Att vara fattig

Att vara fattig är att alltid veta precis hur mycket pengar en har kvar. Och precis hur mycket det inte räcker till.

Att vara fattig är att bara ha fyrtio kronor om dagen. Till allt.

Att vara fattig är att bara äta en gång om dagen. Med vissheten om att ett dygn är långt.

Att vara fattig är att ha dagens outfit varje dag. Tills den går sönder.

Att vara fattig är att hoppas att saker inte går sönder. Eftersom de kommer att fortsätta vara sönder.

Att vara fattig gör märkliga ting med begreppet "bäst före". Både när det gäller mat och föremål.

Att vara fattig är att hoppas att tandvärken går över.

Att vara fattig är att behöva ljuga för sina vänner. "Nej jag är inte hungrig."

Att vara fattig är att se räkningarna närma sig redan i början av månaden.

Att vara fattig är att se en genomsnittlig månadslön och tänka att det går att leva ett helt år på den.

Att vara fattig är att veta precis hur länge en toarulle räcker.

Att vara fattig är att ha slutat köpa nya saker för länge sedan.

Att vara fattig är att tänka att det vore mysigt med fredagsmys. Minst någon fredag i månaden.

Att vara fattig är att höra talas om existensminimum och tänka att det vore trevligt.

Att vara fattig är att glömma bort att en är fattig.

Att vara fattig gör skattesänkningar till någonting väldigt abstrakt.

Att vara fattig är att se en stort stark som en dålig investering.

Att vara fattig är att vara livrädd för orden "kostar extra".

Att vara fattig är att veta precis hur mycket hundra kronor extra i månaden egentligen betyder.

Att vara fattig sägs vara karaktärsdanande. Men i längden är en bara fattig, trots att en lärt sig leva med trasiga skor och att allt annat i ens vardag befinner sig i någon grad av outbytbar trasighet. Och i längden går också någonting sönder på insidan, efter att en har levt lite för länge med insikten att det inte går att bara göra saker utan att först göra en beräkning på det.

Att vara fattig är att veta att varje uns av att unna sig kommer att betalas igen med hunger.

Just nu har jag 1326 kronor kvar. Som ska räcka till allt - inklusive ännu en reparationsrunda på det generella fel min cykel just drabbades av. Igen. För att inte tala om nästa månads räkningar, som börjar närma sig redan nu.

Det är definitivt möjligt att vara fattig i dagens Sverige. Och där politiken tar slut måste ibland en hjälpande hand ta vid, när det inte går att vara stoisk kring det hela längre.

Om du vill hjälpa - använd knappen du ser nedan.

Donera
Att vara fattig är ibland att ta ett djupt andetag och hoppas på det bästa. Som en sista utväg.

Den konsumerande terroristen

Samhället har två parallella men motstridiga sätt att se på medborgaren, som ibland insisterar på att gälla samtidigt. Vilket ibland genererar intressanta men märkliga resultat, och en hel del huvudbry för alla som insisterar på att försöka förstå det hela.

Dessa två sätt är att medborgaren är en potentiell konsument och en potentiell terrorist. Som konsument så bör hen lämnas ensam, så att hen efter bästa förmåga kan äventyra runt på marknadens gator och torg i sin jakt på det nya nya. Som terrorist bör hen lämnas allt annat än ensam, av förståeliga skäl.

Vanligtvis brukar dessa två sfärer lyckas hålla sig på var sin kant, men ibland möts de tu. Som i kollektivtrafiken - både konsumenter och terrorister behöver ibland ta sig från punkt a till punkt b, trots allt.

Min tes är att det är därför motståndet mot att skattefinansiera kollektivtrafiken är så stor. Trots att den skattehöjning som skulle krävas är så marginell att den i många fall understiger både kostnaden och besväret det innebär att förnya månadskortet.

Det handlar helt enkelt om att folk tänker att terrorister använder kollektivtrafiken för att ta sig dit de behöver för att utföra sina onda illdåd. Och eftersom det inte är praktiskt möjligt att lägga ner kollektivtrafiken helt och hållet, så måste en kompromiss till. Enter biljettsystemet.

Ty brottslingar, ungdomar och andra terrorister ska banne mig inte kunna leva ut sina ondsinta impulser utan att göra rätt för sig!

Ni ser hur konsumenten och terroristen krockar med varandra här.

Jag har försökt finna andra förklaringar till varför motståndet mot gratis kollektivtrafik är så brutalt kompakt. men inte lyckats finna någon annan som är vare sig enklare eller mer förklarare. Särskilt inte när det gäller just kompaktheten - det är ju trots allt ett retoriskt faktum att vissa personers tänkande låses fast så fort de hör vissa ord, och brottslingar/plankare är precis ett sådant ord.

Och vi vill ju inte ha ett samhälle beståendes av gratisåkande brottslingar, eller hur?

Gästblogg: Motion B02: Humanism som ideologisk grund - Vanliga frågor

I en serie gästblogginlägg behandlar jag den motion på Piratpartiets pågående medlemsmöte som är en särskild hjärtefråga för mig - Motion B02: Humanism som ideologisk grund.

Det första gästinlägget handlade helt kort om bakgrunden till motionen, vilket följdes av ett inlägg om motionens innehåll. I dagens inlägg kommer jag att gå igenom några vanliga frågor kring motionen och imorgon kommer jag att göra en kort sammanfattning på min egen blogg under rubriken “Att navigera bland alla yrkanden”.

Nedan är ett urval av de frågor eller påståenden som jag spontant erinrar mig har förekommit kring humanistmotionen. För att göra det lättare att hålla reda på dem (och eventuellt reagera på dem) är de numrerade. Men, märk väl, inte rangordnade!


1. Humanister är religionsfientliga.
Det finns en organisation vid namn Humanisterna som är religionskritiska. De har dock ingen bestämmanderätt över vad ordet humanist eller humanistisk betyder eller hur det används.

En enkel googling på ordet humanistisk visar att detta är långt ifrån den vanligaste användningen av ordet.

Motionen tar viss hänsyn till att en del har dessa associationer och använder därför på ett par ställen ordet "religionsneutral humanism". Termen "religionsneutral" är inte en del av själva begreppet, utan finns där bara som ett förtydligande i förbigående.

Det är värt att notera att ordet humanistisk finns i Kristdemokraternas partiprogram. Att ordet per automatik skulle innebära religionskritik stämmer inte. Motionen är dessutom tydlig:

Piratpartiet har tagit klar ställning för pluralism och mångfald; rätten att bejaka särskillnader i kultur, religion, idéer och livsstilar, så länge som detta inte kränker någon annans motsvarande rättighet.

Se vidare gårdagens inlägg om humanistmotionens innehåll.

2. Humanism är alldeles för brett för att det ska vara användbart. Det finns flera typer av humanism. 

Tvärtom är detta en fördel, eftersom det innebär en enastående möjlighet för oss att fylla ordet humanism med den innebörd som Piratpartiets ideologi omfattar.

Låt mig jämföra med Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna är ett socialistiskt parti. Det finns dock synnerligen många idéer kring vad socialism är för någonting. Lite har man valt att snäva in sig, genom att betona att partiet är socialdemokratiskt (att jämföra med religionsneutral humanism). Men socialdemokrati är, till skillnad från vad vi kanske tänker oss idag, ett långt ifrån entydigt begrepp. Socialdemokraterna har tagit begreppet som utgångspunkt och sedan vartefter fyllt begreppet med ett specifikt ideologiskt innehåll.

Det är på liknande vis med begreppet humanism. Begreppet speglar redan den riktning Piratpartiet har, det ideologiska innehåll vi har enats om, på ett lite grovt vis. Det erbjuder även utmärkta möjligheter för oss att framöver utforska och fylla begreppet med vårt specifika innehåll. 

3. Varför inte kalla vår ideologi för Piratism istället?
Därför att ordet "piratism" är urfånigt. Det är ett fullständigt blankt och intetsägande begrepp som det skulle ta årtionden att i någon mån lansera och fylla med ungefär det innehåll som ordet "humanism" redan har. Troligen skulle vi aldrig lyckas lansera ordet "piratism" i några bredare kretsar, och om vi skulle försöka skulle vi i värsta fall uppfattas som clowner.

Då är det bättre att fylla ordet "humanism" med piratism. Om ni förstår hur jag menar. 

4. Varför ska Piratpartiet alls ha en ideologi?
Att ha ett ideologiskt begrepp som utgångspunkt för vår politik innebär en klar fördel inför den framtida breddningen av vår politik. Det har en enande inverkan. Det visar att vi är något mer än fildelarpartiet och teknikpartiet. Att vi är något mer än unga, arga proteströstare. Att vi är visionärer och inte reaktionärer.

Läs gärna Sammy Nordströms blogginlägg Varför behöver man en politisk ideologi?

Nordström behandlar sex infallsvinklar på fördelarna med att enas kring en gemensam ideologisk utgångspunkt:
1. Det skapar förtroende. 2. Det motverkar populism. 3. Det vägleder beslutsfattarna. 4. Det ger möjlighet att utkräva ansvar. 5. Det utgör ett ständigt underlag för politisk utveckling. 6. Det inspirerar och engagerar.

Läs gärna hur Nordström utvecklar dessa punkter.

Piratpartiet är en brokig skara människor. Att vi enas bakom en gemensam ideologisk utgångspunkt utifrån vilken vi sedan utvecklar vår politik, kan ha en större psykologisk effekt än vad man kanske föreställer sig.

5. Hjälp! Ordet humanism påminner lite om ordet transhumanism. 
Transhumanism är en filosofisk idé som går ut på att tekniken ska användas för att förbättra människan utöver den "naturliga" potentialen.

I någon mån är kläder, verktyg och mediciner transhumanism - eftersom det förbättrar människans hud, händer och funktion. Internet är transhumanism om det förändrar (förbättrar) människans potential.

Men transhumanism används vanligtvis i mer "extrem" bemärkelse, exempelvis om att byta ut sina naturliga ögon mot små kameror med högre kapacitet.

Humanism må ha en del av ordet gemensamt med transhumanism, precis som socialdemokratisk och antidemokratisk har en del gemensamt i själva ordet. Men det är sannerligen ingen risk att någon förväxlar de två förstnämnda. Om man tror att de två kan förväxlas på något vis vet man troligen inte så mycket om transhumanism - vilket inte är så konstigt då det är ett väldigt ovanligt ord. 

6. Låt oss ha transhumanism som vår ideologi istället!
Jag respekterar att det finns de som har denna uppfattning. Piratpartiet upplever att Internet och den nya tekniken är något av det bästa som hänt demokratin och människors möjlighet till delaktighet i samhället. Att vara allmänt positiv till att använda den nya tekniken till att förbättra människor (kanske till att bli mer än människor) kanske ter sig naturligt för en del.

Men även om transhumanismen är intressant som filosofiskt begrepp, finns det ingen tydlig bild av vad den innebär som politisk ideologi. Om en sådan tydlig bild presenterades tror jag personligen att det inte skulle vara detsamma som den ideologi Piratpartiet vilar på.

Jag anser dock att de som uppskattar transhumanism (och kanske vill koppla ihop sina hjärnor med datorer) bör rösta för humanistmotionen av det enkla skälet att den lyfter fram vår respekt för alla människors rätt till särart i valet av livsstil. Det vill säga även de som vill bejaka transhumanismen. 

7. Motionen är inte förankrad.
Jag kan förstå om den uppfattningen vädrades i våras, därför att det var första gången som en del stiftade bekantskap med tanken att identifiera partiets ideologi som humanistisk. (Det har dock diskuterats även tidigare.)

Vid det här laget är den invändningen enligt min åsikt dock överspelad. Man kan inte gärna kalla en motion som fått 66 % av rösterna vid ett tidigare medlemsmöte för "ej förankrad".

Sedan vårmötet har dessutom motionen diskuterats internt, t.ex. på skypekanaler men även afk. Den har ofta kommit på tal, och stödet har varit starkt. I det här läget är det en av de mest genomdiskuterade och välförankrade motioner som någonsin lagts fram på ett av Piratpartiets medlemsmöten. (Se bara på längden på det här inlägget, som ändå bara är en kort summering!)

8. Principprogrammet är inte rätt plats för partiets värdegrund.
Denna synpunkt har faktiskt framförts. Att värdegrunden istället borde skrivas in i partiets stadga. En förklaring till denna synpunkt kan vara att vi redan idag har ett kort avsnitt i stadgan med rubriken "Syfte och värderingar". Den paragraf som belyser partiets värderingar lyder i sin helhet:

1.2.3 Partiet utgår från människans lika värde, där jämlikhet och allas rätt till deltagande utan diskriminering är något självklart.

Se där! Vi har på sätt och vis redan humanismen i vår värdegrund, fast i synnerligen förkortad form... :-)

Att det finns en kort paragraf i stadgan om partiets värderingar, innebär inte att det är där värdegrunden eller ideologin bör belysas. En kort undersökning ger vid handen att de etablerade partierna inleder sina partiprogram med att beskriva partiets ideologi och värdegrund.

Partiprogrammet är rätt plats för detta. Ingen läser ett partis stadgar för att få veta var partiet står ideologiskt. Stadgar tjänar ett specifikt huvudsyfte. De är partiets "grundlag". Vid tvister ska man kunna hänvisa till stadgarna och använda dem för att avgöra vad som gäller.

Det går inte att använda skrivningar om ideologi och värderingar riktigt på det sättet, även om man kunde önska det.

Idén att stadgarna är rätt ställe att måla upp partiets ideologi utgår också från föreställningen om hur ofta vi bör ändra i våra dokument, att våra sakpolitiska dokument ofta kan komma att behöva uppdateras, principprogrammet mer sällan och att stadgarna är det mest beständiga, och att vår ideologi därför bör definieras där.

Detta stämmer inte i praktiken, eftersom det är lättare att få 51 % stöd för en motion vid två på varandra följande medlemsmöten, än att nå upp till 75 %. Min bild är att partiets stadgar har ändrats betydligt oftare än principprogrammet.

Men naturligtvis bör stadgans paragraf om partiets värdegrund tids nog uppdateras för att reflektera den värdegrund och ideologi som definieras i principprogrammet, efter att det nya principprogrammet antagits. 

9. Motionen blev nedröstad på vårmötet.
Nej. Denna motion har fått ett enastående starkt stöd av en mängd entusiastiska pirater. Vid omröstningen i våras fick den - efter en livaktig och intensiv debatt - stöd av 66 % av de röstande. Det går inte att beskriva detta som att motionen "röstades ned".

(Eftersom motionen i dess ursprungsutförande innebär en ändring av principprogrammet krävde den dock 75 % av rösterna för att antas, vilket som bekant är förklaringen till att den återigen läggs fram inför medlemmarna.)

Min upplevelse är även att det utkast till nytt principprogram som redan föreligger, har tagit sin utgångspunkt i stödet för humanistmotionen. Av goda skäl, därför att humanistmotionen tagit sin utgångspunkt i den ideologi Piratpartiet redan enats om i praktiken.

Det är min förhoppning att ovanstående genomgång av vanliga frågor kring humanistmotionen ska vara klargörande. Tycker du att någon fråga saknades? Tveka inte att ställa den här eller i forumet.

Med vänliga hälsningar
infallsvinkel (Torbjörn Wester)

Hårda vs mjuka mätdata

Ni sociala medie-nördar där ute i världen har förmodligen märkt att Klout nyligen gjort en smärre uppdatering till sina beräkningar. Inte minst genom att så väldigt många spontant klagat på att deras siffra blivit lägre genom samma uppdatering - det säkraste sättet att se till så att en nyhet sprids är trots allt fortfarande att göra folk gnälliga kring den.

Nyheter må färdas med ljusets hastighet, men det är snigelfart i jämförelse med missnöjets.

Poängen med Klout är att de tittar på ens aktiviteter i diverse sociala medier - twitter, ansiktsboken, blogger, what have you - och sedan på något vis lyckas komma fram till en siffra. Ju högre denna siffra är, desto mer "klout" (clout med ett k, på sedvanligt internetordlekarmanér) har en, och eftersom en siffra kan jämföras med en annan siffra så är det hela något av en tävling. Den med högst siffra vinner - någonting.

Det som slår mig när jag läser Klouts kungörelse av det hela är att det är en mäktig sak att kunna omvandla någonting till en siffra. Där Jesus på korset förlorat sin clout har siffror fått desto större betydelse, och den som vill uttrycka det cyniskt kan säga att ett pajdiagram har större religiös inverkan på folk än nära nog allt annat numera.

Detta slår mig mest genom att jag ser en annan siffra, nämligen antalet kommentarer. Det börjar närma sig tusentalet nu, vilket är rätt många för en så (relativt) krävande aktivitet som att skriva någonting. [Ni bloggare som har annonser vet att det är ett hästjobb att få någon att trycka ens en gång. Men det är ett irrelevant sidospår.]

Now, i och med att folk lägger så stor vikt vid sina siffror så borde det ha gått att förutsäga att folk skulle bli upprörda av en radikal förändring. Och att det därmed också är viktigt att motivera och förklara de förändringar en anser vara nödvändiga - inte bara för att dela med sig av de rationella skälen till det hela, utan även för att bekräfta att, aye, vi tycker att den här siffran är precis lika viktig som du.

Vilket Klout inte riktigt gör ett bra jobb med. De försöker, och har till och med förvarnat om förändringen genom att posta ett inlägg på temat förra veckan - men ibland räknas tanken inte lika mycket som utförandet, sorgligt nog.

Vad värre är så låter de kommentarerna stå obesvarade, med ytterst få oinspirerade inhopp av typen "vi gör vårt bästa för att se till så att saker ska bli så bra som möjliga". Vilket kanske är sant, men en företagsslogan per hundra arga, polemiskt sinnade kommentarer ger inte ovissa läsare intrycket av att en verkligen lyssnar på sina användare. Någonting som är viktigt nog att mobilisera tusen kommentarer är värt att besvaras, även om det kanske är besvärande för den community manager som har skift just där och då.

En utebliven spelning är också en spelning, och tystnad har en tendens att tala ohemult mycket närhelst tillfälle ges.

Nu tror jag inte att Klout kommer att gå under - jag kan leva med att ha tre mindre poäng, och om missnöje med förändringar vore en indikator så skulle ansiktsboken ha gått under för länge sedan. Men för att vara ett företag som så uppenbart vill placera sig i framkant så finns onekligen utrymme för förbättring.

Med minst tre procentenheters marginal.

Höger, vänster, höger, vänster

Ibland händer det att jag blir tillfrågad var Piratpartiet står ideologiskt. Vilket är en både relevant och knivig fråga. Relevant, eftersom det är viktigt att veta var en har folk som säger sig vilja stifta ens lands lagar. Knivigt, eftersom partiet inte har en ideologi per se, men väl en djupt rotad inställning till staten som fenomen.

För att förstå denna hjälper det att titta på nittonhundratalets två stora ideologiska block i beaktande: kapitalismen och kommunismen. Det utmärkande för de tu är inte att bägge hade var sitt överdimensionerat land till förfogande i sina ideologiska äventyr, utan att bägge är möjligheter sprungna ur samma källa. Alla moderna stater kunde bli antingen kommunistiska eller kapitalistiska, och ni som känner till det kalla kriget vet att det var det allting handlade om.

Den vanligaste beskrivningen av de tu är att de är motsatser på alla möjliga sätt och vis. Vilket inte är helt sant - bägge var genomgående moderna i sina sätt att vara. Bägge hade en centraliserad maktstruktur, bägge upprätthöll sig genom våldsmonopol och bägge var genombyråkratiserade. Kafkas romaner hade kunnat utspela sig i bäggedera.

Och bägge föll offer för samma frestelser. Sovjet var en orgie i exempel på hur moderniteten går fel när den dras för långt, och det på en ofattbart stor skala. Det luriga ligger i att den andra sidan också var/är det. Det sovjetiska systemet var ett människofientligt, kallt och likgiligt system gåendes på ideologisk tomgång - precis som det kapitalistiska systemet är ett människofientligt, kallt och likgiltigt system gåendes på ideologisk tomgång. I den mån de är motsatser så är de två sidor av samma mynt - och som vi alla vet så brukar det inte spela någon särskild roll vilken sida av myntet som pekar uppåt när räkningarna ska betalas.

Det är inte helt svårt att finna exempel på sovjetiska grymheter. Inte heller att finna exempel på amerikanska sådana - särskilt inte under åren då den röda faran var den stora skräcken. I sovjet skickades folk till Gulag närhelst det råkade vara passande; i USA hamnade den som råkade uttrycka vänsteråsikter under statlig övervakning. För att inte tala om den som råkar pekas ut som terrorist.

I den moderna nationalstatens intresse är allt tillåtet.

Now, anledningen till att du ser den här ytterst kortfattade summeringen av gårdagens politiska klimat är inte att säga att den ena är bättre än den andra. Snarare att det inte spelar någon roll vilken ideologi som råkar sitta vid makten för ögonblicket, i och med att staten alltid tenderar att bli mer totalitär och anspråksfull av sig själv. Den totaliseras, oavsett om dess regeringschef råkar vilja höja eller sänka skatten.

För att kunna svara på var Piratpartiet står ideologiskt så måste en börja i denna spontana tendens hos den moderna staten. Om den lämnas att gå på tomgång för länge så börjar den ta sig friheter, med olika grader av förödande resultat. Och den har redan börjat på det digitala området, i alarmerande takt.

Är Piratpartiet höger eller vänster?

Nä.

Men vi tenderar att använda både höger och vänster fot när vi sparkar staten i form och påminner den om att det finns gränser för hur människofientlig den får vara.

Närhetens brutala avstånd

I mitt senaste inlägg råkade jag påpeka att det är dumt att berätta sina lösenord till saker och ting för sina nuvarande livspartners. Av säkerhetsskäl. Vilket genererade viss respons - både från folk som håller med, och sådana som inte gör det.

Min ståndpunkt är att en aldrig ska berätta för någon, såvida inte extrema omständigheter gör det nödvändigt. Och, än mer, att det är något av en varningssignal ifall ens livspartner insisterar på att en ska ge dem tillgång till alla ens digitala utrymmen.

Särskilt om det motiveras av brutalt ledande frågor som "men litar du inte på mig?".

Tydligen så är det en öm tå, och en av de mer omedelbara invändningarna är att ömsesidig förälskelse innebär att en automagiskt måste dela allt här i livet, och så även i det digitala. Ibland bokstavligen med gemensamma konton, men för det mesta med ömsesidigt delade lösenord.

Ibland ensidigt delade lösenord, om kontrollbehovet är stort nog.

Problemet med en sådan brutal närhet är att det gör brutala saker med ens sätt att hantera sin digitala vardag. En kanske älskar sin livspartner mer än livet, döden, universum och grannens äppelpaj, - men ändå inte riktigt är redo att diskutera släktens mer dolda patologier inför dennes ögon. Och när - inte om, när - ämnet blir aktuellt så blir det nödvändigt att göra de märkligaste av manövrar för att kunna diskutera frågan. Helt plötsligt måste en börja undvika den andre, och hela poängen med den fullt delade vardagen försvinner.

För att inte tala om att det hela plötsligt kan göras till en fråga om uttalad tillit, med alla undertoner av emotionell utpressning det innebär.

I stundens hetta kanske det verkar vara en bra idé att vara konstant brutalt ärliga mot varandra, men i längden behövs det ett personligt utrymme att dra sig tillbaka till. Inte bara för att det tillhör det mänskliga villkoret att kunna känna att en litar på den andre av ren rutin, utan även för att det en dag kan komma att bli nödvändigt att skiljas åt.

Och att sluta vara digitala sambos kan vara nog så uppslitande som att sluta vara fysiska.

Detta är förstås inget nytt - det är bara en fortsättning av den komplicerade dans mellan närhet och avstånd som alla förhållanden innehåller. Om bägge är aktiva i diverse sociala medier så kommer ni att spendera så väldigt mycket vardag tillsammans ändå att det inte märks, och om bara en av er är det så finns andra arenor att bygga vardag kring.

Ty i slutändan är det ändå det det handlar om. Alla har sina egna rum med sina egna lösenord, och om de inte får vara egna ens där så får de inte vara det någonstans.

Det är en säkerhet som inte bara har med datorer att göra.

Lösenord - ditt virtuella säkerhetsbälte

Lösenordssäkerhet är i ropet mer än vanligt idag, tack vare/på grund av uppståndelsen kring #sdgate. Detaljerna är lite sketchy för tillfället, men det verkar som om det finns ett underbart tillfälle att sprida några visdomsord angående lösenord på nätet.

1. Använd inte samma lösenord överallt. Det må vara smidigt, behändigt och effektivt, men tänk på att det då räcker med att någon råkar hitta lösenordet till en (1) av de platser du brukar hänga på för att de ska ga tillgång till allt du gör. Inte helt optimalt.

Om du glömmer lösenordet till någon särskild stans så brukar det inte göra så mycket - det är bara att göra en "glömt lösenordet"-restore och fortsätta som om inget.

2. Ha ett extra svårt/långt lösenord till eposten. Din mail är din nyckel till alla andra konton du har, och den som får tag på denna kan utan vidare göra en "glömt lösenordet" för att komma in överallt där du är.

Ett tips är att använda en fras som lösenord, så som "mynameislucyicomefromlondon". Det är inte bara lättare att komma ihåg än "aXC-q2-x", det är dessutom  svårare för datorer att gissa sig fram till.

3. Byt lösenord med ojämna mellanrum. Om någon kommer över ditt lösen så är det mycket möjligt att de använder det lite då och då för att kolla läget, utan att för den skull göra någonting annat än att kolla. Vilket fungerar oerhört mycket effektivare om du haft samma lösen sedan tid urminnes.

Oftare än inte försöker tjuvläsare att hålla sig väldigt gömda med sina aktiviteter, så att du inte ska märka att de finns och byta lösenord. Don't wait for them to make the first move.

4. Berätta aldrig dina lösenord för någon. Ever. Det spelar ingen roll om du älskar din pojk/flickvän tre varv runt jorden och sedan en tur/retur-resa till månen - dina lösenord är dina lösenord, och ditt digitala privatliv är ditt digitala privatliv. Lita aldrig på att någon annan än du kan hålla dina nyckelord hemliga, och om du av någon anledning absolut måste berätta för någon - byt när läget klarnar.

Var förebyggande paranoid. Det hjälper när kärleken och tilltron dör.

5. Logga alltid ut när du använt dina konton på någonting annat än dina egna maskiner. Om möjligt, sätt upp dummykonton som det inte gör någonting om någon kommer över. Var över lag försiktig med var du loggar in - om du befinner dig på en buggad maskin så ger du i praktiken bort lösenordet genom att använda det.

Om du befinner dig i det sociala med en egen bärbar maskin - logga ut där också. Annars anfaller de säckiga byxorna.

Så. Fem visdomsord som borde göra dig lite mer förebyggande paranoid. Vanligtvis så är det fenomenalt onödigt att vara det, men när det väl blir nödvändigt så är det bra att ha varit det. Ungefär som att ha ett virtuellt säkerhetsbälte - låt oss hoppas att det aldrig kommer att behövas.

Den onödiga verkligheten

När gulfkriget var igång som bäst frågade en fransk tidning den berömde filosofen Jean Baudrillard - filosofer är berömda i Frankrike, till skillnad från i Sverige - om hen inte kunde tänka sig att rapportera därifrån. Hen svarade ja, på ett villkor - att hen skulle göra det från sitt hem i Paris, klistrad framför CNN:s rapportering från kriget i fråga.

Med motiveringen att kriget inte längre fördes i den fysiska geografin, utan i den sociala. Och att kriget, när det väl var vunnet, inte var ett krig mot Saddam, utan mot verkligheten som sådan.

Det är onekligen väldigt franskt, väldigt filosofiskt och väldigt oroväckande. Ty om det pågår ett krig mot verkligheten så ligger det i både vårt och nationens intresse att få reda på hur det gick.

Hur gick det?

Det är en så kallad bra fråga. Om vi ser till vardagen så regleras den till oroväckande stor del av saker som inte är överdrivet verkliga - det kan vara allt från godtyckliga byråkratiska krav, inbillade sociala måsten eller påtagligt spontana infall. Saker som oftare än inte bara är en idé någon fick en gång och sedan råkade säga med lite för stort självförtroende - vilket då inte riktigt är vad vi brukar associera med den mer robusta Verkligheten.

Case in point: världsekonomin. Det är ingen direkt hemlighet att den inte längre bryr sig nämnvärt om konkreta ekonomiska aktiviteter som folk går omkring och har för sig till vardags. I någon mån bärs världens ekonomi upp av hårt arbetande vardagsmänniskor, men när deras slit kan förklaras värdelöst av någonting så opåtagligt som hur deras situation skulle kunna uppfattas i framtiden -

Det är en käftsmäll rakt i magen på den sunda verklighetsuppfattningen.

Baudrillards poäng var att om någonting i världen är på riktigt så är det krig. Blod, död, ångest, kaos - det blir inte verkligare än så. Det är verklighetens nollpunkt, den arkimediska punkt som allt annat kan förankras vid. Om krig inte är på riktigt, så är inget det.

Det som utmärkte just gulfkriget var dock att så väldigt mycket av det hände på teve. Varje natt samlades miljontals familjer framför krigets blåa sken och kände en gemenskap som vardagslivet inte kunde erbjuda dem. Verkligheten/vardagen var en fragmenterad serie händelser som följde på varandra utan vidare sammanhang, - och de bilder som sändes från långt långt borta vad på något vis långt verkligare än det en gick omkring och upplevde på egen hand.

Trots att bilderna var både manipulerade och falska - många gånger direkta upprepningar av tidigare sändningar, repriserade för att ge ett sken av att Kriget pågår.

En käftsmäll i magen på en verklighetsuppfattning som inte längre orkar låtsas.

Många oroar sig över att Moderaterna kommer att komma undan med sina försök att "nyansera" historieskrivningen. Jag är inte överdrivet oroad över det - däremot över att det politiska samtalet ska stranda på tevetittarnivån. Där det viktiga inte är vad som genomgår formaliteten att faktiskt hända, utan den gemenskap vi lyckas åstadkomma genom att betrakta det.

Det är en oro värre än någon käftsmäll. Eller borde vara en.

Programmet för kultur och språk

Ibland händer det att förslaget att införa programmering som ämne i skolan dyker upp. Inte överdrivet ofta, men det händer.

Jag diggar det förslaget. Det lärs ut på tok för få språk i skolan över lag.

Nu kanske någon av er undrar - språk? Vad har språk med programmering att göra? Handlar inte programmering mer om logik än om lingvistik?

Ja och nej.

Det första som måste sägas är förstås att det inte finns någonting sådant som "programmering i sig". Precis som med språk så finns det ingenting sådant som att säga någonting rent generellt - en måste alltid använda något specifikt språk för att säga det en råkar vilja säga, vilket det än är. Och det första en måste bestämma sig för när en vill programmera någonting är vilket (programmerings)språk en ska göra det i.

Vilket är en förmåga som kräver en alldeles egen förståelse för den retoriska situation en råkar befinna sig i - i vissa lägen passar det helt enkelt bättre att använda en viss språkdräkt framför en annan.

Hemsidor, exempelvis, skrivs bättre i html än i C, även om bägge är möjliga. Tricket är att kunna skilja på möjlighet och smidighet, och där behövs mycken lingvistisk och retorisk fingerfärdighet. Det är ibland frestande att lägga på lager och lager av språklig komplexitet till sina alster, men det behövs inte överdrivet komplicerade meningsbyggnader för att be någon skicka saltet.

Utöver det så ställer förstås språken i sig sina krav på eventuella användare. De har sina syntaxer, grammatiska regler och oregelbundna verb som inte alltid är helt logiska, men som en måste anpassa sig till ändå. Många aspekter är som de är av ren konvention, och måste helt enkelt läras in för sig.

Jag tittar på dig, PHP.

Det sägs ofta att skolan ska förbereda eleverna för att leva i den vardag de växer upp i. Ändå väcker förslaget om att lära ut programmering i skolan visst motstånd - trots att vi bevisligen lever i en värld där vi pratar med maskiner varje dag. Och, än mer, där så väldigt många av våra problem i vardagen uppstår på grund av att vi inte förstår hur eller varför våra maskiner inte fungerar.

Och då inte bara när det gäller videoapparaten som blinkar 12:00 dagarna i ända.

Virtuell asfalt - #stuffmoderaternadid

Om det är någonting som behöver sägas om #stuffmoderaternadid så är det att det inte är ett överdrivet nytt fenomen. Taggen må vara oanvänd fram till igår eftermiddag, men fenomenet är allt annat än nytt.

Det är ju trots allt den senaste manifestationen av Anonymous,

Någonting som däremot lär vara nytt är insikten om att ha deltagit i en Anon-aktion. De flesta som skrattat åt och gjort sitt bästa för att skriva nya lustigheter om Moderaternas förmenta historiska rättrådighet gjorde det ju trots allt för att det var en god och rolig idé just där och då. Det verkade inte vara någonting vare sig politiskt eller organiserat i det hela - det var bara någonting som hände, spontant, och bortsett från ett oundvikligt fåtal som inte riktigt förstod poängen så fanns det en konsensus om att det hela var något av en kul grej.

Jag kan tillägga att vi lyckades trenda upp taggen så hårt att till och med spambotarna började okynnestagga med den. Det är något av en bedrift, vår brist på koordination, ledare, målsättning, krav och uttalad agenda till trots.

Som synes så behövs inget av dessa för att åstadkomma resultat.

Den som till äventyrs vill påstå att det hela är ett helt nytt fenomen av aldrig tidigare skådat slag, säger en hel del om sig själv utan att egentligen mena det. Liknande saker händer hela tiden, varje dag, om de märkligaste av saker. Jag har själv dokumenterat #ac4e, och Emma var vänlig nog att notera #tengil när det hände för länge sedan. Och på lite större skala sker #occupywallstreet, helt okynnes.

Med det sagt vill jag inte förringa det upplevda nyhetsvärdet, men väl sätta saken i perspektiv. Vi har lämnat den globala byn och så sakteliga börjat migrera in i den globala staden.

När Anonymous säger "expect us" så är det precis såna här saker de menar. Spontana mobiliseringar av individer i frivilligt samarbete för att uppnå någon slags effekt, utan vare sig hierarkier eller centrala samordnare. Bara för att det går, och för att det finns en känsla av gemenskap i det hela. Ni som var där kan inte förneka att den fanns där - om inte annat som en ren känsla för genre.

Om vi ska förvandla det hela till en uttalat politisk fråga - ty det är allt annat än politiskt så här långt, i all sin vardaglighet - så skulle det kunna sägas att det här ligger väldigt, väldigt, väldigt långt bort från vad regeringen har att säga i sin Digitala agenda för Sverige.

Även om det förstås vore en högst passande avslutning att kunna säga att:

Hur rum äger sociala rum

Jag vet inte vad ni tänkte när ni för första gången hörde talas om Ajour, men jag tänkte direkt på Lefebvres The Production of Space. Vilket förmodligen inte är den mest självklara kopplingen en kan göra, och därmed också en fenomenal sak att förvandla till ett inlägg.

Just titelns ordval är också allt annat än självklart. Hur kan space - utrymme, område, yta, rum - produceras? Är inte utrymme någonting som finns redan från början, och sedan fylls med föremål allt eftersom?

För den som läst metafysik/filosofi är detta bekanta frågor. Just här och nu skippar vi de akademiska aspekterna, och konstaterar att den gode Lefebvres poäng är att det finns rum och det finns rum. Och - viktigare - att alla rum inte är skapade lika.

En vas, exempelvis, kännetecknas av att den har vissa former. Delvis på utsidan, men ännu mer på insidan - det som skiljer en vas från ett vasformat föremål är att en vas har ett tomt utrymme på insidan, som en kan fylla med lite vad som helst. Själva syftet med vaser är att skapa en skillnad mellan inuti och utanför, och på så vis skapa ett utrymme som kan användas för allehanda ändamål.

Själva utrymmet "som sådant" fanns alltid, men det var först när någon gjorde en vas som det blev ett speciellt/meningsfullt utrymme, - och det är det som menas med produktionen av utrymme.

En behöver inte leta överdrivet länge för att upptäcka att detta spelar en oerhörd roll i våra vardagsliv. All arkitektur handlar exempelvis om skapandet av rum - bokstavligen såväl som sociologiskt. Och när någon ställer sig på en scen så har vi att göra med ett avsiktligt skapat rum, där huvudpoängen väldigt mycket ligger i skillnaden mellan inuti och utanför.

Det som händer på scen är dock inte riktigt detsamma som det som händer backstage. Alla utrymmen är inte skapade lika, och alla utrymmen används inte heller alltid till vad de ämnades för när de skapades. Vilket leder till tanken att saker och ting är som de är av en anledning, och - - Det är väldigt möjligt att förlora sig i den här tanken dagarna i ända.

Nu undrar ni förstås - Ajour? Hur kommer det in i bilden?

Ajour är en vas. Eller en scen. Eller bara ett utrymme, rent generellt - det återstår att se exakt vilken rumslig metafor som passar bäst.

Som alltid med metaforer så spelar det exakta ordvalet mindre roll än det faktum att någon vågat sig på att säga någonting över huvud taget.

Jag vill inte spekulera i vilket innehåll Ajour kommer att råka innehålla. Däremot vill jag säga att jag uppskattar gesten att skapa ett nytt rum, en ny form, en ny scen. Det uppfriskar i en tid där de flesta tycks nöja sig med en enkel ommöblering av de överbefolkade rum som redan finns.

I längden hoppas jag att alla får ett eget rum. För att parafrasera.

Den stora bloggarguiden, del 6: Efter skrivandet

Okay, du har kommit igång med skrivandet. Du har en rytm till skrivarprocessen, bloggandet är en naturlig del av vardagen och du är på det stora hela on a roll när det gäller att skriva nästa inlägg. När goda idéer anfaller så står du redo att dela med dig av dem, och när de inte gör det så händer nästa inlägg ändå. Det är ett bra gig.

Förutom att du bara har fem läsare, och de flesta spontana besökare på något vis kommer via Google på söktermen "albansk dvärgporr". Vilket (förutom att vara ett oerhört märkligt sätt att surfa omkring på) är en smula för få personer. Du kanske inte har en målsättning att få hundra tusen läsare om dagen, men det vore onekligen trevligt om fler än fem personer (plus that guy) droppade in lite då och då.

Att skriva bra och ha balans i vardagen räcker bara en bit på vägen, sorgligt nog.

Så. Här sitter vi med sunda bloggvanor, skrivandet i ryggmärgen och tusen fenomenala knep att komma förbi den där mentala blankheten. Hur gå vidare?

Det kanske verkar som något av ett ickesvar, men - berätta för folk att bloggen finns. Börja med de personer du råkar ha i din fysiska närhet. Inte bara för att de ligger närmast till hands, utan även för att de förmodligen behöver/vill veta vad det är du gör framför den däringa datorsaken varje dag. Det är ett naturligt första steg.

Det andra naturliga steget är förstås att berätta för folk i sin digitala närhet. De flesta av oss hänger ju trots allt inte uteslutande på vår egen blogg när vi är på nätet, och vare sig vi finns på Twitter, ansiktsboken, G+, Friendster eller någon annan stans så brukar det finnas nya läsare där. Som inte vet om att de är nya läsare än, och som bara behöver introduceras till idén.

Now, samma regler gäller online som offline, och precis som du blir irriterad på de personer i din fysiska närhet som bara kan prata om en enda sak, så blir folk i din digitala närhet irriterad på dig om det enda du pratar om är din blogg.

Don't be that guy.

Det är med andra ord en god idé att prata om en massa andra saker - så där som en gör ändå - och sedan sticka in sin skamfyllda självpromovering med jämna mellanrum, helt a propos. Tricket är att göra det där kringsnacket så intressant rent generellt att dina medmänniskor dras med till bloggen av bara farten - om allt det där andra en säger är intressant, så borde bloggen också vara det.

Det låter månne lite småcyniskt. Oroa dig inte. Det innehåller tillräckligt mycket hårt arbete för att banka cynismen ur en, och tvingar en att antingen göra det med hjärtat eller inte alls. Som själva skrivandet, med andra ord.

Att väcka intresse är bara en tredjedel av det hela. Utöver det så behöver en även väcka välvilja och förståelse, vilket genast sätter gränser för intresseväckandet. Att vråla random okynnigheter mot förbipasserande väcker förvisso intresse, men välviljan blir lidande, och än mer förståelsen.

Igen - don't be that guy.

Precis som med själva skrivandet så är detta en process som pågår konstant i vardagen. För varje nytt inlägg en skriver så finns det ett nytt inlägg en vill berätta för världen om, och det blir precis lika naturligt att etablera vanor för detta. Var inte rädd att etablera en närvaro i nya sociala medier för att sprida dina goda ord, men tänk på att varje ny närvaro tar en viss tid om dagen i anspråk. Finn en balans mellan vardagens och intresseväckandets krav - om det andra går ut över det ena, så är det ohållbart i längden.

Lite stress ibland är sunt; lite stress alltid gör en sjuk, Glöm inte att visa lite välvilja och förståelse för dig själv också.

Förutom det direkta sättet att berätta att en finns, så finns även indirekta sätt. Det enklaste är att länka till andra bloggare och pinga Twingly och/eller Nyligen. Som ni ser till höger (plusminus beroende på vilken upplösning ni har) så har många bloggar inbyggda "de här personerna länkade till mig nyss"-funktioner, och det är ett välviljebyggande drag att dyka upp i sådana lite då och då. (Tänk dock på att länka till folk som har med det du skriver att göra - det blir lite irriterande att skriva "hej här är en bild på min halvtama utter" och sedan länka upp halva bloggosfären helt okynnes. Håll stilen.)

Ett mer tidskrävande sätt är att skriva kommentarer under andras inlägg. Hos de flesta bloggare kan en skriva att en har en hemsida, och det säger sig självt att om du skriver en intressant kommentar bredvid en länk till dig själv så kommer intresse uppstå. Inte minst om bloggaren i fråga börjar länka till dig av ren trevlighet.

Ett ännu mer tidskrävande sätt är att skriva kommentarer på sin egen blogg. Vilket är jobbigare än att skriva hos andra, eftersom en inte kommer undan med en enkel hit'n'run, och när någon kommenterar så är det upp till en själv att skriva ett svar. Vilket kan ta episkt lång tid om en råkar hamna i en lång diskussion om saker och ting. I gengäld så är det värt det i längden - inte bara för att en kan bygga välvilja och förståelse hos sina redan intresserade läsare, utan även för att dessa episka diskussioner tenderar att vara intressantare än det än råkade skriva i huvudinlägget.

(Jag är dokumenterat usel på detta. Men låt inte det hindra er från att skriva ändå. Låt mina synder ha en mening!)

Så, för att avrunda - berätta för folk att du finns, men gör det på ett intressant och glädjebringande vis. Det spelar ingen roll om det är grannen, arbetskollegorna, kontakterna på ansiktsboken eller folket på twitter - tricket är att alltid att först väcka intresse, följt av välvilja och förståelse. Och att därefter hålla dessa tre levande, tills folk börjar tipsa världen om en på egen hand.

Det kräver mycket arbete för att göras ordentligt, och en kan inte fejka sig till framgång. Men precis som skrivandet blir vardag, så blir också allt det där andra vardag - tipsandet, småsnacket, intresseväckandet, allt det där som pågår när en inte gör någonting särskilt men som folk uppskattar ändå. Det blir så mycket självklarare för folk att läsa det en skriver när en är en positiv närvaro i deras liv rent generellt.

Till sist så blir allt detta kringsnack en självgenererande process, som automagiskt leder in en på det tankespår som råkar utvecklas till nästa inlägg. -

En tydlig otydlighet

Det har börjat höjas röster om att Occupy-rörelsen saknar konkreta krav, inte riktigt vet vad den vill och på det stora hela är rätt luddig i konturerna. Vanligtvis från personer som med inlärd självklarhet tar plats i gammelmedier och tevesoffor, och som oftare än inte lever av att säga saker som folk aktivt inte håller med om.

Jag vill inte vara brutal, men om du inte förstår vad Occupy-rörelsen är ute efter så är du lite trögare än du behöver vara.

Det är en sak att de inte formulerar sig i termer av "herr/fru Talman, jag vill idag inför den samlade riksdagen lägga fram detta anspråkslösa förslag". Det är en annan att utifrån detta försöka göra sken av att det inte finns generella drag och tendenser i rörelsens krav. Det krävs en speciell sorts dubbeltänkande för att missa att det handlar om att företag har lite för mycket att säga till om i den politiska processen.

Det vore lite som att säga att antimubarakprotesterna i Egypten var otydliga eftersom de inte tog formen av ett direkt krav på en annan, namngiven president. Du kan bara missförstå om du verkligen, verkligen vill.

Det luriga ligger i att målet med att säga att rörelsen är otydlig inte ligger i att övertyga någon om att den är otydlig. Fem sekunder på marken mördar det påståendet rätt omedelbart. Målet ligger snarare i att få rörelsen att tveka, stanna upp, tappa farten - och om det är någonting som är döden för moderna rörelser så är det att de uppfattas tappa farten.

Redan Martin Luther King drabbades av försök av den sorten. Om än av ett lite subtilare slag.

Så nästa gång någon säger att rörelsen är otydlig - hälsa dem att otydligheten ligger i betraktarens öga, och att de gärna får sluta kisa för några ögonblick.

Vän av ordning

Ni vet hur det känns när en snubblar över en tanke som borde ha ett ord men inte riktigt har det. En känner att en borde ha någonting på tungan, men kommer inte riktigt på vad.

Det hände mig alldeles nyss, när jag tänkte - hmm, vad kallas det när en får nya vänner/kontakter på köpet genom att skriva på nya vänner/kontakters väggar på ansiktsboken?

Ni har förmodligen drabbats av detta. Ni träffar någon ny person någonstans, lägger till denne, kommenterar på någonting bara för att det är det en gör, och wham! - så befinner en sig i så mycket kommunikation med någon av den nyes vänner att det är lika bra att lägga till hen också. Eftersom en ändå skriver så mycket med denna att det inte direkt finns någon anledning att inte göra det.

Det borde finnas ett ord för detta fenomen.

Emil har föreslagit den generella termen "snowball-effekt". Ergo de mer specifika "refriending" och "bekantvänna". Björn det rättframma "bonusvänner".

Efter en stunds eftersnack har Ergo förslagit snöbollsvänner. Helt kynnes.

Har du några fler förslag? Do skriv dem i en kommentar, så att vi kan sprida ordet. I dubbel bemärkelse.

Glöm piratkopiering!

Det stora argumentet för att kriminalisera piratkopiering har alltid varit att minst någon förlorar pengar på det. På den gamla analoga tiden var det inte riktigt någonting som någon trodde på - kassettbandskopiering hade trots allt brutala teknologiska begränsningar. Men som med så mycket annat så förändrade datorernas intåg allt utan att egentligen förändra någonting alls, och helt plötsligt blev argumentet om de uteblivna inkomsterna något av en hit.

Tanken går ungefär så här. Eftersom saker finns tillgängliga gratis på nätet, och det krävs mindre jobb än en tror för att komma åt dessa, så kommer viljan att betala för dessa att utplånas av teknologisk determinism. Möjlighet är detsamma som nödvändighet, och sålunda måste någonting ställas mellan medborgare och teknologi för att den ekonomi som är förknippad med kulturskapande inte ska kollapsa helt. Detta något är lagstiftning.

Något förenklat.

Now, i stället för att göra den vanliga invändningen att detta är ett smått befängt sätt att se på världen, marknaden och teknologin, så tänker jag snarare ta den på orden och utgå från att det lyckas.

Wham! Genom en kombination av tekniska åtgärder, lagtekniska krumbukter och framgångsrik social ingenjörskonst så är piratkopiering ett minne blott. Från och med nu tittar/hör/förnimmer folk bara lagliga saker på nätet. Fait accompli!

Problemet ligger förstås i att det fortfarande är löjligt enkelt att få ta på saker på nätet utan att betala någonting. En kan läsa bloggar tills akut afasi sätter in, gratis. En kan titta på videos på Youtube tills ens ögon blir fyrkantiga, gratis. En kan lyssna på CC-licensierad musik tills en glömmer bort vem Per Gessle var - gratis. Och om en tröttnar på det så finns alltid Wikipedia, sociala medier och tusen andra helt lagliga saker att göra. Helt gratis.

Det enda som krävs är en liten, liten ansträngning att hitta dessa saker. Och denna är många gånger enklare att orka än piratkopieringen någonsin var.

Så även om vi lyckas utplåna piratkopieringen helt, så kommer det finnas ett akut behov av att konkurrera med gratis. En kommer inte undan att det behövs nya affärsmodeller, och det nu.

Vilket, onekligen, gör att det känns oerhört onödigt att sätta folk i fängelse för piratkopiering. Även om vi systematiskt sätter dit härdade pirater så kommer det ursprungliga problemet att finnas kvar, och det enda en lyckats åstadkomma är att förstöra livet för ett antal slumpmässigt utvalda ungdomar. Det är helt enkelt inte rationellt, och än mindre försvarbart i det långa loppet..

Om syftet är att bevara ett visst ekonomiskt förfarande, så vore det långt rationellare och effektivare att helt enkelt stänga ner internet. Eller, om det vore för drakoniskt, att förbjuda folk från att lägga upp saker för allmän beskådan och helt enkelt tvinga dem att ta betalt för sina alster.

Eller så kan vi låta bli att sätta folk i fängelse i onödan. Glömma bort ordet piratkopiering och börja ta itu med de mer relevanta frågeställningarna.

Vad säger ni?

När generationsklyftorna anfaller

Ibland märker jag att generationsklyftorna är lite större än de behöver vara. De kan inte överbryggas av någonting annat än ett omfattande projekt av ömsesidigt systematiskt ärliga hermeneutiska ansträngningar, men de kan däremot mildras av generösa gester som erkänner skillnaden. Så let's göra en sådan, i form av tre (inte) självklara punkter.

1. Närhelst någonting dyker upp som inte är omedelbart uppenbart - googla det. Ett begrepp, ett ord, ett fenomen - vad det än är så finns det ingen anledning att gå omkring och ha en halv aning om vad det är. Svaret - eller åtminstone ett svar som ger ett ungefärligt sammanhang - ligger alltid ungefär fem sekunder bort, och om du gör ett reflexsökande till en vana så är vardagen helt plötsligt så mycket enklare.

2. Det borde ha en tagg. Pronto. Det spelar ingen roll vad "det" är - en förening, ett party, en tillställning, ett café, ett grannskap, ett spontanbildat band som spelar uzbekisk etnofunk - det borde ha en tagg. Det är inte bara en god idé, det är ett minimum.

3. Pröva och se vad som händer. Oftare än inte så är rätt steg framåt när det gäller datorer att försöka, misslyckas och lära sig under tidens gång. När någonting inte fungerar - leta omkring och se vad som kan göras. Vanligtvis finns det en inställning för det, som bara väntar på att bli hittad och aktiverad. Och den som inte rotar omkring kommer inte att hitta detm utan stå kvar på ruta ett till tids ände.

Huvudtemat i dessa tre punkter? Det är du som är den aktiva parten. Du behöver inte vänta på att någon berättar för dig om x, du behöver inte be om lov för att skapa dina egna sammanhang, och när felmeddelanden händer så ligger inte lösningen i någon annans händer.

Om det är någon generationsklyfta som ibland gör sig mer påmind än annars, så är det förhållningssättet till dessa våra datorer. Och månne även till världen i stort.

Generationsklyftor indeed.

Jag är inte white trash, men...

Har ni märkt hur begreppet "white trash" sakta men långsamt börjat smyga sig in i vardagsmedvetandet? Uns för uns börjar det etablera en närvaro, och innan någon vet ordet av så kan krönikörer i Metro okynnesanvända det utan att någon ens orkar konstatera att det är rasistiskt.

Ty det är rasistiskt.

Dock inte mot vita människor, vilket en kanske skulle kunna tro. Det luriga med det hela är att vita fortfarande har en privilegierad position, ordet "trash" till trots. Det ligger nära till hands att anta att ett begrepp som används för att beskriva misslyckade vita människor skulle vara rasistiskt mot dessa, men genom en semantisk invertering befäster det ändå vithetens påstådda överlägsenhet gentemot, well, allt annat.

Detta just genom att det används om misslyckade vita människor. Kategorin "vita människor" ställs upp som ett ideal, och de utpekade personligheterna misslyckas med att leva upp till detta på olika sätt. Om vi däremot skulle prata om, exempelvis, svarta personligheter med samma egenskaper så är de inte misslyckade - de är bara svarta, rent generellt.

Ni anar tendensen här.

Som ni ser så är det fenomenalt lurigt, det här med rasism. Det går långt bortom det mer banala exemplet "jag är inte rasist, men", och dyker upp på de mest märkligt oväntade av ställen.

Det är onekligen värt att fundera över.

Flattr - den korta versionen

Ibland händer det att jag följer Malokis exempel och försöker övertyga folk att börja använda Flattr. Det brukar vanligtvis inte vara helt framgångsrikt, men som alla saker en gör så lär en sig saker av att göra det.

I det här fallet att folk reagerar på de märkligaste av vis på de anspråkslösaste av förslag.

De av er som till äventyrs läst saker häromkring och undrat vad den där knappen längst ner i varje inlägg betyder (eller de du ser till höger) är för något, men aldrig riktigt kommit för att fråga, så är Flattr ett sätt att visa uppskattning. Om du läser/ser/hör/förnimmer någonting du gillar och känner att, ey, jag vill göra någonting mer än bara minnas det, så hjälper det något oerhört om det finns ett sätt att gå vidare. Så som att, säg, kunna trycka på en knapp avsedd för ändamålet.

Ni känner igen fenomenet från ansiktsbokens like-knapp. Skillnaden ligger i att Flattr blandar in pengar i sammanhanget - ungefär som en virtuell dricksfunktion.

Och det är där folk reagerar.

Den mest extrema reaktion jag fått hittills är en någon som vrålat åt mig att denne inte vill leva som gatumusikant resten av livet. Vilket i och för sig är en förståelig sak att (inte) vilja, men det är också en smula bredvid poängen. Det är som om inkluderingen av pengar i ekvationen bringar förståelsen av den ur balans.

Ty Flattr är inte ett affärskontrakt. Huruvida en använder det eller inte har ingenting med någonting annat att göra - inte ens Skatteverket bryr sig. Ändå verkar det som att det finns en binär spärr, där folk tänker att de enda alternativen är att antingen inte använda det, eller ha det som enda inkomstkälla. Antingen eller, utan vidare pardon.

De av er som till äventyrs inte har adblock igång kanske noterar att det bevisligen finns mellanlägen.

Now, det går förvisso att försörja sig genom Flattrinkomster. Som affärsstrategi betraktat är det dock aningen ineffektivt, och det är vanligtvis smidigare att utföra någon slags gig någonstans. Om målet är att tjäna pengar, och det fort, så vill du nog leta vidare.

Men om du däremot har en nätvärvaro i form av x antal tusen texter som folk läser vid de mest oväntade av tillfällen, och som på det stora hela är möjligheter för folk att känna wowkänslor - så är det dumt att inte ge dem tillfälle att ge uttryck för dem. Och det är i det ljuset en bör försöka se det hela. En liten förändring, ett litet tillskott till det en går omkring och gör ändå.

Revolutionerande? Inte särskilt. Effektivt? Indeed.

Även om skillnaden mellan de tu ibland är hårfinare än annars.

Vem behöver politik när det finns marknadsföring?

Har ni tänkt på att äldre tiders reklam är väldigt annorlunda jämfört med vår tids? På den gamla tiden försökte en tvålreklam ge dig ett intryck av fördelarna med en viss given tvål, vanligtvis med hjälp av mer eller mindre påhittade siffror som låter vetenskapliga om en säger dem med tillräckligt mycket självförtroende.

Det var direktare tider - vi har tvål, den är awesome, köp den.

Nuförtiden  är det lite mer komplicerat. Sambandet mellan marknadsföring och det marknadsförda är oftare än inte ytterst indirekt, och anspelar mer på abstrakta men åtråvärda sociala relationer än, well, det marknadsförda. Många gånger måste en göra en småskalig semiotisk analys för att förstå kopplingen mellan det ena och det andra - vilket förstås är meningen, eftersom en då tänker längre på det hela. Och på något sätt blir indragen i någon slags relation till en narrativ som berättas om det marknadsförda, vilket på sikt leder till att en köper minst någonting.

Det är precis så överdrivet komplicerat och indirekt som det låter.

Ett väldigt enkelt och brutalt överironiskt exempel på detta är ICA-reklamerna. De har helt enkelt skippat tolkningsdelen och gjort en bokstavlig berättelse av det hela. Att de konstant vinklar varor mot tittarna är en blinkning till den enklare tidens sätt att marknadsföra saker på - de skulle kunna skippa den delen och bara visa de mer eller mindre krystade vardagssituationerna som karaktärerna hamnar i. Men de gör det ändå, i förbifarten, för att - tja, det är lite det som är meningen, trots allt.

Ironin ligger i att budskapet hade varit långt mindre effektivt om ICA inte hade haft hela maskineriet av karaktärer, story och allt det där i förgrunden. Om det bara hade varit en enkel påminnelse om att en kan köpa saker i affären så hade ingen lyft ens ett ögonbryn åt det hela - vilket också är poängen.

Det ligger i sakens natur att denna indirekta form av marknadsföring smittar av sig till det politiska. Det hade inte kunnat vara annorlunda - krämarna vill sälja saker som kunderna inte riktigt vill köpa av spontan fri vilja (en behöver aldrig göra reklam för någonting folk köper ändå), och de politiska partierna vill diskutera saker som väljarna är allt annat än intresserade av. Att ställa sig på torget och utropa att [åsikt] är den rätta vägen att gå fungerar inte längre, och av detta följer att ett mer bakvänt tillvägagångssätt är att föredra.

Om du vill ha en orsak till att den politiska retoriken blivit väldigt mycket mer personcentrerad på sistone, så är det detta. Det är långt lättare att berätta en berättelse med karaktärer än utan, och det faller sig naturligt att politikerna blir dessa karaktärer. De springer ju ändå omkring och gör saker, och om det nu behövs hjältar så vore det dumt att blanda in fler personer än nödvändigt.

Det positiva med detta är förstås att det fungerar, och att det drar in folk som annars bara skulle titta på reklamteve i det politiska dramat. Rent krasst spelar det ju trots allt ingen roll varför folk blir politiskt engagerade, så länge de faktiskt blir det. Det är som med bloggande - när det väl är en vana så sitter den.

Det negativa ligger i att det fungerar, och att det blir väldigt mycket effektivare att behandla det hela just som ett drama än som, ni vet, en komplicerad och svåröverskådlig samhällelig process med många rörliga delar. Och närhelst en politisk analys ska göras så är det oerhört lätt att komma undan med att göra en dramaturgisk analys av vem som lyfte ett meningsfullt ögonbryn mot vem. Persongalleriet står i fokus, och politiska tyckare kan ibland finna sig (på fullaste allvar) sägandes att företrädaren för x verkar lite osäker i dagsformen.

Som om det vore en föreställning, ett spektakel. För din underhållnings skull.

Vi skulle kunna leva med att den politiska diskursen blir en subgenre till marknadsföringen. Det vore väldigt i samklang med tidsandan, och det skulle förmodligen sänka tröskeln för politiskt deltagande något oerhört. Det skulle dock medföra att ingenting en politiker säger i det offentliga någonsin har någon betydelse alls, och att den konkreta politiken slutligen delegeras helt och håller till tjänstemännens rutinmässiga utövande av mer eller mindre godtycklig makt.

Vi skulle kunna betrakta politiken i termer av ICA-Juholt.

Vi skulle också kunna göra någonting annat. Men då måste vi göra någonting så radikalt som att resa oss upp ur våra morgonsoffor och stänga av teven -

Vi är alla Juholt

Ni har förmodligen hört nyheter, spekulationer och förhoppningar till döds om Juholts fadäs med byråkratin. Och förmodligen om mediedrevet om detsamma - det blir väldigt meta väldigt fort med såna här saker, onekligen.

Jag skulle tro att någonting om inte sagts överdrivet ofta är att hela historien är väldigt hoppingivande.

Ni ser, det är en slags väldigt modern motsvarighet till det gamla Magna Charta. Vilket då var ett påbud om att även kungen (av England) var tvungen att följa lagen, vilket var något av en förbättring gentemot den tidigare ordning att hen inte behövde göra det. Helt plötsligt levde vi alla under samma lag, om än långt ifrån under samma villkor.

Juholt kommer in i bilden genom att påminna oss alla om att ingen, inte ens den som råkat bli krönt till lord partiordförande av den Sociala Demokratin, kommer undan den allomfattande byråkratiska eländighet som genomsyrar alla aspekter och nyanser av den moderna vardagen. Vi är alla fångade i den byråkratiska järnburen, och inget - inte rikedom, inte adelstitlar, inte yrkesframgång och absolut inte den luddiga antika dygden personlig excellens - är tillräckliga skäl för att slippa undan den.

Vilket är hoppfullt, på sitt sätt. Det bekräftar nämligen att systemet fungerar, och att saker och ting på något plan ändå är som de är tänkta att vara.

Dock. Om jag ska ha någon åsikt om det hela, så måste jag ändå tillstå att om M får ha en minister som har otur med folkmord så borde S i all rimlighet få ha en som har otur med byråkratin.

Den byråkratiska järnburen till trots.

Och nu, drevet: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Uzw

Och medbloggare: Ulf, Krassman, Högberg, Annarkia, Graf, Laakso, Peter, Jinge, Johan, Jens, Sebastian, Jensen,

Tolkningsefterträde

Det finns olika sätt att läsa saker. En kan sitta, ligga, stå eller inta vilken position som helst - läsandet är ett oerhört flexibelt medium, vilket mången läsande resenär på överfyllda tunnelbanetåg haft glädje av.

Det finns också olika sätt att läsa. Den mest direkta förändringen en kan göra av sitt läsande är att förändra sitt humör - en text ser helt annorlunda ut när en är glad jämfört när en är arg. Ingenting hos texten förändras, men ändå så tycks dess budskap ha genomgått någon slags metamorfos. Särskilt om den försöker ordleka, utan någon som helst respekt för att du är på allt annat än lekhumör.

Den gode Derrida skrev en gång en liten bok om konsten att läsa. Den handlar om Nietzsche, eller rättare om ett (påhittat) fragment av Nietzsche. Någon går igenom hens samlade anteckningar och finner en liten lapp där det, utan vidare förklaring, står: "Jag har glömt mitt paraply." Det boken handlar om är försöket att hitta någon slags sammanhang till denna lapp. Det skulle ju kunna tänkas att det bara är en random liten anteckning, gjord i distraktionens ögonblick, men å andra sidan så vet en ju aldrig.

Så nästa steg är givetvis att göra en omfattande genomgång av Nietzsches samlade verk för att se vad denna mystiska notering skulle kunna betyda. Det skulle ju trots allt kunna vara en nyckelformulering till någon djup insikt vi missat hittills, och -

Derridas stora sensmoral är att om du ska göra en tolkning, så försök åtminstone vara elegant i det hela.

Now, om det går att skriva en hel bok om ett enda litet fragment (och, än mer, potentiellt många fler om en bara tolkar igång), betänk då vad det går att göra med lite större saker. Eller, för den delen, av andra fragment, upphittade i andra sammanhang.

Så som, säg, i ett system av odifferentierad massavlyssning.

Det skulle kunna tänkas att du i ett distraherad ögonblick säger någonting ovanligt, utan att egentligen tänka på det. Och att detta uttalande sparkar igång någon slags subsystem, som sedan skrider till verket att jämföra detta fragment med hela din dokumenterade livshistoria för att försöka finna någon slags mening i det hela. Det skulle ju trots allt kunna tänkas att de missat någon tendens, och -

Fick du en sprängande huvudvärk nu?

Gott så. Då är jag och Derrida nöjda. Men kom ihåg detta nästa gång någon säger att den som inte har någonting att dölja inte heller har någonting att frukta av massövervakning. Vi vet ju trots allt aldrig vilket humör övervakarna befinner sig på.

Ingen dör av att dela med sig

Vid det här laget gissar jag att ungefär alla sett den berömda uppskattningen av vad som kommer att hända när samkönade äktenskap tillåts. Det är inte slutet på världen som vi känner den, eller ens de delar vi inte känner till, utan det enda som händer är att - well, folk gifter sig. Naturligt nog.

Det är ett inte helt dåligt outcome, egentligen. Fråga bara vilken romantisk komedi som helst.

Jag börjar ana att vi behöver en liknande grafik för fildelning. Vad händer när folk kan kopiera saker utan att behöva legitimera sin existens för självpåtagna högre makter? Helt uppenbart kommer saker att kopieras, vilket inte borde överraska någon. Mindre uppenbart är de saker som inte inträffar - världen går inte under, kulturlivet stagnerar inte, ekonomin kollapsar inte mer än den gör ändå, och jag tror minsann att Nobelpriset i litteratur kommer att fortsätta kunna delas ut även när författarna har läsare.

Ändå framstår det ibland som att kopiering av filer på något vis kommer att innebära slutet för kulturlivet helt och hållet. Som i slutet av böcker där författaren inte orkar med sina karaktärer längre - alla dör.

Månne borde vi ringa upp Gutenberg och övertala henom att skippa tryckpressen. Kopiering av filer leder ju trots allt till de märkligaste av resultat.

Eller kanske ändå inte.

Ett verkligt spektakel

Som ni kanske vet så följer jag skeendet på #occupywallstreet med visst intresse. Inte i infoknarkandets tecken, men väl med ett getöga slängandes ditåt lite då och då. Och ibland dyker det upp små godbitar som bara måste idisslas en smula.

Den senaste är att poliser som omhändertar folk - vilket tycks ske både oftare och brutalare ju populärare rörelsen blir - byter ton när saker väl lugnat ner sig. Inte på det vanliga viset, utan på ett mer raffinerat sådant. När saker händer på gatan är det en approach som gäller, men när de är utom omedelbar massuppmärksamhet så säger de:

"Okay, det finns inga kameror här, så du kan sluta spela/låtsas nu."

Särskilt då mot personer som idkar passivt motstånd, så som att spela död (och sålunda tvingar de arma polismännen att bära/släpa iväg en). Men också rent generellt, med wallstreetare som sys in även under mer traditionella former. Månne är det ett sätt att tilltala ungdomen på ungdomens vis - ingen förstår synlighetens logik mer än dagens ungdom - men det är värt att tänka närmare på.

Vi skulle, med Goffmans dramaturgiska terminologi, kunna säga att polisen använder/invokerar en outtalad skillnad mellan on stage och backstage. På scenen, när världen tittar, gäller en uppsättning regler, och så länge en befinner sig där så behöver en hålla masken. Bakom scenen, däremot, gäller andra regler, och saker är lite mer avslappnade. Världen tittar inte längre, och en får bli lite ärligare om saker och ting. En behöver inte vara lika formell och bunden av rollbeskrivningar; masken kan lättas en smula.

Vilket förmodligen fungerar - de som hör detta tänker förmodligen att, okay, det är trots allt bara de och jag här, bäst att ta det lite lugnare.

Problemet är förstås att poliser i uniform aldrig riktigt kliver av scenen, och även om de omhändertagna intar en mer informell hållning så är de fortfarande väldigt kvar i ett formellt sammanhang. Att bli omhändertagen av polisen är trots allt en väldigt dramatisk händelse, frånvaron av kameror till trots.

Vi skulle också kunna vända oss till Debord, och tala om det hela som ett spektakel. Inte i andemeningen av ett upptåg - även om det förvisso är det också, på sitt sätt - utan mer i termer av att det moderna livet levs i och genom medierade bilder, och att allt som inte är medierat är någon grad av overkligt. Det som händer inför kameran är på riktigt, men allt det där andra händer i någon slags ontologiskt undantagstillstånd.

När kamerorna riktas åt ett annat håll är det inte lönt att kämpa vidare, ty kampen sker alltid/redan på teveskärmarna i alla andras hem. Allt annat hamnar i samma kategori som det där trädet i skogen - duns eller ingen duns.

Över lag så är det en märklig sak av polisen att säga, och månne är det ett tecken på att vi lever i ett desto märkligare samhälle. Och, än mer, på att det är värt att fortsätta hålla ett öga på skeendet. Och det vare sig en ser det som ett dramatiskt skeende, ett spektakel eller en demokratisk mobilisering.