Tre punkter om sexism

Det pågår just nu ett arbete med att belysa och problematisera reellt existerande sexism. Eller, rättare, det pågår alltid ett sådant arbete, och detta når något av en höjdpunkt just nu.

För att inte bli en av dem som håller sig på sidlinjerna och håller med i smyg utan att egentligen göra så mycket väsen av mig, så tänker jag härmed göra lite väsen av mig. Genom att punkta och punktera tre invändningar som allt arbete mot sexism med närmast sociologisk nödvändighet drabbas av.

Here goes.

1. Men jag har inte drabbats av det! Problemet med sexism är överdrivet!

Till vilket jag bara kan svara - grattis, du upplever dig inte vara föremål för öppen sexism! Förhoppningsvis är det möjligt att i en utopisk framtid göra detta till en universell upplevelse, men tills vi nått dit så är det enbart selektivt goda nyheter. Det är positivt att just du slipper eländet; detta plus blir dock ett minus om det innebär att du aktivt motsätter dig arbetet med att hjälpa de som faktiskt utsätts för det.

Förhoppningsvis kan vi komma till en punkt där det positiva inte absolut måste samexistera med det negativa.

2. Men det händer överallt, det är inte bara vi!

Vilket förvisso är helt sant. Det är också irrelevant, eftersom sexism inte är okej var det än förekommer. Och än mer eftersom det kan sägas om allt arbete mot sexism överallt - i och med att det händer just överallt, så blir varje specifik åtgärd mot det en otillräcklig åtgärd.  Eftersom det händer överallt, och åtgärden inte gör det.

Som med alla stora projekt som inte kommer att bli klara inom den närmaste kvarten, så gäller dock den generella princip som väglett så många: vi måste börja någonstans. Och om vi inte börjar med oss själva - tja, vad säger det egentligen?

3. Men jag är inte en del av problemet!

Det här är det lurigaste, eftersom du förmodligen är det utan att veta om det. Sexism handlar inte om att utföra eller inte utföra en viss handling - det är inte som aktiv rökning, där gränsen mellan att tända och att inte tända en cigarett är självlysande övertydlig. Snarare är det som passiv rökning, där det blir värre ju längre en befinner sig i närheten av det utan att göra någonting.

Att själv aldrig utföra någonting sexistiskt är inte en garanti för att inte bidra till strukturell sexism. Problematiken ligger djupare än så, och envisas med att dyka upp i de mest oväntade och vardagliga av situationer. Den är det defaultläge som det mesta återvänder till när ingenting särskilt görs.

För att förekomma en omedelbar invändning - ja, jag är också en del av problematiken. Det händer oftare än det borde att jag gör (eller inte gör) någonting, för att omedelbart inse att detta någonting var lite dummare i huvudet än det behövde vara. Förhoppningsvis hinner jag påpeka detta innan tillfället försvinner.

Ingen går säker. Inte du, inte jag, inte någon.

Förhoppningsvis så kommer detta förändras framöver. Men om någonting framgått med all önskvärd tydlighet av det politiska så är det att ingenting förändras av sig självt, och att det krävs en hel del ansträngning för att rucka på den ordning vars enda egentliga pro-argument är att den råkar finnas.

Ty sexism har inte mycket annat som talar för den. Förutom när vi gör det - vare sig vi menar det eller inte.