K18: Järnburen

Strukturer har fördelen att vara relativt förutsägbara. Det gör livet lättare för oss individer som lever i och med dem - särskilt för oss som är beroende av att saker och ting förblir desamma i morgon som idag. Inte minst så underlättar det planeringen av saker och ting att veta att världen inte kommer att revolutioneras i morgon bitti heller.

För er som inte vill läsa igenom föregående inlägg om vad en social struktur är, så är det någonting som envisas med att finnas på ett överindividuellt plan, och som individer både måste använde och kan använda sig av. Några exempel är vägnätet, arbetslivet och ekonomin - saker som inte direkt påverkas av en enskild individs göranden, men som ändå påverkar samma göranden.

Denna förutsägbarhet är en ofrånkomlig aspekt av moderniteten. Och det finns ett behändigt inlägg om moderniteten också. TLDR-versionen är att när samhället blir större och opersonligare, blir abstrakta regler och byråkratiska procedurer viktigare än den konkreta verklighet vi ser med våra ögon. Världen blir så komplicerad, så överorganiserad och så överkonstruerad att den blir närmast omöjlig att förstå intuitivt - någon måste berätta hur den fungerar, ty annars är den traumatiskt obegriplig.

Moderniteten är, med andra ord, det tillstånd som uppstår när summan av de strukturer som påverkar ens vardag blir så stor, svåröverskådlig och komplex att det blir omöjligt att bara spontanförstå den. En måste lära sig läsa den, precis som en måste lära sig läsa.

Men om en lyckas ta sig in i vardagens strukturer tillräckligt mycket för att förstå att färgen röd betyder stopp, färgen grön betyder kör och färgen gul att ett oändligt komplicerat tillstånd av omedelbar förhandling just inträffat - så kan en agera utefter detta. En kanske eller kanske inte förstår varför saker är som de är, men en vet vad som förväntas av en, och att en vanligtvis kan få systemet att göra som en vill om en agerar på vissa sätt. Så som att om en går till jobbet varje vardag så får en pengar i slutet av månaden.

Världen är smått obegriplig, men den är åtminstone förutsägbar. Vilket är allt en behöver för att kunna leva sitt liv någorlunda väl.

Om du behöver en stund för att tänka över detta - gör det. Om du känner att du börjar få yrsel och svindel inför tanken att världen är skitstor och överkomplicerad - gott. Det ingår, och är ett tecken på att du är på rätt spår.

En aspekt av livet i det moderna är att vad en än försöker sig på att göra, så finns det alltid massor av regler, bestämmelser och kompromisser som en måste anpassa sig till. Det är inte konspiratoriskt att säga att det finns strukturer för närmast allt - det räcker med att läsa kommunens förordningar för vad som gäller där du bor för att inse att, shit, det finns tusentals av dem! Bokstavligen. Och det är vanligtvis ditt fel om du inte känner till dem.

Precis som med de flesta strukturer så är även kommunala bestämmelser föränderliga.  Men alla försök att faktiskt förändra dem stöter omedelbart ihop med fenomenet att det kräver ohemult mycket jobb, tar oväntat mycket tid och att det dessutom gått prestige i frågan. Det är i teorin möjligt att gå igenom rörelserna för att få någonting gjort, och det har faktiskt lyckats förr, men. Den som vill följa reglerna måste genomgå lite fler procedurer än vad den där vardagen vi lever i egentligen tillåter oss att hinna med.

Och komplexiteten växer logaritmiskt ju större strukturer en försöker förändra, med fler komponenter, fler regler, fler bestämmelser, större kompromisser och väldigt mycket mer prestige. Och alltid väldigt mycket mer komplexitet och oförutsedda bieffekter.

Någonting som gör det hela än mer svårhanterligt är att varje enskilt moment i det hela agerar utifrån vad som är bäst utifrån dess perspektiv. De - institutioner, stater, organisationer, nationer, what have you - använder alla de medel som står dem till buds för att finna det som är bäst och effektivast att göra. Precis som individen som gör det som tycks fungera under omständigheterna, gör även de det som tycks fungera bäst - vare sig det handlar om offentlig upphandling, omstrukturering av företag eller ockuperandet av Långtbortistan. Varje del tar hand om sitt eget sociala hörn, utan att nödvändigtvis bry sig om vad som händer i hörnet bredvid.

Det säger sig självt att det blir svårt att överskåda en sådan helhet. För att inte tala om att samordna eller förändra den.

Järnburen, så, är det tillstånd som uppstår när du är fångad i en viss uppsättning strukturer, och inte kan komma loss utan att begå våld på din vardag eller dina medmänniskor. Det kan vara att du är fast i ett jobb du avskyr på grund av skulder, går en utbildning (denna väldigt förutsägbaraste av strukturer) som du investerat för mycket i att kunna hoppa av från, att du är fast i någon överkomplicerad arbetsmarknadsåtgärd, eller på något annat vis hamnat i ett ofrånkomligt hörn. Och inte skulle kunna komma loss utan att minst någon råkar illa ut.

Järnburen händer när försöket att agera inom det oöverskådliga system som är vardagen leder till att en blir dess fånge snarare än dess användare. Det finns inte för att tjäna dig; du finns för att tjäna den och dess egna systemiska behov. Make no mistake. Järnburen är vardag för miljontals människor världen över. Det är inte bara du.

En av fördelarna med strukturer är att de är förutsägbara. En kan ta sin tillflykt till dem och leva av/med/i dem utan att egentligen begripa dem. Men de fungerar enligt en egen logik, som inte nödvändigtvis har någonting att göra med vad vi individer vill och behöver. Såväl på en lokal och relativt begriplig skala, som på en global och direkt obegriplig sådan. Vilket EU upptäcker nu i dagarna, när ekonomin - som så länge fungerat som en trygg punkt i en orolig värld - följer sin egen vilja snarare än någon annans.

Varken individen som sitter fast i ett flexibelt jobb eller EU som sitter fast i ett skruvstäd kan ta sig ur järnburen. Den är en ofrånkomlig aspekt av moderniteten, och så länge moderniteten envisas med att både finnas kvar och faktiskt fungera så kommer vi att få leva med att både folk och hela länder offras som collateral damage i syfte att hålla maskineriet rullande.

All politik som syftar till att skapa fler arbeten och säkra den ekonomiska tillväxten syftar till att lägga till ännu ett galler i järnburen. Och det med den goda anledningen till att den håller oss vid liv. Bokstavligen.

Den där krypande ångesten och känslan av att det inte finns någonstans att fly är helt naturlig. Den ingår den också.

Det är den gryende insikten om vad det är för en jävla värld vi lever i egentligen. Och varför det är så viktigt att fortsätta försöka förstå och förändra den. Ett överkomplicerat galler i taget.

Det här är del arton i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.