Nyårslöfte

Jag tänker göra ett och enbart ett nyårslöfte till året 2010, och det är att hitta mer musik av den här typen:






och




Gott nytt år, allesammans!

Bloggsverige är som Karlstad

För ett tag sedan var jag i Karlstad och bevistade en teaterpjäs. Ni vet, en sån där kultursak som sägs vara utrotningshotad på grund av legal fildelning men som ändå, likväl, just där och då lyckades dra till sig överraskande mycket folk från överraskande långt bort. Inte riktigt som den akut utdöende filmindustrin som håller på att gå under av att folk ser mer film på bio än på länge, men ändå.

Hursomhelst så gjorde jag vissa felsteg i min planering på just den dagen. Det må finnas ett stort geografiskt avstånd mellan min stad och Karlstad, och ett ännu större mentalt sådant, men ingendera av dessa är så stora att det inte går att vara där över dagen. Sagt och gjort så planerade jag min hemfärd - vilket, i enlighet med hur saker och ting brukar gå för mig, gav mig sisådär en fem-sex timmar efter föreställningen att existera utan stress på. Vilket är lite småmycket. Vissa skulle kanske sätta sig på stationen och vänta på att tiden skulle passera, men eftersom jag är kreativ och/eller har läst kulturgeografi så bestämde jag mig för att utforska staden och dess mysterier.

Jag vet inte om ni har insett detta än, men städer i Sverige är inte särskilt stora. Det finns tre stora blobbar, ett par halvstora blobbar, och sedan en hel drös med inte särskilt stora fläckar på kartan som var för sig är obetydliga men som tillsammans utgör Den Svenska Småstaden. Övergången mellan fläck och blobb är lite diffus, men låt oss för definitionens skull säga att Norrköping är en fläck som med en spårvagns envishet försöker fösa över sig självt till en blobbs storhet. Utan att direkt lyckas. Karlstad är mindre än så.

Ni som fortfarande kommer ihåg rubriken anar säkert vart jag är på väg: det tog inte helt lång tid att lära sig hitta i stadskärnan med omkringliggande nejder. Precis likadant är det med bloggsverige som sådant - det kanske är lite smått förvirrande till en början, men om en tar sig tid att lära känna geografin så klarnar bilden, stadsplanen och ens känsla för hur saker och ting är utspridda rätt fort. Det finns ett antal centrala platser som allting annat befinner sig i någon slags relation till, och när en väl fått grepp om dessa så följer resten av sig självt.

Som sociolog vet jag att steget att klassificera och sätta namn på dessa centrala platser har en direkt effekt i det en försöker beskriva tycks uppstå i sekunden en namnger dem. Om jag väljer att utgå från Piratpartiet som en central plats så har vi vips att göra med en piratgenre med sina egna särdrag som kan identifieras och analyseras; om Socialdemokraterna är en central punkt så blir klustret kring S-bloggar en naturlig plats att bilda mönster från, vilka inte direkt är identiska med piratbloggar. Om jag i stället utgår från att det är ämnet snarare än partipolitisk ideologi som är vägledande så uppstår en liknande effekt - politiska bloggar står i tvär kontrast till modebloggar, vilka bägge skiljer sig radikalt från teknofila bloggar.

Beroende på var en placerar sina utgångspunkter så får en fram olika resultat. Men likväl finns det inte helt många bloggar där ute att resultera i, vilket är den poäng jag försöker driva hem här - den svenska bloggosfären är, på det stora hela, inte särskilt stor av sig. Vissa enskilda bloggar är stora, vilket är givet. Vissa enskilda bloggar är till och med dominerande inom sin egen genre, hur denna än definieras - vilket också är givet. Men som helhet är den fortfarande kvar i ett embryostadium. Den totala mängden bloggar och bloggare är fortfarande kvar i vad som med rätta kan kallas en ankdamm - det blåser emellanåt vissa vindar som rör upp ett stort antal av oss som bor i den, men den som blickar ut över den en kort stund för att sedan fortsätta med sitt liv känner inte direkt att hen missar någonting av vikt. Och har, i all ärlighet, visst fog för detta.

Ty bloggsverige är fortfarande likt Karlstad. Det som händer i Karlstad berör främst det fåtal som bor i Karlstad, och deras interna göranden och låtanden stannar för det mesta i Karlstad. Det som händer i bloggosfären berör främst de av oss som bor i den, och det händer ytterst sällan att det sprider sig utanför den skara som kallar den för hem. Det händer ibland att vi får en storm i vårt vatten som rör upp både till höger och vänster bland de inblandade, men de allra flesta av dessa är stormar i vattenglas på botten av vår damm och tenderar att stanna där.

Svara nu ärligt på dessa frågor, utan att stanna upp för att smygtitta på wikipedia - vilken partikoalition sitter i majoritet i Karlstads kommunfullmäktige? Hur ställer denna sig till tanken om att lära ut feministiskt självförsvar? Hur tar en sig från biblioteket till stadshuset? När stänger Burger King? Vilken sida av torget har flest bussavgångar? Hur skulle du få detta att framstå som relevant på något som helst vis för någon som bor i Sölvesborg?

Den svenska bloggosfären är som Karlstad. Och den kommer att fortsätta att vara det ett bra tag till. Vi kanske inte vill erkänna det, men vad som pågår hos oss - även och särskilt hur vi grupperar oss internt - är gravt irrelevant för det stora flertalet, och kommer att vara det ett bra tag framöver. Må vara att du spenderar en stor del av din vardag i den, men, hey, många Karlstadsbor spenderar hela sina liv i sin stad, och detta påverkar inte särskilt ditt intresse för platsen i fråga, eller hur?

Så nästa gång du känner dig manad att berätta om dina stora, starka bedrifter i bloggvärlden för ickebloggare - kom ihåg att du kommer från en liten fläck på deras mentala karta, och att dina ord med all största sannolikhet går in genom det ena örat och ut genom det andra medan de artigt låtsas lyssna för att inte såra dina känslor. Ty precis som småstadsbor blir vi allt mer patriotiska ju längre hemifrån vi är, även och särskilt om "hem" inte är överdrivet storslaget.

Still. Det enda sättet att göra en stad vacker och värd att besöka är att fylla den med vackra, intressanta och magnifika ting. Inte sant?

Självuppfyllande profetior

Självuppfyllande profetior är underliga och underbara saker. Till skillnad från uråldriga profetior som med svårighet och efter mycken möda kan utläsas ur akut sönderfallande papyrusrullar, så är den här sorten lite mer omedelbar till sin natur. Det hela går ut på att någonting händer på grund av att någon förutspår det. I all enkelhet.
Det klassiska exemplet på det här är studenten som står inför en tenta. Hen kan antingen tänka att, aye, det här klarar jag, och sedan sätta sig ner och grundligt börja studera de kursbokar som behöver läsas för att klara denna tenta. Eller så kan hen tänka att, gnarg, den här tentan är omöjlig, jag kommer aldrig att klara av den, så det är inte lönt att ens försöka. Vilket, förstås, leder till att hen failar. Beroende på hur en förutsäger att framtiden ska bli så förändras samma framtid, som synes.

Ett annat exempel, som den gode Zizek använder, handlar om toalettpapper. Låt oss säga att en tung institution förutsäger att toalettpappret kommer att ta slut inom kort, och att tidningarna slår upp denna förutsägning på ett enormt och omissbart vis. Resultatet blir då, förstås, att folk rusar iväg till affärerna och hamstrar så mycket papper de kan få plats med i sina bilar, cykelkorgar eller vad de nu har - och, efter en kortare tid, att det faktiskt är helt tomt i alla lager som affärerna någonsin bunkrat upp. Det spelar ingen roll om pappret faktiskt håller på att ta slut eller inte; förberedelserna inför deras eventuella bortfall leder till att de faktiskt i praktiken tar slut.

Ni anar säkert att det här med självuppfyllande profetior är kraftfulla saker, som bör hanteras varsamt och med största omsorg. Om det finns någonting sådant som TNT för hjärnan så är det här ett av de starkaste av dem. Det är inte helt ansvarsfullt att förutspå exakt vad som helst, särskilt inte i närheten av folk med svaga hjärtan.

En svårighet är dock att det är omöjligt att skilja en självuppfyllande från en självförnekande profetia, dvs en förutsägelse som negerar sig själv genom att bli förutspådd. Samma sak fast baklänges, med andra ord. Student kanske anar att nästa tenta kommer att bli svårare än svårast, och därför pluggar dubbelt så hårt inför den, bara för att upptäcka att den egentligen är jätteenkel när den väl kommer - eftersom hen pluggat så mycket. Om hen förutspått en enkel tentasak så kanske hen inte hade pluggat särskilt hårt, för att sedan upptäcka att, yikes, det är the mother of all tentor.

Vi i Piratpartiet förutsäger, med viss rätta, att vi kommer att komma in i riksdagen nästa år. Detta kanske eller kanske inte kommer att inträffa - det är omöjligt att avgöra innan det har hänt. Frågan är om detta är en självuppfyllande eller en självförnekande förutsägelse. Om vi tar för givet att vi kommer in så kanske vi inte jobbar så hårt som vi borde, och får typ 2.1% av rösterna. Om vi däremot tar den som det givna slutmålet av vårt hårda och övertygande valarbete så kanske denna vision håller oss igång i den där sega perioden mellan valupptakt och slutspurt - den där sega, krypande perioden där folk börjar tröttna på valretoriken och bara vill att deras medieflöden ska handla om någonting annat, vad som helst, som inte har med val, fläsk eller politiska floskler att göra.

Hur går det för oss, tror ni?

Asociala nördar och andra sjuka otyg

Emma skriver om förhållandet mellan normalitet, sjuklighet och asocialitet. Att vara asocial på ett normalt/accepterat vis, exempelvis genom att meka med bilen, är okej, medan den lite mer nymodiga asocialiteten hos oss framför datorskärmarna fortfarande anses vara sjuklig och värd att, ni vet, göras någonting åt. En av kommentarerna nämnde dessutom den ytterst sjukliga asocialiteten det innebär att läsa - huvaligen!

Det finns ett förhållande mellan dessa tre fenomen - normalitet, sjuklighet och asocialitet. Att vara asocial på ett normalt vis är (per definition) normalt, och inget att lyfta vare sig fingrar eller ögonbryn åt. Att vara det på ett onormalt vis är däremot sjukligt, och kräver ibland extrema åtgärder för att rektifieras.

Den springande punkten blir då förstås var gränsen mellan normalt/friskt och onormalt/sjukt går. Björn Borg stod som bekant och spelade tennis med sig själv dag ut och dag in i tid och evighet, vilket så här efteråt framstår som fullt normalt och närmast som ett paradigm av välanpassad fritidsaktivitet. Det är dessutom, lite mer frankt, ett av de mest asociala sätten att fördriva tiden på som någonsin funnits.

Att sitta framför datorn är däremot asocialt på ett dåligt vis. Never mind att spelaren just i detta nu sitter och koordinerar en synnerligen komplicerad raid som kräver att ett tjog spelare samtidigt och på samma gång utför ett antal mycket specifikt utformade sekvenser av handlingar för att målet ska uppnås - hen är i vilket fall asocial/sjuklig, hus social och välanpassad till situationen hen än må vara. Jag vill inte göra våld på din definition av socialitet eller så, men komplicerade samordningar av komplexa handlingsmönster över kultur- och språkgränser tillhör mer kategorin att vara social än att, ni vet, inte vara det.

Samtidigt är det okej att vara asocial på grund av vissa sjukdomar. Att vara asocial på det viset att en inte går till jobbet - de flestas största källa till social interaktion - är helt okey om en råkar ha dragit på sig en svårartad influensa. Att stanna hemma och vara frisk är däremot en av de få giltiga anledningar en arbetsgivare har att ge en sparken utan vidare motivering. Att gå till jobbet och vara sjuk är inte heller det särskilt uppskattat.

Ni ser själva - sjukdom, asocialitet, normalitet. Växelspel pågår.

Frågan är nu förstås - vad är normalt? Vad är sjukt? Vad är asocialt?

Julklappar

Jag har sedan viss tid tillbaka tagit mig för att ibland hålla samma tema både här och på Tankefel. Ibland är det mer uttalat än annars, som med inläggsparet Våldsmonopolet och Videovåld. Att slumpen och den personliga livsföringen fört in siffran 13:37 och tanken att ett inlägg om dagen är lagom många - i mitt liv, gör detta lite mer påtagligt. Särskilt idag, när två inlägg med samma rubrik postas samtidigt. Det känns som att det är lite småsvårt att missa temat just idag, inte sant?

Det finns vissa saker med det här med julklappar som är lite småklurigt för min del. För länge sedan gjorde jag en deal med världen om att bara ge sådana till min stackars primära familjeenhet, vilket inte förminskat klurigheten ens det minsta. Ni ser, jag är den ende av oss som är inkopplad i det globala fildelningssystemet. För mig är det en självklarhet att saker och ting finns tillgängliga på det däringa internätet om och/eller när jag känner för att ha tillgång till det. För mina ömma familjemedlemmar så är samma självklarhet höljt i ett mystikens dunkel, av den typ som vanligtvis associeras med trollkarlar i fantasyberättelser. Att de kan göra underliga saker är en självklarhet, då de gör dem mest hela tiden, men hur det egentligen går till är ett ogenomträngligt mysterium.

Det är erkänningsvis lite småmysigt att folk går omkring och tror att en sitter på någon slags obskyr och svårtillgänglig kunskap som bara ett fåtal människor ens kan drömma om att besitta, men det är en ihålig småmysighet. För de av er som av någon anledning inte vet så är det dock oerhört enkelt att ladda hem saker - för det mesta räcker det med att installera ett program, öppna en fil och sedan vänta på att allt laddats klart. Den enda potentiella svårigheten är installationen, men hemligheten ligger i att trycka på "nästa" tills det inte längre går, och sedan är det klart.

Detta är enkelt att förstå. Klurigheten med julklappar uppstår dels när folk vill ge mig saker, och än mer när jag vill ge saker till folk. Att ge saker till mig är en svår sak att göra - dels för att jag i praktiken redan har allt, och än med för att jag bor på tolv kvadrat och inte har plats för någonting sådant som fysiska ting och dylikt. När det gäller att ge saker så infinner sig märkligheten att det som står i ens mystiska makt att ge är så vardagligt att det inte ens kan sägas vara en present att ge den. Det vore lite att missbruka julklappsbegreppet att kalla det som vanligtvis bara kräver en kort länkning en present; möjligtvis kan det extra steget att bränna ut saker på en intuitivt spelbar DVD (vilket iofs inte är särskilt jobbigt, men väl tidskrävande) sägas vara en present, men bara möjligtvis.

Vi lever i olika världar, min familj och jag. Vilket är rätt onödigt, egentligen.

Så. Om jag ska ge en ordentlig juleklapp i år, så får det bli i form av en utbildningsinsats. Steg ett blir att påpeka att det finns oändligt mycket lagligt material som kan laddas hem (för att komma bort från villfarelsen att fildelning = ultimat ondska), steg två blir att hålla en lektion i ansiktsbokens intrikata funktioner (för att det behövs), steg tre blir att installera ett torrentprogram och lära dem den enkla trollformeln "öppna med".

Nästa steg blir att försöka visionera kring ett julfirande som inte innehåller utbytet av fysiska varor. Men det är det som syskoninlägget borta på Tankefel handlar om. Här tänker jag bara börja med lite spontan länkkärlek (utan inbördes ordning eller logik):

Miku Andreas Trollis Yami Affe Den där konstiga musiktextbloggen Mia Lisa Steffo Therese Aaron Fredrik - osv i en viss evighet som av utrymmesskäl inte riktigt får plats.

God jul, allesammans!

Nineveh

Det är bibliskt inspirerade tider just nu, så det känns som en bra idé att börja förklara grejen med de ständigt återkommande referenserna till denna mytomspunna plats kallad Nineveh utifrån dess beskrivning i just Bibelen. I Jonaboken använder Dug en ytterst egen övertalningsmetod för att fösa iväg den motvillige Jona till Nineveh - Hen försätter henom i magen av en val tills hen bestämmer sig för att det kanske är en bra idé att bege sig dit trots allt. Det kan kanske tyckas vara en något icke-intuitiv form av retorisk handling, men Dugs vägar äro som vi alla vet outgrundliga.

Så. När vår motvillige profet väl släpat sig hela vägen till Nineveh så får vi veta att det är en stad av en viss storlek. Ni vet - den sort där en går in i den från ena hållet och kommer ut på andra sidan efter tre dagars mer eller mindre oavbrutet vandrande. Jag är inte säker, men jag tror det är den sortens stad vi i lite mer moderna termer kallar för en bloody stor stad.

Grejen med Nineveh är inte att det var en stor stad. Inte ens att den fortfarande skulle vara relativt stor om den fortfarande fanns. Nope. Grejen är att det var en stor stad i Assyrien, ett rike som hade cirka ett och ett halvt tusen år av glansdagar, - vilket, om vi ska vara ärliga, är fruktansvärt många glansdagar. Och det kunde vara så många glansdagar på grund av den metod den assyriska statsmakten använde för att hålla ordning på befolkningen.

Now, det här var fruktansvärt länge sedan. Det är före antiken, före för-antiken, före tiden före för-antiken. Att kalla det för länge sedan är som att kalla en apelsin för lite mindre än en fem kilos vattenmelon - det fömedlar inte riktigt den skillnad i dimension som behöver förmedlas. Grekerna må vara filosofins grundare, men när det kommer till det här med att upprätthålla imperier och statsmakter så var assyrierna först, störst, bäst och under inga som helst former vackrast.

Så. Assyrierna trodde stenhårt på det här med att statuera exempel. Vilket de gjorde - hårt, brutalt och skoningslöst. Om någon del av riket fick för sig att göra uppror så var svaret givet: samla tio tusen av upprorsmakarna (eller folk som råkade stå i närheten), peta ut ögonen på dem, bygg pyramider av deras kroppar och låt detta vara en varning till alla som ens tänker tanken att försöka göra någonting liknande. Och OM de skulle vara dumma nog att försöka igen - well, då bränner vi ner hela staden och låter detta vara det varnande exemplet för framtiden. Eller, varför vänta på att de gör uppror - vi tar den där random staden och bränner ner den ifall någon skulle råka behöva en påminnelse om det hälsosamma i att inte tänka tanken att försöka något.

Det här pågick i över tusen år, och av självklar anledning så höll staten koll på hur mycket som hade gjorts och när. Om en läser de olika dokumenten från den tiden så får en en oerhört klar bild av hur en typisk regent av den tiden agerade. I generation efter generation förs det in nya antiterroristaktioner i rullorna - brände fem tusen människor levande, raserade en stad, dekorerade hela stadsmuren med avhuggna människohuvuden etc. I över tusen år.

Och alla statsmakter sedan dess har anammat ett liknande mönster för hur den egna överlevnaden ska se ut. Det är svårt att vara ett dominerande imperium i större delen av civilisationens vagga i över tusen år utan att bygga in några outrotbara traditioner i hur statsbyggande går till. Våld mot det egna folket var, som synes, inte helt ovanligt,  och vad än grannfolken fick för sig att göra i termer av folkmord så kunde de bara peka på assyrierna och säga att det inte är lika illa som att bo där borta.

Ni kanske förstår grejen med Nineveh nu. Det är den utgångspunkt alla västerländska stater sprungit fram från, vare sig de vill erkänna det eller inte. Det finns därför all anledning att se till att den inte förfaller tillbaka dit igen - vilket den, steg för steg, har en tendens att göra. Det är, med andra ord, en bra kortform för "sedan historiens gryning har staten varit det den har varit".

När vi ändå är inne på det så kan vi avsluta historieberättelsen med att säga att Nineveh eventuellt föll och raserades. Inte primärt på grund av dåligt ledarskap, dock - den siste mannen på tronen var en rätt genomsnittlig statschef, med de vanliga slakterna av tusentals på sitt schema. Medan han gjorde det han gjorde så passade babylonierna på att ställa till med allehanda upprorliga besvär, vilket som ni förstår är lite småjobbigt, så han gjorde sig av med den dåvarande administrationen och satte in sin pålitliga kusin som lokal ledare i Babylon. En skulle kunna tro att bekymren tog slut där, med den hederlige och allt igenom lojale kusinen på den lokala tronen, men när även han gjorde uppror så var domen självklar: Babylon måste dö.

Så. Sagt och gjort. Den ständigt vältränade assyriska armén mobiliserades och skickades iväg mot Babylon för att statuera exempel. När de kommit ungefär halvvägs så fick skyterna - föregångarna till den mongoliska horden - för sig att det vore en oerhört bra idé att ge sig på assyrierna. Så de skred till verket utan större pardon, och med den assyriska armén upptagen med att göra sin grej någon annan stans så gick det lite lättare än väntat att inta staden. Och när de ändå var där så passade de på att plundra, rasera, bränna, våldta och allt det där andra som ingår i intagandet av städer. Efter det så var det inte mycket till vare sig stad eller stat kvar, och det assyriska imperiet föll ut ur historien, till förmån för babylonierna och mederna som sedermera blev det de blev.

Det är något av ett antiklimax att en stat som begått systematiskt folkmord i ett och ett halvt millennium föll på grund av den mongoliska horden snarare än på den inneboende orimligheten i deras sätt att administrera saker. Det ger liksom fel lärdom till den som lär av historien, på något vis.

Diskursanalys

Ungefär en tredjedel av mina läsare slutade läsa redan när de såg rubriken. Well, när de såg rubriken och att inlägget var längre än fem hundra ord; självcensur är märklig på det viset. Folk kan i ett sammanhang tala vitt och brett om fördelarna med fri information, yttrandefrihet och förbud mot statlig inblandning i vad folk får och inte får läsa, för att sedan i nästa ögonblick vips applicera ett oerhört raffinerat filter på världen som utesluter vissa brutalt subjektivt utvalda saker från listan över saker som är möjliga att ta till sig. Väldigt många har en vag idé om att "svåra texter" är omöjliga för dem att ha någon som helst nytta av, så de stänger av sitt tänkande så fort de ser ens röken av en susning av sådana.

Det är lite märkligt, det där.

Anywho, det känns som att den här Magnihasa-saken har börjat nå den punkt då jag kan titta på den och utläsa vad jag skulle göra i diverse situationer om jag hade den empiriska oturen att råka hamna i dem. Kanske inte riktigt situationer som de som tycker upp i 24, eller vad jag väljer för pålägg på pizzan, men ändå. Det torde vara relativt enkelt att bygga en fungerande politisk argumentation för att jag skulle göra x snarare än y i situation s under omständighet a - utifrån ett urval av mina hundraåttio-isch inlägg. WWMD, på tre ungefär.

Så. Låt oss säga att jag var i Köpenhamn i syfte att demonstrera och i stället blev ett offer för dansk signalpolitik. Dvs hamnade i någon obskyr förort av staden under otryggt förvar av trygghetens och säkerhetens bevarare. WWMD?

Well, steg ett i vår diskursanalys vore förstås det definita inlägget om individens makt i alla situationer, som inte går att tolka på annat sätt än att det alltid finns utrymme för att göra någonting. I sig självt skulle det dock inte utgöra en representativ bild, vilket syns inte minst av ett nyskrivet inlägg om makt och maktlöshet. I kombination med inläggen om staten och dess våldsmonopol så finns det en god grund att argumentera för organiserandet av någon slags kollektiv aktion innefattandes bruket av individens makt på ett sådant sätt att det hade en omedelbar men inte helt definierbar effekt.

Now, fysiskt våld är uteslutet, eftersom varje stat sedan tids gryning (Nineveh) givit sig själv rätten att avrätta våldverkare på plats. Varje lag som någonsin stiftats har som enda garant för sin efterlevnad beväpnade människor i uniform som inte ser några problem med att banka på folk som inte följer dess påbud. Så. Inget fysiskt våld. Att göra våld på situationen kommer väldigt mycket i fråga, dock.

Det finns vissa sociala regler som måste följas, även i oförutsedda sammanhang. Den mellanmänskliga sfären har en viss dramaturgi som vi människor/skådespelare ansluter oss till, och om vi misslyckas med att spela vår roll i den situationella genren så misslyckas vi socialt. Om vi i stället misslyckas medvetet och konsekvent så gör vi våld på situationen - vilket omdefinierar den, och gör den till någonting annat än den skulle vara om vi spelade med.

Så. Där är vi, inspärrade i statens trygga händer. WWMD?

Argumentationen hittills tyder på att jag skulle samtala med mina fysiskt närmaste och samstämmigt börja sjunga någonting tillsammans med dem. Inte någonting om polisjävlar eller fascistsvin - nope. Det vore att konformera sig till förväntningarna på ett negativt och icke-konstruktivt vis, vilket är dåligt och destruktivt. I stället någonting annat, som, säg, ledmotivet till Bumbibjörnarna eller någonting annat helt oväntat. Om tillräckligt många hakar på så blir effekten, well, något pinsam för våra ömma trygghetsvärdar.

För att inte tala om nyhetsvärdet.

=

Målet med den här bloggsaken är inte att metodiskt sparka ut metodologiska tankar, tips och tricks till intresserade förbipasserande ett inlägg i taget. Den som känner sig manad ska kunna grotta ner sig i något av huvudspåren och efter ett intresserat läsande komma fram till att, okay, den här människan har en viss inställning till saker och ting, och denna inställning kan formuleras och relateras till. Därav inläggen som till synes slutar utan att en poäng dyker upp; poängen är inte än. Poängen är den samling av inlägg som kommer att vara på plats om två-tre år, och som alldeles just nu börjar anta en viss form.

Det skrivs mer för framtida referens än som samtida kommentar, med andra ord. Vilket också är anledningen till att dagsaktuella nyheter inte dyker in så ofta annat än som utbytbara ursäkter att ta till orda - ingen kommer att minnas dagens bombnyheter om fem år, lika lite som du minns 2004 års kändisskvaller utan att bli direkt tillfrågad om det.

Tanken är att någon, någonstans, i en framtid utanför min livsvärld kommer att läsa det här, göra någon slags analys av typen ovan - explicit eller implicit - och sedan använda denna analys för att göra någonting vackert, någonting som inspirerar andra att i sin tur göra liknande saker. Tanken är att någon, någonstans, efter en läsning ska tänka att "hmm, det här kanske inte är så svårt trots allt", och sedan ge sig ut och banka magnifikt på verkligheten.

Varför tror du jag valde just Magnihasa, av alla möjliga och omöjliga namn?

Lön för mödan

Vissa sorters människor har vissa sorters saker. Vissa människor har, exempelvis, julledigt. Vissa har dessutom någonting sådant som lön. Vissa har, andra har inte.

Julledighet vore mysigt att ha, men med en uppsats som ska vara färdig och inlämnad på ett datum som ligger närmare 2009 än nästa termin så är det en dröm att glömma. Jag hyser inga större tvivel om att jag kommer att bli klar tills dess (i och med att jag diggar bild nummer tre i gårdagens inlägg), men om jag vore en sådan som läste på ett universitet långt bort så skulle det här med att åka hem och hälsa på familjen över jul gå - för att använda ett akademiskt uttryck - fetbort. Precis som resten av julledigheten.

Veckan efter denna deadline så finns det dessutom en salstenta inplanerad, så det här med att njuta av det nya årets nymodighet lite snyggt så där efter uppsatsen finns inte. Särskilt inte som det finns viss risk att opponeringen på nämnda uppsats planeras in precis samtidigt som denna - så där som det blir när en förväntas ha 80 timmar på en arbetsvecka. Oh, justja, och ett PM ska vara klart och inlämnat ungefär vid den tiden också. Icke att förglömma.

Now, nu är denna min akademiska överbelastning helt självförvållad. Som Lisa visar så blir en inte antagen som parallelläsande student utan att genomgå en hel arsenal av hopp, skutt, manövrar och blankettifyllningar, så det är ingenting en drabbas av helt oförhappandes, som cancer eller böldpest. Nope. En ansöker, fyller i bekräftelsen, bekräftar bekräftelsen och får detta bekräftat av tre oberoende vittnen. Jag visste vad jag gav mig in på, och nu får jag ta varje ursäkt att gnälla på mitt val och komprimera in dem i ett enda inlägg, för att sedan vara klar med dem.

Lön vore också mysigt att ha, men det verkar svårt. Ni vet, med den ekonomiska krisen och allt. Faktum är att jag inte haft någon som helst fast inkomst sedan juli månad, så jag är för en gångs skull i full samklang med samtidens sammanbrott. Dock, med allt detta jobbande och läsande jag företar mig - 80 timmars arbetsvecka, ni vet - så hinner jag inte riktigt vara så där entrepenöraktig och arbetssam och starta eget eller liknande. Inte heller hinner jag vara en sån där arbetssökande, vilket tydligen gått och blivit en heltidssysselsättning bara det. Så det här med att skaffa sig en lön - no dice.

Så ser mitt liv ut. Jobb, jobb, jobb, jobb. Ingen ledighet så långt ögat når. Och ingen lön får jag heller. Eller lån. Eller bidrag. Eller -

Ändå kommer jag om tjugo-trettio år att minnas den här tiden som en oerhört lycklig tid.

Om inte det är lön för mödan så vet jag inte vad som är det. -

Saab och de flygande bilarna

Jag saknar den gamla tidens framtidsbilder. Ni vet - de med flygande bilar, lökiga men androgyna kläder, radikalt omfattande stadsplanering och en generell men något överdriven känsla av entusiastiskt hopp. Det är svårt att argumentera mot en sådan bild. Ibland får jag till och med för mig att jag lever i en sådan framtid, vilket har vissa ögonbrynshöjande effekter på folk i min omgivning.

Jag har dock ett överflöd av samtidens samtidsbilder. Ni vet - de med sjunkande Saabar, lökiga men extremt könsdefinierade kläder, halvdana försök att rädda en utopiskt misslyckad stadsplanering och en generell fascination inför den annalkande apokalypsen. Ibland får jag till och med för mig att jag lever i en sådan samtid, Vilket är märkligt, då samtiden aldrig någonsin haft någonting som helst att göra med sin samtida bild av sig själv.

Vad jag däremot inte har tillräckligt mycket av är en hypotetisk historisk bild av nuet från en utgångspunkt cirka femtio år framåt. Ni vet - där flygande bilar uppfunnits och avfärdats, könslig valfrihet, stadsplanering för människor snarare än bilar (oavsett väglag) och en generell insikt om att det faktiskt var sämre förr. Ibland för jag till och med för mig att jag lever i en sådan bild, vilket inte är ett dugg konstigt, eftersom oroväckande många i min omgivning fortfarande lever kvar i ett slags kognitivt sjuttiotal.

Det är mot denna bakgrund jag nås av nyheten om att Saab sakta men långsamt ska avvecklas. Dessa tre bilder är extremer (mittpunkten är alltid en extrem punkt) på en skala - den första bilden en oreserverad optimism angående framtiden, den andra en reverserad pessimism angående nuet och den tredje en insikt att den första bilden kräver löjligt mycket arbete för att realiseras, och att den andra bilden är ett kolossalt hinder mot inledandet av detta arbete.

Om jag skulle försöka mig på att göra en kommentar på samtiden så skulle dessa tre bilder vara mina metaforiska redskap. Det tycks nämligen finnas tre inriktningar i vår kontemporaritet - den att vi konstant rullar mot det bättre, och att en levande industri är en nyckelfaktor i vårt fortsatta rullande åt rätt håll; den att saker och ting konstant blir sämre, utan undantag; och den att det enda vi kan göra om vi har någon som helst känsla för ansvar är att kavla upp ärmarna och börja sparka situationen i form igen.

Nyheten om Saabs avveckling visar dessa tendenser i klart ljus. Vi har å ena sidan de som förespråkar alla möjliga och omöjliga hjälppaket för att tvinga igång verksamheten igen, kosta vad det kosta vill; å andra sidan de som ser detta som en inte helt överraskande representant för vad som komma skall; och å tredje sidan de som inte bryr sig särskilt om Saab som sådant, men som ändå vill bidra med något konstruktivt till det hela.

Problemet med den första bilden och dess iver att rädda Saab är att vår nuvarande samhällsform och dess nuvarande institutioner inte per automatik kommer att leda in oss i ett himmelrike på jorden om vi bara håller oss riktigt riktigt hårt till dem. Att säkerställa framtiden genom antikvariatisk konservatism gällande samtida sociala former fungerar ibland, men det finns inga som helst garantier för att det kommer att göra det i just det här fallet. Alls. Hjulen snurrar, förvisso, men riktningen är runt snarare än framåt.

Problemet med den andra bilden är att den utgör en slags inverterad konservatism - den bevarar det nuvarande tillståndet genom att resignerat ignorera det. Det är dock ingen naturlag att saker och ting per absolut, gudomligt betingad nödvändighet kommer att bli sämre. Pessimism och apati är inte nödvändigtvis de  bästa av verktyg för framtidsbyggande. Även om de mest oväntade av positiva konsekvenser kan komma ur dem.

Problemet med den tredje bilden är att den är den enda realistiska bilden, men samtidigt också väldigt benägen att förfalla antingen i en oreserverad optimism eller en dito pessimism. Det enda sättet att bygga en hållbar framtid på är att vara fullt medveten om att den antingen kan lyckas eller misslyckas, och arbeta utifrån denna medvetenhet. Den som utgår från att framtiden blir dyster vad en än gör försöker inte förändra den; den som utgår från att den blir ljus per automatik försöker inte tillräckligt hårt. Framtiden blir vad vi gör den till - även och särskilt om vi inte gör någonting särskilt.

Hur går det för oss, tror ni?

Mellanspel

När det här hamnar på nätet så sitter jag i en tentasal.

Igen.

Mitt liv tycks kretsa kring de häringa tentorna och examinationerna. Jag har haft ungefär en i veckan sedan slutet av sommarlovet. I snitt.

Så det blir inget inlägg idag. Men. För att fira att läsarräknarsaken till höger för första gången ever figurerat över fyrtio så har jag försökt mig på en försiktig förändring på sidans framtoning.

Vilket mest är en ursäkt för att få alliterera på bokstaven f, men ändå.

Mellanspel över.

Pudeln och dess görande

Moderaterna har lyckats få ett inlägg publicerat i DN, där de försöker pudla sig och återfå internetgenerationens förtroende. Jag tänker ta det som en ursäkt att applicera lite retorisk teori på dem.

Det finns ett antal sätt inom retoriken att göra en effektiv pudel på. Den allra flitigast förekommande metoden baserar sig på statuslärans olika steg - dvs olika sätt att tala sig ut ur en situation på. Det första steget är att helt enkelt förneka att någonting hänt. Inte förneka som i att låtsas som att ingenting händer, utan som i Bill Clintons berömda uttalande om att hen inte hade haft sex med den där kvinnan. Alls.

Det andra steget är att erkänna, men att omdefiniera det gjorda på ett sådant sätt att det inte blir lika illa som det kanske låter från början. Som Bill Clinton när hen på något vis lyckades exkludera fellatio från sexbegreppet.

Det tredje steget handlar om skademinimering. Det går inte längre att vare sig förneka eller omdefiniera. Det låg en råttfälla i kakburken, och den är akut förälskad i din kaksmusslarhand. En kan antingen försöka förklara situationen och sätta in handlingen i ett sådant sammanhang att det blir förståeligt att en gjorde som en gjorde - exempelvis kanske en hämtade en kaka åt farmor, eller något annat behjärtansvärt. Eller så kan en försöka skifta fokus och hävda att det är misshandel att lägga råttfällor i kakburkar. Eller så kan en erkänna, rakt av, utan pardon, och försöka få upprättelse genom att i brutalt ärlig ånger förklara för världen hur extremt fel en gjorde. Som Bill Clinton när - eller, ehm, ja.

Moderaterna är ett parti som behöver göra sig en pudel. En ordentlig, effektiv pudel, av den typ som får Marcus Antonius tal över Caesars begravning att framstå som en A-students första stammande steg in i den retoriska världen. Om de menar allvar med att försöka återfå den yngre generationens förtroende så behöver de förklara FRA, förklara Ipred, förklara förklara förklara. Och det på ett sådant sätt att de antingen lyckas få oss att inse att de faktiskt inte avskaffat privatlivet och gjort Sverige till Stasitysklands arvinge i rakt nedstigande led. Eller på ett sådant sätt att den lag som i dag är gällande i landet inte ger staten rätt att avlyssna all elektronisk kommunikation företar sig, eller ger privata företag rätt att agera både polis och bödel. Eller försöka förklara att de inte kunde agera på något annat vis, att de gjorde det de gjorde av omtanke - att Ryssland hotade att använda löjligt explosiva kärnvapen mot oss om de inte införde dessa lagar det, eller något av den magnituden.

ELLER ENS HA DEN INTELLEKTUELLA HEDERLIGHET OCH DEN KÄNSLA FÖR RESPEKT FÖR VÅRT POLITISKA FÖRNUFT SOM KRÄVS FÖR ATT ERKÄNNA ATT DE GJORT DET DE BEVISLIGEN GJORT, OCH DÄRMED VISA ATT NI INTE BETRAKTAR OSS SOM DE IDIOTER NI HITTILLS BEHANDLAT OSS SOM.

Annars, mina kära moderater, har ni ingen som helst chans att få någon som helst förtroende från någon som är ens ett uns under trettio. Än mindre återfå något sådant.

Ungefär som Bill Clinton.

Grattis Danmark

Danskarna klubbade igenom en intressant men olycklig lag lagom till det ack så beryktade toppmötet i Köpenhamn. Den är intressant eftersom den utgör en god grund att tänka och spinna vidare på, på ett gott och sunt teoretiskt plan; den är olycklig eftersom den i praktiken utgör en krigsförklaring från den danska staten gentemot det danska folket. Och alla andra som eventuellt råkar befinna sig.

Den lag danskarna klubbat igenom kallas Lymmelpaketet. Syftet med detta är att se till så att inga brottslingar, terrorister eller andra illbattingar får fri lejd att göra någonting elakt, och att beskydda freden mot eventuella ickedemokratiska element. Ordning och reda, med andra ord. Konsekvenserna av denna lag är dock att det i praktiken är brottsligt att befinna sig i närheten av en polis. Vilket har vissa metodologiska problem - inte minst för poliserna.

Huvuddraget i lagen är att det blir lagligt och redigt för polisen att gripa folk som i all stillhet står och diskuterar det wallinska diktarskapet och dess inverkan på svensk psalmhistoria - om de står i närheten av någon som gör någonting olagligt. Polisen har rätt att på synnerligen godtyckliga grunder gripa ungefär vem som helst, och ve den som råkar stå på fel ställe på fel plats vid fel tid när polisen är på fel humör efter att ha svängt åt fel håll.

Now, ett brott är per definition en handling som är i strid mot lagen. Varken mer eller mindre. Den som begår ett brott ska drabbas av den påföljd som står inskriven i lagen - varken mer eller mindre. Det får inte heller förekomma en påföljd utan ett brott, så varje gång en påföljd delas ut så har det per definition begåtts ett brott. Så. Vi har alltså att göra med en lag som säger att det är tillåtet att gripa folk på rent godtycke. Påföljden är given i lag, så det måste finnas ett brott. Och detta brott är, som synes, att finnas i närheten av den polis som griper en.

Det här är ungefär två snäpp värre än de lagar som råder i vissa av de länder vi tar emot flyktingar från. Där upprätthåller de åtminstone någon slags brottsdefinition som är vidare än generell existens rent allmänt. Att lagstifta om att en viss etnicitet är olaglig är förvisso en rätt obegriplig sak att göra, men brottet är i alla fall klart och tydligt specifierat - det är inte existens som sådan, utan en specifik form av existens. Att lagstifta om att det är förbjudet att tala vissa språk är fruktansvärt kontraproduktivt, men det finns i alla fall en möjlighet till rättssäkerhet i en sådan definition. Att lagstifta om att homosexualitet är en onaturlighet och måste stenas ut ur existensen om den upptäcks är förvisso i strid mot allt vad mänskliga rättigheter heter, men länken mellan brott och straff är i alla fall klart urskiljbar. Om en är skyldig till något av dessa brott så vet en i alla fall om att en är skyldig, och att ett straff finns för detta brott.

Danskarna utklassar alla dessa länder och lagar. Med råge. De har gjort sig av med ens det minstaste lilla minimum av rättssäkerhet som även de mest brutala av stater känner sig tvingade att erkänna och upprätthålla - kopplingen mellan brott och straff. Detta erkännande kanske inte är mer än en läpparnas bekännelse i vissa fall, men det finns där ändå. Vi svenskar gjorde ett tappert försök genom att kriminalisera alla födda efter Ronald Reagans omval, men vi lyckades inte riktigt gå lika långt som våra nyfrälsta fascistiska grannar i söder.

Må vi nu alla samlas i ett olyckligt gratulerande - grattis Danmark! Välkommen in i klubben av länder som det är helt legitimt att lämna i egenskap av livrädd flykting!

En helt ny karriär

Jag använder google reader. Jag gillar google reader. Det är mysigt att vakna på morgonen (eller på eftermiddagen, eller mitt i natten, eller i någon slags mellanläge) och kolla in vad som har hänt sedan senast. Vanligtvis har det inte hänt någonting särskilt - några bilder på Icanhaz, några sporadiska inlägg från bloggat om Piratpartiet, överdrivet många inlägg från Trollhare, nya serier från Girl Genius och Xkcd ojämna vardagar. Ni vet. Det finns ett visst flyt hos saker och ting när det inte pågår någonting särskilt, interpunkterat av intressanta inlägg från folk som bloggar liite för sällan men som jämnar ut det genom att äga när de väl gör det. Det är, med andra ord, ett trevligt sätt att vakna på.

Håll den här bilden i bakhuvudet medan jag lite snabbt byter ämne till gammelmedia. De följer också vissa mönster, och om en har någon som helst koll på deras inslagna genrepreferenser så kan en nästan gissa sig till vad de ska skriva om, och hur. Det spelar nästan ingen roll vilket namn som står på framsidan - förutom egenheten att Aftonbladet sedan tid urminnes haft en fluga på kultursidorna.

På sistone har det varit väldigt mycket prat om Tiger Woods relation till den heteronormativa monogamins mer svårfångade och subtila aspekter, och om de neurotiska spänningar som denna för med sig för henom och hens, well, ex. Överallt. Det är bloody omöjligt att inte läsa om 'et om en vill läsa en tidning, och om det för en gångs skull inte är på framsidan, så dyker det upp utan förvarning i stället.

Det är, med andra ord, en smula enkelspårigt. Livsagnostiker läste journalistik för två evigheter sedan, och talade ibland med mig om det här med nyhetsvärde. Now, om en ska se något så när objektivt på det hela så uttömdes det eventuella nyhetsvärdet hos Woods redan efter motsvarigheten till en kort notis någonstans i de mindre framskjutna delarna av sportbilagorna, men det är bevisligen inget hinder för att magpumpa storyn till döds och återuppståndelse. Finns det inga nyheter får de uppfinnas, typ.

Så, om ni fortfarande har kvar bilden av mig läsandes mina morgonbloggposter i bakhuvudet så ska jag nu berätta om vad som hände mig alldeles nyligen. Jag somnade. Jag vaknade. Jag orkade ta mig den hela metern som skiljer mig från datorn (hey, mina tolv kvadrat är inte helt stora), och väl där så väntade en lagom stor skörd av bloggposter som bad om att få läsas. Tillåt mig att dela med mig av denna skörd:

Artister vinnare på fildelning

Enligt upphovsrättsindustrins egna siffror tjänar artisterna på fildelningen

Fildelning: Artisterna tjänar mer pengar!

Artisterna tjänar på fildelning — kan vi skrota Ipred-lagen nu?

Fildelning - inget hot mot artisterna

Ny rapport från KTH: artister vinnare på fildelningen

Artisterna tjänar på fildelningen – inte musikbolagen

Ni anar säkert en viss tendens här, en viss trend, en viss likriktning i mitt läsande just där och då, en viss repetition av ett visst budskap. Jag skulle kunna vara elak och dra vissa paralleller mellan denna läsning och rapporteringen kring Woods, men jag vill inte vara elak mot mina bloggvänner (hey, de finns i min RSS-läsare av en anledning), så jag gör inte det. I stället vill jag påstå att det, precis som gammelmedia har en viss genre, så börjar det sakta men långsamt utvecklas en ny genre i bloggvärlden: piratgenren.

Denna nya genre har sina regler, sina särdrag, sina kännetecken och sina mönster. Det är inget fel i detta, men så här i den senare delen av dess tillblivande har vi fortfarande vissa möjligheter att påverka hur den kommer att se ut. Det finns vissa traditioner och/eller konventioner som redan är oåterkalleligt etablerade - bloggbävningar, kedjeinlägg, etc - men det finns på det stora hela fortfarande utrymme för förslag och förbättring. Än har vi inte förstelnat lika mycket som gammelmedia, som inom loppet av två till tre snart kommer att skriva om nakenchocker, farligheten med fästingar och gratis tips om att snabba upp sin dator. Igen. Förmodligen två gånger.

Än finns det tid att hänge sig åt en helt ny karriär - som grundare av en helt ny genre. Vill du vara med och utforma hur framtiden ser ut?

Idag är i så fall en bra dag att börja på.

Tänk långsamt

Få se nu. Idag har jag ett kort PM om en viss uppsats som ska in. På måndag ska en retorisk analys av ett valfri artefakt in. På torsdag ska den filosofiska hemtentan in. På fredag - om en vecka - är det tenta i etik. Veckan efter det är det jul, och innan dess ska den där wikipediaartikeln vara färdigediterad och klar. Och sen är det nyår.

Den sjätte januari ska uppsatsen vara källförtecknad och klar. Några dagar efter ska den andra filosofiska hemtentan in.

Alltså, jag vill inte var krass eller så, men det kan hända att det inte dyker upp lika många inlägg häromkring som det brukat de senaste dagarna.

Just saying.

Plötsliga taltillfällen

Det finns ett oerhört elakt knep som den rådande ordningens företrädare använder mot de kritiker som anser att vissa minoriteter inte får göra sin röst hörd, och det är att - antingen symboliskt eller bokstavligen - trycka upp en mikrofon och en videokamera i ansiktet på nämnda minoritet och säga: tala! Världen tittar! Nu har du allt utrymme att framföra din åsikt du någonsin kommer att behöva - använd det väl!

Anledningen till att det här är elakt är dels för att saker och ting ganska snabbt återgår till ursprungsläget efteråt, men än mer därför att en är akut oförberedd på att hålla ett anförande på stående fot just där och då. En är förberedd på att i dialogform ge en kritik av det systematiska underrepresenterandet av vissa åsikter i den samtida diskursen, och det här med att hålla någon slags monolog är inte riktigt vad en tänkte göra när en klev upp den morgonen. Det hela faller därför ganska platt, och däri ligger det elaka.

Jag har länge funderat på vad jag skulle säga om jag helt okynnes hamnade i någon slags dylikt fokus - om jag helt plötsligt fick fem minuter tevetid att lägga ut en verbal text på, och dessa fem minuter började för fem sekunder sedan. Vad säga när en inte hinner förbereda någonting att säga?

Jag börjar tro att det finns någon slags poäng i att skriva och öva in ett litet standardtal. Ett kortare anförande som på ett snyggt men elegant vis framför ens generella ståndpunkt utan att för den skull få en att framstå som ett fån. Ett retoriskt standardformulär 1A som en kan drabba folk med på en femöresvändning, om och/eller när omständigheterna tvingar en till det.

Vad skulle du säga om du fick en kamera i nyllet?

Självintervju

Över loppet av varje pågående diskurs så formeras det ett antal metafrågor som kanske men vanligtvis inte besvaras i nästa uttalande i denna. Frågor av typen - varför gör hen så där? - varför insisterar hen på att göra så där? - vad är grejen med x? - wth? - vet hen om att hen gör det där?

Ett sätt att hantera det här fenomenet är att brutalignorera det och låta det försjunka ner i bakgrunden av saker och ting som är som de är bara för att de har varit som de varit. Som jag är så förtjust i att säga så finns det vissa metodologiska problem med detta, så let's börja självintervjun där.

Metodologiska problem? Varför detta uttryck hela tiden?

Det är något av en ordlek. Å ena sidan så är det ett vedertaget begrepp när en kritiserar vetenskapliga studier av olika slag, och ett sätt att påvisa att de resultat som kommit fram kanske inte riktigt är så bra, säkra eller pålitliga som författaren kanske påstår. Å andra sidan så är det fullt möjligt att ha vissa problem med sin metod att utföra någonting, rent generellt - att öppna en dörr med metoden att dunka huvudet i den är kanske inte helt optimalt. Å tredje sedan så kan en metodiskt använda vissa problem för att åstadkomma saker, så som reklammakare metodiskt utnyttjar vår svaga självbild för att sälja produkter. Å fjärde sidan... - well, den här listan pågår ett tag, men det hela mynnar ut i att det är en sån där väldefinierad mångtydighet som kan tolkas och feltolkas på allehanda humoristiska sätt.

13:37? Vad är grejen?

Det hela tar sin början i ett blogginlägg. I ett av mina, förvisso, per definition, men tankegången kommer från ett inlägg på den något underrepresenterade bloggen Coding Horror. Den gode Atwood spiller förvisso mycken digitalt bläck innan hen kommer till saken, dvs att vägen till framgång är att fastslå och hålla sig till ett bloggschema en kan leva med. Det blir lätt lite kaotiskt om varje tanke ska bloggiseras så fort den formuleras, så jag beslutade för tid sedan att varje dag kring klockan 13:37 vore en bra tid att hålla sig till. Ibland lyckas jag till och med. Själva klockslaget är bara fåfänga, dock. (Och mindre uppseendeväckande än 4:20. Dessutom.)

För tid sedan?

Ungefär samma sak som "för en tid sedan", fast med mer godtycke och handviftande. När någon säger för en tid sedan så kan de vanligtvis peka ut när det hände på tre ungefär; för tid sedan är vetskapen om att det har hänt någon gång mellan skapelsen och nu, men orka ta reda på när.

Varför lägger du kategorilänkarna till bloggar.se i den löpande texten, i stället för efteråt som normalt folk?

Jag vet inte om ni märkt det, men det där tillägget som finns efter ack så många inlägg hos andra bloggare är, för att uttrycka det milt, FULT! Först kommer inläggstexten i all sin härlighet, och sedan kommer en helt inkongruent och malplacerad samling ord som bara finns. I all fulhet. Och eftersom jag är en estetisk själ, precis som Niclas, så kan vi inte ha det på det viset. Alls.

Är du elitist på riktigt? Tror du verkligen att du är smartare än andra?

Ack. Denna fråga. Den förföljer mig. Vilket förvisso är förståeligt, eftersom ett ständigt återkommande tema häromkring är uppmaningar om att släpa sig i väg till universitetet och läsa någon kurs eller fem bara för den nyttiga allmänbildningens skull. Likväl - för att svara på frågan: nej och nej. Jag tror däremot på orsak och verkan, och att orsaken till att jag inte ser några större problem med att slänga in passager så som "den eskatologiska diskursens epistemologiska fundament röjer sig vid en närläsning av dess proselyters förvisso retoriska men ändå inte helt persuasivt effektiva värvningsarbete" i vissa av mina inlägg är att jag sedan hösten 2003 läst ungefär fyra timmar om dagen, vilket har haft en viss effekt, en viss verkan. Jag tror också att denna verkan skulle drabba vem som helst som gör och/eller gjort detsamma. Det är inte någonting som har med mig att göra, utan det är ett allmängiltigt orsakssammanhang som är giltigt för alla.

[Den citerade meningen kom från ett utmaningsinlägg till Tankefel. Det publicerades aldrig, men tanken var att jag skulle skriva någonting brutalt svårt och sedan låta folk gissa vad det handlade om. Om intresse finns så kan jag slänga ihop ett nytt.]

Men - detta konstanta refererande till antalet högskolepoäng? What's that about?

Det är lite för att understryka för nytillkomna att det är helt okej att använda sig av svår terminologi i kommentarerna, och lite för att jag har tenta ungefär var tredje andetag nuförtiden. Men mest av allt är det en markering - så här många poäng har jag tagit utan att för den skull ta studielån. Det är med andra ord en pik i sidan till både kapitalister och kommunister - till de förra eftersom det är ett liv utan varken produktion eller konsumtion, och jag därför är överflödig ur ekonomisk synpunkt; till de senare eftersom jag lever i en slags kommunistiskt drömtillstånd utan att för den skull vara kommunist, och därför jag är överflödig ur ett revolutionärt synsätt. Oh, och så lite fåfänga också. Förstås.

Kan du sluta skriva så långa inlägg, plz?

Alltså, det går att kommunicera effektivt med få ord. Problemet är att det är svårare att läsa korta men effektiva texter än sådana som innehåller samma budskap men brer ut sig lite. Det har att göra med hur textmediet fungerar - det är bra på att kommunicera många budskap samtidigt, men våra ögon och hjärnor kan bara ta in en del av en textrad i taget. Varje del av texten borde innehålla en del av en tankegång, så att läsaren läser och tänker i ungefär samma takt. Om texten är snabbare än läsaren så blir det jobbigt att läsa, eftersom en ständigt måste stanna upp och blicka tillbaka och tänka - hmm, hur var det nu igen? Om bägge är i samklang så hinner läsaren tänka klart textens budskap lagom tills dess att nästa budskap kommer i blickfånget, och om texten är bra skriven så fortsätter det på samma vis tills den tar slut.

Så om jag skulle korta ner mig så skulle det bli väldigt mycket att ta in på en gång. Jobbigt. Svårläst. Irritation. Läsarförlust. Ledsamhet. Gnällighet. Bekymrad omgivning. Antidepressiv medicinering. Problem med medicinfinansieringen. Hot om våld. Tvångsvård. Förlorad framtid. Och så kan vi inte heller ha det. Så let's låta bli det, m'kay?

På tal om långhet så verkar här vara en bra plats att stanna upp och sätta punkt på. Tills i morgon, kring klockan 13:37. Aight?

Rättvisa och objektiva domar

Det är mycket viktigt att våra domare är opartiska, rättvisa och objektiva när de avger sina domar, och de resonemang som ligger bakom dessa måste reflektera en opartisk bedömning av bägge parters argument för och emot, en rättvis värdering av dessa utifrån denna bedömning, och ett objektivt beslut baserat på denna värdering i ljuset av rådande lagstiftning. Det här är något av ett fundament för en fungerande rättsstat, och det finns inget sätt att komma förbi det här utan att samtidigt förinta rättsstaten som helhet. Om domaren helt plötsligt går och är partisk, orättvis eller subjektiv så är både peruk och handduk inkastad sedan länge.

Nyligen så har en tingsrätt avgivit en dom i ett Ipred-ärende. TeliaSonera blev enligt domslutet skyldiga att under hot om statligt sanktionerat våld uppge namn, identitet och annat som tillhör en viss någon som enligt uppgift deltagit i och/eller bedrivit Pirate Bay-liknande verksamhet. Detaljerna är inte helt viktiga, och finns att läsas om lite varstans på internätet, så go get 'em om du är intresserad.

Det som är viktigt här är de tre orden ovan - opartisk, rättvis och objektiv. De domare som varit verksamma i fallet som just nämndes har inte varit helt kunniga i de mer tekniska aspekterna av vad en torrenttracker sysslar med. De besitter inte heller någon direkt fenomenologisk kunskap om detsamma, vilket gör saker etter värre.

Grejen är den att alla som vet hur en torrent fungerar - antingen tekniskt eller fenomenologiskt eller bäggedera - per definition är partisk, till fördel för trackerinnehavaren. Ni ser, de skulle redan från början vara utrustade med kunskapen att det enda som sker på trackern är att folk sätter upp lappar på en anslagstavla, lappar med anvisningar om att sak x finns på plats a för avhämtning för den som råkar vara intresserad. Själva anslagstavlan är helt, fullt och totalt irrelevant för överlämnandet och distribuerandet av denna sak x - denna handling sker helt och hållet utom synhåll, räckhåll och associationshåll från anslagstavlan själv. Det finns inga större problem med att byta anslagstavla om anledning skulle finnas, ty det är inte där de centrala utbytena sker.

Nu kan vi ju förstås inte gå omkring och ha partiska domare. Det vore en skymf mot rättsstaten - och så kan vi ju definitivt inte ha det! Alltså måste vi se till att vi konsekvent allokerar domare som inte vet vare sig ditt eller datt om torrentvärldens tekniska eller fenomenologiska aspekter, så att de kan vara opartiska, rättvisa och objektiva till Ipred-maffians fördel.

Det här är inte bara ett försök att visa på hur ord lite snabbt kan koopteras och fås att betyda motsatsen till vad de egentligen betyder. Det är inte bara ett försök att anamma den satiriska eller den sarkastiska genren. Det är dessutom en beskrivning av hur situationen ser ut idag. Det är enbart och endast möjligt att på ett opartiskt vis lyssna på Ipred-maffians argumentation om en inte är partisk, och en blir per definition partisk mot denna maffia om en känner till ens det minstaste lilla minsta om det här med fildelningens praktik.

Som alltid så är det utbildning som är problemet till lösningen. Det ingår inte i utbildningen till domaryrket att lära sig de finare nyanserna av de allra enklaste av vardagsupplevelser hos oss i den yngre generationen, och sålunda ingår detta inte i domarkompetensen. Men. Med ett kort och kostnadseffektivt tillägg till denna utbildning så kan saker ställas till rätta igen, och den yngre generationens tilltro till rättsväsendet kan påbörja sin långa och smärtsamma resa mot att återställas.

Steg ett är förståelse. Steg två är, förhoppningsvis, avkriminalisering. -

Att vila på lagrarna

Ifpi vilar inte på lagrarna. Här ska den vanlige användaren, den vardaglige människan, verklighetens folkhjälte, sättas dit, och det omgående och ordentligt, så att allt garanterat går rätt till i framtiden!

Now, jag är försenad till någonting, så i stället för att posta en långt inlägg om mina spontana känslor, tankar och reaktioner kring det hela så drabbar jag er med lite stämningsmusik som i detalj lyckas uttrycka dessa. Here goes:

Om makt och maktlöshet

Det finns en slags intuitiv och av alla delad bild av hur maktens folk ser ut. Det är en bild som innehåller kostymer, portföljer, höga löner och den sortens sammanträdesrum där viktiga saker händer när vi inte är där. Vad som händer i dessa slutna rum är inte alltid helt klart, men att det händer och att det påverkar människor i stor skala är det ingen som helst tvekan om.

Samtidigt finns det en bild av hur maktlöshetens folk ser ut - de är hemlösa, utslagna, marginaliserade och/eller fattiga. Precis så som det finns en intuitiv bild av makten, så finns det en intuitiv bild av maktlösheten.

Som alltid så är verkligheten inte lika enkel som vår bild av den. Om ett stort antal hemlösa skulle samordna sig och sätta sig utanför riksdagshuset och vara allmänt synliga dag ut och dag in så skulle det ha en större effekt på saker och ting än en riktigt välsvarvad debattartikel i någon av våra större dagstidningar. Det kanske inte är en lika omedelbar effekt, men den skulle vara desto påtagligare när den väl satt igång.

Makt är, som jag skrivit om tidigare, inte någonting som vissa människor har. Det är någonting som uppstår när folk befinner sig tillsammans i någon slags sammanhang. En ensam människa är maktlös - även om hen är både monark och president. Det måste finnas någon annan på plats att utöva makt på, annars finns ingen makt, utan blott fantasin om den.

Men makt är inte bara någonting som utövas på eller mot människor - den kan även användas med dem. Om en människa bestämmer sig för att göra något så kan hen göra det; om tio människor bestämmer sig för att göra något så kan de göra det tretton gånger effektivare än den ensamme människan. För att återgå till våra hemlösa ovan så kan en ensam hemlös fösas bort utan större problem, men när ett visst antal uppnåtts så blir det desto svårare. Efter ett lite högre antal blir det direkt omöjligt att ignorera deras närvaro, och snöbollen är i rullning.

Jag har mig en alldeles egen snöboll som jag vill sätta i rullning, och det är den att bilden av makt/maktlöshet behöver omformas. Den nuvarande är till för att få folk att känna sig maktlösa, och om de anammar denna självbild så blir de just maktlösa. Om vi i stället byter ut denna mot en bild av att den ensamme är maktlös, så skulle det på sikt leda till att alla - i någon mån - blev mäktiga. Ty om det är någonting vi alla har i våra liv så är det andra människor, och om vi kan komma överens med dem om saker och ting så är all eventuell maktlöshet ett minne blott.

So. Om du råkar vara en medlem av Piratpartiet så uppmanar jag dig att leta upp lokala likasinnade och börja kasta snöbollar på dem. Som ensam piratpartist är en förvisso värdefull som människa och partikollega, men om vi vill göra intryck av att vara en maktfaktor så gäller det att vi måste komma igång att vara organiserade, aktiva och, än mer, mäktiga. Makten är inte någonting som drabbas oss, utan någonting som vi kan komma överens om att använda för det gemensammas bästa.

Men bara tillsammans. Ensamma är vi maktlösa. -

Rätt utbildning för jobbet

Så här just efter inskrivandet av mitt tvåhundrationde högskolepoäng i de offentliga registren så känns det som om det är dags att delge en liten men ändå insikt i det här med utbildningens relevans för ens fungerande på eventuella arbetsplatser. Ni kanske eller kanske inte gått omkring med den här insikten i bakhuvudet, men det är lika bra att skriva den rakt ut, för tydlighetens skull: relevansen är för 90% av arbetsmarknaden brutalt obetydlig.

Nu kanske ni som inte haft den här insikten i bakhuvudet tänker att, hey, doktorer måste ha utbildning, annars blir det fel! Doktorer tillhör dock de där tio resterande procenten. De allra flesta andra yrken går att lära sig på två eller tre veckor genom att vara på plats, via socialisation eller via övning. Den stora hemligheten med många arbeten är att de faktiskt inte är direkt svåra att utföra, lära sig och bemästra, men att det ändå av olika anledningar kommit att bli så att det krävs ohemult många kvalifikationer för att få dem.

Det här är både bra och dåliga nyheter. Det är bra nyheter så här i tider av arbetslöshet, då det sänker tröskeln för vilka som kan anställas till de flesta jobb. Det spelar ingen roll om en inte vet någonting om vad som görs på ett visst jobb - ge henom en två eller tre veckor lång inlärningsperiod och hen är lika good to go som en som läst intressanta men per definition inte helt relevanta kurser på universitetet. De dåliga nyheterna ligger i att relevansen för mina uppmaningar till folk att släpa sig till universitetet och läsa intressanta kurser sjunker som en sten. Vilket är ganska fail, eftersom jag bevisligen uppmanar ungefär alla att göra just detta.

Likväl finns de där tio procenten fortfarande kvar, så det går inte att lägga ner universiteten riktigt riktigt än. Doktorer måste veta vilken del som sitter ihop med vilken annan i människans inre; byggnadsingenjörer (så som min partikollega kommer att bli när hen är klar) måste veta hur en hållbar bro ser ut för att kunna rita nya sådana; kärnfysiker måste få tillräckligt tid och lokaler för att inte av misstag råka spränga universum på fritiden. Det kanske inte behövs en utbildning för 90% av alla jobb där ute, men de som behöver dem behöver dem desto mer.

En skulle kunna tro att det krävs en hel del utbildning för att bli riksdagsledamot. Det ligger lite i sakens natur, och än mer i arbetsbeskrivningen: att tillsammans med en församling inte helt likasinnade men av naturen lika begåvade människor i jämlik diskussion väga rationella argument för och emot olika ställningstaganden i frågor rörande lagstiftning som i förlängningen kommer att beröra miljontals människors liv, leverne och vardag. Dock - det krävs ingen direkt utbildning för detta. Eller, rättare, för att få jobbet - det tillsätts i allmänna demokratiska val, och den (medborgare) som får tillräckligt många röster är per automatik anställd.

Det här har sina för- och nackdelar. Å ena sidan skulle varje form av restriktion vara ett demokratiskt problem genom att förhindra representation från ekonomiskt och kulturellt fattiga segment av befolkningen, vilket skulle snedvrida den lagstiftande församlingens representation till förmån för de redan besuttna; å andra sidan så finns det vissa metodologiska bekymmer med att låta folk som inte helt och fullt inser vidden av lagstiftandets effekter stifta lagar utifrån sina egna personliga åsikter om saker och ting. Att utesluta folk är demokratiskt felaktigt, men att inkludera kreti och pleti leder eventuellt till lagar av den typ som den danska riksdagen just röstade igenom, där oskyldiga människor kan slängas i fängelse för att de står och diskuterar pacifistiska tillämpningar av neoaristotelisk retorik inom synhåll av ett demonstrationståg. För att inte tala om.

På samma sätt är det problematiskt med nämndemän. Mårten Schultz har skrivit mycket, länge och övertygande om varför dessa är ett gissel, men för de av er som inte orkar läsa så är den korta sammanfattningen av hens argumentation att outbildade människor sätts att döma människor efter eget godtycke, utan att nödvändigtvis känna till sådana saker som rättssäkerhet, bevisprövning eller - för den delen - gällande svensk lag. Ni anar säkert parallellen till resonemanget ovan.

Det här med att ha rätt utbildning för jobbet är med andra ord lite småproblematiskt i den demokratiska längden. Å ena sidan räcker det med att kunna läsa lagom bra, skriva godtagbart, räkna lagom fort och vara lagom socialt kompetent för att klara av det mesta i arbetsväg: å andra sidan lever vi i ett klassystem där ens arbetssituation baserar sig på ens arbete; å tredje sidan sägs vi leva i en demokrati, där folkets vilja ska vara vägledande för statens agerande. Människan spelar samtidigt en roll som arbetare, som klassvarelse och som medborgare; den första rollen spelar in på hur hen kan spela den andra, som i sin tur är direkt avgörande för hur hen spelar den tredje.

Om du finner den här problematiken relevant, och bor i Örebrotrakten, så finns det fortfarande platser kvar på vårterminskurserna i sociologi. Det enda du behöver göra för att komma in är att skicka in en anmälan (kod ÖU-25567 för A-kursen, ÖU-25569  för B) och vänta på bekräftelse. Jag kan nästan garantera en intressant vår. -

Extremism

Jag får vissa indikationer (hur kommer det sig att mina indikationer så väldigt sällan kommer i kommentarsform) om att jag var lite extremistisk igår. Våld, maskingevär, revolution - vad är grejen?

Grejen är den att jag skrev om statens våldsmonopol, och om the founding fathers sätt att hantera problematiken kring denna. Det ska inte ens för ett ögonblick stickas under stol med att dessa revolutionära och skäggiga hattbärare var extremister. Jag vill inte sticka hål på någon eventuell pacifistisk-kommunistisk fantasi, men det finns ingenting sådant som en konservativ revolution. Det var inte direkt så att de skrev en självständighetsdeklaration efter att i all vänlighet frågat den lokala brittiska guvernören om att lämna de stackars kolonisterna ifred av ren humanitär medkänsla. Det är inte riktigt så det fungerar.

Så. Om nu författarna till den amerikanska konstitutionen är att betrakta som extremister, vilka andra faller inte in i samma kategori av bara farten? John Stuart Mill? Robert Nozick? John Rawls? John Locke? Adam Smith? - Eller, om vi talar om lite mer samtida extremister, Rick, Blogge, Emma, Farmor Gun, Livbåtsfolket, Mikusagi, Rasmus projO, Tankefelsgänget, jag, veganer, studenter, samtliga medlemmar av Piratpartiet...

Det känns som att övergången från vanligt engagemang till extremism är något luddig nuförtiden. Det ena tolkas lätt som det andra, särskilt som det går ut över mer normala och hälsosamma sysselsättningar som att titta på teve och vara nöjd med allt som livet ger.

Att våra goa skäggstubbar till konstitutionsgrundare är att betrakta som extremister leder eventuellt till en brutal urvattning av begreppet. Till sist blir varje kritiker av den rådande ordningen en sådan. Ändå är det svårt att komma ifrån att revolutioner och revolutionärer är något av det mest extrema som står att finna.

Det här är värt att rynka pannan över ett tag till.

Våldsmonopolet

Calandrella, bloggosfärens ljus och framtidshopp, gjorde ett påpekande i en kommentar till måndagens inlägg - om det enda vi kan hoppas på att är FRA låter bli att avlyssna just oss, borde inte samma tanke gälla även för militären och polisen? Vad annat kan vi göra än att hoppas på att de inte en dag till synes helt utan anledning får för sig att ge sig på oss oskyldiga medborgare?

Calandrella är inte ensam om denna tanke. Författarna till den amerikanska konstitutionen funderade hårt, mycket och länge över just denna fråga när de skulle formulera den självständiga amerikanska statens grundvalar. De vred och vände och vred på frågan tills de kom fram till att det bästa sättet att komma ifrån den här problematiken var att avskaffa stående arméer. En stående armé är synonym med en yrkesarmé, dvs en yrkeskår vars enda och primära sysselsättning är att vara soldater. En sådan är farlig, eftersom den per definition är ensam om att få bruka tungt systematiskt våld - polisen får bruka våld under vissa specifika omständigheter, men inte av samma natur eller i samma utsträckning. Farligheten ligger i att om armén får för sig att regeringen är illegitim, så finns det inget som förhindrar den från att i princip förklara krig mot sitt eget land, och därmed mot den egna befolkningen, som inte har någonting att sätta emot när kavalleriet rullar in på torget.

Deras lösning var att fösa undan yrkesmilitären och byta ut den mot en milismilitär. En milis är i all korthet en värnpliktsarmé - vanligt folk inkallas, får en viss träning och skeppas sedan iväg till kriget om och när det inträffar. Detta minskar risken för militär statskupp, då soldaterna i armén i princip är folket självt, och nyss gick omkring på gatorna som vanliga människor och gjorde vanliga saker.. Dessa skulle, är tanken, aldrig någonsin gå med på att angripa den egna befolkningen - de ÄR den egna befolkningen, och känner i många fall de människor de beordras anfalla. En öppnar inte eld mot oskyldiga civila om en bott granne med dem i tjugo år. Punkt. (Tanken var dessutom att minsken för krig mot andra stater skulle minska; när ett krig övergår från att handla om en abstrakt armé någonstans långt bort till att handla om att bygdens ungdomar ska skickas iväg för att dö så blir det inte lika populärt med krig längre. Samma tanke, fast åt andra hållet.)

Detta var inte tillräckligt, enligt de amerikanska urfäderna. De skrev dessutom in rätten för medborgarna att inneha vapen som en grundmurad och icke ifrågasättbar rättighet. Detta som en ytterligare försiktighet gentemot hotet om en stat som missbrukar sitt våldsmonopol - även om medborgarna inte använder dessa vapen i parktiken, så är det faktum att en stor del av dem är beväpnade och kan besvara eld om en försöker förtrycka dem en garant mot att staten försöker allt för hårt eller allt för öppet.

Jag vet inte om detta är sant eller inte, men jag har hört att Schweizarna har gått ett steg längre i det här, och att varje kvarter eller bygemenskap enligt lag är tvingade att inneha och underhålla minst ett stycke brutalt tungt och extremt grovkalibrigt maskingevär. Detta för att verkligen understryka att all makt utgår från folket, och att garanten för detta hänger på väggen i ett hus inte allt för långt bort. Det här är kanske eller kanske inte sant, men poängen kvarstår - en beväpnad befolkning är skyddad från statligt förtryck i egenskap av att när som helst kunna förklara regeringen illegitim och helt sonika avsätta den. Det gäller med andra ord för statsmakten att sköta sig, eller finna sig i att inte finnas längre.

Tanken att det finns en viss risk att staten ger sig på sin egen befolkning har således varit en ständigt närvarande tanke i modern statsvetenskap. Och det finns gott om exempel i den moderna historien på hur det ser ut när detta händer - inte minst i det land som för tjugo år sedan låg inte mindre än en östersjö österut.

Som jag skrev i mitt inlägg om staten så är ett sätt att hålla den under kontroll att tvinga dess lagar att vara obönhörligt gällande även för den själv, främst då via en författningsdomstol. Ett annat sätt är att beväpna befolkningen på ett sådant sätt att det blir militärstrategiskt omöjligt att kuva det.

Vi i Sverige har varken det ena eller det andra. I stället har vi FRA och Ipred och deras likar.

Förhoppningsvis räcker det med att rösta bort de outbildade dårar som röstat igenom dessa protodiktaturens lagar, främst då genom att rösta på Piratpartiet. I annat fall får vi, när all motvilja dikterats bort, ta till andra metoder då omständigheterna inte ger oss något annat val. Ty det är inte bara en rättighet utan även en skyldighet att revoltera mot den statsmakt som valt att ta den despotiska vägen. -

Lyckans utmaning

I flera veckor har jag gått omkring och tänkt att jag ska haka på det här med lyckans utmaning, men aldrig riktigt kommit till skott. Nu, däremot, känns det som att det är oerhört dags att göra just detta, så jag greppar tag i Mikus senaste: att skriva om någonting trevligt en läst den här veckan.

Nu skulle jag förstås kunna göra det lätt för mig och säga att jag läst Mikus ansikte, men det känns lite som att fuska. I stället håller jag mig till en smal definition av läsande, dvs den som har med traditionell text att göra, och skriver lite om den ömma bloggen Mycket snack och lite cykel, som skrivs av en av A-kursarna i retorik. Det blir en mysig blandning av nostalgi från de moment jag hade i våras, diverse cykelrelaterade saker och en hel del annat. Vilket, som ni förstår, inte kan bli annat än trevligt att läsa.

Har du läst någonting trevligt på sistone?