Internets svarta hål

Det finns ett svart hål på internet. Ett stort svart kommunikativt hål som dyker upp lite då och då, och som envisas med att göra livet ångestfyllt för de kommunikativa. En stor blobb av ingenting som bara väntar på att få negativa konsekvenser när en som minst anar det. Och det är just detta som kännetecknar svarta hål - ingenting.

Det enklaste sättet att uppleva detta kommunikativa intet är att skicka ett mail till någon en inte har kontakt med på något annat sätt. Den där tiden mellan trycket på send och svarsbrevets ankomst är en tid av akut ovisshet - skrev jag in rätt adress, blev jag filtrerad som spam, läser hen ens den inkorgen, har det uppstått ett problem någonstans på vägen? Tills svaret kommer så vet en absolut ingenting om var meddelandet befinner sig i det där stora, mörka, svarta hålet.

(De som känner mig sedan länge kommer nu att inflika att ett brev alltid når sin mottagare, men det är någonting annat.)

Samma princip gäller för alla former av indirekt medierad kommunikation. Så fort en skrivit ner någonting och lämnat detta utom synhåll så försvinner det från ens vetskap - eller, rättare, en slutar ha det i synfältet, och måste lita på att ingen tänder eld på det medan en gör någonting annat än att stirra på det.

Det är inte direkt vänligt mot människor med kontrollbehov.

Här på internet sker massor av sån däringa kommunikation. Varje dag, timme, minut, sekund skickas tusen och åter tusen meddelanden kors och tvärs, och mellan varje avsändande och svarsmottagande så dyker ett nytt litet svart hål upp. Vanligtvis blir det inte särskilt stort, men ibland händer det att vi säger någonting som är viktigare än vanligt och det där svaret som vi fruktat och längtat efter helt enkelt uteblir lite längre än vanligt.

Utan att det direkt finns någon synlig orsak. Eller ens någon orsak alls.

Anledningen till att jag kom att tänka på det här var för att den gode de Kaminski (mer känd som @dekaminski) påpekade att någon hade skickat info om en aktivitet kring det här eventet till mig via ansiktsboken för tid sedan, och att det outgrundligt nog saknades ett svar från mitt håll. Jag blev lite överraskad av att höra detta, då jag inte kunde minnas en sådan inbjudan, och ännu mer överraskad blev jag över att finna att den faktiskt fanns där. Och att jag hade läst den, dessutom. (Och förmodligen tänkt att jag ska titta närmare på den sedan när mer tid gives.)

Jag börjar misstänka att det är mer än ett kommunikativt svart hål inblandat i det här.

Det hela får en att undra hur mycket vi egentligen vet om det däringa internätet som vi använder så ofta och så mycket numera. Fungerar verkligen kommunikationen som den ska, eller drabbas den av små blackouts lite då och då som får saker och ting att göra någonting annat än att lyckas?

Någonting säger mig att vi om trettio år kommer att ha en mycket väl etablerad vardagsvokabulär för att beskriva såna här saker, och att vi alla åtminstone någon gång kommer att ha försökt använda dem för att slippa undan någon slags social situation som vi helst hade velat slippa. En slags uppdaterad version av att hunden åt upp läxan.

Nya tider. Spännande tider. Goda tider?