#Acta - asfaltering pågår!

Mats Söderlund har skådat paradiset. Och med ett leende konstaterat att det var gott. Att landet där både mjölken, honungen och informationen flödar över - är en reell möjlighet, och att vi alla skulle kunna få tillgång till det om vi bara greppade tag i kragen och sträckte en smula på ryggen.

Bekymret är att den första impulsen som uppstod när paradiset kom in i synfältet var att meja ner det, asfaltera det och bygga en parkeringsplats. Och, än mer, att leendet var aningen mer kopplat till tanken på vilka parkeringsavgifter som kan tas ut än till någonting annat.

Det finns vissa inbyggda problem med någon som ser paradiset som ett gyllene tillfälle att sätta upp en parkeringsplats. Och en behöver inte ens ogilla massbilism som fenomen för att ana detta.

Now, det vore förstås väldigt orättvist att bara rikta in sig på stackars Mats. Jag utgår från att hen har ytterst rimliga skäl att kalla biblioteksbesökare för snyltande gratisätare, och att löftet om ett samhälle med oändlig tillgång till de äldres visdom inte enbart ses som någonting dåligt i hens ögon. Och om det bara handlade om Mats, så skulle det bara vara en fråga om ett stilla samtal på ett bibliotekscafé för att reda ut eventuella missförstånd rörande nyttan av lättillgänglig masskopierad text.

Bokindustrin bygger liksom en smula på principen om parallellt läsande på industriell skala.

Det handlar förstås inte bara om Mats. Det finns gott om andra som också tänker att det vore oerhört positivt för karriären om den där parkeringsplatsen blev byggd. Omgående. Och som dessutom med största säkerhet skulle kunna fixa både subventioner och avdrag för bygget från den världsliga makt som råkar vara på plats just där och då.

ACTA handlar precis om detta. Att ta internet och det fria flödet av information, och asfaltera det till en oanvändbar plan avställningsyta för försäljningen av fysiska produkter.

I det avseendet är tanken att likställa E-böcker med sina fysiska föregångare inte helt märklig.

Now, ACTA är inte bara en tandkräm. Det är även ett (inte längre särskilt) hemligt internationellt handelsavtal som, om det ratificeras av tillräckligt många länder, innebär att kampen mot fildelningen kan förse sig själv med vapen och börja föra väpnad kamp mot piraterna. Bokstavligen. Enligt avtalet ska en internationell övermyndighet sättas upp för att koordinera antipiratkampen, och enligt de paragrafer som reglerar denna övermyndighets arbete så kan denna utöka sitt mandat, sina metoder och sina arbetsformer på egen hand. Precis hur den vill, utan inblandning nedifrån.

Om vi ska tala med statsvetenskapens ord, så skriver de länder som deltar i ACTA över en del av sin suveränitet till denna övermyndighet. De lagar som rör antipiratåtgärder och upprätthållandet av upphovsrätt stiftas inte längre av det nationella lagstiftarna, utan av övermyndigheten. Som sedan i sin tur, enligt avtalet, kan vidta de åtgärder de anser vara nödvändiga för att få bukt med piratkopieringen. Utan att medlemsländerna har någonting att säga till om kring någonting alls.

Detta skulle förstås inget land med någon som helst känsla för självbevarelsedrift gå med på. Särskilt inte demokratier, där politikerna måste förklara för väljarna exakt varför långtgående lagstiftande befogenheter överlämnats till en främmande makt, som inte nödvändigtvis bryr sig ett dyft om vad besvärliga lokala människor råkar tycka.

Om invånarna i paradiset inte vill att deras hem ska förvandlas till en parkeringsplats, så får de helt enkelt vräkas.

Det är inte bara en tanke. Det är avtalstext.

Och Sverige har redan skrivit under avtalet.

Now, detta är inget mer än en symbolhandling, en avsiktsförklaring. Det blir inte bindande för svensk lagstiftning förrän Sverige ratificerar texten, vilket enligt lagen om byråkratins seghet alltid tar ett tag. Underskriften är mer ett högtidligt löfte om att inleda denna ratificeringsprocess inom överskådlig framtid än någonting annat.

Men det är onekligen oroande att Sverige och ett antal andra länder redan skrivit under. Utan att ens bry sig om artigheten att fråga folket om de möjligtvis, rent hypotetiskt, skulle ha några eventuella invändningar. I händelse av intresse.

Än mer oroande så har förhandlingarna kring det hela skett bakom stängda dörrar, under sträng sekretess och med ytterst otvetydiga direktiv om att allt som sades inom förhandlingsrummets fyra väggar stannar där inne.

Fast det är klart. När det handlar om att riva paradiset för att bygga en halvdassig parkeringsplats, så är det få som vill ställa sig inför mänskligheten och säga att - aye, det här är den bästa idén sedan den katolska kontrareformationen!

En behöver inte ens tycka om internet som fenomen för att ana att det finns vissa inbyggda problem med ACTA.

Synd bara att du inte är tillfrågad.

Kära gammelmedier

Tänk på barnen.

Vi som varit med ett tag kommer trots allt ihåg hur det brukade vara. Vi känner till de gamla namnen, vet hur patina ser ut och har vaga minnen av den tid som en gång flytt. Vi var där före nakendödssexchockens hegemoniska intåg, och vet att Aftonbladet kämpade fyrtioelva gånger för tryckfriheten när det begav sig i urtidens gryning.

För oss kan ni leva på gamla meriter, för vi vet att ni emellanåt slutar blogga och faktiskt lever upp dammet en smula.

Men tänk på barnen.

De var inte där. De har inga minnen från den tiden, och jag tror inte de vet vad en patina är för något. Eller ens en tidning, för den delen.

Så, kära gammelmedier - tänk på barnen, som inte har en aning om vad ni håller på med, och som inte heller ges några tillfällen att ha en aning. Såvida de inte aktivt utbildar sig till journalister.

Barnen är vår framtid, trots allt. Och er.

#95teser - Notera remixen

I går hade jag tre samtal med olika företrädare för socialdemokraterna på olika nivåer (1, 85). Två ledande förtroendevalda och en tjänsteman (8, 42). Alla samtalen var bra och framför allt det med tjänstemannen kändes oerhört bra (3-5). Det handlade i praktiken om kommunikation och medlemsvärde. Värdet av att över huvud taget kunna kalla sig medlem i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet (2, 30-32). Nu kommer därför ytterligare lite gratistips till i kriskommunikation.

Det finns, i det läge socialdemokratin befinner sig i, inte någon skillnad på intern och extern kommunikation (8-13). Det finns bara kommunikation med intressenter (1, 39, 57). Total kommunikation där det endast finns mycket små marginaler att laborera med (49). Igår kom jag med ett första tips. Idag med andra ord några till. Slopa inställningen till att det finns extern och intern kommunikation även till vardags (53-58). Den inställningen skapar mentala spärrar som förvärrar och försvårar kriskommunikationen (55).

I dagens medifierade samhälle är sannolikt begreppet ”intern” irrelevant (38-40, 48). Sociala medier som Twitter och Facebook samt förekomsten av mobiltelefoner så läcker alla organisationer mer eller mindre (6-9, 11-13, 15-18, 49-50). Människan är inte heller konstruerad för att i krissituationer skilja på vad som är internt och vad som är externt (13, 44, 48). Hon är inte heller i en riktig kris, som den som socialdemokratin befinner sig i, fri från känslor (3-4). Personliga agendor, viljan att skönmåla sig själv samt rädda sitt eget skinn slår igenom i kommunikationen på olika plan. I olika utsträckning (51). Känslorna, och kanske främst personlighetsdragen, slår igenom när stressen ökar. Detta brukar kallas i kris- och konflikthantering för ”stresskonen”. Vi åker ner i den och ju längre ner, desto mindre kontroll har vi i regel över vad som kommer ut från oss (28, 41).

Och här kommer jag till det andra rådet för dagen och det tredje rent generellt:

Total kommunikation innebär även total ärlighet och en övertydlighet (23-27). Då kan kommunikationen lyckas och vi kan vinna omvärldens sympati (87-88). I detta ligger dessvärre ett stort hinder för socialdemokratin som organisation (66-67, 71). Varför? Jag ställde mig själv frågan igår om hur jag skulle formulera den partiinterna organisationskulturen. Det kan bäst ske i fyra punkter:

• Omnipotent och positionsbevakande (49). Organisationskulturen är allt annat än ödmjuk (51-52). Vi vet bäst, oavsett ämnesområde (25). Detta slår igenom i organisationen, få ber om råd (27, 47). Ännu färre ger råd om de nu satt inne med något som kan tillföra (52).

• Bakåtblickande i de flesta sammanhang (36-37). När vi utser en ny företrädare för något så läggs fokus initialt på den som förlorat en votering. Sentimentaliteten och omsorgen om den som innehaft men som förlorat en kamp om en ledande position väger i många fall tyngre än den vitamininjektion som ett nytt ledarskap ofta annars innebär (79). För mig känns det bakvänt, fokus framåt för att vinna nya väljare. Går allt bra kan vi imorgon ta hand om de som känner sig sårade men i stunden så är det alltid framåt, mot nya vinster, som borde vara i fokus. Jag anser att vi är för sentimentala när det gäller partikamraters tillkortakommanden (29). Göran Johansson, legendariskt kommunalråd i Göteborg, brukade säga att ”Socialdemokratin är den enda folkrörelse som rör sig med röven före in i framtiden”. Jag vet inte om han hade rätt då men idag är det en sanning anser jag.

• Oansvarigheten och otydligheten (27-28, 41, 54-55, 60-62, 65-70). Jag har faktiskt aldrig stött på en så otydlig organisation som hela tiden medger att det är ”någon annan” som har ansvaret och som sätter ramarna (41, 49, 51-52). Styrelser på olika nivåer som när jag tar upp olika brister säger ”det är inte vår roll, ansvaret ligger där och där” (51-52). När jag då vänder mig till den nivån möts jag i regel med samma svar (51-52). Ansvaret någon annan stans (51-52). Detta är en generell sanning inom socialdemokratin (51-52). Alla skyller ifrån sig, ingen kan kliva fram och ta ansvar och beslut (51-52). Detta föder en osäker och otydlig kommunikation internt och är i sig svaret på varför vi misslyckas att kommunicera externt (3-4, 13-21, 25, 27-29, 34, 53-55, 60-62, 65-68, 74, 82, 86). Förstår vi inte varandra internt, eller kan i andra sammanhang vara tydliga mot varandra i ansvarsförhållanden och befogenheter, är det svårt – hart när omöjligt - att få omvärlden att begripa vad vi vill (8-20, 87-90).

• Bristen på professionalism och sammanblandning av roller. Politiska och personliga agendor slår igenom i hela organisationen (29). Viljan att kapa andras idéer och prestationer för att lysa klarare själv (53, 62). Det finns, anser jag, ingen som med fog kan kalla sig senior projektledare någon stans i organisationen (87). Det finns inte heller tillräcklig ”civil” yrkeslivserfarenhet vare sig bland förtroendevalda eller politiska tjänstemän för att kunna gå i takt med sin samtid (23-24, 27-28, 30, 34, 75, 77, 83). Partiorganisationen blir någon form av evigt kretslopp där även fackförbund, viss media som Aftonbladet eller andra S-märkta redaktioner, några tankesmedjor som Arenagruppen samt en och annan PR-byrå ingår (77, 79-80, 83). Ett evigt kretslopp med väldigt lite nytt blod i form av ”riktiga” arbetare eller nödvändig yrkeskompetens tillförs (76). Alla anställda förutsätt ”dela arbetarrörelsens värderingar” så som det uttrycks i platsannonserna vilket i praktiken innebär ett politiskt engagemang i socialdemokratins namn (36-37). Och det är här det andra rådet för dagen kommer in.

Ett politiskt engagemang är i regel, om vi undantar de som endast använder partiet som språngbräda för egen makt (de finns ett ganska stort antal tyvärr), känslostyrt (38). Känslorna tar överhanden i alla kriser och påverkar vår kommunikation med omvärlden, detta är en universell sanning och här anser jag att partiet brustit rent generellt. Det är inte tjänstemännens fel utan det ansvaret, i den nuvarande krisen, ligger tyvärr på Håkan Juholt (51-52). Han tilläts av VU hantera sin egen kris och resten av resan blev en kollektiv färd ner i stresskonen (12).

Vid riktigt stora kriser, i riktigt stora organisationer, så hyrs ”Krisgeneraler” i regel in. En eller flera externa konsulter reglerar kommunikationen samt relationen till omvärlden och bestämmer enväldigt om vad som skall kommuniceras med omvärlden (14-20). De kommunicerar inte själva utan ger direktiv till de som företräder organisationen eller personen vad som skall sägas (14, 49). Och när det skall sägas (51, 54). Oftast blir det som jag sagt tidigare: Total öppenhet och total ärlighet samt utan tidsspillan (54).

Fördelen med detta är att de är i regel helt avkopplade från känslor och ser till ett enda intresse: De som kallas för ”stake-holders” skall vara i fokus, räddas intressenternas sympati och intressen kan organisationen överleva nästan alla kriser (4, 71, 74-75, 77-78, 88, 93). Sätts fokus internt, på enskilda befattningshavares behov av bekräftelse eller rennomé är i regel resan nedåt utan återvändo (14-20, 26-28). Hade Håkan Juholt från början insett att han inte ska hantera sin egen kris hade mycket av den spiral vi fastnade i inte inträffat, ju längre resan gick för honom ju fler blev känslomässigt engagerade och ju sämre blev de interna råden och processerna (11). Krishanteringens grundregel gäller alla: Hantera aldrig din egen kris.

Jag hoppas att någon i ledande befattning tar del av detta (1-95). Jag vill inte uppleva en sådan här resa till. Som medlem (2). Det enda jag ser som positivt, och det finns faktiskt för mig personligen, en extremt positiv effekt av det vi genomlevt och det är att jag nu har en manual färdig i ”How not to do it” med applikatoriska exempel när jag själv är ute hos kunder. Även fast vi nu, efter 19 veckor, börjat ta oss upp så är skadan enorm på organisationen. Men jag har i alla fall fått mer med mig i min roll som konsult att relatera till.

Faktiskt inte så illa alls. För mig personligen vill säga när jag förr eller senare väljer att gå vidare i livet. Med ens blev jag faktiskt riktigt munter nu.

Det ni ser ovanför bilden är inte skrivet av mig. Det är skrivet av den gode Johan "Mitt i steget" Westerholm, och det enda jag har gjort är att ha tagit bort viss textformatering och rättat ett par stavfel. Oh, och lagt till ett gäng till synes slumpmässiga siffror. Som  - vilket ni kanske anat från rubriken och bilden - är referenser till specifika teser bland de 95. Vilka du med enkelhet kan läsa i original här, eller i min översättning här.

Jag hoppas att ni blir både klokare och muntrare av att korsreflektera text med referens. Och, om du råkar befinna dig i en organisation, också får inspiration till att råka remixa sakers tillstånd till det bättre.

Notera gärna remixen någonstans i ett blogginlägg eller liknande, så att andra kan ta del av ditt exempel!

#95teser #20 - Det var inte bättre förr

Märkliga saker händer när en har publicerat saker. De antar ett eget liv, finner läsare på egen hand, och när en som minst anar det så kommer de tillbaka som påminnelser om en tid som varit.

Förhoppningsvis i form av beröm för någonting en skrev på den tiden. Oftare så handlar det om någonting fånigt som en skrev för länge sedan, och som ligger kvar på i väntan på att någon ska våga sig på att upptäcka precis hur fånigt det är.

Vilket inte bara är ett fenomen som bloggare drabbas av, eller ett tecken på att en faktiskt blir bättre med tiden om en bara envisas. Det är också en illustration av tes #20:

Companies need to realize their markets are often laughing. At them.

Now, om du är en större organisation så kommer det eventuellt att ackumuleras tillräckligt mycket historia i ditt förflutna för att minst något av det hela kommer att framstå som precis så fånigt som det är. Och det kommer att framkalla den reaktion det förtjänar, vare sig du vill det eller inte.

En får liksom anpassa sig till det.

Och tro inte att folk inte får reda på det. De får reda på det. De vet ju trots allt redan mer om dina produkter än vad du själv gör, och de kommer (med sökmotorernas hjälp) ihåg i detalj hur fenomenalt bra du sade att de där cykellåsen var. Oftare än inte så ligger det öppet för allmän beskådan på din egen webbplats, så det finns inget egentligt sätt att komma förbi det.

Tricket ligger förstås i att det förflutna är det förflutna. Att, när det är påkallat, erkänna att det faktiskt var rätt korkat. Och skratta med sina läsare/kunder när de påpekar det.

Nu är världen förstås så funtad att en alltid går omkring och gör såna där saker mest hela tiden, så det finns hopp. Jag gör det, du gör det - alla gör det. We're all in this together.

Och som tur är så blir vi bättre med tiden.

Medskribenter som inte heller var bättre förr: Marie, Christer och Erik.

#95teser #19 - Kris i befolkningsfrågan

Det kanske är ett exempel på lågt hängande frukt, men visst vore det dumt att inte prata om partier när det gäller #19? Se bara:

Companies can now communicate with their markets directly. If they blow it, it could be their last chance.

 Vilket, med tanke på att ungefär varje parti över riksdagsgränsen verkar befinna sig i var sin version av samma kris, onekligen verkar stämma mer än inte. Och alla säger de att de måste greppa tag i sina respektive kragar och lyfta upp saker och ting.

På något vis verkar det som om dessa ambitioner uppfylls av att en PR-byrå anlitas för att föra ut partiets budskap. Eller, rättare, basunera ut deras varumärke - och helst passa på att vaxa det en smula innan det når teveapparaterna.

Att kalla det en form av indirekt kommunikation vore något av en underdrift.

Jag misstänker att det här tänkandet kommer att sitta i ungefär lika länge som partiernas kris. Och att sambandet inte är helt utan vare sig korrelation eller kausation.

Har ni några tankar om när krisen kommer att släppa?

Andra kristeoretiker: Erik, Marie och Christer.

#95teser #18 - Det evigt effektiva samtalet

Ibland händer det att jag springer in i folk från nätet när jag är ute i ränner i världen. Vilket, onekligen, alltid är en trevlig överraskning - särskilt när det gäller valet av samtalsämnen vi råkar diskutera. Ty vanligtvis handlar det om någonting jag delat med mig av, men glömt bort sedan dess.

Ni som följer mitt twitterflöde vet att jag tipsar om ohemult många saker. Särskilt genom att retweeta saker - att kopiera är heligt, trots allt.

Nu senast råkade det halka in på Thought Catalog - denna underbara sida. Som lever på att folk skriver in sina personliga reflektioner eller märkligheter, och på att andra författare/läsare sedan tipsar världen om dessa texter genom det mirakel som är sociala medier.

Det fungerar, bevisligen.

Och det fungerar så till den grad att det går att bygga hela affärsmodeller på det. Inte minst sedan många av oss slängt ut både radio och teve - och inte heller orkat skaffa oss någon tidningsprenumeration - och inte längre är mottagliga för reklam i traditionell bemärkelse.

Men det som kommer till oss med en tillhörande rekommendation via de nyare kanalerna fungerar desto bättre.

Och däri ligger poängen i tes #18: Companies that don't realize their markets are now networked person-to-person, getting smarter as a result and deeply joined in conversation are missing their best opportunity.

Och det bästa är att du kan använda detta, redan här och nu. Om du ser någonting bra på internet - berätta för alla du känner om det! Ju mer du berättar om det, desto större spridning får denna bra sak. Och innan du vet ordet av det så kommer du att hamna i spontana konversationer om det. När du som minst förväntar det.

Ingen betalar mig för att skriva om Thought Catalog. Men det händer ändå. Och ingen betalar mig för att skriva om just dig och dina projekt.

Men det skulle kunna hända ändå.

Andra spontana tipsare: Erik, Marie och Christer.

Att samtala med det historiska

För tid sedan hade jag och Demofon-Mats ett meningsutbyte på Twitter. Det hela slutade i att jag fick ett gäng nya followers (och ett par nya läsare), men också ett par frågor som förtjänar att redas ut en smula.

Jag frågade exempelvis den gode Mats vilka sociologer hen utgår ifrån i sin kritik av islam. Det ligger lite i sakens natur - den som vill göra en omfattande kritik av islams oförenlighet med det moderna västerlandet behöver en väl definierad vision om vad det moderna västerlandet handlar om. Och detta innebär att en på något vis behöver ett definierat modernitetsbegrepp. Annars faller det hela i ren vi/dom-retorik, vilket är detsamma som att säga att muslimer är fel eftersom de känns fel.

Av ren artighet utgick jag från att det fanns någon slags utgångspunkt för tyckandet. Inte kan det väl vara så att det bara rör sig om löst retoriskt tyckande, baserat enbart och enbart på det som råkar finnas till hands just här och nu? Nog finns det väl ett fundament till det hela, som kan utforskas av den nyfikne läsaren?

Det hela urartade till att hen kallade mig för en elitistisk, intellektuell snobb som ställer för höga krav för den vanliga människans sunda förnuft, men som så många gånger annars så är det försöket som räknas.

Men för er som inte ser poängen med att utgå från namngivna akademikers skriverier, så ska jag här göra ett försök att förklara varför det är en bra sak.

För det första så visar det att en vet vad en pratar om. Inom varje kunskapsfält så finns det ett antal standardverk, en utgångspunkt 1A, som allt annat följer av. Det enkla exemplet på detta är förstås marxismen - om en inte läst Marx (eller en väl genomförd sammanfattning av densamme) så är det småsvårt att uttala sig med självklar auktoritet på området. På samma sätt är det med alla andra kunskapsområden - det finns alltid någon eller några som formulerat den där utgångspunkten som allt annat förhåller sig till, och som en på något vis måste ta sig förbi för att inte prata helt i nattmössan.

Now, en behöver inte känna till varje aspekt och nyans av varje formulering, men det underlättar något oerhört att ha en generell uppfattning om vad som är i görningen. Vare sig en håller med dem eller inte, så har de oftare än inte ställt de frågor som tenderar att vara viktiga för det en sysslar med - vilket onekligen är bra att känna till.

Vad en än gör.

För det andra så underlättar det för intresserade människor som vill veta mer om vad en menar och tänker om de vet var de kan läsa mer. Ni som undrar varifrån jag får mina märkliga idéer om makt kan utan vidare läsa Vetandets arkeologi av Foucault, och i princip få hälften av mina framtida inlägg serverade på ett översatt silverfat.

Det här gör ens liv så mycket lättare, på två plan. Dels så kan en leecha på vad auktoriteterna på området har sagt, vilket onekligen är en bonus. Men det ger också ett sammanhang till ens tankar - om ens läsare vet att en utgår från tänkare x så kan de gå direkt till källan och läsa vidare där, och komma till samma slutsatser som en själv.

Det är onekligen något av en effektivisering. Särskilt i jämförelse med att bygga allt från grunden på egen hand.

För det tredje så bygger allt (kunskaps)arbete på att en står på forna jättars axlar. Det spelar ingen roll vad en råkar göra - ta spårvagnen till jobbet, citera en random poet för att imponera på någon eller vad som helst. Inbyggt i allt som råkar finnas omkring oss finns massvis av tänkande, designarbete och ansträngning. Ingenting skapas av sig självt, och var en än sig i världen vänder så finns spåren av tidigare tänkare där. Även och särskilt när det gäller de idéer vi råkar få.

Precis som det finns en fysisk infrastruktur som vi går omkring och lever i varje dag, så finns det även en mental sådan. Och vare sig vi egentligen vill det eller inte så måste vi förhålla oss till denna. Rent fysiskt så måste vi sätta oss på rätt spårvagn åt rätt håll för att inte hamna fel, och på det mentala planet så finns det precis lika mycket stadsbebyggelse på plats att vi rusar in i den metaforiska väggen om vi inte känner till att den finns.

När det gäller försöket att hävda att islam är oförenligt med det moderna västerländska samhället, tar sig denna vägg uttryck i en brutalt överdimensionerad litteratur om hur den västerländska moderniteten ser ut. Och den är högst kritisk till det den ser - men också detaljerat kritisk. Och den största kritiska punkten ligger i att de olika komplicerade överindividuella system som byggts upp i vår vardag är förödande för alla former av traditionella kulturer, och att alla som integreras i den moderna ekonomiska ordningen över tid blir moderna människor - hur mycket föräldrarna än protesterar.

Ni som känner "fullt integrerade andra generationens invandrare" (för att använda lösa termer) har sett fenomenet på nära håll - föräldrarna må vara aldrig så fullt troende, men barnen blir ändå precis så där håglösa som dagens ungdom tenderar att bli. Och processen finns både beskriven och dokumenterad hos författare som Weber, Giddens, Bauman, Beck - till och med Kafka, på sitt sätt.

Och så länge en vill hävda att det stora muslimska hotet är ett hot mot oss alla, så måste en ta sig förbi denna vägg av brutalt detaljerade beskrivningar av hur en eventuell muslimsk invasion är dömd att förlora redan på förhand. Särskilt som moderniteten redan börjat etablera sig med brutal självklarhet även i muslimska delar av världen.

Jag vill nu inte vara den som är den, men att avfärda det hela som propaganda från en diabolisk vänsterkonspiration som syftar till att etablera en brutal PK-hegemoni - räknas inte riktigt som att ta sig förbi väggen. Det är snarare att banka huvudet i den i hopp om att den eventuellt kommer att ge med sig av strukturell utmattning.

För det fjärde så är det bara ren artighet att ge kredd till sina inspiratörer. Rent generellt. Och även om en inte alltid behöver få med precis varje not precis varje gång, så är det försöket som räknas.

På barrikaderna intet nytt

Ni som inte bor i Anonymous informationsflöden märker nog inte så mycket av det, men det pågår något av ett krig på nätet just nu. Mer eller mindre bokstavligen. Och ingen av sidorna har egentligen någon särskild nåd med den andra - eller någon egentlig anledning att ha det, i sina egna ögon.

Förlusterna i detta krig är, som alltid, vi vanliga dödliga, som försöker hålla någon slags vardag igång.

De stridande är, å ena sidan, MPAA och de andra militanta upphovsrättsextremisterna. Och ja, jag säger extremister. Någon som på högsta allvar lobbar för en lagstiftning där blotta länkandet till någonting som innehåller upphovsrättsskyddat material innebär grund för omedelbar nedstängning av sidan som helhet, no questions asked, är så långt bort från det sunda förnuftets domäner att jag inte ens vill kalla dem .dum.

Men de hade åtminstone artigheten att kalla det för vad är. SOPA.

På andra sidan slagfältet har vi Anonymous, de självpåtagna hämnarna. Som efter det spektakulära nedtagandet av Megaupload har riktat sina lazorz mot allt som liknar ett legitimt mål. Främst då parterna i Megaupload-fallet, men även andra måltavlor från den första sidan - och med jämna mellanrum så susar det förbi ett "TANGO DOWN" följt av länken till ännu en sida (som av naturliga skäl inte fungerar).

Det finns onekligen något av en poetisk rättvisa i detta.

Det som nu sker är att upphovsrättsextremisterna gör sitt bästa för att avlägsna alla de kanaler för kommunikation som finns, och som skulle kunna användas för piratkopiering. Det har redan skett ett antal försök att släcka ner TPB (bland annat i Holland, där det lokala Piratpartiet prompt satte upp en spegel fem minuter senare). Megaupload har redan nämnts, och den allra senaste utvecklingen är att andra sidor som erbjuder säker förvaring av filer har börjat slänga igen dörrarna för sina användare. I ett försök att undvika samma öde som just Megaupload drabbades av.

Ibland utan att tillåta användarna att ta del av sina egna filer. Till oerhörd sorg för de som till äventyrs använt tjänsterna för att ha en bekväm och enkel plats att lägga sina filer. Jag misstänker att en hel del arbetstid går förlorad för folk som lagt sitt arbetsmaterial där.

Now, som ni anar så är detta inte helt optimalt. De som driver kommersiella molntjänster för förvaring av - well, vad kunderna nu behöver förvara - är i panik över möjligheten att drabbas av de massiva kostnader det innebär att få MPAA med anhang efter sig. Och under ytan börjar andra tänka att, hmm, om de är rädda så kanske vi också borde vara det. Och rädda människor tänker inte på längsiktiga affärsstrategier, hållbar tillväxt och solida fundament för morgondagens investeringar.

Samtidigt tar Anonymous ner sidor till höger och vänster i någon slags hämndaktion gentemot dessa - så om de sidor som används av de större medieföretagen för att sälja saker.

Nettoeffekten blir en hel del rädsla, en hel del nedtagna sidor och desto mindre förutsägbarhet i vardagen för oss vanliga dödliga. För att inte tala om en hel del utbliven ekonomisk tillväxt i den digitala sektorn.

Över lag känns det rätt betryggande att Piratpartiet finns som ett tredje alternativ till de tu sidorna. Reform i stället för krigsföring. Digitala plogbillar i stället för svärd. Och när dammet lägger sig efter detta krig, så kommer vi antingen att stå utan internet, eller i akut behov av bättre modeller för att ta tillvara på det.

Vi ses där, på andra sidan, när barrikaderna inte längre är nödvändiga.

Gamla lojaliteter

Min världsbild är egentligen inte överdrivet komplicerad. Den utgår från att samtiden består av den samling ackumulerade ruiner som lämnats kvar från det förflutna, och att vi reellt existerande människor gör vårt bästa för att leva i dessa. Vi dekorerar, renoverar och försöker på det stora hela glömma bort att det mesta vi gör sker i skuggan av saker vi glömt bort hur de byggs.

Eller, förvisso, när de byggdes.

Det brutala exemplet är förstås den kroniska situation som råder på bostadsmarknaden. En behöver inte vara doktorand i arkitekturhistoria för att inse att många av de byggnader vi går omkring och lever i är äldre än mångas föräldrar, och att de byggnader som byggs numera ser gamla ut redan dagen efter att den sista hammaren lagts ner. Strax före nästa nedskärning i underhållet.

Det mer metaforiska exemplet är alla de institutioner som omger oss, och som stänger in oss i sina väggar av påtagliga krav från det förflutna. Är du en riktig man/kvinna? Är du verkligen en del av din klass? Har du bringat ära till din nation idag? Har du hyllat flaggan över de taklösa resterna av en tid som flytt?

Har du missat att Gud dog, och att en av de få ekonomiska tillväxtsektorer vi har kvar är exkaverandet av Hens lik?

Väldigt många av de problem vi har i dagsläget är inte nya problem. Det är problem som uppstått för att de ruiner vi lever i inte längre kan reparerar, inte är designade för den tid vi lever i och - för att vara direkt - aldrig var byggda för att hålla så länge som vi nu bott i dem. Det är allt annat än förvånande att de börjat brista i sömmarna, och det är allt annat än en nyhet att om vi fortsätter så som vi gör idag så kommer vårt samhälle att vara kört över ruinens brant innan någon vet ordet av.

Ni får ursäkta om jag inte direkt sväller av lojalitet till den rådande ordningen. Jag är för ung för att vara en välvårdad invånare i ruinerna efter gårdagens värld.

Samtidigt består det mesta av samtidens politiska diskussioner om de bästa sätten att fortsätta bebo de allt dragigare ruinerna. Hur hålla arbetsmarknaden flytande? Hur hålla oljan rullande? Hur rädda det oräddbara?

Det här med att bygga nytt är en bortglömd konstform. Och det här med att bevara det som redan finns är inte heller ett prioriterat område.

En kan ju bli bitter för mindre.

Känn dig själv

Det sägs ibland att Piratpartiet har ett något diffust förhållande till sjukvårdspolitiken, och att det är svårt att föra in ett piratperspektiv i medicinens domäner.

Folk säger de märkligaste av saker.

Ta det här med implantat, till exempel. De blir vanligare och vanligare, och då inte bara i deras vulgära bröstversioner. Hjärtat, benen, öronen, ögonen, skelettet - det finns få delar av kroppen som inte redan idag kan boostas med någon form av implantat, och du känner förmodligen redan minst ett antal personer som går omkring och lever med ett sådant.  Många har förmodligen glömt bort att de använder dem, och tänker inte på det annat än när saker går fel.

Som när en tappar bort ena linsen.

Men med mer komplicerade invärtes maskiner så är det svårare att finna lösningar. Eller ens tillräckligt med info för att ens börja förstå problemet - särskilt som mycket av den programvara som driver maskinerna i fråga är motsatsen till läsvänliga.

Ty de är stängd mjukvara.

Now, vissa tänker på open source som någonting som inte riktigt är liv och död. Men när det gäller den programvara som reglerar hur ens pacemaker gör sin grej, så är det väldigt mycket liv när den fungerar och väldigt mycket död när den inte gör det. Och då finns det inget utrymme för felsteg - inte ens för att bevara någon missförstådd uppfattning om företagshemligheter.

Folk har rätt att veta vad det är de stoppar i sina kroppar. Och de har rätt att veta hur de fungerar, och att ta det till sina närmaste experter på området och fråga ifall allting ser rätt ut. Och närhelst ett fel upptäcks så både kan och ska detta åtgärdas så fort som möjligt.

Att insistera på stängd mjukvara i dessa sammanhang är detsamma som att hålla människors liv och hälsa gisslan bakom en mur av okunskap. Att säga att människors liv är helt och hållet i ett visst företags händer, och att deta företag utan vidare kan bygga in vilka bakdörrar och säkerhetsluckor de vill utan att någon har någonting att säga till om.

Detta är helt enkelt inte acceptabelt i ett modernt samhälle. Särskilt inte ett som har ambitioner om att bli världsledande när det gäller hälsa, sjukvård och långsiktig livskvalitet.

Pinga mig gärna nästa gång du hör en moderat prata om såna här frågor! De har varit oerhört diffusa när det gäller sånt här på sistone.

Att tala i kopior

Jag diskuterade kopimism med den gode Mattias (känd från Seglora) nyligen, och i ett obevakat ögonblick råkade jag säga att Kopimismen baserar sig på retoriska grunder. Vilket är en rätt märklig sak att säga, onekligen, och sålunda behövs det ett inlägg på temat.

Now, retorik är inte bara den ädla konsten att säga snygga saker. Det ingår förvisso, men som alla ni som försökt skriva någonting vet så är det himla mycket mer jobb inblandat än bara själva formulerandet. (Även om rätt väg framåt ibland förvisso är att skippa tänkandet och bara skriva någonting random.) En måste förbereda sig, ha en vinkel, veta vart en är på väg, vad en vill uppnå - och vilka medel en bör använda.

Det där sista är viktigt. Det berör nämligen Kopimismens kärna - tanken att det inte finns något underskott av kunskap, och inte heller behöver göra det. Att det finns ett copia av tillgängliga medel, redo att remixas när som helst, när så behövs.

Den gamla hederliga retoriken hade fem delar i förberedelsearbetet: inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio. På sistone (särskilt här i Sverige) har intellectio skjutits in mellan inventio och dispositio. Och för att visa hur det hela hänger ihop så är det lika bra att ta dem en i taget.

Det första en gör är att bestämma sig för vad en ska försöka säga. Huvudtesen, poängen, den tanke en vill att den andre ska ha i huvudet vid fullbordad läsning/lyssning. Det är utgångspunkten för allt annat.

Inventio är att leta argument, finna vinklar, komma på uppslag och på det hela taget att vara kreativ. Att välja bland det överflöd av potentiella saker som skulle kunna sägas. Vilket onekligen anknyter direkt till tanken om att det inte finns ett immateriellt underskott. Det finns ett oändligt antal potentiella trådar att följa, och det svåra är inte att finna dem, utan att välja bland dem.

Intellectio är att analysera sin målgrupp - vilka är det en har att göra med, egentligen? En har massor av argument, men vilka av dem är socialt relevanta för ens lyssnare? Och vilka kan göras socialt relevanta? Vad behöver en tänka på för att verkligen sprida sitt budskap?

Dispositio är vad det låter som - disposition. Vad börjar en med, vad kommer härnäst och vad blir den gripande avslutningen? Hur bygga en helhet av de disparata element en valt ut? Hur remixa sina valda samplingar till den symfoniska performance det förtjänar att vara?

Elocutio är att välja sin stil. Hittills har vi rört oss på det potentiella planet - nu är det dags att låta pennan möta pappret. Ska en prata med högtidlig, officiell stil, eller med en mer ledig sådan? Med många metaforer, eller med rakt klarspråk? Förväntar de sig svåra ord, eller bör en försöka hålla sig enkel? - Hur ska en remixa det en har från de tidigare stegen för att göra det till någonting som verkligen slår gnistor?

Actio är själva framförandet, kroppsspråket, mimiken. Vilket är ett tecken på att de gamla grekerna levde i enklare tider, men det kan med lätthet översättas från kroppen till tekniken. Powerpoint, hologram, overhead, fet bas genom överdimensionerade surroundhögtalare - vilka medel gör sig ens skapelse bäst i och med?

Memoria, till sist, är förmågan att komma ihåg. I vanliga fall det tal en alldeles snart ska hålla - ett hett tips är att öva in det några gånger i förväg, så muskelminnet sätter in - men i vårt fall kan det även sägas handla om arkivering mer generellt. Det träd som faller i skogen faller, men det framförande som dokumenteras kan spridas och spinnas vidare.

(Det sista är någonting som drabbat mig rätt ofta - det finns ytterst få inspelningar av mig in action. Jag har börjat tänka på dessa förlorade framställningar som mina inoffentliga offentliga tal.)

Now, som ni ser så är det bara en liten del av det retoriska som handlar om att säga saker snyggt. Elocutio må vara viktigt, men det är långt ifrån helheten. Det är väldigt mycket mer tal om att finna, organisera, remixa och förkroppsliga - och i slutändan också om att skapa kunskap. Både hos en själv och hos personer i en omgivning - men även i generella termer. Allt en gör är inte ämnat att bli ett framförande, men har ändå aspekter av inventio, intellectio och dispositio.

Så som, säg, frågan om vad det är vi håller på med här i världen, egentligen? Vad är min tes, min poäng?

Det finns sämre svar än att vi är här för att skapa den perfekt remixningsbara inspirationen för våra efterföljande. Inte den slutgiltiga versionen, men väl en som lever vidare i sina remixade former.

Onekligen.

Några råd till #occupy68an och #drev68

Just nu pågår det något av en ockupation utanför Sveavägen 68. Det är dock inte våra vänner från Occupy-rörelsen som slagit till, utan Sveriges samlade journalistkår. Som i en akt av att klå varandra i "first"-mentalitetens stora tävlingsmoment - att hinna först med att kommentera det som sker - ansamlats strax utanför maktens lokaler.

Journalistik är en tävling, trots allt. Den som hinner först vinner - kosta vad det kosta vill.

Men eftersom samarbete är vägen framåt, så vill jag härmed delge några tips från Occupy-rörelsens samlade copia av användbar kunskap om överlevnad i stadsdjungeln.

1. Värme är en bra sak. På sommaren är det förvisso varmt närmast dygnet runt, men en snabb blick i era kalendrar avslöjar att det är motsatsen till sommar just nu. Tipset ifall ni planerar att bli långvariga är att försöka förhandla till sig en bra deal på massinköp av tält, sovsäckar och dylikt

2. Det är viktigt att komma överens med lokalbefolkningen. Ty om ni ska dela stadsutrymme med dem, så är det lönlöst om ni inte samtidigt har folket på er sida. Ni kommer i stället att bli ett störningsmoment, och ingen kommer riktigt att ta er på det allvar ni förtjänar. Så småprata, skämta, mingla och gör er till ett kul inslag i vardagen.

3. Sätt upp en livestream. Eller, ännu hellre, många. Slagordet "the whole world is watching" är inte bara ord, utan när någonting händer så är det hundratusentals ögon världen över som ser det. Tillsammans är vi många!

4. Sharing is caring. Om ni sätter upp anrättningar för att underlätta er existens på plats - se då till att dela dem med andra. Om nu lagar mat, bjud in förbipasserande hemlösa till en välbehövlig måltid. Om ni sätter upp ett public service-bibliotek om journalistik, dela då med er av detta. Och om ni gör någonting alls - dela med er!

5. Mic check! Om och när ett beslut ska fattas, se då till att alla kan vara med i diskussionen om detta. Om polisen förbjuder er att sätta upp högtalaranläggningar eller använda megafoner, så använd den mänskliga mikrofonen. Var inkluderande! Visa att ni är en del av den demokratiska processen genom att agera ut den i praktiken.

Jag hoppas att ni med internets omedelbarhet kan sätta dessa råd i aktion. Ni behöver inte ens tacka - jag tror nämligen att ni i era många, engagerade och djupgående reportage om Occupy-rörelsens framfart världen över redan internaliserat många av dessa urbana överlevnadsråd.

Men det är dumt att ta saker för givna.

#95teser #17 - Televiserad blindhet

Jag är något av en traditionalist på de mest oväntade sätt ibland. Så som när jag firar jul, och varje år hamnar hos mina föräldrar.

Now, ni som firar jul vet att en inte riktigt kan leka supersambandscentral för sociala medier samtidigt. Det förtar något av julstämningen, och hela grejen med att umgås med familjen undermineras om en ständigt kopplar ihop folk med samtalsämnen de inte vet om att de är intresserade av än. Plus att det enligt vissa definitioner är att vara på jobbet, vilket definitivt inte hör hemma i ett traditionellt julfirande.

Så, offline it is.

Och medan jag var offline så gjorde jag någonting jag inte gjort på väldigt länge. Jag tittade på teve.

Ni anar förmodligen kulturkrocken redan här. Så det är bara passande att citera dagens tes: Companies that assume online markets are the same markets that used to watch their ads on television are kidding themselves. 

Ty det var det första som mötte mig på den däringa televisionsburken. Reklam. Högljudd, vrålandes, bombastisk, intetsägande reklam, som sög musten ur mediet för att uppnå någon slags effekt.

Min första reaktion var att försöka installera någon slags Adblock. Sedan kom jag ihåg att fjärrkontrollen hade vissa begränsningar när det gäller att förändra innehållet i mediet, och att det egentligen bara fanns tre alternativ: fortsätt, byt eller stäng av.

Eftersom jag så sällan tittar på teve, och diggade retromodigheten i det hela, valde jag "byt".

Jag fick välja byt många gånger under tittandet, ty ständigt ploppade de upp. Vrålandes, ätandes på varje uns av stämning som de eventuella programavbrotten försökte förmedla. Det vore inte helt missvisandes att säga att det var något av en allergisk reaktion. Så byt, byt, byt.

(Ni som hängt med här ett tag vet att jag i några månaders tid hade annonser här. Mest som ett socialt experiment, för att se vad som hände. Efter 30 klick på 15k besök kände jag att poängen var bevisad, och plockade bort dem.)

Det säger sig självt att jag inte är helt mottaglig mot televiserad reklam. Och, som användningen av ordet Adblock ovan antyder, inte riktigt för nätannonsbaserad heller. (Även om det ibland händer att jag klickar hos bloggare som skrivit okynnesbra just den dagen - det kan vara värt att ge dem en tia för den lilla ansträngningen.) Det krävs, som synes, andra metoder.

Så som att någon jag känner ger en rekommendation. Eller visar att det är användbart genom praktisk användning. Eller att jag helt enkelt snubblar över det i flödet via någon diskret omväg - som med Thought Catalog.

Det är nya tider, med nya villkor. Och jag är rädd att de där reklammiljonerna som spenderas på television är helt bortkastade på just mig. Och, misstänker jag, så väldigt många andra i min generation.

Månne är det dags att förändras en smula.

Andra postteleviserade visioner: Qer, Marie, Erik och Christer.

#Brottskod5101

Parallellt med gårdagens frivilliga protestnedsläckning, så såg en ny sida dagens ljus. En sida som sedan länge efterfrågats, och som tack vare det goda folket i Ung Pirat numera äntligen är uppe.

Behold: 5101.se!

Siffran 5101 är den brottskod polisen använder för upphovsrättsbrott via fildelning, och det är precis vad det hela handlar om. Tanken är att det ska vara en goto-plats för den som har frågor om kriminaliseringen av just fildelning, och hur det kan drabba en i vardagen. Och, än mer, hur det redan har hunnit drabba andra.

Anledningen till att det kom online just igår var inte för att det samtidigt var en stor protest mot antipiratlagar med internationell räckvidd (snarare var det ett utslag av dålig timing, sorgligt nog). Utan för att en ung person ställdes inför rätta idag för brottet att - just det.

Givetvis livesändes detta av Ung Pirat, precis som tidigare. Men den här gången blev det ett långt större samtalsämne än tidigare, tack vare taggen #brottskod5101. Helt plötsligt satt vi ett stort antal personer - främlingar och semifrämlingar - och diskuterade samma livesändning om samma rättsfall.

Och vi blev alla lika förvånade när åklagaren ställde frågan "och varför är du inte van vid att hamna i polisförhör?" till den misstänkte. (Inte bokstavligen, men andemeningen var omisskännlig.) Vi satt alla och uthärdade den brutalt överdetaljerade beskrivningen av vad en torrent är. Och vi undrade alla över varför de mystiska utsvävningar som hände rörande den kunskapsteoretiska frågan om vad skillnaden mellan "att veta hur" och "att veta att" - hände. 

Just den delen var väldigt surrealistisk. Onekligen.

Det följdes senare upp av att åklagaren jämförde fildelning med både organiserad brottslighet (!!) och vapeninnehav (!!!), något som onekligen sporrade igång diskussionen.

Jag må vara organiserad, men det skulle krävas en rejäl teologisk brottningsmatch för att få mig att likna en beväpnad, organiserad brottsling. Och jag tror den miljon andra svenskar som berörs av samma beskrivning inte riktigt heller lever upp till den. Och, än mindre, att de inte helt uppskattar att kallas brottsliga för någonting som de flesta under en viss ålder ser som en direkt självklarhet i vardagen.

Om ni vill lyssna på det hela så här i efterhand, så finns det här - tillsammans med tidigare rättegångar på samma tema. Och om ni vill läsa mer om vad som händer för den som råkar ha oturen att drabbas av de godtyckliga ingripanden som sker mot den "organiserade brottsligheten" - well, ni vet redan att jag kommer säga 5101.se.

Jag tror ni kommer finna gränssnittet väldigt intuitivt.

Ni som läser direkt här på bloggen har förmodligen märkt att det ligger en tredje ansiktsbokslänk till höger. Ni som läser via RSS eller Live har dock förmodligen inte märkt att det under Magnihasa och 95 teser numera ligger en länk till Brottskod 5101. Du får förvisso gärna gilla de två tidigare, men just här och nu vill jag rekommendera den sistnämnda - så att de som går omkring och oroar sig inte behöver känna sig ensamma i sin oro.

Ty vi är inte bara organiserade. Vi är även många. Och där det går att skrämma en oinformerad individ med vaga hot och tekniska termer, så är det desto svårare att skrämma medborgare som vet sina rättigheter och vad som gäller.

Låt ingen lura i dig att organiserade medborgare är detsamma som organiserade brottslingar.

Dagen då nätet stod still

Idag har varit den märkligaste av dagar. Ni har förmodligen märkt att ungefär alla som betyder något har svartnat sina sidor i protest mot Sopa/Pipa. Piratpartiet, Wikipedia, Reddit - listan är lång och väldokumenterad, och ni har förmodligen drabbats av det hela minst förton gånger i ert vardagliga surfande idag.

Tanken är förstås att vart en än sig i världen vänder, så möts en av info om amerikanska censurlagar. Vilket är precis vad som skulle hända om dessa lagar skulle råka gå igenom - eller, rättare, det är vad de skulle tillåta. Och när det gäller lagstiftning så är det som bekant alltid den principiella möjligheten som är det intressanta.

Du kanske litar blint på den som råkar sitta vid rodret just nu, men det är inget argument för att lita på dennes efterträdare.

Det märkligaste med idag var dock inte att Wikipedia, Reddit och alla andra sidor som betyder något frivilligt gjorde sig otillgängliga. Det märkligaste är snarare att det på de flesta håll varit så tyst om det. Särskilt i den svenska politiska bloggosfären, som i stället med god vigör och utan att ens darra på den virtuella manschetten har pratat - partiledardebatt.

Guys, jag vet att det ibland kan vara svårt att hitta uppslag, och att det är lättare att haka på vad partikollegorna skriver om vad tidningarna skriver, men - really? Är er värld verkligen så liten att det inte ens gör ett avtryck när Wikipedia försvinner?

Det förklarar onekligen en hel del.

Nu är förvisso de förutbestämt självklara viktiga ämnena viktiga när det gäller att bygga en antropologisk gemenskap, men det luriga med politik är att det inte nödvändigtvis handlar om den gemenskap som byggs upp mellan de som politiserar. Särskilt inte i en allt mer globaliserad värld, där utgångspunkten att det som händer i Almedalen stannar i Almedalen faktiskt är brutalt sannare än det kan tyckas på plats.

Och det är förvisso ingen överdrivet radikal analys att påpeka att det politiska är något av en bomullsvadderad ankdamm. Hey - när sossarna inte är upptagna med att producera förtroende, så är de överförtjusta i att säga att högern byggt en ekokammare som ständigt återupprepar och modulerar högervärderingar. Till vänsterns ständiga nackdel.

Orden "internaliserad självbild" ploppar spontant upp i mitt huvud.

Men det är intressant att kunna studera fenomenet på nära håll. Kunna se dess effekter, dess blinda fläckar, dess totala avskildhet från det vi andra kallar vardag. Dess direkt konkreta närvaro, omöjlig att förneka i all dess märklighet.

Jag tror jag lär mig mer av er tystnad än av Wikipedias.

Några ärliga ord till Socialdemokraterna

Det är mycket tal om förtroende nuförtiden. Vem har det, vem har tappat det, hur har det påverkats av det senaste utspelet, kommer det att hålla tills nästa val? Har det ens funnits, eller är det bara en uppblåst ballong som bara väntar på att spricka när det som minst lämpar sig? Hur gick partiledardebatten, egentligen? Och spelar det någon roll att de andra partierna alltid säger att de vann, trots att de inte ens var där?

Det är mycket tal om förtroende nuförtiden. Till och med Kent verkar ha börjat tröttna på att säga att politik är en förtroendebransch, vilket säger en hel del.

Ingen lär ha missat att det råder något av en stämning kring socialdemokratin. För att inte tala om inom detsamma. Det har under de senaste dagarna skrivits både mycket, intensivt och kommentarsgenererande kring det hela, och på det stora hela så börjar den där upplevda tröttheten att breda ut sig över de bredare lagren. "Vi är alla socialdemokrater", är ett mantra som upprepas till leda - ironiskt nog för att trötta ut alla som inte är precis den nyans av socialdemokrati som upplevs vara kanon av just den som uttalar det.

Inte ens Nyan Cat kan hålla reda på allas nyans. Det säger även det en hel del.

Now, ingen kan förneka att de som diskuterar har all den passion en vanligtvis brukar reserveras till de mer heta debatterna. Inte heller att partiet skådat en sällan skådad mobilisering av nätaktivister både inom och utanför den märkliga nätenklaven S-info. Men det är inte riktigt den sortens engagemang eller aktivister som brukar förknippas med en spirande folkrörelse. Faktum är att folket står förvirrat oförstående och undrar vad i helsike som pågår.

Vilket inte hjälper förtroendet.

Grejen är förstås att detta inte är ett överdrivet nytt problem. Eller ens ett nytt fenomen. Det går att se spåren efter skeendet redan långt innan Juholt ens var ett namn utanför den innersta kretsen. Eftersom kontakten med folket var lika starkt då som nu, så var den starkaste indikationen på folk förtroende det där valet som sker med fyra års mellanrum. Och när det inte var val så var det de med jämna mellanrum återkommande opinionsmätningarna, som med en amatörmässigt brutal noggrannhet analyserades sönder in i minsta detalj för att finna de där spåren av förtroende som organisationen inte kunde finna på några andra sätt.

Siffror är förtroendeingivande. En kan lita på siffror. Särskilt när de är ens enda egentliga koppling till det mätta i fråga.

Ty det finns inte överdrivet mycket återkoppling mellan förtroendenivån och partiorganisationen hos socialdemokratin. Ren konkret händer ingenting särskilt när förtroendet försvinner - arbetet fortsätter i samma rutinmässiga mak som alltid. Det är lättare att finna sig tillrätta med livet än att ständigt anpassa sig till någon slags metafysisk händelse långt bort från den egna vardagen, och minsta motståndets lag är en starkare kraft än folkviljan i det här sammanhanget.

När ingenting händer trots att omständigheterna förändras, så är det inte underligt att en kris uppstår. En kris är trots allt en situation där de gamla lösningarna inte fungerar längre.

Övergången från en kris till en katastrof sker när dessa gamla lösningar används ändå.

Detta kan kontrasteras med mitt eget parti, där återkopplingen mellan förtroende och organisation är omedelbar, brutal och utan någon som helst nåd. Ni ser, antalet anställda i partiet kan räknas på fingrarna, och allt annat sker på ytterst ideell basis. Folk donerar av sin fria tid, sina egna pengar och oftare än inte av stora delar av sin vardag för att utföra partiarbete. Gratis, utan annan ersättning än vissheten om att de gör det rätta. När förtroendet försvinner, så försvinner även dessa hårt arbetande eldsjälar, och de tenderar att fortsätta vara försvunna.

När förtroendet sjunker, så märks det på en gång. Och när förtroendet försvinner, så försvinner partiet som helhet.

Det säger en hel del att det fortfarande finns ett stort antal hårt arbetande människor landet över. Och inte en dag passerar utan att jag tänker en tacksamhetens tanke åt deras håll. De är mina hjältar, även om jag ibland glömmer bort att erkänna dem som sådana.

Definitionen av att brinna för sitt jobb är att en skulle göra det även om en inte fick betalt. Vem som helst kan gå till jobbet varje dag utan att gnälla allt för mycket om det följer en lönecheck för mödan, men det krävs en speciell sorts inställning för att komma tillbaka till någonting så tröstlöst som opinionsbildning dag ut och dag in utan synlig effekt. Och om det inte vore för att vi tror att det vi gör är det viktigaste sedan tryckpressen infördes, så skulle ingen av oss ha lämnat vare sig tevesoffor eller datastolar för att göra någonting alls.

Så, ärade socialdemokrater - ni talar vitt och brett om förtroende, partiorganisation och framtiden. Om gräsrötter, lokala organisationer och markkontakt på alla partinivåer. Och i och med att ni ligger i allas blickfång lite mer i dagarna än vanligt, så har ni ett fenomenalt tillfälle att bevisa att ni menar precis det allvar ni behöver mena med era ord.

Ställ in lönerna för samtliga partianställa i tre månader. Skjut inte upp dem, samla dem inte i hög inför en kommande storbonus, distribuera dem inte över resten av året. Ställ bara in dem. Avlägsna dem från budgeten och donera dem till diverse lokala välfärdsinrättningar som har fått lite för lite pengar av er frånvaro från regeringsmakten.

De som stannar kvar är era brinnande eldsjälar, trogna trotjänare och följdriktiga följeslagare. Det är hos dem förtroendet bor, och det är hos dem den bästa av alla socialdemokratins framtider ligger.

Det som går har sedan länge tappat kontakten med vad det är partiet gör, och ser bara sin verksamhet som ett jobb. Ett jobb vilket som helst, som bara råkar ha fördelen att vara väldigt mycket mer anställningstryggat än andra jobb, och väldigt mycket mindre slitsamma. Det är hos dem ni kommer att skörda katastrofens frukter, när de försöker applicera de ickefungerande lösningarna på dagens kris. Av gammal vana.

Jag kan redan nu höra hur invändningen "men vi har ett levebröd att förtjäna och hyror att betala!" infinner sig.

Grattis. Det har vi också. Men vi har artigheten att låta bli att fråga hur vi ska få betalt. Och sedan fortsätter vi ändå, varje dag.

Det talas mycket om förtroende numera. Särskilt kring och inom det socialdemokratiska partiet. Ni har nu ett sällan tidigare skådat tillfälle att visa att ni menar ovedersägligt allvar med alla de där orden om nystart, förändring och förbättring som så ofta passerar era pressmeddelandens ickeexisterande läppar.

Och ett alldeles fenomenalt tillfälle att bevisa att ni glömt vad sådana ord betyder, och bara använder dem av gammal vana.

I vilket fall som helst så får ni försöka ta er i kragen och ta tag i saker och ting. Jag har vare sig tid, ork eller lust att leka gratis konsult åt er, och vad jag förstått så har många av era medlemmar inte heller det.

Det borde säga er en hel del mer än vad det faktiskt gör.

Den kopimistiska skolan

Ni har förmodligen redan hört buzzet om friskoletillståndet som annonserades på blocket. Förvisso togs erbjudandet ned pga samma buzz som gjorde att ni hörde talas om det, så det är inte riktigt aktuellt att snabbstarta en friskola, men det väcker onekligen olika slags tankar.

Så som lämpligheten i att ett tillstånd att tvångsomhänderta barn åtskilliga timmar om dagen kan auktioneras ut till högstbjudande utan egentlig kontroll av köparen. (Nu sade sig förvisso säljaren i just det här fallet att de ställde de striktaste av krav på en eventuell köpare, men det skulle i princip kunna hända på de viset. Och när det gäller lagstiftning så är det den principiella möjligheten som räknas.)

Men för ett kort ögonblick tänktes även tanken - hmm. Snabbstarta en friskola, you say?

Det vore onekligen någonting att råka ha en kopimistiskt inriktad friskola. Vilket kanske låter som en märklig tanke, tills en kommer ihåg vad kopimismen handlar om - remixandet och spridandet av kunskap.

Jag kan höra hur alla som i åratal med bestämda ordalag sagt att lärarens status behöver höjas - nu i all diskrethet börjar skruva besvärat på sig. Det är inte riktigt det de menade, trots allt, men det är ändå svårt att förneka att en rörelse som ser kunskapsspridande som en helig aktivitet skulle uppvärdera lärarrollen något oerhört.

Jag kan också höra vridanden från de som sedan tid urminnes sagt att kunskap borde vara i centrum för skolans verksamhet. Särskilt som det underliggande budskapet i Kopimismen är att kunskap inte är en bristvara. Faktum är att det finns oändligt mycket av den, och att det bara blir mer ju mer den kopieras - och att det egentligen inte finns något sådant som att säga "du behöver inte veta detta".

När intresse för kunskap finns, skapas mer kunskap. Och när den delas, skapas än mer. Det är en god cirkel, som jag tror många pedagoger kan nicka instämmande till.

Nu kanske någon invänder att fokuseringen på att kopierandet och remixandet kommer i vägen för kunskapsinsamlandet. Kunskap måste ju komma någonstans ifrån, eller hur?

Grejen är förstås är att all kunskap kommer från kopierande och remixande. De riktigt gamla texterna för hur en god talare blir till säger uttryckligen att det bästa sättet att hitta sin egen stil är att kopiera de stora talarna på torget, och sedan försöka öva in det i sin repertoar. Och, när tillfälle väl ges, använda sig av det en övat in för att se vad som fungerar och inte fungerar. Kopiera, remixa, använda - kunskap.

Kunskap är som sagt ingen bristvara. Den finns konstant runt omkring oss, och det är genom att ta till sig den genom kopierande och remixande som vi lär oss saker om världen. Der är, på det stora hela, så mänskligt lärande över huvud taget går till - från språket och framåt. Och vi skulle kunna säga att vi alla gått - och fortfarande går - i den kopimistiska skolan.

Men nu ska vi inte skaka om båten allt för mycket. Det finns trots allt inga planer på att starta en kopimistisk friskola, och skolväsendet kan andas ut, i trygg förvissning om att den pedagogiska revolutionen inte står utanför portarna som en annan Hannibal.

Nu finns förvisso Björklund, och det är förvisso principiellt möjligt att köpa sig ett tillstånd att driva en friskola utan några som helst kvalifikationer alls. Och lärarlegitimationen ska utfärdas av ett privat företag, i akt och mening att pressa priserna för distributionen av den begränsade mängd kunskap som finns till hands. Men just den kopimistiska eventualiteten är fortfarande lite för framtida för stunden, så känn ingen oro.

Vi lever trots allt i både nya tider och märkliga tider.

#95teser #16 - Det tidsbundna är inte evigt

Jag känner att det bästa svaret på dagens tes är att begå samma manöver som igår, fast baklänges.  Visa, inte beskriva. Men först, citera:

Already, companies that speak in the language of the pitch, the dog-and-pony show, are no longer speaking to anyone.

Och nu, lite visuellt förklarande godis:

Och precis som igår så anar jag att du antingen blivit klokare eller lite mer undrande. Eller, om möjligt, bäggedera.

Dagens andra ponnyutställare: Erik, Qer och Chister.

Kreativ arbetsmarknadspolitik

För några dagar sedan skrev den gode Annie Lööf att det behövs incitament för sparandet. Att vi behöver stimulera arbetslinjen med en sparandelinje, och på så vis få lite mer flexibilitet på arbetsmarknaden.

Det är en lovvärd ambition, men det hjälper inte riktigt mot den rådande arbetslösheten. Så jag tänkte ta den gode Lööf på orden och föreslå att vi faktiskt kombinerar arbetslinjen och sparandelinjen. Och, samtidigt, passar på att uppgradera de arbetslösas sociala status en smula.

Är ni redo för lite nytänkande arbetsmarknadspolitik? Here goes.

Jag tänkte så här, att vi inför ett maxtak för hur rik en får vara som arbetare. Och att om en har mer än en viss summa pengar och/eller tillgångar, så får en helt enkelt inte jobba mer. En har gjort sitt, bidragit med sitt strå till stacken, och kan stolt luta sig tillbaka i en välförtjänt ledighet.

Detta innebär förstås att det kommer att uppstå tomrum i företagens och myndigheternas hierarkiska strukturer. Vilket i sin tur innebär att den sociala mobiliteten uppåt kommer att bli så väldigt mycket större, och att arbetslösheten kommer att röra sig i intressanta mönster. Å ena sidan kommer antalet rika arbetsbefriade att stiga i en närmast vertikal kurva; å andra sidan kommer de traditionellt arbetslösa att bli färre, i och med att nyanställningarna kommer att skjuta lika mycket i höjden.

Kort sagt - sparandelinjen och arbetslinjen, i en gemensam front mot arbetslösheten.

Jag kan inte tänka mig annat än att den gode Lööf håller med mig om att det är en bra sak att få ut folk i arbetslivet. Och, än mer, att få ut folk ur arbetslivet med värdigheten intakt.

Vad säger ni andra?