2011 var året då Al Jazeera flyttade in i våra digitala vardagsrum. Den arabiska våren var en brutal påminnelse om att världen är större än vad vi ibland får för oss av att läsa de källor som står oss närmast, och att det faktiskt finns väldigt många miljarder människor i världen. Och att de lever precis lika komplicerade liv som vi.
Om än med brutalt akutare behov att göra revolution än vi.
Det viktigaste med den arabiska våren för min del är dock inte att den gjorde infoknarkande och ett ständigt bakgrundsljud av livesändningar från diverse protester till vardagsmat. Utan att den innebar ett skifte i mitt sätt att se på världen. Dels blev den större, som jag antydde ovan, men den blev också omedelbarare. Tidigare var det en abstrakt möjlighet att kunna se saker live medan det hände - ungefär som att se på teve, någonting som kan göras men som ändå aldrig händer.
Plötsligt var det vardag. Och, än mer - plötsligt var det en vardag tillsammans med så många andra. Sympatisörer, aktivister, folk som just kommit hem från de scener vi alla bevittnade.
Hej verkligheten.
De där nätterna när jag och Informationsbyrån beskådade Egyptens resta nävar kommer att vara med mig länge.
Men inte lika länge som hos de som var där, och fortfarande bär ärren av att saker inte alltid blir som de borde.
Det är bara minnen för livet.
Sedan spred det sig. Från mellanöstern via internet till New York. Och därifrån till de flesta städer som har tillräckligt med socialt uppbyggd infrastruktur för att uppehålla en alldeles egen Occupy-enklav.
Stockholm är inte en sådan stad. Vilket är någonting borgarråden borde ta i beaktande när de betraktar sin stads nuvarande situation. Det säger nämligen mer än oförmågan att ens diskutera Slussen.
Men vanorna efter våren satte kvar, och nätterna lyssnandes till slagorden, överläggningarna, förhoppningarna, diskussionerna och de regelrätta reträtterna kommer även de vara kvar länge.
2011 var året då gemenskapen över gränserna verkligen korsade de där gränserna. De mediala gränser som envägskommunikationen ställer upp - de gränser som, hur mycket en än identifierar sig med det uppvisade - ändå bottnar i att det inte går att påverka det som sker.
Det går att påverka det som sker.
2011 var också året då tevetittandet flyttade ut på twitter. Det är en märklig känsla att kunna säga att jag inte längre bor där. I tevekulturen. Trots att jag nu ser fler rörliga bilder än någonsin.
Nya tider.
Saker hände här hemma också, förstås. Piratpartiet reformerade bort kampanjledarposten, och tills vi av någon anledning får för oss att det behövs en sådan igen så kan jag utan vidare kalla mig partiets sista kampanjledare. Vilket onekligen är en något dubiös ära, men ändock en ära.
Vilket är en sån där sak som jag egentligen inte talat så där överdrivet högt om. Men det har även det satt sina spår, och än mer sina vanor. Det här med att vänta på att saker och ting ska hända är inte riktigt rätt respons - alls.
Historien är inte en process som väntar på att en ska be om tillstånd att vara awesome.
Vilket gäller både i allmänhet, och än mer i partiet. I allmänhet finns det väldigt många som låter bli att göra väldigt många bra och nödvändiga saker på på grund av en felriktad känsla av att saker inte är tillåtna. Vilket de är - och om en bara gör dem med tillräckligt mycket uppvisat självförtroende så kommer ingen ens tänka tanken att fråga om det är rätt. Det blir rätt, på walkover.
Inom partiet har vi den beryktade trepiratersregeln, som i princip säger att det är ett direkt slöseri med tid att söka konsensus för lokala aktiviteter. Om ni är tre stycken om att vilja göra någonting - gör det. Tillstånd är givet, behovet är givet, och vinsten av att låta bli att tänka att det vore trevligt om någon annan kunde göra något - är även den given.
För resten av världen är du någon annan. Vilket alla som inspirerats av den plötsliga förekomsten av likasinnade på gator och torg kan berätta allt om.
Hur många till synes maktlösa personer behövs för att ett torg ska förvandlas till en manifestation?
Andra tider. Våra tider.
2011 var det där året då framtiden började komma ikapp en smula. Då det oundvikliga resultatet av de förändringar som redan inträffat börjat ta fast form. Då det inte längre fanns någon som helst tvekan om att saker var i rörelse, och har varit det precis så länge att det fortfarande finns tid att haka på.
Hej 2012.
Trevligt att råkas.
Helgens texter och spellista
-
Mina senaste texter:
*• Undantagstillstånd i den svenska övervakningsstaten »*
*• Nya EU-kommissionen och internet »*
*• Chat Control 2 – vad händer nu?...
1 day ago
Nya tider, snela tider. Gott nytt år, får man väl önska här på gammelbloggen nu när twitter är nere.
ReplyDelete