#95teser #16 - Det tidsbundna är inte evigt

Jag känner att det bästa svaret på dagens tes är att begå samma manöver som igår, fast baklänges.  Visa, inte beskriva. Men först, citera:

Already, companies that speak in the language of the pitch, the dog-and-pony show, are no longer speaking to anyone.

Och nu, lite visuellt förklarande godis:

Och precis som igår så anar jag att du antingen blivit klokare eller lite mer undrande. Eller, om möjligt, bäggedera.

Dagens andra ponnyutställare: Erik, Qer och Chister.

#95teser #15 - Reklamera språkbruket

Jag skulle säga att vi redan nått den punkt som tes nummer femton förutspår. Se bara:

In just a few more years, the current homogenized "voice" of business—the sound of mission statements and brochures—will seem as contrived and artificial as the language of the 18th century French court.

Now, i stället för att förklara vad som menas med att den gamla hederliga reklammakarretoriken är överspelad, så ska jag visa det i tre vidoes som blivit omåttligt populära och sålt fler produkter än vilken permanent reklampelare som helst. Är ni redo?

Here goes.








Jag tror ni förstår poängen. Om inte annat så har ni nu någonting att fundera över.

Dagens andra retorer: Christer, Qer, Erik och Christer.

Ett glatt inpass

Ni vet hur det är när en bara vill dela med sig av någonting och inte riktigt lyckas?

Det är då en får ta till de stora släggorna och verkligen lägga manken till. Så here goes!

Audiovisuellt inpass

Den här är retoriskt snygg, under avdelningen "banka in budskapet med en slägga och sedan banka in den med en hammare och sedan banka in den med en slägga igen bara för att vara säker på att den bankats in ordentligt".



Du kanske känner igen upplägget från Sveket-perioden strax före valet, eller från någon annan version av denna mem. Just den här vinner dock mitt hjärta genom att vara så brutalt näig.

...och lite för "the William Dudley":

Du förstår nog vad jag menar efter att ha sett den.

Cheers!

(:~~~~

Musikaliskt inpass: Fallout

Det finns en sak som Fallout hade i överflöd, och det var stämning. Särskilt första gången en spelar igenom det, men även andra, tredje, fjärde - för att inte tala om varje gång en tänker tillbaka på det hela och funderar på om det inte var tillräckligt länge sedan sist för att det inte ska vara värt ett återbesök.

Det kommer alltid att vara värt ett återbesök. Om tjugo år kommer det fortfarande vara värt ett återbesök. It's just that good.

Grejen med stämningen är dock att det inte riktigt rör sig om doftljus, mjuka kuddar och matchande inredning. Snarare rör det sig om att minnas en tidigare era som fick ett abrupt, nukleärt slut, och vars enda påverkan på nuet är att allting pågår i dess ruiner. Och det vore en direkt lögn att säga att musiken inte fångar detta.



Det är förvisso ett actionspel, där våld står i ett ofrånkomligt centrum, men det är ändå inte ett spel som behöver spelas med snabbhet som huvudmål. Faktum är att du belönas rikligt av att stanna upp och undersöka varje vrå och skrymsle och alternativ - om inte i termer av användbara föremål så i termer av riktigt välskriven bakgrundshistoria som inte kan annat än att få sinnet att spinna vidare på vad som hänt i innan en själv träder in på scenen. Det är inte en enda sak som skapar stämningen - det är den blotta mängden små saker som befinner sig på samma plats som gör det.

Precis som med musiken.



Det säger sig självt att det inte riktigt är för den som vill springa igenom allt utan att behöva bry sig om vad som görs. Vilket återspeglar sig väldigt mycket i musiken - den är inte direkt snabb, men den belönar de med tålamod nog att lyssna på den lite närmare med en känsla som är svår att finna någon annan stans. Särskilt i stycket nedan, som nog erkänningsvis är ett av mina favoritstycken. Det är någonting i blandningen av den totala förstörelsen och antydningen av hoppet om en ny ordning som inte kan annat än att vara - tja. Du kan höra med egna öron.



Sedan finns det ju förstås en mörk sida - en antydan om en möjlighet att den totala förödelsen kan upprepas ännu en gång. Jag ska inte förstöra historien genom att berätta hur, men erkänn att stycket nedan nog kan sägas vara av samma stuk men tvärtom som det ovan.



Och som avslutning så vill jag lägga in postapokalypsens soundtrack nummer ett. Det är inte det att undergången pågår - den har inträffat och gjort sin grej, och börjar nu bli så pass halv bortglömd att den nästan verkar som att världen alltid har varit undergången.



Om du inte har spelat Fallout så gör dig själv en tjänst genom att göra det. Du kommer väldigt fort att uppleva någonting som det är väldigt få förunnat att få uppleva för första gången i nutid, och du kommer att upptäcka att ett helt nytt utrymme har uppstått i ditt hjärta fyllt med kärlek till det fiktiva universum som är Fallout.

Musiken spelar en stor roll i detta. Men huvudrollen måste spelas av dig.

Musikaliskt inpass: Heroes of Might and Magic 2

Jag anar att det kanske finns ett antal ibland er som är lite småtrötta på valet vid det här laget, och inget hellre vill än att tidstransporteras lite lagom snabbt så där så att det hela är över och världen kan återgå till normalläge igen. Det är en synnerligen förståelig känsla, i och med att det faktiskt varit väldigt mycket vavalval på sistone. Så för att bryta monotonin lite så tänkte jag köra ett musikaliskt inpass, och vad passar då inte bättre än musiken från allas vårt älskade HoMM2?

Det skrämmer mig att jag kan säga det här, men de av er som är lite yngre kommer nog inte ihåg den här klassikern. Det krävs dock inte att en är särskilt mycket äldre än de som är yngre för att ha detta epos i färskt minne. Och det krävs inte heller särskilt mycket minne vare sig för att spela det, eller för att komma ihåg hur det var way back when när vi var unga (eller i alla fall yngre) och spelade detta för första gången.

Ack. Nostalgi. Hör bara de inledande tonerna:



Ibland önskar jag att jag bara kunde glömma bort allt jag någonsin lärt mig om någonting, bara för att kunna lära mig det igen. Eller uppleva det igen.

Ungefär hälften av upplevelsen låg i att fantisera om den värld som allting utspelar sig i. Äventyr, hjältar, skurkar, monster, episka äventyr, strider som ibland krävde oerhört mycket adrenalin och nagelbitande för att vinnas och - inte minst - känslan av att det fanns väldigt många oberättade berättelser under den pixelerade ytan.

Det var andra tider. Tider som kanske inte låter sig varken förklaras eller återupplevas, men som ändå drar ett leende till så mångas läppar när de dyker upp ur minnet.



Det är som sagt ett suggestivt spel. Det lyckas dessutom med att vara både lugnt och fartfyllt samtidigt. Å ena sidan ger den dig gott om tid att fantisera om de episka äventyr som lurar runt hörnet; Å andra sidan finns det för det mesta alltid äventyr runt hörnet som råkar vara på väg att rusa rakt mot en, så det gäller att fantisera aktivt. Och musiken hjälper onekligen till med detta. Särskilt de till slotten.



Ni anar inte vilka inre bilder som frammanades i många tusentals unga sinnen av detta. Än idag får en halv årskull återfall lite då och då för att försöka återuppleva det som en gång varit. Ibland lyckas de till och med.



Välan. Ingenting varar för evigt.



Okay. Ingenting förutom döden varar för evigt.



Och, onekligen, just precis det här stycket musik.

Ack ja.

Antingen var världen fruktansvärt mycket enklare förr, eller så var vi helt enkelt mycket yngre. Månne det senare, men jag anar att även det förra spelar en liten roll i det hela. I vilket fall är det onekligen nyttigt att besöka gamla hemtrakter igen lite då och då. Så att en vet var en kommer ifrån, och möjligtvis även får en klarare vision om vart en är på väg.

Allting behöver ju inte vara blodigt allvar hela tiden, eller hur?