Så här kan Förintelsen hända igen

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dödades i den. Det är förvisso skrämmande i sig självt - allt som lämnar miljontals döda efter sig förtjänas att fruktas - men vad som är än mer skrämmande är det vapen som användes för att döda. Och den brutala effektivitet detta vapen hade när det applicerades på industriell skala.

Det är värt att påpeka att Förintelsen inte var ett infall hos ett par överinspirerade galningar med överdrivna ambitioner. Sådan inspiration och sådana ambitioner finns i överflöd hos fler människor än det borde, men de flesta kommer till insikt innan de kommer till skott. Och även de som väl kommer till skott lyckas inte skjuta särskilt många i jämförelse - även om varje död är en tragedi, så blir till och med den största masskjutning en marginalanteckning i dödssiffrorna. Det går inte att skjuta miljontals människor, hur stora ens vanföreställningar än är.

Nazisterna försökte till en början utföra förintelsen med skjutvapen. Rada upp judarna och skjut dem. Pang. Ett skott, en död jude. Enkel matematik, kan tyckas. Efter ett tag upptäckte de att detta medförde oväntade problem i form av dålig PR och dålig arbetsmiljö. Det är svårt att hålla en befolkning lugn när delar av den rutinmässigt förs iväg till ett närliggande fält och avrättas, och hanteringen av lik blir i längden ett väldigt synligt logistiskt problem. Det är ännu svårare att upprätthålla skjutandet i längden, eftersom de som utförde avrättningarna gick sönder psykologiskt och behövde bytas ut. Att se massdöd är förödande för psyket även på frontlinjerna, och det är än mer förödande när det sker hemma i vardagen. Om den slutgiltiga lösningen skulle hålla i längden, behövdes effektivare vapen.

De hittade ett effektivare vapen. De använde det med brutal systematik och omfattande detaljplaner. De mobiliserade enorma resurser i syfte att finna ännu effektivare sätt att använda detta vapen, och skred till verket lika obönhörligt som måndagsmorgonens antågande.

Detta vapen var den vanliga arbetsdagen, och vanliga arbetare som levde vanliga, dygdiga arbetsliv.

Det är oerhört svårt att ge ett vapen till en civilperson och be dem skjuta en obeväpnad person som är oförmögen att göra motstånd. De flesta har en inbyggd moral som skriker att detta är det mest felaktiga de över huvud taget kan göra, och även soldater behöver genomgå träning för att kunna skjuta tillbaka mot fiender som aktivt skjuter mot dem. Instinkten att inte döda är en fundamental del av det mänskliga psyket, och de som vill utrota ett stort antal människor behöver ta detta i beaktande om de ska kunna lyckas med sina ambitioner. Det krävdes en mer rationell arbetsdelning för att få jobbet gjort.

Med detta i åtanke åtskilde nazisterna sina offer från det samhälle de skulle utrotas från. Dels i form av ghetton, och dels i form av koncentrationsläger. När offren väl var borta från de platser där civilbefolkningen levde sina liv, kunde de dödas med brutal effektivitet utan att det skapade vare sig PR-bekymmer eller arbetsmiljöproblem. Det gamla uttrycket "syns inte, finns inte" får en morbid underton när det som inte syns är det rutinartade dödande av miljontals människor.

Rutinen var huvudingridiensen i Förintelsen. Det tar tid att läsa miljontals namn (om du börjar nu och läser relativt fort så är du klar om en vecka eller två, beroende på om du behöver sova eller inte), och det tar ännu längre tid att omsätta dessa namn i praktisk handling. Det går inte att göra som en impulsiv spontanhandling, och det måste planeras. Det måste administreras, Tågen måste hållas rullande, löner måste betalas ut, budgetar måste upprättas - en lång rad aktiviteter måste utföras som i sig själva inte är vare sig särskilt intressanta eller dödsbringande.

Förintelsens största vapen var att rekrytera stora delar av civilbefolkningen att utföra små delar av den, en liten delaktig bit i taget. Att reparera tåg kan tyckas vara ett moraliskt neutralt jobb, men när dessa tåg har destination Auschwitz framstår saken i annat ljus. Att sitta på ett kvavt kontorsrum och administrera lönerullor kan tyckas vara det minst mordlystna yrke som finns, men även SS-soldater är avlönade. Budgetar är något av det tråkigaste som finns, men när statens utgifter innehåller posten koncentrationsläger är det mer än bara dödligt tråkigt.

Detta är bara tre exempel på ett stort antal sysslor som behövde utföras för att Förintelsen skulle kunna hända. De allra flesta av dem krävde inte mer av de som utförde dem än att de utfördes med halvdan entusiasm och medioker effektivitet. De krävde ingen speciell ideologisk övertygelse, och så länge de utfördes kunde dödandet fortsätta. Så länge vanliga människor fortsatte utföra sina vanliga jobb under vanliga arbetsformer, kunde Förintelsen lägga in ännu en arbetsdag till sin resultaträkning.

Under dessa förhållanden kunde massdödandet pågå i skymundan, alltmedan civilbefolkningen fortsatte leva sina liv så gott det gick i skuggan av kriget. Vanliga människor kunde fortsätta gå till jobbet, gå på bio och leva så gott de kunde, utan att ens tänka på att judar fortfarande fanns (annat än som ännu ett obegripligt inslag i propagandan). De hade annat för sig, och när de efter krigets slut sade sig inte veta vad som pågick, sade de förmodligen detta eftersom de faktiskt inte visste. Det var inte en del av deras vardag, och det som inte syns finns inte.

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dog i den. Det mest skrämmande är att helt samhälle under rutinartade former ställdes om till att massproducera dessa människors död, och att massproduktionen bestod av varje arbetande medborgares individuella ansträngningar. En tråkig arbetsdag i taget.

Det blir än mer skrämmande om vi kommer ihåg att "ett hederligt dagsverke" fortfarande är ett positivt laddat begrepp än idag. Att gå till jobbet, göra sin plikt och förtjäna sitt uppehälle framställs som positiva målsättningar, och vi har haft regeringar vars uttryckliga mål är att sätta fler människor i arbete. Arbeit macht frei.

När det sägs att Förintelsen kan hända igen, så ska det inte förstås i termer av att hat mot judar och andra folkgrupper fortfarande finns kvar. Det ska förstås i termer av att vanliga, dygdiga människors vardagsarbeten kan användas för att utföra massmord på industriell skala utan att någon märker det, och att de eventuella whistleblowers som påpekar det drunknar i den absurda mängd andra hemskheter som pågår i världen just nu.

Det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är att goda människor inte gör någonting särskilt.

Du kan börja ha ångest nu.

Det är inte oprovocerat våld när såna som du dör

Är du så dum i huvudet som du ser ut att vara, eller gör du dig till med flit för att göra folk arga?

Nå?

Inget svar? Nähä. Då får vi väl slå dig snyggare, helt enkelt!

Och du får skylla dig själv som ser ut så där!

Om vi ska tro rapporteringen, så passar ovanstående skeende in i kategorin "bråk". Inte bråk som i matematik, men inte heller sådana saker som "oprovocerat våld", "överfall", "politiskt motiverade angrepp" eller "systematiskt utövande av terror mot utvalda grupper för att få dem att lämna det offentliga rummet".

Bråk.

Som i att den som ger sig in i leken får leken tåla.

Språk är viktigt. Språk skiljer det ena från det andra. Språk skiljer de som behöver skyddas från oprovocerat våld, från de som får skylla sig själva när de drabbas av det som rättmätigt drabbar dem.

Skiljer offer från bråkstakar.

Bråk.

Språket skiljer de som får dödas från de som dödar.

Pang pang pang.

De vet vilka vi är och var vi bor

Den som inte har något att dölja har inget att frukta. Därför upprättas listor över människor, så att det blir lättare att hitta dem när det inte finns något att dölja. När de inte ska kunna gömma sig.

Det är därför det finns listor över homosexuella. Så att de inte ska kunna gömma sig.

Det är därför det finns listor över judar. Så att de inte ska kunna gömma sig.

Det är därför det finns listor över avvikare. Så att de inte ska kunna gömma sig.

Och när de väl är hittade allihop, så behöver ingen vare sig dölja eller frukta någonting igen.

Byråkrati dödar.

Och som med alla vapen finns det en mycket enkel generell regel att följa i dess hantering: rikta den inte mot någon om du inte tänker använda den.

Det är därför det finns listor över barn. Så att de aldrig någonsin i hela livet ska kunna gömma sig.

Fingret håller ett pappersgrepp om avtryckaren.

Pang pang pang.

Du är delgiven.

Aaron Swartz och dödens samhälle

Jag hör ofta ord som innovation, kreativitet, nytänkande, tillväxt, uppfinnande, skapande, initiativtagande, engagerande, effektiviserande, incitamentskapande, frigörande och andra positivt laddade värdeord användas om de visioner som vårt samhälle ska sträva mot.

Vad jag hör när sådana ord nämns är död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död.

Aaron Swartz är död.

Och i och med detta, så väldigt många av de ord som nämnts ovan.

Vi lever i ett system som de facto inte uppmanar till ett enda av dessa ord. Som aktivt bestraffar allt som råkar begå handlingar som kan beskrivas som någondera av dessa.

Nej, högern, det handlar inte om att restaurangmomsen är för hög.

Nej, vänstern, det handlar inte om att RUT finns.

Det handlar om att de som råkar göra någonting som är tillräckligt innovation, kreativitet, nytänkande, tillväxt, uppfinnande, skapande, initiativtagande, engagerande, effektiviserande, incitamentskapande och/eller frigörande aktivt bestraffas för detta. Med den minst nytänkande, konstruktiva och gynnsamma av motiveringar:

Hur ska de som gynnas av ett samhälle baserat på människors informationsunderskott få betalt?

Aaron Swartz är död.

Pressad till döds av det samhälle som bevaras, upprustas och beväpnas av de som inte vill ha vare sig nytänkande eller innovation. Eller något annat av de värdeord som så ofta åberopas.

Död död död. Om detta samhälle själv får välja.

Låt oss bygga någonting bättre.

Det är det enda rätta att göra. Inte bara i åminne av Aaron, utan även i förebyggande syfte. Hur många andra innovativa, kreativa och nytänkande människor står inte i begrepp att ta sina liv eftersom de konstant får höra att de är samhällets ohyra?

Det kunde varit du. Det kunde varit jag. Det är förmodligen minst någon du känt och förlorat.

Död, död, död. Det är nog med död nu.

Allt du någonsin velat vråla ursinnigt på dina politiker men aldrig vågat

Jag har funderat en smula, och kommit fram till att jag kanske är för snäll. Att jag lägger lite för mycket vikt vid ömsesidig respekt, dialog och förståelsebyggande. Att jag kanske borde bli lite mer av ett praktarsel och helt enkelt skälla ut de som råkar vara dumma i huvudet nog att tycka fel.

Ärade partier som inte är Piratpartiet: sluta vara så förbaskat dumma i huvudet.

Now, att inte hålla med rent generellt är nivå ett av praktarsleri. Att bara hålla sig på nivå ett är dock rätt dumt, så vi levlar upp. Ett parti i taget, bara för att vara genomgående och ge precis alla en demokratisk möjilghet att få den örfil de förtjänar.

Må så ske.

Hej Socialdemokraterna!

Jag antar att ni är väldigt glada över dokumentärerna om Palme som sänts de senaste dagarna. Denna legend bland legender, titan bland titaner och världskändis bland världskändisar. Det måste kännas bra att vara förknippad med en sådan person.

Vet ni vad som skulle kännas ännu bättre? Att faktiskt ha några som helst samtida beröringspunkter med mannen i fråga.

Det må vara förmätet av mig att antyda att jag känner Palmes inre tankegångar, men utifrån tillgängliga bevis så kan jag drista mig att tillstå att RUT inte nödvändigtvis hade varit hens största prioritet i dagens politiska läge. Eller ens en mindre prioritet - det finns en ekonomi i vilka frågor en diskuterar, och valet av tonvikt är oftare än inte en större politisk markering än att eventuellt råka ha rätt i det en säger.

Palme skådade klassamhället. Över lag torde hen vara negativt inställd till tanken att sänka blicken från detsamma. Och än mer negativt inställd torde hen vara till tanken att sjabbla bort hundra års effektiv statsförvaltning på att spela den eviga oppositionen i händerna genom att ständigt ta debatten på deras villkor. På att ständigt engagera sig i debatter som är förlorade i det ögonblick de förs.

Det borde inte vara ett radikalt påstående att ett parti med en sådan meritlista kan förväntas vara en stark, tydlig och klar röst i den svenska samtiden. På något vis misslyckas Socialdemokraterna vara det. På något vis lyckas Socialdemokraterna ha glömt allt vad Palme står för samtidigt som namnet forfarande hyllas - nu mer än någonsin.

När vi nu ändå tänker på Palme, så kan det vara värt att minnas att hen även skådade kommunismen. Och bekämpade den på lika många plan som det svenska klassamhället, med en glöd som gick få förbi. Det är omöjligt att missförstå denna glöd, ens med den ondsintaste av vilja.

Det är i alla fall vad ni skulle säga om saken om en frågade er.

Likväl har dagens socialdemokrati röstat för övervakningslagar som överträffar allt vad kommunismen uppnådde med en sådan marginal att det är direkt löjeväckande. Alla samtal du deltar i via elektroniska medier dokumenteras; alla platser du besöker när du bär en mobiltelefon registreras; alla dina vanor, beteenden och bekantskapskretsar är i princip sökbara för statliga myndigheter, och om staten bara ville så skulle den kunna inleda en förföljelsekampanj som skulle få Stasi att nicka både instämmande och engagerat.

Den glöd Palme skulle känna inför det här skulle med största sannolikhet bränna ner både riksdagshuset och Gamla Stan.

Så, ärade socialdemokrati: sitt ner, håll käften och titta noga på er hjälte. Om ni har ens någon som helst ambition att leva upp till hens minne, så kommer ni att ha ett helvetiskt omfattande back to basics-arbete framför er.

Om ni inte har några sådana ambitioner - tja. Då är ni en långt större praktarsel än vad jag någonsin kommer att bli. Grattis.

Hej Folkpartiet!

Jag vet att er översterektor Björklund har profilerat sig en smula när det gäller utbildning. Jag vet också att ett stort antal av era medlemmar försöker profilera sig som liberaler. Tillåt mig att göra processen enkel för er genom att kombinera era målsättningar i ett enda ord: internet.

Björklund: internet är det största offentliga bibliotek som någonsin byggts, och att integrera detta i den institution som är det svenska utbildningssystemet borde vara högsta prioritet för den som har mage att kalla sig utbildningsminister. Aristoteles, Platon, Hegel, Augustinus, Locke - vilken tänkare du än kan tänkas vilja nämna finns både förklarad och sammanfattad, och hjälpfulla människor världen över lägger ner tid varje dag för att bygga upp allmänt tillgängliga resurser för mänskligheten. Resurser så som (inte minst) Wikipedia, som utan vidare kan sägas ha introducerat väldigt många till sina framtida yrken genom att både påpeka att de finns och ge länkar vidare till vidare läsning om detta.

Det borde inte vara raketforskning på överkursnivå att detta är en tillgång. Ändå är det påtagligt frånvarande i allt snack om disciplin, krav och skötsamhet. Lärare och lärande ska legitimeras i skolan, samtidigt som resten av världen gör sitt yttersta för att inpränta att både lärare och lärande är en demokratisk tillgång som skapas närhelst människor samlas för att uppnå ett gemensamt mål. Genom att vara en plats där lärande händer närhelst människor samlas för att uppnå ett gemensamt mål.

Ärade Björklund, jag avslutar snart mitt sjunde år på universitetet, och jag misslyckas brutalt med att förstå hur du konsekvent kan fortsätta propagera för denna utbildningspolitik. Kan du vänligen förklara det för mig, på det enklaste av pedagogiska vis? Förslagsvis samma vis som du föreslår att skolan ska bedrivas med?

Liberaler: redan John Locke sade att den enda legitima formen av stat är en sådan där medborgarna ger sitt upplysta medgivande till att bli styrda, och att det därför är av yttersta vikt att ge medborgare möjlighet att bli upplysta. Inte upplysta om någonting särskilt, utan upplysta rent generellt.

Eftersom ni är läskunniga och just läst ordet "internet", så ska jag inte förolämpa er intelligens genom att upprepa mig i onödan. Tillåt mig att i stället bege mig direkt till den invändning många har mot internet som upplysande fenomen: den mängd skit som finns på det.

Hur kan upplysning komma därifrån? frågar skeptikerna. Med rätta.

Svaret är förstås genom skapandet av institutioner som ger det intellektuella, kulturella och sociala ramverk som behövs för att skilja idioti från motsatsen. Och den institution som ligger närmast till hands torde då vara den som i dagsläget administreras av den person som har gjort det till sin mission att hålla skolan så långt bort från internet som möjligt.

För den som eventuellt har lite svårt för det svenska språket så kanske sextonhundratalet och sextiotalet ser förväxlande lika ut. För den som till äventyrs inte klarade av det föreslagna språktestet så kanske Locke och Björklund verkar komma från samma tidsperiod - vilket är ett förståeligt misstag. Det är nämligen precis det framstår för alla andra också.

Det finns gott om utrymme att modernisera de äldre liberala tänkarnas upplysta tankar till en modern kontext. Som självutnämnda liberaler borde det ligga i ert intresse att detta sker i former som ligger så nära medborgarna som möjligt. Vilket då är den direkta motsatsen till den konkreta politik ni för i dagsläget.

Ärade Folkpartiet - om ni inte vidtar mått och steg för att förändra denna politik så är ni långt större praktärslen än vad jag ens kan drömma om att ha ambitioner att vara. Och det är inte en komplimang, överbetoningen på kvantitativa mått till trots.

Hej Moderaterna!

Det är lätt att få intrycket att ledstjärnan för er nuvarande politik är det remixade uttrycket "land ska med jobb byggas". Det är något av ett avsteg från den traditionella linjen att alla skattesänkningar är bra sänkningar, men jag är den siste att hävda att anpassningar till nya förhållanden är dåligt i sig.

Problematiken ligger inte i förändringen som sådan, utan precis som med socialdemokratin ligger den i att ni går väldigt mycket åt fel håll. Och precis som med Folkpartiet så finns det en reellt existerande lösning som skulle göra er politik desto mer realistisk.

Så. Land ska med jobb byggas. Det är en ledstjärna. En ledstjärna som likt alla ledstjärnor kan behöva konfronteras med den reellt existerande verkligheten. Inte bara för att det är god vetenskaplig metodik att idka empiriska undersökningar, utan även för att det är där den politik som förs kommer att få sina konsekvenser.

Den reellt existerande verkligheten: allting vi kan göra, kan Kina slänga in hela Sveriges samlade arbetskraft på. Gånger x. Och tack vare en kombination av stordriftsfördelar och totalitarism, så kan de göra det effektivare, billigare och snabbare än vad vi ens kan aspirera på att göra.

Det behövs ingen doktorsexamen i nationalekonomi för att inse vad detta innebär. Det innebär att vi antingen måste konkurrera genom försämrade arbetsvillkor, färre ekonomiskt besvärliga arbetsrättsliga hinder och ett evigt krympande socialt skyddsnät. Eller genom att satsa på kvalitet över kvantitet, utbildning framför produktionskapacitet, hermeneutik framför positivism.

Det är ingen hemlighet vilken linje Moderaterna driver. Faktum är att det är en motsats till en hemlighet - Schlingmann har varit väldigt aktiv på den punkten.

Problemet med att konkurrera med sämre arbetsvillkor, flexiblare arbetsmarknad och avskaffade sociala skyddsnät är förstås att Kina gör det så mycket bättre än oss. Både i termer av rent kvantitet (en miljard människor är många människor) och kvalitet (kom ihåg vad Adam Smith säger om nationernas välstånd och arbetsdelning - de har haft tid, tillfälle och motiv att anpassa sin ekonomi till allt brutalare kapitalism). De dominerar marknaden för snabbt massproducerade ting, och har ingen anledning att sluta göra det inom kort.

Låt oss tänka orealistiskt, och tänka bort Kina för en stund. Låt oss tänka att de inte finns, och att vi bara har att konkurrera med alla andra länder som är delaktiga i samma race mot den socialekonomiska botten som Moderaterna för oss in på.

Vi skulle fortfarande förlora. Inte på grund av brist på ambitioner, dock, utan på grund av kombinationen av att vi ligger geografiskt långt bort från allt som inte är Nordeuropa, och återigen blir utkonkurrerade av länder som specialiserat sig på att snabbt massproducera ting.

Snabb historisk återblick: kolonialmakterna lade åtskillig energi på att specialisera ländernas ekonomi för att passa moderlandets smak. Detta upphörde inte att ha effekt efter att de formella kolonialväldena drog sig tillbaka.

Så Moderaternas politik är dömd att misslyckas redan på förhand. Den kommer inte att uppnå sitt mål att byggjobba landet in i framtiden. Den kommer dock att ha effekt, och denna effekt kommer att ta sig uttryck i termer av sämre arbetsvillkor, sämre anställningsvillkor och på det stora hela ett sämre (arbets)liv för alla inblandade.

Ärade Moderater - inte ens Kent Persson med ett mänskligt ansikte kan motivera detta. Och det är i all brutalitet svårt att överdriva praktarselfaktorn i att driva en politik av aktiv försämring som inte ens rent teoretiskt kan uppnå de målsättningar som försämringarna motiveras med. Det blir inte bättre efter att det blivit sämre - det blir bara sämre.

Hej Centerpartiet!

Det sägs att ni är det perfekta partiet för människor med det olycksaliga handikappet att ha både starka åsikter och en akut fobi för alla antydningar till att dessa skulle kunna översättas till reell politik.

Now, om Socialdemokraterna eller Moderaterna hade sagt detta så hade det varit läge att ignorera det. Från S kommer det som en naturlig följd av höger/vänster-uppdelningen, och från M kommer det som en lika naturlig följd av att låtsas profilera sig internt i opinionssyfte. Om det hade kommit utifrån hade det varit en ickefråga.

Men det är ni som säger det. Varje gång det är dags att gå från ord till handling. Utan distraherande mellanled är det precis detta ni vrålar till era allt färre väljare.

Ni vet. Den där allt glesare skaran av optimister som hoppas att kanske, kanske den här gången inte kommer bli som alla andra gånger.

Det är svårt att inte tänka på Guy Debord. Skådespelssamhället. Ett samhälle där relationer mellan människor bytts ut till relationer mellan människor och bilder, där bilderna är långt viktigare än människorna. Där huvudrollen i det politiska samtalet utgörs av hur partiernas image påverkas, snarare än av hur människorna påverkas av politiken.

Det som skiljer er från Debord är att ni stannar kvar i skådespelet. Där Debord är skoningslös i sina nerdragningar av uppmärksamheten till marknivå, svävar ni glatt vidare bland de fluffigaste av moln. Där Debord utan vidare pardon betonar vikten av att tala med människor om människor, vältrar ni er i den frihet det innebär att kunna säga vad som helst om vad som helst utan att det har några som helst konsekvenser på någonting över huvud taget.

Fuck Facket. Men bara så länge ni inte behöver prata med riktiga fackliga representanter. Och bara så länge den gröna näsan betyder mer än den gröne novis som på stapplande entreprenöriella ben på den marknad ni så ofta nämner.

Det som gör detta till ett praktärsleri i kvadrat är det faktum att ni har tillräckligt mycket fuck off-pengar för att köpa in precis så mycket specialdesignat mentorskap ni behöver för att ta er ur detta spektakel. Två gånger. Även om ni bjuder med resten av Alliansen av bara farten. Och oppositionen. Och Skandinaviens samtliga partier, oavsett färg. -

Det finns ingen brist på resurser. Det finns ingen brist på åsikter. Och det finns ett fenomenalt överskott av mentaliteten att det enda sättet att föra politik är att göra ingenting i så brutalt överhögljudda former som möjligt.

Om ett träd inte faller i skogen men det hörs ett ljud ändå - har det då fallit?

Hej Vänsterpartiet!

Vad är det för fel på er? Varför är ni inte de eldiga populister ni har alla tillfällen i världen att vara?

Den sittande regeringen håller bevisligen på att genomföra alla de nedskärningar som de i god tid i förväg sagt att de skulle göra, och de gör inga som helst hemligheter om det. Med motiveringen att ökade klasskillnader ökar motivationen att klättra uppåt pressas människor nedåt.

Det behövs inte ens några välciterade böcker för att förklara läget för gemene man, kvinna eller neutrum. Alla känner någon som arbetat på den där arbetsplatsen, sett den där nedskärningen på nära håll eller upplevt hur det helt plötsligt blev svårare att vara fattig samtidigt som det blev lättare för andra att vara rika på allt längre avstånd.

Förståelsen för dessa tendenser ligger i luften. Alla känner den, eftersom den är vardag. Både de som är alienerade från det meningslösa arbete de utför eller alienerade från den ännu meningslösare arbetsmarknaden vet precis vad ni handlar om, eftersom det är det deras liv handlar om.

Ordet "arbetsliv" är mer än bara en borgerlig metafor.

Det enda som behövs är att ni går ut på arbetsplatserna, är er själva och håller fast vid förledet "vänster" i partinamnet. Eller, ännu bättre, att ni går ut till arbetsförmedlingarna och gör er grej där. Medel, motiv, möjlighet - allt finns. Nu.

Gör't. Annars blir jag tvungen att hitta en alldeles ny böjning av ordet arsle för att beskriva det anti-predikament ni befinner er i.

Hej Sverigedemokraterna!

Visste ni att ni är väldigt bra på grammatik?

Tillåt mig att tala historia för en stund. Om trivium, de tre ämnen som den klassiska högre utbildningen inleddes med. Grammatik, logik och retorik.

Grammatik är den ädla konsten att veta hur ord förhåller sig till varandra. Logik handlar om hur idéer relaterar till varandra. Retorik om hur kommunikation förhåller sig till och mellan de kommunicerande.

Det går inte att förneka att det tack vare era grammatiska insatser finns väldigt många nya ord att använda. Kulturmarxister, pk-vänster, sjuklövern, kulturberikare, skäggbarn - om någon skulle sammanställa en ordlista så skulle den bli väldigt lång indeed. Och det är nästan som om ni aktivt siktar på att bygga en separatistisk enklav av allmänfientligt inställda kärnväljare som gör sitt yttersta för att bygga sig en egen kulturell sfär, parallell och skiljd från den svenskhet ni säger er vilja bevara.

(Enligt uppgift är alla eventuella tidsmässiga samband mellan Breiviks popularitet och vissa specifika ords genombrott ett uttryck för den kosmiska osannolikhet som är vårt liv här på jorden. Tillåt mig tvivla.)

Denna självbyggda språkbarriär till trots, så är ni även duktiga på att använda mer vitt etablerade ord. Traditioner, yttrandefrihet, demokrati - ord som är snabba på att dyka upp närhelst någon säger emot er kärnkader. Vad det än gäller. Hur långsökt det än kan tänkas vara.

En pepparkaksgubbe i Laxå nämns? Ett solklart hot mot traditionen! Någon dristar sig till att säga emot påståendet att muslimernas invasion nu går på högvarv? Ett frapperande angrepp på själva yttrandefrihetens väsen! De andra partierna använder sin majoritet i riksdagen för att rösta för saker som SD inte gillar? Ett uppenbart uttryck för att den demokratiföraktande statsfeminismens elitistiska sverigehat cyniskt manipulerar sina vilseledda marionetter att agera mot folkets intresse -

Jag tror poängen är mer uppenbar än den behöver vara.

Anledningen till att det finns en uppdelning mellan grammatik, logik och retorik är enklare än den ser ut. Det är nämligen fullt möjligt att använda sina generella kunskaper i hur ord fungerar till att placera in ordet tradition/yttrandefrihet/demokrati/vadsomhelst i ett grammatiskt fungerande sammanhang. Hur idiotiskt det än är rent logiskt eller retoriskt.

Flygande bäckasiner söka hwila på mjuka tuvor. Grammatiken är med oss, men det där andra - well.

Applicera nu denna grammatiska överentusiasm i varenda kommentarsfält, forum eller diskussion som på något vis råkar tangera Sverigedemokraternas intressesfär, och wham. Dagens sverigedemokrati i sitt allestädes närvarande esse.

Månne är detta en hållning som gör Björklund avundsjuk. Trivium går trots allt tillbaka hela vägen till medeltiden, och skam den som kommer tvåa.

Resten av världen tog dock lärdom från medeltiden och gick vidare. Och praktarselleriet i det här fallet reproduceras alla de tusentals gånger detta logikbefriade ordmångleri inträffar varje dag. Dag ut och dag in, utan någon som helst antydan till att vilja ta in ens grundmoment 1A i den kultur ni sedan länge isolerat sig från.

Ni är inte ens subjektet i er egen kultur. Men ni väger upp det genom överdriven predikatsutfyllnad.

Hej Kristdemokraterna!

Jag råkade titta lite i en onlinebibel, och insåg väldigt fort att det fanns väldigt många sådana. Alla översättningar, varianter och språk finns att tillgå för den som bara kommer på tanken att leta upp dem.

Bra för bildningen, det däringa internätet.

Hursomhelst. Jag råkade titta in i Nya Testamentet, bara för att se var Jesus har för sig nuförtiden. Och ni ska tro att jag blev chockad över det jag läste - Jesus är ju en långt radikalare personlighet än den traditionella imagen antyder!

Radikala saker Jesus gjorde:
Utmanade den samtida religiösa hegemonin
Drev ut prånglarna från templet
Såg till barnens perspektiv
Piratkopierade ohemula mängder mat
Visade att det gick att förändra samhället till det bättre genom att agera utanför normerna
Vägrade låta uppenbara orättvisor kvarstå, och vägrade anse social status vara avgörande

Och så vidare och så vidare. Hen hann med rätt mycket innan det var dags att dra vidare. Utan att gå in allt för mycket på detaljer - ni kan dem säkerligen bättre än jag - så kan vi konstatera att Jesus var en omtumlande kraft av social mobilisering och förändring varhelst hen råkade befinna sig, och att detta har effekter än idag.

Den fråga jag osökt formulerar i mitt stilla sinne är - varför är nu inte Kristdemokraterna en omtumlande kraft av social mobilisering och förändring?

Det är trots allt viss arselvarning på att köra med falsk marknadsföring och leverera någonting som inte ens låtsas ha med det utlovade att göra.  Än mer om det görs i Jesu namn.

Jag må nu vara kopimist, men är det inte en märklig ordning att Jesus hänger på väggen i så många hem utan att hens gärning tas i beaktande?

Hej Miljöpartiet!

Jag lider med er.

Å ena sidan är världen en stor plats med stora problem. Globala problem, som tenderar att bli allt akutare vartefter åren går. Det tycks nästan som om utrymmet för passivitet blir mindre i samma takt - ju längre samhället är inaktivt i frågan, desto större skada orsakar denna brist på handling.

Likgiltighet är inte ett alternativ. Något måste göras. Nu.

Å andra sidan måste detta något (eller, rättare, det aggregat av tusentals små mindre saker som måste hända samtidigt och samordnat) hända genom de reellt existerande institutioner som styr vårt samhälle. Att konstatera att görande måste inträffa är bara ett första steg, och konstaterandet måste översättas till det svåraste av alla språk.

Policydokumentets. Verksamhetsplanens. Byråkratins autonoma tillägg av ord och ordning.

Alla som någonsin följt ett konstaterande från idé till formulering till implementering vet att stora delar försvinner, förvanskas eller blir till någonting annat under processens gång. Särskilt om processen är så omfattande som den behöver vara för att ha reell effekt på de reella problem som världen står inför idag.

Ju större ambitionerna är, desto större är kompromisserna som måste ske på vägen.

Det är inte bara orden på formulären som förändras under processens gång. Deltagarna förändras också. Över tid så blir processen att formulera förändring en del av vardagen, och en känsla för vad som kan och inte kan göra infinner sig. Ambitionerna blir mindre, perspektivet blir snävare, och världens problem sjunker till bakgrunden medan vardagen etablerar sig.

Efter tillräckligt lång tid är perspektivet så förvanskat att de märkligaste av icke-förändrande förslag föreslås redan från början. Förslag som inte på långa vägar är tillräckliga för att ens inleda det förändringsarbete som behövs för att få bukt med den verkliga problematiken - men som i gengäld är desto mer garanterat att gå igenom.

Sakta men långsamt förflyttas perspektivet från kärnkraftverket till cykelstället. Och detta sker så gradvist att de medverkande oftast inte märker att det inträffat.

Hej Miljöpartiet. Jag lider med er. Eftersom ni kommer behöva vara morgondagens prototyp av Praktarsle 5000 mot varandra för att inte atrofiera i en död organisation av förlorade drömmar och övergivna ambitioner.

Än mer än ni redan gjort av institutionell nödvändighet.

Du har just läst en lång utskällning av den samtida partipolitiken.

Du kanske vill ta tillfället i akt att röra lite på dig, rensa huvudet, stretcha ögonen och göra allt det där som hör till med att reflektera över någonting som just hänt.

Om du råkar vara en partipolitiskt aktiv person, så torde du antingen ha väldigt mycket att tänka på eller väldigt mycket att säga. Jag uppmanar dig att vandra dessa vägar.

Om du råkar vara en bloggare, så finns det förmodligen en chans att du vill skälla tillbaka. Gör det. Det är nyttigt att bli påmind om varför vi gör saker lite då och då.

Och om du råkar vara arg på hur samhället är organiserat -gör oväsen av dig. Hälsa gärna från mig.

Motargument i kvadrat

Under den senaste tiden har Motargument.se varit utsatt för en DDoS-attack. Vilket månne inte är den mest oväntade av händelser - så fort starka känslor inträffar så tenderar DDoS-lådan att plockas fram, och ingen känner livet starkare än en rasist i sitt livs form.

Ty det måste ha varit en rasist som är i farten. Vem skulle annars vilja göra en sida full av välpolerade, välformulerade och välregisserade argument mot rasism otillgänglig för allmänheten?

Jag skulle gärna vilja påstå att det finns ett allmänintresse för sådana argument, men låt oss vara ärliga - de flesta behöver egentligen inte sådana. De vet instinktivt att de flesta människor är ganska lika under all yta, och att en förkylning är precis lika jobbig att få var en än kommer ifrån.

Now, jag är inte en främling för DDoS-attacker och andra former av digital civil olydnad. De ingår som ett självklart inslag i arsenalen för varje minimalt kunnig datoranvändare, och den som befunnit dig i någon slags diskurs som har någonting som helst att göra med datorns roll i det offentliga samtalet har hört fenomenet debatteras till döds minst femton gånger. Det är inte ett nytt fenomen, och det lär inte blir mindre nytt eller mindre använt framöver.

Ni är arga - I get it. Ni vill göra ett statement - jag hajar det också.

Den delen ingår i själva grejen med att vara en högprofilsajt. Det går inte att göra en omelett utan att knäcka minst ett ägg.

Vad som inte ingår, däremot, är att ge sig på redaktörernas privata hemsidor. Det är den digitala motsvarigheten till att åka hem till någon, ställa sig utanför deras dörr och demonstrativt krossa glas mot asfalten.

Vilket, för att vara glasklar, inte är okay. Det är att ha passerat en gräns.

Så jag vill ställa er en enkel fråga: är ni sådana som gör sådant? Är ni den typen av personer? Kan ni med ärlighetens fulla kraft stå för att ni är den typen av människor?

I såna fall är det lika bra att ni ger er till känna. Inte för oss på redaktionen, mind you, utan för era nära och kära. De som litar på er till vardag och utgår från att ni är reko personer med hjärtat på rätt ställe. De förtjänar den ärligare versionen av er.

Om ni däremot inte är den typen av personer - tja. Vad tusan håller ni då på med?

Den speglade, spegelvända socialdemokratin

Jag läser ett två inlägg hos den gode Westerholm, och kan inte annat än att känna igen mig. Jag känner det hen känner, fast baklänges. Spegelvänt.

Inlägget i fråga handlar om Socialdemokraterna och det amerikanska valet. Om hur partikollegorna helt oförhappandes och okynnes börjar identifiera sig med Obama, trots att de kanske inte riktigt har den skarpaste av koll på vad den nyvalde presidenten tycker och tänker i frågor som skulle berört dem. Om hur de i det närmaste betraktar Obama som en seriefigur, som har den goda smaken att göra bra saker och dessutom göra dem i samma anda som det egna partiet.

Som om Obama var socialdemokrat. Som om det amerikanska valet var en spegel att beskåda den socialdemokratiska glansen i.

Det faktum att Obama är allt annat än socialdemokrat togs aldrig in. Och den plötsliga identifikationen mellan svenska politiskt intresserade personligheter och den fredsprisbelönte okrönte konungen av internationell PR togs även den för given. De goda socialdemokraterna bara flöt med, likt ett stim döda fiskar.

Jag har inget emot slumpmässigt uppblossande engagemang. Tvärtom. Men det får gärna komma med en smula diskret självinsikt. Att som socialdemokrat okritiskt hylla Obama som "our guy" medför trots allt vissa bekymmer.

Det är dock inte mina bekymmer. Jag ska i stället skriva om hur jag känner igen mig i beskrivningen av att leva ut det egna partiets identitet i andra länders valrörelser.

Som den enorma loggan till höger antyder, så har jag någonting med Piratpartiet att göra. Och som Wikipedia kan berätta för en, så finns det en hel hög piratpartier runt om i världen. Så pass många att det numera är en tredjedels chans att ett piratparti har någonting att säga om vilket givet slumpmässigt val som helst - avrundat med visst plus/minus.

Vilket då innebär att det blir ett himla valvakande mest hela tiden. Vilket är kul när det går bra, och en fenomenal ursäkt att skaffa nya internationella kontakter när det inte gör det.

Jag pratade med representanter från "våra" partier på plats. De var glada över att få lite internationell kontakt, och vi kom snabbt överens om saker vi var överens om. Så som, exempelvis, det oförsvarliga otyget att skicka obemannade beväpnade drönare till väl valda länder och sedan låtsas som om dessa inte dödar oskyldiga civila personer på plats. Eller att förordningen som gör det fullt lagligt att sätta ganska precis vem som helst i förvar för vilken anledning som helst hur länge som helst är precis lika oförsvarlig. Eller, för den delen, Guantanamo. Utan vidare motivering.

Att kritisera Obama för detta ligger förstås helt självklart för oss.  Precis som det skulle göra att kritisera en eventuell Romney av precis samma anledningar. Eftersom de med den största av alla sannolikheter skulle ha fortsatt med precis samma politik på dessa områden.

Så ja, jag känner igen mig i Westerholms beskrivning av hur det är att leva ut sitt partis identitet i andra länders valrörelser. Fast baklänges. Spegelvänt.

Som med så många andra saker när det gäller socialdemokratin.

Krossade rationella drömmar

Det finns en typ av människor som snöar in på andra världskriget. Som tittar på dokumentär efter dokumentär efter dokumentär på temat, läser otaliga böcker om ämnet och som utan vidare kan beskriva hur slaget vid Stalingrad påverkade de militära, sociala och ekonomiska faktorer som formade krigets fortsättning.

Vilket är förståeligt. Andra världskriget är trots allt en uppföljning av första världskriget, och en bekräftelse på att det moderna projektet är dömt att sluta i katastrof. En sista spik i kistan för tanken om det eviga framsteget, och det industriella maskineriets brutala triumf över allt vad mänsklig sensibilitet heter. Det rationella organiserandet av samhället skickar miljoner och miljoner av människor till deras lika meningslösa som effektiviserade död, och det enda positiva som kan sägas om det är att det gynnade ekonomisk tillväxt. Alla drömmar om en bättre framtid grävdes ner i ömsesidigt uteslutande skyttegravar.

Det är en anledning till att försöka förstå vad som hände.

En annan anledning är att de skrifter, filmer och kulturella kvarlämningar från de som stupade i kriget så sakteliga börjar bli public domain. Helt plötsligt har dokumentärfilmare och historieboksförfattare fått fri tillgång till material från den tiden, och med detta följer en sällan skådad expansion av just dokumentärer och böcker.

Det är också en anledning till att försöka förstå vad som hände. Men att vår historia hålls inlåst i sjuttio år efter att drömmarna dör är ett mer samtida än ett historiskt fenomen.

En kan tycka att vi borde ha lärt oss något vid det här laget.

Jag är trött på att vara en brottsling

Min hårddisk är bevismaterial. Om den kommer i fel händer så ligger jag ytterst risigt till. Det finns inga rimliga tvivel angående detta, alls.

"Fel händer" i det här fallet är polisens. Så jag kan inte riktigt vända mig till dem för att fråga om råd och stöd. Särskilt inte som de på sistone tycks vara mer inriktade på att fälla många snarare än rätt personer. På order ovanifrån.

Det här är något av ett bekymmer. Inte minst för min del. Förutom att jag behöver kryptera min hårddisk, hålla mig ajour med lagar som vanligtvis är till för specialiserade yrkeskårer, och på det stora hela hoppas på att jag aldrig behöver ringa polisen när någonting händer här hemma - så är jag väldigt van att tänka i termer av att jag är den kriminelle.

Med tanke på att det enda jag gjort är att fildela saker, så är det väldigt mycket nedlagd energi och försvunnet förtroende för rättsväsendet. Energi och förtroende som svårligen kommer att växa tillbaka. För att inte tala om att min självbild tar sig en törn - det är inte smickrande att tänka på sig själv som en lagbrytare.

Ett ännu större bekymmer är att det inte bara är jag som tvingats att tänka i såna här banor. De flesta under tjugofem har anledning att tänka i precis samma förebyggande tankegångar, och de allt hårdare lagarna mot fildelning innebär att det finns allt större anledning att göra precis det. Allt fler har allt större skäl att tänka att de är kriminella, och de har allt fler rationella skäl att agera som om de vore det.

Det största av dem är att de de facto och de jure är det. Med en snar fängelsevistelse som ytterst reell möjlighet.

Min misstanke är att deras energi och tilltro till rättsväsendet kommer att ha lika långsam återväxt som mina.

Å ena sidan har vi denna generation - min generation - som växer upp med dessa befogade tankebanor. Som utan vidare kan ta för givet att polisen har fullt fog att inte vara på vår sida när bevisen får tala för sig. Som lär oss att det enda rätta är att gömma oss, eftersom de sociala normer som tillhör vår tidsanda är kriminaliserade.

Å andra sidan har vi det inte helt övertygande argumentet att framtidens kultur garanteras av att vi lever under dessa förhållanden. Alla ungdomar, alltid.

Kan vi, vänligen, ta oss förbi villfarelsen att det på något vis är en bra sak att kriminalisera en hel ungdomsgeneration? Snälla?

Tankar efter #natrot12

Jag har skrivit det här inlägget fem gånger. Inte för att det är svårt att skriva, utan för att det ska bli svårt att läsa. Ty svåra saker behöver matchande inklädning – varje marknadsförare vet att om formen inte matchar innehållet, så går alla eventuella budskap förlorade.

Så, utan vidare pardon eller omsvep: på Nätrot12 såg jag min politiska idealism dö.

Låt oss börja med form, för att sedan ta oss till innehållet.

Det var en fenomenalt märklig upplevelse att vara ensam pirat på tillställningen. Särskilt som det hela hände i ABF-husets lokaler, som av en händelse råkar vara namngivna efter viktiga personligheter ur arbetarrörelsens historia. Det ligger lite i sakens natur att den generella stämningen var lite mer vänster än höger, och att det var att göra sig själv till mer paria än nödvändigt att bära piratlogga.

Men. Korten på borden, som uttrycket lyder.

Att vara pirat på en primärt socialdemokratisk tillställning är dock mer än att bara bära andra symboler och heja på andra lag än de närvarande. Det är också en infoekologisk omställning – plötsligt är det andra källor som är relevanta, andra diskurser som är tongivande, andra utgångspunkter som är givna, andra prioriteringar som gäller. För att inte tala om andra auktoriteter som gör sig gällande.

Vilket, obönhörligen, för oss till innehållet. Och jag måste tillstå att den totala frånvaron av samhällsanalys var brutalt förvånande. En skulle kunna tro att ett bloggnätverk bestående av främst socialdemokrater, med progressiviteten som ledord, skulle vara eld och lågor över de omvälvande samhällsförändringar som alldeles just nu håller på att transformera exakt varje aspekt av samhället –

En skulle bli väldigt förvånad indeed om det en fann var variationer på temat hur effektiva de nya kanalerna är för att vidarebefordra en redan definierad samling propagandabudskap. Både med och utan Alliansfritts nihilistiska mediesyn som prick över det socialdemokratiska I:et. Ändå var det precis det en fann där.

Ta bara frågan om facken som ett enkelt exempel. På den gamla onda tiden gjorde arbetsgivare och den rådande ordningens försvarare det så brutalt svårt som möjligt för arbetare att organisera sig och formulera strategier för gemensamma handlingar.  Att ens skapa de sociala omständigheter som skulle kunna leda till social mobilisering sågs med oblida ögon. Med lagstiftning, bestraffningar och avsked kvästes alla eventuella försök att förbättra de anställdas arbetsvillkor från insidan, och bara efter dokumenterat svåra kamper kunde saker gradvis bli bättre över tid.

Folk dog för dom där gradvisa förbättringarna.

Men när sociala medier och fackföreningar kommer på tal så lyfts inte frågan om hur den vardagliga förmågan att när som helst sammankalla till ett spontant protestmöte om vad som helst upp, och än mindre hur fackets roll kan eller bör förändras i ljuset av detta. Snarare ställs frågan i termer av vad facket kan göra med sociala medier för att göra sig relevanta för yngre människor igen. Som om det handlade om en kändis som börjat bli lite mer avdankad än vad managern är bekväm med.

Det är svårt att inte få intrycket att facket inte längre tar sig självt på allvar. Och att detta är en bättre utgångspunkt för att göra sig relevantare än strategier i sociala medier någonsin kommer att vara.

På punkt efter punkt efter punkt  går samma totala frånvaro sin närvaro gällande. Utvecklingar, metoder och möjligheter som skulle fått den äldre tidens kämpar att gå antingen i taket eller i lågor ses idag med en gäspning som är stor nog att inkludera alla, och allt tal om visioner ekar tomt när det visar sig att avståndet mellan form och innehåll är långt större än elefanten Juholt någonsin var.

Jag skulle kunna rada upp dessa punkter, men de utgör hela inlägg i sig själva. I stället tänker jag svara på frågan varför en pirat över huvud taget beger sig till ett Netrootsevent.

Ty det är inte en helt självklar sak att hända. Pirater står inte direkt överst på listan över tilltänkta eventuella gäster, och jag skulle ljuga om jag sade att Netroots ses som någonting annat än ett ytterst selektivt koordinerat propagandaorgan. Att säga att det är aningen osannolikt att en pirat dyker upp helt spontant är något av en underdrift.

Så jag gick dit för att se hur fel vi hade. Och, på sätt och vis, för att se exakt hur onödigt Piratpartiet egentligen är. För att se den spirande, progressiva kreativiteten flöda genom de gamla institutionerna likt en lolcat genom de sociala medierna. -

Resultatet var att jag ville slita mig i håret och vråla "MEN NI FÖRSTÅR JU INGENTING!" till ungefär alla. Vilket, onekligen, inte direkt är den mest diplomatiska av alla möjliga copingmekanismer, men vad göra?

Ty det som hamrades in gång på gång på gång på gång var att saker och ting inte kommer att förändra sig själva. Institutionerna kommer inte att spontant reformeras, begreppen kommer inte att bytas ut allt eftersom tiderna förändras, paradigmen kommer inte att avlösa varandra när omständigheterna gör det. Det kommer inte att komma några nya visioner, eftersom de gamla visionerna inte tagits på allvar på mycket, mycket länge.

Socialdemokratin kommer att klamra sig fast vid det århundrade som flytt av ren institutionell nödvändighet. Den har nämligen inga beröringspunkter med dagens samhälle, än mindre anledningar att skaffa sig sådana. Och det enda sättet att göra den relevant är att tvinga den, med diskursivt, symboliskt och politiskt våld, tills den av ren självbevarelsedrift inser att nittonhundratalet gick över av en anledning.

Och däri ligger förlusten av min politiska idealism.

Formen överdeterminerar innehållet,  och innehållet kommer obönhörligen att förbli sig självt. Och om inte ens den största samhälleliga omvälvning sedan fabrikens införande kan rucka på formen -  well.

Vet ni hur det känns att inse att socialdemokratins enda politiska relevans är realpolitisk, och att det enda sättet att interagera med den är genom att appellera till dess ingrodda, förformulerade formalia? En formalia som, om det politiska läget inte aktivt tvingar den till någonting annat, gladeligen säger och röstar ja till en systematisk massövervakning som skulle få förra århundradets arbetsgivare att gnugga händerna av profiterande lycka. Tänk vad effektivt det vore om en kunde hålla koll på vem som pratar med vem, och kan sanktionera de anställda därefter!

Någonstans övergick socialdemokratin från att handla om kommunikation till att handla om kontroll, och jag har inte längre några som helst illusioner om att den kommer att återfinna sina rötter om en bara ber den snällt nog.

Det finns inte längre några anledningar att tro att ren, artig och saklig diskussion kommer att förändra saker. Det förutsätter ju trots allt att motparten tar det en säger på allvar, och hur kan den göra det när den inte ens kan tro på sina egna utgångspunkter?

För att parafrasera så många av talarna på plats: nya tider kräver nya metoder.

Tack, Netroots, för denna traumatiska upplevelse. Månne kan ni bli en verklig kraft för progressiv förnyelse om ni kan reproducera denna även hos era mer fanatiska partivänner. Ty det verkar vara precis det som behövs. -

Du är pirat

Som alltid precis efter att ett medlemsmöte är avslutat, så infinner sig en distinkt trötthet hos folk. En stor kollektiv utandning över att det hela är över, och att det nu återigen är dags att kavla upp de externaktiva ärmarna för att få saker gjorda. Igen.
Förutom...

Förutom hos de som känner att de vill göra allt annat än att kavla upp några jävla ärmar, och helt sonika vill lämna det partipolitiska åt sitt absurda öde eftersom det är stört omöjligt för systemet att producera någon som helst sammanhängande kvalitet över huvud taget. Att politik är ett blodsugande virus som förstör allt gott det vidrör, och att det enda sättet att vinna är att befinna sig så långt bort från det som möjligt.

Yeah. Jag vet att ni finns. Jag vet att ni hellre vill förändra världen än spendera löjligt mycket tid åt att fixa formalia. Och att ni är missnöjda med x antal av de beslut som just fattades.

Det är okej. Det ingår.

Jag vet också att mitt råd att helt enkelt motionera nästa årsmöte om att riva upp de beslut som det här årsmötet lyckades fucka upp - inte riktigt mottas med den entusiasm som skulle behövas för att väga upp känslan av blähet som infunnit sig. Inte ens när jag påpekar att processen är designad som så att det räcker med att yrka att beslut x ska rivas upp, och att sedan väcka opinion kring detta. I all realdemokratisk enkelhet.

Till er vill jag säga: grattis, ni är pirater. Gamla, hederliga, down to earth honest to god pirater, som fortfarande inte är förstörda av det system vi försöker förändra.

Ty politik är ett virus. Det förstör. Det äter en inifrån. Och innan en vet om det så är en förvandlad till den där lobbyisten en alltid lovat världen att aldrig bli. Den som funderar mer på vinklar, politiska fördelar och sätt att föra frågor i ljuset än på - tja, att förändra världen till det bättre.

Grattis. Ni är pirater. Och ni är inte politiker.

När radikalismen tar vid

Igår röstades Datalagringsdirektivet igenom. Under stora protester från många, under stor tvekan från vissa, och med reserverad entusiasm från andra.

Vanligtvis brukar jag säga att det är en dålig idé att låta bli att skriva det en tänker när det händer sig att andra skriver detsamma - ens medmänniskor är inte tankeläsare, trots allt, och det finns ingen anledning att förskjuta sina uttryck helt och hållet till andra. Särskilt inte som själva övningen att formulera sig ofta får en att tänka till om saker, vilket är nog så nyttigt.

Men idag tänker jag göra det, och i stället skriva någonting annat. Nämligen vad mina mer radikala vänner säger om datalagringsdirektivet.

De anser nämligen att det hela inte är någon big deal. Att det bara är en i raden av lagar på samma tema, och att alla eventuella principer som skulle kunna avvikas från redan har blivit meningslösa för länge sedan. Att det hela är väldigt mycket ett spel för gallerierna, och att det enda som sker är att redan etablerad praxis nu kodifieras i lag.

Det enda de i sak kan tänkas reagera på är att tankarna om integritet och privatliv hamnar i fokus under så profana omständigheter. Och det är ett mer estetiskt ställningstagande än någonting annat.

Ni ser, de bryr sig inte ett rött vitten om lagar, politiska processer och annat oviktigt. De har sedan länge lärt sig att de utan vidare kan ignorera sådant, använda sitt väl inövade knowhow för att ta sig runt alla eventuella tekniska problem som råkar uppstå, och på det stora hela göra sin grej i fri ostördhet utan att behöva oroa sig för någonting alls.

Och de har inget till övers för oss konservativa rackare som försöker övertyga dem om att lagar betyder saker.

Jag kanske umgåtts aningen för mycket med dessa personer, ty det jag känner när jag läser dagens skörd av inlägg om datalagringsdirektivet är att det enda som hänt är att det politiska gjort sig än mindre relevant för det samtida. Att det enda som hänt är att det politiska än en gång bekräftat att det inte har några som helst ambitioner att anpassa sig till någonting efter 1952, och att den enda egentliga vägen framåt är att överge de eviga skyttegravskrig som pågår mellan kombattanter som inte riktigt insett att världen slutat dansa till negerjazz på oreglerade dansbanor.

Det är inte de demokratiska principerna som svikits. Det är inte heller ett avsteg från någon slags metafysisk tanke om det sanna, sköna och goda livet i statens hägn. Det är snarare ett slutligt erkännande av att politik, så som den förs idag, är helt meningslös för alla under en viss ålder.

Inga om, men eller ens önskefyllda förvisson.

Och det enda som kommer att hända om det politiska fortsätter att trampa vidare på detta spår är att det en dag kommer att finna sig övergivet, mitt i en nybyggd värld full av människor som en dag helt enkelt tröttnade och gjorde någonting annat.

Ty det är det de gör. Och de har sedan länge slutat fråga om lov.

En framtid

"Alla ska rätta sig i ledet! Inga undantag!" ropade korridorsvakten, och föste bryskt tillbaka en ung man från dagdrömmens värld, rakt in i nämnda led. Som alla vid det här laget visste bättre än att ramla omkull; bokstavligen alla ska rätta sig i ledet.

Ledet till kontrollstationerna, där innehållet i väskor och fickor inspekterades för att se till så att allt gick rätt till. Alla skulle med, inga undantag.

Den unge mannen var vagt medveten om att skolor inte alltid fungerat på det här sättet. Att det fanns en tid då elever fick komma och gå lite som de ville, så länge som de var på plats på lektionstid. Samma vaga medvetenhet sade honom att denna tid gått över av säkerhetsskäl, något år före hans tid.

En tid utan kontrollstationer, övervakningskameror och brysk korridorsvakter? Hur kan det vara möjligt?

Sakta men långsamt rörde sig ledet framåt, tills det till sist blev hans tur. Kontroll: innehållet i väskan och fickorna, och en snabb men allt för närgången kroppsvisitering.

Alltid aningen för närgången. Varje gång. Rutinen till trots.

Men den här gången märktes det inte lika mycket som vanligt. Dagdrömmarna färgade världen i ett aningen frånvarande skimmer, så som de gjort de senaste veckorna. Dagdrömmar om en Någon. En Någon som, dessutom, tycktes visa vissa tecken på att vara intresserad tillbaka.

Just den här dagdrömmen handlade om en viss plats vid en viss tid. Efter att ha snubblat på sina egna fötter en gång för mycket, hade han upptäckt att det fanns en plats på skolan som inte var övervakad. Inga kameror, inga kontroller, inga vakter - bara han och den främmande känslan av ensamhet. Ingen visste att han var där när han var där, och det verkade som att ingen egentligen visste om att Platsen fanns.

Han skulle ta med Henne dit. En dag. I en bättre framtid.

Många långsamma dagar passerade, och så var den helt plötsligt där, Dagen. Allt för fort.

De hade bestämt det dagen innan. Det fanns en kort tid under dagen då bägge hade anledning att vara i närheten av Platsen, och då bägge nyligen checkat in hos respektive kontrollstationer. En kort tid då det schemamässiga maskineriet lyckades göra ett undantag för just dem.

Det var nästan dags. Bara en sista rutinkontroll kvar, och sedan - sedan! Fjärilar!

Aldrig hade ledet rört sig så rutinmässigt långsamt.

Ingenting hände i väntandet. Inte ens det vanliga disciplinerat tysta småpratet distraherade - bara väntan, förväntan och mer väntan. Mer väntan. Och sedan - inget märkligt i väskan, inget i fickorna, inget i -

Väntan. Nervositet. Han var sen; Hon hade väntat i fem minuter. Han var fem minuter för sen. Väntan, förväntan - fjärilar!

Han kom aldrig.

Dagen efter fick Hon höra att de hittat en ros, fasttejpad på insidan av hans byxor. De hade inte känt den vid rutinvisiteringen, och det var bara för att ett blad lossnade ytterst synligt som de fick reda på den.

Hon såg honom aldrig igen.

Av säkerhetsskäl var kärlek förbjuden på skoltid.

Men killarna då?

Under de senaste dagarna har debatten om armhårsincidenten rasat. Eller, rättare, många har rasat och andra har försökt debattera. Många har dessutom rasat offentligt, med både högljudda och välgillade utrop om hur äckligt det är med obehörig men ack så naturlig kroppsbehåring.

I försöket till debatt, å andra sidan, återkommer en ständig fråga, och det är vad killar kan göra för att hjälpa till i sammanhanget. Det är trots allt väldigt lätt att tala om girl power och tjejers rätt att vara sig själva, men det händer oftare än inte att välmenande killar känner sig aningen malplacerade i sammanhanget. De vill göra någonting, men vet inte riktigt hur.

Än mer, så kan det vara svårt att riktigt förstå de referensramar som gäller.  Även om killar må ha drabbats av ökade krav på sitt utseende på senare år, så går det inte riktigt att översätta från vardag till vardag.

Så tillåt mig att komma med ett lika konkret som anspråkslöst förslag.

Det hela är väldigt enkelt, och kan göras på en eftermiddag. Gå till Myrorna och leta upp en kjol. Den behöver inte vara dyr, den behöver inte matcha och den behöver på det stora hela inte göra mer än att vara en del av nästa dags utstyrsel.

Nu kanske någon undrar - vad tjänar detta till? Kommer det inte att leda till att alla skrattar, pekar och börjar ropa inte helt smickrande saker? Är det inte väldigt mycket jobbighet för väldigt lite effekt?

Svaret är - jo. Och det är precis så det känns att avvika från den etablerade könsnormen. Vare sig det handlar om att inte raka sig under armarna eller någonting annat. Och de skratt, utpekningar och rop som hörs är precis desamma som när en tjej gör någonting så onaturligt som att vara sig själv, helt oförhappandes.

Now, att göra det en dag är ett experiment. Att göra det två dagar börjar göra folk oroliga, och en hel vecka är tillräckligt för att diverse sociala och institutionella maskinerier ska börja kallas in. Föräldrar, kuratorer, upprörda samtal - resurser börjar sättas in för att se till så att det inte är något fel på dig. Ett kort socialt experiment förvandlas inom kort till en maktkamp.

Det är nästan som att det finns någon slags struktur på plats, inte sant? En slags social beredskap för att bemöta den som råkar avvika från normen.

Så som, säg, någon som råkar bli fångad på bild med orakade armhålor.

Å ena sidan krävs det inte mycket för att aktivera reaktionerna. Å andra sidan ligger det mycket vikt i orden att revolutionen börjar med någonting litet. Som en kjol -

I tystnaden efteråt

Efter att ha skrivit inlägget om digitala arkiv och vikten av att bevara det förgångna genom att sprida det givmilt världen över innan det försvinner, så kom jag att osökt tänka på de backupskivor jag har liggandes här i hemmet.

Ja, skivor, De är från den tiden när Windows 98 och modem var orden för dagen, och hotet om total men omgående krasch var aningen brutalare än vad det är idag. Så för att undvika att saker gick förlorade, så lade jag allt som var värt att bevara på skivor, lade dem på hög och gick vidare med livet.

De har kommit till användning ett antal gånger sedan dess. Nu senast i natt.

Som med så mycket annat jag gör så gjorde jag det till ett socialt event. Världen behövde veta vad jag tänkte under inmatandets gång, och således fick Twitter reda på det.

Samtidigt som jag i all enskildhet twittrade om mina återblickar till en tid som flytt, så pågick två andra saker i twitterflödet. Det ena var Superb Owl, eller Superbowl som vissa kallar det - någonting som antingen kan ignoreras eller drivas med.

Det andra var de desperata ropen på hjälp från Syriens gator, där militären beskjuter civila med ungefär allt de har. Bokstavligen.

Det är desto svårare att hantera.

Hur kan en sitta och mata arkiv när rapporter om att folk dör droppar in, live? Hela tiden?

Hur kan en göra någonting alls, för den delen?

Det är baksidan till att hela världen kan se vad som pågår. Det pågår så väldigt mycket i den, och en del av det är av en sådan natur att det är omöjligt att inte bli berörd av det. Särskilt inte när det når en i ett så personligt tilltal att det går rakt in i hjärtat.

Det finns konton jag följer som aldrig kommer att twittra igen efter inatt.

Samtidigt fortsätter världen, livet. Saker måste fortfarande göras, deadlines fortfarande hållas. Samtidigt som världen är tillräckligt stor för att innehålla mer elände än någon rättvisa förtjänat, så är den ändå på något vis för liten för att innehålla tid för sorgearbete.

Så jag fortsätter att mata skivor. Fortsätter twittra. Fortsätter med allt det där som måste göras, och som inte blir gjort om inte jag gör dem.

Det är det en kan göra. Fortsätta.

Stay strong.

När minnet sviker

Ni har säkert märkt att jag ibland får arkivarieryck, och helt okynnes bestämmer mig för att dokumentera en taggs existens. Innan den försvinner i det eviga internskämtets brutala glömska.

Jag tittar på dig, #ac4e.

Grejen är förstås att om jag inte gör det så gör ingen annan det, vilket är något av ett övertygande argument när det gäller att få saker gjorda. Jag eller döden - utan pardon.

Ni är förstås välkomna att haka på i bevarandet av dessa tillfälliga kultur

Det hemska är förstås att det lilla går igen i det stora. Varje dag försvinner ett otal texter, låtar eller andra kulturella verk för evigt, när den sista kopian av dem på något vis går sönder. Vanligtvis genom att tidens tand börjat göra sin grej så till den grad att det medium verket råkar ligga på blir oläsligt.

Det hjälper förstås inte att verken i fråga många gånger är halvt oläsliga till att börja med. Per design. Vilket är precis vad DRM (även känt som antikopieringsskydd) är - olika sätt att göra saker oläsliga, förutom under vissa specifika villkor. Som kanske eller kanske inte kan uppfyllas när arkivarien väl får tag på kopian i fråga (eller ens under verkets "livstid").

Det hjälper inte heller att skyddstiden på många verk fortfarande gäller, och att det därmed är förenat med obönhörlig juridisk fara att kopiera det. Det må vara det sista bevarade exemplaret, och rättighetsinnehavaren kanske inte ens kommer ihåg att det finns, men blotta risken för att en stämning större än arkivets budget ska dyka upp är hot nog för att låta bli att kopiera.

Vilket då leder till att tusen och åter tusen kulturella minnen går förlorade, varje dag. Oåterkalleligt. Utan pardon.

Den där tryckaren du dansade till '68, och som du inte riktigt kommer ihåg namnet på? Borta. Likt en odokumenterad tagg på Twitter.

Det finns två sätt att komma tillrätta med detta. Det ena är att reformera rådande lagstiftning, så att det blir olagligt att sälja trasiga varor till folk även när det gäller kulturkopior. Och, än mer, att förkorta skyddstiden på desamma, så att arkivarier kan kopiera saker utan att riskera hela deras verksamhet på kuppen.

Det duger inte att vårt kulturarv går förlorat på grund av rädsla.

De andra är mer omedelbart. Det handlar nämligen om att piratkopiera. Massor. Omgående. Non stop - alla gamla filmer, texter, låtar eller vad som helst som är ohemult svårt att få tag på. Kopiera, dela, distribuera, - gör det till en torrent och sprid den vind för våg. Se till så att den som söker faktiskt skall finna, och dessutom kan ta del av det återfunna.

Ni är förstås mer än välkomna att börja redan idag. När valet står mellan evig glömska och evig hågkomst - så kommer framtida generationer att tacka er för att ni gjorde rätt val.

Kopiera och sprid.

#Acta - asfaltering pågår!

Mats Söderlund har skådat paradiset. Och med ett leende konstaterat att det var gott. Att landet där både mjölken, honungen och informationen flödar över - är en reell möjlighet, och att vi alla skulle kunna få tillgång till det om vi bara greppade tag i kragen och sträckte en smula på ryggen.

Bekymret är att den första impulsen som uppstod när paradiset kom in i synfältet var att meja ner det, asfaltera det och bygga en parkeringsplats. Och, än mer, att leendet var aningen mer kopplat till tanken på vilka parkeringsavgifter som kan tas ut än till någonting annat.

Det finns vissa inbyggda problem med någon som ser paradiset som ett gyllene tillfälle att sätta upp en parkeringsplats. Och en behöver inte ens ogilla massbilism som fenomen för att ana detta.

Now, det vore förstås väldigt orättvist att bara rikta in sig på stackars Mats. Jag utgår från att hen har ytterst rimliga skäl att kalla biblioteksbesökare för snyltande gratisätare, och att löftet om ett samhälle med oändlig tillgång till de äldres visdom inte enbart ses som någonting dåligt i hens ögon. Och om det bara handlade om Mats, så skulle det bara vara en fråga om ett stilla samtal på ett bibliotekscafé för att reda ut eventuella missförstånd rörande nyttan av lättillgänglig masskopierad text.

Bokindustrin bygger liksom en smula på principen om parallellt läsande på industriell skala.

Det handlar förstås inte bara om Mats. Det finns gott om andra som också tänker att det vore oerhört positivt för karriären om den där parkeringsplatsen blev byggd. Omgående. Och som dessutom med största säkerhet skulle kunna fixa både subventioner och avdrag för bygget från den världsliga makt som råkar vara på plats just där och då.

ACTA handlar precis om detta. Att ta internet och det fria flödet av information, och asfaltera det till en oanvändbar plan avställningsyta för försäljningen av fysiska produkter.

I det avseendet är tanken att likställa E-böcker med sina fysiska föregångare inte helt märklig.

Now, ACTA är inte bara en tandkräm. Det är även ett (inte längre särskilt) hemligt internationellt handelsavtal som, om det ratificeras av tillräckligt många länder, innebär att kampen mot fildelningen kan förse sig själv med vapen och börja föra väpnad kamp mot piraterna. Bokstavligen. Enligt avtalet ska en internationell övermyndighet sättas upp för att koordinera antipiratkampen, och enligt de paragrafer som reglerar denna övermyndighets arbete så kan denna utöka sitt mandat, sina metoder och sina arbetsformer på egen hand. Precis hur den vill, utan inblandning nedifrån.

Om vi ska tala med statsvetenskapens ord, så skriver de länder som deltar i ACTA över en del av sin suveränitet till denna övermyndighet. De lagar som rör antipiratåtgärder och upprätthållandet av upphovsrätt stiftas inte längre av det nationella lagstiftarna, utan av övermyndigheten. Som sedan i sin tur, enligt avtalet, kan vidta de åtgärder de anser vara nödvändiga för att få bukt med piratkopieringen. Utan att medlemsländerna har någonting att säga till om kring någonting alls.

Detta skulle förstås inget land med någon som helst känsla för självbevarelsedrift gå med på. Särskilt inte demokratier, där politikerna måste förklara för väljarna exakt varför långtgående lagstiftande befogenheter överlämnats till en främmande makt, som inte nödvändigtvis bryr sig ett dyft om vad besvärliga lokala människor råkar tycka.

Om invånarna i paradiset inte vill att deras hem ska förvandlas till en parkeringsplats, så får de helt enkelt vräkas.

Det är inte bara en tanke. Det är avtalstext.

Och Sverige har redan skrivit under avtalet.

Now, detta är inget mer än en symbolhandling, en avsiktsförklaring. Det blir inte bindande för svensk lagstiftning förrän Sverige ratificerar texten, vilket enligt lagen om byråkratins seghet alltid tar ett tag. Underskriften är mer ett högtidligt löfte om att inleda denna ratificeringsprocess inom överskådlig framtid än någonting annat.

Men det är onekligen oroande att Sverige och ett antal andra länder redan skrivit under. Utan att ens bry sig om artigheten att fråga folket om de möjligtvis, rent hypotetiskt, skulle ha några eventuella invändningar. I händelse av intresse.

Än mer oroande så har förhandlingarna kring det hela skett bakom stängda dörrar, under sträng sekretess och med ytterst otvetydiga direktiv om att allt som sades inom förhandlingsrummets fyra väggar stannar där inne.

Fast det är klart. När det handlar om att riva paradiset för att bygga en halvdassig parkeringsplats, så är det få som vill ställa sig inför mänskligheten och säga att - aye, det här är den bästa idén sedan den katolska kontrareformationen!

En behöver inte ens tycka om internet som fenomen för att ana att det finns vissa inbyggda problem med ACTA.

Synd bara att du inte är tillfrågad.