Tuesday, June 7, 2011

Viljan till makt och förakt

Jag läser ett inlägg av Kent. Jag brukar i och för sig läsa många av Kents inlägg, men just det här fångade mitt intresse. Ni ser, det innehåller nämligen den här formuleringen:
S, C och KD har inget gemensamt, det enda som förenar är viljan till makt.
Vilket ni som har läst Nietzsche förmodligen reagerar direkt på. Viljan till makt är ju, trots allt, en positiv egenskap i Nietzsches tänkande, och den gode Kent använder begreppet i vad som helt klart är en negativ bemärkelse.

Det skapar visst huvudbry, onekligen.

Något som skapar ännu mer huvudbry är att hela inlägget i fråga formligen osar av någonting annat än vilja till makt. Vi skulle kunna hamna i tusen olika slags märkliga diskussioner genom att säga att ressentiment är motsatsen till denna vilja, men i sammanhanget är det nära nog.

Ressentiment är ett komplicerat begrepp, som kräver mycket eftertanke och en hel del emotionellt processande för att verkligen gå in. Det är också en känsla, nämligen känslan av att någon annan gjort en oförtjänt vinst av något slag - vare sig det handlar om små saker som att någon hinner ta ens favoritplats till stora saker som att någon tar OS-guld med några hundradels sekunders marginal före en själv. Och eftersom framgången i fråga upplevs vara oförtjänt, så agerar en också som om det är det.

Det är en småsint känsla, och om det är någonting organiserad ungdomsidrott ska ha kredd för så är det att den (genom tanken om god konkurrens och sportsligt uppförande) ser till att ge ungdomar både uppmuntran och möjlighet att komma över det.

Now, jag respekterar Kent. Jag tror hen är en vuxen, mogen och kompetent person, som menar det hen säger och säger det hen menar. Grejen här är dock att hens inlägg, avsikten till trots, inte säger det hen vill säga. Utan motsatsen.

Vilket inte är helt optimalt.

Vi politiska bloggare har, över lag, en hel del att lära av detta. Inte bara att det vi skriver ibland inte blir det vi menar; inte bara det att det alltid finns fler sätt än ett att tolka någonting; och inte heller bara att saker inte alltid riktigt går som vi tänker att de ska gå. Utan även att världen tenderar att kombinera alla tre, och sedan kräva att en håller god min och lär sig det som läras kan av erfarenheten.

Trots att det är mänskligt - alltförmänskligt! - att falla för frestelsen att agera ut det där ressentimentet som lurar i bakhuvudet. Och i magen.

Det är inte bara i idrottens värld motgångar sker. Och som tur är så är det inte enbart där självövervinnelse händer heller.

Men det är bara i den statliga politikens värld som sanktionerat våld förekommer.

Flattr this

1 comment:

  1. Högst tveksamt om viljan till makt kan läsas med någon bestämd slutsats om Nietzsches personliga åsikt om "makt". Jag tror det kommer an på vilken förförståelse läsaren har om frågan. "Kärt barn får många namn." Kärt namn får många barn. Dissipation av innebörd. Förståelsens entropi. Såvitt jag förstår talar Nietzsche om Västerlandets begärsdrift och Lacan om det metonymiska begäret och Aristoteles om, att begäret är obegränsat genom sin egen natur. Jag kan inte förstå att Nietzsche kan se något positivt i det?
    För mig är makt maktutövning, en handling, ett handlingsval i omständigheter som medger maktutövning, inte en produkt av omständigheterna.
    Som jag förstår Nietzsche, beskriver han makthandlingens syfte och mål; att kunna fortsätta utöva makt, att bevara, förstärka och reproducera en asymmetrisk relation. Relationen är inte, lika lite som positionen någon makt. De utgör plats och nödvändiga betingelser för makthandlingen. Att drivas till något är inte detsamma som att sakna valalternativ. Maktutövning är inte möjligt i situationer som inte medger något val.
    Mitt perspektiv på "saken" är retoriskt-etiskt och etiskt retoriskt. Jag vet inte om ditt är "sociologiskt" eller "statsvetenskapligt"? Då blir det en fråga om något-ting, men det är ju en annan sak.

    ReplyDelete