Det var en gång en Breivik

En behöver inte ha vunnit VM i teologi för att inse att det finns likheter mellan den världsbild som Breivik anammade och den som sidor så som Avpixlat lägger fram. Det hjälper att ha vunnit VM i slingrande retorik för att bortförklara samma samband, men när världsbilden möter asfalten så handlar det fortfarande om en annalkande muslimsk invasion med barnvagnen som primärt vapen, ivrigt påhejad av en genomkorrupt PK-media som i kallt blod för medborgarna bakom ljuset.

Utifrån dessa två faktorer allena kan en sedan finna tusen andra likheter som inte kan viftas bort annat än med de mest slingriga av omvägar.

Vilket förmodligen inte kommer som en överraskning för någon. Människor är sedan tid urminnes inställda på att ta till sig berättelser, och berättelsen om den systematiska massinvandringen av det muslimska hotet är - as stories go - en rätt klassisk sådan. Det finns hjältar, skurkar, medhjälpare, offer, förövare och allt det där som hör till. Och som en bonus så lägger den sig på en precis så stor skala som behövs för att inte riktigt vara närvarande i vardagen, såvida en inte aktivt letar efter den.

Tills den blir en självuppfyllande profetia, that is.

Inte på invasionssidan, dock. Precis som med Harry Potter vet vi att det mesta är fiktion, och att de delar som råkar överensstämma med verkligheten förmodligen är sedelärande på något vis. På försvarssidan, däremot, börjar folk mobilisera sig i det stora och i det lilla. I det stora byggs organisationer, nätverk och en generell stämning av kommande belägring upp; i det lilla börjar attityder och inställningar mot de reellt existerande muslimerna förändras, och det till det sämre.

Fördelen med Harry Potter är att gränsen mellan fantasi och verklighet tenderar att vara ytterst oflexibel.

De förhindrar dock inte att det skrivs massor av fan fiction om det hela. I Harrys fall finns det överkopiösa mängder att ta del av för den som bara vågar googla, och i Eurabiens fall - well. Avpixlat, Fjordman och andra flitiga författare gör sitt bästa för att se till att sagan fortsätter.

Den stora skillnaden mellan de tu ligger i den uppmaning de antyder. Harry antyder mellan raderna att vi alla är människor och att vare sig magi eller världens ondska förändrar detta. Och att det därmed finns en vits i det här med att rå om varandra. Eurabia-diskursen uppmanar snarare till omedelbar mobilisering inför det kommande raskriget, och att tiden för att slipa bort allt vad nåd och förståelse heter är nu.

Till och med Voldemort är mänsklig. Det är mer än vad muslimerna tillerkänns.

Now, berättelser har makt. Tro inget annat. Men det som kommer ur sagan om Eurabien kan inte vara gott. Case in point: Breivik. Oavsett vilken sida av debatten om hens mentala tillstånd en ställer sig på, så blir det bekymmersamt. Å ena sidan skulle det handla om en sjuk människa som tog intryck från en berättelse om den kommande invasionen, och tog ut sina sjukdomssymptom genom denna. Å andra sidan skulle det handla om en frisk, rationell människa som agerade utifrån samma underlag, fullt medveten om vad hen gjorde. I tron om att det var nödvändigt för att rädda västerlandet.

Det finns bara plats för en viss mängd hat, misstro och illvilja i en berättelse. Sedan slutar aktörerna att vara karaktärer i ett drama, och en börjar ta det lite för mycket på allvar. Inte kan väl någonting som framkallar sådana känslor vara - påhittat?

En behöver inte ha magiska superkrafter för att se likheten mellan Breiviks uttryck och den övergripande genre det ingår i. De andra deltagarna i genren må skrapa besvärat med fötterna, slingra sig likt teologiska ormar för att komma undan med associationen, och på det stora hela bete sig rätt märkligt för att slippa prata om det hela. Vilket, å sin sida, är förståeligt.

Breivik är ju trots allt ändå Eurabiesagans motsvarighet till Jar Jar Binks. Vilket är precis så sorgligt som det låter.