Diskussionsglidning

Det finns ett fenomen som är extremt vanligt i diskussioner på nätet och som vi alla känner igen när det beskrivs för oss. Ni vet hur det är när vi ser ett fenomenalt inlägg, som är glasklart skrivet, har en början, mitt och ett slut, leder fram till en självklar slutsats, och i stort sett är så där awesome som bara fenomenalt bra inlägg kan vara. Sen ser vi att det har tretton kommentarer, och att det börjar med en diskussion om inlägget men slutar i ett gräl om huruvida Obama har skägg eller inte. Inlägget var kanon, men den efterföljande diskussionen spårade ur.

Det är tragiskt när sådant händer. Särskilt eftersom det händer så ofta - i både bloggar, forum och diskussioner kring fikabordet.

Tricket att ta till för att undvika såna här urspårningar är att lite då och då drämma till folk som avviker från ämnet. Kanske inte med en hel götterdämmerung, men tillräckligt hårt för att den pedagogiska processen ska säkerställa att meddelandet går hem och ämnet fortgår. Det brutalaste sättet är att utesluta avvikare från samtalet (med tillhörande motivering, förstås). Det mildaste sättet är att vänligt uppmana deltagaren att hålla sig till ämnet, och sedan fortsätta som om ingenting. Beroende på situation och trollfaktor så kan ett mellanläge som ligger närmare endera vara mer passande än annars.

Vi känner alla igen detta, och vi känner även igen behovet av modererade diskussionsformer där viktigare saker kan avhandlas under seriösa former. Domstolsförhandlingar, årsmöten, sammanträden i riksdagen - det finns gott om strukturerade mötesformer där talarordning, förhållningsregler och strikt diskursiv disciplin gäller.

I resten av världen gäller dock inte samma disciplin, och det fria ordet råder - på gott och ont. Det goda känner vi alla till, så det behöver inte förklaras. Det onda tar sig uttryck i olika sätt att ljuga, förvanska och vrida på diskussionen på ett sådant sätt att oönskat material jagmenar besvärliga argument inte kommer fram, och diskussionen i stället flyter in på ett sidospår som har med någonting helt annat att göra.

Den helt plötsligt väldigt ömme Strömbäck gjorde ett problematiskt försök till just detta i ett inlägg igår, där hen kallar frihetskamp för "inverterad barnporr". Det är inte problematiskt i och med att hen använder det fria ordet för att försöka fulassociera till ett annat resonemang i en aningen mer infekterad debatt - det är fortfarande hen som anser att fri kommunikation som är problemet, trots allt, och dylika fulknep kan avväpnas rätt fort genom att berätta för folk hur de ser ut. Nej, problemet är av mer ontologisk och omedelbart relevant natur.

Vad tusan är motsatsen till porr?

Vi känner alla igen porr när vi ser det. Men motsatsen till detta - hur, vad, varför?

Det hela lämnar mig ingen ro. Den mest omedelbara lösningen tycks vara att klassa större delen av existensen som antiporr, men det duger inte i längden. Det måste finnas någon slags ingång att kunna haka fast vid för att kunna vända begreppet mot sig självt - det följer av hur språket fungerar. Ändå blir det bara märkligare och märkligare ju mer en tänker på det.

Välan. Grundregeln i en rationell debatt är att goda argument bemöts på logiska grunder, och dåliga sådana kastas ut genom dörren så fort och så hårt att vinddraget börjar dofta. Hur intressant fenomenet med porrens icke-existerande motsats än är så är det inget bra argument - även om det är en sidodiskussion som förmodligen kommer att nå teologiska proportioner om en tänker för mycket på det.

Så. Nog om diskussionsglidningar nu. Vi har viktigare saker att göra, och har inte riktigt tid att ta barnsliga och omogna utspel på allt för stort allvar.

Håll ögonen på bollen. Den rör sig väldigt fort numera.