Det största brottet av dem alla

Vi föds in i den här världen. Kastas in i den. Den är långt äldre än vad vi är, och när vi träder in på den mänskliga scenen så här pjäsen redan pågått så länge att det redan finns väl definierade roller att spela. Saker hände långt innan vi föddes, och vi växer upp i ruinerna efter detta.

Det sista är inte ens en metafor. Det är bara det att vi vanligtvis inte tänker på att så väldigt mycket av vår vardag består av befolkade ruiner.

När vi växer upp så gör det till att märka att ruinerna inte är helt anpassade efter sina invånare. Saker är som de alltid har varit, och de flesta i vår omgivning tar det för givet. Vi också - särskilt som våra föräldrar och kamrater berättar för oss om världen med sådan auktoritet att det inte finns någon anledning att misstro dem.

Tills vi gör det.

Det kommer alltid en punkt när vi ser att den värld bland ruinerna vi växer upp i är fel, på något vis. Och att vi inte längre riktigt vill vara med på det hela.

Hur många har inte, exempelvis, slutat äta kött på grund av tanken att det är fel att någonting levande måste dö för att jag ska leva?

Och ofta är det inte ens ett beslut. Det är bara en direkt känsla av att saker är fel, och att det inte är försvarbart att hålla sig med dem. Det är helt enkelt oförenligt med ens sätt att se på det goda här i världen, och som sådant oförsvarbart att göra.

Vi har alla sådana ögonblick. Och närhelst vi försöker agera på dem så tenderar världen att banka skiten ur oss med motiveringen att det är omöjligt att förändra det som alltid har varit.

Det värsta är inte att det händer. Det är inte heller att vi känner att vår känsla för godhet är kränkt. Det är inte ens att vi efter ett tag börjar tro att det var rätt att banka ur oss dessa dumma naiva ungdomligheter.

Det värsta är att vi får skulden för att vilja göra världen bättre.

Det är ett trauma som de flesta aldrig växer ifrån. De dövar det bara med efterkonstruktionen att det måste ha varit nödvändigt, ty annars är allt precis så meningslöst som det ser ut att vara. Ty annars finns det ingen godhet i världen.

Ty annars finns bara den där ruinen, som fortsätter leva på autopilot medan dess invånare sakta dödar sig själva för att kunna stå ut med den.

Men som de slår! Och de slår desto hårdare eftersom de vet att om vi har rätt så har de levt med halva själen bortdomnad av ingen annan anledning än att de inte hade styrka nog att envisas. Och att ingen annan hade det, heller.

Anledningen till att alla försök att förbättra världen slås ner så brutalt är inte att det är omöjligt. Det är bara precis så svårt att det kräver den där delen av självet som gör sitt bästa för att inte finnas längre. Och det är en skrämmande tanke.

Tänk om det finns kvar?

Vi föds in i en värld. Kastas in i den. Det är inte vårt fel att den är som den är, men fel är den likväl. Och när vi försöker förändra detta så finns det ingen brist på röster som säger att det är oss det är fel på - hur uppenbart det än är för alla inblandade att världen skulle kunna vara annorlunda.

Det kan alltid vara annorlunda.

Annars är det lika bra att göra om våra ruiner till ett mausoleum på en gång. Där inte ens murgrönan vill växa över våra döda minnen.