomar blir kriminella. Likaså är det inte helt oväntat att ungdomar sätts i fängelse när ett beteende som är naturligt bland just ungdomar beläggs med fängelsestraff. Och låt oss vara helt på det klara med det här - det är inte fyrtiofemåriga män med välutvecklade kärlekshandtag som är det första som associeras med ordet "fildelning". Det är inte heller tant Agda som först kommer upp för den inre blicken. Faktum är att det till och med finns ett talande uttryck för vilka det handlar om: Generation gratis.

Till och med statsminister Reinfeldt håller med om att det är orimligt att kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Ändå är det det som har hänt. Med artisterna som alibi.

2. Det handlar inte om artister, utan om medborgare

Som alla lagstiftare och föräldrar vet så blir inte lagar automatiskt åtföljda bara för att de är stiftade. De måste på något vis genomdrivas för att vara effektiva. I detta syfte ges polisen och andra myndigheter speciella befogenheter som vanliga medborgare inte har - de får använda våld, söka igenom människors hem och spärra in dem om de visar sig vara skyldiga till någonting. Den generella principen är att bevis samlas in först, varpå straff följer i relevanta fall.

Fildelning är ett notoriskt svårfångat brott. Läget tenderar att vara detsamma före och efter dess inträffande, och när en fil väl är kopierad så är det svårt att bevisa att det var just den misstänkte som kopierade just den filen. Det enda sättet att verkligen vara säker på att fånga rätt person är att ta dem på bar gärning, och det enda sättet att vara säker på att ta en fildelare på bar gärning är att konstant övervaka dennes elektroniska kommunikation tills en verifierad otillbörlig kopiering sker.

Det säger sig självt att en konstant övervakning av människors elektroniska kommunikation inte är proportionellt med brottet i fråga. För andra sorters brottslighet brukar det krävas misstanke om riktigt grova illdåd för att liknande åtgärder (telefonavlyssning, husrannsakan etc) ska komma på tal. Ändå är det detta som skulle krävas för att lagarna ska ha den effekt de är avsedda att ha. Själva försöket att samla bevis är likvärdigt med ett straff, och det är en smula bakvänt att dela ut straffet före allt annat.

Medborgare har rätt att inte få sin kommunikation avlyssnad. De har också rätt att inte betraktas som brottslingar tills motsatsen är bevisad. Fildelningslagstiftningen underminerar bäggedera. Återigen med artisterna som alibi.

3. Det handlar om att det ska vara lätt att göra rätt

De gamla grekerna sade många kloka saker. En av dessa kloka saker är att när någon bryter en av samhällets lagar, så bryter de samtidigt också mot alla andra lagar. Med detta så menar de att när någon väl passerat gränsen mellan att vara oskyldig och att vara brottslig, så blir det väldigt mycket lättare att begå fler brott. Att gå från att vara en brottsling till att vara lite mer brottsling är inte på långa vägar lika svårt som att begå det där första brottet.

Det kriminaliseringen av fildelning gör är att placera dagens ungdom klart och tydligt i kategorin "brottslingar". All reklam om hur fel det är med fildelning gör sedan detta ännu klarare, och cementerar uppfattningen att de kan glömma allt vad oskyldighet heter.

Ett resultat av detta är att dagens ungdom aktivt lär sig att tänka som brottslingar. De lär sig att det är rationellt att gömma sig för polisen, att det finns all anledning att tänka på hur bevisning kan döljas och att det är långt viktigare att kunna lita på sina närmaste medmänniskor än på de rättsvårdande instanserna. Eftersom dessa instanser med lagens rätt är ute efter att sätta dit en.

Det här är ingen nyhet. Som sagt - redan de gamla grekerna sade att det ska vara lätt att göra rätt.

4. Fildelning och kopiering är inte ett nytt fenomen

Varje gång ett nytt medium får en bred användning, så händer samma sak. De som baserat sina affärsmodeller på begränsningarna hos de tidigare medierna gör väldigt mycket väsen av sig. Varje gång är det samma visa - videokopiering dödar filmindustrin, televisionen dödar biografen, biografen dödar teatern, det självspelande pianot dödar pianospelandet, biblioteken tränger ut boklådorna. Inspelad musik över huvud taget sades i den längsta av tider vara dödsstöten för livespelningar - varför anställa folk att spela instrument när det är billigare med inspelningar?

Varje gång samma visa. Ändå verkar det som att filmer fortfarande skapas, biografer fortfarande visar dessa filmer, det spelas fortfarande piano, du kan fortfarande handla på en boklåda nära dig, och livespelningar förekommer enligt ryktet fortfarande.

Det som händer är inte att kulturen dör. Det som händer är att den efter visst trevande lyckas anpassa sig till det nya mediets närvaro. I fallet inspelad musik är det pinsamt uppenbart hur välanpassad musikindustrin är - det som en gång skulle utplåna musikspelningar helt och hållet är numera musikspelandets största inkomstkälla. Själva anledningen till att fildelning ses som någonting negativt är för att denna en gång så hotfulla teknik nu hotas att bli obsolet!

Fildelning är inte ett nytt fenomen. Inte heller skräcken för att allt är förlorat. Men oroa er inte. Om kulturindustrin kunnat anpassa sig till det självspelande pianot, biografen, radion, televisionen, videon, CD-skivan och (inte minst) biblioteken, så överlever den nog även andra förändringar i mediefloran.

5. Internet är inte längre en nyhet

Internet byggdes inte igår. Det byggdes inte heller i förrigår. Faktum är att det internet vi känner idag är närmare tjugo år gammalt, och att den yngre delen av dagens ungdom inte kan minnas en tid där internet inte fanns. Om internet har någon effekt på samhället, så kommer den inte inträffa över en natt på grund av någonting du eller jag gör. Det är snarare mer givande och rimligt att tänka sig att effekten redan har inträffat, och att vi lever i det samhälle som internet format.

Ordet "cyberspace" populariserades redan 1984. Det har hunnit bli gammalt, vardag och i vissa kretsar halvt bortglömt sedan dess.

Kort sagt: alla eventuella hot från internet har haft två årtionden på sig att inträffa. De som föddes när ordet cyberspace var nytt har hunnit börja skaffa barn vid det här laget. Om en industri skulle ha kollapsat till följd av den nätbundna fildelningen, så skulle den ha haft gott om tid på sig att kollapsa. Rom raseras inte över en natt, men det enträgna arbetet hos samhällets samlade nördar ackumulerat över två årtionden torde ha rubbat åtminstone någonting. För att inte tala om alla som hjälpt till sedan internet blev mer nödvändigt än nördigt.

Ändå verkar det som att försäljningen av kulturprodukter verkar vara starkare än någonsin. Enligt branschen själv är nutiden den bästa av alla tider, och kulturindustrin framförs som ett exempel på hur ekonomin som helhet kan bringas till fortsatt tillväxt.

Det säger sig självt att en mild reform av upphovsrätten så här i efterhand inte kommer göra vare sig från eller till på den utveckling som redan skett. Den förändring som inleddes med internet är inte ett resultat av Piratpartiets göranden, eller ens den mer utvidgade piratrörelsens dito. Att försöka härleda den eventuella kulturekonomiska kollapsen till någonting parti eller rörelse gjort är bakvänt och historielöst.

6. Det finns gott om gratis konkurrens som inte är illegal

Världen är en stor plats. En väldigt, väldigt, väldigt stor plats. Det finns gott om saker att göra i den, och även om vi på något magiskt vis fick bort allt vad otillbörlig fildelning heter så skulle konkurrensen från den tillbörliga fildelningen vara så pass stor att den utan vidare kan utgöra det dominerande inslaget i en persons medievardag. Helt inom ramen för alla lagar och bestämmelser.

För att ta ett exempel: That Guy With the Glasses. En hemsida där det finns till synes oändligt många välredigerade och välregisserade filmklipp att ta del av - helt gratis, helt lagligt. Det är inte en överdrift att säga att det går att spendera hela dagar absorberandes det innehåll som står att finna där.

Att det är gratis för oss tittare att ta del av innehållet innebär dock inte att de inte går med vinst. Det gör de. Fråga dem gärna om deras affärsmodell och om hur de hanterar den enorma tillväxt de upplevt de senaste åren.

That Guy är förstås inte ett unikt exempel. Det finns bokstavligen tusen andra exempel på liknande sidor och gratiskonkurrerande artister att bli distraherad av. Jag behöver inte ens nämna YouTube i sammanhanget - den som söker skall finna.

Utöver detta så finns förstås diverse projekt som kräver deltagande från allmänheten för att fungera, och som både delegerar och genererar saker att göra ju mer de pågår. Wikipedia är förstås det största exemplet på en sådan gratis konkurrent, och just när det gäller wikier så finns det även där tusen andra exempel på projekt att gräva ner sig i. Helt lagligt, helt gratis.

Jag behöver nog inte fortsätta elaborera hur det växt fram nya former av kulturellt umgänge som inte involverar överlämnandet av pengar, men som ändå är helt lagligt. Själva existensen av internet och socialare medier är en enorm konkurrent till äldre medier, och det finns ingen brist på folk som säger att de helt slutat titta på teve till förmån för exempelvis Twitter.

Kort sagt: att bara ta bort otillbörlig fildelning löser inte de problem som denna fildelning sägs skapa. Problemen kvarstår ändå. Om problemet är att det inte går att konkurrera med gratis, så är jag rädd att problemet är större än den otillbörliga fildelningen. Vilket onekligen är en anledning att fundera på huruvida åtgärder mot sådan verkligen har den avsedda effekten, eller om det behövs en annan strategi.

7. [Ärlighetens ögonblick:] Gratis säljer inte alltid

Det har sagts att det bästa sättet att hålla en konspiration hemlig är att starta en blogg och på denna blogg högljutt berätta om precis allt som konspirationen gör. Detta eftersom ingen läser bloggar ändå, och hela ansträngningen är att jämföra med en fis i rymden.

Eller, med andra ord: att någonting är tillgängligt gratis är inte en garanti för att folk bryr sig. Om du är en kulturskapare så finns det en viss risk/chans att ditt alster finns tillgängligt på en torrentsida nära dig, och att folk har tillgång till detta alster utan krav på vare sig betalning, ansträngning eller någon som helst uppoffring över huvud taget. Om de bara kommer på tanken att sträcka ut sin virtuella hand och greppa tag i det, så kan de göra det. Ingenting hindrar dem.

Förutom det där fenomenet som bloggare drabbas av. Det är väldigt stor sannolikhet att folk mycket väl vet att ditt alster finns där ute, gratis, och att de ändå inte bryr sig om att ta del av detta. Som inte kan fås att ta del av ditt alster ens när det är gratis.

Ärlighetens ögonblick: vilket anser du vara värst - att alstret finns tillgängligt gratis, eller att folk struntar i det trots att det är gratis? Vilket är värst: att bli fildelad eller att inte bli det?

I mer engelska sammanhang använder jag ett uttryck som är svårt att översätta: If you can't make people pay attention, they are not likely to pay anything else either. Och om problemet är att du inte kan konkurrera ens när du är gratis - tja. Det är förmodligen inte fildelningens fel. Brutalt nog.

8. Killen med gitarr kommer inte sluta spela gitarr

Du vet den där killen som är på alla fester, alltid har en akustisk gitarr och alltid envisas med att spela Wonderwall? Det finns tyvärr en viss risk att gitarrspelandet inte kommer att upphöra vare sig på grund av uppmuntrad eller förhindrad fildelning.

Låt oss säga att gitarrplink som raggningsstrategi är lika framgångsrik som uråldrig, och att motivet för att spela gitarr är lika evigt som konsten själv.  Så länge det finns andra människor att imponera på, så finns motivationen att skapa konst. Allt sker trots allt inte i lönsamhetens tecken - även andra motiv spelar in.

För att inte bli allt för explicit, så nöjer jag mig med att påpeka att det inte är en slump att så pass många berättelser är remixade versioner av Romeo och Julia. Vuxna människor gör saker med varandra, och enligt väldigt många filmer och berättelser så är det på det viset ljuv musik uppstår.

9. Generation gratis: ungdomarna som bara kunde drömma om fasta jobb

Det är ingen hemlighet att det i dagsläget pågår någonting av en ekonomisk kris i världen. Inte bara i vissa specifika delar av världen, utan i världen som sådan - ingen kommer undan.  Det är som en bakvänd version av den välkända sloganen "alla ska med".

Det är dessutom ingen hemlighet att denna ekonomiska kris har likheter med andra ekonomiska kriser. Den största likheten ligger i att ungdomar får det allt svårare att ta sig in på arbetsmarknaderna - både med och utan utbildning. Där det tidigare fanns en klar linje från ungdomstid till arbetstid, finns det nu en allt längre obestämbar period av odefinierbart limbo - ungdomarna går förvisso inte skolan längre, men det utlovade vuxenlivet infann sig aldrig.

Särskilt inte som arbetsmarknaden som sådan allt mer antar karaktären av ett permanent vikariat. Prekariat. Om uttrycket "generation gratis" ska användas om dagens ungdom, så bör den vuxengeneration som blir allt kreativare i sina anställningsformer tas med i definitionen.

Frågan i det här läget är inte hur artisterna ska få betalt, utan hur någon över huvud taget ska få betalt. Att begränsa sig till artisterna är antingen cyniskt eller småsint, eller bägge. Det är en öppen fråga vilket som är värst.

Klart är att en politik som bara ser till artisterna specifikt utan att placera in dem i en ekonomisk kontext i längden är garanterad att producera resultat som inte gynnar någon. Allra minst de artister som till äventyrs råkar vara unga, och hoppar från praktikplats till praktikplats i hopp om att en dag tjäna ihop tillräckligt många erfarenhetspoäng för att få lön.

Det vore att förolämpa din intelligens att säga att det inte är hårdare tag mot fildelare som innebär den mest självklara förbättringen för deras situation.

10. Så vad vill då Piratpartiet?

Hittills har Piratpartiets linje i frågan inte blivit presenterad. Det är sorgligt nog ofta så det brukar vara i diskussioner när den här frågan diskuteras - det är väldigt mycket snack innan saken kommer till. Ofta försvinner intresset långt innan saken ens är inom synhåll. Så, utan vidare förberedelser - vad föreslår Piratpartiet när det gäller upphovsrätt?

Piratpartiet föreslår att skyddstiden för upphovsrättsskyddade verk ska förkortas till fem år efter att verket är offentliggjort (med möjlighet att förlänga i ytterligare fem år via ansökan), och att fildelning för privat bruk ska avkriminaliseras.

Om du läst hela vägen från början till den här meningen, så har du läst fler anledningar till avkriminaliseringen än du förmodligen kommer ihåg. Vilket innebär att bara förkortningen av skyddstiden behöver motiveras. Märk väl att det är en förkortning av en redan existerande tid, och att det därmed finns all anledning att berätta lite om hur skyddstiden ser ut idag.

Skyddstiden i dagsläget går ut sjuttio år efter att skaparen dött. Vilket enligt en snabb huvudräkning (med en förväntad livslängd på dryga åttio år) innebär att det här inlägget kommer att tillfalla allmänheten cirka år 2140. Om jag börjar röka och slutar motionera så kanske den framtida allmänheten får officiellt tillstånd att använda den här texten redan 2120, vilket i all ärlighet fortfarande är väldigt långt in i framtiden det också.

Om vi blickar bakåt så går skyddstiden ut för de författare som stupade i andra världskriget. Vilket var ett tag sedan, onekligen. (En sidonotering: anledningen till att det görs så många dokumentärer om just andra världskriget nuförtiden är just för att skyddstiden gått ut. Helt plötsligt blir materialet ekonomiskt tillgängligt för dokumentärmakare. En sidonotering som kan vara värd att ta i beaktande.)

Jag kommer att vara död i sjuttio år innan min skyddstid går ut. Det kan rimligtvis inte vara mina intressen som tas till vara av denna maratonlängd. Faktum är att de flesta relevanta intressen för min del rimligtvis kan förväntas ta slut redan under min livstid, och att det mesta jag gör kan tillfalla det allmänna redan efter fem år utan att jag förlorar ens ett potentiellt öre på detta. I de fall jag nu faktiskt råkar lyckas skapa någonting som är relevant i mer än fem år (snabbfråga: vad hette sommarplågan år 2007? Googla inte!), så kan jag mycket väl finna motivation nog att skicka in en ansökan. I annat fall behövs bevisligen inte skyddstiden, och mina verk är instängda så pass länge att till och med min gravsten blir bortglömd.

En relevant fråga här är vad det innebär att någonting tillfaller det allmänna. I all korthet är det att det blir fritt för vem som helst att använda till - tja, vad som helst. Konst, kritik, remixande, musikaliska skildringar, utlevande på scen - allt. Bibliotek kan ta in exempelvis en bok utan bekymmer, och publicera/distribuera den som e-bok för allmänhetens nytta. En teaterförening kan göra en pjäs av det. Skolor kan använda det gratis i undervisningen - vilket är fenomenalt i dessa tider där alla budgetar alltid är för små. Allt det där som inte kan göras i dagsläget eftersom upphovsrätten förbjuder eller förhindrar det. Vare sig skaparen känner till det eller inte.

Det där sista är ett bekymmer för bland annat arkiv och bibliotek som kommit över kopior av verk som håller på att falla sönder rent fysiskt. De skulle kunna kopiera dem för att bevara dem i sina arkiv respektive bibliotek, men om de gjorde det så finns det en risk att de intränger på upphovsrättsskyddat territorium. Vilket skulle kunna innebära en mycket kostsam juridisk process, och därför undviks av rent budgetmässiga skäl. Vilket innebär att otaliga böcker, filmer, dataprogram och andra oersättliga artefakter går förlorade eftersom de rent fysiskt faller sönder.

Det är förmodligen inte tänkt att upphovsrätten ska förhindra arkivarier och bibliotekarier från att göra sina jobb. Ändå är det det som händer. Det är förmodligen inte heller tänkt att verk där rättighetsinnehavaren inte går att finna (orphan works) ska vara omöjliga att använda tills mina barnbarn finns till, men det är ändå så det är. Och det är nog definitivt inte tänkt att de ungdomar som bekantar sig med vårt gemensamma kulturarv genom att omsätta det i sina egna tolkningar (sånger, texter, pjäser, konstprojekt etc) ska betraktas som brottslingar. Likväl är det ändå så dagsläget är.

Detta vill Piratpartiet ändra på. Som sagt - avkriminalisera fildelning för personligt bruk, och förkorta den automatiska skyddstiden till fem år (med möjlighet till förlängning). Inte riktigt så dramatiskt som det ibland framställs, onekligen. Men när det gäller upphovsrätt så är det det första steget på vägen framåt. Tillsammans med andra förändringar - så som ökad öppenhet i det offentliga och skarpare regler rörande den personliga integriteten - utgör detta en del av en helhet som är större än att bara vilja ha allt gratis.

Om du läst så här långt, så har du mer tålamod än väldigt många jag har debatterat med under årens lopp. Jag förväntar mig inte att du ska hålla med om allt du just läst - det vore att vara aningen förmäten. Däremot har jag en förhoppning om att du från och med nu är lite mer nyanserad när den här frågan dyker upp framöver. För den lär dyka upp framöver, - likt en fågel Fenix eller ett för fyrtioelfte gången repriserat avsnitt av Friends.

 Förmodligen ses vi där.