En tragedi i tre akter

Ni vet den där känslan när en tittar på någonting och inte kan känna annat än djup tragik inför den våg av igenkänning som drabbar en?

Jag drabbades av den när jag såg gårdagens Uppdrag Granskning. Inte för att det egentligen sade någonting nytt, utan just för att det mesta kändes igen. Jag har sett det här förr. Unga och/eller arga personer som söker sig till enkla förklaringar att strukturera en koherent världsbild utifrån, och finner den i det enkla konstaterandet att det är en viss given grupps fel.

I en värld där social samhörighet är satt på undantag till förmån för den individuella konsumismens så är det en inte helt oförståelig tendens. När alternativen står mellan ensam anomi och erbjudandet "hey, hänger du med i morgon?" så är det få som väljer det förra. Det ligger i sakens och människans natur, trots allt, och oftare än inte brukar det hela stanna vid att de hänger vid den lokala baren och blir lite fattigare än de varit annars.

Det blir desto värre när det faktiskt finns personer från ens syndabocksgruppering i vardagen. Det är en sak att bilda vigrupp mot ett abstrakt de - likt antisemitismen i det medeltida Sverige, där det bokstavligen inte fanns några judar i landet över huvud taget. Men när en kan peka på en konkret person och säga "där är hen!" så framstår saken i ett annat ljus. Het plötsligt blir det där steget från tanke till handling omedelbart - allt det där snacket om att det är deras fel möter uppmaningen att göra någonting åt det hela.

Tragik uppstår.

Det blir dubbelt tragiskt när samma gemenskap bygger in ideologiska skygglappar i sin verksamhet. Där det tillåna antalet källor krymps till ett liten fåtal, och allting annat framställs som ett uttryck för fientlig propaganda i det ondas syfte.

Eller, för att ta ett konkret exempel, som hårdvinklade inslag i vänstermediernas PK-hegemoniska försök att hjärntvätta en apatisk minoritet till lydnad.

När det bara handlar om unga och/eller arga personer som söker någon slags gemenskap i en kall tillvaro så brukar de extrema inslagen försvinna efter tid. En får ordning på vardagen, kommer igång med livet och blir lite mindre arg mot världen. Saker är fortfarande inte optimala, men, hey,  varför göra saker värre för folk som bara försöker göra det bästa av samma vardag som en själv lever i?

En kommer förmodligen inte bjuda dem på en öl, men en kommer inte orka göra någonting annat heller. En har annat för sig, trots allt.

Det är inte riktigt samma sak när det gäller de mer insnävande gemenskaperna. Helt plötsligt blir hela ens världsbild definierad utifrån ett fåtal, väl definierade premisser som inte kan rubbas. De behöver inte bevisas heller, och kan per definition inte motbevisas eftersom alla försök bara är motståndarsidans propagandister in action. Allting som inte bygger på axiomet att konspirationen är i full färd är utan substans, och måste antingen avfärdas eller modifieras så att det passar in i mallen.

Dessa gemenskaper är långt svårare att lämna. Särskilt om en en dag upptäcker att alla ens vänner är en del av den, och att en alienerat sig från släkt och barndomsvänner genom sitt agerande inom rörelsen. En har krympt sin värld så pass att det krävs en heroisk ansträngning att ta ut i större sammanhang - och en hel del hjälp från den del av omgivningen som ännu inte gett upp hoppet.

Det kan vara nog så svårt att konfrontera att en egentligen inte hatar judar/muslimer/svarta/feminister/rödhåriga som det gamla gängets snack lät antyda. Men det är långt svårare att komma över den ideologiska baksmälla det innebär att lämna de ekokammare som dessa rörelser byggt upp för själva. När en måste försöka återuppbygga sin världsförståelse på någonting som inte är konspirationens omedelbara antågande.

Sisyfos hälsar att det har varit värt det hittills.