Det enda inlägg du behöver läsa om debatten om svenska värderingar

Det är inne att tala om svenska värderingar nuförtiden. Det är förvisso alltid inne att tala om svenska värderingar, men verkar det vara mer inne än vanligt. Det talas till höger, det talas i mitten, det talas till vänster - det talas så mycket att det är möjligt att bygga sig en kammare med fullt surroundljud och bo i den på heltid.

Vi skulle kunna kalla det en ekokammare.

Det märkligaste med diskussionen om svenska värderingar är att det sällan betraktas som en empirisk fråga. Det debatteras flitigt hit och dit om exakt vilka de svenska värderingarna är, vilka värderingar som är svenska, och huruvida det finns någonting sådant som svenska värderingar. Debattens hetta är ibland glödhet, och jag misstänker att en icke ringa mängd fjärrvärme utvinns därur. Men hettan till trots så tenderar debatten att springa på stället. Den kommer ingenvart. Den ena värderingen efter den andra tas upp som exempel (ibland gott, ibland dåligt, oftast bägge i olika omgångar), och beroende på vilket ämne som är ajour för dagen ligger betoningen på olika aspekter av de svenska värderingarna. Badhus dyker upp som diskussionsämne överraskande ofta.

När allt är sagt och gjort har väldigt få insikter vunnits om de svenska värderingarnas egentliga natur. Eftersom det enda som hänt är att saker sagts snarare än gjorts.

Det ligger i sakens natur. Poängen med att debattera svenska värderingar är inte att utröna vilka dessa värderingar är eller hur de ser ut. Poängen är att vinna över motståndaren. Att anlägga ett empiriskt synsätt vore förödande, eftersom det innebär en påtaglig sänkning av ens förmåga att svara på dagsaktuella frågor. Empiri tar tid, och den som är långsam förlorar debatten per automatik.

I jakten på klick gäller det att ha någonting att klicka på. Snabbt. Och ofta. Fler klick är fler poäng. Flest poäng vinner.

Sålunda är debatten om svenska värderingar.

Den som vill anlägga ett empiriskt synsätt på svenska värderingar behöver göra två antaganden: att det finns svenska värderingar, och att vi kan ta reda på vad dessa är.

Detta kan verka som en självklarhet, men som så mycket annat blir det mindre självklart när det väl har sagts högt.  Det är exempelvis möjligt att förneka premissen att det finns svenska värderingar, men fortfarande delta med oförminskad vigör i debatten om svenska värderingar. Omvänt är det möjligt att förneka premissen att vi kan ta reda på vilka dessa värderingar är, och likväl delta i debatten med till synes outtömlig energi. Likaså är det möjligt att förneka båda premisserna men ändå vara ständigt närvarande i debattens mitt. Dessa tre olika positioner är märkliga på sina egna specifika vis, men kan bäst förstås i termer av att det ger fler fördelar att delta i debatten än att ta reda på hur landet egentligen ligger.

Om vi godtar antagandet att det finns svenska värderingar, och att vi kan ta reda på dem, ställs vi inför en metodologisk fråga. Om de finns, så måste de finnas någonstans. Beroende på var de finns, så blir olika metoder relevanta för att ta reda på hur de ser ut.

Ett exempel: om svenska myndigheters agerande är ett uttryck för svenska värderingar, så kan vi ta reda på hur dessa värderingar ser ut genom att studera dessa myndigheters agerande över tid. De dokument vi behöver för att ta reda på hur myndigheterna agerat (och varför) finns lagrade i arkiv av olika slag, och i många fall finns de tjänstemän som var delaktiga när det begav sig fortfarande ibland oss, tillgängliga för intervjuer om så behövs.

Ett annat exempel: om svensk populärkultur är ett uttryck för svenska värderingar, så kan vi ta reda på hur dessa värderingar ser ut genom att studera svensk populärkultur över tid. Förvisso är populärkulturen mindre väldokumenterad än myndighetsutövning, men likväl finns den där, tillgänglig för empiriska undersökningar.

Ett tredje exempel: om det svenska folkets konsumtionsvanor är ett uttryck för svenska värderingar, så kan vi ta reda på hur dessa värderingar ser ut genom att studera dessa konsumtionsvanor över tid. Förvisso kan det vara bekymmersamt att få tillgång till dessa siffror, men likväl finns de, och kan studeras för att nå insikt om hur läget förhåller sig.

I dessa tre exempel lämpar sig olika metoder olika väl för att nå de resultat vi vill ha. Att djupdyka i myndighetsarkiv kräver andra metodologiska överväganden än att sätta sig in i samtida och historisk populärkultur, och att studera förändringar i konsumtionsmönster över tid kräver i sin tur sina egna överväganden. Beroende på var vi förlägger de svenska värderingarna, blir olika metoder relevanta för att komma till klarhet. Dessa tre exempel är på intet vis de enda platser där de svenska värderingarna eventuellt kan återfinnas och undersökas. Det finns ett otal andra platser att undersöka, med ett otal olika metoder, beroende på vad som passar i varje enskilt fall.

Det som förenar alla dessa ansatser är att de kräver en lång tids systematiskt arbete. Det krävs månader, ibland åratal, av hårt arbete för att sammanställa materialet och formulera det på ett sådant sätt att det blir läsbart (och läsvärt) för allmänheten. Det räcker inte med en eftermiddags slöläsande för att utföra en dylik undersökning ordentligt; en eftermiddag är med nöd och näppe tillräckligt för att ta reda på om en själv har någon slags åsikt om saken eller inte.

Detta gör att debatten om svenska värderingar med nödvändighet handlar om någonting annat än vad vi vet empiriskt om svenska värderingar. Det vare sig finns eller ges tid för att undersöka dessa värderingar ordentligt, och de systematiska undersökningar som likväl utförs tenderar att förbli olästa när det senaste klickbetesinlägget flyger förbi. Ibland handlar dessa om badhus, ibland handlar de om biblioteksböcker, ibland handlar de om stenlejon Den enda egentliga empiri som finns tillgänglig i debatten om de svenska värderingarna är, märkligt nog, debatten om de svenska värderingarna.

Vi skulle kunna kalla det en ekokammare.

Skoldebatt mot bättre vetande

På sistone har en gammal trend fått ny aktualitet i skoldebatten. Återigen har det blivit dags för flumskolan att veta hut, och den gamla fina ordentliga ordningen ska återställas. Nytt för den här omgången är att det börjat sättas datum på när förfallet började: nittiotalet.

Nittiotalet var intressant ur ett pedagogiskt perspektiv, eftersom det förde med sig en ny läroplan. Denna läroplan hade ett uttalat mål att fostra demokratiska medborgare, och skolan skulle som ett led i denna fostran vara genomsyrad av demokratiska värderingar. Det räckte med andra ord inte med att läroböckerna sade att demokrati var bra och rätt, utan detta skulle förmedlas genom skolan som levd erfarenhet. Demokratin skulle, för att använda en annan metafor, sitta i väggarna.

Detta reser den kontraintuitiva frågan om vad det betyder att få underkänt i en skola vars mål är att fostra demokratiska medborgare. Det tål onekligen att tänkas på.

Om du som läsare tänker att detta är flum och trams, så är det okej. Vi har alla olika åsikter om vad skolan är till för, och som vuxen medborgare behöver du inte hålla med om läroplanen om allt.

Om du däremot tänker att detta är flum och trams som introducerades i och med nittiotalets nya läroplan, så är det inte okej. Detta av den enkla anledningen att åttiotalets gamla läroplan också innehöll liknande tankegångar (om än inte lika uttalade). Det finns en påtaglig kontinuitet, och väldigt många formuleringar som fanns i nittiotalets läroplan går att spåra till liknande formuleringar i dess motsvarighet från åttiotalet. Åttiotalet tog aldrig slut, så att säga.

Det som var flum och trams på nittiotalet torde ha varit det även på åttiotalet. Eftersom det är samma tankegods i läroplanerna från båda årtiondena.

Den som vill delta i en samtida debatt om hur det var bättre förr och sämre nu, måste kunna specificera vad som förändrats, när och hur. Det duger inte att bara slentrianmässigt hålla med om att det var bättre förr och sämre nu. Det är inte den typ av medborgare du skolats att vara. Enligt kursplanerna (dåtida såväl som samtida) i svenskämnet kan du bättre.

Med detta i bakhuvudet blev jag väldigt förvånad när Jonas Linderoth, professor i pedagogik, häromsistens skrev en debattartikel där hen bad om ursäkt för nittiotalets pedagogik. Utan att gå in närmare på vad eller hur konstaterade hen att det blivit sämre sedan dess. Nittiotalet förde med sig så radikala förändringar att den tidigare undervisningen förbyttes till trams och flum.

Det märkliga med utspelet är att den enda rimliga sättet att jämka det med verkligheten är att tolka det som att nittiotalets läroplan inte radikalt nog bröt mot åttiotalets läroplan. Alla tendenser Linderoth beklagar fanns redan i åttiotalets dokumentation, och vad nittiotalets uppdatering gjorde var att ta fasta på de centrala aspekterna i sin föregångare för att formulera dem utförligare. Om förfallet började i början av nittiotalet, så beror det inte på att skolan banade ny mark, utan tvärtom på att den gjorde mer av vad den redan gjorde.

Detta är svårt att förena med Linderoths huvudtes att den förändring som skedde i början av nittiotalet var av radikal art. Kontinuerlig vidareutveckling av redan etablerade sätt att bedriva undervisning är i det närmaste motsatsen till radikal förändring.

Därmed inte sagt att det inte skedde förändringar i skolvärlden på nittiotalet. Men det är inte dem hen ber om ursäkt för, eller anför som skäl till skolans försämring.

Det hela blir desto märkligare när mindre meriterade personer än professor Linderoth okritiskt håller med om att skolan blivit sämre på grund av den radikala förändringen i början av nittiotalet. Det faktum att den radikala förändringen inte hände så som Linderoth sade att den hände spelar ingen roll. Det är nästan som att det inte behövs någon faktakunskap för att hålla med resonemanget - det händer av bara farten, av gammal vana.

Mot bättre vetande.

(Läroplanerna finns att läsa online: Lgr 80/Lpo 94/Lgr 11)

Yttrandefrihet, men för allas bästa

Yttrandefrihetens fundament är att ord har betydelse. Detta är så självklart att inte behöver sägas, och därför är det desto märkligare att det tydligen behöver sägas. Inte minst i dessa tider, när allt dummare saker sägs allt högre av allt fler.

En av de högljuddaste har femtio procents chans att bli amerikansk president. Betänk.

De klassiska argumenten för yttrandefrihet har väldigt lite med individuella uttryck att göra. De handlar inte om individers rätt att vara dumma i huvudet offentligt, utan om de positiva effekterna av att den offentliga debatten inte inskränks av de offentliga instanser som nämns i den. Specifikt då diverse kungamakter med varierande grad av envälde.

En av dessa positiva effekter är att allmänheten, genom att ta del av den offentliga debatten, har ett stabilt underlag att basera sina åsikter på. Efter att ha läst ett flertal välformulerade inlägg både för och emot en viss given ståndpunkt, står de rustade att efter eget förnuft skrida till sitt demokratiska dagsverke. De är insatta i frågan, de förstår vilka dess aktörer är, och de kan agera utifrån bästa förmåga. Vare sig kungen (eller förvisso statsministern) håller med eller inte.

Den halvt uttalade premissen för detta är förstås att debatten förs på goda grunder, och att dess deltagare förmår informera läsarna om vad som står på spel. Debattens funktion är både att utbilda och mobilisera befolkningen kring de frågor som är aktuella för dagen. Om detta inte uppfylls så blir saker och ting snedvridna. Allmänheten baserar sina beslut på sämre information än de borde, och den demokratiska följden blir därefter.

Detta är en radikalt annorlunda tanke om yttrandefrihet än den nihilistiska friheten att få säga vilka dumheter som helst. Det kanske känns bra för stunden att stå på torget och skrika "KUKJÄVEL" ända från tårna, men som inlägg i debatten är det inte särskilt konstruktivt. Ingen förståelse genereras eller förmedlas av sådana tilltag, och det ligger nära till hands att utgå från att det finns intressantare saker att säga.

Detsamma gäller självidentifierade nazister. Deras svårigheter att övertyga ligger inte i att allmänheten bara behöver höra en bättre version av deras argument. Det är inte så att folk inte hört deras argument, och skulle ändra åsikt om de bara fick tillfälle att höra dem i sin korrekta kontext. Tvärtom: argumenten har redan framförts i sin mest fulländade form. Historien har redan lärt av detta, och det finns ingenting att tillägga.

Med denna förståelse i bakhuvudet, blir det svårt att ta självutnämnda provokatörer på allvar i yttrandefrihetsfrågor. Än mindre blir det försvarligt att hjälpa dem sprida sina dumheter.

Vi vet bättre nu. Det vore oförskämt mot tidigare generationers bruk av yttrandefriheten att förkasta detta bättre vetande.

Skillnaden mellan social kompetens och politisk kompetens

Det skulle kunna tänkas att social kompetens och politisk kompetens går hand i hand. Att förstå sociala processer och deras subtila förändringar är ju trots allt något av en nyckelkomponent när det gäller att hamna i någon slags ledarroll. Den ena kompetensen leder till den andra, så att säga.

Men. Det finns en skillnad. Och den är allt annat än subtil.

Det enklaste sättet att förklara denna skillnad är genom ett konkret exempel: sextusendollarbrödrosten.

För ett tag sedan var en australiensisk politiker lite mindre smidig på tungan än hen borde ha varit, och råkade säga att sextusendollarsbrödrostar på något vis var ett positivt inslag i arbetspolitiken. Det var inte helt klart hur hen menade, och efter hand så blev dessa dyra brödrostar en mem. Sex tusen dollar är trots allt väldigt mycket pengar (även om de är australiensiska pengar), och det är svårt att tänka sig en brödrost som lyckats med konststycket att uppnå en sådan astronomisk prisnivå.

Den som är socialt kompetent förstår väldigt snabbt att det inte handlar om en liten fjuttbrödrost som värmer två brödskivor, utan snarare om någon slags restaurangverktyg som kan värma arton bröd, steka pannkakor och vispa våffelsmet samtidigt. Det vill säga någon slags specialiserad köksutrustning som är användbar för den som till äventyrs vill öppna en restaurang. Det finns en rimlig tolkning, och den som besitter social kompetens kan förstå sig fram till denna tolkning utifrån kontexten.

Den som är politiskt kompetent, däremot, gör allt hen kan för att absolut aldrig någonsin kommunicera en sådan förståelse. Om ens politiska motståndare säger fel, så ger det ett intryck av att de inte vet vad de gör, vilket är en fördel för det egna laget. Det kompetenta att göra som politiker är därför att förstora upp misstaget så mycket som möjligt för att maximera den egna vinsten av situationen. Att det finns en rimlig tolkning är irrelevant - än värre, det är direkt kontraproduktivt.

Du märker att skillnaden inte är överdrivet subtil.

Anledningen till att detta politiska förfarande fungerar är att de sociala omständigheter som låter rimliga personer göra rimliga tolkningar inte kommuniceras i medierna. Det enda vi som inte var där har att gå på är vad som rapporteras därifrån, och om det som kommuniceras är "motståndarna vet inte ens vad en brödrost kostar, lol", så är det en förlust för nämnda motståndare. Det enda vi vet om vad som hände var att de sade någonting dumt, och av naturliga skäl kan vi bara utgå från vad vi vet när vi bildar uppfattningar om saker och ting.

Såvida vi inte vet vad de gör, och de vet att du vet.

Så. Om du märker att någon i din närhet har mer politisk kompetens än sunt förnuft, länka dem till det här inlägget och be dem tänka över sitt odygdiga leverne. Vem vet. Kanske kommer de veta bättre framöver. -

Liechtenstein anfaller! Invasionen är nära!

För ett tag sedan bytte jag twitternamn till "Liechtensteinsk DDoS". Om du inte hänger på twitter så är detta förmodligen smått obegripligt, men det är okej. Det är begripligt i sin kontext.

Om du hänger på twitter så är namnet förmodligen smått obegripligt, eftersom det är en referens till mycket specifika omständigheter. Låt oss gå in på dem.

För ett tag sedan (identiskt med taget ovan) angreps ett par stora svenska tidningar av en DDoS-attack. Omedelbart efter att detta blev känt, proklamerade folk som knappt hade hört talas om DDoS-attacker att det givetvis var ryssen som låg bakom detta, och greppade efter varje halmstrå de kunde finna för att stödja upp denna hypotes. Inte ens kombinationen av faktorerna att a) det med största sannolikhet inte var ryssarna, b) om det var det så skulle det vara omöjligt att bevisa, samt c) det ligger inom tekniskt räckhåll för en uttråkad tonåring i Stavanger att åstadkomma detta i ett missriktat försök att impa på sin sweet sixteen - bet på deras omedelbara självsäkerhet. Det var minsann ryssen, och därmed basta.

Varpå jag omedelbart svarade att det var Liechtenstein som låg bakom attacken. Det var förvisso inte de som gjorde't, och det ligger bortom rimlighetens gräns att anta att det var det. Men om någon utan ironi kan påstå med 500% självsäkerhet att det var ryssen, så kan jag lika gärna ta tillfället i akt att dra till med liechtensteinarna. Att jag garanterat har 100% fel förändrar inget, men att jag utan omvsep kan erkänna detta felskap är en kvalitativ skillnad som gör skillnad.

Grejen är förstås att detta inte bara handlar om en enda överbelastningsattack vid ett enda tillfälle. Samma 500-procentiga självsäkerhet infinner sig närhelst någon bombastiskt proklamerar att det är muslimerna som orsakar alla problem i vår värld, och att vi borde göra något åt dem. Det faktum att de har 100% fel förändrar ingenting vad gäller deras självsäkerhet, bombastiskhet eller högljuddhet. Det var muslimerna som gjorde't, och därmed basta!

Mitt svar är att det var Liechtenstein som gjorde't. Om du får ett fripass på att vara frikopplad från verkligheten, så får jag också ett sådant.

Skillnaden mellan oss är att jag erkänner att jag har fel, medan du envist gräver dig djupare in i självsäkerhetens mörka tunnelbanehål.

Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs. Och det är liechtensteinarna som stänger dem.

Propagandan i din vardag och vad du kan göra åt den

Ditt tänkande domineras av propaganda. Detta är inte en karaktärsbrist eller en kritik av din personlighet – det är ett ofrånkomligt faktum som följer av att leva i ett modernt samhälle. Som dominerad person kan du antingen acceptera denna dominans eller göra motstånd mot den. Något tredje alternativ finns inte.

Om du vill hålla fast vid tanken att du är en fri rationell individ opåverkad av yttre krafter, kan och bör du sluta läsa redan nu. Om du vill göra motstånd, rekommenderar nio av tio tandläkare dig att fortsätta läsa.

Du har hört den frasen förr. Den är populär. Den är långt populärare än de tandkrämer den används för att sälja. Den är ett prima exempel på propaganda i användning, och dessutom en direkt uppföljare till Edward Bernays kampanj att öka försäljningen av bacon. I stället för att kommunicera förträffligheten av bacon direkt, rådfrågades ett stort antal läkare om det var bättre att äta en stadig frukost än en energifattig dito. När dessa läkare svarade att det är bättre att äta rekorderligt än energifattigt, publicerades dessa svar i anslutning till artiklar om att bacon och ägg är en av de rekorderligaste frukostarna som finns. Försäljningen av bacon ökade markant.

Att läkarna själva tillfrågades om rekorderligare frukostar rent generellt, och inte bacon specifikt, är inte relevant. Kombinationen av ett indirekt rekommenderande och ett direkt påpekande hade önskad effekt, och Bernays kunde använda läkarnas auktoritet för att påverka människors frukostvanor. Propagandan fungerade.

Om du vill invända att det finns en skillnad mellan propaganda och marknadsföring, så kan jag göra livet enklare för dig redan nu. Bernays skrev först böcker med ordet ”propaganda” i sina titlar. När ordet hamnade i dålig dager efter andra världskriget, snabbskrev hen en bok med namnet ”Public relations”, där innehållet var identiskt med de tidigare böckerna. Den enda märkbara skillnaden mellan före och efter är vad böckerna och strategierna kallades – deras tänkande och utförande förblev desamma.

Det faktum att läkares åsikter kan kidnappas för att sälja bacon är onekligen oroväckande. Om det kan göras en gång, så kan det göras fler gånger. Om välutbildade människor så som läkare kan koopteras på det här viset, så finns det stor risk att även andra grupper kan får att rekommendera de mest slumpvisa saker. Nio av tio tandläkare rekommenderar att människors och folks vilja respekteras.

Just folkets vilja är en av de mest kidnappade viljorna. Dels för att det är populärt för sittande regeringar att hävda att de har makten eftersom folket vill det, och dels för att det är precis lika populärt för stående icke-regeringar att hävda att folket vill att saker ska förändras. Det är inte en slump att folket alltid vill samma sak som den som talar om folkets vilja säger att folket vill – det är en medveten strategi. Om alla andra vill något är det svårt att säga emot, och de som representerar folkets vilja har onekligen ett bra case för att fortsätta göra det de gör.

Det största problemet med att folkets vilja kidnappas hit och dit är inte att den kidnappas. Det största problemet är att den inte finns. ”Folket” är inte en homogen mängd kloner som alla vill samma sak, utan en komplex heterogen sammansättning av olika sociala sammanhang som befinner sig i geografisk, politisk och ekonomisk närhet till varandra. Både statsministern och stadens hemlösa är förvisso medborgare i samma samhälle, men deras åsikter (och vardagar) om saker tenderar att vara radikalt olika. ”Folket” är en artificiell konstruktion som enbart finns när den omtalas, och så fort talet om folkets vilja tystnar så försvinner folkviljan likt den illusion den är. ”Folket” finns bara för att legitimera den argumentation som förs för tillfället, och upplöses sedan till de olika individer som befolkar våra städer och byar.

Detta har onekligen besvärliga konsekvenser för teorier som hävdar att politisk legitimitet kommer ur folkets acceptans och medgivande. Om folket inte finns – vem är det då som legitimerar den rådande ordningen genom att godkänna den?

Konsekvenserna för propagandisten är uppenbara. Att övertyga ”folket” är meningslöst, eftersom folket inte finns. Det är fruktbarare att övertyga och påverka specifika målgrupper i stället, eftersom de faktiskt finns, och därmed kan påverkas. Vare sig det handlar om statsministern eller stadens hemlösa, är det lättare att skrida till verket att propagera när målgruppen är fastställd. Även om det förmodligen är långt billigare att rikta sig till de senare snarare än den förre.

Varje målgrupp är en grupp. Det vill säga en samling människor med gemensamma värderingar, verksamheter och världsbilder. Den som vill påverka dessa grupper – vilka de än må vara – behöver identifiera dessa verksamheter, värderingar och världsbilder, och därefter agera utifrån dessa. Ju relevantare ens agerande är för gruppen, desto effektivare är det – eftersom det per definition är relevant för de människor som ingår i dessa grupper.

Detta ställer krav på propagandisten. Människor är sociala och meningsskapande varelser, och grupper av människor tenderar att skapa mening tillsammans. Det propagandisten gör tolkas utifrån gruppens delade meningar. För att uppnå önskad effekt måste propagandisten därmed förstå dessa meningar, och agera på ett sådant sätt att tolkningsarbetet eventuellt leder fram till det avsedda målet. Vilket är precis lika omständligt och indirekt som det låter.

För att uttrycka det i andra termer: människor har vanor, och tenderar att göra samma saker upprepade gånger. Dessa upprepade aktiviteter kan förutsägas, och om de kan förutsägas så kan de även förändras. Om de kan förändras på ett förutsägbart sätt, så är det bra nyheter för propagandisten. Det enda propagandisten behöver göra är att införa de förändringar som leder fram till det önskade förutsägbara resultatet.

Detta är propagandans kärna.

När Bernays frågade läkarna om deras åsikt om rekorderliga frukostar, var hen inte intresserad av deras åsikter om lämpliga dieter för att upprätthålla långsiktig hälsa. Hen var intresserad av att vanliga människor tenderar att respektera läkares åsikter om lämpliga dieter för att upprätthålla långsiktig hälsa, och att en rekommendation från en läkare (verklig eller inbillad) väger långt tyngre än en slumpmässig dussinreklamannons. När en läkare säger att någonting är en bra idé, så tenderar det att vara en bra idé. När väldigt många läkare säger samma sak, så tenderar det att vara en väldigt bra idé; de är trots allt experter på ämnet, och om de säger att bacon är en bra frukost, så är det förmodligen en bra frukost.

Nio av tio tandläkare rekommenderar att du äter bacon till frukost, lunch, middag och kvällsmacka.

Ett mer närliggande exempel är ordet ”fredagsmys”. Det utgår från den delade erfarenheten att arbetsveckan tar slut på fredagar, och att fredagskvällar är en tid att umgås med familjen under avslappnade former. Genom att skapa ett begrepp för att beskriva dessa avslappnade former – fredagsmys – skapas även förväntningar kring detta. Därmed går det även att antyda att ens produkter har en positiv effekt på dessa situationer, och att införskaffandet av dessa är både önskvärt och förväntat. Det går ju trots allt inte för sig att anordna ett halvdant fredagsmys.

Det finns en paradox i propagandistens arbete, i det att denne behöver både respektera och underminera sina mottagares autonomi för att vara effektiv. Å ena sidan måste propagandaarbetet utgå från gruppens delade meningar och värderingar för att vara effektivt, och dessa skapas av gruppen själva; å andra sidan leder skickligt propagerande till resultat som gruppen själv inte valt. Målgruppen må vara autonom, men målbilden är det inte.

Å tredje sidan går det att få vissa antifeminister att tro nästan vad som helst genom att hävda att en feminist sagt eller gjort något. Vad det än handlar om, tycker de helst plötsligt tvärtom. Huruvida det finns någon autonomi att respektera eller underminera är en öppen fråga.

Allt detta pekar åt ett och samma håll: sanningen är socialt irrelevant. Eller, rättare, de sanningar som inte kan göras socialt relevanta räknas inte. De görs inte till föremål för diskussion, och de utgör således inte underlag för gemensamt fattade beslut. Det som inte syns finns inte, och det som inte omtalas syns definitivt inte.

Sett i det här ljuset är det fullt förståeligt att symbolfrågor är viktigare än så kallade ”riktiga frågor”. Det ena är socialt relevant, det andra är ett icke-ämne. Syns inte, finns inte, är omöjliga att föra på tal.

Det är i det här ljuset vi behöver se vad som sker och sägs ske i samtiden. Det finns människor ibland oss vars världsbild är så inskränkt av propaganda att de knappt är socialt funktionsdugliga längre. Ge dem chokladbollar, och de börjar orera om negerbollens vara eller inte vara. Prata om hur Anne Frank flydde från nazisterna, och de ämnesbyter omgående till att flyktingarna håller på att ta över landet. Fråga dem om när påsken inträffar, och de lyckas på något vis tolka det som en uppmaning att prata om hur onda muslimer är. Hela deras vardag definieras av hotbilder någon annan har pressat in i deras allt ont anande hjärnor, och allt de gör sker i skuggan av det påhittade hot som gömmer sig bakom vardagens bedrägliga fasader.

Det är inte en slump att dessa människor ofta hänvisar till ”folket”. Särskilt när de stöter på individer som vågar tycka och tänka någonting annat än vad de gör.

Det kommer en punkt i dessa människors liv när de blir så avgränsade från sina medmänniskor att de ställs inför ett brutalt val. De har att välja mellan att fortsätta umgås med sina medmänniskor, eller de värderingar som de kommit att omhulda. Det är valet mellan att bli radikaliserad och att inte blir det – mellan att bestämma sig för att ens vänner och familj har betydelse, eller att de är underordnade kampen mot Fienden. Det ena valet är det första steget på en lång och svår process att försöka återintegrera sig till samhället igen – det andra valet leder till att en klär sig i helsvart och beger sig ut på stadens gator nattetid för att spöa upp människor som ser fientliga ut.

När landet är ockuperat är väpnat motstånd det enda logiska.

Det mest skrämmande med den subkultur som växer fram kring detta sätt att tänka är att det har blivit en kulturell identitet, med egna vanor, värderingar och pålitliga informationskällor. Människor formas av de personer de omges av, och det är fullt möjligt att omge sig helt och hållet av personer som delar denna kulturella identitet. De läser texter som bekräftar deras världsbild, läser kommentarer under dessa texter som bekräftar att andra delar denna, och röstar på partier som medvetet producerar både texterna och kommentarerna. Den gamla devisen om att någonting blir sant om det bara upprepas tillräckligt många gånger gäller fortfarande, och budskapet att landet är hotat har upprepats till satirens gräns. Propagandabubblan blir en självförstärkande social identitet, och det är oerhört svårt att komma ur den när all annan kommunikation definierats som fientliga försök att hjärntvätta folket.

PK-media ljuger. Bara den egna sidan vågar göra motstånd och säga sanningen.

Det är oerhört svårt att övertyga någon som tänker så här med hjälp av fakta och argument. De utgår inte längre från de utgångspunkter som gör det möjligt att nå dem på den vägen, och varje försök att göra det kommer försvåras av att de ständigt insisterar på att få dig att gå med på dessa utgångspunkter innan diskussionen går vidare. Om du inte går med på att muslimerna konspirerar att ta över landet inifrån med hjälp av aningslösa lakejer i medierna och myndigheterna, så kommer de vägra tala om någonting annat tills du gör det. Detta är deras a priori utgångspunkt, och de ser dig som dum i huvudet som inte ser denna uppenbara sanning för vad den är. Sann.

Å andra sidan är det desto lättare att påverka dem. Det enda som krävs är att en argumentation spelar på de värderingar denna subkultur omhuldar, och de sväljer det med hull och hår. Håll stilen och skriv inom genremarkörerna, och läsarna kommer flockas om att hylla den nya sanningssägaren. Efter ett tag kan den skicklige propagandisten sätta sin alldeles egna personliga prägel på den rasistiska rörelsen. Det enda som krävs är trots allt att en känner sin målgrupp. Och den grupp som baserar sin identitet på genomskinligt propagandaarbete är väldigt lätt att känna indeed.

Nackdelen med detta (förutom att ens själ svärtas ned av det) är att det länder ytterligare en röst till subkulturen, och ger dess medlemmar ytterligare ammunition att använda i deras kamp. Det finns dessutom en risk att råka bli allt för övertygande, och locka med sina vänner i dumheten. Propaganda behöver inte vara sann, utan bara tillräckligt rimlig och sammanhängande för att kunna vara sannolik. Eller, annorlunda uttryckt: den behöver bara kunna uttryckas med tillräckligt mycket självförtroende för att bli trodd. Sanningen är socialt irrelevant.

Det första steget i att agera mot propagandan är att se den för vad den är. Propaganda i stor skala. Det handlar inte om ensamma galningar eller fria individer som oberoende av varandra råkar tänka precis samma sak vid precis samma tillfälle. Det finns ingen anledning att kalla det någonting annat än vad det är, och det finns ingen anledning att behandla det som någonting annat än vad det är. En spade är en spade, även om den har använts för att skyffla dynga.

Det andra steget beror på. Målet är inte att omintetgöra de människor som blivit offer för propagandan, utan att återintegrera dem i de sociala miljöer de brukade umgås i. Vägleda dem tillbaka till en fungerande karta av verkligheten och ge dem de verktyg de behöver för att kunna navigera vardagen igen. Det är väldigt personligt och väldigt arbetsintensivt, men det är det enda sättet att återupprätta den sociala relevansen.

Om du till äventyrs är påverkad av denna propaganda, så vill jag passa på att påminna om det som sades ovan om hur lätt det är att påverka någon som är påverkad av propaganda. Vem som helst kan dyka upp i ditt liv och tuta i dig vilka dumheter som helst, och du kommer att tro på det eftersom de använder rätt ord och anspelar till rätt hotbild. Oavsett om du tror muslimerna håller på att ta över eller ej, så borde denna möjlighet oroa dig tillräckligt mycket för att förtjäna åtminstone en stunds eftertanke. Du har ett direkt intresse av att ha kontroll över vad du tänker. Nio av tio tandläkare uppmanar dig att vara en tänkande och självständig individ.

Än är det inte för sent.

Det finns inga ensamma galningar

Ensamma galningar är intressanta fenomen. Särskilt som de tycks följa vissa förutsägbara mönster. Mönster som är så pass förutsägbara att en kritisk läsare kan börja misstänka att de faktiskt inte är så ensamma som namnet antyder, eller så galna som en kan förledas att tro.

Det är nästan som att de ensamma galningarna är vare sig ensamma eller galna.

Anledningen till att de kallas 'ensamma galningar' är att dessa ord är lättare att använda än ordet 'terrorist'. Om det bara handlar om en enskild person så behöver inga åtgärder vidtas utöver att omhänderta personen i fråga. Det finns en hel arsenal av psykiatriska metoder att tillämpa på ensamma galningar, och inga större systemiska förändringar behöver genomföras för att undanröja hotbilden. Hotet är oskadliggjort när galningen är inspärrad.

Det kan göras eftersom hotbilden per definition är en ensam galning. En fängelsecell är fullt tillräckligt.

Definitionen av terrorism är det systematiska och strategiska användandet av våld eller hot om våld för att uppnå politiska mål. Det är en planerad och rationellt utförd operation, där mål, syfte och medel har koordinerats för att maximera den önskade effekten. Det kan röra sig antingen om ett enskilt dåd eller en serie dåd utförda över längre tid. Det kan röra sig om antingen enskilda individer eller organiserade grupperingar, men är vanligtvis det senare.

Notera att definitionen av terrorism är motsatsen till definitionen av en ensam galning. Organisationer som systematiskt utför rationellt planerade strategier är 1) inte galna och 2) inte ensamma. De har analyserat situationen och kommit fram till att terror är den bäst lämpade metoden att uppnå organisationens mål, och de har byggt konsensus om att denna metod är godtagbar för att uppnå dessa mål. Kombinationen av rationellt agerande och social acceptans är, i allt väsentligt, så långt bort från ensamma galningar det över huvud taget är möjligt att komma.

De flyktingförläggningar som satts i brand på senaste tiden har inte antänts av ensamma galningar. Det har funnits stort socialt stöd att finna för de som känt tvekan inför att ta tändvätskan i egna händer. Det har funnits ännu mer uppmuntran att finna för de som uttryckt åsikten att det är deras tur att göra det. När Sverigedemokraternas lokalavdelning i Lund publicerar information om var flyktingförläggningar finns så är det inte en passiv olyckshändelse - det är en aktiv handling som kommunicerar klart och tydligt att eldens tid är nu. De hurrarop som hörs varje gång det rapporteras att ännu ett flyktingläger satts i brand är inte heller olycksfall i arbetet - det är en direkt uppmaning att samla sina likasinnade och gå till de platser kartan säger ska brännas ned.

Det är inte en order. Men det är en omisskännlig uppmaning. Och det är långt mycket lättare att tända eld på sina fiender när ens allierade är högljudda i sitt stöttande och uppmuntrande.

Anledningen till att orden "ensamma galningar" fortfarande är i bruk ligger i att de, som sagt, inte uppmanar till större förändringar. Sekunden ordet "terrorist" används, så kräver logiken att åtgärder sätts in för att stoppa de organisationer som valt att använda terror som metod. Det kräver också att åtgärder sätts in för att stoppa ytterligare terrordåd. Dels fysiskt genom polisnärvaro vid flyktingförläggningar, och dels genom att oskadliggöra de organisationer som aktivt uppmanar till och vållar dessa terrorhandlingar.

Att dessa organisationer har representanter i riksdagen är ingen ursäkt att inte göra det. Tvärtom: att använda parlamentariska resurser i syfte att organisera och utföra terrordåd är motsatsen till förmildrande omständigheter.

Tusentals organiserade personer med gemensamma värderingar och målbilder kan per definition inte vara ensamma galningar. De kan dock vara terrorister, och de kan vara terrorister så till den grad att ett ännu starkare ord blir lämpligt:

Landsförrädare.

Dumheten är allstädes närvarande

Ibland verkar det som att en stor dumhet vilar över landet. Som om logikens lagar satts ur spel, och alla resonemang om orsak och verkan kan fyllas i med vilka saker som helst utan att något förändras. Som att förnuftet självt givit upp hoppet, och givit oss alla frispel.

På något vis är allt invandringens fel. Och på något vis köper folk denna förklaring.

Du känner igen fenomenet. Du och dina vänner sitter och diskuterar Greklands finanskris, och om hur den omöjligt kan lösas av att strama åt finanserna till obefintlighet. Ni har just kommit fram till att ECB förmodligen bara kommer göra saker värre, när någon bryter sig in och påpekar att det beror på volymerna. Förvirrade frågar ni om hen menar lånevolymerna, men ack nej, hen menar av outgrundlig anledning förra årets svenska inflyttningsstatistik.

Den logiska kopplingen står i omvänd proportion till hens envetenhet. Det kan omöjligt vara sant, men hen insisterar likväl.

Ni försöker igen, med en annan diskussion. Klimatförändringen närmar sig, och det är bättre att börja förbereda sig tidigt än att inte göra det. Det är dessutom mer ekonomiskt (och ekologiskt), eftersom storskaliga förberedelser håller bättre och längre än improviserade nödaktioner i sista stund. Och när ni just kommit in på hur det är bäst att framtidssäkra våra vattennära städer, bryter sig någon in och påpekar att allt beror på muslimerna. Ni frågar försynt hur hen menar, men svaret är lika vagt som allomfattande.

Därefter kommer ni in på den globala finanskrisen, och hur den påverkar den vardag vi lever i. Den ökade tonvikten på vinst framför social stabilitet har lett till att massuppsägningar blivit vanliga, och effektiviseringar i verksamheter leder oftare än inte till att någon friställs än att mer blir gjort. Över tid har detta givit oss enorma lånemarknader, där det viktiga inte är långsiktiga investeringar, utan att snabbt kunna göra sig en hacka. Så länge hackan är tillräckligt stor, spelar lånegraden ingen roll. Även om vinsten kommer ur att krama jobben ur ekonomin.

Vår gemensamme antagonist bryter sig återigen in i samtalet, och påpekar att allt detta beror på att reglerna ändrats på badhuset i Sundbyberg. Med ospelat engagemang.

Dumheten står som sagt i proportion till envetenheten. Och på något vis går vuxna människor, nominellt i besittning av förnuftets krafter och rationella förmågor, med på dessa resonemang. Det finns bara en fråga, och alla andra frågor kan reduceras till denna enda fråga. Något annat gives icke.

Det är märkligt.

En vill tro bättre om folk. Men de envisas med att göra en besviken, gång på gång. -

Vänsterns propagandamaskin

Om du varit uppmärksam, så har du märkt att vänstern varit igång på sistone. Den har gjort både det ena och det andra, och ställt till med oändligt elände. Det tycks inte finnas någon ände på dumheten, men ändå envisas de med att fortsätta. Det är nästan som att de är oemottagliga för kunskap och framsteg.

Det finns ett problem med ovanstående stycke. Inte nog med att det är tillräckligt långt för att gömma nästa stycke från Facebooks förhandsgranskning, det innehåller dessutom en synonym.

"Vänstern" är en synonym till "PK-eliten". Och till "kulturmarxister".

Detta kommer förmodligen som en överraskning. Särskilt om du läste inledningen och tänkte att vänstern nu ska få sig en rejäl välförtjänt utskällning. Så är det du som blir utskälld i stället.

Ja, du. Precis just du. Som helt oförhappandes börjat använda "vänstern" som generellt skällsord, och lika oförhappandes genom detta börjat ruta in dig i ett fascistiskt språkbruk.

Om du nu kommer med invändningar, så vill jag inte höra dem. Du får gärna motivera denna inrutning för dig själv, men du kan inte hävda att du inte vet vad du gör. Du anammar ett fascistiskt språkbruk, och du gör det i full visshet om vad du gör.

Det är dumheter. Och jag har inget tålamod när det gäller dumheter.

Du har nu två val. Det ena är att fortsätta prata om "vänstern", och genom detta fortsätta närma dig den fascistiska diskurs som använder begreppet som propagandaverktyg. Det andra är att se det som det propagandaverktyg det är, och omedelbart bränna det med samvetets eld.

Jag har fullt förtroende för att du väljer att inte vara medvetet dum i huvudet.

Breiviks sida av historien

Idag är fyraårsdagen av terrordådet på Utöya, och skiljelinjen kvarstår.

Skiljelinjen mellan de som kallar det ett terrordåd och de som kallar det en ensam galnings verk.

Det är inte en subtil skiljelinje. Det är historiens skiljelinje, och den skiljer de som är på rätt sida av historien från de som är på fel sida av den.

Att vara på fel sida historien är inte något att sträva efter. Om du inte hört begreppet förr, så kan det sammanfattas så här: att strida på sydstaternas sida för att skydda slaveriet; att rösta nej till kvinnlig rösträtt; att försvara apartheid. Att aktivt kämpa för det vars tid är över. Historien har en riktning, och det gäller att vara på rätt sida om den. Utvecklingen går framåt, och vissa saker är dömda att försvinna när historien tagit vid.

Linjen syns tydligast i eftermälet till terrordådet. De som ser det för vad det är - ett planerat och utfört våldsdåd i syfte att sätta skräck i den utvalda befolkningen - hyser inga illusioner kring vad som hänt. De som försöker få det till någonting annat, däremot, befinner sig på väldigt fel sida av historien. Inte minst som de aktivt håller med Breivik i den analys som ledde upp till dådet.

De förnekar förstås att de gör det. Genom att lisma och använda alla retoriska fulknep de kan hitta försöker de påstå att de inte tror att muslimer försöker ta över världen, att den nationella motståndskraften förstörs av ett liberalt/feministiskt omanligt medieklimat, och att svaghet är någonting att förakta. Detta är vad de tror, detta är vad Breivik tror, och detta är vad historien lämnat bakom sig.

De kommer inte undan att Breivik är deras rörelses Jar-Jar Binks. Hur mycket de än vill förneka det, så är terroristen en del av deras ideologiska kanon.

Det krävs en särskild sorts dumhet att fortsätta hävda att terroristen hade rätt. Än mer att gång på gång glatt utropa att de oreserverat håller med. Att medvetet bekänna sig till historiens baksida är inget att skryta med - likväl är det precis vad de gör.

Om de inte ville döda oss skulle jag skratta åt dumheten. I stället får jag dela och delta i sorgen.

Hej kommunister! Hej kapitalister!

Ibland händer det att kommunism och kapitalism diskuteras. Eller, okej, det händer rätt ofta. Upprepade gånger. Många gånger. Så pass ofta och så pass många gånger att det är något av en genre. Jämt och ständigt. Det är omöjligt att undfly det. Det diskuteras överallt.

Ständigt.

Det märkligaste är inte att det diskuteras. Kapitalismen definierar större delen av ditt liv (så som, säg, huruvida du sitter på jobbet eller inte denna förmiddag när detta publiceras), och det finns poänger i att ha koll på sådant. Sätta sin livssituation i perspektiv, få kontext på tillvaron, förstå varför saker är som de är. Det finns ett inneboende behov av sådant. Gör't.

Nej, det märkligaste är att det diskuteras som om det handlade om två fotbollslag. Som om du inte vare sig kan eller får hava någon gud jämte ditt favoritlag, och ditt val av lag definierar allt du har att säga. Om du hejar på team kapitalism, så är kommunister onda varelser som vill utplåna individualitet och göra alla till kloner av varandra. Om du hejar på team kommunism, däremot, så är alla kapitalister giriga exploatörer vars uttalade ambition är att förbruka världens alla resurser för att gå med vinst även denna månad. Något tredje gives ej.

Detta är ett fenomenalt dumt sätt att förstå sin samtid. Det kommer inte hjälpa dig särskilt mycket framöver. Faktum är att det kommer att göra motsatsen till att hjälpa dig.

Om du vill tänka kring kapitalism och kommunism på ett sätt som hjälper dig, så behöver du se dem som två möjliga utvecklingsvägar av samma tendens. Det vill säga att det finns väldigt många likheter mellan dem, och att dessa likheter är långt större än de skillnader som finns.

(Om du nu drabbas av en impuls att skrika DE ÄR INTE ALLS LIKA!!! mot skärmen, så är det en uppmaning till eftertanke. Ta den tid du behöver.)

Både kapitalismen och kommunismen behöver vissa grundpelare för att kunna vara sig själva. Bägge kräver en viss grad av teknologisk utveckling. Bägge förutsätter att det finns ett etablerat juridiskt system som kan upprätthålla dess lagar och genomföra dess påbud. Bägge förutsätter att individen lösgjorts från tidigare sociala ordningar och inordnats i medborgarskapets logik. Bägge behöver ett enormt byråkratiskt maskineri som håller reda på vem som är vem och vad som är vad. Bägge lägger tonvikten på system framför individer. Utan dessa ting faller både kommunismen och kapitalismen, och utan dessa kan de inte uppstå.

Det intressanta i sammanhanget - och det som kommer hjälpa dig mest när det gäller att förstå din plats i sammanhanget - är att se hur dessa grundpelare påverkar dig. Hur moderniteten format det liv du lever nu.

Om du läser detta i Sverige så har du en självklar utgångspunkt, i och med att den svenska modellen är en väldigt distinkt möjlig utvecklingsväg. Det hade kunnat bli annorlunda, men blev inte det. Förutsättningarna fanns för att en renodlat kommunistisk stat skulle ha vuxit fram, men det hände inte. Omvänt kunde en renodlat kapitalistisk ordning ha vuxit fram. Möjligheterna och förutsättningarna fanns. Men i stället hände någonting annat.

Att ta reda på hur, varför och vad det betyder är långt intressantare än att vråla om att det andra laget är ondskan personifierat.

Är Sverigedemokraterna dumma i huvudet?

Vi kan utgå från att Sverigedemokraterna är en av två saker. Antingen så är de dumma i huvudet, eller så är de det inte. Båda alternativen är möjliga, och bägge har konsekvenser för hur vi ser partiets agerande. Å ena sidan är mycket förklarat av att de eventuellt är dumma i huvudet; å andra sidan framstår saker i ett annat ljus om de inte är det.

Det är allmänt känt att Sverigedemokraterna står bakom sidan Avpixlat. Det är lika allmänt känt att denna sida är ett tillhåll för en oförblommerad rasism och en grogrund för ökad radikalisering hos dess läsare. Det är närmast en offentlig handling att syftet med sidan är att utgöra en propagandakanal som värvar och stärker personers knytning till xenofoba ideologier.

Detta aktualiserar frågan om Sverigedemokraterna är dumma i huvudet. Å ena sidan kan det vara så att de vet precis vad de gör när de står bakom denna sida, och gör det i full visshet om vad de gör. Det vill säga att de inte är dumma i huvudet, och medvetet håller igång en propagandakanal kännetecknad av oförblommerad rasism. Å andra sidan kan det också vara så att de inte vet vad de gör, och av ren dumhet håller igång en propagandakanal kännetecknad av oförblommerad rasism. Vilket är ett fenomenalt dumt misstag att göra, och ett ännu dummare misstag att fortsätta göra när en blir informerad om att det är ett dumt misstag att göra. Särskilt i ljuset av partiets berömda nolltoleranspolicy.

Å ena sidan kan det vara så att Sverigedemokraterna medvetet driver Avpixlat, och i sådana fall behöver de stå till svars för detta. Å andra sidan kan det vara så att de är dumma i huvudet och inte vet vad de gör, och i sådana fall behöver de stå till svars även för detta.

Det är bara att välja.

Hur dum kan man bli? Du kan inte tro vem jag lurade härnäst!

Det finns en grupp i samhället som är mer lättlurad än andra grupper. Det går att lura i dem exakt vad som helst, och de sväljer det med både hull och hår. De märker inte ens att de är lurade, utan fortsätter med gott mod tro att de är både vett och sanning på spåret även när lämmlar över första bästa luriga stup.

Jag talar förstås om antifeminister.

Nu kanske du tänker att jag överdriver. Men det är mindre komplicerad än du tror, och långt enklare än det borde vara. Säg bara att någon feminist sagt eller gjort någonting dumt, och de kommer att tro allt du säger. Det spelar ingen roll vad du säger (och nästan inte ens hur du säger det) - de kommer att bli eld och lågor. Och vad du än säger efter det, så kommer de att vara så pass emotionellt upprymda att de accepterar det av bara farten.

Det är supereffektivt.

Det blir ännu effektivare av att dessa personer anser sig vara kritiskt tänkande. All den energi som skulle kunna gå åt till att analysera det du säger går nämligen åt till att vara kritisk till de feminister du pekar på. Med iver och entusiasm skrider de till verket, och när de avverkat sig själva så är det bara att yttra några väl valda ord i deras mottagliga öron.

Det här är ju fantastiskt! kanske du tänker nu. Följt av tanken att användningsområdet för detta begränsas av att du inte känner till så många feminister, och därmed inte har så mycket att peka på. Det är en rimlig tanke. Grejen är dock att antifeministerna inte heller känner till så många feminister, och att du därmed i stort sett kan hitta på att någon feminist sagt något. Det spelar ingen roll ifall de verkligen sagt så eller inte (eller ens ifall dessa feminister överhuvudtaget finns) - det genererar samma respons. Och eftersom deras kritiska tänkande är upptaget -

Ah, du förstår vartåt det barkar. Bra.

Jag ser nu att du är ivrig att testa denna retoriska superkraft, så jag ska inte uppehålla dig längre. Jag vill dock avsluta med några väl valda ord från en feminist:

Med stor makt kommer stort ansvar, och det är därför män tappar förståndet så fort de konfronteras med en kvinna.

Lycka till!

Ett anspråkslöst inlägg om integritet

Det här är ett enkelt inlägg. Det kommer att förolämpa din intelligens med sin enkelhet.

Jag ber om ursäkt redan nu, i förebyggande syfte.

I dagarna har det talats mycket om Piratpartiets kärnfrågor. Om vikten av att hålla fast vid dem, förstå dem och kommunicera dem

En av kärnfrågorna är integritet. Övervakning är en integritetsfråga. Att bli konstant övervakad är en kränkning av en persons integritet.

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Kvinnors kroppar är det mest hårdbevakade som finns. Vart de än går, hur de än står, så blir de bevakade och bedömda.

Att bli konstant övervakad är en kränkning av en persons integritet.

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Det här är ett enkelt inlägg. Det är så pass enkelt att du förmodligen undrar vad poängen är.

Eller så är det så pass enkelt att du i ren förtvivlan försöker finna sätt att enkelt formulera Piratpartiets kärnfrågor på ett sätt som inte inkluderar övervakningen av kvinnors kroppar. Eftersom det inte är en fråga du prioriterar. Eller ens är en tanke du delar med partiet.

Kärnfrågor.

Det är inte enkelt när det är svårt.

Inlägget trollen inte vill att du ska läsa

Ni har stött på dem. Trollen. De envisa trollen. De envisa trollen som absolut måste prata. Med dig. Konstant. I mängder. Konstant. Och här kommer en till, som vill prata med dig.

De går i vågor. Ibland är de ytterst aktiva, och vill säga mycket på kort tid. Ibland ligger de lågt, och tycks ha hittat grönare stränder. Men likt Skatteverkets besked om att det är dags att deklarera, så är deras återkomst förutbestämd.

De går även i vågor. Det vill säga att de säger i stort sett samma saker varje gång de dyker upp, på samma sätt, med samma underliggande mönster. Vilket är en bra sak, eftersom det mellan varven går att beskriva och förutsäga hur nästa våg kommer att se ut. Som i den här listan, exempelvis.

Den här listan skrivs inte för att hänga ut de stackare som lider (vetandes eller ovetandes) av att vara troll. Den skrivs dock för att vara användbar för dem och personer i deras närhet. Dels som ett självtest - stämmer någonting av det nedanstående in på mig? Dels som en manual till den som drabbas av en trollvåg - hur kan det de säger sättas in i ett sammanhang och förstås? Och, slutligen, som ett referensmaterial - det är alltid bra att kunna peka någonstans och säga att det finns nedskrivet. Inte minst i de fall där en behöver säga "look, du är så förutsägbar att det till och med finns ett inlägg om dig och det du gör, läs det".

Okay. Nog med introduktion. Nu kör vi:

1. De är funktionellt illitterata när det gäller saker de inte håller med om

Det skulle kunna tyckas vara elakt att kalla dem funktionellt illitterata. Men alternativet - att de kan läsa men ändå aktivt väljer att missförstå ens de enklaste texter - vore ännu elakare. Låt oss ta ett exempel: feminism.

Den svenska versionen av Wikipedia har detta att säga om feminism: "Feminism är en samling rörelser och ideologier som verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen." Det skulle kunna tyckas vara relativt rättframt - ett samlingsnamn för ett antal olika försök att bringa jämlikhet mellan könen. Inte en enda sak, utan många saker, som förenas av en generell tendens att sträva åt samma håll.

Visa samma fras för ett troll, och vad de lyckas läsa är någonting mer i stil med detta: "Feminism är en enhetlig rörelse vars förslavade och hjärntvättade medlemmar vill utrota manligheten som vi känner den och instifta ett matriarkat där Urmodern har absolut auktoritet."

Den som i all välvillighet försöker hjälpa vederbörande med läsningen, kommer att stöta på patrull. Det borde vara relativt ofarligt att påpeka att en snabb blick på innehållsförteckningen av sidan om feminism borde antyda mångfalden i det hela. Det borde vara uppenbart för alla med läsförståelse, men nej - trollet blir bara argt över att bli emotsagt. Och ilskan fortsätter därefter.

Varpå feminismen (eller vilket annat fenomen som helst) fortsätter att vara en odelad helhet. Trots att det vore lämpligare att applicera läsförståelse och läsa orden "samling rörelser".

2. De som kan läsa vet inte hur bibliotek fungerar

Det är en av de märkligaste sakerna med bibliotek. De är gratis, de har många böcker och de är tillgängliga för alla. Bokstavligen. Den som är intresserad av någonting kan utan vidare bekymmer bege sig till ett bibliotek och ta till sig av mänsklighetens samlade verk.

Likväl tycks det som att även det mest tillgängliga av bibliotek ligger på det högsta av berg. Bildligt talat. Ty trollen går omkring i flera år och säger saker som de skulle sluta säga om de bara tog sig tid att läsa en endaste bok i ämnet. Vilket ämne det än handlar om.

Det skulle kunna påpekas att de inte är intresserade. Problemet är då att de, för att kvala in som ämne för det här inlägget, måste vara troll, vilka kan förutsättas vara intresserade av det de trollar om. De är intresserade, men de vet bara inte hur bibliotek kan kombineras med deras intressen.

Jag vill lite försynt föreslå att detta är ett utmärkt ämne att skriva uppsatser i kulturgeografi om. Särskilt i avseende med hur en individs mentala karta kan vara helt orelaterad till de traditionella kartorna, och att platser som ligger fysiskt nära kan te sig så pass mentalt avlägsna att de inte ens - om ni ursäktar ordvitsen - finns på kartan.

Vilket är synd. En enda bok hade räckt. Och biblioteken har många.

3. De vet att du har fel. Om allt

Bokstavligen allt. Ingen kompromiss får göras, ingen gemensam grund får byggas. Du har fel, och de kommer inte ge med sig förrän du erkänt det. Offentligt. Upprepade gånger.

Det säger sig självt att det är svårt att genom dialog finna kompromisser och gemensamma grunder mellan dina och deras åsikter. Oavsett hur tillmötesgående du försöker vara, oavsett hur mycket du försöker förstå, oavsett hur självutplånande du gör din interaktion - den brända jordens taktik är den enda taktiken. Och den enda jorden som är god nog att bränna är din.

Enligt dem har du alltid fel. Du har aldrig rätt. Någonsin.

4. De anser detaljer vara långt viktigare än helheten

Ett resultat av 3 är att de kommer att envisas att du har fel även när du har rätt. Ett vanligt sätt att göra just detta är att zooma in på någon detalj som du eventuellt inte är helt 100% säker på, och detaljstudera den på ett sådant sätt att du eventuellt blir tvingad att erkänna att du inte vet allt om den, eller försöker zooma ut diskussionen igen. Endera respons kommer att tas som ett erkännande att du har fel, utan pardon.

5. De har svårt att förstå retoriska figurer så som synekdoker, exempel och uppräkningar

En synekdoke är ett uttryck där en del av någonting får representera helheten. Så som när "kronan" används för att beskriva en monarki och dess institutioner. Det skulle kunna förutsättas att de förstår vad som avses, men nej - du har fel, även med det här ordvalet. Antingen bokstavligt, i den mån att monarken även har andra regalier (så som spiror etc) eller ännu mer bokstavligt, i akt och mening att själva den fysiska kronan inte har någon auktoritet i sig själv, och du är löjlig som ens föreslår någonting sådant.

Att försöka sig på att exemplifiera någonting med exempel drabbas av samma fenomen. Det du använder som exempel tas inte emot som ett exempel - det förstås som alla exempel. Och det omedelbara svaret blir att det finns andra sammanhang där det ni diskuterar inte gäller. Eller att det är ett dåligt exempel, pga 4.

Det skulle kunna tänkas att en kan ta sig runt detta genom att räkna upp ett helt gäng sammanhang där det du vill exemplifiera gäller. Men nej, du har fortfarande fel, och dina exempel är antingen ofullständiga (dvs du missade någonting, och måste nu förklara varför) eller så var ett av dem fel på något vis, varpå du måste redogöra för varför du har fel.

Gemensamt för alla dessa exempel är oförmågan eller oviljan att generalisera för diskussionens skull. Det vore att ge dig rätt i någonting, och du kan inte ha rätt eftersom du har fel. Vad du än säger, hur du än säger det.

För att exemplifiera: Himlen är inte blå. Den är himmelsblå.

6. De kommer läsa allt du säger på det värsta möjliga sätt det över huvud taget går att läsa det

Låt oss säga att du skriver ett inlägg om kattungar. Det innehåller söta bilder på kattungar. Det handlar om hur söta kattungarna på bilderna är. Du nämner vid någon punkt att du vill ha en kattunge, pga söt.

Det skulle kunna tyckas vara omöjligt att läsa detta som någonting dåligt. Men i deras ögon blir det dåligt. Rentav ont. Det blir det ondaste de sett på åratal. Det blir en krigsförklaring mot alla de djur som katter jagar, och du har helt plötsligt berättat för världen hur mycket du hatar små söta möss som inte gjort någon förnär. Du hatar dem så mycket att du tänker använda ditt eget hem för att föda upp specialtränade jägarkatter vars enda vilja i livet är att utrota allt vad söta möss heter.

Du är ett hot mot ekosystemet, eftersom du kommer att översvämma din omgivning med katter. Du är ond och måste stoppas. Omedelbart.

Det kan verka långsökt, med allt detta följer från 3: du har aldrig rätt. Om något. Ens om kattungar.

7. De kommer att både tillskriva och frånskriva dig egenskaper och intentioner när det passar dem

Visste du att du hade full kännedom om situationen och visste precis vad du gjorde innan du gjorde det du gjorde? Visste du att du dessutom gjorde det med full visshet om utfallet, och avsåg att saker skulle utfalla precis så som de gjorde? Visste du att du, till skillnad från resten av mänskligheten, har full insyn i hur komplicerade system samverkar för att åstadkomma maximal onytta för samtliga inblandade, och aktivt strävar efter att göra just detta?

Förmodligen inte. Men trollen vet. Och när någonting går fel i din närhet, så kan det med lätthet expanderas enligt punkt 6. Du har helt plötsligt övermänskliga superkrafter, men missbrukar dem eftersom du har fel. Om allt.

Om någonting går rätt, däremot, så försvinner alla dessa superkrafter. Märkligt nog. Saker gick rätt trots dig. Eller så hade de varit väldigt mycket bättre om du inte varit där. Du har fel även när du gör rätt, och hör sen.

8. De kommer att påpeka att du missbrukar din ställning

Det spelar ingen roll vilken ställning det är. Oavsett om den är formell eller informell. Är den formell, så finns det alltid någonting att peka på och misstänkliggöra. Är den informell, så är risken stor att du är en dålig förebild. Det spelar ingen roll vad du egentligen gör - det blir fel i deras ögon, utan vidare pardon. Vem du än är så kommer det att användas emot dig.

9. De tycker du fokuserar på fel saker

Men varför skriver du inte om det här? Eller det här? Eller det här? Och varför så tyst om det här? Men det här då?

Att svaren beror på att du är en mänsklig varelse med begränsade mängder tid, ork och möjlighet att kommunicera alls hjälper inte. Världen är stor, och det finns alltid massor av annat än det du hinner göra som är viktigt och behöver göras. Det blir inte bättre av att hur mycket du än lägger ner på någonting, så finns det alltid någonting mer på samma tema, någon detalj du missat.

Det finns alltid mer. Och trollen kommer att anse att det är ditt fel att du inte lyckas rädda hela världen helt på egen hand.

10. De tycker du har viktigare saker att göra

En variant av 9. Om du någonsin gör någonting som inte är helt fokuserat på vad de ser som det viktigaste målet - så som att ha kul - så kommer de genast klaga på att du har viktigare saker att göra. Du har trots allt begränsade resurser, och hinner bara med så mycket på den tid du har tillgodo. Alltså borde du göra det som är viktigt i stället för det som är oviktigt.

Orden 'semester' och 'vila' tenderar att falla in i kategorin oviktigt. Det finns viktigare saker, enligt trollen.

11. De kommer att glömma bort de bra saker du gjort

Se 3. Om det är av en sådan magnitud att det inte kan ignoreras, se 7.

12. Inget är för gammalt för att grävas upp igen, så länge det är dåligt. Vilket det är

En populär trollsport är att gräva upp sådant du gjort för länge sedan. Så länge sedan att du förmodligen lagt det bakom dig, antingen genom att passivt glömma det eller aktivt bearbeta det. Så pass länge sedan att det inte inverkar på det du gör nuförtiden, annat än när någon påminner dig om det.

Gissa vilka troll som kommer att påminna dig om det? Givetvis med sin egen spin på det hela.

13. De tycker att du var bättre förr, men sedan kom förfallet

Om du varit med ett tag, så känner folk dig sedan länge. Men eftersom människor växer och förändras, så växer och förändras människor. Du lär dig saker, inser att misstag är misstag, och att det finns bättre sätt att göra det du gör. Det ingår i det mänskliga villkoret.

Förändring kan dock även läsas som förfall, och när någon vill läsa onda saker om dig så blir orden förändring och förfall synonymer. Du har inte lärt dig något, du har bara blivit sämre. Du skulle kunna bli bättre om du backade och blev som förut. Kanske. Om det inte är för sent för det.

De är dina största fans. De lovar.

14. De håller med, men

Men de håller inte med, eftersom du har fel. De kommer dock att uttrycka detta i termer av att de håller med, utan att på något vis ge efter för eventuella poänger du har. Det är väldigt indirekt, men du känner igen det när du ser det. Som när liberaler håller med socialister, men tycker att de borde bli liberaler i stället.

15. De tycker du gör för mycket

Grattis, du läste hela vägen till slutet. Må trollens tyg inte våga sig nära dig!

Så här ser valsnack utan EU ut

Det sägs att saker och ting blir klarare om de uttrycks med bildspråk. Låt oss testa det påståendet en smula för att se om det är sant.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en cirkusartist vars främsta nummer är förmågan att stå still när allt pågår runtomkring.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en musiker som bara kan spela Wonderwall.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en bilförsäljare som berättar allt om lacken, men blir besvärad när orden "motor" och "däck" nämns.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en kentlåt en solig sommardag: specifik och malplacerad.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som någon som bara äter pappret runt en chokladbit.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en hollywoodactionfilm utan omotiverad konstant patriotism.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som någon som skriver om Melodifestivalen utan att berätta vilka som deltar.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som ett styrelsemöte med för få närvarande.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som att ha ett födelsedagskalas utan att bjuda in någon.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en bladlös kniv utan skaft.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som Sagan om Ringen utan Sauron. Och Ringen. Och Frodo. Och Tolkien.

En svensk politikerkår som valkampanjar utan att nämna EU är som tusentals röster som helt plötsligt tystas. Eftersom väljarna inte blev informerade om att det som verkligen betyder något i termer av lagstiftning sker i Bryssel numera, och de nationella valen har större betydelse som fördelare av lyxiga toppjobb till partipampar än någonting annat.

Lita inte på en politiker som försöker övertyga dig om att rösta på dem utan att nämna EU. De målar in sig i ett hörn. Bildligt talat.

Den hemska feminismen anfaller! ...på något vis!

Det är väldigt inne att argumentera med feminismen som soptipp. Dvs att en lastar allt ont i världen över den och sedan glömmer bort den totalt närhelst den inte är på tal. Det spelar ingen roll var, när eller hur - feminismen vill alltid det ondaste av alla onda ting, och det är ingen hejd på ondskapet när avlassandet väl börjat.

Det finns mycket elände i världen som ska bort. Tydligen.

Det märkligaste är att det alltid är feminismen som generellt spöke som står för alla dessa ondskaper. Det är väldigt sällan någon specifik yttring eller person som nämns. Som om skräcken är mer existentiell än materiell.

Jag förväntar mig nu att någon ska utbrista ett triumfatoriskt AHA! och vifta med ett exemplar av SCUM-manifestet. Vilket, om vi bortser från att verket var mer av ett konstprojekt än någonting annat, är intressant i den mån att det antyder att det bara skrivits ett enda provokativt verk sedan 1967.

Vilket, onekligen, gör den allomfattande feministkonspirationen aningen mindre imponerande än dess rykte antyder. En enda text på fyrtio år? Really?

Det får en att undra. Är det Judith Butler som är den hemska faran? bell hooks? Angela Davis? Susan Faludi? Helene Cixous? Luce Irigaray? Julia Kristeva? Catharine MacKinnon? Susan Bordo? Simone de Beauvoir? Betty Friedan? Virginia Woolf? Mary Wollstonecraft? Sojourner Truth? -

Om du till äventyrs kliar dig i huvudet och undrar vilka dessa personer är, så är det ett tecken. Ett tecken på att du inte riktigt vet vad du talar om, och utgår från självförtroende snarare än kunskap i din kritik.

Vilket är lite som att kritisera Sagan om Ringen utan att veta vem Gandalf är. Hur bra ens pokerface än är så ser en fortfarande dum ut.

Kämpa.

"Men så får man väl inte säga i det här landet"

Grejen är att, jo, det får man. Faktum är att "det" är så pass sägbart att det finns en mycket känd hemsida (mest känd för sin avsaknad av pixlar) där "det" sägs om och om och om och om och om igen. Det är närmast otroligt hur ofta, mycket och länge "det" har sagts. Blotta volymen kan få den känslige att baxna - det är nästan som att det finns en grupp människor vars enda kontakt med språket tycks vara deras sägande av precis detta.

Vilket är ett gissel. Inte minst eftersom "det" är ett estetiskt haveri.

"Det" är förstås vadhelst den som känner sig osagd vill att det ska vara för ögonblicket. Vanligtvis tenderar det att ha med muslimer, invandrare och muslimska invandrare att göra. Uteslutande. I mängder.

Nyckeln till att inte vara ett estetiskt haveri är moderation. Återhållsamhet. Ett stilfullt användande av de troper som passar, väl avvägda och med tillräcklig variation för att inte bli rutin. Det finns ett egenvärde i att inte reducera sitt språk till ett närmast industriellt återupprepande av vissa standardfraser. I att inte i alla lägen drämma till med de stora figurerna. I att, när det behagar, ge utrymme även för det subtila och textsköna.

Det estetiska haveriet ligger i den akuta frånvaron av allt sådant. Det finns ingen eftertanke, ingen subtilitet, inga inbyggda referenser till tidigare storheter. Det är pang på rödbetan, alltid, konstant. Ingen stil, bara kalabalik.

Du har förmodligen sett det in action många gånger. Du befinner dig på internet och försöker ha en gemytlig konversation med de som råkar vara online just då, och helt oförhappandes dyker någon upp och proklamerar att muslimerna minsann kommer att förgöra oss alla! Utan inbjudan, utan koppling till vare sig gemytlighet eller diskussion, och utan att på något vis förändra det sagda från de tusen andra gånger det sagts. Det är så pass utan mänsklig bearbetning att det ligger nära till hands att undra om det inte sitter en robot vid tangentbordet.

Månne hade en robot varit effektivare. Det hade undanröjt doften av besvikelse och bortkastad mänsklig potential.

Problemet är inte att man inte får säga saker i det här landet. Man får bevisligen säga dem, och i stora mängder. Problemet är att det för allt för många är både tänkbart och görbart att kasta estetiken överbord och göra sig själva till viljelösa automatoner. Av alla möjliga saker som hade kunnat tänkas, sägas och göras, så väljer de - "det".

Man får säga många saker i det här landet.

Man får dessutom gärna låta bli att göra landet fulare medan man säger det.

Några tydliga ord om patriarkatet

Ibland blir jag kritiserad för att jag är otydlig. Därför ska jag nu vara extremt tydlig, utan vidare omsvep.

Om du inte tror på patriarkatet så är du dum i huvudet. Ett rikspucko. En förnekare av det uppenbara. En person i behov av särskilt stöd. Utan kvalifikationer. Automatiskt diskvalificerad från livet. IQ fiskmås. En glödlampa utan tråd. En bladlös kniv utan skaft. Måndagsexemplaret gud glömde -

Tydligheten glöder nu lika hett som dina kinder. Gott.

Ungefär nu brukar ordet "men" dyka upp. Men är bra. Förutom när det är dåligt använt. Vilket det brukar vara när patriarkatet kommer på tal. Och när jag nu ändå har din oförblommerade uppmärksamhet, så finns både tid och tillfälle att gå igenom ett mindre antal av dessa men. I förebyggande syfte.

Ett favoritmen är "Men männen då!". Till vilket det bara finns ett svar: grattis, du har upptäckt att patriarkatet är ett skitsystem som drabbar både män och kvinnor. Sorgligt nog tycks din märg vara för ärrad för att komma förbi tanken om allas kamp mot dig. Vilket är synd, eftersom det enda sättet att få bukt på eländet är gemensam aktion och långsiktigt samarbete.

Ett annat men är att försöka reducera diskussionen till en specifik aspekt av någonting. Vilket kan vara kul i sig, men efter den femtioelfte gången en generell kritik av patriarkatet kommit att handla om arkana aspekter av föräldraförsäkringens mer mytomspunna delar, så uppstår en viss trötthet på fenomenet. Men uppstår. Grejen är dock att om ens analys av samtiden stannar vid specifika fragment, utan ens en antydan till att försöka sig på en lite vidare utblick, så är vi tillbaka i inledningen igen.

Det värsta är när ambitionen tycks vara att stanna där. Att för evigt förneka sig själv möjligheten att delta i diskussionen, men ändå envisas med att vara en del av varje meningsutbyte. Det är en tragisk syn.

Ett tredje men är "Men det är väl inte så farligt!". Till vilket jag svarar: med den klädseln har du ingen rätt att uttala dig, ingen rätt att bli trodd och ingen rätt att inte bli våldtagen. Genom att agera på det slampmässiga vis du i all din horighet nu beter dig på har du enilgt det sociala kontraktet förklarat dig själv och din kropp vara allmän egendom, och det är från och med nu fritt fram för alla att göra precis vad de vill med dig.

Det är precis så farligt. Det är också vardag.

"Men kvinnor har fördelar i samhället så som det ser ut idag!". Om du med 'fördelar' menar 'en mycket klart och tydligt definierad könsroll som definierar samtliga aspekter av ens liv, där varje avvikelse från denna könsroll innebär att det finns utrymme för sanktion och bestraffning', så ja. Kvinnor som håller sig inom madonna-ramen betraktas (på nåder) som anständiga människor. De slampor, slynor, horor och generellt fula varelser som inte lever upp till dessa könlösa könsliga ideal har däremot mestadels nackdelar. Särskilt om de har mage att inte skämmas för att de är sig själva snarare än den tillgjorda yta patriarkatet kräver att de ska vara.

Kul grej: män är också definierade av könsroller, och de blir också misshandlade om de bryter mot dem. Varje gång.

"Men feminismen säger att män är djur!". Nej, det klarar patriarkatet av helt på egen hand. Faktum är att hela djurdelen är en del av det män förväntas vara inom ramen av den mansroll som finns. Som man förväntas du inte ha kontroll över dina djuriska lustar, och så fort en kvinna med ens det minstaste av utmanande kläder uppenbarar sig så är allt tal om människans inneboende rationalitet som bortblåst - det kan bara finnas en påve åt gången, och det kan bara finnas ett tänkande huvud åt gången.

Det är en av 'fördelarna' som kommer med att vara man i patriarkatet, så att säga.

"Men, men, men - om det här stämmer så måste jag tänka över mitt liv, mina tankar och min självidentitet!" Ja. Grattis. Livslångt lärande. Det börjar nu.

Sluta bevara gamla dumheter! De är både gamla och dumma av en anledning!

Det finns två sätt att se på det faktum att vanliga människor har fått snabb, pålitlig och enkel tillgång till större delen av det mänskliga kulturarvet. Det kan antingen ses som någonting bra eller som någonting dåligt.

Om du ser det som någonting dåligt - varför?

Varför anser du att det är en bra sak att människor lever i ett tillstånd av konstant informationsunderskott? Varför anser du att det är en dålig sak att alla referenser, källor och intellektuella resurser finns tillgängliga för vanliga människor? Varför anser du att det mänskliga kulturarvet ska vara någonting förunnat enbart ett privilegierat fåtal? Varför är denna naturliga utveckling av den mänskliga kommunikationens inneboende tendenser någonting som absolut måste motverkas? Varför är det viktigare att bevara äldre tiders klasskillnader än att riva ner murar mellan människor?

Vad är grejen med dessa åsikter? Varför?

Jag förstår inte.

Förstår du ens vad du säger, människa? Eller säger du dem bara av gammal slentrianmässig vana?

Jag förstår inte.

Berätta för mig, oh fildelningsmotståndare. Ty du är inte bara obegriplig för mig - resten av världen undrar också varför den inte förtjänar frukterna av tidigare generationers arbete.

Berätta för världen. Den vill trots allt veta.