Nya tider, goda tider - 2011 edition

2011 var året då Al Jazeera flyttade in i våra digitala vardagsrum. Den arabiska våren var en brutal påminnelse om att världen är större än vad vi ibland får för oss av att läsa de källor som står oss närmast, och att det faktiskt finns väldigt många miljarder människor i världen. Och att de lever precis lika komplicerade liv som vi.

Om än med brutalt akutare behov att göra revolution än vi.

Det viktigaste med den arabiska våren för min del är dock inte att den gjorde infoknarkande och ett ständigt bakgrundsljud av livesändningar från diverse protester till vardagsmat. Utan att den innebar ett skifte i mitt sätt att se på världen. Dels blev den större, som jag antydde ovan, men den blev också omedelbarare. Tidigare var det en abstrakt möjlighet att kunna se saker live medan det hände - ungefär som att se på teve, någonting som kan göras men som ändå aldrig händer.

Plötsligt var det vardag. Och, än mer - plötsligt var det en vardag tillsammans med så många andra. Sympatisörer, aktivister, folk som just kommit hem från de scener vi alla bevittnade.

Hej verkligheten.

De där nätterna när jag och Informationsbyrån beskådade Egyptens resta nävar kommer att vara med mig länge.

Men inte lika länge som hos de som var där, och fortfarande bär ärren av att saker inte alltid blir som de borde.

Det är bara minnen för livet.

Sedan spred det sig. Från mellanöstern via internet till New York. Och därifrån till de flesta städer som har tillräckligt med socialt uppbyggd infrastruktur för att uppehålla en alldeles egen Occupy-enklav.

Stockholm är inte en sådan stad. Vilket är någonting borgarråden borde ta i beaktande när de betraktar sin stads nuvarande situation. Det säger nämligen mer än oförmågan att ens diskutera Slussen.

Men vanorna efter våren satte kvar, och nätterna lyssnandes till slagorden, överläggningarna, förhoppningarna, diskussionerna och de regelrätta reträtterna kommer även de vara kvar länge.

2011 var året då gemenskapen över gränserna verkligen korsade de där gränserna. De mediala gränser som envägskommunikationen ställer upp - de gränser som, hur mycket en än identifierar sig med det uppvisade - ändå bottnar i att det inte går att påverka det som sker.

Det går att påverka det som sker.

2011 var också året då tevetittandet flyttade ut på twitter. Det är en märklig känsla att kunna säga att jag inte längre bor där. I tevekulturen. Trots att jag nu ser fler rörliga bilder än någonsin.

Nya tider.

Saker hände här hemma också, förstås. Piratpartiet reformerade bort kampanjledarposten, och tills vi av någon anledning får för oss att det behövs en sådan igen så kan jag utan vidare kalla mig partiets sista kampanjledare. Vilket onekligen är en något dubiös ära, men ändock en ära.

Vilket är en sån där sak som jag egentligen inte talat så där överdrivet högt om. Men det har även det satt sina spår, och än mer sina vanor. Det här med att vänta på att saker och ting ska hända är inte riktigt rätt respons - alls.

Historien är inte en process som väntar på att en ska be om tillstånd att vara awesome.

Vilket gäller både i allmänhet, och än mer i partiet. I allmänhet finns det väldigt många som låter bli att göra väldigt många bra och nödvändiga saker på på grund av en felriktad känsla av att saker inte är tillåtna. Vilket de är - och om en bara gör dem med tillräckligt mycket uppvisat självförtroende så kommer ingen ens tänka tanken att fråga om det är rätt. Det blir rätt, på walkover.

Inom partiet har vi den beryktade trepiratersregeln, som i princip säger att det är ett direkt slöseri med tid att söka konsensus för lokala aktiviteter. Om ni är tre stycken om att vilja göra någonting - gör det. Tillstånd är givet, behovet är givet, och vinsten av att låta bli att tänka att det vore trevligt om någon annan kunde göra något - är även den given.

För resten av världen är du någon annan. Vilket alla som inspirerats av den plötsliga förekomsten av likasinnade på gator och torg kan berätta allt om.

Hur många till synes maktlösa personer behövs för att ett torg ska förvandlas till en manifestation?

Andra tider. Våra tider.

2011 var det där året då framtiden började komma ikapp en smula. Då det oundvikliga resultatet av de förändringar som redan inträffat börjat ta fast form. Då det inte längre fanns någon som helst tvekan om att saker var i rörelse, och har varit det precis så länge att det fortfarande finns tid att haka på.

Hej 2012.

Trevligt att råkas.

I svenskhetens utmarker

Jag hade just det märkligaste av meningsutbyten med Demofon-Mats. Hen ville - vad jag förstår - diskutera de epistemologiska aspekterna av de genremässiga likheterna mellan Breiviks diskurs och den dito som återfinns på platser som Avpixlat. Tydligen så finns invändningar gentemot den vedertagna metoden att okulärt besiktiga ett par textuella artefakter och konstatera att likheter föreligger, både bokstavligt och ideologiskt.

Det hände dock inte. Diskussionen fastnade en smula i detaljer, och det sista jag hörde från hens håll är följande:

Detta då på grund av min okynnestendens att bruka någonting annat än ärans och hjältarnas språk vid till synes random tillfällen. Vilket i och för sig är ett fullt giltigt stilistiskt påpekande, men såvida det inte är ett uttryck för folkpostmodernismen så känns det som att den övergripande frågeställningen gick förlorad en smula.

Men nu när både stilistik och svenskhet råkar vara på tal samtidigt, så finns det faktiskt en fundering på temat som jag ännu inte riktigt haft tillfälle att lufta. Och det är - hur ställer sig de svenska nationalisterna till de reellt existerande svenskar som bevisligen inte ger ett vitten för hela projektet med ett svenskt nationsbyggande? De som i stället gör någonting helt annat, och spenderar större delen av sin tillvaro i miljöer som inte kan beskrivas som någonting annat än direkt osvenska? Som inte har några direkta problem att hoppa mellan svenska, engelska, tyska, japanska, farsi, navi eller vilket annat språk som helst som råkar vara inom verbalt räckhåll?

Jag talar förstås om alla oss datanördar, som bygger sig en helt ny tillvaro bortom nationalstatens suveräna gränser. Som utan att tveka blandar språk, symboler, referenser och memer till en kommunikativ soppa som skulle få vilken svensklärare som helst att rygga med märgen.

Å ena sidan är vi, bevisligen, etniska svenskar. Utan vidare. Å andra sidan blir det högst problematiskt att säga att det handlar om svenskar i det mer hårdkokta kulturella perspektivet. Dels eftersom kulturen i fråga är mer gränsöverskridande än gränsaffirmerande, och dels - well. Snegla bara en smula uppåt på det där citatet.

Min fråga efter detta är - var går gränsen mellan svenskhet och postsvenskhet, mellan etnicitet och identitet? När övergår en född svensk till att bli någonting annat än svensk? Var slutar Sverige och var börjar - för att nationalisera ordet en smula - internet?

Det tycks mig att om människor kan sluta vara svenska, så kan de lika gärna också bli det. Om svenskheten frikopplats från etniciteten, så blir både inträde och utträde fullt möjliga alternativ för ganska precis vem som helst som är redo att orka sig igenom processen.

Och om svenskheten nu ändå är kopplad till etniciteten, så innebär det att vi har ett allt större antal reellt existerande svenskar som inte längre ens förstår vitsen med Sverige som fenomen. Vilket utgör något av ett bekymmer för en intellektuellt hederlig nationalist. Inte minst som frågan om nationens bevarande måste ställas om från grunden, utifrån utgångspunkten att vi inte längre vet vad det är som ska bevaras.

Jag skulle gärna vilja höra Demofon-Mats spinna vidare på detta tema. Utifrån vilken genre som helst.

En #nystart för socialdemokratin

Det går inget bra för socialdemokratin. I alla fall inte om vi ska tro Netroots samlade tyckare i deras analyser av onådens år 2011, med alla negativa konnotationer det innebär. Det är Juholt dit, opinionsmätningar dit och på det hela taget väldigt mycket som inte gått åt rätt håll. Ens när det gått åt rätt håll, enligt belackarna.

Även om analysen om exakt vad som måste göras skljer sig åt mellan mina nätrotskollegor, så finns det ändå en gemensam utgångspunkt - nämligen att någonting måste göras. Nuvarande modus operandi är otillräckligt, organisationen måste reformeras och minst någon måste förändra det de gör i sin partivardag.

Drastiska förändringar, som synes.

Som ni kanske märkte i mitt föregående inlägg så sitter jag här i förberedelserna inför #95teser. Ett tre månader långt öppet seminarium om hur marknaden - för både företag, organisationer och politiska partier - förändrats och förändras i och med internets existens. Vilket onekligen passar bra just här och nu, med tanke på att, well, det bevisligen behövs förändring i förståelsen av samtiden, och än mer agerandet på samma förståelse.

Enligt mina kollegors egen analys.

Så därför vill jag passa på att bjuda in er nätrötter lite extra till denna öppna salong. Det krävs inga förkunskaper, inga meriter och inga särskilda tillstånd från ovan för att delta - bara ett öppet sinne och en känsla av att förändringen ligger i luften.

Så, vad säger ni, kära kollegor? Är ni redo att ta förändringens vindar i hornen och idka lite diskussion om den samtida politikens villkor i några månader?

Jag tror jag avslutar med tre av teserna. Bara för att markera vad det hela kommer att handla om när det väl kommer igång. Vi ses där!

23. Företag som försöker "positionera" sig själva behöver bemöda sig om att faktiskt inta en position. Och då helst om någonting som deras marknader faktiskt bryr sig om.
24. Att bombastiskt proklamera att "Vi är positionerade att bli den ledande leverantören av XYZ" räknas inte som att inta en position.
25. Företag behöver komma ner från sina elfenbenstorn  och prata med de människor de hoppas bygga relationer med.

#95teser i översättning

Första dagen på nästa år närmar sig, och med det den första dagen av 95 teser. Vilket är någonting jag (och de som hakat på) ser fram emot, med både kliande fingrar och så smått färdigställda inlägg i beredskap. Vilket bådar gott.

Men det svarar inte riktigt på frågan: vad tusan handlar det hela om?

Det hjälper att veta att the Cluetrain Manifesto var ett resultat av ett samarbete på det tidiga nätet så som vi känner det (dvs slutet av nittiotalet), och att det hela egentligen är ett enda stort samtida långfinger åt sätt att se på världen som var gamla redan då.

Hur mycket äldre känns det inte nu, så här över ett decennium senare?

De nittiofem teser som det hela handlar om är både en referens till Luthers nittiofem, och en pedagogisk sammanfattning av ett sätt att se på världen. Och, viktigare än så, nittiofem goda anledningar att reflektera över en samtid som var gammal redan när den byggdes. - Och ha en hel del okynneskul medan det pågår!

Ty kul är vad de är. Inte minst som språkbruket ibland är precis så där bombastiskt att en inte kan annat än att vilja driva med det. (Hett tips: tes 92.) Särskilt om en har någon att dela tankar och exempel ur samtiden med.

Dock. Allt är inte bara skämt och gyckel; under den glada ytan döljer sig ett mycket viktigt budskap om samtiden. Inte minst som den framtid de skriver om redan börjat manifesteras omkring oss. Och även detta budskap mår bra av att delas.

Now, vissa har haft bekymmer med att läsa de nittiofem på grund av språkförbistring. Så för att göra livet lättare för oss alla - inte minst för mig i förberedelsearbetet - så kommer jag nu översätta samtliga nittiofem till ärans och hjältarnas språk. Förvisso utan kommentarer, och med viss bearbetning av stilistiska skäl, ska medges, men hey - det här med utvikningar, förklaringar och kontextuella ingivelser är ju ändå vad själva salongen ska handla om.

Men först några ord om orden. Det är väldigt mycket "marknad", "företag" och "marknadsföring" i det hela. Vilket, indeed, är ett resultat av att författarna primärt sparkade inifrån det marknadsvänliga paradigmet. Ni som, av vilka skäl som helst, är aversa mot allt vad marknader och företag heter kan utan vidare byta ut orden mot "folket" och "organisationer" eller andra synonymer. Tankarn är minst lika aktuella för välgörenhetsorganisationer, politiska partier och ungefär vilken organisation som helst som vill verka i en värld där internet, well, finns.

Redo? Här är de.

1, Marknader är konversationer.
2. Marknader består av mänskliga varelser, inte demografiska segment.
3. Konversationer mellan mänskliga varelser låter mänskliga. De förs med mänskliga röster.
4. Vare sig den delger information, en åsikt, ett perspektiv, argumenterar eller gör en humoristisk utvikning, så är den mänskliga rösten vanligtvis öppen, naturlig, otvungen.
5. Människor känner igen varandra utifrån ljudet av varandras röster.

6. Internet möjliggör konversationer mellan människor som helt enkelt inte var möjliga i massmediernas [gammelmediernas] tidevarv.
7. Hyperlänkar underminerar hierarkier.
8. Både bland internätverkande marknader och intranätverkande anställda pratar människor med varandra på nya, kraftfulla sätt.
9. Dessa nätverkade konversationer möjliggör framväxten av nya former av social organisation och kunskapsutbyte.
10. Som ett resultat av detta blir marknader smartare, mer informerade, mer organiserade. Deltagandet i en nätverkande marknad förändrar människor i grunden.

11. Människor på nätverkande marknader har upptäckt att de får långt bättre information och support från varandra än från försäljarna. Vilket omintetgör företagens retorik om att de ger "mervärde" till standardvaror.
12. Det finns inga hemligheter. Den nätverkande marknaden vet mer än företagen om deras egna produkter. Och vare sig det de vet om dessa är goda eller dåliga nyheter för företagen, så berättas det för alla.
13. Det som händer på marknader händer också hos de anställda. Bara en metafysisk konstruktion kallad "Företaget" står mellan de tu.
14. Företag pratar inte i samma röstläge som de nya nätverkande samtalen. I deras nätverkande lyssnares öron låter de ihåliga, falska, bokstavligen omänskliga.
15. Om bara några år kommer företagens homogeniserade röstläge - det som återfinns i pressmeddelanden och broschyrer - att låta lika högtravande och konstlat som sjuttonhundratalets hovfranska.

16. Redan nu står det klart att företag som pratar företagska [...och om du ringer inom tjugo minuter!...] inte talar vare sig med eller till någon alls.
17. Företag som tror att onlinemarknaden är densamma som den som brukade titta på deras teveannonser bedrar sig själva.
18. Företag som inte inser att deras marknader numera är personliga, blir smartare av det hela och kastar sig in i djupa konversationer med sina kunder - missar sina bästa möjligheter.
19. Företag kan numera kommunicera direkt med sina marknader. Om de misslyckas med detta, så är loppet förmodligen redan kört.
20. Företag behöver förstå att marknaden ofta skrattar. Åt dem.

21. Företag behöver ta det lugnare och ta sig själva på lite mindre allvar. De behöver skaffa sig ett sinne för humor.
22. Att skaffa sig ett sinne för humor innebär inte att lägga upp några skämt på den egna hemsidan. Det innebär snarare påtagliga värderingar, en smula ödmjukhet, ärlighet och en genuin utgångspunkt.
23. Företag som försöker "positionera" sig själva behöver bemöda sig om att faktiskt inta en position. Och då helst om någonting som deras marknader faktiskt bryr sig om.
24. Att bombastiskt proklamera att "Vi är positionerade att bli den ledande leverantören av XYZ" räknas inte som att inta en position.
25. Företag behöver komma ner från sina elfenbenstorn  och prata med de människor de hoppas bygga relationer med.

26. Marknadsavdelningen relaterar inte till marknaden. Företag är livrädda för sina marknader.
27. Genom att medvetet använda språk som är främmande, oinbjudande och arrogant, bygger de upp väggar som ska hålla deras marknader stången.
28. De flesta marknadsföringskampanjer baserar sig på rädslan att marknaden skulle kunna råka få nys om vad som egentligen försiggår inom företaget.
29. Elvis sade det bäst: "We can't go on together with suspicions minds." [Vi kan inte fortsätta vara ihop om vi misstror varandra.]
30. Lojalitet till ett varumärke är företagsmotsvarigheten till att hanka stadigt. Men uppbrottet är oundvikligt - och det närmar sig. Eftersom smarta marknader är närverkande så kan de omförhandla gamla förhållanden med blixtens hastighet.

31. Nätverkande marknader kan byta leverantör bokstavligen över en natt. Nätverkande anställda kan byta arbetsgivare över lunch. Det är en läxa vi lärt oss från era konstanta nedskärningar: "Lojalitet? Vad är det?"
32. Smarta marknader kommer att hitta leverantörer som pratar deras språk.
33. Att lära sig prata med en mänsklig röst är inget partytrick. Det är ingenting som kan läras på fem minuter under en konsultutbildning.
34. För att kunna prata med en mänsklig röst så måste företaget bry sig om vad som händer med sina kunder och deras gemenskaper.
35. Steg ett är att tillhöra dessa gemenskaper.

36. Företag måste fråga sig själva var gränserna för deras företagskultur går.
37. Om kulturen tar slut innan gemenskapen börjar, så finns ingen marknad att tala om.
38. Mänskliga gemenskaper baserar sig på diskurs - på mänskliga diskussioner om mänskliga bekymmer. [Diskurs betyder diskussion.]
39. Gemenskapen kring diskursen ÄR marknaden.
40. Företag som inte tillhör en gemenskaplig diskurs kommer att dö.

41. Företag behandlar säkerhet närmast religöst, mestadels i onödan. Den mesta av säkerheten är mer ämnad att skydda mot de anställda och marknaden än mot konkurrenter.
42. Precis som på den nätverkande marknaden så pratar människor med varandra även inom företaget - och då inte bara om regler, bestämmelser, styrelsebeslut och bokslut.
43. Sådana diskussioner pågår idag på företagens intranät. Men bara under rätt omständigheter.
44. Företag bygger vanligtvis intranät uppifrån och ner, för att distribuera policybeslut om umgängesregler och annan företagsinformation som de anställda för sitt bästa för att ignorera.
45. Intranät tenderar att finna vägar att undvika tristess. De bästa byggs från grunden av engagerade individer som samarbetar för att bygga någonting värdefullare: en intranätverkad företagsdiskussion.

46. Ett livskraftigt intranät organiserar de anställda, i ordets många innebörder. Detta har större effekter än någon fackföreningsagenda.
47. Samtidigt som detta skrämmer livet ur företagen, så är de beroende av öppna intranät för att generera och dela viktig kunskap. De behöver stå emot frestelsen att "förbättra" och kontrollera dessa närverkande konversationer.
48. När företagens intranät inte begränsas av rädsla och drakoniska regler, så tenderar de diskussioner som pågår där att likna de som pågår på den nätverkande marknaden.
49. Organisationsritningar fungerade i den gamla ekonomin, då de kunde förstås i sin helhet från hierarkiska pyramidens branta toppskikt, och detaljerade order utifrån detta kunde delegeras från högre ort.
50. Idag är organisationer hyperlänkade, inte hierarkiska. Respekten för konkret kunskap trumfar över respekten för abstrakt auktoritet.

51. Kommandoledarskap [command-and-control management] både härleds från och förstärker byråkrati, maktberusning och en allmän stämning av paranoia.
52. Paranoia dödar konversationer. Det är det som är meningen. Men en brist på öppna konversationer dödar företag.
53. Det pågår två konversationer. En inom företaget. En med marknaden.
54. För det mesta går ingen av dessa särskilt bra. Nästan alltid kan roten till detta härledas till utdaterade uppfattningar om kommandoledarskap.
55. Som policy är dessa giftiga. Som verktyg trasiga. Kommandoledarskap möts med fientlighet av intranätverkade kunskapsarbetare, och genererar misstro hos internätverkade marknader.

56. Dessa två konversationer vill prata med varandra. De talar samma språk. De känner igen varandras röster.
57. Smarta företag kliver åt sidan, och hjälper det oundvikliga att hända fortare.
58. Om villighet att kliva åt sidan tas som ett mått på IQ, så har ytterst få företag blivit smartare på sistone.
59. Hur subliminalt det än må kännas för stunden, så anser miljontals nätverkande människor att företag numera inte är mer än en gammeldags juridisk fiktion, som ställer sig i vägen för samtalet mellan dessa två konversationer.
60. Detta är självmordsbenäget [för företagen]. Marknaden vill prata med företagen.

61. Sorgligt nog så är ofta den del av företaget som den närverkande marknaden vill prata med gömd bakom en dimridå av lurenskojeri, av språk som klingar falskt - och som ofta dessutom är det.
62. Marknaden vill inte prata med lurare och skojare. Den vill delta i de diskussioner som pågår bakom företagets brandväggar.
63. För att uttrycka det personligt: Vi är dessa marknader. Vi vill prata med dig.
64. Vi vill ha tillgång till företagets information, planer och strategier, ert bästa tänkande, er genuina kunskap. Vi nöjer oss inte längre med fyrfärgsbroschyrer och överdimensionerade hemsidor med massor av informationsfattigt ögongodis.
65. Vi är också de anställda som får era företag att fungera. Vi vill prata direkt med kunderna med våra egna röster, inte med manusbundna plattityder.

66. Både som anställda och som konsumenter är vi dödströtta på att få vår information via fjärrkontroll. Varför behöver vi personlighetsbefriade årsrapporter och tredje parts marknadsundersökningar för att introduceras med varandra?
67. Både som marknad och som anställda undrar vi varför ni inte lyssnar. Ni tycks prata ett helt annat språk än oss.
68. Den där uppblåsta, självupptagna jargongen ni slänger er med i pressen och på era konferenser - vad har den med oss att göra?
69. Kanske imponerar ni på investerarna. Kanske imponerar ni på börsmarknaden. Men inte på oss.
70. Om ni inte imponerar oss, så kommer era investerare att vara ute och cykla. Förstår de inte detta? Om de gjorde det, skulle de inte låta er prata på det viset.

71. Era trötta uppfattningar om "marknaden" ger oss något glasartat i blicken. Vi känner inte igen oss i era projektioner - kanske för att vi redan vet vilka vi är. Någonting annat.
72. Vi gillar den nya marknaden bättre. Faktum är att vi skapar den.
73. Ni är inbjudna, men det är vår värld. Ta av er skorna i dörren. Om ni vill byteshandla med oss, så stig ned från kamelen!
74. Vi är immuna mot reklam. Glöm det. Bara glöm det.
75. Om ni vill att vi ska prata med er, berätta någonting. Och berätta någonting intressant, för en gångs skull.

76. Vi har några idéer till er också, om nya verktyg och om bättre service. Sådant som vi skulle kunna tänka oss att betala för. Har ni tid en stund?
77. Så ni är för upptagna med att "göra affärer" för att svara på våra mail? Oj, sorry, förlåt, vi kommer tillbaka om en stund. Kanske.
78. Ni vill att vi ska ge er pengar? Vi vill att ni ska ge oss uppmärksamhet.
79. Vi vill att ni ska komma tillbaka, komma ut ur er neurotiska självupptagenhet och komma med på festen.
80. Oroa er inte, ni kan fortfarande tjäna pengar. Så länge det inte är det enda ni tänker på.

81. Har ni tänkt på att pengar är rätt tråkigt och endimensionellt? Finns det inget annat vi kan prata om?
82. Er produkt misslyckades. Varför? Vi vill gärna fråga killen som skapade den. Er företagsstrategi är obegriplig. Vi skulle vilja prata med er VD. Vad menar ni med att hon inte är inne?
83. Vi vill att ni tar oss femtio miljoner kunder på lika stort allvar som den där reportern från The Wall Street Journal.
84. Vi känner några från ert företag. De är rätt coola online. Gömmer ni undan några fler som dem? Får de komma ut och leka?
85. När vi har frågor om saker och ting, s vänder vi oss till varandra. Om ni inte hade ett så järnhårt grepp om "ert folk" så kanske vi hade vänt oss till dem också.

86. När vi inte är upptagna med att vara er "målgrupp", så är många av oss ert folk. Vi skulle hellre prata med vänner online än stirra på klockan hela dagen. Det skulle generera mer publicitet än den där miljondollarshemsidan som ingen kollar på. Men i stället säger ni att det är Marknadsavdelningens jobb.
87. Det vore trevligt om ni kunde förstå vad det är som pågår. Väldigt trevligt, till och med. Men det vore ett stort misstag att tro att vi sitter i spänd förväntan.
88. Vi har bättre saker för oss än att oroa oss över ifall ni hinner ändra er i tid för att hinna med våra affärer. Affärer är bara en del av våra liv. Det tycks vara hela ert. Tänk på saken: vem behöver vem?
89. Vi har den egentliga makten, och vi vet om det. Om ni inte riktigt förstår vad vi är ute efter, så kommer en av era konkurrenter att vara uppmärksammare, intressantare och över lag roligare att leka med.
90. Till och med när de är som sämst så är våra nyfunna konversationer intressantare än era mässor, mer underhållande än något teveprogram och utan vidare mer äkta än någon företagshemsida vi någonsin sett.

91. Våra lojaliteter ligger hos oss själva - hos våra vänner, allierade, bekanta, till och med våra trätobröder. Företag som inte har någon plats i denna gemenskap, har inte heller någon framtid.
92. Företag spenderar miljardtals dollar på Y2K-buggen. Varför oroar de sig inte över denna marknadsmässiga bomb? Insatserna är trots allt ännu högre!*
93. Vi befinner oss både inom och utanför företag. Gränserna som skiljer våra konversationer åt ser en smula ut som Berlinmuren idag, men egentligen är de bara irritationsmoment. Vi vet att den är på väg ner. Vi jobbar för fullt på det på bägge sidor.
94. Traditionella företag må anse att nätverkande konversationer är förvirrande, och att deras ljud är förvirrade. Men vi organiserar oss snabbare än dem. Vi har bättre verktyg, nyare idéer, och har inga regler som saktar ner oss i onödan.
95. Vi håller på att vakna upp. Vi länkar till varandra. Vi vakar. Men vi väntar inte.

Det var en gång en Breivik

En behöver inte ha vunnit VM i teologi för att inse att det finns likheter mellan den världsbild som Breivik anammade och den som sidor så som Avpixlat lägger fram. Det hjälper att ha vunnit VM i slingrande retorik för att bortförklara samma samband, men när världsbilden möter asfalten så handlar det fortfarande om en annalkande muslimsk invasion med barnvagnen som primärt vapen, ivrigt påhejad av en genomkorrupt PK-media som i kallt blod för medborgarna bakom ljuset.

Utifrån dessa två faktorer allena kan en sedan finna tusen andra likheter som inte kan viftas bort annat än med de mest slingriga av omvägar.

Vilket förmodligen inte kommer som en överraskning för någon. Människor är sedan tid urminnes inställda på att ta till sig berättelser, och berättelsen om den systematiska massinvandringen av det muslimska hotet är - as stories go - en rätt klassisk sådan. Det finns hjältar, skurkar, medhjälpare, offer, förövare och allt det där som hör till. Och som en bonus så lägger den sig på en precis så stor skala som behövs för att inte riktigt vara närvarande i vardagen, såvida en inte aktivt letar efter den.

Tills den blir en självuppfyllande profetia, that is.

Inte på invasionssidan, dock. Precis som med Harry Potter vet vi att det mesta är fiktion, och att de delar som råkar överensstämma med verkligheten förmodligen är sedelärande på något vis. På försvarssidan, däremot, börjar folk mobilisera sig i det stora och i det lilla. I det stora byggs organisationer, nätverk och en generell stämning av kommande belägring upp; i det lilla börjar attityder och inställningar mot de reellt existerande muslimerna förändras, och det till det sämre.

Fördelen med Harry Potter är att gränsen mellan fantasi och verklighet tenderar att vara ytterst oflexibel.

De förhindrar dock inte att det skrivs massor av fan fiction om det hela. I Harrys fall finns det överkopiösa mängder att ta del av för den som bara vågar googla, och i Eurabiens fall - well. Avpixlat, Fjordman och andra flitiga författare gör sitt bästa för att se till att sagan fortsätter.

Den stora skillnaden mellan de tu ligger i den uppmaning de antyder. Harry antyder mellan raderna att vi alla är människor och att vare sig magi eller världens ondska förändrar detta. Och att det därmed finns en vits i det här med att rå om varandra. Eurabia-diskursen uppmanar snarare till omedelbar mobilisering inför det kommande raskriget, och att tiden för att slipa bort allt vad nåd och förståelse heter är nu.

Till och med Voldemort är mänsklig. Det är mer än vad muslimerna tillerkänns.

Now, berättelser har makt. Tro inget annat. Men det som kommer ur sagan om Eurabien kan inte vara gott. Case in point: Breivik. Oavsett vilken sida av debatten om hens mentala tillstånd en ställer sig på, så blir det bekymmersamt. Å ena sidan skulle det handla om en sjuk människa som tog intryck från en berättelse om den kommande invasionen, och tog ut sina sjukdomssymptom genom denna. Å andra sidan skulle det handla om en frisk, rationell människa som agerade utifrån samma underlag, fullt medveten om vad hen gjorde. I tron om att det var nödvändigt för att rädda västerlandet.

Det finns bara plats för en viss mängd hat, misstro och illvilja i en berättelse. Sedan slutar aktörerna att vara karaktärer i ett drama, och en börjar ta det lite för mycket på allvar. Inte kan väl någonting som framkallar sådana känslor vara - påhittat?

En behöver inte ha magiska superkrafter för att se likheten mellan Breiviks uttryck och den övergripande genre det ingår i. De andra deltagarna i genren må skrapa besvärat med fötterna, slingra sig likt teologiska ormar för att komma undan med associationen, och på det stora hela bete sig rätt märkligt för att slippa prata om det hela. Vilket, å sin sida, är förståeligt.

Breivik är ju trots allt ändå Eurabiesagans motsvarighet till Jar Jar Binks. Vilket är precis så sorgligt som det låter.

K22: Is the system working?

Ett av de mest ofrånkomliga aspekterna av den moderna vardagen är att den domineras av system av diverse slag. Inte bara i den rent fysiska innebörden, med alla dessa komplicerade system för transport - bilen, inte minst - som för både oss och våra saker fram och tillbaka över geografin. Utan även i den mer abstrakta innebörden - så som alla som på något vis drabbats av den ekonomiska krisen kan berätta allt om i detalj.

Det som skiljer ett system från någonting som bara är, rent generellt, är att en del av ett system befinner sig i någon slags relation till de andra delarna av samma system. Vilket är en precis så bred definition som behövs för att förstå att, shit, nästan allting är en del av ett system, på något vis.

Eller, rättare, många system. Ibland samtidigt, ibland under olika delar av sin livscykel.

Låt oss hålla oss kvar vid bilen. Innan den ens blir till på ett konceptuellt plan, så tillsätts någon form av arbetsgrupp för att designa dess aspekter och nyanser. Olika representanter från olika delar av den organisation som bygger bilen i fråga samlas för att kompromissa om estetik, ingenjörskonst, budget, marknadsföring, arbetsrätt och tusen andra saker - redan innan den första ritningen ens är skissad.

Ni anar de komplicerade systemiska samband som lurar i bakgrunden. Det finns tusen komplicerade fält inom estetiken, ingenjörskonsten, budgeten, marknadsföringen, arbetsrätten och what have you som ställer tusen komplicerade krav på den process som leder fram till att en bil blir som den blir. Det ligger i sakens natur att resultatet ibland blir, ah, märkligare än annars.

Efter många om, men och tömda kaffemuggar så skapas till sist en ritning av någon slags bil, och det är dags för fabriksgolvet att skrida till verket. Vilket är ett system med helt andra konkreta krav, begränsningar och möjligheter. Den grundläggande principen är att dela upp byggandet i åtskilda men sammanhängande arbetsmoment, och sedan låta de enskilda arbetarna specialisera sig på dessa moment under arbetets gång.

För arbetaren är det inte överdrivet komplicerat att göra sin grej. Men någon, någonstans, har planerat att fabriken som system först låten bilen genomgå moment 1, 2, 3, 4 - osv tills färdig bil händer. Och kring detta finns ett komplicerat nät av leverantörer, transporter, tjänster och diverse som ser till att det som behövs för varje givet moment finns på plats när det behövs.

När så bilen väl rullat ut ur fabriken så måste den på något vis nå sin tilltänkta användare. I Sovjet fanns det listor med namn på vem, var och när - vilket var ett ineffektivt men ändå system. I våra dagar har vi bilhandlare, reklammakare och ett väl etablerat nätverk av finansiella tjänster som ser till att det går lite fortare för folk att kunna sätta sig i sina nyförvärvade bilar. På något vis lyckas ett pris förhandlas fram mellan tillverkare, försäljare och det där abstrakta system vi kallar "marknaden", och när så sker står långivare redo.

Jag behöver nog inte gå in på hur lånet på bilen är en systematisk orsak till att många stannar kvar på de jobb de tog för att ha råd med de bilar de köpte för att kunna få de lån som de tog för att köpa den där bilen. Järnburen är en bitch på det viset.

Men det är inte över bara för att en har ett billån - det finns ytterligare system innan vi når vardagen. Först måste en skaffa körkort (vilket tydligen är en hel ekonomisk sektor numera). Därefter så finns det ohemult mycket pappersarbete med skatter och försäkringar (med tillhörande myndigheter och företag som hör till). Och för att bilarna inte ska vara engångsvaror så finns det ett synnerligen väl distribuerat nätverk av bensinstationer världen över, med alla de tusentals organisationer och geopolitiska överväganden som hör därtill.

Sedan finns det otaliga industrier kring själva bilismen som fenomen - bilstereotillverkare, bilinredning, drive ins, vägkrogar, avlägset men bekvämt placerade köpcentrum, etc. Och, förstås, bilskroten - dit bilar eventuellt kommer för att dö.

Och, om vi ska nå någon slags slutpunkt, så finns ett stort antal sociala institutioner som helt enkelt inte skulle finnas om bilen inte funnits. Kommunala översiktsplaner över hur marken ska användas innehåller vägar, parkeringsplatser och zoner som baseras helt på att den övervägande majoriteten har bil. Samtliga stadskärnor i västvärlden har byggts om för att bjuda in bilen som ny invånare. Samtliga kulturer har anpassats till bilen som central punkt för hur samhället är uppbyggt. - Det är mer än en klyscha att tala om de som blir hämtade sist på dagis.

Oh, och du måste ha körkort för att få jobb. Det är inget personligt - systemet säger det.

Now, om du nu drabbats av känslan av att - shit, samhället är ju skitstort! - så är du på rätt spår. För varje sak som finns så finns det ett oräkneligt antal system som sett till så att de blev precis som de blev, och oftare än inte så handlar det om sociala system. Som absolut grundbult finns förstås alltid ekologin, men mellan det ekologiska och vår vardag så gömmer sig tusentals mer eller mindre osynliga system av ömsesidigt beroende institutioner som vart och ett på sitt sätt gör sitt för att definiera våra vardagar.

Många gånger är dessa system viktigare för våra liv än den konkreta verklighet vi råkar befinna oss i. Vilket kanske låter märkligt, tills en kommer ihåg att den där ekonomiska krisen faktiskt hände. Trots att en skötte sig exemplariskt, gjorde allt enligt reglementet och på det hela taget var rätt framgångsrik i sitt görande. Det är inte ens agerande som är det viktiga, utan ens agerande i relation till de andra delarna i det system en ingår i.

Och, som SAAB märkte, så hjälper det inte att göra bilar om det bevisligen inte finns någon som kan köpa dem. Hur bra de än råkar vara.

Den stora anledningen till att samhället verkar svårföränderligt ligger i att det inte räcker att förändra en enda del av det. En måste göra många saker samtidigt för att få önskad effekt, och det på ett sådant sätt att alla delar av det reellt existerande sociala systemet rör sig i önskad riktning. Men det är ämnet för kommande inlägg. 

Det här är del tjugotvå i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.

Det viktiga här i livet

Ni kanske eller kanske inte vet om det, men varje jul hamnar jag på en midnattsmässa. Varje år, utan undantag.

Ces't tradition.

I år råkade jag lägga märke till någonting jag inte sett förut. En liten anslagstavla med teckningar som barn ritat till Gud. Och på denna hände en teckning på två ledsna barn, med texten "vi har blivit osams. Hjälp!".

Bortom alla ideologier, teorier, prestigefrågor och stora tankar - är det ändå inte det allt handlar om, egentligen?

Ibland behövs en påminnelse om det viktiga här i livet.

Det största brottet av dem alla

Vi föds in i den här världen. Kastas in i den. Den är långt äldre än vad vi är, och när vi träder in på den mänskliga scenen så här pjäsen redan pågått så länge att det redan finns väl definierade roller att spela. Saker hände långt innan vi föddes, och vi växer upp i ruinerna efter detta.

Det sista är inte ens en metafor. Det är bara det att vi vanligtvis inte tänker på att så väldigt mycket av vår vardag består av befolkade ruiner.

När vi växer upp så gör det till att märka att ruinerna inte är helt anpassade efter sina invånare. Saker är som de alltid har varit, och de flesta i vår omgivning tar det för givet. Vi också - särskilt som våra föräldrar och kamrater berättar för oss om världen med sådan auktoritet att det inte finns någon anledning att misstro dem.

Tills vi gör det.

Det kommer alltid en punkt när vi ser att den värld bland ruinerna vi växer upp i är fel, på något vis. Och att vi inte längre riktigt vill vara med på det hela.

Hur många har inte, exempelvis, slutat äta kött på grund av tanken att det är fel att någonting levande måste dö för att jag ska leva?

Och ofta är det inte ens ett beslut. Det är bara en direkt känsla av att saker är fel, och att det inte är försvarbart att hålla sig med dem. Det är helt enkelt oförenligt med ens sätt att se på det goda här i världen, och som sådant oförsvarbart att göra.

Vi har alla sådana ögonblick. Och närhelst vi försöker agera på dem så tenderar världen att banka skiten ur oss med motiveringen att det är omöjligt att förändra det som alltid har varit.

Det värsta är inte att det händer. Det är inte heller att vi känner att vår känsla för godhet är kränkt. Det är inte ens att vi efter ett tag börjar tro att det var rätt att banka ur oss dessa dumma naiva ungdomligheter.

Det värsta är att vi får skulden för att vilja göra världen bättre.

Det är ett trauma som de flesta aldrig växer ifrån. De dövar det bara med efterkonstruktionen att det måste ha varit nödvändigt, ty annars är allt precis så meningslöst som det ser ut att vara. Ty annars finns det ingen godhet i världen.

Ty annars finns bara den där ruinen, som fortsätter leva på autopilot medan dess invånare sakta dödar sig själva för att kunna stå ut med den.

Men som de slår! Och de slår desto hårdare eftersom de vet att om vi har rätt så har de levt med halva själen bortdomnad av ingen annan anledning än att de inte hade styrka nog att envisas. Och att ingen annan hade det, heller.

Anledningen till att alla försök att förbättra världen slås ner så brutalt är inte att det är omöjligt. Det är bara precis så svårt att det kräver den där delen av självet som gör sitt bästa för att inte finnas längre. Och det är en skrämmande tanke.

Tänk om det finns kvar?

Vi föds in i en värld. Kastas in i den. Det är inte vårt fel att den är som den är, men fel är den likväl. Och när vi försöker förändra detta så finns det ingen brist på röster som säger att det är oss det är fel på - hur uppenbart det än är för alla inblandade att världen skulle kunna vara annorlunda.

Det kan alltid vara annorlunda.

Annars är det lika bra att göra om våra ruiner till ett mausoleum på en gång. Där inte ens murgrönan vill växa över våra döda minnen.

Teknikneutral pepparkaka

Efter några diskussioner och peppande inför Nittiofem tesers uppstart nästa år, så kom punkten om teknikneutralitet upp. Och så här efter en smula eftertanke så inser jag att - aye, det här kan göras bättre.

Det är förvisso enklast, smidigast och (inte minst) billigast att göra det hela i textform. På bloggar, twitter, i diverse kommentarsfält, i specialdesignade tumblrflöden, eller var som helst annars här på nätet. Och det finns onekligen fördelar med beständigheten - text på internet ligger still, trots allt, och kan läsas i efterhand.

Men det finns ingenting som säger att det absolut måste ske till näts. Världen är större än så, och det är dumt att begränsa sig i onödan. Så därför känner jag att det finns anledning att lista ett par alternativa vägar att kommunicera de intryck och tankar en får under månadernas gång:

• Fikadiskussioner
• Post it-lappar
• Flash mobs
• Gatukritor
• Koreograferade zombiedanser
• Lappar i biblioteksböcker
• Impromptu tal på torget
• Improviserad teater i tunnelbanan
• Ljusprojektioner
• Hologram
• Legobyggande
• Kylskåpspoesi
• Luftballongsflygning
• Mänsklig mikrofon
• [valfritt]

Jag måste tillstå att jag har en smula av en inbyggd dragning mot det nätpublicerade, och det är indeed den rutt jag planerar att ta. Men de av er som, av vilken tes, anledning eller impuls som helst känner för att agera ut era tankar även i det tredimensionellt fysiska - gör det!

Och framför allt: ha kul!

(:~~~~

Piratpartiet och feminismen

Det sägs lite då och då att Piratpartiet och feminism är en otydlig kombination. Vilket är ett förståeligt påstående, eftersom bäggedera vanligtvis befinner sig i den där luddiga delen av ens mentala bild av verkligheten. Den där utkanten som en tänkt att någon gång titta närmare på, men inte orkar/hinner med just idag. Heller.

Idag är idag, dock.

Piratpartiets stora utgångspunkt är att internets intåg i samhället utgör en förändring av precis samma magnitud som den industriella revolutionen en gång innebar. Minst. Vilket innebär att vi både lever i och står inför tider av stora förändringar. De gamla formerna för social organisation, som är anpassade för en värld där långt mindre kommunikation sker mellan människor, ger långsamt vika för nya former. Och dessa nya former (snarare än teknologin som sådan) innebär ett radikalt skifte mellan före och efter - även och särskilt när det gäller relationen mellan könsrollerna. Och, än mer, att det är dags att tänka efter före, för en gångs skull.

Feminismen, å sin sida, utgår ifrån att relationen mellan könsrollerna är en socialt konstruerad uppsättning förväntningar som tar sig olika uttryck från samhälle till samhälle, men som tenderar att värdera de olika rollerna olika. Vanligtvis till mansrollens relativa fördel (även om det kan argumenteras övertygande att både mans- och kvinnorollens utlevare förlorar på arrangemanget). Denna snedvärdering genomsyrar sedan samtliga aspekter och nyanser av samhället, och är därför viktig att både förstå och förändra över tid.

Now, att relationen mellan könsrollerna förändras innebär inte att maktasymmetrin dem emellan upphävs, Lika lite som jämlikhet uppnåddes när ståndssamhället övergick till att bli ett klassamhälle. Förändringen innebär dock att maktasymmetrin tar sig nya uttryck, finner nya vägar att manifestera sig och på det hela taget visar sitt fula tryne närhelst tillfälle ges.

Case in point: kvinnor kan inte använda datorer.

Det går inte att förneka att internets intåg på ett sätt är ett uppsving för relationen. Den ökade graden av aktiv och latent kommunikation mellan människor innebär att de brutalare formerna av systematisk exploatering som baserar sig på ett totalt informationsunderskott blir svårare att upprätthålla. Det blir, exempelvis, långt svårare att isolera sin relationspartner i ett grovt orättvist förhållande med hänvisning till att relationen mellan könsrollerna alltid är sådana. När initiativ som #prataomdet fungerar som de ska, så river de murar av vardaglig terror som tidigare hade fått stå som ett självklart inslag i en tillvaro som inte ens visste hur hopplös den var.

När människor kommer ut ur ensamheten så blir de långt mindre utlämnade till de rådande omständigheterna än de en gång var.

Men intet gott som inte för något ont med sig. När de gamla formerna av dominans visar sig ineffektiva, så utvecklas nya för att kompensera. Vilket framgångsrika kvinnoroller som har en offentlig närvaro på internet märker - dels genom att de får tusenfalt fler otillbörliga tillmälen (för att uttrycka det långt mildare än det förtjänar) än sina motsvarande mansroller. Men också genom att återanvända den gamla strategin att ständigt påminna om att kvinnorollen är just en kvinnoroll, och därmed ett permanent undantagsfall från det normala, det "egentliga".

Ju mer saker förändras, desto mer förblir de sig själva. I vissa sorgliga fall.

Som ni ser så kommer den maktasymmetri vi ärvt från äldre tider att både leva vidare och anpassa sig till sina nya omständigheter. Det är vad den alltid gjort, och den är oroväckande kreativ i sina strukturella anspråk på konkret existerande individer. Vilken roll de än spelar.

Now, som piratpartister vet vi att samhället kommer att förändras i grunden. Det är ofrånkomligt. Även om det slutar uppfinnas nya saker från och med idag så kommer de nya kommunikationsteknologier som redan finns vara tillräckliga för att radikalt förändra den värld vi växte upp i. Och om vi nu redan på förhand kan säga att samhället kommer att förändras, och att relationen mellan könsrollerna kommer att förändras tillsammans med detta -

Well, då vore det oerhört dumt i huvudet att inte ta tillfället i akt att ta förändringen på allvar, eller hur?

Jag hoppas relationen mellan Piratpartiet och feminismen är lite klarare idag än den var igår.

Mattias Bjärnemalm: En stund i Strasbourg

Jag står i en kö på flygplatsen Charles du Galles i Paris. Säkerhetspersonalen strejkar dagen till ära så alla köerna här är extra långa. Men det ger mig tid att skriva ner ett par reflektioner från veckan som gått. Jag borde egentligen lyssna på mina franskalektioner som jag har i telefonen, men jag har redan spenderat tre timmar idag med mr Michel Thomas tragglandes franska meningar i mina öron. Det får räcka för idag. Förr eller senare måste jag dock lära mig bemästra franskan. Det märktes väldigt tydligt den här veckan hur beroende vi ibland blev av att Amelias andra assistent, Julien Bencze, kunde tolka åt oss. Det rent politiska arbetet i parlamentet klarar man utmärkt utan någon kunskap i franska. Men all administration sker på franska, och vill man beställa något i caféet i parlamentet sparar man en hel del tid om man kan prata samma språk som personalen. Så det blir att börja plugga franska på allvar framöver. Som tur är ger parlamentet franskakurser till assistenter.

Det kommer kännas märkligt att återvända till Uppsala. Jag har varit borta i sex dagar nu. Det är på det hela taget ingen tid alls. De flesta av mina vänner kommer inte ens ha märkt att jag varit borta när jag träffar dem ikväll. Men för mig är dagarna som passerat skillnaden mellan två liv. Så annorlunda är livet i den bubbla som utgörs av parlamentets ledamöter och personal. En bubbla jag återvänder till på måndag när jag tar flyget till Bryssel. Det är inte så lätt att sätta ord på hur parlamentslivet skiljer sig från verkligheten utanför, men det är en högst påtaglig skillnad. När jag igår kväll åt middag med min franska kollega på en liten restaurang kunde jag inte låta bli att påpeka att omgivningen kändes annorlunda än den gjort de tidigare kvällarna i veckan. "Vi är ensamma kvar" var hans enkla svar. "Alla andra från parlamentet har redan åkt". Runt omkring oss satt stadens riktiga invånare som både till sätt och utseende skiljer sig från den hord av EU-personal som väller in under parlamentets Strasbourgveckor.

Köandet har lett till resultat och jag får ta en paus från skrivandet så jag hinner äta en dyr flygplatssandwich innan jag måste gå på planet. Skrivandet kan jag fortsätta med ombord.

------

Jag anlände till Strasbourg redan i söndags kväll. Amelia hade ordnat boende hela veckan för sig själv och mig hos en sympatisör som bor i staden. Så jag begav mig dit när jag landat och fann mig snabbt tillrätta hos vår gästvänliga värd. Julien anlände också redan på söndagen, men hade ordnat boende på eget håll hos en vän. Vid åtta på morgonen på måndagen sammanstrålade vi på stationen och åkte sen tillsammans till flygplatsen för att möta upp Amelia när hon landade vid tio. Därifrån kunde vi sedan ta en av de bilar som finns tillgängliga speciellt för parlamentarikerna och bli körda direkt till parlamentet. Först på agendan var att få in Amelia i systemet. Ganska snabbt fick hon sin bricka som visade att hon var MEP och sedan bar det av till hennes kontor. När vi väl gjort oss hemma där fick vi sedan en rundtur av en av parlamentets ceremoniella uppassare. I frack, som framtill hölls ihop av en kedja som symboliserade hans ämbete, guidade han oss runt till ett antal olika kontor där tjänstemän förklarade för Amelia om vilka olika rättigheter och förmåner hon hade, och gav henne därefter blanketter som skulle fyllas i för att hon skulle kunna få tillgång till dessa.

Tillbaka på kontoret försökte vi få ordning på inlogg och mail, och med hjälp av LSUMEP (parlamentets IT-support) gick det hyfsat bra. Dagen hade blivit kväll och det blev dags för veckans första gruppmöte. En något rörig tillställning som kanske inte gav så mycket rent konkret, men som gav oss lite överblick över vilka frågor gröna gruppen såg som mest relevanta under veckan. Efter mötet återvände vi till kontoret för mer pappersfyllande innan vi lite före tio drog oss in mot stan för att få i oss lite mat. Jag tror att klockan var en bra bit över tolv innan jag slutligen kom i säng.

Resten av veckan rullade på i ett hektiskt tempo. Intervjuer och möten på morgon och förmiddag, röstning i plenum för Amelia mitt på dagen och sedan fler möten och intervjuer på eftermiddagen. Gruppmöten på kvällarna och sena middagar rundade av dagarna. Allting skedde i ett hektiskt och lätt overkligt tempo och innan vi visste ordet av var det onsdag kväll och tid för veckans sista gruppmöte. Trion bestående av mig, Julien och Amelia hade utökats till en kvartett i och med att Sandra Arvidsson, en svensk utbytesstudent i Strasbourg studerandes affärsjuridik, hade anslutit som vår "Strasbourg liaison". Sandra hade via mail hört av sig för att se om Amelia var i behov av stöd på plats i Strasbourg så vi hade ordnat så hon skulle titta förbi parlamentet på onsdagseftermiddagen för en kaffe och ett samtal. Ett par timmar efter att hon kommit till parlamentet var hon en integrerad del av Amelias kontor med ansvar för att ordna praktiska detaljer på plats inför framtida Strasbourgveckor. Efter mötet drog vi alla och åt på en libanesisk restaurang tillsammans med två andra unga parlamentariker från den gröna gruppen. God mat och dryck varvades med lagom oseriöst samtal som ändå lyckades ge en mycket mer nyanserad bild av vad vi kunde förvänta oss av parlamentslivet. Bland annat fick vi veta att det på onsdagarna var tradition att man gick ut och tog en öl på kvällen. Vilket ställe man går till avgörs av ens politiska tillhörighet. Med vår hemvist i gröna gruppen var det baren Perestrojka som gällde för vår del.

Jag hade råkat boka in Amelia i ett tv-samtal med två andra svenska parlamentariker kl halv nio på torsdagsmorgonen, så hon avböjde Perestrojkas frestelser. Sandra hade ett flyg att passa vid sju på morgonen, så även bestämde sig för att bege sig hemåt efter middagen. Julien försökte även han backa ur men för första gången under veckan använde jag min rank för att tvinga med honom till Perestrojka. Där anslöt fler gröna parlamentariker och assistenter och över ett par glas öl fick jag mer inblick i den interna dynamiken i den gröna gruppen än vad veckan hittills hade gett mig. Precis som i alla andra organisationer är det de informella mötena som fungerar som olja i det tungrodda maskineri som parlamentet utgör. Förmodligen var det en sund investering att hänga kvar på Perestrojka ända till tröttheten började göra sig alldeles för påmind någon gång runt halv två. På minussidan var dock att spårvagnen i Strasbourg slutar gå halv ett på vardagskvällar, vilket jag upptäckte när jag slutligen skulle bege mig hemåt. Som tur var bodde vi inte mer än en halvtimmes promenad från centrum, och trots att spårvagnarna slutat gå kunde jag ändå följa spåren för att komma rätt.

Torsdagen i Strasbourg är den lugnaste dagen. Om det beror på festandet på onsdagskvällarna eller tvärt om är jag för ny för att uttala mig om, men för min del var det en himla tur för jag var inte piggare klockan nio när vi anlände till parlamentet än vad jag varit klockan sju när jag gick upp. Först framåt eftermiddagen när de flesta andra strömmade iväg från parlamentet hade det stadiga kaffeintaget börjat ge effekt. Och då var det dags att packa ihop och städa upp på kontoret. Parlamentets Strasbourgvecka var över och det var dags att börja tänka på refrängen. För den här gången.

Vad är internet? Inbjudan till en öppen salong

Vi använder det varje dag. Det har redan börjat bli en självklarhet, och minnet av den där tiden Före Förändringen har sakta men långsamt blivit både mer nostalgiskt och mer mystiskt. I vissa stunder framstår det som en gyllene tid, i andra bävar vi inför tanken att behöva göra saker så som de gjordes då.

Men vad är det för någonting, egentligen? Det där som vi uppfunnit, gjort till vardag och så sakteliga börjat glömma bort, likt ett par välbalanserade glasögon?

Vad är detta internet för någonting?

För att röna klarhet i detta bjuder jag härmed in dig, dina vänner och alla du känner till en öppen salong på temat. Modell större.

Tanken är som följer: att varje dag från och med den första januari 2012 gå igenom de nittiofem teser (i översättning här) som inleder the Cluetrain Manifesto. En om dagen, tills de tar slut. Och vi blivit lite klokare på den här nya vardag vi lever i.

Att tänka på saker och ting varje dag tenderar trots allt att bringa dem i ett nytt ljus, och med nittiofem teser så hinner vi tänka tillsammans varje dag i ett bra tag.

Formen är helt öppen. Du väljer själv var, hur, varför, på vilket språk och i vilket omfång du vill delta i. Om du har några frågor, och de börjar med "får jag...", så är svaret ja. Internet är en konversation, trots allt, och det vore förmätet av mig att sätta upp godtyckliga regler för det. Och om de börjar med "behöver jag...", så är svaret nej. Du behöver inga förkunskaper, inga kvalifikationer eller ens någonting annat än en egen plattform att göra saker på - må det vara en blogg, twitter eller post it-lappar i köket.

Du känner din vardag bäst, och vet vad du hinner/kan/mäktar med om dagen. Utgå därifrån.

Nu underlättas salongsdiskussioner av att vi vet var vi har varandra, så skriv gärna i kommentarerna nedan (eller, hellre, i det här öppna dokumentet) vad du gillar att kalla dig och var dina tankar på teserna kommer att återfinnas. Så att vi kan diskutera, reflektera och växa tillsammans under salongens gång.

Det hela sparkar igång om exakt två veckor. Men tjuvstarta gärna - med läsandet, skrivandet, diskuterandet och tänkandet!

Hittills har dessa skrivit in sig:
Jag (förstås)
Informationsbyrån 2.0 (där idén katalyserades)
Erik
Maloki/Maloki
Christer

(Droppa gärna in på Twitter eller på ansiktsboken också!)

Imorgon, när revolutionen inte kom

De flesta som hör ordet "Piratpartiet" tenderar att reagera på förledet, "pirat". Positivt, negativt eller med den sortens milda men välvilliga intresse som inbjuder till vidare konversation - att vara pirat väcker reaktioner.

Desto färre reagerar på efterledet, "parti". Vilket är märkligt, eftersom det döljer sig tusen inbyggda antaganden bakom det där enda ordet. Så som en fundamental tilltro på att det fortfarande går att påverka inom det reellt existerande parlamentariska ramverk som råkar finnas i den konkreta politiska samtid en lever i. Vilket i sin tur för med sig tusen andra antaganden.

Så som att det spelar roll hur det går i nästa val.

Partier har massor av saker för sig som andra rörelser inte har. Det är framtagandet av lokala kandidater till valen, partiledardebatter, departementskäbbel, politiska skandaler, läsandet av obskyra utredningar, skrivandet av ännu obskyrare sådana, det periodvisa insnöandet på ytterst småskaliga prestigefrågor, det maniska detaljgranskandet av opinionssiffrornas magi, mer eller mindre genomtänkta PR-utspel och förtioelva andra saker. De flesta kan summeras med att folk sitter ner och pratar med varandra tills minst någon somnar, och att förändring sedan följer som ett högst indirekt resultat av detta.

Det finns ingenting revolutionärt i att starta ett politiskt parti. Att starta ett politiskt parti är bland det mest konservativa en kan göra, i och med att en helt plötsligt börjar göra massor av saker som bevarar den rådande ordningen.

Hur politiskt radikal en än är. Det är inbyggt i partiformen som väsen.

Just när det gäller Piratpartiet genererar detta ett antal intressanta effekter. Folk glömmer bort partidelen, och tänker bara pirat - eller, rättare, tänker bara omedelbar revolution utan någon som helst pardon mot den rådande ordningens inneboende tröghet. Och en oroväckande stor del av slentriankritiken mot partiet - alla partier drabbas av slentriankritik - handlar just om denna radikalism. Till och med vågmästarstrategin, denna grundbult i partiets anpassning till den reellt existerande parlamentariska situationen, har anklagats för att vara ett brutalt frontalangrepp på vår reellt existerande demokratis väsen.

Det blir desto märkligare om en tar i beaktande att partiet finns som en slags sista försvarslinje mot revolutionens nödvändighet. Ett inomparlamentariskt försök att uppdatera politiken till vår reellt existerande samtid, genom de traditionella metoder och kanaler som står till buds. Ett stilla, envist påminnande om att det finns gränser för hur långt en övervakningsstat kan gå innan människor gör både revolt och revolution av sig själva, utan vidare ideologi än viljan att åtminstone någon gång i livet bli lämnad i fred.

Make no mistake. Piratpartiet är motsatsen till revolutionärt. Det ligger i sakens natur.

Ändå finns det en punkt där revolutionen händer. Antingen genom medveten ansträngning eller genom det opersonliga förloppet av sociala processer - förr eller senare spricker det. Från studiet av sociologi och historia vet vi att när omständigheterna blir för grymma eller absurda så slutar folk acceptera den sociala ordningen, i det stora såväl som i det lilla. Det är så människor fungerar, trots allt.

Den politik som förs idag är på god väg att ta oss till den där punkten. Ökad övervakning, ökad kriminalisering av vardaglig beteende, ökad brutalitet även gentemot laglydiga medborgare - och en tilltagande stigmatisering av de som av vilken anledning som helst inte lever upp till den inte helt solklara definitionen av normalitet. Och, än mer, otryggare förhållanden för de som faktiskt uppfyller densamma. Vardagen blir objektivt svårare för alla, men samtidigt så är det alltid individens fel om hen drabbas av sjukdomens, kriminalitetens eller (för den delen) polisens godtyckliga ingripanden i deras liv.

Hårdare tag betyder trots allt hårdare tag.

Exakt när den revolutionära punkten inträffar är förstås lättare att peka ut i efterhand än på förhand. Att veta att det finns en punkt dä människor helt enkelt slutar bry sig om vad lagar och regler heter är inte detsamma som att med matematisk precision kunna förutspå när detta händer. Än mindre går det att veta vilken faktor i vardagen som utlöser denna ovilja att delta i samhällskontraktet längre. Som får den där knutna nävan i fickan att resas mot himlen.

Det extrema exemplet är förstås - som alltid - USA, som just klubbade igenom en bestämmelse som ger staten rätt att gripa vem som helst, av vilken anledning som helst, hur länge som helst. Vilket i praktiken suddar ut gränsen mellan laglydig och brottsling - i vilket fall så kan en när som helst bli insydd, och belöningen för att till punkt och pricka lyda lagen är närmare noll än någonting annat Det enda sättet att freda sig från staten blir att begå våld mot den. Och straffet för att begå våld mot den är detsamma som att inte göra det.

Det finns en gräns där hårdare lagar övergår till att bli laglöshet. Där det största brottet är att bli misstänkt.

I sådana lägen finns det inget utrymme för partier. Särskilt inte oppositionella och besvärliga partier, som stör ordningen genom att använda ord som "demokrati", "friheter" och "rättigheter". Inte bara för att de med lätthet kan misstänkas för vilket okynnesbrott som helst, och straffas i proportion med misstanken. Utan även för att grunden för partiernas verksamhet, medborgarskapet, är avskaffat.

I sådana lägen hjälper inte ens tusen piratpartier. Men vi har ett fyrtiotal sådana världen över i dagsläget, som var och en gör sitt för att se till att den dagen skjuts upp åtminstone en dag till. Att det, om så för några ögonblick, ska vara möjligt att använda de reellt existerande demokratiska institutioner som fortfarande finns kvar. Innan de gjort sitt bästa för att avskaffa sig själva.

Och på gator och torg världen över håller tusentals demokratiockupanter stånd, mot både den mänskliga och den naturliga kylan. En tröstlös dag i taget.

Du är fullt välkommen att haka på. Vi hinner fortfarande. Tid finns.

En tragedi i tre akter

Ni vet den där känslan när en tittar på någonting och inte kan känna annat än djup tragik inför den våg av igenkänning som drabbar en?

Jag drabbades av den när jag såg gårdagens Uppdrag Granskning. Inte för att det egentligen sade någonting nytt, utan just för att det mesta kändes igen. Jag har sett det här förr. Unga och/eller arga personer som söker sig till enkla förklaringar att strukturera en koherent världsbild utifrån, och finner den i det enkla konstaterandet att det är en viss given grupps fel.

I en värld där social samhörighet är satt på undantag till förmån för den individuella konsumismens så är det en inte helt oförståelig tendens. När alternativen står mellan ensam anomi och erbjudandet "hey, hänger du med i morgon?" så är det få som väljer det förra. Det ligger i sakens och människans natur, trots allt, och oftare än inte brukar det hela stanna vid att de hänger vid den lokala baren och blir lite fattigare än de varit annars.

Det blir desto värre när det faktiskt finns personer från ens syndabocksgruppering i vardagen. Det är en sak att bilda vigrupp mot ett abstrakt de - likt antisemitismen i det medeltida Sverige, där det bokstavligen inte fanns några judar i landet över huvud taget. Men när en kan peka på en konkret person och säga "där är hen!" så framstår saken i ett annat ljus. Het plötsligt blir det där steget från tanke till handling omedelbart - allt det där snacket om att det är deras fel möter uppmaningen att göra någonting åt det hela.

Tragik uppstår.

Det blir dubbelt tragiskt när samma gemenskap bygger in ideologiska skygglappar i sin verksamhet. Där det tillåna antalet källor krymps till ett liten fåtal, och allting annat framställs som ett uttryck för fientlig propaganda i det ondas syfte.

Eller, för att ta ett konkret exempel, som hårdvinklade inslag i vänstermediernas PK-hegemoniska försök att hjärntvätta en apatisk minoritet till lydnad.

När det bara handlar om unga och/eller arga personer som söker någon slags gemenskap i en kall tillvaro så brukar de extrema inslagen försvinna efter tid. En får ordning på vardagen, kommer igång med livet och blir lite mindre arg mot världen. Saker är fortfarande inte optimala, men, hey,  varför göra saker värre för folk som bara försöker göra det bästa av samma vardag som en själv lever i?

En kommer förmodligen inte bjuda dem på en öl, men en kommer inte orka göra någonting annat heller. En har annat för sig, trots allt.

Det är inte riktigt samma sak när det gäller de mer insnävande gemenskaperna. Helt plötsligt blir hela ens världsbild definierad utifrån ett fåtal, väl definierade premisser som inte kan rubbas. De behöver inte bevisas heller, och kan per definition inte motbevisas eftersom alla försök bara är motståndarsidans propagandister in action. Allting som inte bygger på axiomet att konspirationen är i full färd är utan substans, och måste antingen avfärdas eller modifieras så att det passar in i mallen.

Dessa gemenskaper är långt svårare att lämna. Särskilt om en en dag upptäcker att alla ens vänner är en del av den, och att en alienerat sig från släkt och barndomsvänner genom sitt agerande inom rörelsen. En har krympt sin värld så pass att det krävs en heroisk ansträngning att ta ut i större sammanhang - och en hel del hjälp från den del av omgivningen som ännu inte gett upp hoppet.

Det kan vara nog så svårt att konfrontera att en egentligen inte hatar judar/muslimer/svarta/feminister/rödhåriga som det gamla gängets snack lät antyda. Men det är långt svårare att komma över den ideologiska baksmälla det innebär att lämna de ekokammare som dessa rörelser byggt upp för själva. När en måste försöka återuppbygga sin världsförståelse på någonting som inte är konspirationens omedelbara antågande.

Sisyfos hälsar att det har varit värt det hittills.

Alla tjänar på att ickesvaren lägger sig

När det gäller övervakningsfrågor så finns det frågor, och så finns det svar. Och sen finns det ickefrågor och ickesvar.

Det här inlägget kommer handla uteslutande om det sista.

Vad det betyder? Jo, ni ser, det står en övervakningens clown på vingen, och alla försök att påpeka detta skjuts effektivt ner av ett par återkommande ickesvar. Som, på något vis, lyckas sidsteppa det grundläggande epistemologiska faktumet att vi faktiskt kan se clownen härifrån, och därmed vara rätt säkra på att den faktiskt står där. Vi har sedan länge passerat "det tror jag först när jag ser det"-stadiet, och att låtsas som någonting annat är rena clownerierna.

Vilket inte hjälper.

Så jag tänker från och med den här punkten vara så brutal i mina sågningar av diverse ickesvar att minst femton implicita sociala normer och konventioner bryts mellan här och den sista punkten. Du är precis så varnad som du känner att du borde vara.

"Det är bara en konspirationsteori!"

Skillnaden mellan en konspirationsteori och en agenda är att det förra kräver att en antar existensen av en entitet för mycket. Det senare är någonting som finns i dokumentationen och målformuleringarna för alla berörda myndigheter och institutioner. Och den enda anledningen till att du inte läst dem är för att du är mindre intresserad av vad staten gör än vad staten är intresserad av vad du gör.

Så när lagstiftningen i klara ordalag säger att en institution ska övervaka all kabeltrafik av relevans i landet, så behövs det en fenomenal nivå av motsatsen till läskunnighet för att kunna säga att det är en konspirationsteori. När det senare i precis lika klara ordalag framkommer att diverse våldsutövande myndigheter vill ha tillgång den information som framkommer ur denna massövervakning, så är det inte en långsökt slutsats att påstå att dessa myndigheter vill ha tillgång till den information som framkommer ur denna massövervakning.

De finns en gräns mellan en konspiration och en agenda. Den passerades för många horisonter sedan i den här frågan.

"Den som inte har något att dölja har inget att frukta!"

Jag vet att du menar väl, och att du försöker göra det bästa av det liv vi alla lever här på jorden, men du misstar staten för Gud. Gud har full förståelse för dina privata samvetskval, full kärlek för dina tillkortakommanden och en fenomenal känsla för ironiska kompensationer för individuella svårigheter. Inför Henom finns inget att dölja.

För staten, däremot, finns inget av detta. Särskilt inte när det handlar om godtyckliga regler, procedurer och bestämmelser. Till skillnad från Guds påbud så har den beväpnade, uniformerade personer som är mer än villiga att berätta för dig när du är fel. Och till skillnad från Guds outgrundliga vilja så behöver statens vilja inte följa någon logik alls. Staten behöver bara skriva i ett dokument att den förklarar att alla personer med vissa egenskaper är brottslingar, och sedan ha lagens fulla auktoritet att leta upp dessa personer för omedelbar rektifiering. Hur samvetsgranna och skötsamma dessa än är.

Skillnaden mellan en brottsling och en ickebrottsling är att de förra brutit mot en lag. Och lagar är i praktiken enklare att skriva om än de ser ut att vara. Särskilt när ord som "potentiella terrorister" och "samhällsomstörtande element" börjar användas.

I Guds ögon är vi alla människor. I statens är vi alla potentiella brottslingar, och hur vi än lever så finns det alltid utrymme för att framställa oss som om vi planerade att begå minst någonting. Vilket är långt mer skräckinjagande än vad samvetet någonsin tillåter sig att vara.

"Jag fildelar inte, så det berör inte mig!"

Nu misstar du ditt personliga samvete för statens relation till sina medborgare igen. Du får gärna gå omkring och inte kopiera ens det minstaste lilla modala hjälpverb, om det hjälper ditt samvete. Men när alla dina mail, chattkonversationer och surfvanor loggats i syfte att kontrollera din ovilja att kopiera saker - så är ditt liv fortfarande kartlagt. Ditt goda samvete till trots.

Mer generellt så innebär försöket att upprätthålla en lag som i runda slängar två miljoner svenskar brutit mot att vi helt plötsligt får väldigt många fler misstänka brottslingar i landet. Vilket i sin tur innebär att en över en femtedel av landets befolkning helt plötsligt har anledning att gömma sig för polisen, och de övervakningsmetoder de försöker använda. Vilket i förlängningen innebär att förtroendet för staten sjunker hos dessa människor, då de vet att de när som helst kan pekas ut som brottslingar och få sina vardagar omintetgjorda.

Du får gärna gå omkring och inte kopiera saker och ting. Men den allmänna känslan av förföljelse, det tryckande behovet av att gömma sig och den övergripande insikten att det när som helst kan storma in poliser i ens hem med lagens fulla makt i ryggen - sådant är inte värdigt ett civiliserat samhälle. Särskilt inte för det stora flertalet, som bara gjort vad de ansett vara normalt i sina umgängeskretsar.

"Men det fångar brottslingar!"

Nej, det gör det inte. Det förhindrar inte terrordåd heller. Dels för att de brottslingar och terrorister som verkligen lagt manken till kommer att lära sig precis de metoder som behövs för att undvika den generella övervakningen. Men också eftersom vem som helst, bokstavligen, en morgon kan vakna upp med en direkt vilja att mörda sina närmaste medmänniskor. Och gentemot ensamma galningar hjälper inga kameror eller algoritmer i världen - tills de utför sina dåd så ser de ut precis som vanliga människor.

Vad det däremot gör är att det får människor att känna sig som brottslingar. När varje rörelse registreras, när varje impuls betraktas med misstänksamhet, när varje avvikelse från det dokumenterade mönstret får en varningsklocka att ringa någonstans i systemet - när varje aspekt av ens vardag är föremål för granskning inför en potentiell polisutredning, så är det svårt att inte känna sig brottslig per automatik.

Det finns i sådana lägen bara två sorters människor - sådana som är bevisat skyldiga, och sådana som snart kommer att bli det.

Om du vill invokera konspirationskortet, vänligen scrolla uppåt en smula.

"Men jag är oskyldig!"

Nej, du är redan straffad. Övervakning är ett tvångsmedel, i sig självt ett ingrepp i din personliga integritet, och hur tråkigt ditt liv än är så lever du fortfarande i samma brottsliga sfär som de misstänkta brottslingarna. Polisen avlyssnar misstänka brottslingars telefoner för att förekomma nästa brottsliga gärning; de använder systematisk övervakning mot dig av precis samma anledning. Gränsen mellan de tu har sedan länge suddats ut.

"Men jag är bara en person! Inte ens en viktig person, utan bara en vanlig maktlös människa! Vad kan jag göra mot allt detta?"

Människor är sociala varelser. Vilket är en bra sak, eftersom det innebär att ingen enskild person är helt maktlös. Om vi, exempelvis, ställer tio tusen vanliga maktlösa människor på ett torg, så har vi helt plötsligt en massdemonstration. Alla kanske känner sig maktlösa när de är på väg dit, men när de väl är där så är blotta antalet en maktfaktor i sig själv - individernas upplevda maktlöshet till trots.

Vad du kan göra är att hjälpa till att samla dessa tio tusen vanliga människor. Det finns hur många som helst som bara väntar på att någon ska ge dem en ursäkt att ge sig till känna, och det finns tusentals sätt att ge dem denna ursäkt. Du kan använda internet för att utlysa ett antiövervakningsmöte; du kan föra ämnet på tal under lämpliga tillfällen i vardagen; du kan leta upp dina närmaste pirater och samordna med dem. Nyckeln ligger i att skapa lokala sociala sammanhang där dessa frågor kan diskuteras utan att någon omedelbart sågar ner dig med ett ickesvar.

För varje person som vågar säga NEJ till massövervakning så finns det femton som håller med, men som av olika anledningar inte vågar säga det högt. Och vad de behöver är en Rosa Parks, som gör att de upplever det vara socialt tillåtet att med gott samvete säga:

Lämna mitt privatliv i fred!

Du är inte så maktlös som du tror. Det är, trots allt, därför alla dessa övervakningslagar stiftas.

Allt annat är bara ickesvar på frågor som borde ställas lite oftare.

Mattias Bjärnemalm: En reflektion om två resor

Jag sitter på flyget mot Paris där jag ska mellanlanda innan jag flyger vidare mot Strasbourg. Jag började skriva den här texten i min mobils lilla memo-program eftersom jag beslutat att lämna min sakta döende laptop hemma. Men efter att jag fyllt mängden tecken man fick använda i det programmet styrde jag om till mobilens dokumenthanterare. Även om det tar aningens längre tid att skriva i mobilen än på en dator, så är jag inte orolig för att jag inte ska hinna klart med texten innan jag är framme. Jag har en tre timmar lång transitväntan i Paris, och för övrigt ger det långsamma skrivtempot mig tid att faktiskt reflektera över det jag skriver.

Jag är på väg mot Strasbourg för att medverka vid Amelia Andersdotters installation som EU-parlamentariker. Redan på hösten 2009, då det stod klart att hon skulle tillträda så fort medlemsländerna lyckats enas kring övergångsreglerna till den ordning som dikterats i Lissabonfördraget, kom Andersdotter och jag överens om att jag skulle fungera som hennes kanslichef i Bryssel den dag hon väl tillträder. Då detta nu slutligen skett så kommer nästa vecka därmed bli min första riktiga arbetsvecka i Andersdotters tjänst, och även om jag har haft gott om tid att förbereda mig så är det inte utan en hel hop nerver jag nu reser ner till Strasbourg.  Jag har visserligen bott ett år i Bryssel och där sett det mesta man kan se av parlamentet där, men det här är första gången jag ska få uppleva den hektiska Strasbourgcirkusen.

Det har gått två och ett halvt år sedan EU-valet och de framgångar piratpartiet upplevde där. Sedan dess har vi upplevt både motgångar och medgångar. Ett uselt riksdagsval här i Sverige, som tog andan ur många av de nya medlemmar vi fick i samband med framgångarna runt EU-valet men som samtidigt skyndade på det organisatoriska och politiska nytänk som partiet var i skriande behov av, följdes av framgångar i Berlin för vårt tyska syskonparti som skapade blandade känslor av stolthet och avundsjuka hos oss som under flera år slitit i världens äldsta piratparti. Men nu ska vi alltså få dubblera vår representation i Europaparlamentet. Det är både stort och en aning skrämmande på samma gång. För nu ökar givetvis kraven på att vi måste leverera resultat härifrån. Och även om det genomslag som Christian Engström uppnått i parlamentet och i den gröna gruppen är beundransvärt så finns det ingen naturlag som säger att med dubbel representation kommer dubbelt genomslag.

För min egen del funderar jag ofta kring hur mycket tid jag kommer ha åt arbete på hemmaplan framöver. Jag är mitt uppe i partiets diskussioner om bibliotekspolitik som med e-bokens genomslag plötsligt blivit högaktuellt. Jag har även ett, mer eller mindre självpåtaget uppdrag att utreda möjligheterna för partiet att starta upp en folkhögskola baserad på en pedagogik som tar avstamp i piratrörelsens värderingar kring öppenhet och deltagarkultur. Åt vårt ungdomsförbund försöker jag ordna ett sommarkollo i juli nästa år någonstans i mellansverige. På detta ligger även mitt uppdrag som styrelseledamot i partistyrelsen. Det är en enorm tur att mycket av partiets interna arbete koordineras över internet så att jag kan delta på distans från Bryssel. Och otur att Belgien ligger ungefär ett årtionde efter Sverige när det gäller just tillgång till internet.

Flyget är på väg att landa i Paris och jag tar en paus från skrivandet för att fokusera på tuggummituggande och att försöka få en glimt av Paris från ovan. Det känns lite tråkigt att mitt första besök i vad som ska vara en fantastisk stad enbart kommer bestå av en lång väntan på flygplatsen.

-----

Jag sitter på De Gaulle-flygplatsen i Paris och tittar ut genom terminalens fönster. Det är grått och regnigt, men jag saknar inte iskylan jag lämnade i Uppsala. Vinter har aldrig riktigt varit min grej. Flygplatsen är en av de större jag har varit på och det tog ett tag att hitta rätt. Men jag har gott om tid. Det är fortfarande drygt två och en halv timme till jag flyger vidare till Strasbourg. Jag passar på att avnjuta en kall öl och ett par medhavda mackor medan jag förstrött bläddrar i dagens Le Monde som jag inte förstår ett ord av. All tid som jag lagt på att försöka lära mig franska via ljudböcker till trots så kan jag inte läsa en mening som är längre än tre ord. Men jag har beslutat mig för att lära mig franska. Det får ta den tid det tar.

Jag antar att jag kommer att vänja mig vid flygplatser de närmaste åren. Utöver de återkommande resorna till Strasbourg planerar jag att åka hem till Sverige minst en helg i månaden. Det är mer eller mindre ett måste om jag ska kunna sköta mina åtaganden på hemmaplan. Och det vore inte helt fel att lyckas hålla kontakt med släkt och vänner trots utlandsvistelsen.

Att hålla kontakten med Sverige är även en relevant del av jobbet. Ska Piratpartiet kunna göra nytta i EU krävs stöd och intresse hemifrån. Så räkna med fler bloggposter och twittringar om vad som försiggår i parlamentet. Och håll utkik efter min kommande livsstilsblogg Brysselkoll. Där kanske det inte kommer finnas så mycket matnyttigt kring det politiska spelet i EU, men förhoppningsvis ska där finnas allt man kan tänkas vilja veta om hur det vardagliga livet inne i parlamentet faktiskt ser ut. Eller åtminstone ett och annat långrandigt epos om det glamourösa livet i väntsalarna på Europas flygplatser.