Två oanvändbara analyser om brexit

Så här dagen efter beskedet om brexit - tillika dagen efter midsommar - är förvirringen fortfarande stor kring vad som har hänt och vad som kommer att hända. Många bollar har kastats upp i luften, och det är oklart vilka som kommer att fångas upp och vilka som kommer att landa. Framtiden är, minst sagt, osäker.

Därför är det viktigt att närma sig framtiden med en användbar analys av situationen. Nyckelordet är användbar. Även om det är frestande att kasta sig in i apokalyptisk frenesi, så är det inte det mest användbara en kan göra. Det kanske känns bra för stunden, men den apokalyptiska stämningen till trots så går solen upp i morgon också, och hur bakfulla vi än är behöver vi vara funktionsdugliga även då.

Det finns två populära analyser som är allt annat än användbara i sammanhanget. Dessa två är att vänstern har fel i sitt EU-motstånd, och att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt.

Analysen att vänstern har fel i sitt EU-motstånd är oanvändbar av två anledningar. För det första eftersom "vänstern" som analytiskt begrepp är så ospecifikt att det utan vidare kan bytas ut mot "utomjordingar". Den som kritiserar "vänstern" kritiserar inte någonting specifikt, utan gör en svepande gest som inkluderar allt som eventuellt kan tänkas inkluderas av de ord som följer efter rent grammatiskt. Som analys betraktat är det en tautologi.

För det andra så kan denna analys enbart användas för att klumpa ihop folk som inte håller med en till en enda stor dumgrupp. "Vänstern" är dum som kritiserar EU, precis som de många nationalistiska rörelser som nu mobiliserar inför ytterligare folkomröstningar om att lämna EU. Alltså är bägge lika dumma, och följaktligen samma sak. Och således kan alla som kritiserar EU viftas undan eftersom de är dumma.

Detta är inte ett användbart sätt att se på samtiden. Om du vet med dig att du använder en sådan analys, så gör du dig dummare än du behöver. Jag har fullt förtroende till din förmåga att inse varför detta inte är någonting positivt.

Den andra populära analysen - att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt - är oanvändbar eftersom den stannar där. Ingenting följer på konstaterandet, och all vidare diskussion om vad Storbritanniens utträde innebär avfärdas som irrelevant eftersom det är bra att de lämnat detta ondskefulla nyliberala ekonomiska projekt. Alla som eventuellt försöker sig på sådana diskussioner avfärdas av samma anledning.

Den enda denna analys kan användas till är att göra sig själv irrelevant för vidare diskussioner. Detta är förvisso selektivt användbart, men den som till äventyrs vill delta i diskussionen behöver ta till andra analyser.

Framtiden är osäker, och det är inte helt självklart vad den bär med sig. Men en sak är säker, och det är att vi kan förbättra oddsen genom att inte medvetet hänge oss åt oanvändbara analyser som inte leder någonstans. -

Det finns inga ensamma galningar

Ensamma galningar är intressanta fenomen. Särskilt som de tycks följa vissa förutsägbara mönster. Mönster som är så pass förutsägbara att en kritisk läsare kan börja misstänka att de faktiskt inte är så ensamma som namnet antyder, eller så galna som en kan förledas att tro.

Det är nästan som att de ensamma galningarna är vare sig ensamma eller galna.

Anledningen till att de kallas 'ensamma galningar' är att dessa ord är lättare att använda än ordet 'terrorist'. Om det bara handlar om en enskild person så behöver inga åtgärder vidtas utöver att omhänderta personen i fråga. Det finns en hel arsenal av psykiatriska metoder att tillämpa på ensamma galningar, och inga större systemiska förändringar behöver genomföras för att undanröja hotbilden. Hotet är oskadliggjort när galningen är inspärrad.

Det kan göras eftersom hotbilden per definition är en ensam galning. En fängelsecell är fullt tillräckligt.

Definitionen av terrorism är det systematiska och strategiska användandet av våld eller hot om våld för att uppnå politiska mål. Det är en planerad och rationellt utförd operation, där mål, syfte och medel har koordinerats för att maximera den önskade effekten. Det kan röra sig antingen om ett enskilt dåd eller en serie dåd utförda över längre tid. Det kan röra sig om antingen enskilda individer eller organiserade grupperingar, men är vanligtvis det senare.

Notera att definitionen av terrorism är motsatsen till definitionen av en ensam galning. Organisationer som systematiskt utför rationellt planerade strategier är 1) inte galna och 2) inte ensamma. De har analyserat situationen och kommit fram till att terror är den bäst lämpade metoden att uppnå organisationens mål, och de har byggt konsensus om att denna metod är godtagbar för att uppnå dessa mål. Kombinationen av rationellt agerande och social acceptans är, i allt väsentligt, så långt bort från ensamma galningar det över huvud taget är möjligt att komma.

De flyktingförläggningar som satts i brand på senaste tiden har inte antänts av ensamma galningar. Det har funnits stort socialt stöd att finna för de som känt tvekan inför att ta tändvätskan i egna händer. Det har funnits ännu mer uppmuntran att finna för de som uttryckt åsikten att det är deras tur att göra det. När Sverigedemokraternas lokalavdelning i Lund publicerar information om var flyktingförläggningar finns så är det inte en passiv olyckshändelse - det är en aktiv handling som kommunicerar klart och tydligt att eldens tid är nu. De hurrarop som hörs varje gång det rapporteras att ännu ett flyktingläger satts i brand är inte heller olycksfall i arbetet - det är en direkt uppmaning att samla sina likasinnade och gå till de platser kartan säger ska brännas ned.

Det är inte en order. Men det är en omisskännlig uppmaning. Och det är långt mycket lättare att tända eld på sina fiender när ens allierade är högljudda i sitt stöttande och uppmuntrande.

Anledningen till att orden "ensamma galningar" fortfarande är i bruk ligger i att de, som sagt, inte uppmanar till större förändringar. Sekunden ordet "terrorist" används, så kräver logiken att åtgärder sätts in för att stoppa de organisationer som valt att använda terror som metod. Det kräver också att åtgärder sätts in för att stoppa ytterligare terrordåd. Dels fysiskt genom polisnärvaro vid flyktingförläggningar, och dels genom att oskadliggöra de organisationer som aktivt uppmanar till och vållar dessa terrorhandlingar.

Att dessa organisationer har representanter i riksdagen är ingen ursäkt att inte göra det. Tvärtom: att använda parlamentariska resurser i syfte att organisera och utföra terrordåd är motsatsen till förmildrande omständigheter.

Tusentals organiserade personer med gemensamma värderingar och målbilder kan per definition inte vara ensamma galningar. De kan dock vara terrorister, och de kan vara terrorister så till den grad att ett ännu starkare ord blir lämpligt:

Landsförrädare.

Ett konservativt förslag

Det råder en viss förvirring rörande konservatism i dagarna. Det är populärt att ta ordet i bruk, och det är precis lika populärt att inte veta vad det innebär. Än mer förvirrat blir det när så kallade konservativa vill använda direkt radikala metoder för att genomföra sina program - att riva ned den rådande ordningen och tvinga alla att underkasta sig ett imaginärt 'förr' är motsatsen till konservativt.

För att råda bot på denna förvirring, vill jag nu presentera ett konservativt förslag:

Inrätta matsalar dit vem som helst kan bege sig för ett gratis mål mat, utan krav på motprestation eller legitimation.

Det skulle kunna invändas att detta är ett radikalt förslag, men det är egentligen urkonservativt. Anledningarna är lika pedagogiska som upplysande.

Den första anledningen till att detta är konservativt är att det springer ur en gammal debatt. Debatten om gratis skolmåltider rasade både högt och länge, med inlagor från alla håll. Böcker skrevs, artiklar publicerades, utredningar gjordes. På det stora hela blev väldigt mycket sagt, och frågan blev etablerad i det allmänna medvetandet. Det är inte taget ur luften, och den som vill ta till sig av hur debatten gick har alla möjligheter att göra detta. Historien lever än.

Den andra anledningen är att vi kan anpassa befintliga organisationer för ändamålet. Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt, utan kan använda och vidareutveckla den kompetens som redan är i omlopp. I och med att varje skola redan bedriver verksamhet som är i det närmaste identisk med förslagets, så finns lokal beredskap att implementera varhelst det finns en skola. (Förvisso månne inte fysiskt i skolorna, men likväl: det är lättare att kopiera institutionellt vetande än att nyskapa det.)

Den tredje anledningen är att medborgarna redan är införstådda med idén. De behöver ingen extra utbildning eller information för att förstå vad det hela handlar om, utan är redo att ta ställning till sakfrågan här och nu. Var och en kan utifrån sin levda erfarenhet förstå hur och varför. Det vore inget radikalt brott mot den rådande ordningen, och ytterst få nya idéer behöver introduceras för att realisera den.

Konservatism är tanken att förändra långsamt, och att förändra på ett sådant sätt att kontinuitet upprätthålls mellan före och efter. Som du sett ovan så finns det redan ett institutionellt ramverk att bygga på, värderingarna är redan rådande hos befolkningen, och de politiska argumenten är redan introducerade. Det enda vi behöver göra är att bygga vidare på det som redan finns.

Låt oss ge mat till de hemlösa, papperslösa, fattiga och hungriga. Det är mindre komplicerat än det verkar.

Vi är alla flyktingar

Det är många flyktingar i rörelse nu i dagarna. Det finns också många anledningar att fly. Krig, svält, misär, terrorism. Hot om att dessa saker kommer att drabba en inom kort. Oron att ens barn inte kommer leva i en god värld.

Som de vise säger: det finns ingen brist på ondska i världen.

Det behöver inte sägas att flyktingar uppmärksammas väldigt mycket i medierna numera. I medierna och i civilsamhället - medborgare är mobiliserade i stor skala för att hjälpa där det behövs med det som behövs. Mat, kläder, förnödenheter. I mängder.

Månne behöver det sägas att det även finns godhet i världen.

Flyktingarna flyr från krig, katastrofer och omedelbar ondska. Det går inte att förneka att det de flyr från är av det objektivt otäcka slaget. Även du skulle fly från det om det drabbade dig och din familj.

De kommer hit i förhoppning om att det inte kommer att göra det. De har hört att detta är ett gott land och att det går att leva ett gott liv här.

Medan arbetet för att hjälpa flyktingarna pågår, börjar ett tvivel gnaga. Det är ett dovt gnagande, men det är envist, och det är konstant. Det är en fråga: är detta verkligen ett gott land att leva i? Går det att leva ett gott liv här?

Du kommer att tänka på din vardag. På det du oroar dig över. På att du kommer att ha hundratusentals kronor i studieskulder i onödan om du inte klarar examen. På att du kommer att förlora jobbet om du inte ler tillräckligt fejkengagerat nästa trötta måndag. På att det bara går att vara försenad med andrahandshyran ett visst antal gånger innan det börjar bli ett problem.

Skuld, arbetslöshet och hemlöshet. Det finns ingen brist på ångest.

Du kommer även att tänka på alla de saker du gör på grund av den ångest du känner över vardagen. På hur mycket den påverkat under ditt livs gång. På skolgången där allt motiverades med att du skulle få jobb efter skolavslutningen. På hur de redan i första klass skällde på dig och sade att om du inte gör som du blir tillsagd så kommer du bli arbetslös när du blir stor.

På att nu när du blivit stor så kommer du också bli arbetslös om du inte gör som du blir tillsagd tillräckligt lönsamt.

På att när någon säger "checka dina privilegier", så är det en påminnelse om att du har det bättre än andra, och att detta är en situation som kan förändras. Snabbt.

På att det liv du lever inte är byggt på en stabil grund, och att steget från vardag till kris är ett misstag bort. Och en olycka händer ju trots allt så lätt. Och att det är lättare att låta bli att ha ett socialt liv, eftersom de olyckor människor för med sig kan vara ödesdigra.

Även du är en flykting. Från ångesten, skulden, arbetslösheten och hemlösheten. Och det finns inget som säger att du kommer att kunna sluta fly inom det närmaste arbetslivet.

Men du är inte ensam. Prekariatet är globalt. Solidaritet finns.

Välkommen till den globala gemenskapen.

Ledarskribenter utan traditioner

Det finns ett antal skribenter på våra tidningars ledarsidor. Jag vill inte nämna namn, men du anar nog vilka de är. De skriver ganska ofta, och lika ofta blir en besviken på dem.

Det finns något av en korrelation.

Besvikelsen grundar sig dock inte där en tror. En skulle kunna tro att den grundar sig i att de med jämna mellanrum häver ur sig de mest hårresande dumheter som skulle få åsiktskorridorsanhängare att tappa hakan. Eller att de gör det upprepade gånger, på ett sådant sätt att det framgår att det inte bara är ett enstaka olycksfall i arbetet. Men det är det inte.

Nej, besvikelsen grundar sig i att en tror att de är liberala. Eller i alla fall håller sig något så när positivt inställda till de liberala fundament som vårt samhälle grundar sig på.

Varje gång en inser att de inte gör det, anfaller besvikelsen.

När en exempelvis tror att det här med likhet inför lagen är något vi alla kan komma överens om som generell bra idé, säger de någonting annat. Vissa ska drabbas hårdare av lagen, andra mindre. Vissa - exempelvis tiggare - anses inte behöva något lagstadgat skydd alls, vilket är en drastisk avgränsning av lagens omfattning.

De har en rad frågor där de på liknande sätt gör avsteg från liberala grundfundament. Gång på gång. Systematiskt.

Now, jag säger inte att de inte får skriva och tycka så. Men de blir väldigt mycket mindre besvikande om en redan från början utgår från att de har en apart hållning till den svenska statsförvaltningstraditionen, och vill göra någonting annat i stället. Det är den identitet de antagit, och den politik de valt att föra fram. Det finns inget att göra åt detta, och vi får helt enkelt utgå att de kommer fortsätta vara på det här viset.

Radikala.

Låt oss kalla det en trigger warning, och gå vidare med sundare läsningar. -

Det är förbjudet att läsa och sprida det här inlägget

Nu när det gått ett tag sedan den berömda propagandaincidenten i tunnelbanan, så kan vi konstatera att saker förändrats på yttrandefrihetsfronten. Och, för att inte försköna läget allt för mycket, att det förändrats till det sämre.

Till att börja med så måste allt som publiceras genomgå en granskning innan det släpps för allmän beskådan. De skrifter som anses strida mot sunt förnuft och god moral godkänns inte. Skrifter som uppmanar till kritik av den rådande ordningen går inte heller igenom, och för första gången på mycket länge hinner en vanlig människa läsa bokstavligen allt som publiceras.

Detta gäller dessutom retroaktivt. Det vill säga att skrifter som redan är publicerade men som strider mot förnuft och moral från och med nu är förbjudna att inneha och sprida. Den som innehar en kopia av en sådan skrift drabbas av dryga böter, och i ett par fall där det handlade om väldigt många otillåtna böcker utdömdes även fängelsestraff. De otillåtna texterna samlas in och bränns, för att minimera spridningsrisken. Det talas även om att bränna de som envisas med att producera otillåtna texter, i förebyggande syfte.

Utöver detta har även presslicensiering införs. Den som vill publicera någonting - alls - måste först registrera sig hos en central myndighet, och därutöver avlägga diverse administrativa avgifter. Den som bara vill publicera ett blogginlägg kan komma undan med att lägga ut några tusen, men de som vill publicera tidningar behöver rejäla ekonomiska muskler. Böcker är få förunnat.

...vafalls? Du tror inte på mig? Du säger att jag överdriver? Att inget av detta inträffat?

Tja

Det som beskrivs ovan är inskränkningar av yttrandefriheten. Det är ytterst osannolikt att något av dem kommer att inträffa som resultat av den osmakliga propaganda som SL av outgrundlig anledning tillät. Den nuvarande yttrandefrihetslagstiftningen lär vara brutalt oförändrad av det som inträffat, och vi kommer även i fortsättningen kunna skriva och publicera kritiska texter utan att behöva fråga någon om lov.

Om det som hände ska diskuteras i termer av yttrandefrihet, så behövs en påminnelse om hur inskränkningar av yttrandefriheten ser ut. Det är lätt att tappa bort sig i armviftarargument om vem som får och inte får säga vad, och glömma bort vad yttrandefrihet egentligen handlar om.

Känn dig påmind.

För övrigt anser jag att den svenska filmindustrin bör förgöras

Jag noterar att det är trendigt att försöka sätta dit sådana som mig (dvs folk under 30) i dyra civilrättsliga mål igen. Dyrt som i miljontals kronor i skadestånd, dvs dyrt som i mer pengar än jag och min familj sett under flera generationers tid.

Det är onekligen trevligt att bli bekräftad. Det är inte varje dag en blir påmind om att en kan ruinera en hel bransch genom att glömma bort att stänga av datorn ibland. Högeffektiv slacktivism är min favoritaktivism.

Denna gång använder de en intressant fras. Denna fras är "skada på filmens anseende". Vilket, onekligen, är en ordalydelse som öppnar för många läsningar. En sådan är att det inte går att kontrollera kvaliteten på filerna som fildelas och skärmarna som fildelar, och att det därmed i teorin är möjligt att spela upp en högupplöst film på en lågupplöst skärm. Vilket på något sätt skadar filmens anseende.

Det är inte en intressant läsning, eftersom ingen skulle säga att Citizen Kane är en dålig film bara för att den råkar finnas inspelad på en kass VHS-kassett någonstans. Gott anseende och god filmkvalitet finns bortom det enstaka exemplaret.

En mycket intressantare läsning är att det skulle kunna anses vara kränkande av filmens anseende att över huvud taget se filmen, och inse att den är (för att uttrycka det milt) motsatsen till Citizen Kane. Det vill säga en film som vare sig behöver ses om eller på något annat vis engageras i, vare sig emotionellt eller ekonomiskt.

En annan intressant läsning är att det skulle kunna anses vara kränkande med en väl(ut)bildad befolkning som kan se skillnad på kvalitet och massproducerad dussinvara. Särskilt om den ekonomiska grunden för ens massproducerade dussinfilmer är att folk inte kan se skillnad på kvalitet och dussinvara, och en bildad kritik av filmerna i fråga ger vid handen att det är just dussinvaror vi har att göra med. Det vore, utan vidare, ett bakslag för anseendet. Och det framtida seendet.

I övrigt ställer jag mig frågande till hur de som eventuellt fälls för fildelning ska kunna lägga pengar på film igen. Det tog min familj åtskilliga generationer att nå upp ens till den första miljonen, och det är inte orimligt att anta att det finns ett begränsat antal miljonärer i landet. Om allt fler blir dömda till miljonskadestånd, så finns det i längden allt färre som kan lägga pengar på film, vilket underminerar marknaden för nya aktörer.

Särskilt om dessa aktörer själva blir dömda till miljonskadestånd i sina försök att skaffa sig en välrundad allmänbildning genom att se så många filmer som möjligt.

Månne finns det intressanta läsningar av orden "skada på den svenska filmindustrins anseende" inbakade i detta. -

Patrioter! Hör mig!

Nationen är under angrepp. Den ryska propagandan väller in över oss, och det blir allt svårare att skilja fakta från fabrikation, lögn från sanning, verklighet från fiktion. Det är oklart vad som gäller och vad som händer. Vem är vem, vem gör vad och gör de rätt?

Propagandan lägger sig som ett filter mellan oss och verkligheten, och det är svårt att veta om vi gör rätt. Eller om vi ens vet vad vi vet. Vilket, i försvarspolitiska termer, är halva striden.

Som tur är, är vi inte försvarslösa. Vår beredskap är god. I många år har landets nationalistiska krafter envetet stått emot liknande propagandasatsningar, och står nu fullt rustade att genomskåda även dessa nykomlingar. De som med rak rygg och nationell stolthet proklamerat att de genomskådat PK-mediernas lögner och manipulationer, står nu lika stolta och rakryggade till nationens förfogande i dess propagandaförsvar. Deras erfarenhet är vår erfarenhet, och deras skarpa ögon är vår sköld.

Det vore landsförräderi att inte slå vakt mot ryssen.

Det är därför hög tid att dessa våra luttrade antipropagandasoldater mobiliserar sig. Dels genom att systematiskt skärskåda den propaganda som ryssen sänder mot oss och våra potentiella bundsförvanter (Finlands sak är måhända inte längre vår, men den är definitivt inte ryssens). Dels genom att omformulera sina antipropagandastrategier från PK-skärskådande till ryska förhållanden. Det som fungerar för PK-medierna är inte automatiskt användbart på ryssen, men eftersom propaganda är propaganda så följer de ändå samma principer. Erfarenheter från att genomskåda PK-propaganda är användbar när det gäller att skärskåda ryssprogaganda. Slagfältet har skiftat, men vapnen är desamma.

Men mestadels kan de vara till hjälp genom att högt och tydligt proklamera att de inte tänker lyssna till utrikisk propaganda. Nationen är en suverän enhet som inte böjer sig inför främmande lögner, och det finns ingen anledning att förneka detta. Vår beredskap är god, och kan bara bli bättre. Bättre, mer allestädes närvarande och mer otvetydigt formulerad. Med klar stämma proklamerad.

En svensk tiger inte längre. Den tiden är förbi.

Res er, patrioter! Er tid är nu! Er erfarenhet är landets försvar, och er insats dess sköld. Låt inte nationen stå oförsvarad mot det ryska hotet!

Jag är inte Charlie Hebdo

Jag är inte Charlie Hebdo.

Jag vill vara överdrivet övertydlig med detta. Charlie Hebdo är, i ordets alla bemärkelser, en dumtidning. En tidning för dumma; en tidning som fördummar; en tid för dumhet. Jag har inget till övers för den, och för tydlighetens skull vill jag återupprepa ordet dumtidning en sista gång.

Jag är inte Charlie Hebdo.

Som tur är så behöver saker inte gillas av mig för att få finnas. Än mer så behöver de inte gillas av mig för att omfattas av det skydd mot våld som är grunden för vårt samhälle. Faktum är att de på det stora hela inte behöver gillas av någon för att omfattas av detta skydd - det omfattar alla, vare sig vi gillar dem eller inte.

Vare sig vi gillar det eller inte.

Attacken mot Charlie Hebdo är inte, som många säger, en attack mot yttrandefriheten. Det är, på det stora hela, märkligt att göra det till en yttrandefrihetsfråga. Det är en attack, rätt och slätt, ett terrordåd. Det behöver inte vara något annat. Ett terrordåd utfört med berått mod.

Det är hemskt nog.

Problemet med att envisas med att kalla det en attack på yttrandefriheten är att så väldigt många andra saker inte kallas attacker mot yttrandefriheten. De många attackerna mot landets moskéer, exempelvis, kallas inte attacker mot yttrandefriheten, trots att de i mångt och mycket följer samma mönster. Trots att de, i allt väsentligt, är attacker mot friheten att yttra det som bäst yttras i moskéer, och trots att de som attackerar gör det i syfte att begränsa friheten att göra sådana yttranden.

Varför är en attack på en fransk dumtidning en attack mot yttrandefriheten, medan en attack på en moske inte är det?

Varför uppvärderas det ena till en symbol för yttrandefriheten som sådan, medan det andra inte gör det?

Varför anses det ena vara mer värt att skyddas mot våld än det andra?

Det är en fråga som inte har någonting med yttrandefrihet att göra, men som blir väldigt svår att leva med väldigt fort om den envist ska ställas med yttrandefriheten som grund.

Vems yttrandefrihet är värd mest?

Vem är värd mest?

Jag hoppas att det inte är Charlie Hebdo.

Den buktande signalpolitiken

Ni har förmodligen hört att the Pirate Bay blivit utsatt för en razzia igen. Och om ni är inne i svängen så har ni förmodligen också hört om de speglar och okynnesbuktar som återuppstått sedan razzian. Och om du läser detta i framtiden, så kommer detta med största sannolikhet vara ännu ett delmoment i den långa historien om hur TPB går ner, upp, ner, upp, ner, upp.

Jag, för min del, har svårt att bry mig mindre.

Missförstå mig rätt nu. Det är ett mycket nyanserat ickebry, den typen som allt för ofta går förlorad i uppskruvade politiska samtal och snabbskrivna nyhetsartiklar.

Jag bryr mig inte om ifall Pirate Bay lever eller inte. Det är bara en hemsida, och en överlastad reklamfylld sådan till på köpet. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och som dessutom har mer av samma sak. Många fler, mycket mer. Det är inte så att fildelningen som fenomen står och faller med TPB, och om något så skulle fildelningen uppleva något av en boost om TPB försvann.

Men.

Jag bryr mig att det varit en razzia. Och det på grund av vad jag just sagt om TPB. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och om razziorna är tänkta att ha någon effekt så kommer de behöva bli både långt snabbare och långt fler.

Om de vill ha effekt.

Problemet med denna upptrappning i kriget mot fildelning är att det, liksom alla krig, kommer att drabba oskyldiga som råkar befinna sig i närheten. Folk som råkar ha en server i närheten av en piratserver riskerar att få denna beslagtagen av bara farten. Oskyldiga kommer att pekas ut och få sina hem och/eller serverhallar invaderade på lösa grunder. Och, för att verkligen göra saken värre, så kommer de polisresurser som läggs ned på att utföra allt detta inte att läggas på att stoppa annan brottslighet.

Det är en märklig ordning när en stulen mp3-fil värderas högre än en större cykel. Det skickar signaler.

Samtidigt kommer ingenting förändras av att en eller två eller ens femton sidor går ner. Det är lika lätt att sätta upp en ny piratsida som det är att starta en blogg, och filerna slutar inte finnas på internet bara för att en viss piratsida gör det. Det kommer att bli väldigt mycket ståhej och insparkade dörrar för ingen nytta.

Så.

TPB är nere. Det är okey. Det som inte är okey är att resurser slösas på åtgärder som bevisligen inte fungerar, som rent teoretiskt inte kan fungera och som rent praktiskt enbart leder till att oskyldiga medborgare drabbas i onödan.

Det finns bättre saker att göra. Onekligen.

Två tankar om valresultatet

Det ligger en milt traumatisk stämning över landet så här efter valet. En vanlig fras som upprepas är "tretton procent", och förvåningen är enorm att denna procent blivit så hög som den är. Alla förvåningar efter förklaringar, och så även i det här fallet. What gives?

Jag vill i all stillsamhet föreslå två premisser att utgå ifrån i detta sökande. Dessa är som följer:
1. Väljare är i allmänhet mindre radikala än de partier de röstar på
2. Det är dumt att anamma sina motståndares verklighetsberättelse

Vilket är ett annat sätt att säga att folk vanligtvis inte håller med partier till 100%, men kan tänka sig att kompromissa med vissa saker för att försona sig med den övergripande tendensen med partiet i fråga. Sund skepsis är sund, och någonstans måste alla väljare försona sig med tanken att val handlar om det alternativ som är bättre än alternativen.

Vilket gör tanken om att 13% av befolkningen är fascister en smula missvisande. Att de röstat som de röstat är som det är, men det betyder inte att de håller med partiet till 100%. Det betyder bara att de tycker att det är bättre än alternativen.

Onekligen en inte helt bekväm tanke. Men siffran är som sagt som den är.

Vad vi inte vill göra är att falla i fällan att anamma motståndarnas världsbild. Det vill säga, vi vill inte utmåla landet så som bestående av 13% oföränderliga fascister vars livsmål är att återupprepa historien. Vi vill inte heller utmåla de resterande 87% som den goda majoriteten vars livsmål är att förhindra att den skadliga minoriteten får ett allt för starkt fotfäste i det goda men bräckliga samhället.

Det finns, för att uttrycka det milt, vissa likheter. Och det duger inte att bli fascister för att förhindra fascism - vi behöver inte bomba byn för att kunna rädda den.

Det ligger en milt traumatisk stämning över landet. Förklaringar sökes. Jag kan bara hoppas att vi söker dem på rätt ställe. För att anspela på ett annat uttryck: den fulle mannen letade efter sina nycklar under gatlampan, inte för att det var där nycklarna tappades, utan för att det är där ljuset är. -

Dessa märkliga ordningar

Att vara retoriker är att befinna sig i en märklig situation nuförtiden. Å ena sidan är världen mer baserad på färdigpackad kommunikation än någonsin, vilket är något av ett guldläge. Å andra sidan är världen mer baserad på färdigpackad kommunikation än någonsin, vilket gör att det inte krävs allt för stor analys för att förstå samtiden.

Om du är en sunt tänkande person med förnuftet i behåll, så är detta smått förbryllande - hur kan någonting vara både A och icke-A samtidigt?

Det är onekligen märklighetens kärna. Och retorikens. Dissoi logoi.

Det enklaste exemplet på märkligheten är detta supervalår som pågår. Det skulle kunna tänkas att utrymmet och möjligheterna för retoriska analyser i det offentliga är enorma - konstanta utspel, konstanta debatter, konstanta försök att på olika mer eller mindre effektiva vis förmå väljare att välja.

Det skulle kunna tänkas.

Om det inte vore för att hälften av det som sägs är halvfabrikat, och hälften förutsätter att publiken hör det sagda för första gången. Vilket inte är överdrivet intressant, och inte heller överdrivet intressant att analysera.

Ni som läst analyser av diverse partiledardebatter har förmodligen förstått detta till döds vid det här laget. Frågan om vem som vann och vem som gjorde mest/bäst intryck är dödstrist för alla inblandade, men det är också den enda fråga som är tydlig nog att motivera de allt snabbare medierna att fråga en retoriker vad de tyckte om debatten.

Det enda som får plats är svar som är bestämda på förhand. Vem som använde vilka figurer, vem som hade stadigast kroppsspråk, vem som upprepade sina talking points mest kamerafähigt. Diskursivt halvfabrikat, svar som inte behöver någon direkt eftertanke. Utfyllnad. Fluff. Retorisk parafernalia.

En retoriker behöver göra två analyser. Den ena av vadhelst som råkar vara på tal. Den andra av dom som råkar vara mottagare för det en säger. Varpå den första analysen behöver förpackas på ett sådant sätt att den blir begriplig i ljuset av den andra - det vill säga för läsarna/lyssnarna. Vilket, när det gäller partiledardebatter, leder till de döträliga analyser du läst hittills. Eftersom det är de som förstås och (viktigt i sammanhanget) ges utrymme.

Om du är läskunnig och formar dina tankar kring vad du läser, så undrar du inom en snar framtid vad det är som utelämnas från den första analysen. Bra läst, bra undrat.

Varje retorisk situation är en sammansmältning av ethos och kairos. Varje given retorisk aktör siktar på att genom diskursiv handling förändra den sociala position hen innehar i det sociala fält hen utgör eller önskar utgöra en deltagare i, och genom att strategiskt välja att ikläda sig vissa subjektspositioner skapas möjligheter att säga sådant som inte skulle kunna sägas annars. Varje språkhandling sker primärt performativt - en person blir till som socialt begriplig aktör genom att ha agerat som om hen varit det hen blir begripen som. Denna cirkularitet skapar ett register av legitima talare och uteslutna andra, och bara den som är fräck nog att kortsluta processen blir sedd som relevant i sammanhanget. -

Om du slutade läsa vid orden ethos och kairos, så förstår du i praktisk handling vari märkligheten ligger. Om du insisterade att läsa igenom helheten utan att egentligen förstå, så förstår du också - det var en himla massa ord utan resonans. Det är, med färre ord, vad som behöver skalas bort för att kunna fungera i medierna. Till förmån för halvfabrikatet. Det som hinner sägas.

Till sist blir en Ulf Bjereld. Vilket också är ett märkligt öde, onekligen. -

På spaning efter den signalpolitik som flytt

Det finns en sak jag inte blir klok på angående skeendet i Ukraina, och det är varför det inte slås mer politiska mynt av den i inrikes sammanhang.

Now, det skulle kunna hävdas att det pågår något av ett myntslageri angående vårt försvars nuvarande status av ickeförsvar. Det pågår förvisso i en liten skala, med ömsesidigt smågnabb här och där. Men det håller inte i längden, i och med att vårt försvars nuvarande situation är resultatet av en blocköverskridande konsensus av öronbedövande tystnad. Alla har varit brutalt överens om att vi inte behöver ett försvar som kan försvara landet, och att vi inte behöver lägga ner försvaret. Bägge två, samtidigt.

Dessa två saker i kombination leder till att vi idag kan konstatera att den största utmaningen inför ett eventuellt ryskt anfall är att hinna tanka pansarvagnarna i tid innan de anländer. Men bara om de anländer på kontorstid, och helst inte på Gotland.

Det finns med andra ord inte så många mynt att slå i den riktningen, vare sig för högern eller vänstern.

Ett tacksammare ämne att kapitalisera på är FRA. Helt plötsligt finns det ett yttre hot som skulle kunna motivera verksamhetens existens och omfattning, och det skulle vara ytterst svårt att säga emot behovet av tidiga varningar inför ett kommande angrepp. (Särskilt om vi tar det ovan sagda i beaktande.) Alla pusselbitar skulle falla på plats, alla tvivel skulle undanröjas, alla tankar på att det hela är ett onödigt slöseri med integritet och pengar skulle vara lika bortblåsta som stormen Gudrun.

Det skulle kunna göras. I stället: tystnad.

Det går att spekulera kring varför denna tystnad är så påfallande. Det skulle kunna vara att våra ärade makthavare är usla på PR, och inte känner igen ett gyllene tillfälle när det ser ett. Vilket, onekligen, är en tilltalande tankegång, om inte annat för att det alltid är trevligt att sparka uppåt.

En alternativ hypotes är att våra ärade makthavare kan sin PR, och är fullt medvetna om att FRA egentligen inte alls används för att hålla koll på utländska hot. Så för att undvika att dra uppmärksamhet till att en verksamhet vars uttalade mål inte har någonting att göra med vad den egentligen sysslar med, gör de den klassiska manövern att lägga locket på tills situationen blåst förbi. Tiden läker alla sår som inte rivs upp, trots allt.

Ett tredje alternativ är att det i efterhand kommer att komma fram att FRA i ett tidigt skede uppfattade och delade uppgifter om situationen i Ukraina, och att de spelat en avgörande roll bakom kulisserna. Vilket de givetvis inte kunde berätta om när det hela pågick (av naturliga skäl), men när lugnet lagt sig så finns det alltid utrymme att berätta att beredskapen var precis så god som den planerades vara. Ex post facto. Men bara när det är väldigt uppenbart att skeendet är över (av naturliga skäl).

Det är en märklig tystnad. Var det inte för precis dessa eventualiteter myndigheten reformerades? Är inte detta den optimala situationen för en signalspanande verksamhet med internationellt fokus? Är inte detta bokstavligen den eventualitet som i all argumentation fram tills idag har legitimerat massövervakningens existens?

Inte?

Det får onekligen ordet 'signalpolitik' att framstå i ett nytt ljus.

Så giv oss vår opartiska radiostation

Jag lyssnar inte överdrivet ofta på SR. Det händer under två ytterst specifika omständigheter, varav den ena är julaftons morgon, när jultomten talar med barnen (traditioner är viktiga). Det andra, aningen mer förekommande omständigheten, är när jag är i tvättstugan, och den obligatoriska stugradion är förinställd på någon av deras kanaler.

Bägge dessa tillfällen påminner mig om hur extremt ideologiska SR är, och om hur radikalt politisk deras funktion är.

Vad är deras funktion? Vad är deras budskap? Vad är det de säger, mellan raderna?

"Allt är normalt. Allt är som det ska vara. Det finns inga problem. Om det hade funnits problem, så hade vi berättat om dem. Vi berättar inte om problem just nu, alltså är allt normalt, som det ska vara."

Det går inte att överskatta hur viktig denna funktion är. Hur samhällsbyggande det är att ha en lugnande röst i vardagen som säger att världen inte håller på att gå under, att allting är så pass lugnt att vi kan ta det lugnt, att morgondagen kommer att se ut ungefär som idag. Att allt är som det ska, och att det är tillåtet att tycka att saker nog är rätt bra trots allt.

Allting är som det ska. Det finns inga ideologiska eller systemiska fel i den rådande ordningen. Fortsätt leva ditt liv som du gör nu.

Samhällsbyggande och samhällsbevarande.

Det är i ljuset av detta vi borde se SRs senaste försök att hålla sig opartiska. De försöker inte hålla sig opartiska per se - de försöker tvärtom fortsätta hålla sig partiska till den rådande ordningen. Allting är som det ska vara, det finns ingen anledning till oro. Fortsätt leva som du gör, gör ingenting som skulle kunna orsaka förändring.

Gör absolut ingenting som skulle kunna belysa de inneboende konflikter och motsättningar som finns i dagens samhälle.

Det vore ju trots allt att vara partisk med alla dessa märkliga människor som anser att ordet "förändring" inte per automatik också betyder "försämring". Och så kan vi ju inte ha det.

Inte i Sveriges Radio. Den mest bevarande och traditionella institution vi har.

Men inte den mest opartiska.

Den mest minmaxade politiska analys du någonsin läst

Den senaste tidens fokus på Max är intressant och positiv. Dels för att det alltid är positivt att våra konsumtionsmönster hamnar under den politiska luppen, och dels för att det är intressant att se vad som händer när alla talar om samma sak. Jämförelser blir så mycket enklare då.

Det är som bekant valår. Det som i vanliga fall skulle lett till att ett företag tvingats erkänna att det de gjort var urbota korkat och därmed inte kommer att hända igen, leder under ett valår till att samtliga politiska aktörer får akuta ryck i märgen tills de uttalat sig om det. Vilket leder till att samtliga politiska aktörer uttalar sig om det. Och i stället för att konstatera att "hörrni, det där var urbota korkat, låt bli att göra om det", tas allt till en helt ny nivå.

Om vi ska tro tonläget, så kommer den svenska ekonomin att gå under på fem minuter om någonting kring restaurangmomsen ändras. Det är inte lika allvarligt när det gäller skattesatser för unga arbetare, där en eventuell ändring kommer ta en hel kvart på sig att ödelägga all ekonomisk aktivitet.

Vi ska förmodligen inte tro tonläget. Särskilt inte om vi lyssnar till andra sidans likartade hyperboler. Vi skulle kunna få intrycket att det inte finns några andra viktiga frågor inför supervalåret 2014 än hamburgerkedjors vara eller inte vara, och det blir en smula skevt att basera sin politiska analys på att Sverige på något vis blivit en hamburgarbaserad ekonomi utan att någon märkte det.

Det intressantaste en kan göra i sammanhanget är att ställa frågan: av alla saker som skulle kunna sägas, så väljer de inblandade att säga precis det de säger. Varför? Av alla möjligheter som finns i universum, av alla möjliga alternativa diskursiva stigar som skulle kunna vandras, av alla restauranger de skulle kunna stiga in i, så väljer de denna.

Varför?

Om det beror på att vi lever i ett så fullbordat samhälle att det finns ett underskott av andra konfliktytor att skapa politik kring, så är det en bra sak. Vi fulländade samhället, gjorde politik överflödigt. Achievement unlocked.

Om det beror på att det finns en hel drös andra problem som är så pass olösliga att den enda vägen framåt för den som vill bedriva valrörelse är att prata om någonting trevligt i stället -

Well.

Det är onekligen en intressant utgångspunkt för en politisk analys.

Som om integration inte handlade om dig

Det största misstaget en kan göra gällande integrationsfrågan är att tro att den handlar om invandrare.

Make no mistake. Det finns gott om "infödda" som är allt annat än integrerade, och som inte heller kommer att bli integrerade. Någonsin. Som gett upp alla försök på att bli integrerade, och som inte tänkt tanken på att försöka på så länge att de glömt hur den formuleras.

Det kan handla om droganvändare som bara har nästa fix för ögonen.

Det kan handla om den som inte har en adress att kalla ett hem.

Det kan handla om den som varit för fattig, för hungrig och för övergiven för att vara någonting annat.

Det kan handla om den som fått nej från samhället så många gånger att det mist all legitimitet.

Det kan handla om den som är så pass rädd för konspirationer och massinvasioner att hen inte ser någonting annat.

Det kan handla om den som är nominellt integrerad, och som hatar varje dag av det med en infernalisk glöd som får solen att rodna.

Det kan handla om den som inte vet vad som finns att bli integrerad till.

Det största misstaget en kan göra gällande integrationsfrågan är att tro att den handlar om invandrare.

Varför skulle den göra det?

Den som inte har något att ljuga om har inget att dölja

Många reagerar på den senaste tidens massiva avslöjanden om den massiva massövervakningen. En del reagerar med ett "och? det är väl inget förvånande? det visste vi ju hela tiden!".

Det enda rätta sättet att svara på sådant är att säga "och? det är väl inget förvånande att du tänker så? det visste vi ju hela tiden!". Utan vidare pardon.

Det stora problemet med att inte bli förvånad är att saker inte blir bättre bara för att de funnits länge. Det som var fel igår är lika fel idag, och det enda som förändrats är hur mycket de som sitter vid spakarna kan skylla ifrån sig med ursäkten att de inget visste. För de visste, och alla andra visste också. I längden blir det pinsamt genomskinligt att låtsas inte veta, och försöken att hålla masken än pinsammare.

Så som vår ärade utrikesministers försök i en nyligen publicerad debattartikel. En välvillig tolkning av denna är att Bildts tysta diplomati är ytterst effektiv, och i praktiken leder till att han inte ens hörs här på hemmaplan. Den egna regeringen tycks definitivt inte ha hört beskedet om att Sverige är (eller ens borde vara) ett föredöme när det gäller övervakning, och tänker därmed inte lyfta ett finger för att göra verklighet av de fagra orden. Den tysta diplomatin är så pass effektiv att inte ens det egna laget hör den.

Problemet med att låtsas inte veta om hur landet ligger är att en tvingas ljuga om det. Och ju längre en ljuger om någonting, desto mer invecklade behöver ljugandet bli, och desto mer förväntat blir det. Efter hand blir det så pass förväntat att allt misstros. I längden blir det möjligt att vara helt sanningsenlig och ändå tas för den lögnare en är.

Vilket onekligen är en intressant sits att försöka styra ett land från. Det är i det närmaste motsatsen till den regeringsduglighet som vår sittande regerings propagandamaskineri är så förtjust i att prata om.

Ty ett propagandamaskineri är vad det är. Av nödvändighet. Om en sten inte är en sten, vatten inte är vått, och två plus två inte är fyra - då återstår bara att vrida och vända på sanningen tills lögnen framstår som ett bättre alternativ.

Det spelar ingen roll huruvida en gillar eller ogillar den de facto pågående massövervakningen - läget är problematiskt i vilket fall. Antingen eftersom övervakningen pågår, eller för att det ljugs om den.

Det är en öppen fråga vilket som är värst. Bli inte förvånad över ifall du byter uppfattning om saken med jämna mellanrum. -

Integritetsfrågor for dummies

Det sägs ibland att det är svårt att förklara integritetsfrågor. Att det är ett gäng abstrakta principer som den vanliga pöbeln har svårt att förstå, och som kräver sina år i det akademiska för att greppa.

Folk säger de märkligaste saker.

Det är egentligen väldigt enkelt att förklara dem. Det gäller bara att börja i rätt ände.

Så som med frågan: vad skulle du säga om Hells Angels flyttade in i ditt hem?

Det vore onekligen ett integritetsbrott av enorma mått om de en dag helt okynnes bestämde sig för att bo i ditt vardagsrum, äta din mat och på det stora hela dominera ditt hem. För att inte tala om den där inte helt subtila känslan som uppstår när de rotar igenom alla de skåp, garderober, skrymslen och vrår som råkar innehålla allt du kallar ditt.

Det är inte en svårförklarad känsla. Det krävdes färre än hundra ord att förmedla den.

Det som är svårare att förklara är varför polisen ska ges tillträde till alla dessa skåp, garderober, skrymslen och vrår. Särskilt med motiveringen att det håller borta Hells Angels och andra skrämmande personer vi inte känner. Det kan jämföras med att tända eld på något i brandförebyggande syfte: det kommer förvisso inte att brinna senare, men skadan är redan skedd.

Nu kommer det förstås invändas att det finns tillfällen när polisen borde kunna titta in i dessa utrymmen. Brottsförebyggande och bevissäkrande och husrannsakande och så vidare. Förvisso. Men inte alltid, närhelst de råkar känna för det. Det finns ett värde för alla inblandade i att det är ett mindre hästjobb att få tillstånd att göra en husrannsakan - det betyder att det inte händer så ofta, och att det finns en väldigt bra anledning tillhanda när det väl behöver hända.

När det gäller husrannsakningar så finns rutinerna för detta på plats. Det är ett mindre hästjobb att få till stånd en sådan, och alla förstår att fallet med den sprängande huvudvärken är ett fail av katastrofala mått.

Men när det gäller dina digitala skrymslen och vrår, så är det dock annorlunda. Där har alla spärrar släppt, och allt som kan bli genomrotat blir genomrotat. Allt. Utan att någon behöver motivera det för någon. Alls.

Frågan är: vad de gör med det de hittar i sitt rotande? Vad gör de med ditt privatliv?

De säljer det. Till ryska maffian. Till amerikanska regeringen. Till högstbjudande. Till vem de vill.

De vet var du bor. Och allt annat om dig.

Du kan börja tycka det är milt obehagligt nu.

Det är aldrig för sent att fortsätta envisas

Det rör sig. Sakta men långsamt så börjar opinionen vända. Från både höger, vänster och överallt annars hörs indignerade rop om att övervakningen gått för långt. Att det inte är värdigt ett samhälle att dess medborgare inte kan förvänta sig att ha något privatliv alls. Att det finns ytterst negativa konsekvenser av att ständigt behöva självcensurera varje ord, handling och kommunikation, eftersom det vid varje punkt finns någon som lyssnar. Eller, än värre, när som helst kan plocka fram dokumentet om en själv och ta del av ens vardag - i dokumenterad detalj.

Det rör sig.

Det är onekligen på tiden. Inte minst som saker håller på att hetta till ordentligt, med allt som följt på Mannings och Snowdens avslöjanden.

För oss som varit med ett tag kan det tyckas lite yrvaket. Som att de borde ha reagerat tidigare. Som att det är för sent att börja nu, när det funnits gott om tidigare tillfällen att haka på tidigare. Som att dessa nykomlingar inte vet bättre, och inte visar tillbörlig respekt för de etablerade i genren.

Det kan kännas så. Det är inte konstruktivt, men det kan kännas så likväl.

En mer pragmatisk approach är att tänka att det aldrig är för sent att få förstärkning, och att kampen inte är över förrän den är vunnen. Alla behövs.

Så när nu opinionen håller på att vända, och yrvakna uppvaknanden sker på löpande band - hälsa dem välkomna. Inkludera dem. Stötta och uppmuntra deras fortsatta informeranden om den vardag vi lever i. Informera dem om vad som görs, vad som har gjorts och vad som kan göras.

Ty det finns mycket kvar att göra. Årtionden av ackumulerade övervakningslagar avskaffar inte sig själva, trots allt.

Bland de som nyligen fått upp ögonen för hur illa däran det numera är med privatlivet, så finns det något av en tendens att säga att Piratpartiet inte gör tillräckligt. Det är en väldigt fin sak att säga, egentligen, eftersom det som egentligen sägs är detta: ni gör en bra sak, och ni gör inte tillräckligt mycket av den.

Bättre beröm finns knappt. Eller en bättre anledning att fortsätta med förnyade krafter.

Tillsammans är vi trots allt många.

Du är kanske för gammal för att komma ihåg det här, men internet är ingen nyhet längre

Det bästa med att vara pirat är att det går att vara helt viss om att ens politiska tankegångar kommer att förvandlas till konkret politik inom en snart framtid. Det kommer i det närmaste att hända av sig självt, och det enda en egentligen behöver göra är att vänta på att motståndet dör av naturliga orsaker. När ingen längre kommer ihåg varför det är en bra idé att genomföra helt självklara reformer av samtiden, så kommer de att genomföras. Inte för att någon tvingar det att hända, utan för att det är den självklara saken att göra - samtiden kräver en politik anpassad till samtiden, och när gårdagen är död och begraven så är det samtiden som bestämmer.

Det är bara att luta sig tillbaka och låta framtiden närma sig en dag i taget. Av naturliga orsaker.

Now, de av er som någon gång varit engagerade i ett politiskt förändringsarbete vet att orden "det är bara" och "händer av sig självt" i praktiska termer översätts till "vi kommer att behöva arbeta häcken av oss relativt non stop under längre tidsperioder, vi kommer att möta motstånd under alla relevanta moment  under arbetets gång, och tusentals av de samarbeten som skulle kunna leda till en konstruktivare vardag för alla inblandade kommer att förhindras av orsaker som vore skrattretande om de inte vore en direkt orsak till frustrerat hårsliteri".

Det finns gott om anledningar till att folk tröttnar på applicerad politik. Saker som händer av sig själva är en av dem.

Anledningen till att just pirater kan känna större tillförsikt än andra när det gäller framtiden är att samtiden med tiden kommer kräva allt mer energi att bevara. För varje år som går så kommer ännu en årskull som inte minns tiden före internet att ta studenten, och för för varje år som går så kommer deras krav på samtidsanpassning vinna allt större gehör hos de äldre. Eftersom de sakta men långsamt blir äldre. Vilket leder till att det kommer krävas desto större propagandistiska insatser för att påminna alla inblandade om att internet fortfarande är en nyhet som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera.

De som tog studenten i år föddes 1994. Det finns hemsidor som är äldre än så.

Allt detta skulle kunna få en att undra vad som är poängen med att anstränga sig politiskt. Det verkar ju trots allt vara väldigt mycket frustration för någonting som kommer att inträffa ändå, och det finns bättre saker att göra än att slita sitt hår i onödan.

Poängen är att det gör skillnad. Och att denna skillnad är skillnaden mellan tio och femtio år. Tio år med ivrigt iscensättande av framåtriktade reformer, eller femtio år av allt desperatare motreformer och sanktioner mot de som råkar vara födda för sent. En lugn övergång mellan nu och senare, eller en allt våldsammare konflikt mellan en förlegad världsbild och framåtriktade medborgare.

Jag säger våldsam, eftersom det redan idag är tal om att sätta sådana som mig i fängelse, utsätta oss för godtyckliga husrannsakningar, och på ett otal andra sätt förklara oss vara andra klassens kriminella medborgare. Allt för att stoppa en fildelning som kapitalt misslyckats förstöra någonting alls under de decennier den pågått.

Det gick att kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Det hände. Men det behöver inte fortsätta hända. Det kan förändras, och det kommer att förändras. Men hellre förr än senare. Och helst utan att någon behöver dö under tiden.