Ett ögonblick, sedan två - sedan kör vi

Det är valnatt. Det är valvakarnatt. Det är en natt av framåtblickande och sifferläsande. Det är, på det stora hela, ett ögonblick i tiden.

Det är ett paradoxalt ögonblick. Å ena sidan är förändringen nära förestående. Å andra sidan kan förändringen inte komma snart nog. Saker har förändrats, men de hade kunnat förändrats annorlunda, och skillnaden mellan det som är och det som hade kunnat vara är större än den borde.

Demokrati är ett gissel. Men det är bättre än att hållas som gisslan av alternativet.

Poängen med demokrati är dock att förändringens ögonblick återkommer med jämna mellanrum. Det går att se dem komma, fyra år i förväg. Och det går att förbereda sig inför dem.

Sålunda föreslår jag tre förberedelser. I all enkelhet.

1. Kombinera fildelnings- och jobbfrågorna. Eller, rättare, poängtera och understryk hur samma dynamik återfinns inom bägge. Jobben försvann inte - de följde bara samma utvecklingskurva som CD-skivan. Det är inte det att musiken försvann - det är det att musiken förflyttades till ett annat medium. Vilket är alarmerande om mediet är budskapet, men glädjande om musiken är det.

På samma sätt med jobben. Det är inte så att mellanmänsklig samvaro och gemensamt strävande att uppfylla storverk har försvunnit - det är snarare att jobben inte längre är den naturliga plats där detta inträffar. Vilket är alarmerande om de ses som den enda plats där gemenskap och samhälleligt deltagande kan uppstå. Och desto positivare när det ses som en möjlig organisationsform bland andra, likvärdiga alternativ.

CD-skivan är inte meningen med musiken. Arbetslivet är inte meningen med livet. Meningsskapande är större än så.

2. Banka in modernitetskritiken i alla aspekter av politiken. Gör den övergripande tendensen till centralisering, övervakning, detaljerad kontroll och systematisk dehumanisering till en ofrånkomlig del av allt. I alla aspekter.

Vare sig det gäller den allt mer omfattande byråkrati som dominerar de arbetssökandes dagar, de regler som kräver att icke-traditionella identiteter genomgår övergreppande ingrepp (exempelvis tvångssteriliseringar) för att passa in i de fördefinierade kategorierna, eller den systematiska massövervakning som håller koll på allt vi gör - spåra tillbaka det till moderniteten. Det är inte en slump att massövervakning uppstått i både kommunistiska och kapitalistiska stater. Det finns ett förutsägbart mönster, och vi kan både förutsäga och kritisera det.

Det är svårt att förutsäga framtiden. Men det är lättare att veta åt vilket håll vi är på väg när vi vet från vilket håll vi kom.

3. Bilda egna partiorgan. Tidningar, podcasts, bloggcirklar - vad som helst som folk sporadiskt kan ta till sig närhelst de får nys om att de finns. Saker som regelbundet uppdateras och som är intressanta vare sig lyssnaren/läsaren bryr sig om partipolitik eller inte. Intressanta bitar media som i all vardaglighet kan göra våra frågor till vardagsmat. Någonting som diskuteras och tänks på när det inte händer någonting särskilt.

Någonting intressant, relevant och inte minst tillgängligt. I lagom stora doser. Regelbundet. Under fyra års tid.

Det kan göras.

Nuet är ett märkligt ögonblick. Men framtiden ligger framför oss. Och den är inte märkligare än att den blir vad vi gör den till.

Läs gärna vad Anna, Henrik, Emma, Anton och Torbjörn har att säga på temat.

Ett populistiskt inlägg som fiskar röster

Förtidsröstningslokalerna har öppnat, röstkorten har anlänt och valdagen närmar sig en dag i taget. Jag har har inte varit allt för framåt med att berätta att jag står som namn 38 på Piratpartiets riksdagslista och som namn två på kommunlistan till Örebro. Och är, mig veterligen, den ende som någonsin kallat sig 'sofist' på en valsedel. (Bevis på motsatsen mottages tacksamt.)

År 2014 har kallats ett supervalår, och därmed hade jag tänkt att likt en val dyka upp ur djupet och förkunna min närvaro. Vilket nu är gjort. Rösta på mig!

Now, det duger förstås inte bara med att säga "rösta på mig" och sedan känna sig nöjd med det. Det behövs lite mer än så. Så som, exempelvis, någon slags anledning att rösta på en. Eller, ännu bättre, en anledning till varför en ställer upp.

Så. Vad är då anledningen till att jag ställer upp?

Den kan kortast summeras så här: för att jag inte vill.

Jag vill hellre ta över världen i Europa Universalis. Jag vill hellre läsa om misslyckade försök att ta över världen genom historien. Jag vill hellre lära mina medmänniskor att ta över världen med hjälp av sina nyfunna retoriska superkrafter. Jag vill hellre göra allting annat än att smörja ett politiskt maskineri som i slutändan kommer att krossa min själ och sälja det som blir över som smörjmedel.

Det kan tyckas vara en märklig anledning att ställa upp. Det verkar mer vara en anledning att inte ställa upp.

Vilket det också är. Det är en så pass övertygande anledning att väldigt många låter bli just därför, för att i stället ägna sig åt någonting annat. Någonting mer mänskligt, med mer själ och värdighet.

Jag ställer upp för deras skull. Så att de inte ska behöva. Så att de ska kunna tänka på samtiden utan att behöva oroa sig för hur deras integritet stjäls från dem av ett system som ser dem som nummer. Som utbytbara delar av en maskin. Som medel som kan brukas och missbrukas hur som helst.

Det är viktigt att göra saker av rätt anledningar.

Jag är politiskt konservativ. Det innebär, i all korthet, att jag anser att förändring bör ske långsamt. Inte att den inte bör ske alls, men väl att den sker på ett ordnat och organiserat vis. Tvära politiska förändringar tenderar att medföra en hel del oönskade sidoeffekter, och ännu mer kaos när de som ska utföra den nya politiken ställer om. Det finns ett värde i kontinuitet, vilket alla som arbetat på en arbetsplats som omorganiserats två gånger per år kan förstå.

Det finns två sätt att omsätta detta till piratpolitik. Två riktningar: bakåt och framåt.

Om vi blickar bakåt, så har vi haft ett bra gig. Offentlighetsprincip, yttrandefrihet, frihet att organisera sig, den svenska modellen, frånvaron av en övervakningsstat som arbetat på en magnitud som DDR bara kunde drömma om i sina vildaste fantasier. Bra saker. Saker som i samtiden håller på att monteras ned i en rasande fart, utan att någon egentligen blivit tillfrågad, och (än värre) utan någon egentlig anledning. Vi har bevisligen lyckats rätt bra hittills, och det är dumt på tusen olika sätt att ge upp den demokratiska kontinuitet vi uppnått.

FRA, datalagringsdirektivet och så vidare - vad är det om inte en radikal helomvändning från vad vi hade förr?

Om vi blickar framåt, så kommer vi ha ett bra gig. Internet finns, och är äldre än de som tar studenten nästa år. Vi kommer att kunna göra massor av positiva saker med kommunikationsteknologi under de kommande decennierna, och våra barn kommer att skratta åt hur primitiva vi gamlingar var på vår tid. Framtiden ser ljusare ut än på länge.

Framtiden kommer dock inte att inträffa av sig själv. Den kommer behöva organiseras och förberedas. Den kommer kräva ett enormt omställningsarbete, och det är viktigt att komma igång med detta så fort som möjligt. På alla nivåer, och med en så genomgående helhetsbild som möjligt.

Ett exempel på hur framtiden inte inträffar av sig själv kan ses i skolan. Det har länge funnits en ambition att använda IT i skolan, och mycket pengar har investerats i många projekt. När ambitionen översatts till verklighet så har det dock ofta visat sig vara samma gamla utbildning som förr, men med ett extra rum för datorer på skolområdet. Det är förvisso bra att detta rum finns, men det är ett långt steg från att integrera datoranvändande som en naturlig och självklar del av skolgången. För att nå dit måste vi göra mer än att reducera IT till en budgetpost.

Det är ett omställningsarbete, och det kommer behöva göras. Det behöver dock göras under former som de berörda organisationerna förstår. Förändring som påtvingas uppifrån tenderar att väcka motstånd, medan förändring som växer fram nerifrån tenderar att redan vara genomförd när politiker till sist får reda på den. Inte bara i skolan, utan i alla organisationer.

Du tänker förmodligen att det finns en dubbelhet här. Å ena sidan är det viktigt att ha en målbild; å andra sidan är det viktigt att låta förändring hända även när den inte kommer från ens egen planering. Det är sant - det finns en dubbelhet. Det finns dock inte nödvändigtvis en motsättning - i idealfallet samverkar planering och organisk förändring för att skapa bättre förutsättningar för att fortsätta verksamheten. I fall som inte är ideala - och det finns många sådana fall - säger kartan en sak och terrängen en annan. Vilket skapar oreda, motsättningar och konflikt, och går ut över de som fångas i mitten.

För att nämna ett skolrelaterat exempel: det är inte lätt att vara elev i Björklunds skola, så många radikala omställningar som hen envisats med att genomdriva. Mot alla protester, och mot bättre vetande.

Framtiden kommer behöva ett rejält omställningsarbete, och det är viktigt att vi kommer igång med det så fort som möjligt. Det är dock precis lika viktigt att ständigt påminna sig själv om de anledningar som motiverar ens agerande - i stort såväl som smått.

Det är det som är politik med integritet, trots allt.

Ett anspråkslöst inlägg om integritet

Det här är ett enkelt inlägg. Det kommer att förolämpa din intelligens med sin enkelhet.

Jag ber om ursäkt redan nu, i förebyggande syfte.

I dagarna har det talats mycket om Piratpartiets kärnfrågor. Om vikten av att hålla fast vid dem, förstå dem och kommunicera dem

En av kärnfrågorna är integritet. Övervakning är en integritetsfråga. Att bli konstant övervakad är en kränkning av en persons integritet.

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Kvinnors kroppar är det mest hårdbevakade som finns. Vart de än går, hur de än står, så blir de bevakade och bedömda.

Att bli konstant övervakad är en kränkning av en persons integritet.

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Det här är ett enkelt inlägg. Det är så pass enkelt att du förmodligen undrar vad poängen är.

Eller så är det så pass enkelt att du i ren förtvivlan försöker finna sätt att enkelt formulera Piratpartiets kärnfrågor på ett sätt som inte inkluderar övervakningen av kvinnors kroppar. Eftersom det inte är en fråga du prioriterar. Eller ens är en tanke du delar med partiet.

Kärnfrågor.

Det är inte enkelt när det är svårt.

En eftervalsanalys utöver det vanliga

En vecka har gått sedan parlamentsvalet, och många har reagerat på resultatet. Reflekterat. Rapporterat. Särskilt när det gäller Piratpartiet, som gick ner från två till ett mandat.

Den vanligaste reaktionen tycks vara att säga att Piratpartiet åkte ut. Den märkligaste är att säga det för att i nästa andetag följa upp med ett "men de kom in i Tyskland", som om det handlade om två olika partier i två olika parlament.

Det sägs att EU-politiken är svårbegriplig. Månne är detta en ledtråd till varför - med en sådan rapportering behövs inga konspirationer eller systematiska underrepresentationer.

Vissa reflekterar att det var ofrånkomligt att Piratpartiet förlorade mandat. Dels de vanliga misstänkta, som anser att varje förlust är välförtjänt och självförvållad, och som gjort det till en personlig genre att förkunna partiets död närhelst de kommer att tänka på saken. De som, om partiet sade att himmelen var blå, skulle invända att den var himmelsblå, och att det är okunnigt att göra en sådan svepande generalisering.

De har förmodligen sina anledningar.

Dels de analytiker som analyserar de frågor som varit dominerande i valrörelsen, och som konstaterar att RUT varit en hetare valfråga än vilken annan EU-relaterad politisk process som helst. De konstaterar att både partiet och EU lärt för mycket av familjen Wallenberg - att verka utan att synas drar inga röster. Hur mycket det än verkar.

De kan vara någonting på spåren.

Slutligen har vi de som, av olika anledningar, anser att det finns ett begränsat utrymme för nykomlingar att samsas om, och att Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna dominerade detta utrymme. De som inte röstar röstar inte, de som röstar på ren slentrian bryr sig inte, de som tänker i termer av blockpolitik (en förkrossande irrelevant tankegång i parlamentet) velar mellan S och M, och de som blir över är inte särskilt många. En fjärdedel av hälften, plus/minus.

Det ska onekligen bli spännande att se vad som händer när 'nykomlingarna' slutat vara nya. Även om det, med tanke på att internet fortfarande är en nyhet, förmodligen kommer att ta ett tag.

Vissa sörjer partiets mandatförlust, om än så här i efterklokhetens tecken. Det har varit betryggande att ha ett par pirater nere i Bryssel som för oväsen bland byråkraterna, även om en inte alltid håller med om allt de bullrar om. Det skulle ha varit betryggande att kunna fortsätta ta dem för givna. Likt tidningen som kommer med morgonkaffet - sällan en uppmaning till handling, men betryggande i sina regelbundna uppdateringar.

Andra gläds åt det, med utropet att de kommer ta på sig uppgiften att fylla det plötsliga tomrummet. Det är inte Piratpartiet som ska ta över efter Piratpartiet - glädjande nog. Tillsammans är vi många.

Partiet, då. Vad anser partiet?

Tja.

Det gläds åt de många lokala mandat det för tillfället förvaltar, från sitt mandat i parlamentet till de många mandaten i nästan lika många (vad vi skulle översätta till) kommunalråd. Det förbereder sig på de otaliga kommande lokalval det ställer upp i. Det förundras över komplexiteten i att koordinera en global rörelse utifrån lokala förutsättningar. Det ser med solidarisk spänning fram emot nästa val, var det än må inträffa - Sverige, Tyskland, Australien, Österrike, Island eller Pakistan.

Det håller ögonen på bollen. Rom blev som bekant inte open source över en natt. Framtiden är inte här än.

Men vi jobbar på det.

Det eviga enfrågepartiet

Det är ett gissel att vara ett enfrågeparti. Det är dessutom ett gissel att representera ett enfrågeparti. Särskilt när en får dessa frågor:

Vad tycker ni förutom fildelning?

Vad tycker ni förutom övervakning?

Det största gisslet av dem alla är dock inte att en kan få dessa två frågor tätt inpå varandra. Det största gisslet är att en kan få bägge från samma person. Vilket enligt det sunda förnuftet borde vara milt omöjligt, men ni vet hur gissel fungerar. Kan det gissla, så gör det det.

En fördel med att få dessa frågor är förstås att det finns en enorm frihet att spinna vidare på dem. Fältet är trots allt öppet - alla frågor Piratpartiet driver utom 'den enda frågan' kan föras på tal. Alla.

Databashantering hos myndigheter. Biblioteksutveckling. Skolreform. Patent. Konstitutionsfrågor. Infrastrukturbygge. Jämställdhet. Översyn av och insyn i den demokratiska processen. EU. Visselblåsare. Migrationsfrågor. Rättsvård. Vård. Internationella handelsavtal. Nätneutralitet. Innovation. Rymdpolitik. Euron. Arbetslöshet. Arbetsunderskott. Prekariatet. HBTQ-frågor. Försvarspolitik. Krisberedskap. Den globala uppvärmningen. Den sociala nedfrysningen. Digitaliseringen av kulturarvet. Tillgänglighet.  - osv osv.

Det kan vara svårt att välja.

Det är onekligen ett gissel att vara ett enfrågeparti.

Maskinpolitik, eller någonting begripligare

Idag är det en vecka kvar till EU-valet. Eller, rättare, det är en vecka kvar av det - precis som melodifestivalen så är det inte bara en händelse, utan även en tidsperiod.

Det som händer på valdagen, och som inte händer på alla andra dagar, är detta: samtliga EU-politiker samlas på en och samma plats och morphar till en megazord i form av en superval. Denna superval kommer sedan att traditionsenligt slåss mot de enorma robotar från yttre rymden som hotar att förstöra vår värld, och om vi valt rätt personer så kommer de att vinna denna fight.

Till skillnad från melodifestivalen så går det inte att skapa nyheter av detta. Sammanhanget är för svårbegripligt, absurt och abstrakt för att kunna komprimeras till en slagfärdig copy, och det är omöjligt att översätta terminologin till normalspråk utan att någonting går förlorat. Så som i den subtila skillnaden mellan en zord och en megazord - det kan tyckas vara en liten småsak, men det har stor betydelse i skarpt läge.

Så som när enorma robotar från yttre rymden anfaller.

Så som de gör om en vecka.

Det kan tyckas vara ett stort ansvar att lägga på bara ett fåtal personer - blott tjugo från vårt land. Men med tanke på att det blir 751 personer sammanlagt när alla vi är på plats, så blir det en relativt stor megazord. Tillsammans är vi många, och förenade är vi enorma.

Nu kanske någon undrar varför vi blir invaderade av enorma robotar från yttre rymden var femte år. Anledningen är lika komplicerad som svårläst: på grund av en kortslutning mellan ett fördrag, ett ramverk, en överimplementering av ett tillbakadraget direktiv samt en juridiskt ofrånkomlig direkt effekt, så är tullarna på import av robotdelar så pass höga att det enda sättet vi har råd att införskaffa dem att en gång var femte år förklara krig mot Mars. Som sedermera anfaller med specificerat antal robotar. När EU sedan enligt traditionen förlorar och betalar en ytterst specifik summa i krigsskadestånd, samlas delarna ihop och fördelas enligt medlemsländernas mandat och förmåga till förhandling.

Moms ej medräknat.

Det finns, med andra ord, tre alternativ att rösta på i EU-valet. De ser ut så här:

Robotpartiet. Dvs de robotar som angriper oss var femte år. Även maskiner är människor.

Alla partiet som inte nämns i det här inlägget. Dvs de partier som anser att den ordning som beskrivs ovan (eller, rättare, det oöverskådliga virrvarr av motstridiga fördrag och överenskommelser som bäst beskrivs så som ovan) är en fungerande ordning, och därför gärna vill behålla den. Vissa med lite mer oöverskådlighet, andra med lite mer virrvarr. Alla med större megazorder.

Piratpartiet. Dvs ett parti som anser att det inte ska behövas Power Rangers-liknelser för att beskriva hur överdrivet överkomplicerat EU är, och att den enda vägen framåt är att skriva en ny konstitution som faktiskt går att förstå. För att sedan testa dess begriplighet genom att rösta om den.

EU kan bli någonting bra. Det kan också förbli en förvirrad röra som ingen och inget begriper. Vi kan antingen påbörja arbetet med att räta ut kablaget, eller låta bli. I all enkelhet.

Om en vecka anfaller robotarna. Håll utkik efter fallande robotdelar!

Så här ser valsnack utan EU ut

Det sägs att saker och ting blir klarare om de uttrycks med bildspråk. Låt oss testa det påståendet en smula för att se om det är sant.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en cirkusartist vars främsta nummer är förmågan att stå still när allt pågår runtomkring.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en musiker som bara kan spela Wonderwall.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en bilförsäljare som berättar allt om lacken, men blir besvärad när orden "motor" och "däck" nämns.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en kentlåt en solig sommardag: specifik och malplacerad.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som någon som bara äter pappret runt en chokladbit.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en hollywoodactionfilm utan omotiverad konstant patriotism.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som någon som skriver om Melodifestivalen utan att berätta vilka som deltar.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som ett styrelsemöte med för få närvarande.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som att ha ett födelsedagskalas utan att bjuda in någon.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en bladlös kniv utan skaft.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som Sagan om Ringen utan Sauron. Och Ringen. Och Frodo. Och Tolkien.

En svensk politikerkår som valkampanjar utan att nämna EU är som tusentals röster som helt plötsligt tystas. Eftersom väljarna inte blev informerade om att det som verkligen betyder något i termer av lagstiftning sker i Bryssel numera, och de nationella valen har större betydelse som fördelare av lyxiga toppjobb till partipampar än någonting annat.

Lita inte på en politiker som försöker övertyga dig om att rösta på dem utan att nämna EU. De målar in sig i ett hörn. Bildligt talat.

Piratpartiet är lösningen på Sverigedemokraterna

Det oroas och ojas väldigt mycket om Sverigedemokraterna nuförtiden. Eller, rättare, det har oroats och ojats ett bra tag nu. De är på frammarsch, de är överallt, de är ostoppbara. Hur ska vi göra för att hantera denna veritabla uppföljare till den mongoliska horden? Hur hejda deras framfart?

Otaliga diskussioner förs på temat. Otaliga seminarier. Oändliga nätgräl. Oändligt oändliga ostrukturerade ostrategiska strategiska möten. Ännu fler tidningslöp. Och -köp.

Trots omfattningen, så verkar det inte leda någon vart. Annat än till att oändligt mycket energi gått till spillo. Vilket skulle kunna vara oroande, om det inte vore för att en mycket enkel lösning finns inom räckhåll.

Behandla Sverigedemokraterna som om de vore Piratpartiet.

Problem löst. Energi frigjord. Sverigedemokraterna bortglömda.

Ungefär nu förväntar jag mig att minst någon kommer att invända. Det är bra. Men jag vill redan nu autosvara alla invändningar med motfrågan: om det nu fungerar/är tillåtet/propert/tillrådligt gentemot Piratpartiet, varför då inte mot Sverigedemokraterna?

För, vet ni. Att behandla Piratpartiet som Piratpartiet fungerar ju. Det är tillåtet. Vissa säger till och med att det är propert och tillrådligt. Vari ligger skillnaden? Varför skulle det inte vara effektivt, tillåtet, propert och tillrådligt mot det ena men inte det andra?

Svaren på dessa frågor är högst intressanta. De säger någonting om hur våra prioriteringar ligger. Inte hur vi tror att de ligger, utan hur de de facto ligger, i praktisk handling.

Visste du exempelvis att det finns över trettio registrerade piratpartier världen över (med fler på ingång), och att om du får tillfälle att fråga dina EU-parlamentariker vilket parti som har haft mest effekt per parlamentariker, så kommer de flesta utan omsvep att svara Piratpartiet?

Inte?

Jag vill inte vara krass, men det skulle kunna vara så att anledningen till detta stavas ungefär så här:

SCHAAAAALAAA JÄRNRÖR, SCHAAAALALALALA!

Prioriteringar. I praktiken.

Månne är det helt enkelt inte prioriterat att lösa det där problemet alla lägger ner så mycket tid på. Egentligen.

Alla är missnöjda med alla. Särskilt dom där

Piratpartiet är på sätt och vis det mest otacksamma parti en kan engagera sig i. Under partiarbetandets gång dyker det lite då och då upp omständigheter som kan göra dig ovän med ganska precis alla. Höger, vänster, mitten, extremist, orkaist - alla.

För att ta ett exempel: när romregistret uppdagades, så var det många som blev arga när det påpekades att även romer har rätt att inte bli massövervakade. Att alla har den rätten gick inte in - ilskan som riktas mot denna specifika delmängd av alla hade redan tagit plats.

Gissa hos vilka.

Sedan blir folk arga när det påpekas att även sådana som inte gillar romer har rätt att inte bli massövervakade, de också. Och WHAM - samma grej igen. Fast åt andra hållet.

Det var då faen.

Det generella mönstret här är att de flesta stödjer rätten att inte bli massövervakad. Så länge det inte gäller en viss specifik grupp. Då släpper spärrarna, och ilskan träder fram.

Wham.

En intressant aspekt är att alla grupper tenderar att ha sina egna grupper som borde exkluderas från begreppet "alla". Alla har rätt att - men inte dom, för dom är [fördom].

Det finns alltid någon. Alla har någon de inte tycker borde ingå i gruppen alla.

Det är ett gissel att vara piratpartist.

Osynlighetsmaskinen

Osynliggörande: att inte erkänna någons närvaro. Vilket i rent bokstavlig bemärkelse kan vara att ignorera någons fysiska närvaro, och helt okynnes börja småprata högljutt om annat när någon kliver upp i talarstolen. Eller, mer metaforiskt, att konsekvent och systematiskt låta bli att nämna en viss part, trots att denna har betydelse för det sagda.

Det händer oftare än du tror.

Ett samtida exempel är efterspelet till en viss Falkvinges senaste inlägg. Hen skriver att hen tycker det vore en bra idé ifall folk röstade på en viss Engström i det pågående valet till toppnamn på Piratpartiets EU-lista. Det är inte det elegantaste av inlägg, men det får jobbet gjort: det kommunicerar en uppmaning om att rösta på ett visst sätt.

Responsen lät inte vänta på sig. Helt plötsligt var det inne att prata om Piratpartiets EU-lista, och ungefär lika inne att säga saker så som att Piratpartiet har ytterst specifika åsikter rörande vem som bör stå högst upp på nämnda lista.

Utan att nämna namn och gå in på detaljer, så är det oerhört intressant att notera ett visst glapp i argumentationen. Falkvinge säger någonting -> ? -> Piratpartiet tycker.

Snabbfråga: vad heter Piratpartiets partiledare?

R^r^r^r^Anna Troberg.

Det är märkligt hur det där med osynliggörande fungerar. Det händer oftare än en kanske tror.

Ett intressant sidospår i sammanhanget är att Engströms främsta rival till topplaceringen på EU-listan, Andersdotter, oftare än inte tenderar att inte nämnas när svepande generaliseringar av och om partiet görs. Och när namnet förs på tal så tenderar kritikern att tillstå att, jo, hen är förvisso rätt bra, trots allt, nu när jag tvingas konfrontera det...

Det är märkligt hur det där fungerar. Oftare än du kanske tror.

Det är roligare att säga nej

Just nu pågår Piratpartiets höstmöte, och om inte allt för lång tid är det dags att börja rösta på saker och ting. Eftersom det inte är dags att rösta precis i detta nu, så vill jag ta tillfället i akt att säga åt dig hur du ska rösta.

Rösta nej till allt du inte förstår.

Det spelar ingen roll varför du inte förstår dem. Oavsett om det beror på tidsbrist, oklart språkbruk eller obekantskap med sakfrågan - rösta nej!

Och om du inte hinner, orkar eller vill läsa igenom motionerna alls - gör då saker enkelt för dig, och rösta nej till allt!

Jag anar att en fråga formas i ditt huvud ungefär nu, och att denna fråga bäst kan summeras med ordet "varför".

I all enkelhet: för att bygga in en tröghet i systemet. Om tillräckligt många anammar den här tankegången, så blir det ett gissel att få igenom saker. Eftersom en måste lägga ner energi på att övertyga de som inte nörvändigtvis bryr sig om ens ytterst specifika frågeställning att bry sig om ens ytterst specifika frågeställning, och göra det på ett sådant sätt att det tränger igenom faktorerna tid, språk och obekantskap med ämnet.

För vi vill väl inte rösta igenom saker som är ointressanta, dåligt skrivna och irrelevanta?

Rösta konservativt. Rösta pirat.

Det är aldrig för sent att fortsätta envisas

Det rör sig. Sakta men långsamt så börjar opinionen vända. Från både höger, vänster och överallt annars hörs indignerade rop om att övervakningen gått för långt. Att det inte är värdigt ett samhälle att dess medborgare inte kan förvänta sig att ha något privatliv alls. Att det finns ytterst negativa konsekvenser av att ständigt behöva självcensurera varje ord, handling och kommunikation, eftersom det vid varje punkt finns någon som lyssnar. Eller, än värre, när som helst kan plocka fram dokumentet om en själv och ta del av ens vardag - i dokumenterad detalj.

Det rör sig.

Det är onekligen på tiden. Inte minst som saker håller på att hetta till ordentligt, med allt som följt på Mannings och Snowdens avslöjanden.

För oss som varit med ett tag kan det tyckas lite yrvaket. Som att de borde ha reagerat tidigare. Som att det är för sent att börja nu, när det funnits gott om tidigare tillfällen att haka på tidigare. Som att dessa nykomlingar inte vet bättre, och inte visar tillbörlig respekt för de etablerade i genren.

Det kan kännas så. Det är inte konstruktivt, men det kan kännas så likväl.

En mer pragmatisk approach är att tänka att det aldrig är för sent att få förstärkning, och att kampen inte är över förrän den är vunnen. Alla behövs.

Så när nu opinionen håller på att vända, och yrvakna uppvaknanden sker på löpande band - hälsa dem välkomna. Inkludera dem. Stötta och uppmuntra deras fortsatta informeranden om den vardag vi lever i. Informera dem om vad som görs, vad som har gjorts och vad som kan göras.

Ty det finns mycket kvar att göra. Årtionden av ackumulerade övervakningslagar avskaffar inte sig själva, trots allt.

Bland de som nyligen fått upp ögonen för hur illa däran det numera är med privatlivet, så finns det något av en tendens att säga att Piratpartiet inte gör tillräckligt. Det är en väldigt fin sak att säga, egentligen, eftersom det som egentligen sägs är detta: ni gör en bra sak, och ni gör inte tillräckligt mycket av den.

Bättre beröm finns knappt. Eller en bättre anledning att fortsätta med förnyade krafter.

Tillsammans är vi trots allt många.

Du är kanske för gammal för att komma ihåg det här, men internet är ingen nyhet längre

Det bästa med att vara pirat är att det går att vara helt viss om att ens politiska tankegångar kommer att förvandlas till konkret politik inom en snart framtid. Det kommer i det närmaste att hända av sig självt, och det enda en egentligen behöver göra är att vänta på att motståndet dör av naturliga orsaker. När ingen längre kommer ihåg varför det är en bra idé att genomföra helt självklara reformer av samtiden, så kommer de att genomföras. Inte för att någon tvingar det att hända, utan för att det är den självklara saken att göra - samtiden kräver en politik anpassad till samtiden, och när gårdagen är död och begraven så är det samtiden som bestämmer.

Det är bara att luta sig tillbaka och låta framtiden närma sig en dag i taget. Av naturliga orsaker.

Now, de av er som någon gång varit engagerade i ett politiskt förändringsarbete vet att orden "det är bara" och "händer av sig självt" i praktiska termer översätts till "vi kommer att behöva arbeta häcken av oss relativt non stop under längre tidsperioder, vi kommer att möta motstånd under alla relevanta moment  under arbetets gång, och tusentals av de samarbeten som skulle kunna leda till en konstruktivare vardag för alla inblandade kommer att förhindras av orsaker som vore skrattretande om de inte vore en direkt orsak till frustrerat hårsliteri".

Det finns gott om anledningar till att folk tröttnar på applicerad politik. Saker som händer av sig själva är en av dem.

Anledningen till att just pirater kan känna större tillförsikt än andra när det gäller framtiden är att samtiden med tiden kommer kräva allt mer energi att bevara. För varje år som går så kommer ännu en årskull som inte minns tiden före internet att ta studenten, och för för varje år som går så kommer deras krav på samtidsanpassning vinna allt större gehör hos de äldre. Eftersom de sakta men långsamt blir äldre. Vilket leder till att det kommer krävas desto större propagandistiska insatser för att påminna alla inblandade om att internet fortfarande är en nyhet som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera.

De som tog studenten i år föddes 1994. Det finns hemsidor som är äldre än så.

Allt detta skulle kunna få en att undra vad som är poängen med att anstränga sig politiskt. Det verkar ju trots allt vara väldigt mycket frustration för någonting som kommer att inträffa ändå, och det finns bättre saker att göra än att slita sitt hår i onödan.

Poängen är att det gör skillnad. Och att denna skillnad är skillnaden mellan tio och femtio år. Tio år med ivrigt iscensättande av framåtriktade reformer, eller femtio år av allt desperatare motreformer och sanktioner mot de som råkar vara födda för sent. En lugn övergång mellan nu och senare, eller en allt våldsammare konflikt mellan en förlegad världsbild och framåtriktade medborgare.

Jag säger våldsam, eftersom det redan idag är tal om att sätta sådana som mig i fängelse, utsätta oss för godtyckliga husrannsakningar, och på ett otal andra sätt förklara oss vara andra klassens kriminella medborgare. Allt för att stoppa en fildelning som kapitalt misslyckats förstöra någonting alls under de decennier den pågått.

Det gick att kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Det hände. Men det behöver inte fortsätta hända. Det kan förändras, och det kommer att förändras. Men hellre förr än senare. Och helst utan att någon behöver dö under tiden.

April april din förstående sill!

Första april är en märklig dag. Inte minst som dagen är närmare två dygn lång nuförtiden, och det är svårt att veta exakt när det är dags att börja vara vaksam och när det är okej att slappna av igen.

Anledningen till denna märkliga långhet är tidszoner, i plural. Med hjälp av internet så är det numera möjligt att kommunicera snabbt över hela världen, vilket innebär att det är fullt möjligt att prata snabbare än klockan. Nu är nu i Bräkne-Hoby, Auckland och San Francisco. Samtidigt.

Eller, med andra ord: när tidningarna i Auckland publicerar sina första april-artiklar (klockan 00.01, för enkelhets skull), så är det fortfarande en hel drös timmar kvar av mars för vår del. Och när tidningarna i San Fran gör detsamma, så har nästan halva första april gått för oss. Mer, om de publicerar senare än 00.01.

Det här innebär att första april "egentligen" börjar sista mars, och slutar på morgonen den andra april.  Vilket gör det lite småjobbigt att navigera nyhetsflödena under dessa två dygn. Och än mer att diskutera med alla dessa nät kontakter som lever i olika tidszoner - är de i första april-läge, eller är det business as usual som gäller?

Den delade förståelsen av tid sätts tillfälligt i gungning.

Delad förståelse är, inte helt orelaterat, den viktigaste grundstenen i ett första april-skämt. Tricket är att agera precis tillräckligt mycket inom ramen för det förstådda (det sannolika, det förväntade, det gängse underförstådda) att det framstår som rimligt, men ändå hålla sig så pass nära gränsen för det orimliga att huvudbry uppstår.

Jag brukar göra det lätt för mig, och köra med ett globalt aprilskämt. (Globalt både i betydelsen "över hela världen", och i betydelsen "det övergripande tema som alla delar relaterar till".) I år blev det det inte helt otroliga påståendet att jag inom snart kommer att flytta till Berlin för att jobba för det lokla Piratpartiet.

Min tankegång såg ut så här: Å ena sidan är det första april, och allt jag säger kommer per automagik vara suspekt. Å andra sidan tenderar mina medmänniskors förståelse för vad jag faktiskt sysslar med inom Piratpartiet vara väldigt diffus, och den generella kollen på vad tyskarna håller på med är så pass obefintlig att det rent principiellt skulle kunna vara sannolikt. Det skulle, baserat på (bristen på) tillgänglig information, kunna hända. I brist på ytterligare information är det (likt Schrödingers metaforiska katt) både sant och falskt samtidigt, och den som vill vara verkligt säker gör bäst i att fråga igen den andra april.

Jag vet inte hur många som egentligen gick på det. Men ansiktsboksuppdateringen på temat fick 39 likes, en hel del gratulationer, en del frågetecken och ett par påminnelser om datumet. Vilket, om inte annat, är ett tecken på att social aktivitet har inträffat.

Den generella principen att ta härifrån är inte att det alltid lönar sig att tänka på dagens datum. Det vore en väldigt specifik princip, trots allt.

Snarare vore det mer givande att tänka att all kommunikation sker på det här viset - det gäller alltid att utgå från det som tenderar att bli förstått (det sannolika, det förväntade, det självklara) när saker ska sägas. Om det sagda ligger för långt bort från detta, så ser folk förvirrade ut och undrar vad en pratar om. Eller så struntar de i det sagda.

Oavsett om det är den första eller den femte april. -

Det är inte bara du, men allt är ändå ditt fel

Inget är så komplicerat att det inte hjälper att pedagogiskt bryta ner det i ett motsatspar. (Det här är en fortsättning på det här inlägget.)

Motsatspar 2: Specifikt och generellt

Någonting som händer alla som vill diskutera mer generella trender rörande samhällsutveckling är att någon kommer och påpekar att det inte alls är en generell utveckling, eftersom det minsann finns människor som inte följer den generella utveckling som diskuteras.

För att konkretisera: när arbetslöshet diskuteras så är det väldigt lätt för någon att invända att det är väldigt lätt att få jobb, eftersom de känner personer som väldigt lätt får jobb. Eller att bostadsbristen är en myt, eftersom det minsann går att få tag på bostad om en bara kan rätt handskakningar.

Problemet med sådan individuell motargumentation är att det alltid kommer att vara lätt för en viss given individ att hitta jobb eller bostad. Det enda som behövs är trots allt ett jobb eller en bostad, och sedan är problemet löst för dennes del. Det blir lite knivigare när det helt plötsligt är tio tusen arbets- eller bostadslösa som alla letar samtidigt - lösningen för alla individuellt är ett/en jobb/bostad, men lösningen för alla tio tusen kan inte direkt överföras från den ena nivån till den andra. Särskilt inte om det inte ens finns infrastruktur för ett inflöde på så många människor.

(Det väldigt mycket konkretare exemplet på detta ser ut så här: när en person pissar i skogen varje dag händer inte så mycket. När tio tusen personer gör det, uppstår bieffekter.)

I såna här lägen är det lätt att två tendenser utkristalliserar sig. Det ena är att eländet blir normativt, dvs att det "ska" vara så. Det görs en dygd av eländet, med andra ord. Det andra är att den som eventuellt finner ett sätt att ta sig förbi eländet blir något av en fuskare - någon som inte är helt och fullt solidarisk med vad det innebär att vara en utsatt, dygdig personlighet.

Det enskilda och det allmänna gör så att säga sitt bästa för att bilda en enhet, och ve den som vågar avvika. Särskilt de som avviker genom att ha det bättre än det delade eländet.

Ni ser hur samspelet mellan de två nivåerna börjar ta form. Det finns ett allmänt tillstånd som berör ett stort antal människor, och det finns enskilda människor som berörs av ett allmänt tillstånd. De hör ihop och påverkar varandra, men de determinerar inte varandra.

I fallet Piratpartiet vs Rättighetsalliansen (för att nu äntligen komma dit) så är det generella läget för den som misstänks vara perifert inblandad i någonting piratliknande (hint: TPB) att de drabbas av obegripliga rättsprocesser där juridikens, logikens, grammatikens, fysikens och det rationella förnuftets lagar böjs så pass mycket att en Slinky framstår som höjden av rakt resonerande rekorderlighet.

Frågan nu blir då sålunda: är PP motsatsen till rakt resonerande rekorderliga som inte ger sig in i ett sådant förfarande, eller är det en källa till hopp att det faktiskt finns någon som kan sidsteppa den till synes ofrånkomliga ofrånkomligheten i det hela? Vilket är värst - att läget är som det är, eller att någon kommer undan läget så som det är?

För att dra frågan till någon slags spets: faller PP in i kategorin "enskilda fuskare", i och med att de sidsteppat vad som i andra jämförbara fall visat sig vara en lång, dyr och smärtsam process? Eller är detta sidsteppande ett värdigt anpassande till situationen, trots att situationen i sig själv inte är värdig?

Det går att hävda att Piratpartiet på något vis är osolidariska med alla de andra som fastnar i det reellt existerande juridiska träsk som är samtiden. Det går. Men det blandar ihop det specifika och det generella, och gör en väldigt onödig dygd av ett väldigt onödigt tillstånd.

Att en specifik någon undviker det allmänna tillståndet innebär ju trots  allt inte att det generella tillståndet är upphävt. Lika lite som bostadsbristen är upphävd bara för att ens kusin lyckats få en bostad.

För att återknyta till föregående inlägg - vad är målet? Att förändra situationen, eller att hitta väderkvarnar att hytta näven mot? Befinner vi oss på den specifika eller den generella nivån?

Analysen blir onekligen väldigt olika beroende på hur en närmar sig svaren på sådana frågor.

Den taktfulle strategen nickade

Den aktuella beskedet att Piratpartiet lämnar över TPB-stafettpinnen till Piratpartiet och Piratpartiet reser en hel del intressanta frågor.  Som alltid när intressanta frågor reser, så uppstår dilemmat hur de ska åskådliggöras - det finns så väldigt många olika sätt att göra det på, och de för alla med sig sina för- och nackdelar.

Att göra det i form av motsatspar borde vara flexibelt nog. Det finns inget som är så komplicerat att det inte går att reducera till ett motsatsförhållande, trots allt.

Till en början hade jag tänkt klämma in ett antal motsatspar i ett enda inlägg. Sedan visade det sig att det inlägget blev enormt, så i stället får de ett inlägg var. För allas trevnad. Here goes.

Motsatspar: Strategi och taktik

Skillnaden mellan strategi och taktik är som följer. En strategi är ett övergripande ramverk för hur ett visst mål ska uppnås på lång sikt. Så som, exempelvis, framtagandet av arbetsformer, bildandet av arbetsgrupper och formulerandet av policydokument.  Uppbyggandet av interna logistiska institutioner som i all självklar osynlighet ser till så att saker och ting fortsätter fungera i morgon också. - I all korthet, allt det där som brukar benämnas med ord som "långsiktighet", "planering" och "indirekta resultat".
Tänk globalt.

Taktik, å andra sidan, är vad som utförs på en väldigt konkret plan. Här, nu, omedelbart, nästa kvart, nästa aktion. Hur fördela de resurser som finns till hands nu? Vad göra av det läge som råder precis just här, precis just nu?
Agera lokalt.

Tänk globalt, agera lokalt. Strategi, taktik.

Vad som tycks ha hänt hos vissa i den här frågan är att strategi och taktik blandats ihop. På något vis har en taktisk fråga - dvs hur ska Rättighetsalliansens hotbrev hanteras - identifierats som en strategisk fråga. En tillfällig situation har blivit den helhet vartefter allt annat definieras.

Jag kan i och för sig hålla med om att om det enda Piratpartiet existerar för att göra är att ge Rättighetsalliansen på tasken vid varje tillfälle som dyker upp, så är partiet väldigt mycket av en besvikelse. Eftersom Piratpartiet sysslat med så mycket annat under årens lopp.

All den där strategin, du vet. Den som inte alls har med Rättighetsalliansen att göra, och som snarare syftar till storskalig reform av det samhälle vi lever i utifrån de realistiska möjligheter till politisk förändring som kan stöttas och uppmuntras.

Eller allt det där onödiga sidoarbetet i Bryssel som distraherar från kärnverksamheten. Om kärnverksamheten definieras som att ge Rättighetsalliansen en blodig näsa.

Now, jag är sällan den som är den, men det finns en vinst i att hålla ögonen på bollen. Att komma ihåg varför vi gör det vi gör och vad det är som motiverar oss. Annars finns det en risk att vi springer iväg och bråkar mot taktiska väderkvarnar som inget hellre vill än att stå fast i sin spektakulära irrelevans.

Och det vore en strategisk förlust. Hur vi än vrider och vänder på det.

Piratpartiet vs Rättighetsalliansen, uttryckt i termer av Starcraft

Den gode Jacob liknar gårdagens besked om att PP överlämnar TPB till PP vid en boxningsmatch. En boxningsmatch mellan en liten fjunig knoddare och, well, Mike Tyson.

Eftersom länkar finns, så har du härmed möjlighet att läsa liknelsen i sin helhet här. Jag tillgängliggör härmed denna för dig. Vad jag tänker göra här är inte att sammanfatta den, utan remixa den. Kidnappa den. Förflytta den till ett annat sammanhang - nämligen Starcraft.

I ena hörnet av kartan har vi Rättighetsalliansen, som spelar Protoss. I andra hörnet har vi Piratpartiet, som spelar Terran.

Rättighetsalliansen inleder med att kanonrusha. Stenhårt. Inom skotthåll från Piratpartiets Command Center.

När någon kanonrushar så finns det tre saker att göra. Dessa tre saker är:

1. GG. (Med eller utan tillmälen om att bara nybörjare använder en så ostig teknik.)

2. Avsätt en allt större mängd resurser till att hålla basen och alla ekonomiska funktioner vid liv, trots att de ständigt blir bombarderade av kanoneld.

3. Lyft basen, flytta den till den naturliga expansionen och fortsätt spela därifrån. Långt utom räckhåll från kanonernas eld.

Piratpartiet valde 3. Likt varje erfaren Terran någonsin.

Att kanonrusha är förvisso fortfarande en ostig spelstil. Problemet med de är dock att den inte fungerar mot den som vet hur den ska kontras, och som vi alla vet så finns det bara en möjlig utgång efter en misslyckad manöver av den här typen:

Matchen fortsätter. Och Protoss-spelaren har just slösat massor av resurser på kanoner som inte kan skada någon.

Game on.

När hela havet stormar - blicka framåt

Mycket har hänt sedan igår, när Rättighetsalliansen skickade sitt redan berömda hotbrev.

Det mesta av detta händande består i att prata med pirater som inte har pratats med på länge. Som av olika anledningar dragit sig tillbaka, tagit det lugnt och på det hela taget inte gjort så mycket väsen av sig.

Det är skönt att höra av er igen. Ni är saknade. Även om omständigheterna onekligen kunde varit bättre.

Det näst mesta som händer är att jag pratar med nya pirater, som vill hjälpa till att förbättra världen. Vilket är välkommet, även om det jag säger till dem vanligtvis är mindre inspirerat än vad de känner sig. Större delen av det jag säger till dem är att blogga om 'et, prata med sina medmänniskor om saken och att leta upp sina lokala pirater.

(Om du är örebroare, så är de lokala piraterna lätta att leta upp. De [vi] finns på Cafe Deed varje torsdag mellan 18-20. Och eftersom nästa torsdag är i morgon - go for it!)

Anledningen till att jag uppmanar till detta är enkel. Social förändring består till allra största del av att prata med folk, och ju fler som pratar med fler desto större blir den ackumulerade effekten. Än mer om pratandet sker kontinuerligt över längre tid.

Och det bästa sättet att hålla lågan uppe under längre tid är att omge sig med likasinnade människor som kan hjälpa en med de frågor som dyker upp under tidens gång. Så som, exempelvis, hotbrev från rättighetsallianser och liknande.

Ty det här är inte en engångsföreteelse. Om de till äventyrs skulle lyckas åstadkomma någonting med detta brev, så kommer de att försöka igen, och igen, och igen - tills ingen går sker för deras framfart.

Och då vore det fenomenalt om vi kunde vara samordnade även inför nästa gång. För det kommer att ske en nästa gång, var så säker.

Så leta gärna upp dina lokala pirater. Om du inte vet vilka dina lokala pirater är, så skicka ett mail till Andreas Svensson och fråga. Det är hens uppgift att svara på sådana frågor, och hen gillar sitt uppdrag. Hälsa gärna från mig.

I övrigt så fortsätter samtalen. Vissa saker är som de ska vara, med andra ord.

Och nu en lång länklista till andra som skrivit om saken:
Troberg, Opassande, Plux, Deldén, Erik, Henrik, Joshen, Deeped, Deeped igen, Fredrik, Jonas, Anton, Håkan, Rasmus, Brokep, PP Södertälje, Upphovsreträtt, Christian, Nikke, Hax, Livbåten, Adam, Kjellberg, Mikael, Jesper, Niclas, Mary, Streetremix, Collentine, Felten, Anton igen, Hanna,

Med tillräckligt kalla fötter håller alla käft

Inom det juridiska så finns det många begrepp. Ett av dessa begrepp är "chilling effect", som används för att beskriva ett rättsläge där legitimt användande av rättigheter eller friheter fryses inne genom hot om lagliga aktioner. Där vanliga människor är rädda för att använda sina lagligen garanterade rättigheter eftersom de fruktar att någon ska dyka upp och börja vifta med dyra lagliga dokument mot dem.

Så som, exempelvis, Rättighetsalliansen gör mot Piratpartiet just nu. (Jag länkar inte till Rättighetsalliansen, ifall ett sådant tillgängliggörande av deras hemsida skulle vara otillbörligt.)

Att de gör som de gör är förstås ingen slump. De tänker enligt följande logik: om vi kan få Piratpartiet att ta ner the Pirate Bay så är mycket vunnet redan där. Om inte, så kommer det förmodligen att följa ett spektakulärt rättsligt efterspel. Och om det vinns, så står fältet öppet för att skicka fler hotbrev till fler obehagliga lagliga sidor som råkar finnas.

Det finns förstås två problem med den här strategin. Den ena är att the Pirate Bay varken står eller faller med Piratpartiets insats, och kommer överleva även den osannolika eventualitet att denna upphör. Den andra är att the Pirate Bay innehar samma lagliga status som en valfri anslagstavla i offentlig miljö, och att ett eventuellt rättsligt efterspel som gör tillhandahållandet av en sådan kommer att ha en väldigt stark chilling effect på väldigt många andra lagliga hemsidor.

Ty om det är möjligt att få giltiga och dyra dokument skickade till sig på grund av en helt laglig hemsida, så finns det en möjlighet att den lagliga hemsida en själv driver kan drabbas av någonting liknande. Vilket gör att de som eventuellt inte har en budget eller en rättsförsäkring som täcker eventuella juridiska följder börjar dra sig för att hållas med lagliga hemsidor.

På rationella grunder. Eftersom det när som helst kan bli spektakulärt dyrt att ha dem. Hur lagliga de än är.

Jag tror inte riktigt Rättighetsalliansen har detta som mål med sitt agerande. Jag tror dock att de inte riktigt tänkt över vad de gör, och att de agerar mer med en ryggad märg snarare än med någon längre analys av hur samhället bör se ut.

Ty när vanliga skapare av vanliga hemsidor behöver gå omkring och oroa sig för att helt plötsligt bli föremål för hot om juridiska åtgärder -

Chilling effect på kulturlivet är bara förnamnet.

Den respektfullt lagbundne radikalen

Jag ser att den gode Ekström börjat röra sig in på intressanta farvatten. Hur förhåller det sig egentligen med partiers förhållande till gällande lagar?

Å ena sidan är det självklart att ett parti måste verka inom det legala ramverk som utgör den kontext vari det är partiskt. Detta är ofrånkomligt, och så självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Å andra sidan är själva poängen med partier att förändra de lagar som finns. Det är deras raison d'etre, och även detta torde vara så pass självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Ur dessa två självklarheter följer intressanta frågeställningar. Så som - är det rätt för partier att bryta mot lagar i syfte att förändra dem? Finns det lägen där det är direkt nödvändigt för partier att begå lagbrott för att kunna förändra gällande lagstiftning? Finns det en avgörande skillnad mellan uttalade diktaturer där partier är uttryckligt förbjudna, och demokratier där de inte är det?

Den sista frågan kan verka ledande, men jag inkluderar den för att poängtera att det i principiella diskussioner är viktigt att inte se det egna landet som den enda utgångspunkten. och att kontext har betydelse. Om det som i en kontext är principiellt fel är principiellt rätt i en annan kontext, så finns det ett intresse i att definiera hur och varför kontexten övergår från den ena kategorin till den andra.

Det här är en diskussion Ekström skulle kunna vidareutveckla. Inte minst i egenskap av journalist, en yrkeskategori som i allra största grad berörs av frågan om kontextuella legala ramverk. Borde journalister exempelvis låta bli att rapportera om oppositionspartier i diktaturer där oppositionen är olaglig, med hänvisning till olagligheten i partiverksamheten?

Ni märker vart jag är på väg. Frige Dawit Isaak.

Ekström går dock inte vidare med denna tanke. Istället förspills tillfället genom att ställa upp den falska dikotomin att fildelning och upphovsrätt inte kan finnas samtidigt. Vilket är en märklig sak att göra, eftersom de ju bevisligen finns samtidigt. Och, än mer, rent principiellt inte har något ömsesidigt uteslutande förhållande sinsemellan.

Även diktaturer kan ha upphovsrätt. För att kontextualisera.

Now, upphovsrätt som generell princip är ett legalt ramverk som reglerar hur olika aktörer på en marknad kan, bör och ska bete sig. Det är månne motiverat av en moralisk tanke om att möjliggöra individuell autonomi genom i sig självt olönsam kulturell verksamhet i ett kapitalistiskt samhälle, men denna motivering till trots så utgör det ett ramverk för kommersiell verksamhet. Och som generellt ramverk så finns det inga hinder för dess samexistens med specifika kommunikationsformer - så som, exempelvis, torrents av den typ som återfinns på TPB.

Ingen ifrågasätter nödvändigheten i ett sådant ramverk. Däremot finns det allt fog i världen att ifrågasätta att dess omfattning med nödvändighet måste vara av sådan art att det blir omöjligt att använda vissa kommunikationsformer på ett lagligt vis. Det är ju trots allt inte principiellt nödvändigt för upphovsrätten som rättsområde att fildelning kriminaliseras, och det är något av en extrem hållning att insistera på att så är fallet.

Om vi med extrem menar ett förhållningssätt som enbart och endast kan ta vissa av många tillgängliga och realistiskt möjliga alternativ under övervägande.

Piratpartiet intar hållningen att det är fullt möjligt att kombinera upphovsrätt och fildelning. Inte bara på rent principiella grunder, så som visats ovan, utan även med hänvisning till sådana konservativa grundpelare som orden "social stabilitet". Lagstiftning måste ju som bekant vara förankrad i det folkliga rättsmedvetandet för att anses vara legitima, och en lagstiftning som inte är förankrad i rättsmedvetandet måste antingen förändras eller genomdrivas med våld. Med tanke på att det finns upp emot två miljoner fildelare i landet, så är det senare alternativet väldigt radikalt och oerhört samhällsomstörtande.

Det går förvisso att sätta vanliga, i övrigt hederliga människor i fängelse för fildelningsbrott, men efter ett visst antal frihetsberövanden så blir de samhälleliga, sociala och systemiska effekterna negativare än de behöver vara. Kostnaden för att sätta alla dessa människor i fängelse lär inte bli småskaliga (inte minst när de uteblivna skatteintäkterna räknas in), de familjer som splittras av att ena föräldern plötsligt sitter i fängelse låter sig inte repareras ens av de mest nedstängda av piratbukter, och jag bävar inför tanken på en statlig och kommunal förvaltning som inte kan finna tillräckligt med systemadministratörer för att driva de databaser som innehåller våra juridiska identiteter.

Social stabilitet och förutsägbarhet är bra nyckelord att hålla i bakhuvudet när juridiska ramverk ska formuleras.

Det är svårt att inte snegla över på ett närliggande område, nämligen arbetsrättens. Det kanske inte är helt uppenbart att det är ett närliggande område, men betänk: under många och långa år var alla former av fackföreningar förbjudna i lag, och slogs ned på med de brutalaste av medel. Efter hand blev de (inte minst genom verksamhet från partier så som Socialdemokraterna) inte bara lagliga, utan även en integrerad del av det som kommit att kallas den svenska modellen. Detta eftersom det utarbetades ett juridiskt ramverk som säkerställde de former varigenom konflikter rörande arbetsförhållanden kunde förhandlas och lösas.

Det hade kunnat stanna vid tanken om att fackliga sammanslutningar är olagliga. Men som tur är så fastnade vi inte i detta begränsade utbud av många tillgängliga realistiska möjligheter.

Jag tror nu inte att Ekström är socialdemokrat. Men det vore intressant att höra Ekström spinna vidare på förhållandet mellan partier och lagar. Månne finns det möjligtvis (förslagsvis) utrymme för tanken att Ekström uttrycker sig mer extremt än hen egentligen menar, och behöver tid för att tänka om sin radikala ståndpunkt?

I sådana fall - all respekt.

Återigen. Frige Dawit Isaak.