Vem som helst kan drabbas av informationsöverskott. Det är inte överdrivet svårt, och kräver inga avancerade teknologiska gadgeterier eller kunskaper. Det räcker med att stirra upp mot stjärnorna, tänka sig hur mycket vatten det finns i havet, eller försöka sätta sig in i diskussionerna vid sitt lokala kommunfullmäktige - för att hjärnan ska stanna upp vid blotta tanken på oändligheten och komplexiteten i det hela. Det finns helt enkelt för mycket att processa för att det ska vara möjligt att verkligen greppa det hela, och mental överbelastning inträffar.
Det är med andra ord inget nytt fenomen. Även om jag misstänker att det är aningen vanligare nu än förr, och att varken stjärnorna eller vattnet har någonting med saken att göra. De är precis lika outgrundliga som de alltid varit.
Det som är nytt, däremot, är att informationsunderskott inte längre är rådande normalläge. Och detta har en så enorm betydelse att en nästan får mental överbelastning bara av att tänka på det.
Ett exempel på den förändring detta innebär är musik. Tänk tillbaka till nittiotalet, innan Napster hände. Tänk på hur det var att höra en låt och försöka ta reda på vad den heter. Eller hur det kunde innebära en total musikalisk revolution att råka komma över en enda skiva. Eller en politisk sådan.
Hur många blev inte vänster efter ett möte med Ebba Gröns alster?
Det fanns ytterst få kommunikationskanaler förr. Ytterst få. Och de som fanns blev desto viktigare just därför - en enda låt kunde definiera ens politiska tänkande för ett årtionde framöver. Inte för att musik är mindre effektfullt nu än då, men väl eftersom en helt enkelt inte umgicks med musik på samma sätt på den tiden.
Stjärnorna låg så att säga längre bort, och utrymmet för att drömmande stirra ut i fjärran var desto större.
Ett annat exempel kan fortfarande beskådas lite varstans är den stora eftertanke nyheter får hos vissa gemenskaper. Ni som läser den här bloggen är förmodligen lite småhyper i ert läsande, och läser både en och femton andra bloggar dagligen. Kvantitet går ibland före kvalitet, med förvissningen att det ligger kvar ifall det skulle visa sig viktigt/intressant framöver.
När information är sällsyntare, går det inte riktigt att tänka i samma banor. Inte minst för att det inte finns femton andra bloggar inom räckhåll - ens bandbredd (digital såväl som fysisk) tog bara in en viss information dagligen, och det gäller att göra det en kan utifrån det som finns. Tidningen kommer bara en gång om dagen, trots allt, och när teven är avstängd gäller det att expandera på de samtalsämnen som uppenbarar sig.
Det är, på så väldigt många sätt, en helt annan mentalitet än den som alltid kan slänga fram en ny youtubelänk närhelst den pinsamma tystnaden hotar att hota med sin närvaro.
Jag tror inte vi behöver analysera vad informationsöverflödet gör med oss. Det har ju trots allt alltid funnits, och varit ett inslag i det mänskliga villkoret så länge världen varit stor och obegriplig. Marcel Proust fångade så väldigt mycket av detta i sina romaner. Vad vi i stället bör rikta in oss på är vad som händer nu när det där kroniska informationsunderskottet försvinner - och hur alla de där strategierna vi brukade ha för att kompensera för detta gradvis byts ut mot någonting annat.
Och, än mer, vad det innebär att det finns intressen som på fullaste allvar anser att vanliga människor borde hållas kvar i ett tillstånd av kroniskt informationsunderskott. Månne anser de att det skulle gynna dagdrömmandet, men jag vet inte jag.
I övrigt så hade jag varit radikalt vänster idag om jag hört den här låten för tio år sedan. Men det var då det.
Det här är del sjutton i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.
Posts
No comments:
Post a Comment