Datalagringen - för Sverige ur tiden

När jag läste Guns inlägg om Spanarna så slutade jag nästan läsa med en gång. I och med att jag lyssnar på de ädla framtidsvisionärernas utläggningar om de vida vidder som komma skall med viss fördröjning - via podcast, för att tala teknologiskt - så känns det lite off att läsa framtiden innan den inträffar. Lite ironiskt, men så är det.

Om du befinner dig i en liknande situation så tänker jag härmed anse dig varnad.

Nu så här efter genomlyssning kan jag bara säga - srsly? Eller, för att uttrycka det med vokaler - verkligen? Ställer du verkligen ansiktsboksanvändning mot datalagring och kommer fram till att det är mer eller mindre samma sak? På riktigt?

Har vi inte kommit längre? Lever jag fortfarande i ett land av digitalt naivitet, där uppfattningen att all data är skapad lika råder oemotsagd?

Nu finns det förstås människor som kopplat sitt ansiktsbokskonto - och än mer twitterdito - direkt in i ryggmärgen och med närmast telepatisk snabbhet uppdaterar världen om varje liten grej som passerar deras uppmärksamhetsfält. Ingen förnekar deras existens. Det håller däremot inte rent logiskt att extrapolera dessa människors nätvanor till en universellt giltig beskrivning av samtliga medborgares förhållningssätt till sina vardagliga aktiviteter, och än mer inte att påstå att eftersom vissa bevisligen aktivt kan leva med att digitalt bevara sin levnads gång så finns det därför en acceptans för att detta ska ske passivt.

Det är månne en retoriskt effektiv logik som håller inför en publik som inte vet vad en talar om, men den är fenomenalt barnslig övrigt. Ett analogt exempel vore att påstå att en läst tre bloggar - låt oss säga Calandrella, Qeruiem och Janne - och att eftersom alla dessa tre är piratbloggar, så är alla bloggar piratbloggar. Ingen förnekar att dessa tre bloggar finns, men det är fortfarande en ohållbar argumentation. Fråga bara Rasmus.

Den gode spanaren använder liknelsen att datalagring är som att klämma foten i dörren, och att ansiktsbokare rutinmässigt klämmer igen dörren om sin egen fot i och med sina digitala aktiviteter. Om det är klämmandet som är liknelsens huvuddel så kan datalagringen liknas med en av staten anställd, utbildad och legitimerad kontrollperson som varje dag besöker folk i deras hem, klämmer fast deras fötter i ett skruvstäd och terroristanklagar varje person som inte frivilligt utsätter sig för denna inhumana behandling.

Det finns en viss nyansskillnad här.

Att folk av egen fri vilja skriver vad de gör eller tänker på för stunden är en sak. En växer ifrån spambeteenden och tvångsmässiga uppgivanden av ens kompletta kontaktinformalia efter ett tag, och impulsen att omedelbart berätta för hela världen - inklusive sin ömma moder - om att en just haft sitt livs sämsta ligg någonsin avtar ganska fort. (För de allra flesta räcker det med en gång. Den pedagogiska processen är brutal ibland.)

Att systematiskt och kategoriskt kartlägga samtliga medborgares elektroniska liv - inklusive de kommunikativa tillfällen som inte blir av - från statligt håll är någonting helt annat. Det är ett statligt maktanspråk som omintetgör alla gränser mellan privat och offentligt som rent sunt förnuft bankar in i folk. När ens resvanor blir föremål för statlig övervakning och arkivering så har det för länge sedan slutat handla om personlig livshållning och glidit in på totalitarismens ack så lättnavigerade områden.

Det är ett vanligt tankefel som vår gode spanare har gjort. Väldigt många tänker sig att det finns en direkt linje mellan personlig livsföring och hur samhället bör regleras lagmässigt - folk gör x, alltså behövs/accepteras lag y. Vi såg det i rent mjöl-argumentet, där en persons samvete inför det egna varat ställdes emot statens rätt att övervaka ens nätvanor. Vi såg det i Ipred-lagen, där argumentet att den bara drabbade "fildelare" motiverade en outsourcing av polisbefogenheter utan guds nåde. Och vi ser det igen här i argumentationen att eftersom vissa är som de är så borde alla tvingas vara som dem i alla aspekter av sitt liv - plus fem.

På väldigt många sätt känns det som att vi borde ha kommit förbi det här. Det har skrivits om rättsstatens grundläggande principer, lagars väsen och det goda samhället i tusentals år nu, men det tycks ändå att så fort en ny teknologi springer in i tillvaron så glöms allt detta bort i en enda lagstiftande handvändning.

Vi borde ha lyckats ta lärdom vid det här laget.

Tydligen inte.

Välan. Detta demokratiska misslyckande ger i alla fall Piratpartiet ett fortsatt existensberättigande. Må detta försvinna innan den dag då jag kan förklara detta för mina barnbarn. -