Vi är alla flyktingar

Det är många flyktingar i rörelse nu i dagarna. Det finns också många anledningar att fly. Krig, svält, misär, terrorism. Hot om att dessa saker kommer att drabba en inom kort. Oron att ens barn inte kommer leva i en god värld.

Som de vise säger: det finns ingen brist på ondska i världen.

Det behöver inte sägas att flyktingar uppmärksammas väldigt mycket i medierna numera. I medierna och i civilsamhället - medborgare är mobiliserade i stor skala för att hjälpa där det behövs med det som behövs. Mat, kläder, förnödenheter. I mängder.

Månne behöver det sägas att det även finns godhet i världen.

Flyktingarna flyr från krig, katastrofer och omedelbar ondska. Det går inte att förneka att det de flyr från är av det objektivt otäcka slaget. Även du skulle fly från det om det drabbade dig och din familj.

De kommer hit i förhoppning om att det inte kommer att göra det. De har hört att detta är ett gott land och att det går att leva ett gott liv här.

Medan arbetet för att hjälpa flyktingarna pågår, börjar ett tvivel gnaga. Det är ett dovt gnagande, men det är envist, och det är konstant. Det är en fråga: är detta verkligen ett gott land att leva i? Går det att leva ett gott liv här?

Du kommer att tänka på din vardag. På det du oroar dig över. På att du kommer att ha hundratusentals kronor i studieskulder i onödan om du inte klarar examen. På att du kommer att förlora jobbet om du inte ler tillräckligt fejkengagerat nästa trötta måndag. På att det bara går att vara försenad med andrahandshyran ett visst antal gånger innan det börjar bli ett problem.

Skuld, arbetslöshet och hemlöshet. Det finns ingen brist på ångest.

Du kommer även att tänka på alla de saker du gör på grund av den ångest du känner över vardagen. På hur mycket den påverkat under ditt livs gång. På skolgången där allt motiverades med att du skulle få jobb efter skolavslutningen. På hur de redan i första klass skällde på dig och sade att om du inte gör som du blir tillsagd så kommer du bli arbetslös när du blir stor.

På att nu när du blivit stor så kommer du också bli arbetslös om du inte gör som du blir tillsagd tillräckligt lönsamt.

På att när någon säger "checka dina privilegier", så är det en påminnelse om att du har det bättre än andra, och att detta är en situation som kan förändras. Snabbt.

På att det liv du lever inte är byggt på en stabil grund, och att steget från vardag till kris är ett misstag bort. Och en olycka händer ju trots allt så lätt. Och att det är lättare att låta bli att ha ett socialt liv, eftersom de olyckor människor för med sig kan vara ödesdigra.

Även du är en flykting. Från ångesten, skulden, arbetslösheten och hemlösheten. Och det finns inget som säger att du kommer att kunna sluta fly inom det närmaste arbetslivet.

Men du är inte ensam. Prekariatet är globalt. Solidaritet finns.

Välkommen till den globala gemenskapen.

Så hur ska artisterna få betalt?

Konkurrens är ett märkligt fenomen. När det bara finns en spelare på plan så är hen fri att improvisera lite som hen vill. När det finns två spelare, så uppstår en helt annan dynamik. När det finns ett helt gäng spelare, så expanderar dynamiken geometriskt.

Det gäller att slå sig fram. Ha vassa armbågar. Vara bäst i mängden. Ge bäst och mest valuta för pengarna.

Pressen på att bli bättre drivs av att alla andra blir det. Det är en självgenererande process, i och med att ens egna framsteg leder till att andra behöver göra liknande framsteg för att hänga med dig. Och, omvänt, andras förbättringar innebär att du behöver hänga med i uppgraderingsracet. Alla ska med, och de som inte ska med konkurreras ut.

Resultatet över tid blir att de som presterar bäst till rimligast pris blir framgångsrikast. Vad som är "bäst" respektive "rimligast" förblir en öppen fråga som besvaras av marknaden.

För att konkretisera: om ett företag tar tre timmar på sig att producera en stol, så måste dessa tre timmar betalas. Dels lönekostnader, och dels de andra diverse utgifter som hör till produktionsprocessen. Vanligtvis översätts detta till ett pris som gör det lönsamt att fortsätta tillverka stolar, det vill säga att betala alla kostnader och lite till. Ingen lunch är gratis, och facket har någonting att invända när det gäller gratis arbete.

Detta leder till att företag som tar sex timmar på sig att producera en stol får svårt att hävda sig i konkurrensen. De måste dels betala för alla timmar de lägger in i produktionen, och dels konkurrera med de billigare stolar deras konkurrenter säljer. Inte nog med att konkurrentens stolar är billigare, det finns dessutom fler av dem, eftersom produktionen går fortare. Konkurrensen pressar priset, och pressar företag att anamma det produktionssätt som är effektivast.

Detta innebär att om någon hittar ett sätt att producera stolar på två timmar, så kommer konkurrensen över tid att leda till att företagen anammar detta sätt. Marknaden ger inga pluspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan, och tesen att det ska löna sig att arbeta gäller inte för improduktiva arbeten. Inte minst som lönekostnader räknas per timme, och måste betalas med de intäkter som genereras av dem.

Det är värt att notera att allt detta gäller för reguljär kontinuerlig massproduktion. Kostnaden för att designa nya modeller ingår inte i kostnaden för att producera gamla modeller. Denna kostnad måste dock betalas, och betalas av de intäkter som generas av produktionen av de gamla modellerna.

När den väl är designad så behöver den inte designas igen. Eller, för att uttrycka det annorlunda: hjulet måste inte uppfinnas två gånger. När det nya sättet väl är satt i arbete, så kan konkurrenterna också sätta det i arbete. Med konkurrensfördelen att de inte behöver betala för design- och uppfinningsarbetet. De kan fritt anamma de effektivare metoderna, och sälja till billigare priser utan att behöva bry sig om hur svårt design- och uppfinningsarbetet var.

Som sagts tidigare: det ges inga bonuspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan. Marknaden belönar den som kan göra något bäst till rimligast pris, oavsett omständigheter så som vem som uppfann det bästa sättet att göra detta något på. Kostnaden för att producera den första kopian är inte vad som avgör marknadspriset, utan kostnaden för att producera den andra kopian.

För att parafrasera Marx: det är så kapitalismen fungerar, motherfucker.

Allt detta är direkt relaterat till frågan om hur artisterna ska få betalt. Deras arbete består till största delen av att se till att den första kopian blir till. Det är dock inte det som sätter marknadsvärdet, och deras arbete är inte det som belönas av marknaden. De tar oerhört lång tid på sig att producera ett exemplar, som därefter kan kopieras i all oändlighet till en kostnad av noll. Den socialt nödvändiga arbetstiden för den andra kopian av en inspelad låt är noll, och således är dess pris noll.

Frågan om hur artisterna ska få betalt är en direkt utmaning till kapitalismen som samhällelig organisationsform.

Låt oss anta denna utmaning.

Sätt fildelarna i arbete

Det sägs ibland att fildelning och fildelningsfrågor är irrelevanta för samhällsutvecklingen.

Inget kunde vara mer fel.

Tvärtom. De är en förvarning om vad som komma skall. En utveckling i miniformat som senare kommer ta plats i större format.

Det här är vad som händer i fildelningsfrågan: två klasser växer fram. De som har rättigheter, och de som inte har det. I juridiska termer: de som äger rättigheter och de som inte äger dem. Eller, för att uttrycka det lite mer detaljerat: de som har tillgång till den allt större arsenalen av civil- och straffrättsliga verktyg för att sätta dit upphovsrättsbrottslingar, och de som inte har det.

För inte allt för länge sedan krävdes någon till miljonskadestånd för att ha fildelat ett par filmer. Motiveringen för detta var en lång litania av mer eller mindre relevanta kriterier och uträkningar, som efter många om och men kom fram till att den fildelning som skett orsakat skador i miljonklassen. För enbart ett par filmer.

Mycket kan sägas om detta, men det viktigaste i sammanhanget är att varken du eller jag kommer kunna kräva någon på miljonbelopp inom den närmaste framtiden. Inte ens om våra alster faktiskt drabbats av den grövsta formen av fildelning, och inte ens om vi de facto förlorat miljoner på det. Inte heller kommer vi kunna begära husrannsakan hos slumpmässigt utvalda personer, stänga av lika slumpmässigt utvalda personer från internet eller blockera hemsidor bara för att de misstänkts dela våra alster. Du och jag har inte tillgång till dessa upphovsrättsliga verktyg.

Det finns de som äger rättigheterna, och det finns de som inte gör det. Vanliga människor som du och jag tillhör inte den ägande kategorin.

Det här är vad som händer i arbetslöshetsfrågan: två klasser växer fram. De med jobb, och de utan jobb. De med jobb är en del av samhället, och ses som fullvärdiga medborgare med alla de rättigheter det för med sig. De utan jobb, däremot, ses inte som en del av samhället, utan snarare som ett problem som måste hanteras. Problem vars medborgerliga rättigheter rutinmässigt sätts ur spel i de allt mer omfattande försöken att hantera arbetslöshetsproblematiken.

Detta trots att det enligt alla objektiva kriterier inte finns jobb till alla. Det är inte den enskilde individens fel att denne inte får ett jobb när tio, femtio, hundra andra sökande söker samma jobb. Per definition kommer nio, fyrtionio respektive nittionio inte få det jobbet, hur välkvalificerade de än är.

Likväl växer klyftan mellan de som har rättigheter och de som inte har det. Att bli arbetslös blir allt mer arbetsintensivt, och kontrollmekanismerna som ser till att arbetslöshetsarbetet utförs blir allt strängare och striktare. Den arbetslöse måste finna sig i att få sin personlighet, vardag och livshistoria granskad i detalj, och de avvikelser från idealet som upptäcks bestraffas med byråkratisk grymhet. Allt inlindat i språk om att de arbetslösa tär på samhället och förstör samhällsbygget genom att bara finnas.

Det finns de som äger rättigheter, och det finns de som inte gör det. Det finns de som ses som legitima subjekt, och det finns de som inte ses som det.

Den utveckling som kan ses rörande upphovsrättsfrågor är samma som tar plats rörande arbetslöshetsfrågor. Det växer fram en allt mindre klass som tar till allt mer drastiska metoder för att behålla sina privilegier. Vare sig det rör sig om högre miljonskadestånd eller hårdare straff för den som inte inlämnar rapport i tid, så är trenden densamma. De som äger rättigheterna är goda medborgare, och de som inte äger dem är potentiellt kriminella som bör hållas så kort som möjligt.

Genom att se hur kraven på hårdare straff mot fildelning blir allt högre och allt hårdare, får vi en inblick i hur kraven om hårdare straff och mer kontroll av arbetslösa kommer att se ut framöver. Det är samma utveckling, om än i olika faser. Ibland används till och med ett identiskt språkbruk: människor ska göra rätt för sig och inte snylta på andra.

Det finns de som har rättigheter, och de som inte har dem.

Vad ska du bli när du blir stor?

En av de vanligaste frågorna en ung person drabbas av är frågan om vad de ska bli när de blir stora.

Det finns ett antal outtalade premisser i denna fråga.

En av detta är att det finns ett visst antal kategorier en kan "bli" när storhet inträffat. Kategorier så som polis, brandman, försäkringsagent, marknadsanalytiker eller strategisk samordnare av kommunikation i sociala medier.

En annan är att tiden innan storheten bör användas som förberedelse för att träda in i någon av dessa kategorier. Vanligtvis genom utbildning, men också genom övning och andra framåtblickande aktiviteter. Det ska börjas i tid, som uttrycket lyder.

Redan här finns det anledning att börja oroa sig. Tänk om vi inte börjat i tid? Vilka kategorier kan vi inte ingå i?

Utan att vara elak kan jag nog säga att de allra flesta som läser detta inte kommer att vinna OS-medalj. Inte för att de saknar vilja och fysisk spänst, utan för att de inte började i tid. Kraven för att kunna tävla i de högre nivåerna är sådana att det i princip är nödvändigt att börja träna kring fem års ålder, och sedan aldrig sluta träna. De som börjar senare kommer inte att kunna komma ikapp, på grund av den brutala konkurrensen.

Samma sak gäller för många andra kategorier. När vi väl kommer på tanken att ingå i dem, är det för sent för oss att börja förbereda förberedelserna. Inträdesprovet hade stängt dörrarna redan innan vi kom dit.

Nu kan de flesta av oss leva med att inte bli elitidrottare, balettdansare eller någonting annat hyperspecialiserat. Och att vi inte blir läkare eller någonting annat mellansvårt är ett resignerat faktum vid det här laget. Även om vi ingår i en av dessa mellansvåra kategorier - det finns väldigt många andra kategorier vi inte ingår i, och aldrig kommer att ingå i.

Sådan är specialiseringens natur.

Det vi inte bör resignera inför är tanken att även de mindre specialiserade kategorierna kräver livslånga förberedelser att träda in i. Att livet redan från dag ett är ett långt förberedande gatlopp för att hinna med allt som behöver hinnas innan det är för sent. Att den som inte börjat i tid inte kommer att kunna ingå i någon kategori, permanent kategorilös. Att den som misslyckas en gång mister alla chanser att återhämta sig och komma ikapp. Att det inte finns några andra chanser.

Detta en olidlig tankevärld att växa upp i. Det är också en väldigt tydlig signal om vad en människa och den mänskliga erfarenheten är värd.

Vad ska du bli när du blir stor?

Värdefull eller värdelös?

Bokslut över arbetspolitiken

Bäva! Amazonerna kommer! Eller, rättare, amazonen. Det finns bara en, och den är så välkänd att den inte ens har något namn. Den är sin kategori, utan vidare utveckling eller särskiljning.

Amazon.

Likt en naturkraft står den i beredskap att drabba oss alla. Genom att brutalt utnyttja stordriftens och de globala distributionsgångarnas kraft, kommer den att pressa priset på böcker. Konsumenterna kommer att kunna välja mellan två alternativ: å ena sidan Amazon-böcker, som levereras oroväckande snabbt och lika billigt. Å andra sidan -

Å andra sidan alla andra.

Låt oss undvika missförstånd. Låt oss vara tydliga. Amazon är stor skala. Deras affärsidé är stor skala. Stor skala är vad de gör. Genom att pressa stordriften på allt som pressas kan, blir priserna därefter: pressade. Vilket för konsumenternas del innebär lägre priser. Substantiellt lägre priser. Inte för att böckerna eller deras innehåll skiljer sig åt, utan för att omkostnaderna är pressade så pass att konkurrenterna blir utpressade.

Konkurrenterna är, i det här fallet, alla andra. De lokala aktörerna. Boklådorna. Överenskommelserna mellan förlag och författare. Distributionskedjorna som växt fram under årens lopp. Allt bokrelaterat som inte är Amazon.

De bävar.

Inte för att det Amazon gör är främmande och nytt för dem. Tvärtom. De har själva försökt eftersträva stordriftens fördelar genom åren, vilket inte minst märkts genom att böcker på sistone är någonting som köps online. Eftersom det är billigare att underhålla ett lager och en hemsida, jämfört med att underhålla ett lager, en hemsida och en affär. Skär bort affärsledet, och kostnaden för affären kan skäras bort från bokpriset. Press.

Örebro har ett universitet. Staden hade en gång i tiden en affär som sålde kurslitteratur. Den lades ned, eftersom den inte var lönsam nog. Studenterna fortsätter att köpa kurslitteratur ändå.

Press.

Det som gör att Amazon ter sig så skrämmande är att det är omöjligt för lokala aktörer att konkurrera på en sådan skala. Det finns inget kvar att pressa. Marknadsekonomins effektivitet har nått sin slutpunkt: det här är det billigaste och snabbaste alternativet. Konkurrens är inte ett alternativ.

Det är utpressat.

Det intressanta i den här historien är inte Amazon. Amazon är bara ett symptom på en större trend. På hur det går när effektiviseringen och prispressen dras till sin spets. Det leder förvisso till att saker blir billigare. Men det leder också till att det rationella valet för lokala aktörer är att pressa bort sig själva ur processen. Det är för dyrt att konkurrera. Det är för dyrt att delta.

Om det här bara handlade om böcker så vore det en sällsam berättelse. Men det handlar inte bara om böcker. Det handlar om alla affärsverksamheter. Alla försöker bli effektivare, billigare, större, stordriftigare. De har försökt i hundratals år. Och de har lyckats.

Varje bransch har sin Amazon. Alla städer har affärer som lagts ned eftersom kommersen inte längre behöver dem. Allt som kan pressas bort har pressats.

Det har lett till att saker blivit billigare. Men det har också lett till att människor blivit dyrare, och att det rationella valet för alla branscher är att prispressa bort dem. Det är billigare och effektivare så.

Det skulle kunna hävdas att arbetslösheten beror på kärva ekonomiska tider. Det skulle också kunna argumenteras att arbetslösheten är ett resultat av att ekonomin fungerar precis så som det är tänkt att den ska fungera.

Månne är det effektivast och rationellast att som politiker tala om småföretagens dygder. -

Med tillräckligt många arbetsläger försvinner all arbetslöshet

Moderaterna säger att det snabbaste sättet att bli integrerad i samhället är att ha ett jobb.

De har en poäng.

Sverigedemokraterna säger att jobben kommer att försvinna om vi tar in fler invandrare.

De har också en poäng.

Problemet med SDs poäng är förstås att jobben kommer att försvinna oavsett om vi avskaffar gränserna eller blir Nordkorea 2.0. Det är lite som att förutsäga att solen kommer att gå upp om vi gör vissa saker - den kommer förvisso gå upp, men det har väldigt lite med vad vi gör att göra.

Problemet med moderaternas poäng är att den stämmer. Så som samhället ser ut idag så är det oerhört stigmatiserande att vara omotiverat jobblös. Tillfällig jobblöshet mellan anställningar är en sak, men att ofrivilligt vara utan anställning en längre period ses som ett personligt misslyckande. Att frivilligt vara utan anställning är något det närmaste vi har till att synda.

Syndare har sällan en accepterad plats i samhället.

Om vi kombinerar dessa två problem, så drabbas vi av ett samhällsproblem. Allt fler konkurrerar om allt färre jobb, Allt fler står utan anställning, allt oftare och allt längre. Allt längre bort från att vara integrerade, legitima medborgare i samhället. Allt fler misslyckade människor.

Vissa av dem är invandrare. Andra inte.

Det blir allt fler av dem. Och de kommer hunsas allt mer, både av arbetsförmedlingar som tvingar dem till allt meningslösare åtgärder, och av medmänniskor som ser dem som ovärdiga misslyckanden.

Lösningen på detta är inte att försöka skapa jobb till alla. Det fungerar inte. Lösningen är inte heller att sätta in hårdare tag mot de arbetslösa. Att aktivt försämra livet för folk är motsatsen till både utveckling och framsteg. Lösningen är definitivt inte att hålla fast vid tanken om att enbart arbetande människor är fullvärdiga medborgare.

Ordspråket att den som inte arbetar inte heller ska äta är förlegat i ett samhälle präglat av överproduktion. Vi har mer bröd än vi kan äta, och efter finanskrisen har vi mer bröd än världen kan köpa.

Lösningen är att helt enkelt acceptera en permanent arbetslöshet. En allt större del av befolkningen kommer att vara arbetslös allt längre, och det kommer inte att gå över om fem år. Eller tio år. Eller ens tjugo. Och om vi fortsätter att aktivt nedvärdera de som står utan anställning - frivilligt eller ofrivilligt - så kommer vi att behöva finna oss i att nedvärdera en allt större del av samhället.

En politik vars främsta ambition är att göra livet sämre för människor är inte värdigt ett modernt samhälle. Ren anständighet kräver att vi gör bättre.

Sök jobbet som statsminister!

Det är sommar. Det är semestertider. Det är nästan till och med varmt väder.

För de som nu äntligen kan se fram emot en lugn stund är det goda tider. Efter många månaders slit och släp finns det nu, äntligen, marginal för någonting så mytomspunnet som en sovmorgon. En slö eftermiddag. En kväll som inte jagas av morgondagens åtaganden.

Det är den tiden på året. För de arbetande.

För den arbetslöse är det dock ingen större skillnad mellan den här tiden på året och alla andra tider på året. Semester definieras trots allt som en motsats till arbetstid, och precis som alla motsatspar så blir det väldigt meningslöst att bara ha en pol. Utan arbetstid ingen semestertid, och utan semestertid ingen arbetstid.

Det finns bara arbetslöshetstid.

I en ambition att ge alla möjligheten att gå på semester, så uppmanas arbetslösa att söka jobb. Gärna många jobb, för att öka chanserna. Helst så många jobb som möjligt, av samma anledning.

Vilket är logiskt på en individnivå. En person som söker ett jobb har hälften så stora chanser som en som söker två jobb, och än mindre jämfört med någon som sökt tre. Det blir dock märkligt när väldigt många anammar samma strategi, eftersom det inte uppstår fler jobb av att fler söker. På en övergripande nivå blir det bara mer pappersarbete för de redan anställda innan den där arbetsplatsen blir tillsatt, och paradoxalt nog mer arbete för den arbetslöse. Ju fler som söker jobb de rent aritmetiskt inte kan få, desto fler bortslösade timmar på ansökningar som ingen läser och som inte har någon effekt.

Vilket är slöseri med energi för alla inblandade.

Om du nu tittar upp på rubriken och leende förstår vartåt det här inlägget barkar, så är du en slug lobbyist. Det är onödigt att slösa energi i onödan, trots allt, och det är ännu onödigare att skriva ansökningar till någon som inte läser dem. Rent generellt är det bättre att göra saker som har effekt än saker som inte har det, och det är dit jag vill komma.

Sök jobbet som statsminister. En gång i veckan.

Nu kanske någon invänder att det är omöjligt att få jobbet som statsminister, eftersom det inte tillsätts enligt ett traditionellt anställningsförfarande, och tillgången till de sociala sfärer varur statsministerkandidater väljs är väldigt begränsad. Det är helt sant. Men vi behöver återigen tänka större än individen. En person som söker statsministerjobbet en gång gör varken till eller från. Men om många gör det många gånger, så blir blotta mängden ansökningar ett budskap som är svårt att missa. Vare sig någon läser de enskilda ansökningarna eller inte.

Vilket är en väldigt större effekt än av att skriva en ansökan till ett annat jobb som är precis lika omöjligt att få.

Så om du inte har semester i år, och befinner dig i den paradoxala situationen att du lägger ner arbetstid på att vara arbetslös - sök då jobbet som statsminister. En gång, två gånger, tre gånger - så länge du uppmanas skriva så många ansökningar som möjligt.

Det har ju trots allt aldrig skadat att visa initiativ, framåtanda och nytänkande, eller hur?

Två personer och deras arbetsliv

Låt oss titta på två fiktiva personer. Utan vidare inledning:

Person 1 är en arbetsvägrare. Hens mål i livet är att aldrig någonsin träda in i ett anställningsförhållande, och för att uppnå detta är hen villig att göra saker som andra skulle tycka vara socialt oacceptabla. Så som att, helt oförblommerat, leva på bidrag utan att ens låtsas motivera sin existens för välmenande medmänniskor. Att söka jobb står inte på dagordningen.

Inga om, inga men, inga jobb.

Person 2 har pengar. Och är konstintresserad. Och gillar att gå på museer och promenader. För att inte tala om bibliotek. Hen tenderar att vandra genom staden emellanåt, för att läsa arkitekturens subtila språk och budskap under vandringens gång. Någonstans i hens huvud finns planer på att skriva en bok på temat, men det är inte bråttom - tid finns, i överflöd.

Inga sorger, inga bekymmer, inga jobb.

Vad skiljer dessa två personer från varandra?

Om du är en samtida läsare, så kommer förmodligen ordet "arbetsvägrare" att sticka ut. Eller in, likt en törn i sidan - att arbetsvägra är en modern synd. Det finns i samtiden en ytterst stark press på att jobba - på att göra rätt för sig, dra sitt strå till stacken, bidra med sitt. Både social och ekonomisk press. Social, i att du är ett misslyckande om du inte tar dig i kragen och skaffar dig ett jobb. Ekonomisk, i att det är högst oortodoxt att leva på det landet ger.

Att arbetsvägra - att vägra träda in i ett anställningsförhållande - är inte bara underligt. Det är asocialt och oekonomiskt också.

Person två arbetsvägrar inte. Hen går bara omkring och är generellt intresserad av världen i stort, likt en flanör av Baudelaires snitt. Månne kommer det bli en Baudelaire av henom, om och när skrivandet väl händer. Men det är inte bråttom.

Det finns en monumental skillnad mellan person 1 och person 2. Den största likheten, dock, är att det är samma person i bägge fall.

Det enda som skiljer dem åt är beskrivningen av dem.

Visst är det intressant att samma sak kan se så olika ut beroende på hur den framställs?

Övervakning på arbetsplatsen

Det börjar alltid som någonting oskyldigt. Som en ny kul grej som ska boosta lagandan (och produktiviteten). En skoj tävling om vem som kan prestera mest på kortast tid. Den som vinner får till och med en bonus - alla blir nöjda och glada.

Särskilt den som får i uppgift att dokumentera presterandet. Inte bara det bästa, utan även det sämsta. Och allt däremellan, så att det kan jämföras både över tid och mellan anställda. Den med bäst genomsnitt vinner. Den med sämst genomsnitt bestraffas.

Siffrorna ljuger inte. De berättar precis hur produktiv du är, och håller ett ständigt öga på dig. Så att du inte ska slappna av och tro att det är lugnt bara för att det är lugnt. Arbetsro är inte bra för genomsnittet, trots allt.

Kom ihåg: den med sämst siffror åker ut först.

Syftet med att mäta saker är att kunna jämföra dem. Syftet med att jämföra saker är att se vilket alternativ som är fördelaktigast. Det ligger i sakens natur, men det är ändå värt att påpeka, eftersom det sätter fingret på varför det över huvud taget mäts. Det är inte för att säkerställa kvalitet och göra uppföljningar kring dolda hälsorelaterade bekymmer som förekommer på arbetsplatsen - det är för att se vem som ska sparkas härnäst.

Med hotet om avsked som dold piska, får varje anställd motivation att göra väl ifrån sig i jämförelse. Det blir en negativ tävling, där målet är att inte komma sist. De som motiveras av viljan att vinna kommer att försöka prestera för att vinna - de som motiveras av desperationen att inte komma sist kommer att tvinga sig att prestera av den anledningen. Och varje månad blir genomsnittet så mycket högre, i jämförelse.

Ensam är inte stark. Ensam är bara en siffra i en kolumn, och kan bytas ut mot andra siffror som ser bättre ut.

Som med all ensamhet, så är det bästa botemedlet att kommunicera med andra. Den som bara har en genomsnittssiffra att jämföra med kan bara förändra sig själv; den som kan jämföra och samförstå situationen med andra kan ta saken i kollektiva händer och göra någonting åt den.

Så som att i aktivt samförstånd pressa ner arbetstakten till en lagom, människovärdig mak, i stället för att ständigt försöka pressa uppåt. Det är ingen tävling, vare sig uppåt eller nedåt - det är en arbetsplats värd namnet.

Många arbetsplatser mäter ditt beteende. Vissa i tävlingsform, andra bara rent generellt. Det viktigaste att komma ihåg är att det inte är du som underpresterar, utan situationen som försöker få dig att känna dig som att du gör det. Lösningen är inte att konstant pressa arbetsbördan uppåt - lösningen är att prata med dina arbetskamrater och komma överens om att ni inte tänker bli utpressade.

Det är en arbetsmiljöfråga, trots allt.

Arbetsplats: Gud

Religion tar sig ibland märkliga uttryck. Särskilt när den till synes lämnat scenen till förmån för någonting annat, och dröjer sig kvar i termer av övergripande tendenser och benhårt rotade övertygelser som inte kan ruckas av någonting alls.

Predestinationsläran är en sådan sak.

På den gamla tiden, när den kläddes i religiösa termer, handlade predestinationsläran om att vi alla redan från början var förutbestämda att hamna i antingen himmel eller helvete. Det var bestämt av Gud allsmäktig, och det fanns inte särskilt mycket vanliga dödliga kunde göra åt saken. De kunde dock, genom hårt arbete, skönja tecken på ifall de var utvalda att färdas uppåt eller nedåt. Den som lyckades och nådde framgång med sitt slit, hade Guds välsignelse och kunde tryggt förvissa sig om himmelens framtid. Den som ständigt misslyckades och råkade ut för olyckor, däremot, kunde utan vidare sluta sig till att helvetets portar stod för dörren.

Det fanns inget sätt att veta på förhand, och bara genom att slita, kämpa och arbeta hårt kunde dessa tecken uppenbaras.

Ni anar att det finns en viss inbyggd motivator att sätta igång med arbetet så fort som möjligt.

En hel del har hängt med sedan den gamla tiden. En hel del har förändrats sedan dess. Delarna om att vi är förutbestämda att hamna i antingen himmel eller helvete har ramlat bort, och en mer generell förståelse för att både rika och fattiga är lika mycket värda har börjat växa fram.

En av de delar som hängt med är tanken om att vi alla är predestinerade. Vi är dock inte förutbestämda till evig salighet eller fördömmelse, utan till någonting närliggande: till att delta på arbetsmarknaden.

Detta tar sig två uttryck. För det ena anses det vara förutbestämt att det finns en anvisad plats på arbetsmarknaden för alla vid varje givet tillfälle, och den individ som av någon anledning inte infinner sig på sin förutbestämda plats underlåtar att göra guds vilja. För det andra anses de samhällspolitiska åtgärder som inte direkt syftar till att underlätta människors uppfyllande av Guds vilja vara direkt irrelevanta för samtiden och framtiden. Eftersom de inte tjänar Gud, så som varje god handling bör.

Det är oerhört svårt att rucka på dylika religiösa föreställningar, eftersom de är så djupt inbäddade i de troendes sätt att vara. Oftast är det en kamp att ens föra fram tesen att det handlar om en religiös föreställning bland andra - både Gud och naturens ordning säkerställer trots allt att detta är det universella urtillståndet, och det enda en hårdnackad cyniker kan göra är att anpassa sig till läget så som det är.

Även när läget råkar bestå av en massiv global överproduktion, en arbetslöshet som i det närmaste utgör en demografisk sektor, och en ekonomi som vare sig vill ha eller behöver fler arbetare.

Gud är större än ekonomin, trots allt.

Du arbetar för hårt, för mycket och för länge

Det sägs att ju mer en människa utför en viss aktivitet, desto mer lär hen sig om det utförda. Under verksamhetens gång noteras detaljer, aspekter och nyanser som bara kan ses av den som tar sig tid att verkligen studera på nära håll. Genom levd erfarenhet uppenbarar sig vishet som de oerfarna inte kan ta till sig.

Det är sant. För allt som inte är arbetslivet.

Arbetslivet har egenheten att det inte är resten av livet. Ändå är trenden att definiera resten av livet utifrån denna delmängd - den som inte arbetslever är arbetslös, och är på grund av detta inte en fullvärdig människa. Den som inte lönearbetar är ingen riktig människa, och bör behandlas därefter.

Vadan detta?

Det finns en utbredd uppfattning om att det finns en viss mängd arbete som måste utföras per person, och att om någon inte utför sin del så måste alla andra arbeta desto hårdare för att jämna ut balansen. Ju fler som inte arbetar, desto hårdare måste de som faktiskt arbetar arbeta för att allt ska gå ihop.

Om detta vore sant, så skulle det vara helt naturligt att betrakta de icke-arbetande med viss avoghet. De gör ju livet svårare för alla andra, och förväntar sig att andra ska slita för deras skull utan att ge något i gengäld.

Det är inte sant.

Det finns en viss mängd arbete som måste utföras. Fördelad över alla arbetsföra människor så blir den nödvändiga arbetstiden ungefär en timmes arbetsdag. Tack vare framsteg i teknik och social organisering så har den mängd arbete som kan utföras per individ ökat hundrafalt det senaste århundradet, och summan av alla ackumulerade arbetseffektiviseringar är att arbetet effektiviserats.

Dagens standard ligger på åtta timmar om dagen. Det är väldigt mycket arbete i onödan.

Problemet med den stigande arbetslösheten är inte att folk är arbetslösa. Inte heller att arbetsbördan snedfördelas mellan de som arbetar ihjäl sig och de arbetslösa som parasiterar på dem. Problemet är att vårt samhälle är organiserat på ett sådant sätt att det enda liv som betyder någonting är arbetslivet, och att alla som inte innehar ett arbete är andra klassens medborgare som måste leva i undantagstillstånd (och på nåder). Problemet är inte mängden arbete som behöver utföras - problemet är den försvinnande mängd nödvändighet som finns kvar.

För den politiker som vill garantera jobb åt alla är lösningen enkel. Det finns många ogrävda gropar som ännu inte är återigenfyllda, och många nålar som kan gömmas i många höstackar för att ge folk någonting att göra. Allt som behöver göras görs med samtidens överproducerande effektivitet, och det enda som inte produceras till allas belåtenhet är arbetstid.

Alternativen för framtiden är två. Det ena alternativet är att allt fler jobb gör allt mindre, och där allt fler ursäkter används för att sätta folk i arbete eller arbetssubstitut (hej Fas 3). Det andra är att vi tar det monumentala överflödet på allvar och realiserar den dröm våra förfäder arbetade så hårt för att realisera: ett liv där det hårda arbetet är avskaffat.

Det kan göras.

Förmedla mig inte i frestelse

Tanken bakom en arbetsförmedling är egentligen rätt sympatisk. Det är en plats dit en går när en inte har någon annan stans att gå, och utgör en del av det sociala skyddsnät som är tänkt att omfatta oss alla. Även om de flesta sällan har någon anledning att gå dit, så är det en trygghet i sig att veta att ifall det skulle råka köra ihop sig så finns det platser att gå och institutioner att lita till.

Likt så många andra sympatiska tankar, så är översättningen mellan tanke och institutionell verklighet inte helt perfekt.

Arbetsförmedlingen (som generell institution) bildades vid en tid då det inte fanns så många arbetslösa. Det var en ganska rättfram verksamhet - etablera kontakt med de företag som finns på orten, be dem höra av sig med alla eventuella öppningar och förmedla ansökningar mellan arbetssökande och arbetarsökande. Det är en strategi för att förminska det endemiska informationsunderskott som sedan tid urminnes gjort det svårt att veta vem, var, hur och när. Och i tider av låg arbetslöshet och låga inträdeskrav så är det inte överdrivet komplicerat vad som behöver göras - om jobb, informera, om inga jobb just idag, informera.

Eventuellt trillar ett passande jobb in, och då kan en förmedla.

Det blir värre när jobben inte är lika enkla att förmedla, vare sig i termer av kravprofiler eller företagsresponser. När kraven för generella jobb går upp (först krävs en högstadieutbildning, sedan en gymnasieutbildning, sedan en universitetsexamen, sedan...) så blir det mer av ett gissel att förmedla. Särskilt som företagen slutar berätta om de jobb som finns, och i stället rekryterar på andra arenor.

Om det nu blir allt fler och fler personer som inte kan förmedlas, men som ändå dyker upp och måste hanteras på något vis - så uppstår efter hand strategier för att hantera dessa personer. Det är inte möjligt att förmedla dem, så i stället - någonting annat.

Jag kan bara tänka mig hur tankegångarna gått på lokala kontor sett ut. Krismötena. Känslan av "men vi måste göra någonting!". De hastigt framtagna planera för att ad hoc-expandera verksamheten till nya satsningar.

Det är, i mitt stilla sinne, den rimliga förklaringen till varför dagens arbetsförmedling ser ut som den gör. Varför det är så många "skriv CV"-kurser, coacher och andra nästan jobb-relaterade kringaktiviteter. Varför Fas 3 eventuellt blir en oundviklighet.

Någonting måste ju göras med de arbetssökande i en ekonomi som inte längre baserar sig på den evigt fulla sysselsättningen.

Det kanske, kanske, är dags att tänka lite större än tanken att en människa bara är komplett så länge hen är innehavare av ett lönearbete, och att vi så här i tider av överdokumenterad överproduktion månne har råd att göra arbetslivet lite mer valfritt än det är idag.

Valfrihet är en bra sak, har det sagts.

Se upp för terroristerna - terroristerna sprängs

Har ni tänkt på vilka det är som utsätts för övervakning, traditionellt sett? Har ni tänkt på att det övertydligt ofta är personer som har en stark ställning bland den vanlige medborgaren - den fackligt engagerade, den religiöst tongivande, den socialt entusiasmerande? Det är inte primärt den som tänker revolutionära tankar, utan den som har potential att faktiskt mobilisera någon slags förändrande kraft i samhället.

En förändring uppstår när människor gör saker tillsammans. Ett övertydligt exempel på detta är flash mobs, där människor helt okynnes gör någonting random eftersom de kommit överens om att det är en bra idé. Det som i ena stunden framstår som en vanlig dag, är i nästa en extraordinär situation där det inte längre fungerar att gå på autopilot. Eftertanke inträffar, och därifrån är steget till förändring inte överdrivet långt.

Det är det där avbrottet från det normala som är det viktiga. Inte anledningen till varför det uppstår.

Det skulle kunna hävdas att den första strejken var en flash mob. Det följer samma principer - människor som på förhand kommer överens om att göra någonting eftersom det verkar vara en bra idé. Vardagen avbryts. Eftertanke inträffar. Förändring följer.

Det är därför det är så förvånande att Socialdemokraterna har varit så aktivt pådrivande vid uppbyggandet av den övervakningsstat vi nu lever i. Det traditionellt fackligt präglade partiet, som sedan grundandet haft fötterna stadigt i kontakt med vikten av organiserad aktion, har på väldigt kort tid kommit att bli motsatsen till vad det en gång var. Det skulle kunna tänka sig att de hade varit de första att organisera barrikadbyggande när FRA kom på tal - av allt att döma så vore det det naturliga svaret för den som trodde på den fackliga kampen. Men nej. Socialdemokraterna har aktivt röstat för de förslag som skulle inneburit dödsstöten för alla möjligheter till facklig kamp om de röstats igenom för hundra år sedan. Med hänvisning till rikets säkerhet från terrorister och andra störningsmoment.

Jag vill upprepa det där sista igen. Om facken bildades idag så skulle Socialdemokraterna terroriststämpla dem. Med motiveringen att det aldrig är helt säkert vad medborgare säger till varandra om de ges chansen att prata ostört.

I stället för att erkänna detta, så skriver de ett partiprogram som är i lika stora delar upprörande som irrelevant. Det är upprörande, eftersom det ignorerar detta för att i stället måla upp en bild av samhället där anställningsförhållandet är den enda relevanta relationen mellan människor. Det är irrelevant av samma anledning.

Eftersom det inte uppmanar till vare sig avbrott, eftertanke eller förändring.

Här är en fråga som borde ge anledning till avbrott i vardagen: vad händer när de arbetslösa börjar organisera sig och utföra aktioner? Kommer de att välkomnas som värdiga uppföljare till fackföreningarna, eller klassas som störande moment i arbetssamhället?

Socialdemokraterna säger det senare i både ord och handling. Vad säger du?

Rosor röda av skam

Det är akut #bengt-faktor på Socialdemokraternas senaste stora utspel. Om vi ser bortom den rena dumheten i att vara ett vänsterparti med en affärsplan, så finns det två andra enorma Bengtar att bli hårsliten av.

Den första är att hela paketet är så generellt att det hade kunnat komma från ganska precis vilket mittparti som helst. Jobb, tillväxt, innovation, mer jobb - det enda som avslöjade att avsändarna var socialdemokrater var underskrifterna och den behändigt summerande ingressen.

Jag vill inte vara brutal, men när ett utspel är så genrebundet att det enda som ger någon som helst personlighet till det hela är att någon berättar för en vem som är avsändaren - så är det motsatsen till nydanande. Och om startskottet för en förnyelse är så menlöst att det förblir oklart vem och vad som ska förnyas, så är det för att startskottet utgör motsatsen till förnyelse.

Det andra är att detta utan större redaktionella förändringar hade kunnat skrivas 1970. Ingenstans nämns de senaste årtiondenas omvälvande sociala, ekonomiska och kulturella omställningar, utan det tycks som om saker och ting stannat i en tid där arbetarrörelsen var samhällets högsta prestation. En tid som lever kvar i det nostalgiska mannaminnet, och som sedan en generation tillbaka inte finns längre annat än som en litterär genre.

Jag vill återigen inte vara brutal, men tåg tuffar inte, telefoner ringer bara metaforiskt, och spontan social organisation sker numera på fler dagar än första maj. Och om den utlovade återgången till 1970 nu verkligen är framtiden, så borde den diskuteras i termer av akuta tillbakagångar snarare än som höjden av ideologiskt visionerande.

Tiderna har förändrats. Dessa personligheter som enligt egen utsago är socialdemokrater har det inte.

Om nu Socialdemokraterna verkligen ville avfyra ett startskott för förnyelsen, så skulle de blicka lite mer till samtiden och fråga sig: vad har hänt de senaste femtio åren, och vad kan göras politiskt för att göra det bästa av detta?

Tillåt mig att nämna tre enkla exempel på hur saker kan förbättras konkret redan nu.

1. Byt ut all generell mjukvara i offentlig sektor till fri och öppen sådan. I dagsläget går miljontals (jag vill inte säga miljardtals) kronor om året åt till att betala licenser för användandet av Windows, Word och liknande på statliga myndigheter och institutioner. Skattepengar som utan vidare skulle kunna sättas i bättre användning i de myndigheter och institutioner som helt plötsligt har mer pengar att röra sig med. Utan att några skatter eller avgifter behöver höjas.

I en tid där det råder ständiga budgetunderskott, så torde det minst visionära som kan göras vara att ta till de enkla lösningarna. När nu dessa bevisligen inte ens är värda att nämnas, reser det allvarliga betänkligheter rörande de lite större visionernas relevans.

2. Låt de som är arbetsbefriade dela med sig av sina kunskaper genom att bidra till digitala allmänningar, exempelvis Wikipedia. Alla har kunskaper om olika saker, och de flesta av dessa kunskaper översätts sällan till text. Alla har dessutom nytta av att det finns en självklar tillgång på information, resonemang och kunskaper när de orienterar sig i världen. Det säger sig självt att det är långt konstruktivare att låta människor engagera sig i sina intressen än att mobilisera dem i meningslösa aktivitets- och jobbsökarprogram. Det vore inte ens långsökt att kalla detta för Folkhemmet 2.0.

Det har dessutom den direkta fördelen att det samtidigt utgör en utbildningsinsats. Att veta är en sak, men att strukturera detta vetande är en process som kräver viss invänjning. En invänjning som i slutändan producerar precis de sorters kompetens som arbetsmarknaden skriker efter - förmågan till översikt, problematisering, precisering, konkretisering och inte minst planering. Text vare sig strukturerar eller skriver sig själv, trots allt, och det bästa sättet att lära sig saker är att göra dem.

3. Återgå till de fackliga rötter som en gång präglade den socialdemokratiska rörelsen. Säkerställ att arbetarnas integritet skyddas från både stat och kapital, och ställ det utom allt politiskt tvivel att de rättigheter som de tidigt fackligt aktiva ibland dog för är prioriterade även idag. Låt rätten till privat kommunikation och föreningsfrihet - dessa fundamentala rättigheter för varje facklig ambition - vara precis så centrala som de behöver vara för att spontana mobiliseringar av arbetsplatser ska kunna genomföras.

Jag behöver inte gå igenom fackets historia i detalj, eller göra onödigt övertydliga poänger om hur viktigt det var (och är) att kunna samordna aktioner mot orättvisa arbetsvillkor. Eller hur övervakning på arbetsplatsen var (och är) det största hindret för fackliga aktioner. Vad jag däremot kanske behöver göra är att gå igenom i detalj hur sådana tendenser blivit allt mer närvarande. Datalagringsdirektivet omintetgör både källskydd och meddelarfrihet - att tala med media blir oerhört obehagligt när det loggas och kan användas som skäl för uppsägning. Och kombinationen av FRA och det evigt ändamålsglidande kriget mot terrorismen kommer att ha mycket obehagliga konsekvenser för den dag då störningar i arbetet börjar framstå som terrorism.

Om jag vore obarmhärtig skulle jag gå igenom beslut efter beslut där dagens socialdemokrati röstat för de lagar som nämns ovan. Lagar som de stora namnen i partiets historia skulle anse vara direkt vedervärdiga. Men ni kan er historia bättre än jag ens vill låtsas, så jag överlåter det till era samveten att fylla i detaljerna.

Om nu Socialdemokraterna verkligen vill förnya sig så finns alla möjligheter i världen. Särskilt som Moderaterna inte har några som helst anledningar att inte prata om just Socialdemokraterna varje gång de får ordet - så länge socialdemokratin håller sig irrelevant genom patetiskt intetsägande "affärsplaner" så vinner Moderaterna varje meningsutbyte på walkover. Utan att ens behöva vara oartiga med det hela.

Ärade socialdemokrater: skärp er. Ni har alla möjligheter att få nästa val, och nyckeln till dessa möjligheter ligger i att vara just socialdemokrater. Det enda som behövs är en återgång till de väldigt väl definierade grundvärderingar som en gång var partiet, och en obönhörligt konkret tillämpning av dessa på samtiden.

Jag skäms över att behöva argumentera för att Socialdemokraterna ska agera som socialdemokrater. Men det jag känner är inte ens i närheten av vad ni borde känna över att tillhöra ett parti som inte kan vara sig självt ens när er politiska överlevnad hänger på det.

Gör om, gör rätt.

Den lata arbetsmarknaden

Jag gillar tanken på att arbetslösa är arbetslösa bara för att de är lata och har en bristande känsla för entreprenörskap. Mestadels eftersom det är en tanke som bara kan tas på allvar av den som utövar intellektuell lathet och bristande känsla för entreprenörskap.

Låt oss titta på den svenska arbetsmarknaden, i all snabbhet.

Det är löjligt dyrt att anställa svenskar, det är förenat med ohemult många krav att driva en svensk arbetsplats, skatterna och byråkratin tar ibland lika lång tid som själva kärnverksamheten, och så vidare.

Låt oss titta på den internationella arbetsmarknaden, i all snabbhet.

Det är löjligt billigt att anställa fattiga människor i utvecklingsländer, det är inte tal om sådana besvärligheter som arbetsvillkor, och om du är tillräckligt storskalig så kan du till och med skattebefrias av landet du tillfälligtvis bedriver verksamhet i. Tillfälligtvis, i och med att du med ditt entreprenörssinne redan vet att du kan flytta verksamheten till någonstans billigare när de lokala infödingarna börjar ställa irriterande krav.

Låt oss betänka vad detta kan betyda för den svenska arbetsmarknaden.

Hmm.

Det är nog lathet och bristande entreprenörskap som är bekymret. Helt klart.

Kreativa arbetsformer

Samtiden är effektiv på att ta fram nya varianter av saker och ting. Det är något av en klyscha att det finns fyrtio sorters ketchup att välja på, men det är inte desto mindre sant. För att inte tala om de otaliga varianter på temat "smaksatta mosade tomater" som inte går under namnet ketchup.

Att besöka en större affär och försöka räkna dem alla är något av en upplevelse. Det är lättare att tappa räkningen än det borde vara.

Av alla samtida framgångar med att skapa variation, så är den märkligaste av dem framgången med att skapa variationer på temat "inte riktigt fast anställd men ändå fullt sysselsatt". Det är väldigt lätt att tappa räkningen, och lika svårt att förstå hur så många olika former har lyckats uppstå.

Det finns projektanställningar, praktikplatser, vikariat, timanställningar, tillfälliga inhopp, provanställningar, säsongsarbeten, lärlingsplatser, assistansuppdrag, fas 3-placeringar...

Det finns också mer komplicerade former av sysselsatta ickeanställningar, så som när det gäller bemanningsföretag. Det förvisso finns ett kontrakt, men momentet att ha en vanlig dag på jobbet uteblir. En är inte anställd någon särskild stans, men är aktiv lite varstans.

I och med de diffusa formerna av dessa varianter så är det svårt att generalisera kring vardagen. Särskilt för den som garderar sig med ett par dylika icke-anställningar samtidigt för att försäkra sig om att hyran blir betald den här månaden också. Ena dagen blir det det ena, den andra det andra. Och natten däremellan blir desto sömnlösare, i väntan på beskedet i sista minuten om att idag också är en arbetsdag.

Över lag så verkar sektorn för kreativa sysselsättningsformer vara en tillväxtbransch. Det varieras i arbetstider, arbetsformer, arbetsvillkor och arbetsmiljöer, och det verkar som att ingen kreativ insats är för stor när det gäller att finna nya variationer.

Precis som med ketchupen. Fast med sämre konsekvenser för den som till äventyrs vill ha en stabil och förutsägbar vardag.

När inte ens Moderaterna håller med Moderaterna

Jag börjar allt mer förstå varför Björklund är utbildningsminister. Sorgligt nog för henom så beror det inte på det egna partiets meriter eller på hens personliga administrativa superkrafter, utan helt och hållet på det realpolitiska faktum att Moderaterna på egen hand skulle kosta Alliansen allt vad illusioner av regeringsduglighet heter. Moderaterna och skolpolitik kan enklast beskrivas som materia och antimateria - saker exploderar när de kombineras.

Tidigare i veckan hände det smidiga utspelet att skolmobbing på något vis är orsakat av internet, och att alla mobbingförebyggande åtgärder bör förläggas dit. Som om enkla ryggmärgsreflexer löser komplicerade sociala problem.

Därefter hände det ännu smidigare utspelet att färre bör läsa estetiska utbildningar. Med hänvisning till att för många elever läser onödigt fluminriktade program, som inte leder till arbete.

Vanligtvis skulle jag ha någonting att säga om att Moderaternas inställning till utbildning sträcker sig så långt som att eleverna ska kunna orka gå till fabriken efter att skolgången är klar, och att eleverna därmed inte bör ansträngas för mycket med onödig kunskap, men i det här fallet tänker jag göra tvärtom. Jag tänker nämligen tillfälligt inta denna utgångspunkt, och försöka visa hur Moderaternas utspel inte ens ser bra ut sett från insidan.

Ni ser, det häringa internet (som barnen inte har någon aning om att de ska betrakta som någonting nytt och farligt), har skapat en långt större marknad för estetiskt sinnade personer. Inte bara i termer av att det finns enorma arbetstillfällen när det gäller skapandet av estetiskt tilltalande bilder (kom ihåg att hemsidor primärt är bildbaserade). Inte bara i termer av att design blir allt viktigare för ganska precis allt. Inte bara i termer av att många företag profilerar sig genom enhetligt utformade övergripande estetiska mönster. Inte bara i termer av att den så kallade upplevelseindustrin (som är till hundra procent estetik) är större än den någonsin varit. Inte bara i termer av att -

Listan fortsätter oroväckande länge. Den korta sammanfattningen är att övergången från produktions- till informationssamhälle ställer långt högre krav på formgivning i alla yrkesgrupper. Ett estetiskt sinneslag är inte bara nödvändigt för detta, utan är en förutsättning för att över huvud kunna konkurrera med länder som demolerar Sverige när det kommer till att producera saker billigt.

Kort sagt: om Sverige ska konkurrera med kvalitet framför kvantitet, så är Moderaterna inne på helt fel spår. Till och med enligt deras egen arbetslinje. Om ambitionen är att skapa fler jobb, så torde vägen framåt vara att göra precis motsatsen till den rådande trenden: mer design, mer estetik, mer så kallat onödigt flum.

Månne behöver Moderaterna tacka Björklund en smula extra i fortsättningen. Illusionen om regeringsduglighet är ju trots allt något av en prestigefråga, och ju längre bort Moderaterna hålls borta från utbildningspolitik desto gladare blir samtliga inblandade.

Möjligtvis kan vi inom några decennier se en utbildningspolitik som tar internet för givet som ännu ett pedagogiskt verktyg i vardagen. Men låt oss inte ta ut optimismen i förtid. -

Obekväma arbetstider

Hej moderater! Hej socialdemokrater!

Låt oss göra ett kortare tankeexperiment. Ett "tänk om".

Tänk om det är strukturellt omöjligt att återfå full sysselsättning. Tänk om det var en period i den ekonomiska historien som nu är över, och vi nu håller på att gå in i nästa period. Tänk om det inte finns så mycket vi kan göra politiskt när det gäller arbetsmarknaden, och vi helt enkelt måste acceptera att en viss procent av den arbetsföra befolkningen inte kommer att ha ett arbete.

Tänk om jobben inte kommer tillbaka. Och det inte finns någonting vi kan göra åt detta.

Vad gör vi då?

Arbetslösa arbetstimmar

Den största politiska utmaningen de närmaste åren kommer att ligga i skapandet av fler arbetstimmar.

Det är en närmast vedertagen sanning att den främsta produktionen på moderna platser är arbetstid. Detta syns inte minst i den politiska retoriken, där arbetets fördelar beskrivs i termer av att ha utfört ett välgjort dagsverke som förser köksbordet med mat. Att detta går stick i stäv med en utveckling där allt färre kan utföra allt mer under allt kortare tid behöver nog inte sägas. Däremot blir det ett bekymmer i ett system som baserar sig på lönearbetet som främsta fördelningsmekanism för varor, status och privilegier. När det totala antalet nödvändiga arbetstimmar sjunker, så innebär det också att det totala antalet medborgare som kan arbeta heltid sjunker.

Till skillnad från så många andra varor, så skapar inte efterfrågan på arbetstimmar tillgång på sådana. Snarare blir det allt mindre utbud som faktiskt finns desto värdefullare, vilket paradoxalt nog innebär att de kan säljas för lägre löner. Faller en står tusen åter.

Det är i det här ljuset som den politiska utmaningen att skapa fler arbetstimmar ska förstås. Den allt friare marknaden har redan sagt sitt på temat - dess nyckelord är effektiviseringar, rationaliseringar och outsourcningar. Arbetslösheten är inte marknadens problem, utan politikens. Och politiken svarar genom att ömsom lova, ömsom lovsjunga den fulla sysselsättningens goda sidor.

Men marknaden har ingen efterfrågan på full sysselsättning. Och om marknaden inte kan skapa efterfrågan, så måste den simuleras artificiellt.

Vi kan se detta i form av Fas 3, utökade omfattningar på diverse sysselsättningsåtgärder, den felmotiverade expansionen av högre utbildning och den svårbegripliga etableringen av jobbsökande som ett yrke i sin egen rätt - olika sätt att skapa arbetstimmar där det egentligen inte behövs några.

Det här kommer fortsätta vara en utmaning under den överskådliga politiska framtiden. Det kommer bli allt svårare och svårare att hitta på nya sätt att hålla folk sysselsatta, och de gamla sätten kommer att knaka allt mer i fogarna. Den politiska retoriken kommer bli allt mer lovande och lovsjungande, alltmedan effektiviseringarna och rationaliseringarna i bakgrunden gör sitt bästa för att se till att allt färre kan göra allt mer.

I slutänden kommer det bli nödvändigt att göra någonting drastiskt. Å ena sidan har jordbruket genom historien sett varit en väldigt stor arbetsgivare, och med tillräckligt många ineffektiviseringar och irrationaliseringar så kan det säkerligen säkerställa behovet av både mat och arbetstimmar för hela befolkningen.

Å andra sidan kanske vi kan börja snegla på tanken att det skulle kunna finnas alternativa politiska vägar. Vägar som inte har som högsta, enda och dominerande målsättning att maximera antalet arbetstimmar på bekostnad av allt annat, och som tar till vara på kombinationen av övereffektiv produktion och undervärderad fritid.

Det kan göras.

Ett experiment i arbete

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Låt oss säga att du fått ett nytt jobb. Ett kontrakt skickas till dig, du skriver på och skickar det den det berör. Men du får ingen uppgift om var din arbetsplats ligger, och kontraktet var ytterst ospecifikt med vilka dina arbetsuppgifter skulle vara. Men lönen är bra, och kvalifikationerna precis i din gyllene zon. Och det hela kommer med motsvarande en lön i förskott, redan på dag ett. Inledningsvis verkar det vara en bra deal.

Efter ett tag så framgår det att det att ditt arbete är helt arbetsplatslöst. Snarare består det av att du får instruktioner genom olika medier om att utföra diverse mer eller mindre begripliga aktiviteter på olika platser. Det går inte riktigt att förutsäga vad, hur, när eller varför, men det är alltid saker som är både görbara och inom rimlighetens gränser. Det är ibland utmanande, ibland oväntade och ibland direkt roliga saker.

Arbetsformerna är så att säga märkliga, men inte märkligare än att det  går att säga att det är någonting du gör på grund av jobbet. Och du får ju trots allt betalt.

Några månader passerar, och både arbetsuppgifterna och lönecheckarna anländer med regelbundenhet. Du har fortfarande inte träffat några arbetskollegor eller fått någon klarare uppfattning om vad syftet med dina diverse aktiviteter kan tänkas vara, men det verkar som att anställningstrygghet är någonting du numera besitter.

Mer tid passerar.

Plötsligt, en dag, upptäcker du via en konfys bugg att du egentligen inte är anställd av någon. Faktum är att du är anställd av en datoralgoritm som på egen hand satt upp det sammanhang du nu befinner dig i, och som kommer att fortsätta betala ut den överenskomna summan (med en viss ökning per år för att justera för inflation) till dig så länge som de delgivna arbetsuppgifterna fortsätter att utföras. Det finns inga människor inblandade i dina anställningsförhållanden - bara en algoritm som agerar på utförandet av de uppgifter som delegeras. Din arbetsgivare är ett datorprogram, med andra ord.

Frågan är - kommer du att fortsätta arbeta för algoritmen? Om ja - varför? Om nej - varför inte?