När förståelsen förmedlas med en rak höger

Jag har just läst två debattartiklar. En från Oscar Swartz och en från Lisa Magnusson. Om du vill ha lite sammanhang till det som komma skall, så är det en idé att skumma igenom dem innan du gr vidare.

Det är okay. Det här är textform. Allt finns kvar när du kommer tillbaka.

Så. Har du börjat tänka på Habermas än? Om inte, så har ju just läst namnet, och tänker på det just därför. Så låt oss fortsätta tänka på Habermas.

Vem tusan är Habermas? kanske du frågar nu. Den korta versionen är att hen har skrivit väldigt mycket om kommunikation och samtalsformer, och att dessa skriverier har väldigt mycket att göra med vad Oscar och Lisa säger.

Hens stora gärning att beskriva det ideala samtalet. Det samtal där det enda som räknas är de argument som läggs fram, och där det enda medlet för övertygelse som verkar är det bättre argumentets maktlösa makt. Det vill säga det argument som inte har något annat som talar för det än det faktum att det är logiskt bättre än de andra. Där förnuftet allena har betydelse, och där den övergripande målsättningen ligger i att finna ömsesidig förståelse för varandras ståndpunkter, utgångspunkter och perspektiv.

Varför vill någon göra en grej av ett sådant idealt scenario? Det är inte för att det någonsin går att uppnå ett sådant idealt samtal. Snarare är det för att kontrastera med de reellt existerande samtal som händer runt omkring oss, och där tusen saker distraherar från det ideala samtalets ideal. Inte minst genom att alla är en konkret person med en konkret position i samhället, och att denna position är ett distraktionsmoment för det rena samtalets inträffande.

En lärare kan inte prata utan yttre påverkan med en elev, eftersom det förr eller senare måste sättas betyg. Det är en maktrelation som ständigt gör sig påmind. Precis som det är svårt för anställda att umgås ledigt med sina chefer - det finns alltid små signaler som påminner om att chefen är chef. För att inte tala om hur omöjligt det är att prata vardagligt med en uniformerad polis - den där uniformen påminner om att det finns andra argument är förnuftets som håller trumfkorten.

Målsättningen blir med andra ord att erkänna existensen av  dessa yttre störningsmoment, och försöka hantera dem så gott det går.

Den gode Oscar utgår från denna föreställning om det rena, ideala samtalet i sin text. Genom att framställa den rådande hegemonin som ett störningsmoment för detta rena samtal, framstår det som uttalas av det digitala proletariat vi känner som "näthatare" som det rena samtalets naturliga form. Att det är där det ostörda, ideala samtalet får sitt naturliga uttryck.

Det finns vissa bekymmer med denna framställning. Så som att, säg, det här med att vara man och/eller kvinna utgör ett väldigt störande moment - det medför en hel del kulturellt bagage som ställer sig i vägen för det upplysta meningsutbyte som eftersträvas.

Och det redan innan vi kommer till delen där kvinnor verkar förväntas ta för givet att deras liv ska ackompanjeras av ett gutturalt avgrundsvrål av hat, hot och våldsamma språkhandlingar.

Vilket då är Magnussons poäng. Det är inte riktigt det mest ideala av samtalsklimat vi har att göra med, och att ens antyda att det hela bottnar i ett ömsesidigt försök att bygga förståelser för varandras perspektiv -

Det krävs en hel del sofisteri för att komma undan med en sådan beskrivning av nuläget. Onekligen.