Den nya tidens avtryckare

Det går att göra ett ganska starkt case för att kombinationen av modern informationsteknologi - särskilt i dess bärbara form - och vardagen innebär nya former av motstånd. Vi kan med Virilio påpeka att det förra har ett militärt ursprung, och att många av dess (o)uttalade antaganden av militär karaktär lever kvar i den vardagliga användningen. Inte nödvändigtvis för att det är det mest effektiva sätt att tänka på saken, utan för att när ett sätt att se på saken väl satt sig så är det enklare att haka på än att radikalt tänka om saken från början igen.

Revolution är, över lag, mer skitjobbigt än det verkar, och tenderar därför att låta bli att hända oftare än inte.

Det är med dessa ögon jag läser Expressen korta text under rubriken "Fuskåkarnas nya vapen". Ni ser direkt att ordet vapen förekommer - och med lite bredare vision vänsterut ser ni även att ordet "nya" står precis bredvid. Vilket antyder att det funnits gamla vapen, och än mer att det pågår någon slags konflikt mellan fuskåkarna och den kontrollinstans som ska göra någonting åt fusket. Och att vi vanliga personligheter bör börja oroa oss för denna till synes pågående kapprustning mellan de tu faktionerna.

Nya vapen torde generera nya motvapen. Det ligger i konfliktörernas intresse.

Now, du behöver inte vara partisk åt endera sida för att börja bli smått orolig över att det offentliga rummet börjar militariseras mentalt. Du behöver inte ens vara delaktig för att åsynen av personer som antingen givits eller tagit sig extraordinära befogenheter att ingripa mot sina motparter i vardagen ska börja framstå som ett inte helt sunt inslag i vardagen. Du behöver inte ens delta för att råka hamna i korselden.

Hur digital den än är.

Det sägs att krig varit en motor i uppfinnandet av det mesta vi känner i termer av teknologi. Den stora frågan är dock - är det verkligen nödvändigt att förvandla kollektivtrafiken och vardagen till en krigszon?

Tänk på barnen.

En spaning om budgetansvar

Höstmötet närmar sig med vardagens stormsteg, och jag anar att förslaget om att byta ut namnet "Piratpartiet" till någonting annat kommer att dyka upp även den här gången. Och röstas ned med lika överväldigande övermajoritet som alla förra gånger, men skam den som ger sig.

En tanke vore att byta namn till Budgetpartiet. Inte nödvändigtvis för att budgetar är mer spännande än pirater, utan för att det på så många olika sätt och vis är vad PP står för i praktiken, om vi tar konsekvenserna av deras politik på allvar. Tillåt mig att ge tre exempel på detta.

Exempel 1: att övergå till fri mjukvara i det offentliga. Det kanske verkar vara en ideologiskt motiverad övergång, men även den mest aideologiska administratör kan se fördelarna när förslaget möter budgetramarna. Ofri/licensierad mjukvara kostar nämligen pengar, medan fri mjukvara inte gör det. Och när den stora budgetkniven ska användas på stora, svåröverskådliga organisationer så är det oerhört tacksamt att använda den på ett sådant sätt att onödiga utgifter skärs bort medan mer nödvändiga sådana behålls.

Exempel 2: massövervakning finansierar inte sig självt. Faktum är att den inte ens uppfyller det syfte den sägs uppfylla, och tvärtemot orsaker en hel hög oavsiktliga (och oönskade) bieffekter. Utan vidare ideologi kan vi konstatera att det är en direkt misskötsel av skattepengar, och att det finns bättre sätt att förvalta det offentligas tillgångar.

Exempel 3: det kostar ohemult mycket pengar att kriminalisera en hel ungdomsgeneration, och med ett rättsväsende som redan går på knäna ekonomiskt finns det all anledning att tänka strategiskt när det gäller brottsbekämpning. Rättvisa ska få ta både pengar och tid i anspråk, men när verkligheten möter budgeten så mår både samhället och den allmänna rättskänslan bättre om inbrott prioriteras mer än fildelning. För att inte tala om att statsfinanserna mår bättre om blivande civilingenjörer inte får sin studiegång förstörd av fängelse och/eller enorma skadeståndsbelopp.

Om vi skalar bort allt tal om medborgerliga rättigheter, personlig integritet, fri kunskap, delad kultur och allt annat ideologiskt krimskrams, så står Piratpartiet i praktiken för en uppgradering av statsfinanserna. Lite mindre okynnesspendering på saker som inte ger önskad effekt, och lite mer prioritering på de där sakerna som faktiskt betyder någonting i längden.

Jag tror Reinfeldt, som de senaste åren fört en politik som går ungefär tvärtemot allt vad Budg- Piratpartiet säger skulle säga någonting om att "ta ansvar", om vi tog oss tid att tweeta upp hens kontor.

Den uteblivna effekten

En regel som är bra att komma ihåg är att ju effektivare system blir, desto känsligare blir de. När saker är måttligt effektiva så märks det inte lika mycket när störningar händer - ineffektiviteten äter så att säga upp störningarna. När effektiviteten börjar närma sig någon slags maxpunkt, dock, är varje liten störning och extra moment desto brutalare - särskilt när de innebär att det effektiva maskineriet måste stanna upp om ens för några ögonblick, och vare sekund kostar ohemult mycket pengar i uteblivna inkomster.

Ett omedelbart exempel är förstås en högt raffinerad fabrik, där det räcker med att en (1) komponent hakar upp sig för att helheten ska stanna upp. 

Ett lite mer pedagogiskt exempel har med posthantering att göra. Låt oss säga att det finns ett antal postsorteringscentraler utspridda över landet. Alla måste ha sina egna lokaler, sina egna lokalt anställda och allt det där som tillkommer med att sortera post. Rent ekonomiskt innebär det massor av kostnader för personal, maskiner, lokaler och dylikt.

Nu är ekonomin allt annat än maximalt effektiv, så en synnerligen effektiv effektiviseringskonsult kallades in i bilden för att råda bot på situationen. Och säger - hey, ni kan spara massor av pengar om ni slår ihop alla lokal sorteringscentraler till en enda brontocentral! Tänk bara - mindre kostnader för lokaler, maskiner och lokal administrativ personal! Och det kanske till och med går fortare att sortera brev!

Sagt, räknat och gjort. Vi har nu gått från många till en sorteringscentral, och effektiviteten gick faktiskt upp - mer brev blev sorterade för mindre pengar, Och det gick faktiskt fortare att sortera breven, när saker väl kommit igång. Fait accompli.

Låt oss nu kasta in en sko i maskineriet, och säga att det är terrorister i farten. Terrorister som bombhotar den effektiva brontocentralen, och tvingar den att utrymma tills bomben är funnen och desarmerad. Under tiden läggs ner all brevsortering ned, och effektiviteten går från max till noll på nolltid. Ytterst få fick post dagen efteråt.

Om det hade hänt vid en av de lokala (men numera nedlagda) centralerna så hade effekten inte blivit så stor. Ett visst geografiskt område hade inte fått brev dagen efter, på sin höjd, och störningarna hade inte varit lika omfattande som de blev vid brontocentralen.

Effektivitet odlar sin egen känslighet.

Det är i det ljuset en bör se sin egen insats i det (post/sen)moderna medieklimatet. Att räkna sig i termer av besökare och sidvisningar är en sak, och vad en än gör så finns det förmodligen effektivare sätt att dra in bäggedera. De flesta av oss har dock relativt låga siffror på den skalan, och det är på det stora hela rätt okej.

Den stora fördelen med sociala medier är inte bara att vanliga människor kan nå miljardpublik från vardagsrummet. Det är inte effektiviteten och stordriften som är huvudpoängen, utan den där lokala distributionen. När de stora aktörerna hotas eller utsätts för störningar, så dras inte det offentliga samtalet som sådant för en effektiv nedsläckning. Det fortsätter ändå, i mindre skala. Och om terrorister, lobbyister eller varför inte gamla ohederliga politiker får för sig att kasta in en träsko i etablissemanget -

Tja. Vem har sagt att det demokratiska samtalet måste vara effektivt?

Igår fungerar inte idag heller

Jag hade lite tid över innan #ringdans, så jag tog Mothuggs uppmaning och läste Enzensbergers essä Svensk höst i samlingen Ack Europa!. Hen beskriver den smått bortglömda episoden i Rålambshovsparken 1982, där ett stort antal ungdomar spontant samordnades för att - tja, det gick. Någon hade upptäckt en bugg i telefonnätet, där den som slog ett visst nummer kunde prata gratis med andra som slagit detsamma. Givetvis spred sig detta som en telekommunikativ löpeld - att internet inte fanns var inget hinder, snarare en bidragande faktor. Och innan någon visste ordet av hade det spontant bestämts att, okay, vi samlas där och då. Och samlande hände - tills det nästan var ett fyrsiffrigt antal ungdomar på plats.

För att citera Enzensberger: "helt vanliga skolungdomar, inga organiserade motorcykelgäng. Inte heller stadens fåtaliga punkare och anarkister var representerade annat än med några få ombud. Oavbrutet dök nykomlingar upp ur tunnelbanans djup. Ingen visste var de kom ifrån och vad de hade för avsikter. De tycktes inte demonstrera för eller mot något. De bara fanns där [...]". (s. 14)

Strax efteråt ansamlades polisen i respons. Uniformer, batonger, hundar. Ni kan ana att stämningen snabbt blev aningen mer spänd, och att känslan av spontan samhörighet övergick i desto mer motiverad samhörighet. Inom kort flög batonger, hundar och stenar genom luften.

Enzensberger: "Deras brott bestod helt enkelt i att de inte hade utnyttjat någon av de institutioner som inrättats för detta ändamål. Hade de vänt sig till rätt instans med begäran om att få organisera ett gruppmöte för dåligt målinriktade, svagt motiverade, normlösa ungdomar, så hade man inte bemött dem med polisbatonger utan med subventioner. Skaror av socialarbetare, förmyndare och fritidspedagoger skulle ha satts i rörelse för att hjälpa dem fram till en socialt önskvärd form av kommunikation." (s. 15f)

Ni anar skillnaden här. Å ena sidan batonger och hundar, å andra sidan all hjälp som tänkas kunde. Och jag tror ni också har en aning om att det kanske fortfarande föreligger på samma sätt än idag, de nästan trettio år som skiljer nu från då.

Det får mig att undra - vad hade hänt om Pirate Bay struntat i hela underdog-mot-systemet-retoriken, och i stället frammålat sig som ett socialt ansvarstagande projekt för att aktivera ungdomar på glid? Vad hade hänt om piratrörelsens allra tidigaste personligheter lagt manken till att appropriera den sociala välfärdens resurser, snarare än att anamma anarkismens självpåtagna (men materiellt ack så fattiga) konfrontativa utgångspunkt? Vad hade hänt om fildelning var ett verktyg i socialarbetarens snarare än aktivistens verktygslåda?

Det borde inte vara helt omöjligt att tänka om det hela en smula, så här efteråt.

Vi står inför en ny samtid, som har fräckheten att vara någonting annat än helt ny. Om den vore helt ny skulle det finnas en möjlighet att gamla lösningar skulle kunna fungera även under nya förhållanden. Nu är den bara lite ny, och lösningar som inte fungerade igår fungerar inte idag heller. Hur en än vrider och vänder på saken.

Eller, för att avsluta med en retorisk fråga a la Enzensberger: "Vad har man annars hundpatruller till?" (s. 15)

När nyheter skapas

Jag tror nyheten om Petzälls hopp har nått dig nu, och att detaljerna är i full färd med att formuleras i viss utförlighet på andra platser. Jag tror minsann vi kommer att få se spekulationer om anledningar, orsaker och bevekelsegrunder - de flesta av uttalat personlig karaktär.

Det sista beror på att medierna älskar en personlig story. Om det går att åskådliggöra någonting som ett personligt öde, så kommer det att göras, och det eftersom ett dramatiskt skeende drar fler läsare än ett mer abstrakt sådant. Och det vore direkt dumt av en institution som sysslar mer med analys av målgrupper än med analys av sakfrågor att ta den abstrakta vägen.

Och det finns onekligen uppslag för dramatiska läsningar av händelsen.

För oss som inte är gammelmediala, och därmed inte har några större behov av att bry oss om den politiska ekonomi som föregår bakom kulisserna, är historien av ett mer etiskt slag. Vi är inte förutbestämda att spela det dramatiska kortet, och har sålunda ett val när vi försöker besvara frågan - vad ska jag skriva om nyheten om Petzälls hopp?

Det är fullt möjligt att gå den dramatiska vägen. Det är ett reellt alternativ. Att spekulera i anledningar och orsaker, och på det hela taget anlägga ett dokusåpeperspektiv, finns med som giltigt val. Ingen kan trots allt hindra en från att skriva det en skriver, och om en är inne i tanken att riksdagen är detsamma som sitt persongalleri - go for it.

Det är förstås precis lika möjligt att gå den mer analytiska vägen. Månne kommer det inte generera lika många sidvisningar, inte dra lika många länkar eller leverera den där punchlinen, men det kommer å andra sidan inte heller skriva in en i åsikten att dokusåpan är samtidens metafor för det politiska.

Det är ett val. Ett sådant som sker lite oftare än vart fjärde år.

När diskussionen tystar

Det finns tre saker som ständigt ställer sig i vägen för förmågan att få saker gjorda. Tre saker som ständigt, konstant och konsekvent envisas med att sticka in huvudet och därefter ser till att all aktivitet brutalt avstannar.

Dessa tre saker är demokrati, liberalism och anarki.

Eller, rättare, diskussionerna om dessa tre ting. Ingenting mobiliserar folk fortare än endera, och en direkt följd av denna omedelbara mobilisering är att allt annat lämnas vind för våg. I stundens och diskussionens hetta kallnar både järn, smedja och i längden en hel del mer metafysisk glöd.

Det kan tyckas lite märkligt att just dessa tre saker ska vara så problematiska. Demokrati är ju modeord nummer ett, liberalismen har varit ett nyckelbegrepp genom hela moderniteten, och anarkismen pockar på den intellektuella hederligheten lite mer än en egentligen är bekväm med. Bra saker, med andra ord, men ändå ack så distraherande.

På något plan gäller det att komma förbi dessa tre ting och försöka få någonting gjort. Det går bokstavligen att skriva åtskilliga avhandlingar om endera och ändå bara börja skrapa på ytan. Det säger sig självt att det går att spendera en hel del mindre disciplinerad tid åt att ens försöka hitta nämnda yta - och att denna tid aktivt inte går åt till att få saker gjorda här nere på jorden.

Det finns tre saker som ständigt ställer sig i vägen. Vad det än gäller.

Det är värt att tänka på.

Tankar efter #ringdans

Ringdans hände. Gamla, barn, ungdomar och mellanting samlades för ett kort ögonblick av gemenskap, för att sedan fortsätta med sina liv lite gladare än de var innan. Nya vänskaper uppstod, nya intryck hände och minst ett minne för livet skapades.

Jag måste tillstå att det var något av en hit.

Många som hörde talas om eventet i förväg reagerade på att det var ett "spontant" sådant. Det ligger lite i sakens natur - hur kan någonting vara spontant och planerat samtidigt? En kan ta sig förbi denna märklighet genom att tänka lite närmare på vad "spontant" innebär.

En första spontanitet ligger i att det hela inte anordnades av någon för att uppnå någonting. Det råkar förvisso ha en initiativtagare, men det är inte riktigt samma sak som en anordnare - och på det stora hela hade ungefär vem som helst kunnat vara den som satte igång allt. Det fanns inte heller något uttalat syfte med det hela - det var inte en politisk manifestation för att uppnå ett visst någonting, eller en fundraiser för att stödja någonting, eller ens en räddningsaktion för den stora gula kaninen.

Det bara hände. Någon postade en bra idé på ansiktsboken, andra tyckte att det var en bra idé och spred den - och några dagar senare var dansen ett fait accompli. Spontant.

(Vissa vill göra gällande att Piratpartiet hade någonting med saken att göra. Det är förvisso glädjande att höra, men allt som händer på/genom internet är inte piraternas fel/förtjänst. Internet är större än så.)

En andra spontanitet ligger i att väldigt få som var där kände de andra. Det fanns ett intressant ögonblick innan allting sparkade igång när den vanligaste frågan var "är du här för dansen?", vilket illustrerar den anda det hela hände i. Människor som inte träffat varandra förut samordnas för en gemensam aktivitet, utför den och skiljs sedan åt. Inga ledare, inga planer, ingen hierarki - bara en känsla av att någonting är på gång, och en outtalad överenskommelse om att frivilligt spela med.

Ni anar hur det skiljer sig en smula från den gamla tidens mindre spontana events, där det behövs någon som ställer sig på en (metaforisk eller bokstavlig) scen och talar till församlingen. Vilket som synes inte behövdes - folk började ta varandra i händerna, och dansen var igång.

En tredje spontanitet ligger i att de som vill göra det igen inte behöver vänta på att någon annan utropar att det kommer att hända vid [tid och datum]. Det går hur bra som helst att initiativtaga någonting liknande, och sedan helt enkelt se hur idén sprider sig. Att vänta på officiellt godkännande från ovan är förvisso bekvämt, men det är inte längre nödvändigt.

Bara kreativiteten sätter gränser.

Det finns olika namn för det här fenomenet. Internationellt kallas det för "flash mobs", Informationsbyrån (2.0) kallar det att bygga bollhav, och du kan säkert finna fler namn om du letar en smula. Det viktiga är dock inte vad det kallas, utan vad det innebär.

Vi kan alla åstadkomma förändring, och det krävs inga enorma resurser för att göra världen aningen bättre. Vi har alla blivit lite spontanare i vårt förhållande till vardagen, och om jag hade någon slags baktanke med det hela så var det att ge mina lokala medmänniskor en påminnelse om detta.

Vad som kommer härnäst? Jag är inte helt säker, men om ni hör talas om någonting - berätta gärna, så att jag kan sprida vidare. Det finns till och med en chans att vi ses där.

Helt spontant.

På tal om mångkultur

En sak som alltid retat mig med diskussionen om mångkultur är att den så totalt failar på det här med att ta regionala och lokala skillnader i anspråk. Det är oerhört populärt att antingen gå den essentialistiska linjen, och/eller att använda lite för stora begrepp för diskussionens bästa.

Hur ofta har inte saker strandat i återvändsgränden "men vad är svenskhet, och hur ska den bevaras när den väl definierats?". Vilket är en fråga som ligger så brutalt bredvid poängen att den har en egen avfart och en egen liten rastplats på vägen.

The thing is - även i den mest homogena av svensk småstad så är du mer eller mindre garanterad att stöta på minst fyrtioelva olika kulturer. Det räcker med att se på raggarna som konsolideras på de mest märkliga av platser i de mest fallfärdiga av fordon för att få ett konkret exempel på mångkultur in action.

Även bortom de överdrivet fysiska uttrycken så står skillnader att finna. Å ena sidan finns bratsen, och å andra sidan finns Fas3:are. Å ena sidan finns studenter som är hell bent på att förstå hur Derrida vrider om den västerländska filosofin genom att helt enkelt ta den på allvar; å andra sidan finns homeopater, objektivister och nyfundamentalistiska kristna. Å ena sidan finns förespråkare av garanterad basinkomst, och å andra sidan finns det förespråkare för att medborgarskapet ska vara ett monetärt opt-in.

Och utöver detta finns förstås internet, som skapar sina egna märkliga kulturella egenheter.

Det märkligaste av allt är ändå att vi inte ens lämnat Gnarp än.

Vi skulle i och för sig kunna se kritiken av mångkulturen som en djup, strukturell kritik av den fragmentering av epistemologiska utgångspunkter som den alltmer specialiserade arbetsdelningen i det (post/sen)moderna samhället för med sig. Det är en framkomlig väg, och det ligger i sakens natur att en samtida kommunitarism vänder sig mot den organiska solidariteten på rent ideologiska grunder. Det behövs inte ens några etniska skillnader - kritiken fungerar även i ett samhälle där alla andra etniciteter av någon anledning spontant dött av naturliga orsaker, och det bara finns en handfull fullt homogena samhällen kvar.

Problemet är förstås att det paket som åtföljer kritiken i fråga inte andas något av detta. Det är negrer och araber om vartannat, och oftare än inte ställs en odefinierad svenskhet mot ett enormt kollektiv som om de vore jämförbara storheter. För att inte tala om de otaliga konspirationer som medierna sysslar med för att tysta den allmänna viljan - som märkligt nog tycks oerhört diversifierad och svårfokuserad över lag, och dessutom säga emot sig själv å det bestämdaste när den blir tillfrågad.

Kritiken av mångkultur. Oftare än inte vet den inte ens vad den pratar om, och svänger av på avfarter som inte ens kartograferna lyckas få med i sina avbilder av samtiden.

Tur att det finns rastplatser, så att den inte irrar omkring för evigt.

Den stora bloggarguiden, del 4: När kreativiteten gör någonting annat

Det är förstås inte så enkelt att inspirationen till nästa inlägg följer automagiskt av att veta om det kommer bli ett långt eller ett kort inlägg. Det faller sig förvisso naturligt att korta inlägg är mer lämpade för länkfyllda nyhetskommentarer, och längre inlägg mer passande för de djupa analyserna, men exakt vilken nyhet och vilken analys som ska hända är inte alltid självklart. Bara för det mesta.

För att få uppslag till kortare inlägg så brukar det oftare än inte bara vara att besöka en stor tidning, Knuff, Live eller någon annan nyhetskälla och helt enkelt riffa på vad som står att finna där. En populär form av snabblogg är att summera inlägg på ett visst tema - gärna med smålånga citat för att exemplifiera. Försök dock att göra mer än bara vidarebefordra - det som gör summeringar värdefulla är att de sätter in saker i en kontext, gärna både när det gäller ämnet och dess aktörer.

Om du har mycket latent kommunikation på gång i din vardag kan du dessutom lyfta ett metaforiskt vått finger i luften och läsa av vad folk i din digitala närhet pratar om. Det finns alltid ett par tre ämnen som ligger i luften, och om/när du vet med dig att du inte vill/hinner skriva så mycket så är en snabbis om det senaste alltid en hit när kreativiteten tryter.

När det gäller de där längre, mer ingående inläggen kan det vara svårare att finna uppslag. Den naturliga inspirationen är smått oförutsägbar, och ibland är musorna lite för tystlåtna för skrivandets bästa. Då är det tillåtet att fuska en smula, och använda små knep som inte är helt kreativa men som ändå låter en ta sig vidare. Jag tänker här nämna tre sådana fusk: nyckelord, nyckeltankar eller nyckelfraser.

Nyckelord - eller topiker, som retorikerna kallar dem - är helt vanliga ord, och kan vara vad som helst. Det hela går ut på att ta ett par generella termer och slunga omkring dem i sitt huvud tills en idé uppstår. Smidiga exempel är frihet, rättvisa, solidaritet, framsteg och utveckling. När ett visst ord tycks mer passande för stunden än annars, så skriv ner det eller lägg det på minnet. Upprepa sedan processen en gång till, fast med alla ord i hela världen, tills du harr två ord som tycks resonera med varandra. Och vips så har du någonting att skriva om - vilka ord det än handlar om.

Detta fungerar eftersom det alltid finns massor av relationer mellan ord, och att vi för det mesta inte tänker på dem. När det gäller motsatser (dag/natt) blir vi ibland påminda om att de är just motsatser, men med mindre omedelbart sammanlänkande ordpar (typ frihet/wienerbröd eller solidaritet/mobiltelefon) är det sällan vi riktigt tänkt tanken. Och när kopplingen väl är gjord så finns ett tema att skriva om för den som lägger till lite extra eftertanke. Experimentera lite med ett par ordpar och se vad som händer!


Nyckeltankar är lite generellare, och går ut på att det finns en mer eller mindre formulerad tanke som finns i ens tankevardag. Så som "kollektivtrafik borde vara gratis" eller "vi borde sänka skatten" eller "vore det inte trevligt med en enorm uppochnervänd gul kanin på stora torget". Vi har alla ett par fyrtio dylika tankar som vi går omkring och tänker lite då och då, och tricket är att skriva ner dem någonstans och sedan plocka fram dem när inspirationen tryter.

Vad detta gör är att påminna en om de generella teman en går omkring och tänker på större delen av dagen, och därefter om den där tankegången en hade på bussen på vägen hem igår som en skulle skriva ner men glömde. Eller bara om att det var länge sedan det skrevs ett inlägg om kollektivtrafik/skatt/kaniner. Det påminner, i all enkelhet. Och eftersom våra medmänniskor vanligtvis inte kan läsa våra tankar, så är de nya för dem.

Nyckelfraser är fenomenalt luriga, men när de fungerar så fungerar de också fenomenalt. Jag har, exempelvis, en ambition om att någon gång skriva ett inlägg innehållandes frasen "Jimmie Åkesson har ingenting på fötterna, ty hen går barfota i sin folkdräkt". Ni anar redan nu att det kommer att bli ett brutalt inlägg när det väl händer.

Ibland dyker det upp såna där meningar som det är lätt att göra inlägg av, om de bara skrivs ner någonstans. När det nya inlägget blinkar tommare än vanligt underlättar det att ha ett par provocerande citat att plocka fram och bygga kring.

Now, det här är bara de tre som jag tenderar att använda. Allas hjärnor fungerar olika, och det finns ett otal andra knep för att komma förbi det där "möööööh"-stadiet. Jag vill inte säga att vissa metoder är bättre än andra, men väl att de som fungerar fungerar. Och att om du hittar egna metoder som tar dig förbi den där "vad ska jag skriva"-blockeringen - använd dem! Hur de än ser ut och hur märkliga de än kan kännas - om de fungerar, så fungerar de.

Det finns en uppfattning om att det är heroiskt att göra det den svåra vägen, och komma förbi blankheten på ren viljestyrka. Men i slutänden så får en författare inga pluspoäng för att göra det svårt för sig i onödan, och om du står i valet mellan att komma igång eller att inte komma igång - kom ihåg att läsarna väntar ivrigt på nästa inlägg.

Och det på ett bra sätt.

Tankar inför #ringdans

Jag måste tillstå att jag är lite överraskad - på det bra sättet - av den enorma respons som den spontana ringdansen gett upphov till så här långt. I skrivande stund har vi över två tusen inbjudna (yikes!), 124 som säger "klart jag ska vara där!" och 151 som funderar på saken. Nyheten sprider sig fortfarande, så det lär ha ökat en smula mellan skrivtiden och lästiden.

Det jag gillar mest är inte att det är massor av respons. Nej, det jag gillar mest är att det mestadels är tre positiva sorters respons.

Först har vi de som tycker att idén är lika strålande och gul som Kaninen, och hälsar att vi kommer att synas på plats. Vilket förstås är det bästa svar varje idé kan få - engagemang och uppslutning.

Sedan har vi de som säger - ack, vilken bra idé, synd att jag inte kan komma! Vilket onekligen är synd, men, hey, vardagen är vardagen och en kan inte vara överallt samtidigt. Så länge idén skänker lite glädje så har den gjort sin grej, dock, om än på distans.

Och som mer eller mindre ironisk tredje svarstyp så har vi frågan "men hur kan ett event vara spontant om det har en tidsplan?". Vilket är en fenomenal fråga, med fler lager än det kanske verkar till en början.

I en mening är det spontant eftersom det skapas av dem som dyker upp. Det finns ingen organisation eller avsikt bakom det hela. Inget budskap, ingen sensmoral. När allt och gjort så är det bara människor som spontant bestämt sig för att, okej, på fredag är det ringdans som gäller.

I en annan mening är det spontant eftersom vem som helst hade kunnat komma på idén. Ingen har monopol på vare sig ringdansande, offentliga platser eller omotiverat stora känslor för ett enormt monument i form av en uppochnervänd gul kanin. Det märkliga är trots allt inte att det händer, utan att det inte redan hänt minst en gång.

Jag får återkomma på temat spontanitet, helt klart.

Men innan dess kan jag bara bjuda in er på årets ringdans. På fredag, klockan sjutton, mitt i centrala Örebro. Må Kaninen vara med er!

Den stora bloggarguiden, del 3: Bloggandets tid, tid för bloggandet

Att en blogg är en process i tiden innebär att det med nödvändighet blir ett inslag i vardagen. Du kanske inte skriver varje dag, eller ens varannan, men det sker ändå med någon slags regelbundenhet. Tilläckligt ofta för att inte vara ett undantagstillstånd. När saker händer så tänker du ibland "oh, det här kan jag blogga om!". Och om du inte har överdrivet mycket fri tid så kommer du någon gång att behöva integrera bloggskrivandet med vardagen - göra tid snarare än att bara hitta tid.

Ett sätt att underlätta detta är att bestämma dig för att hålla en viss rytm i publicerandet. När jag var ung och nybakat brukade jag publicera ett inlägg om dagen, och om du letar tillräckligt långt bak i arkiven så hittar du att alla inlägg är publicerade klockan 13:37. Det är inte en slump, och det hjälpte något oerhört med vardagsintegreringen för min del.

Nyckeln ligger i att finna ett tempo du är bekväm med. Om du känner sig stressad så gäller det att trappa ner och försöka finna ett lugnare tempo. Det kanske fungerar på kort sikt att skriva inlägg med andan i halsen, men på lång sikt så behöver inte vardagen mer stress än den redan innehåller. Bloggandet borde inte vara en källa till stress och illamående - inte minst eftersom det syns lite för väl i texterna i längden. Om du mår dåligt över att inte hinna med allt så skriver du inte för lite, utan för mycket.

Med det sagt så finns det en annan fördel med att ha ett bestämt tempo, och det är att du kan skriva inlägg i förtid. Läsarna kan bara läsa det som publicerats, och för deras del spelar det ingen roll om du skrev klart precis innan du tryckte på "publicera" eller om det hände i förra veckan. Så länge läsarna får nästa inlägg så är de nöjda, och om du vet att du har gott om tid innan nästa deadline så kan du ta det desto lugnare med att skriva nästa inlägg.

Till detta hör förstås att bestämma en ungefärlig normallängd på sina inlägg. Beroende på hur ekonomisk du behöver vara med din tid kan du vara mer eller mindre precis - ju mindre tid över, desto precisare längd. Skrivande tar tid, trots allt, och när tiden är knapp är goda ord dyra.

Om du hamnar i ett väldigt harmoniskt förhållande till ditt skrivande så kommer du ibland att ligga flera dagar före ditt tempo. När det händer så uppstår det märkliga fenomenet att bloggen går på autopilot, till synes utan dig. Det kan vara lite överraskande att helt oförhappandes upptäcka att ett inlägg publicerats på ens blogg, tills minnet av att ha skrivit det dyker upp. Även det hör till, och blir en vana efter ett tag.

Tricket är som sagt att finna ett tempo som passar en själv, och att ha ett hum om vad ens blogg är för slags blogg. Om du exempelvis skriver en följetongsblogg, där en berättelse börjar i ena änden och slutar i den andra, så kanske du vill ligga någon eller några veckor före i schemat för att hinna planera. Om du skriver om nyheter är det förmodligen svårare ligga före (såvida du inte är den som skriver själva nyheterna), och "dagens outfit" kan av naturliga skäl inte skrivas i förtid. Men om du har avsatt en viss tid om dagen åt skrivandet av det eller de inlägg du tänkt hinna med så flyter vardagen smidigare än om varje nytt inlägg är en ny engångshändelse. Så länge du vet med dig att du har en plan och tid nog att utföra den så går saker smidigare än om du inte har det.

Vad du inte vill göra är att fästa dig för hårt vid tempot. Om WTC, Utöya, prinsessbröllopet och finalen i fotbolls-VM händer under samma dag och du har inspiration och tid nog att skriva ett inlägg om vardera - go for it. Nyheter är bara nyheter en kort stund, och när andan faller på så är det dumt att begränsa sig. Du är fortfarande verkställande chefredaktör över din blogg, trots allt, och i slutet av dagen så har den som skrivit fort fått fler läsare än den som inte skrivit alls.

Se bara till att inte bränna ut dig. Skrivande tar tid, och det finns alltid fler idéer till texter än tid att faktiskt skriva dem. Tricket är att hitta den där balansen mellan saker som måste göras, saker som hinner göras och saker som hinner skrivas.

Nästa inlägg är ett ständigt Sisyfosarbete, men det borde inte kännas som ett sådant.

Den stora bloggarguiden, del 2: Att skriva nästa inlägg

Vi har alla varit där. Sittandes framför skärmen, med ett nytt tomt inlägg framför oss, utan någon som helst aning om vad vi ska skriva om. Vi vet bara att vi vill skriva någonting, men exakt vad är en fråga som inte riktigt får något svar. Ibland lyckas vi komma igång, ibland inte - det brukar bero på en kombination av dagsformen, om vi har någonting annat som behöver göras och om vi lyckas undvika att dras in i sidospår eller inte.

Många gånger beror denna tomhet på att vi inte riktigt vet vad vi vill skriva. Inte att vi inte vet vad vi vill skriva om, utan vad vi vill skriva. Det finns trots allt texter och texter, och om vi vet att vi vill skriva en viss sort så blir det lättare att hitta innehåll till det där inlägget som håller på att bli till.

Det enklaste sättet att åskådliggöra detta är att skilja mellan långa, genomarbetade genomgångar (så som den här serien) och korta kommentarer på nya händelser. Det krävs ett helt annat tänk för att skriva en lång sammanhängande text, än det gör för att skriva i all korthet om att det var synd/bra att x hände. Det som händer när vi stirrar på den blinkande markören utan att komma vidare är att vi inte lyckas komma in i endera skrivtänket - och därför inte kommer igång alls.

Det är lite som med åsnan som står mellan två lika stora höstackar, och inte kan bestämma sig för vilken den sa gå till - och sedermera svälter mitt i allt hö. Om vi bara bestämmer oss för att, okay, det här blir ett sånt här inlägg, så kommer vi igång med skrivandet så mycket lättare.

Om det senare visar sig att, oj, det blev ett annat slags inlägg, så gör inte det så mycket. Det blev ett inlägg, trots allt.

Jag brukar skilja mellan skrivande och bloggande. Eller, med lite precisare termer, mellan skriftställande och socialiserande. Att skriva är att anstränga sig för att få till en så bra text som möjligt, med genomarbetade resonemang, röd tråd, klar struktur och all the good stuff. Det är bloggvärldens motsvarighet till att hålla ett förberett tal - det är planerat och utarbetat och inövat, för att bli så bra som möjligt. Lite som när en författare skriver en avslutning på en bok, och verkligen lägger manken till för att det ska bli en avslutning värd namnet. Resten av boken är förstås bra, men just avslutningen får gärna vara extra bra.

Ett exempel på en skrivarblogg är Bring Back Boats, som skriver ungefär ett inlägg i månaden men tenderar att skriva desto bättre just därför.

Bloggande, däremot, är myntets baksida. Det är när vi i all snabbhet vill påminna världen om att vi finns, och försöker skriva på ett sådant sätt att andra länkar till oss. Om det exempelvis hänt något stort så kanske vi skriver ett kort inlägg om detta, med väldigt lite text men med massor av länkar till andra som också skrivit om detta (eller som vi bara gillar rent generellt). Inte för att vi säger någonting nytt eller originellt, utan för att helt enkelt säga någonting alls, med målet att dra in läsare. (Jag skriver mer om att dra läsare i ett kommande inlägg.)

Exemplet par excellence på detta är förstås Moberg, som pumpar ut i genomsnitt 170 inlägg i månaden, där html-koden vanligtvis består mer av länktext än brödtext.

Jag gör inte den här skillnaden för att säga att det ena är bättre än det andra (även om du om femton år förmodligen vill läsa det ena mer än det andra), utan för att poängtera att bägge är giltiga former av bloggskrivande. Alla inlägg behöver inte vara superöverarbetade, och det är okej att posta korta snabba inlägg. Och om du redan på förhand vet att du bara vill kommentera på en nyhet genom att skrapa på dess yta, så ställer du lite lägre krav på dig själv än när du tänker att du vill skriva djupa klokskaper. Och många gånger så är det just den där förmågan att tänka att nästa inlägg inte kommer att vara det mest pretentiösa som internet någonsin sett som gör att det över huvud taget blir ett inlägg just där och då.

Nu är skrivande och bloggande förstås idealtyper, och när tangentbordet möter den virtuella asfalten så kommer du förmodligen att blanda de tu i någon grad. Det är sällan vi hänger oss åt rent skrivande utan att slänga in åtminstone någon länk lite varstans, och även när vi snabbloggar så lägger vi vanligtvis manken till för att det ska se bra ut. Och ibland händer det att vi skriver om vissa saker bara för att vi vet att andra kommer att läsa/länka det just idag. Men det hjälper att skilja inlägg från inlägg, och att ha lite mer att gå på än att bara skriva och inte skriva.

Det är fritt fram att skapa egna idealtyper av inlägg. Det finns tusentals mellanlägen mellan skrivandet och bloggandet, och din personliga genre innehåller tillräckligt mycket historia för att du ska kunna titta på dina tidigare inlägg och se vissa mönster. De stunder då inspirationen inte faller på - fuska förbi det och skriv ett inlägg enligt en av dina egna mallar. Tänk "nu ska jag skriva ett x" i stället för bara "jag ska skriva".

Det är väldigt mycket lättare att komma igång när en vet vad en är på väg att göra, trots allt.

Kom ihåg - det viktigaste inslaget i en blogg är alltid nästa inlägg. Och det första steget till att skriva nästa inlägg är att ta sig förbi de där blanka perioderna.

Dessa märkliga fildelare

Jag läser att det goda folket på Cybernormer gjort en undersökning, och kommit fram till det något överraskande resultatet att 94% av alla fildelare är män.

Whoa. 94%?

Det är något av en förbryllare, det där. Förvisso finns det en stereotyp bild av unga, fildelande ynglingar, men - damn. En tycker ju att distributionen av digitalt kapital inte riktigt borde behöva vara en genusfråga.

Nyskolastikens mästare, Pär Ström, har förstås reagerat på fenomenet. I sedvanlig ordning genom att ta ett par ord i sammanhanget och sedan spinna vidare på detta, utan vidare respekt för någon annan kontext än sin egen. Just den här gången är det orden "sunkigt genushål", som förvisso är märkliga i sig själva. Men kom ihåg - 94%. Det är en tillräckligt märklig siffra för att motivera märkliga uttryck.

Stim har också reagerat. De noterar att fildelningen tenderar att flyttas från traditionella (relativt sett) till mer alternativa vägar. Men i stället för att gå vidare med den aktuella frågeställningen om upphovsrättens legitimitet i en vardag där det finns en mångfald vägar att omedvetet glömma bort att den finns, drabbas de av den skolastiska impulsen att ta ett ord och spinna vidare på det. I det här fallet "upphovsrättsindustri"- vilket, med tanke på att det förekommer i samma kontext som "sunkigt genushål", kanske borde ses som ett slarvigt uttryck i sammanhanget, snarare än sammanhanget som sådant. De hade kunnat göra sig relevantare genom att gå in lite djupare, onekligen.

Jag vill förstås inte dra några som helst paralleller mellan Stim och Ström. Det vore aningen urvattnat, om ni ursäktar ordleken.

Även Kulturskaparna reagerar på Cybernormers studieresultat. Tydligen läser de på ett sätt som jag inte riktigt är bekant med, i och med att de lyckas komma fram till att det inte finns någon piratideologi. Vilket är en smula märkligt, med gårdagens Berlinval i färskt minne. Jag skulle tro att det rör sig om en enkel sammanblandning, av den typ som är både förståelig och lätt att rätta till: de har sett ordet "fildelare" och läst det som ett homogent kollektiv, snarare än som ett heterogent statistiskt aggregat av vanliga personer som lever sina vanliga liv.

Å ena sidan har vi vanliga, inte överdrivet politiska fildelare som gör sin grej av ren bekvämlighet. Den gamla hederliga minsta motståndets lag, ni vet - om någonting är enkelt så är det mer sannolikt att det händer än ett svårare alternativ. Å andra sidan har vi den globala politiska massrörelse som anser det vara lite suboptimalt att kriminalisera vanliga ungdomar för att de är vanliga ungdomar. Dessa två kategorier kan med visst handviftande bägge två klassas som "fildelare", men över lag så innebär inte akten att fildela att en automagiskt blir en del av piratrörelsen.

De överdrivet detaljerade beskrivningarna av vad som händer med fildelare som större företag så villigt delar ut tenderar att göra piratrörelsen lite mer attraktiv för fildelarna, dock. Men det är bredvid poängen.

Så, då var det missförståndet ur vägen. Jag utgår från att vi från och med nu inte kommer att ha några som helst problem med att skilja vanliga, kriminaliserade ungdomar från vanliga, engagerade ungdomar. I all enkelhet.

Den stora bloggarguiden, del 1: Introduktion till bloggandet

Det har aldrig varit enklare att göra sin röst hörd. Vem som helst kan starta en blogg och utan vidare pardon skriva ner sina tankar och åsikter, och vips så kan hela världen läsa ens ord. Och den som inte vill eller orkar driva en blogg kan om de frågar snällt gästspela hos redan etablerade bloggare, eller peta på grupper så som Svpol som finns enbart och endast för att låta folk göra sina röster hörda.

Det går inte att komma ifrån att detta är en radikal förbättring jämfört med den gamla tiden, då de enda sätten att nå ut var att begå någon form av terrordåd eller muta valfri massmedial kanal med ohemula mängder pengar.

Den stora fördelen med att gästspela hos folk är att de tar hand om de tunga lyften - att bygga varumärke, att etablera en närvaro i sociala medier, att orka bry sig om bloggdesign och på det stora hela att dra läsare. Men den som på sikt vill göra det mesta av sin yttrandefrihet behöver bygga sig en egen plattform, i någon form, Och om du känner att en blogg är din grej, så är den här serien skriven för dig.

Now, jag tänker inte låtsas att jag är uttömmande om någonting alls här. Du kanske tittar på texterna, skummar vidare till de andra delarna för att kolla hur mycket det är och känner att det är rätt långt. Det hör till, i och med att det är ett stort ämne. Målet är dock inte att ge slutgiltiga svar om livet, universum och allting, utan att sparka igång en tankeprocess hos dig som läsare/författare. Du kommer inte att kunna läsa allt en gång och sedan veta allt som behöver vetas; men däremot kommer du kunna läsa en del i taget och relatera det till ditt eget skrivande. Månne mer än en gång under tidens lopp.

Det här är inte the one guide to end all guides. Det är snarare en början, en utgångspunkt. Ett sätt att göra det lite lättare för dig att komma igång.

Ty även om det är enklare än någonsin att göra sin röst hörd, så är det inte alltid helt lätt att faktiskt göra det. Särskilt inte när vi sitter med ett tomt dokument och känner att vi egentligen inte har någonting särskilt att säga till världen, enkelheten att säga det till trots.

Låt oss börja.

Vad är en blogg?

Rent tekniskt så är en blogg en slags hemsida som med mer eller mindre jämna mellanrum uppdateras med innehåll. För det mesta text, men även med bilder, videos, musik eller vad som helst som går att lägga på internet. De enklaste formerna är gratis att använda och kräver ingen speciell förkunskap eller utrustning (annat än en dator för att komma åt internet). Mer avancerade användare kanske vill sköta alla tekniska detaljer på egen hand. I den här serien kommer vi att lämna de tekniska aspekterna (så som var en ska blogga, vilken bloggmjukvara som är bäst och hur en mekar med DNS-inställningarna) därhän, och fokusera mer på innehållet.

Mer socialt och innehållsmässigt sett så är en blogg ett sammanhang. Alla inlägg hamnar på samma sida, och den som hittar en blogg för första gången börjar oftast med att läsa de senaste inläggen först för att sedan arbeta sig bakåt i tiden, ett inlägg i taget. Detta är viktigt, eftersom inläggen på så vis pratar med varandra, och efter ett par inlägg så börjar läsaren bilda en mental bild av vad du är för en person. Det kanske eller kanske inte går att peka på specifika delar i enskilda inlägg som motiverar det, men när läsaren slutat läsa så har denne ändå någon slags känsla för att - okay, den här bloggaren är på det här viset.

Detta händer för alla sorters kommunikation. Efter att ha hört ett par låtar från ett band så uppstår en känsla för hur de låter; efter att ha sett ett par tavlor från en målare så börjar de bli bekanta; efter att ha sett ett par filmer från en viss regissör så känns stilen igen. Det är bara naturligt att detsamma händer med bloggare och deras inlägg - särskilt som vi alla har vissa vanor i vårt skrivande som syns på olika sätt i våra texter.

Vi behöver inte oroa oss för att göra ett intryck. Det händer ju trots allt automagiskt, och det är lite av poängen att faktiskt ha någon slags effekt på läsarna. Det vi däremot behöver tänka på är vilket intryck vi gör. Om vi i ena inlägget försöker framstå som superakademiska med massor av svåra ord och tillkrånglat språk, så självdör det en smula om inläggen före och efter består av någonting helt annat. Blondinbella eller Underbaraclara, exempelvis, skulle inte riktigt lyckas med att publicera en text om svårigheterna att etablera en konsensus inom tredje vågens postfeminister - inte nödvändigtvis för att författarna inte kan skriva det, utan för att deras bloggar är fel sammanhang för en sådan text. Läsarna skulle helt enkelt inte vara beredda på någonting sådant.

Beroende på vilket intryck vi gör så kommer vi kunna publicera olika slags texter. Och, än mer, så kommer vi att ha olika slags läsare, med olika förväntningar på oss. Genom att skriva på olika sätt så skapar vi olika sorters förväntningar, och över tid så etablerar vi en alldeles egen personlig genre. En genre är en uppsättning sociala förväntningar, och beroende på hur du lägger fram dina tankar så kommer du tilltala olika personers förväntningar på hur en bra bloggläsning ser ut. Du har full frihet att skriva precis hur du vill, men eftersom läsning sker på läsarnas villkor så underlättar det om du anar vilken genre du skrivit in dig själv i.

Du behöver inte göra en fullfjädrad akademisk genreanalys, men väl ha ett hum om konturerna för hur du framstår i och genom dina texter. Det ger dig en ram att utgå ifrån när du försöker förstå dina läsare, och är en oerhörd hjälp när du funderar på ämnen att skriva om. Och, än mer, hur du kan skriva om dem utan att tappa vare sig stilen eller läsare.

Om vi ska sammanfatta vad en blogg är så är det inte en samling texter som befinner sig på samma plats. Det vore snarare ett arkiv eller en essäsamling, vilket inte riktigt är vad vi är ute efter. En blogg beskrivs bättre som ett socialt sammanhang där de viktigaste komponenten är att läsarna ser fram emot nästa inlägg. Och det viktigaste löftet en bloggare kan ge ligger i just de sista två orden - nästa inlägg.

En blogg är inte en fix och färdig slutprodukt, utan en process. Och det som lockar läsare är kombinationen av vad du skrivit hittills, och löftet om att det du skriver i morgon kommer att vara av precis samma kaliber. En blogg befinner sig med andra ord alltid med ena foten stabilt placerad i framtiden, och den största ära dina läsare kan ge dig är att säga att de ser fram emot nästa inlägg.

Berlin består till 8,5% av pirater

Ibland händer det att mina medmänniskor blir lite skeptiska angående det däringa Piratpartiet. Det gick visst inte så bra i senaste valet; ni syns inte längre; vart tog ni vägen? Är det inte dags att gå med i ett riktigt parti snart?

Det är inte utan att en ibland blir lite gnällig på sina medmänniskor.

Dock. Piratpartiet är inte ett parti, och har aldrig riktigt varit det. Det är snarare en global folkrörelse som tar sig uttryck i en samling lokala partier, och än mer i en vilja att skuffa in framtiden en smula i den nutid vi redan passerat.

Vi skulle kunna dra paralleller till de gamla internationalerna, med tillägget att det är lite lättare att mobilisera och koordinera den politiska viljan nu än då.

Vilket valresultatet i Berlin - 8,5% - visar med all önskvärd tydlighet.

Det skulle kunna invändas att det bara är ett lokalt val, och ett lokalt piratparti, men det är inte poängen. Poängen är att det finns ett piratparti lite varstans, och att du vart du än kommer förmodligen kan stämma träff med lokala pirater. Och att det hela inte bara är en kortlivad tendens hos några överengagerade eldsjälar, utan en utbredd massrörelse med bokstavligen miljontals anhängare världen runt.

Vart tog Piratpartiet vägen?

Well, vi är fortfarande lika internationella som vi alltid varit. Och var du än befinner dig i världen så kan du förmodligen rösta på oss i en vallokal nära dig, såvida vi inte är i full färd med att bygga upp sådana.

Expect us.

(:~~~~

Andra om Berlinvalet: Troberg, Christian, HAX, Anders, Humlan, Maloki, SR, SvD, Al Jazeera, Fredrik, Simon, Torrentfreak, Isak, Rick, Jacob,

Ett glatt inpass

Ni vet hur det är när en bara vill dela med sig av någonting och inte riktigt lyckas?

Det är då en får ta till de stora släggorna och verkligen lägga manken till. Så here goes!

Vår statsminister - Fredrik den Osynlige

Jag har listat ut det! Jag vet varför vår statsminister, Fredrik "Osynlige Fredde" Reinfeldt så sällan träder fram i det offentliga. Det är inte en tystnaden konspiration, det är inte överexponering för wallenbergarna, det är inte ens gammal hederlig ovana  vid det nya medieklimatet.

Nej, det är snarare en medveten mediestrategi.

Ni ser, det finns ett ytterst begränsat utrymme inom den svenska offentligheten. Den klarar bara av ett visst antal frågor och personer per gång, och det vore direkt oansvarigt att drabba den ömtåliga balansen med allt för mycket medial verksamhet på en gång. Så statsministern och utrikesministern kom en gång i tiden överens om att under en viss given dag så fick bara en av dem framträda i medierna, och sedan dess har de hållt den linjen stenhårt.

Jag misstänker att de kom överens om detta innan Bildt råkade hamna i folkmordshärvan, och att bägge velat försöka förändra detta sedan dess, men att det konstant hamnat på den där "vi tar det lite senare"-högen. Ni vet, så där som saker gör ibland.

Och sålunda hör vi desto mer om Bildt, men mindre om Osynlige Fredde.

Någon annan förklaring kan jag inte finna. Om du har några alternativa förklaringar - do skriv dem i en kommentar! Mysteriet med den osynlige statsministern borde rimligtvis ha någon slags lösning!

Intryck efter #pporu 4

Det goda folket här i Öret sammanträder med jämna mellanrum i fikaformat, och diskuterar de mest oväntade av saker. Vanligtvis saker som händer i Piratpartiet och -världen, men även mer obskyra saker så som vikten av vetenskaplighet i musikaliska högskoleutbildningar. Och hur lång tid det tar innan Aftonpressen slår alla rekord i löpsedelsöverdriveri genom att helt enkelt varna för DÖDS-DÖDEN.

Det är högt till tak, onekligen.

Den här veckan diskuterades ett par intressanta saker som förtjänar att dokumenteras. Den mest uppenbara är förstås det kommande valet i Tyskland, där Piratenpartei enligt alla prognoser verkar vara på väg att vinna en jordskredsseger. Med piratmått mätt, då - ingen förväntar sig egen majoritet, trots allt.

Mer lokalt behöver Ung Pirat Örebro en ny styrelse, varpå det beslutades att vi om två veckor har ett extra årsmöte för ändamålet. Ni som bor i området har fått kallelse per epost, men alla är förstås välkomna att dyka in - plats finns, både fysiskt och socialt.

Blickandes framåt så pratade vi även om den kommande politiska konferensen i Norrköping. Varje lokalavdelning får skicka två pers on the house, och det ligger i sakens natur att någon slags val av vilka dessa tu är måste göras. Vi har förstås våra lokala veteraner, men det känns inte helt rätt att skicka samma gamla samma gamla varje gång. Nya ansikten och nya intryck övertrumfar rutinen, trots allt.

Så om du är lokal och vill träffa nya pirater från långt långt borta - do droppa in på ett fika framöver, så ser vi till att du kommer iväg.

Droppa även in om du är lokal och vill träffa pirater från lite närmare håll. Vi håller till i biografcaféet (det på Drottninggatan, nära den stora gula uppochnervända kaninen), och sammanstrålar varje torsdag klockan 18.

Vi ses där!

(:~~~~

Men så får man väl inte säga i det här landet

Det första som behöver sägas om uttrycket "men så får man väl inte säga i det här landet" är att det befinner sig långt inne i ethosargumentationens rike. Det är inte till för att säga någonting konkret om den samtid som publiken råkar befinna sig i, utan snarare att göra talaren lite mer värd att lyssna på.

Anledningen till att det fungerar ligger i att vi västerlänningar sedan individuell tid urminnes dresserats att anse att underdog är värd att lyssna till i egenskap av att vara underdog, och om en kan ge sken av att vara sådan så blir en per automagik värd att lyssna till.

Just den aspekten är inte överdrivet problematisk. Alla som vill kommunicera måste inleda med att göra sig själva relevanta, och för att göra det så måste en utgå från vad publiken tycker och tänker. Det är naturligt att utgå från det som fungerar, och lämna det som inte fungerar till sådana tillfällen där en är relevant och intressant vad en än säger.

Problemet ligger snarare i att det är en smula korkat om vi tar det at face value. Dels för att det i många fall inte råder ett tabu att säga det som vanligtvis motiveras av uttrycket, och än mer så är det inte ett egenvärde att utmana mer eller mindre explicita tabun bara för att de finns. Oftast finns de av en anledning, och leder till ett bättre liv för den som följer dem än den som inte gör det.

Exempelvis så finns det ett ganska påtagligt tabu mot att gå fram till främmande människor och i detalj beskriva vilka sexuella impulser deras närvaro frambringar i ens tankar. Ni anar själva hur fel det blir om en motiverar sig med ett "men så får man väl inte säga i det här landet".

Men så får en väl inte säga i det här landet.

Så sätter vi fart på kulturlivet

Det talas mycket om värdet att bevara kulturarvet idag - både det förgångna och det framtida, dvs det samtida. Mycket på grund av regeringens tanke att sätta sjukskrivna/arbetslösa i arbete med att arkivera saker från tider som flytt, vilket är en något märklig åtgärd. En skulle kunna tro att arkivering och kategorisering är sysslor som - sina moment av monoton träighet till trots - ändå kräver sina förkunskaper, och att det inte är helt optimalt att slussa in vem som helst helt okynnes bara för att det råkar vara politiskt bekvämt.

En skulle kunna tro det.

Jag finner dock formuleringen om att bevara framtidens kulturarv oerhört tilltalande. Det är nämligen en direkt spark i baken om att sätta igång med sin förebyggande nostalgi och ge kulturverksamma i samtiden en möjlighet att göra sin grej. Vilket också är detsamma som att släpa upp kulturen ur arkivet och föra den lite närmare vardagen, utan vidare pardon till de samtidsklassicister som anser att det var bättre förr vad det än gäller och därmed vill införa ohemult långa skyddstider på allt.

Ett konkret förslag för hur vi kan stimulera framtidens kulturarv är att införa ett ovillkorligt stipendium till alla som skapar kultur. Exempelvis att den som skriver en bok får en klumpsumma vid skrivandets slut, och att detta gäller vare sig författaren behöver det eller inte. Kulturskapande -> stipendium, inga om, inga men.

Nu ligger det i sakens natur att någon form av verkshöjd behövs på verket i fråga - att kopiera andras text utan vidare bearbetning, eller att skuffa in sina "oh justja idag skriver mina partikollegor om x, läs gärna det"-inlägg i en bok är inte riktigt nyskapande. (Det senare är inte ens läsvärt när det är läsvärt - men det är bredvid poängen.)

Det finns ett antal fördelar med ett dylikt stipendium. Till att börja med så kommer det skrivas fler böcker - det säger sig självt att när hela ens personliga ekonomi inte står och faller med om boken råkar bli en av de få kommersiella succéerna som förlagen har råd med, så finns det större marginaler för vanliga människor utan överdriven ekonomisk buffer att försöka sig på det. Det blir lite mindre all or nothing, och lite fler böcker.

Utöver det så får arbetslösa och sjukskrivna en möjlighet att hålla sig sysselsatta, med konkreta resultat. Som regeringen säger - det är bättre att syssla med kulturarbete än att vara sysslolös.

För det tredje så uppstår ett permanent alternativ till att bli akut bankrutt så fort arbetslöshet händer. Det är fortfarande ett gissel, men det blir inte lika brutalt när alternativet att skriva en bok finns till hands. Om det uppstår ett läge där en helt enkelt inte har något jobb i två-tre månader så kan en sätta sig ner och vara kreativ i stället för att våndas över bristen på inkomstmöjligheter. Arbetslöshet blir lite mindre farligt, och lite mer arbetsfrihetligt. Och när pengarna tryter så är kriminalitet eller välgörenhet inte de enda alternativ som står en till buds.

Det sägs ju att det ska löna sig att arbeta, trots allt.

För det fjärde så blir förmågan att formulera sig brutalt uppvärderad, de facto. Att kunna producera läsbar - och läsvärd! - text blir inte längre en angelägenhet för en självutnämnd intellektuell elit som haft driv eller press nog att lära sig det, utan någonting som alla har nytta av att kunna. Det går från att vara ett i praktiken valfri förmåga till att vara en direkt önskvärd sådan, över alla samhällsgrupper, och som resultat får vi ett samhälle där desto fler tar till sig den ädla konsten. Författandet och förvaltandet av morgondagens kulturarv blir en allmänning, snarare än en elitsport.

Allt detta kan appliceras mutatis mutandis på andra kulturformer. Särskilt den fjärde punkten - när kulturskapande i alla dess former får en direkt belöning utanför stereotypen om den fattige artisten som lider för sin konst, blir gemene man desto mer benägen att ta till sig dessa.

Som direkt bonus kan nämnas att den urgamla frågan om hur artister ska få betalt undanröjs i ett svep. Den lite mer moderna frågan om hur distributörerna ska få betalt gör det inte, men jag tror kulturlivet klarar av att skjuta upp den frågeställningen ett tag till.

Att bevara det samtida kulturarvet är indeed ett ädelt ändamål. Vad säger ni - ska vi ta och förvandla våra sjukskrivna, arbetslösa och medmänniskor till latenta kulturarbetare, eller fortsätta att hålla kvar dem i allmänonyttiga projekt som Fas 3?

Garanterad (o)säkerhet

Närhelst jag hör talas om en ny satsning på säkerheten så undrar jag över hur effektivt det kan bli. I rent tekniska termer finns det alltid någon slags extra säkerhet som kan läggas till - en extra mutter, ett extra skyddslager, en subtil omdesign så att delarna sitter ihop bättre. Rent tekniskt är ökad säkerhet enkelt - det handlar om att helt enkelt inte kapa några hörn och om att promenera den där extra kilometern, kosta vad det kosta vill.

Det är, oftare än inte, värt det. Särskilt när det gäller komplicerade system som kan gå sönder på de mest kreativa av vis.

När det gäller mer sociala former av säkerhet så är det lite knivigare, dock. Oftare än vi egentligen tänker på det så leder den "ökade" säkerheten till att den övergripande säkerheten på plats minskar, och även till att det paradoxalt nog blir enklare att åstadkomma störningar i systemet som sådant.

Ett exempel på detta är förstås flygplatser. Ni har alla hört skräckhistorierna om den amerikanska överivern - skor av, nakenscanner på, och ve den som någon gång under processens gång råkar blinka snett. Vilket onekligen är effektivt när det gäller att förhindra att någon bombar ett flygplan, men det förflyttar å andra sidan måltavlan en smula.

När alla ändå står och köar till säkerhetsrutinen, är det då inte lättare att bomba kön i stället för flygplanet?

När metoderna för att upptäcka hot blir finkänsligare, blir det efter hand effektivare att göra någonting som hamnar på radarn än att faktiskt göra någonting terrorartat. En bomb sprängs trots allt bara en gång, och sen är den förbrukad. Ett larm om att det finns en bomb på en ospecificerad plats, däremot, mobiliserar långt mer rädsla och resurser, och kan i allvarliga fall lamslå en hel ekonomisk sektor när den av säkerhetsskäl gås igenom uppifrån och ner av personer med säkerhet i sinnet.

Huruvida det egentligen finns en bomb eller inte är egentligen en ickefråga - skadan är redan skedd. Och eventuella terrorister kan spara in brutala summor i materialkostnader genom att syssla mer med potentiella säkerhetsrisker än med reella sådana.

Det finns en punkt då förberedelsen att hantera säkerhetshot blir ett hot mot säkerheten - och, än mer, mot det vars säkerhet skulle garanteras.

När det gäller kärnkraftverk så mår alla bättre om vi kan lägga in lite mer säkerhet i systemet. När det gäller samhället behöver vi dock vara lite smartare när vi tänker på diverse säkerhetsaspekter - annars finns det en påfallande risk att terroristerna vinner på walkover.

När våldets tid är kommen

Det är den elfte september 2011. Tio år efter 2001. Märkligt vad bara en kort tid kan göra.

Mycket kan sägas; mycket har sagts. Jag anar att mycket kommer att sägas idag - i blogginlägg, minnestal, radiosändningar och artiklar av de mest skilda slag. För att åminna, påminna och försöka göra saker lite mer begripliga, i den mån det går.

Jag vill ställa en personlig fråga: under vilka omständigheter skulle du ta till våld?

Det är en sån där fråga som är något av en kuggfråga. Rent biologiskt finns det alltid någon slags punkt - rationaliteten bryts ned under den primala överlevnadsinstinkten, och i stundens hetta är det hett indeed. Men även i ögonblick då det inte råder någon fara alls kan impulsen falla på - mot folk som hejar på fel lag, mot folk som tror på fel gud, mot folk som råkar tränga sig i kön den där trötta måndagseftermiddagen.

Mot folk som uppfattas som representater för den mentalitet som flög in två flygplan i två byggnader för tio år sedan.

Över lag så finns det en uppsjö anledningar som folk ger oss att ge oss på dem. Ibland händer det även att vi agerar på dem, vilket så många av oss kan berätta om. Både i egenskap av offer och förövare.

Det är också en politisk fråga. Även om vi kanske inte vill smälla folk på käften, så finns det gott om kategorier av människor vill se våld användas mot. Orden "hårdare tag" är inte en uppmaning om att ta ett fastare handtag efter förhandlingar om ömsesidigt gynnsamma ekonomiska samarbeten, trots allt. Och för den som råkar vara fattig, gilla droger som får en att vilja titta på teve, vara född med "fel" arvsmassa, som tycker fel saker eller som bara råkar vara lite annorlunda -

Det är en väldigt politisk fråga om polisen ska få storma in i ens hem mitt i natten eller inte.

Ändå verkar det som att våldet glöms bort. Eller trängs bort. Det handlar ju inte om människor - det handlar om problem, och problem har lösningar. Och lösningar är trots allt i grunden bra saker; de tar hand om de problem de löser.

Problem är till för att lösas.

Det finns en hel drös problem som behöver lösas. Terrorism är ett problem, fildelning är ett problem, kriminalitet, fattigdom, ohälsa -

Det är tio år sedan 2001. Mycket har hänt, sagts och gjorts sedan dess. Men desto mer har förblivit sig självt, och en av dessa saker är att politik så som vi känner det alltid, på något plan, baserar sig på beredskapen hos beväpnade människor i uniform att bruka våld mot den som av någon anledning inte riktigt håller med politiken i fråga.

Det är en mycket effektiv lösning, men det är inte den enda lösningen. Idag är en god dag att åminna och påminna om detta.

Internet bortom nyhetsflödena

Ett begrepp som används inom forskningen om internet är "webbsfär". Jag är inte helt överförtjust i just det ordet, och hade gärna sett att de valde ett annat ord, men det används. Innebörden är jag desto mer förtjust i, eftersom det beskriver någonting som förekommer väldigt ofta i min vardag.

Ni vet hur det ser ut när någonting Stort händer? Som när kronprinsessan bekräftas vara gravid eller liknande - omedelbart skrivs gammelmediaartiklar på temat, som genererar respons i form av blogginlägg, tweets och generell aktivitet över lag. Folk talar om det, talar om att de talar om det, och (särskilt om de är bloggare) talar om att de har talat om det.

Hela denna samling aktivitet kring denna enda händelse är en webbsfär, och ni som varit med ett tag här säkert sett hundratals såna här sfärer uppstå. Ibland med intressanta resultat, när de krockar med andra sfärer som diskuterar någonting helt annat utifrån helt andra premisser och händelser. Det blir dubbelt intressant om endera eller bägge glömmer att ställa om sig, och fortsätter som om de fortfarande befinner sig i sina respektive sfärer.

Ett exempel från vår samtid är mötet mellan #prataomdet och hela härvan kring Assange.

En webbsfär består mestadels av aktivitet i tiden. Detta är sant för alla processer, men det är viktigt att nämna det i och med att den som vill göra ett avtryck i en viss given sfär måste vara tidigt ute. En kan vara hur genomtänkt och robust formulerad som helst, men om en är det i händelsernas slutskede så får en väldigt mycket mindre uppmärksamhet än om en snabbskriver en notis i inledningen. När någonting är nytt vill alla höra det senaste, och att vara först bringar mer uppmärksamhet än att vara bäst.

Ordet "uppmärksamhetsekonomi" kan med fördel användas här.

Now, det finns aspekter och nyanser här, och jag skjuter upp dem till ett annat inlägg. Det jag vill komma fram till är att internet - dess brutala snabbhet till trots - ändå är större än sina webbsfärer, och att en får en något snedvriden bild av vilka aktörer som är viktiga om det enda en gör är att studera dessa sfärers framväxt och bortgång. En får månne en nyanserad förståelse för hur en nyhet färdas från källa till slutdestination, men en missar allt det där andra som pågår samtidigt.

Småpratet. De otidsenliga skriverierna. Bloggarna som skriver brutalt bra om brutalt utdaterade saker. Den spontana samordningen som ständigt sker i bakgrunden. De där hemsidorna som alla känner till och tar för givet, men som ändå aldrig riktigt blir nyhetsfähiga. Det där som pågår, non stop, vad annat som än händer.

Den där ständiga kommunikationen som inte handlar om prinsessans baby, och som är långt viktigare just därför.

Det är bra att ha kanaler som inte enbart baserar sig på webbsfärernas logik. #Svpbs är en sådan, Svpol en annan (redaktionen publicerar det en har mod nog att skicka in, hur [o]tidsenligt det än är). Om vi vill så kan vi tänka oss Wikipedia som ett alternativ - även om det är både långsamt och snabbt på andra sätt än webbsfärerna.

Vilka andra alternativ känner du till?

Wienerbrödsekonomi

Jag vet inte om ni märkt det, men jag har i smyg infört wienerbröd som standardmått för ekonomiska aktiviteter. Bara för att det är en så oväntad enhet - och för att det sätter saker i perspektiv på ett sätt som kronor inte riktigt gör.

Jag kan, exempelvis, äta mig episkt mätt för fem wienerbröd. Eller äta fem wienerbröd. En viss skillnad, som sätter en viss press på en att prioritera det ena före det andra.

(Den nuvarande kursen för ett wienerbröd är 4.45kr.)

Månntro om jag inte blev lite förvånad när jag upptäckte att det finns en tjänst på det däringa internätet som gör det enkelt för folk att ge varandra ungefär ett wienerbröd i uppskattningsgåva. Via sms, för att göra det enkelt för alla inblandade att komma igång - en har det redan nära till hands, så att säga.

Det fungerar så här: en skickar ett sms till ett nummer, och tio kronor läggs på ens telefontab. Fem av dessa går till mottagaren, två till välgörenhet och resten till administration.

Svårare än så är det inte att önska någon ett gott wienerbröd.

Now, i stället för att skriva mer om alternativa växelkurser och måttenheter just här och nu, så tänker jag lägga in en subtil bild som illustrerar det nyligen sagda en smula. Och börja gnaga på nästa inlägg - en bloggares stora mål ligger alltid i nästa inlägg, trots allt.

Så fungerar homeopati

Den primära ingrediensen i homeopatisk medicin är marknadsföring.

Bokstavligen.

Ty någonting annat består det inte av. Processen för att skapa homeopatiska preparat består i att ta någonting som på något vis påminner om det som ska botas, och sedan spä ut det i vatten. Inte bara en gång, utan hundra, tusen - tills det bara finns några få atomer kvar av det en började med.

Och vatten. Som en å andra sidan har rätt mycket av.

Det som gör att homeopati dyker upp på de mest oväntade av ställen är inte dess helande egenskaper. Vatten må vara livsviktigt, men det behövs inga homeopatiska processer för att frambringa sådant. Nej, det som gör att sockrade vattenpiller finns att köpa i affärer som kör temat "hälsa" är PR, kundlojalitet och marknadsföring. Och det i mängder som, i proportion till de verksamma substanserna i pillren själva, lätt framstår som smått astronomiska.

Även om nämnda marknadsföring ytterst gärna använder kvantmekanik som säljpunkt.

Nu kanske någon vill invända att om nu någonting bara är vatten och inte kan ha någon effekt över huvud taget ens när en brutalt överdoserar det, är dömt att misslyckas på sina egna premisser. Förr eller senare kommer någon och påpekar att kejsaren inte bara är naken, utan även en fiktiv karaktär rakt igenom, och sedan förfaller hela grejen till att bli en snabbt bortglömd fotnot i sammanhanget.

Det är en rimlig invändning, om en ser rationellt på saken. Problemet är att rationalitet bara är ett mindre hinder, som lite brutal marknadsföring inte har några som helst problem att komma förbi. Och sålunda lär homeopati fortsätta att vara en miljardindustri i år också.

Sanningen argumenterar inte för sig själv. Så det är upp till oss att hjälpa den en smula på traven. Både när det gäller detta och när det gäller andra saker.

Dagen då vi byggde ett verkligare internet

Ni har säkert bott på en byggarbetsplats någon gång. Ni vet, när det är mer byggjobbare än invånare i området och det tycks som att det där ljudet av vardagligt svetsande snart kommer att bli så vardagligt att det bara hörs när det tystnar. När byggjobbandet är högljutt, överallt, ivägen och inte tycks ha något som helst slut.

Det är smått irriterande.

Eller, när vardagen anfaller som mest, brutalt irriterande. Särskilt när det pågått ett tag i vad som tycks vara överbetald snigelfart. Det är inte utan att en börjar känna viss aggression mot byggjobbarna och deras göranden och, framförallt, låtanden.

Det finns olika strategier för att hantera detta. En av dem är att gå samman i granngemenskapen och smida det varma aggjärnet medan det är hett, och nyansera de olika former av ilska som känns. Dela historier om söndersvetsade mornar, borthamrade tålamod och undermåligt borrade eftermiddagar. Och sakta men långsamt bygga upp en gemensam bild av den ständigt närvarande ondskan i vardagen.

Eller så kan en bjuda byggjobbarna på kaffe, prata med dem och med trevlighet locka fram vad de håller på med och när de förväntas vara klara. Få igång en dialog och en förståelse för vad som är i görningen. Skingra mytbildningen och lägga fakta på bordet, bredvid kaffekopparna.

Minst en av dessa strategier är effektivare än den andra.

Now, ni som är återkommande läsare har säkert förstått att detta inte handlar om byggjobbare. Det skulle lika gärna kunna handla om kommentarsfält, debattaganden, näthat, trollhantering eller what have you.  Det är ingen större ansträngning att fästa den här inledningen till en slutsats om att vi behöver mer kaffebjudningar i något sammanhang - särskilt inte i kommentarsfältsdebattsdebatten, som onekligen svämmat över av ömsesidiga idiotförklaringar från både höger och vänster.

Det vore att göra det enkelt för sig.

I stället tänker jag tänka mig att ni fäster sådana slutsatser på egen hand, och i stället säga att det är mindre skillnad på online- och offlinevaron än en tror. Byggjobbande är ju ändå en av de mest offline aktiviteter som finns, och om samma strategier fungerar med det som med saker som definitivt befinner sig online -

Well. Det skriver sig självt att det inte riktigt fungerar att skilja mellan verkligt/offline och overkligt/online längre, inte sant?