Skepp ohoj!

Det närmar sig inte riktigt horisonten ännu, men det sista seglet är trimmat, det sista däcket svabbat, den sista hårddisken lastad och den siste frivillige sjömatrosen flattrad. Inom kort är det dags för avfärd för vårt mest bokstavliga av flaggskepp, Arwen, som kommer att åka från Strömstad till Oslo via Malmö, och stanna upp vid diverse hamnar under färden gång för att möta både pirater, lokalbefolkningar och - om möjligt - lugna vatten.

Vi pirater säger väldigt ofta att vi levererar på det vi lovar, och det gör vi genom att engagera sådana eldsjälar så som Marie och Egil, våra shanghaiade matroser. Vi lovade ett piratskepp - här har vi ett piratskepp! Se bara:



Och inom kort kommer den att besöka en västkust nära dig.

Nu kommer vissa säkert invända att det bara är en båt, men det är lite kortsynt. Det är förvisso en båt, men det är också en idé omsatt i praktisk handling, som lyckats gå från "tänk om"-stadiet till planeringsstadiet till - i det här fallet - ett lite mer flytande stadium.

För om det är någonting vi kan så är det att omsätta saker i praktisk handling. Och inom kort kommer denna praktiska handling att vara skådeplatsen för en mer legendarisk sådan. Om vi lyssnar tillräckligt noga så kan vi på avstånd höra Lasse i Gatan skakar i sina galoscher, - för här kommer Piratpartiet!

Det är lite för historiskt för att missa. Egentligen.

Så häng gärna på, medan du fortfarande har chansen!

Jag, kulturskapare

Jag är en kulturskapare. Jag producerar kultur. Du tittar på den just nu, och när jag nu närmar mig mitt tusende publicerade inlägg så är det inte helt orimligt att kalla mig en etablerad kulturskapare. Således har jag ett direkt intresse i upphovsrätten, eftersom det är mina rättigheter det rör sig om, och alla försök att säga någonting annat är ett direkt försök att frånta mig dessa rättigheter.

Detta är givet, och inte särskilt kontroversiellt. Jag tror till och med en viss Per borta på Netopia skulle hålla med om detta.

Som ensam kulturskapare i min klass är det förstås svårt att driva igenom sina rättigheter på egen hand, och därför är det bra att jag har olika organisationer av diverse slag som aktivt arbetar med att driva igenom dessa och se till att de förblir reellt genomdrivna när de väl blivit det. Det skulle ju onekligen bli mycket cykel och lite verkstad om jag vore tvungen att flänga land och rike runt för att se till så att mina rättigheter inte i praktiken avskaffades över en natt. Och jag har en känsla av att världen har mer nytta av mig som bloggare än som lobbyist i egen sak - även om jag nu känner att jag måste göra det ändå.

Ty även om jag är tacksam för att jag som rättighetsinnehavare kan ägna mer tid åt att skapa saker att ha upphovsrätt till än annars, så känns det som att det börjar gå lite för långt nu. Det verkar nämligen både extremt och drakoniskt att jag ska kunna gå till domstol för att kunna kräva en husrannsakan hos någon som kanske eller kanske inte inkräktat på mina rättigheter; det känns lite överdrivet att förespråka total avlyssning av internet i syfte att fånga folk som eventuellt olovligen tar del av mina verk; det lämnar dessutom en synnerligen besk smak i munnen att ännu värre saker förespråkas i mitt namn - och, än värre, som någonting som ligger i mitt intresse som kulturskapare.

Det finns ett gammalt talesätt att det alltid finns en stor risk att det en försvarar går förlorat i ens kamp att försvara det, Så även här. Ni ser, mina skapade kulturella verk kan enbart och endast konsumeras och avnjutas i ett öppet och demokratiskt samhälle, och om försöket att dra mina rättigheter ännu längre mot sin spets fortsätter så försvinner min kulturella - och, förvisso, även ekonomiska - marknad. Vilket gör mina rättigheter brutalt värdelösa när kritan väl lämnat pappret.

Än mer så är detta försök att hävda mina rättigheter ironiskt nog synnerligen respektlöst mot mig som rättighetsinnehavare. I mitt namn forceras den ena gränsen efter den andra, under mina rättigheters fana monteras ett otal av mina och mina medmänniskors andra rättigheter ned, och allt detta under jubel om att vi rättighetsinnehavare borde vara tacksamma över detta korståg mot den senaste upphovsrättsliga väderkvarnen.

Jag kan inte annat än att tycka att detta är allt annat än att respektera mina rättigheter, i ordet "respekteras" många betydelser.

Jag är en kulturskapare. Jag är en aktiv medlem i Piratpartiet. Och jag är synnerligen trött på att få höra att mina rättigheter används som slagträ för att demontera det öppna och demokratiska samhälle som utgör grundförutsättningen till att kulturskapande över huvud taget ska ha någon mening.

Det är hög tid att sätta P för denna orättfärdiga respektlöshet.

Hemlig aktivism

Vi har satt upp en Piratpartiet-flagga från vår balkong, och jag blir alltid en smula gladare varje gång jag ser den. Inte bara för att jag får ett MacGyverpoäng för varje dag som går utan att min egenhändigt konstruerade flaggstång går sönder, utan även - och mest - för att jag känner mig hemma när jag ser den. Inte bara rent fysiskt - den hänger ju ändå trots allt från balkongen - utan även på det där mer svårdefinierade, emotionella planet. Den är lila, den är hemma; precis som jag.

Jag var ute i fält och satte upp affischer igår, och medan jag satte upp en av dem så kom ett par personer fram och talade med mig. De undrade vad detta märkliga piratparti är för något, vad vi står för och vad vi kommer att göra när vi kommer in i riksdagen. En av dem hade just läst att Pirate Bay blivit blockerat - igen! -, så vi kom rätt fort in på det, och på farhågan att det inte kommer att stanna vid TPB och att även andra sidor kommer att försöka blockeras framöver. Vi diskuterade detta ett tag, innan de kom ihåg att de var på väg någonstans och fortsatte ditåt. Idéer och nyheter färdas tydligen fortare än min kämpande och kampanjande cykel.

Det var en dag att minnas, igår. Inte bara för alla flashbacks tillbaka till samhällsplaneringstiden av min utbildning, det lite ibland smått lönlösa letandet efter legitima platser att affischera på eller för den synnerligen legitima ursäkten att leta upp platser en aldrig varit på tidigare - utan även för den där känslan av att vara i rörelse, en del av en rörelse. Och, än mer, känslan av att komma inom synhåll för hemmet och inse att en egentligen varit hemma hela tiden.

Jag undrar om aktivister från andra partier känner detsamma. Om de verkligen tar sig tid att ge sig ut i fält och undersöka stadsbildens alla vinklar och vrår, titta närmare på de där områdena de inte är i annars; pratar med folk på stan om sina egna frågor och inse att de ibland är mer informerade om dem än en själv, och att det därför är viktigt att lyssna på dem mer än bara för att det ser bra ut att verka göra det.

Jag undrar om de känner att de gör det de hade gjort ändå, fast med mer stöd och mer effekt än om de hade gjort det ensamma.

Jag undrar om de känner att de får vara sig själva. Om de känner sig hemma. På riktigt.

Hej Piratpartiet.

Jag är hemma.

Flattr

Aye, så nu har även jag gått och blivit flattrare. För tillfället har jag bara en stor knapp som syns till höger (om du är inne på själva bloggen, that is) som det går att trycka på om en gillar det som vanligtvis står att läsa här.

Jag skyller det hela helt och hållet på Marie. Utan pardon. Så flattra henom också, om och/eller när ni ändå är igång. -

Internet är en fluga

I en galax långt långt borta sade någon för länge länge sedan att internet är en fluga. Vilket för oss i dagsläget är en fruktansvärt obegriplig sak att säga (även om vi tar med i beräkningen att den som sade det efter hand preciserade att internet var en fluga i ett mycket specifikt diskursivt avseende). Internet, en fluga? Vad menas med en fluga, och hur, och varför?

Precis som med flugmetaforen så måste även andra metaforer som används om och för internet preciseras. Jag tänker här försöka mig på att göra just detta med fem metaforer som ofta används om internet: internet som plats, som medium, som gemenskap, som livsåskådning och som infrastruktur. För att göra det enkelt för oss tar jag dem en i taget.

Att säga att internet är en plats är förstås intuitivt uppenbart, eftersom det onekligen finns saker att hämta på och från internet. Problemet med internet som topos är att metaforen dör en smula när en börjar precisera den - om det är en plats, vad är då dess relation till andra platser, och hur tar en sig dit? Och hur tar en sig omkring på den när en väl är där? Och när en lämnar den, vart tar den då vägen? Går det ens att lämna den?

Det största problemet med påståendet att internet är en plats är förstås ordet "en". Vi vet ju alla att - om internet är ett topos - så är den åtminstone två platser, med som minst en minimal avgränsning mellan den sida du är på just nu och alla andra sidor. Transportmedlet mellen där-du-är och där-du-inte-är är dock fenomenologisk teleportering, dvs omedelbar förflyttning till synes utan att passera eventuellt mellanliggande rum, så att försöka avgränsa ens nuvarande position gentemot andra blir med andra ord en funktion av ens uppmärksamhet. Och det kan inte riktigt sägas vara en fungerande bild av någonting om det försvinner så fort en inte tittar på det.

Att säga att internet är ett medium är också ett något problematiskt påstående. Inte minst i och med ordet "ett", där det återigen finns vissa problem med att påstå internet vara en totalitet av något slag. Internet som media är dock en intressant tanke, eftersom varje användning av någon slags media - vilken sort som helst, från runsten till gåsfjäderpenna till augmented reality - kräver någon form av anpassning från dess användare. Vilket då får oss att behöva ställa frågan: vilken slags anpassning kräver internet som media från oss användare? Och är denna ett pris värd att betala? (Svaret är förmodligen "ja", men det är värt att ställa frågan i syfte att reda ut exakt vad vi gör när vi gör det vi gör med internet.)

Att säga att internet är gemenskap - inte "en" gemenskap, utan gemenskap som sådan - är förstås sociologiskt missvisande. Det vore lite rättare att kalla det en gemensam social miljö där både gemenskap och trätobrödraskap uppstår, ett socialt fält där vänner vänskapar och där fiender krigar. Det är, med andra ord, en god representation av mänsklighetens inneboende oförmåga att både komma överens och att inte göra det, med den stora skillnaden gentemot tidigare sociala miljöer att de ögonblick då gemenskap uppstår så kan denna sprida sig långt bredare och långt fortare än innan.

Att säga att internet är en livsstil eller en livsåskådning är inte heller helt oproblematiskt, då detta missar vissa aspekter av helheten. Det är förvisso sant att den som internätat sig väldigt mycket och ofta intar en radikalt annan syn på världen än de som inte gör detta, men denna skillnad i syn är bara en beskrivning av internets konsekvenser, inte nödvändigtvis av dess väsen.

Att säga att internet är infrastruktur - här kan vi möjligtvis tala om "en", i alla fall än så länge - leder dessutom inte helt rätt det heller. Det ÄR förstås infrastruktur i rent materiell bemärkelse, men på samma sätt som en väg av asfalt så gör den inte så mycket i sig själv. Den liksom bara är i väntan på att nästa paket - som skulle kunna bara bilformat - ska passera, men bortom att den möjliggör snabb och billig kommunikation så gör den inte så mycket i sig självt i standbyläge.

Jag har nu nämnt fem metaforer för internet, och kritiserat dem alla  Den som vill vara elak skulle kunna fråga mig om vilken jag föredrar mest, och då skulle jag utan att tveka ens det minstaste lilla dyft svara: alla, så länge de används tillsammans.

Lika uppenbart som det är att internet inte är fluga eller ett system av tuber, så är det uppenbart att det är både topos/plats, media, social samvaro, livsstil/livsåskådning OCH en infrastruktur. Samtidigt. Och att om vi ska förstå internet och dess användare så måste förstå dessa på alla dessa sätt, både var för sig och i förening. Så om vi ska sammanfatta internet i en enda mening så får det bli så här:

"Internet är en plats där den medialiserade vardag vi alla lever i och som formar allas vårt sätt att se på världen formas genom att möjliggöra förflyttandet av information långt snabbare och billigare än vad tidigare generationer kunnat."

Vilket kanske inte låter särskilt sexigt. Men tänk så här - du vet vad internet är, du vet hur awesome det är, och nu har du fem medvetna vinklar som du i detalj kan beskriva exakt hur awesome det egentligen är. Den stora poängen med det här inlägget är att det inte är vare sig lönt eller värt det att reducera det till endera av dessa enbart, utan att det alltid är alla samtidigt.

Välkommen till internet. Det vägrar vara en fluga, det vägrar att falla under en enkel enhetlig definition, och det vägrar, på så många olika plan, konsekvent att vara "en".

 Det är inte underligt att vi i Piratpartiet älskar det. Och att makthavare med lite äldre själar inte riktigt vet hur de ska hantera det; de må veta hur de ska knyta en fluga, men att handskas med någonting som inte riktigt är en fluga. -

Den sexuella rävsaxen

Det finns vissa saker jag sällan funderar på, och sex är en av dem. Ändå skuffade en kombination av Mikus senaste potpurriinlägg i kombination med Tanjas och Johannas inlägg om tjat, samt ett kortare meningsutbyte med Klara mig att tänka åt det hållet. Efter en stund kom jag fram till att det hela är någonting av en rävsax, och att en gör fel vad en än gör eller inte gör.

Eller, rättare, vem man är eller om man inte är. Om ni ursäktar misshandeln av språket.

Ty när en man är i farten med en kvinna så är det hela ett utslag för att mannen som bärare av patriarkatet utnyttjar sin privilegierade ställning för att med någon slags implicit våld få sin vilja gjord över kvinnan. Eller så är han bara ute efter sin egen njutning och bryr sig inte om hennes. Eller så är han oförmögen att tillfredsställa hennes begär. Vilket är både fel och fail.

Och när en kvinna är i farten med en man - icke att förväxla med det ovan sagda - så beror det på en internalisering av samma patriarkala struktur, vilket i sin tur leder till att patriarkatet förevigas genom den sexuella akten. Eller så är hon inte tillräckligt villig. Eller inte tillräckligt, rent generellt. Vilket är både fel och fail.

Nu skulle en förstås kunna svara att dessa två framställningar baserar sig på en feltolkning av vad det här med patriarkatet består av, och att det hela egentligen rör sig om överindividuella strukturer som vi socialiseras in i via vårt konstanta umgänge med en allt mer medialiserad miljö där sex och vulgärfeminism ständigt är på tapeten, men det vore att göra det lite för lätt för sig. Det skulle vara att sätta kartan över terrängen, och förringa att det finns riktiga människor som tänker riktiga tankar och hyser riktiga farhågor av den typ skissas ovan.

Även om det finns en synnerligen väl utvecklad feministisk diskurs rörande sex så hjälper inte det riktigt de verklighetens folk som går omkring och deltar i den sexuella neurosen. De har sex för sällan, på fel sätt, med fel personer och förmodligen med fel teknik också. Om det är riktigt illa så är det fel på dem som kropp också, och inte bara som person; för liten, för stor, för lång, för smal, för kort, för tjock, för på, för av eller bara för mycket. Det viktiga här är inte det att det finns svar på de frågor och neuroser som folk går omkring och har, utan det faktum att de går omkring och har dem - nu, idag, utan att kunna komma undan. Sex är överallt, utan pardon.

Vad värre är så är det fel att inte ha sex också, så att frivilligt dra sig undan och bara säga screw this åt hela neuroskomplexet fungerar inte det heller - i alla fall inte om en vill slippa undan sjukdoms- eller märklighetsstämpeln. Att vara asexuell fungerar bara delvis, eftersom en måste interagera med tusen olika sorters sexuella människor och på något plan förstå vad de håller på med för att förstå dem. Vilket innebär att - wham! den sexuella rävsaxen slår igen och drabbar precis alla. Vad folk än gör, och hur de än gör det, och varför de än gör det, så gör de fel. Är fel.

Vare sig de har sex eller inte.



Nu skulle vi kunna säga att det vore en bra idé om folk släpade iväg sig till biblioteket och började läsa Foucault och Butler och gänget och fick sig någon slags insikt i problematiken, men sådana uppmaningar tycks (historiskt sett) vara brutalt värdelösa. Och dessutom spä på problemet genom att ge folk dåligt samvete eftersom de inte gjort det än. Vilket inte direkt hjälper.

Det första steget mot något av en positiv utveckling torde vara att erkänna att det hela faktiskt ÄR ett neurotiskt komplex, och att det är långt mer komplicerat och omfattande än vad vi till en början kanske tror. Inte nödvändigtvis att inte fortsätta ha det, men väl att erkänna att det är mer inblandat än ett enkelt "de e bar å åk". Det verkar vara en bra utgångspunkt för att ta sig ur denna rävsax, om någon. -

Ett kort uppmärksammande

Ibland skriver jag långa saker. Ibland skriver jag korta. Idag är det dags för ett kort skriveri - ett kort uppmärksammande.

Det första att uppmärksammas är ett Livbåtsinlägg som jag fått nys om via Marie och Elis. Ett synnerligen läsvärt inlägg som är skrämmande aktuellt även i dessa valtider - särskilt i dessa valtider, där de parallella verkligheter vi lever i blir brutalt synliga.

Det andra är ett par nischade bloggar som kanske inte får den uppmärksamhet de behöver. Dels Kampanj, som är en ständig källa till inspiration och en något underskattad läsning rent generellt; dels Örebrobloggen, som alldeles nyss skrivit ett mästerligt inlägg om varför du som enskild individ är valrörelsens viktigaste beståndsdel; dels A6aktivism som, både trots och på grund av sin sporadiska uppdateringsfrekvens, behöver fler läsare; och till sist Tankefel, som kanske eller kanske inte behöver fler författare.

Det tredje är att det var länge sedan jag körde en postrockvideo helt okynnes, så nu gör jag det. Det gäller ju, som de konservativa säger, att hålla på traditionerna - särskilt som det är en video som synnerligen väl förklarar det här med den unga generationens mentalitet:

Fulargument

Det är nu midsommardagsmorgon, och jag anar att många huvud värker både av nya tankar och nya farhågor inför framtiden. Eller bara rent generellt. Eller bäggedera. I alla fall så lär mycken fulsprit vara slut vid det här laget, så vad vi vakna bloggläsare får ta till är några fulargument i stället.

Ett fulargument som jag gått omkring och funderat på i några dagar nu är detta. Det ser i sammanfattad form ut ungefär så här:
1. EU har i och med Lissabonfördraget fått nya kompetensområden.
2. Internet sägs vara farligt för folks mentala hälsa.
3. ?
4. Profit!

Steg tre och fyra må vara lånade från en känd South Park-sekvens, men det ligger faktiskt mer i detta än rent lulzvärde. Det ligger nämligen i alla arguments natur att de alla har någon form av [profit] inbakade i sig, eller åtminstone låtsas göra det. Det kanske verkar lite märkligt, men tänk så här - vad är det för slags argument som inte innehåller några meriter eller fördelar? Vi skulle kunna bli filosofiska och börja tala om syllogismer och induktivt bärande argument, men eftersom jag är mer av en retoriker så kan jag med en gång kalla dem vid deras rätta namn: dåliga argument.

Om argumentationen inte innehåller någon slags positiv aspekt så fungerar den inte. Problemet med argumentationen ovan är att steg tre vanligtvis brukar innehålla någon slags koppling mellan de tidigare stegen och den slutgiltiga vinsten. I det här fallet får vi dock frihet från det rent logiska sambandet mellan delarna, och lämnas därför att fritt fylla i exakt hur den eventuella vinsten följer ur det sagda. Vilket i och för sig är vänligt gjort, men det är samtidigt fult argumenterat eftersom internets synnerligen obekräftade inverkan på befolkningens mentala hälsa inte riktigt har någonting att göra med Lissabonfördragets utformning, syfte, funktion eller omedelbart tänkta tillämpning att göra.

Vi lämnas alltså att på egen hand fylla i sambandet mellan ett löst påstående om att internet är farligt, ett annat (om än inte lika löst) påstående om att EU fått nya befogenheter i och med Lissabonfördraget, - och steg fyra, vinsten, anledningen till att vi nickar instämmande. Om vi nu, hypotetiskt sett, inte skulle veta särskilt mycket om antingen internet eller fördraget i fråga så skulle vi nästan kunna falla i fällan att tro att det finns en koppling mellan det hela, och att den argumenterande föreslår någon slags positivt alternativ. Om vi dessutom inte känner till hur argumentation fungerar så kanske vi eventuellt faller i fällan att på egen hand fylla i så många argument för att denna koppling finns att det blir omöjligt att inte se den.

Vilket inte är helt vänligt gjort. Egentligen. Jag tror det vardagliga begreppet för ett sådant förfarande är "att luras".

Det gäller alltså att hålla koll på tre saker. Den första är vad argumentationen utlovar som [profit] - det är alltid något, även om vi inte håller med om det. Det andra är vad argumentationen handlar om, rent konkret. Det tredje är hur argumentationen framställer det som att dessa saker hör ihop, och på vilket sätt det föreslagna alternativet - vad det än är - egentligen förhåller sig till vad som egentligen är bra för en själv, och om det ens är möjligt att åstadkomma detta utifrån det argumentationen handlar om.

Verkar det komplicerat? Tänk då så här:

Sommarplågorna breder ut sig som en rysk böldpest så här års, och tusentals människor blir närmast mordiska av sig när de hör sådana. I den senaste revideringen av EU:s konstitution fick EU befogenheter att göra fler saker än tidigare. Vad planerar EU att göra mot sommarplågeplågan?

Eller varför inte så här:

Sommarplågorna breder ut sig som en rysk böldpest så här års, och tusentals människor blir närmast mordiska av sig när de hör sådana. Sedan Bingolotto bytte programledare så har många nya moment dykt upp i programmet. Vad planerar Bingolotto att göra mot sommarplågeplågan?

Eller så här:

Sommarplågorna breder ut sig som en rysk böldpest så här års, och tusentals människor blir närmast mordiska av sig när de hör sådana. Sedan införandet av FRA-lagen har FRA som myndighet fått fler befogenheter, däribland att övervaka samtlig elektronisk kommunikation som pågår i riket. Vad planerar FRA att göra mot sommarplågeplågan?

Visst känns det en smula som att det där utlovade positiva - att slippa sommarplågorna - inte riktigt kan uppstå som ett resultat av vare sig EU:s, Bingolottos eller FRA:s agerande?

Gott. Då är du numera officiellt bepansrad mot en viss typ av fulargumentation, och kommer garanterat att tänka ett varv extra när du ser officiella talespersoner använda den här typen av skojeri i officiella sammanhang. För du går väl inte på vad som helst, eller hur?

God midsommardagsmorgon!

Mysargument

Nyheter24 skrev ett reportage om argumentation, och då om udda argumentation till på köpet. De lyckades hitta en av våra paddor och gjorde en nyhet på den. Vilket antyder att det antingen är mer nyhetstorka än vanligt (vuvuzerlorna till trots), eller på att vi gått och blivit intressanta igen. Jag föredrar då den senare tolkningen, smått partisk som jag är.

Likväl. Paddan (piratepad -> padda) är ett arbetsdokument/kladdpapper med rubriken "Udda argument för att rösta PP till riksdagen", vilket antyder att den innehåller udda argument som kan användas för att motivera någon att rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet i höst. Eller bara udda argument rent generellt. Det hela är egentligen ingenting annat än en samling möjliga men förmodligen olämpliga svar på frågan "varför ska en rösta på pp?".

Som retoriker tycker jag att både uppmärksamheten (tack Nyheter24) och argumenten är störtroliga. Efter att ha läst på massor om retoriska situationer och entymem och effektiv argumentationsbildning för olika situationer och annat torrt så är det stor humor att applicera samma kunskaper på mindre seriösa sammanhang, bara för att se hur det går.

De gamla grekerna brukade försöka sig på att hålla hyllningstal till så obskyra och till synes ohyllbara föremål som möjligt i vardagen - tänk i termer av dörrkarmar, grus, soffkuddar och andra till synes inte helt uppseendeväckande föremål - och vi pirater fortsätter samma retoriska tradition genom att starta en padda med tusen argument på temat "udda argument". Hur långt ut på en gren kan en gå innan den metaforiska argumentationstråden brister? Och hur kul kommer vi att kunna ha innan vi storknar av skratt?

Nu skulle en kunna tänka sig att vi rasar över att Nyheter24 letar upp våra kladdpaddor, men det är inte riktigt så vi gör saker. I stället ser vi det hela med humor, värme och - indeed - en hel del udda argumentation kring det hela. Så där som vi gör när vi ser saker vi gillar.

Ibland blir jag nästan lite förälskad i det här partiet. Ibland.

Och på tal om glada saker - glad midsommar, allesammans!

Frank Klepacki är ett geni

I mitt ständigt pågående försök att utbilda världen ingår det ett visst moment av lek. Eftersom det gör det så kan jag skriva ett inlägg med rubriken "Frank Klepacki är ett geni", och sedan använda denna rubrik för att åskådliggöra ett visst sätt att se på världen. Helt okynnes.

Det finns olika sätt att reagera på påståendet att den gode Frank är ett geni. Ett av de mindre självklara är att fråga sig vad det innebär att den som gör påståendet gör just detta påstående just här och nu. Av alla möjliga saker som personen i fråga skulle kunna säga - eller kanske mer specifikt vad denne förväntas säga - så säger hen just detta just nu. Av alla de tusentals modaliteter som ligger latenta i hens position i diskursen - förlåt. Av alla de saker som ligger i lur och väntar på att sägas så dök just detta påstående upp. Varför just det, varför just här, varför just nu?

Om vi vore i en konversation så skulle det kunna vara utfyllnad i stället för en pinsam tystnad, eller någonting som föser konversationen i en ny riktning, eller ett försök att inte säga någonting annat, eller kanske ett svar på frågan vad jag tänker på. Detta är dock en bloggpost, och den verkar inte direkt vara ett svar på någonting särskilt, så det verkar som om det inte är helt klart exakt varför detta sägs i just det här läget. Frank har inte nämnts i något tidigare inlägg, är inte direkt den typen av kändis som kommer på tal helt spontant utan anledning och är på det stora hela ett ganska oväntat moment. Foucault, Derrida, till och med Cicoux hade varit mer väntade namn (med tanke på hur ofta de nämns, om än i förbigående), men Klepacki?

Varför? Vad är motivet bakom detta uttalande, och i vilken situation sägs det?

Och hur kommer det sig att bloggförfattaren valde just den 24:e juni att berätta detta på? Varför inte den 23:e eller den 25:e? Av alla de datum och tidpunkter - mitt i natten, liksom - som det hela kunde ha publicerats på, så varför just denna? Vad fick författaren att välja just här, just nu?

Varför ansåg författaren att just den här tidpunkten och inte någon annan av de bokstavligen miljontals andra tidpunkter som står till buds vara den mest lämpliga?

Och vad är det som sägs? Att den gode Klepacki är ett geni? Varför är detta viktigt att säga, av alla saker som skulle kunna sägas? Är Franks status som geni ifrågasatt? Är det väl etablerat men på väg att börja falna? Är det vad eventuella åhörare i all egentlighet börjar kräva att få höra?  Skulle någon slags informellt straff utdelas om det inte sades?

Vad är egentligen grejen med att den talande påpekar att Frank är ett geni?

-----

Nu kanske ni efter det här bombardemanget frågor undrar varför ni kan läsa detta på Live. Om vi utgår från att vi redan gått igenom det bombardemang av frågor som ni ser ovan på den här bloggposten, så kan jag i all korthet säga så här: för att det är sådana frågor som behöver ställas inför varje uttalande våra motståndare gör. Det finns alltid ett otal saker de skulle kunna säga i stället för vad de säger, och det blir därför viktigt att tänka på att det finns en anledning till att de säger det de faktiskt säger,

Det ligger vanligtvis i situationens natur att de säger det de säger - och då får vi ta oss an att försöka förstå situationen i fråga innan vi rusar iväg för att formulera ett svar på det sagda. Om det är i svar till någon annan så gäller det att veta till vem, vem denne är, varför de samtalar med varandra - vad är situationen, varför uttalar de sig?

Det ligger oftast i tiden att folk säger det de säger - och då måste tidsandan förstås. Om det är en årsdag, om någon nyss har dött eller om det är många som talar om samma sak så faller det sig naturligt att folk hakar på. Vanligtvis är det förstås inte lika uppenbart vad det handlar om, men många funderar både länge och väl på när de ska säga det de säger, och det är sällan en slump att saker sägs när de sägs.

Och så, till sist, vad sägs? Kanske en banal fråga, men med tanke på att den talande hade kunnat säga så väldigt mycket annat - well. Någonting i dennes syn på världen fick det sagda att verka viktigare att säga än allt annat, och vad detta än är så är det viktigt att ha ett hum om det.

Det kanske eller kanske inte behöver sägas, men folk säger inte saker rent slumpmässigt - i alla fall inte i mer formella sammanhang. Folk har som regel anledningar både till att uttala sig, till när de uttalar sig och till varför de uttalar vad de uttalar. Och om vi förstår dessa så kan vi som regel förstå även vad det är de försöker säga - vilket kanske eller kanske inte framgår av det sagda.

-----

Nu har jag begått synden att ha skrivit samma inlägg två gånger i samma inlägg. Nu skulle vi kunna fråga oss varför i hela friden jag gjorde mig besväret att göra det, när det räcker med en gång -

Tydligen så tyckte jag inte att det räckte med en gång. Och om ni nu frågar mig varför jag inte tyckte det så kommer jag att svara med att syftet med det här inlägget är att göra ditt förhållande till skriven text lite mer nyanserat än innan. När du läste det första gången så kanske du nickade instämmande och tänkte att det nog ligger någonting i det här; när du läste det andra gången så undrade du förmodligen varför samma sak dök upp igen; och nu när du läser det för tredje gången så kanske du hytter med näven åt mig för mina till synes elaka pedagogiska metoder.

Likväl. Vi använder väldigt mycket retorik i Piratpartiet - det ligger i sakens natur, i och med att vi kommunicerar - så jag tänkte att nu är ett lika bra tillfälle som något att utbilda mina kollegor en smula om retorisk analys, utan att för den skull behöva gå den tråkiga vägen med alla jobbiga ord och stuffs.

Om jag lyckas är en öppen fråga, som kräver en annan slags analys för att besvaras. Jag tänker dock avsluta det här inlägget med ett kort påstående:

Frank Klepacki är ett geni.

Till Anne

Anne säger i ett inlägg idag att det här med att valkampanja är en lagsport. Och det är helt sant - det är helt omöjligt att kampanja ensam, och dessutom fruktansvärt frustrerande för den som ändå försöker. Det behövs både lagspelare och lagspel för att uppnå konkreta resultat, och en av de mesta lagspelare vi pirater har är Anne.

Det finns inom varje organisation en tendens att sätta sig ner och vara nöjd med saker som de är. Även om saker och ting är som de är som ett mellanled mellan två saker och aldrig var menat att vara för evigt så tenderar folk ändå att börja tänka att, jo, det här är nog rätt bra trots allt. Och varje gång detta börjar ske inom Piratpartiet så kommer Anne och drämmer till folk med ett flygblad och säger åt alla det är dags att börja röra på påkarna.

Vilket det alltid är, och det är därför Anne är så viktig för oss. Om vi inte hade dig farandes fram och tillbaka som en inspirerande studsboll land och rike runt så skulle vi väldigt snart försoffas, och så kan vi ju bara inte ha det.

Det känns dock en smula som att vi inte riktigt uppskattar denna välgärning tillräckligt högt, så därför tänkte jag skriva ett inlägg som egentligen bara säger en enda sak: Anne, du äger, och om någon förtjänar att kallas för hederspirat så är det du!

Vi tycker om dig. Glöm inte bort det.

Ett brev till Beatrice

Närhelst jag ställs inför en ny uppgift som involverar andra människor så blir jag lite nervös att folk ska komma på mig med att inte riktigt veta vad jag talar om. Jag har fått mig ett rykte om mig att veta en massa och vara generellt kunnig och sånt där, men det hjälper inte riktigt mot tanken att det stora avslöjandet av ens inneboende inkompetens ska inträffa - det gör det snarare lite värre. Ju högre ens rykte flyger desto hårdare låter det när det gör sällskap med valen och blomkrukan mot marken.

Vanligtvis brukar dessa tankar skingras rätt fort när jag väl kommit igång med detta nya som ska kommas igång med, men det går inte att komma ifrån att en ibland känner sig lite underkvalificerad för det en håller på med. Världen är ju trots allt ändå rätt stor, och innehåller tusen och åter tusen saker som en inte tänkt på men förmodligen borde ha tänkt på. Det skulle mycket väl kunna vara så att en konsekvent går omkring och missar en fundamentalt viktig sådan sak utan att veta om det. Det är det vanligtvis inte, men det skulle kunna vara!

Jag har på sistone börjat ana att jag balanserar någonstans på gränsen mellan sund självkritik och dåligt självförtroende, och att det bästa sättet framåt är att fortsätta som nu fast med lite mer av det ena och lite mindre av det andra. Vilket inte riktigt är vad jag kan säga om dig, som tycks vara den totala motsatsen till mig. Dvs en sådan som fortsätter som om inget, med högt självförtroende och en självkritik som - om jag ska vara ärlig - i storlek liknar Weimarrepublikens framtidsutsikter anno 1932.

Detta har ännu en gång försatt dig i blåsväder, i form av ditt förslag om att göra det lättare att sätta upp övervakningskameror. Det är ingen hejd på ditt självförtroende, men så inte heller på kritiken som riktats mot dig.

Men det är ingen fara, Beatrice! Lösningen är i sikte och inom räckhåll! Eftersom vi tycks vara varandras motsatser när det gäller att värdera vår insats i denna stora värld så vore det mer än passande att vi samarbetade om att vara justitieminister ett tag. Du står för den handfasta handgripligheten som behövs för att få saker och ting gjorda, så står jag för den lite mindre handfasta eftertänksamheten som ser till så att förändringen och förbättringen portioneras ut i lagom stora doser så att ingen behöver oroa sig över att det går för fort åt rätt håll.

Det kanske höjs röster om att du inte riktigt förstår hur det här med hur grundläggande rättssäkerhet fungerar, att du visar oroväckande stora brister när det gäller att se skillnad på lagstiftning som var naturlig i DDR och sådan som är helt främmande för svensk rättstradition, - vissa kanske till och med säger att du bör avgå med omedelbar verkan. Oroa dig inte för dem - tillsammans kan vi förklara att du bara är en liten människa som råkat halka in ett sammanhang som är lite för stort för dig, och att du från och med nu kommer att bli en mer ödmjuk och rådfrågande personlighet.

Tillsammans kan vi fortfarande rädda läget och vrida det till vår fördel. Vad säger du, Beatrice - ska vi slå våra motsatta personligheter ihop och tillsammans slå världen med häpnad?

Jag frågar i all vänlighet, men tänk inte för länge på mitt erbjudande. Ty skuggan från både valen, blomkrukan och din tid som minister börjar bli större och större, och jag vet inte hur länge jag kommer att kunna vara till hjälp. -

Mvh
Johanna Drott
Mindre funktionär, Piratpartiet

En lugn och sansad debatt, you say?

Jag såg alldeles just en film där världen inte riktigt var så som den såg ut att vara, där systemets hemliga agenter ständigt övervakade en och där bara den som aktivt frigör sig själv kan hjälpa till att frigöra mänskligheten. Lägg därtill att solglasögon spelade en synnerligen märkbar huvudroll, och du kan säkert redan nu börja gissa vilken film det var.

Du skulle kunna bli förlåten om du gissade The Matrix, särskilt eftersom kombinationen av metafysisk skepticism, frigörelse från systemet och solglasögon onekligen är väldigt typisk för just den filmen. Dock gjordes någonting som skulle kunna kallas för en föregångare eller - om vi vill vara elaka - originalet redan 1988 av den ömme regissören John Carpenter - They Live. Det finns vissa skillnader mellan vilka verkligheter som folk flyr till och från i de olika filmerna, men grundpremissen är densamma: saker är inte som de ser ut att vara, och bara ett litet fåtal individer med tillgång till särskilda egenskaper kan se saker som de verkligen är.

Nu lägger förstås Matrix mer krut på det rent metafysiska och They Live på det ideologiska, men det går inte att komma ifrån att det gemensamma temat är vårt förhållande till verkligheten. Jag tror nog dock att det rent retoriskt går hem bättre att säga att det är verkligheten själv det är fel på, snarare än på den ideologiska understruktur som formar det agerande som möjliggör den vardag vi lever i. Inte bara för att den förra vinkeln undviker att alienera folk - att kritisera en ideologi tenderar ju trots allt att ha en viss negativ inverkan på folk som ansluter sig till denna - utan även för att det är enklare att bara säga att det är världen självt det är fel på, snarare än någon aspekt av den.

Eller, kortare uttryckt: där They Live påpekar att det i vårt förhållande till världen finns vissa aspekter som behöver ifrågasättas och utsättas för ideologisk kritik för att inte vissa samhällsgruppers utanförskap ska förevigas som en del av den upplevda naturliga ordningen, så är det i Matrix bara fel på verkligheten rent generellt. Mer pang på rödbetan, med andra ord.

Den här valrörelsen riskerar att bli en av de smutsigaste någonsin, förutspår Kent & Johan, och får visst medhåll från Svensson, Jakob, Mary, Peter och Thomas i sin förhoppning om att risken låter bli att realiseras. Dock, människan är så funtad att det stora flertalet föredrar Matrix framför They Live, och risken finns att de som lockas av höga besökssiffror tar den mer spektakulära vägen att kritisera sina motståndare på ett högljutt och actionspäckat vis. Ibland med miljonbudget, ibland inte.

Problemet är förstås att besökssiffror inte är detsamma som politisk påverkan. Om det vore så så vore modebloggarna - må gud bevara deras yttrandefrihet - den absolut största politiska maktfaktorn på internet, vilket jag tror många av oss kan hålla med om inte riktigt är sant. Vad som dock är sant är att kategoriska påhopp på den totalitet som utgör den konstruerade bilden av motståndarsidan utgör långt effektivare sätt att dra till sig besökare än nyanserade resonemang kring aspekter av frågor där bägge sidor finner både saker som de har gemensamt och som de inte har det. Detta till sorg för tusen filosofer, och till arbetsmöjlighet för tusen filmskapare och propagandamakare.

Now, för att sansa debatten en smula så blir mitt bidrag till det hela att säga så här: om ni som vanligtvis är sansade - eller ser er själva som sådana - börjar kasta sten medan ni befinner er i samma glashus så blir den enda sidan som vinner på det vi i Piratpartiet. De personer som eventuella smutskastare tror sig vinna i sitt smutskastande kommer eventuellt att tröttna på att bli kastade fram och tillbaka, och eventuellt att haka på det lila alternativet i ren protest . Det enda sättet att behålla sina väljare är sålunda att hålla god ton - i alla fall om det finns en ambition att behålla de mer inlästa medborgarnas intresse.

Om inte det är uppmaning till sans nog så vet jag inte vad som är det. -

Det enda moraliska alternativet

För första gången någonsin så har jag blivit uppringd angående ett blogginlägg. Vanligtvis brukar första gånger vara tillfällen då trender inleds, men just den här gången känns det som att det även gärna får vara den sista av sitt slag. Min uppringare hade läst gårdagens mastodontinlägg om FRA, och dessutom sett de inklippta filmerna, och sedan funderat på om det finns någon koppling mellan dem eller någon anledning till att de ligger precis där de ligger. Och blivit akut deprimerad som följd, och därför letat upp en telefon för att ställa mig ett par frågor:

Hur står du ut? Och hur ska jag kunna göra det? Hur hanterar [du/jag/en] den massiva ångest det innebär att tänka tillbaka på det som hänt och inser att det faktiskt har hänt, på riktigt, med riktiga människor? Hur står en ut? ...hjälp?

Det är sådana frågor som gör att jag önskar att jag kunde inleda ett svar genom att säga att Aristoteles en gång sade någonting klokt, och sedan arbeta vidare därifrån på ett lugnt och metodiskt vis mot slutpunkten att saker och ting egentligen inte är så illa, att tröst är inom räckhåll och att det enda en behöver göra är att följa dessa enkla steg. så blir allt mycket bättre. Enkla lösningar på svåra problem.

Vi vet nog bägge två att det inte riktigt är så det fungerar. Vi vet nog bägge två att det inte är en fråga om att stå ut, utan om att arbeta sig igenom det hela på ett sådant sätt att det blir en del av ens personlighet, - om emotionell ärrbildning.

Hur hanterar en att historien är ett stort svart hål av allomfattande mörker som tycks svälja alla tendenser till godhet och glädje fortare än tiden kan stanna upp? Och att den nu visar alla tecken på att vilja göra det igen?

Det finns två svar. Det ena är att inte göra det, och i stället försöka fly in i någon slags pseudovärld av underhållning och distraktion. Det är inte omoraliskt, men väl väldigt mänskligt (allt för mänskligt). Det andra är att angripa det hela med öppet hjärta och försöka förstå varför - med all ångest, smärta och delvis förlorad livsvilja som sannolikt följer av försöket. Det är inte så mycket ett sätt att hantera som ett sätt leva genom, trots eller på grund av - och det är en synnerligen moralisk sak att göra om det görs med målet att se till så att det aldrig händer igen.

Om jag vore cynisk skulle jag försöka vinkla det hela på ett sådant sätt att Piratpartiet framstår som det enda moraliska alternativet. Grejen är förstås att jag inte tillåtit ärrbildningen att gå så långt att jag är villig att rada upp lik i syfte att gå över dem i någon slags propagandasyfte. Jag vill inte se saker polariseras i termer av att en sida säger sig vara de goda och den andra de onda - det räcker med en väldigt ytlig historisk återblick för att förstå varför.

Jag försöker ständigt att vara någonting annat än cynisk. Så i stället för att ta tillfället att försöka göra tillfälligt billiga poänger tänker jag säga så här: vi är alla varandras syskon i försöket att förstå historien och förhindra dess eviga återkomst.

Och om vi ska lyckas så måste vi göra det tillsammans. De känslor av förtvivlan, ångest, hopplöshet och direkt sorg som dyker upp i försöket är legitima känslor, så skäms inte för dem. Men låt dem inte äta upp dig i deprimerad ensamhet - vi finns ju trots allt fortfarande, vi medmänniskor. Ärren kommer inte att svida mindre, och än mindre läka - men delad sorg är legitim sorg, och sådan är långt mycket lättare att bära än någon annan sort. -

Samvete, sanning och framtid

Det talas väldigt mycket om samvete i denna vår samtid. Jag tänker inte gå in närmare på vad som har sagts om det, utan i stället utgå från att du tagit del av ett antal aspekter av denna diskussion och att du spontant tänker på dessa i detta nu. Väldigt många har sagt väldigt många kloka saker på temat, och det vore en övermänsklig uppgift att försöka samla alla klokskaper på samma plats. Jag ska i stället börja med en viss enskild klokskap, som du kanske eller kanske inte hört förut.

Vi människor är mångsidiga varelser. Vi kan leva i varandras närhet utan att för den skull se alla sidor av vår nästa - väldigt många av människorna i våra liv ser vi bara en viss enskild sida av, eftersom vi bara umgås med dem i vissa specifika situationer. De som sitter i kassan i affären, de som kör morgonbussen, de som arbetar på kontoret bredvid, - de har långt fler sidor än vad vi ser i vår vardag, Vi kan bara spekulera i vad de gör när de inte är där vi är vana att se dem - vilka är deras mål, drömmar, ambitioner, planer, vardagar, favoritfärger? Vilka sidor har de när de inte visar upp den sida den sociala situation vi träffar dem i tvingar dem att visa?

Detsamma gäller även för människor vi umgås med lite mer mångsidigt. Det finns alltid någon sida av andra som vi aldrig riktigt får se, eller ens ana förrän den visar sig med all kraft. Vi kan leva vardagens lugna lunk och vara helt upptagna med alt som måste göras, i all stillhet, utan att misstänka någonting alls. Och sedan, wham, inträffar den - krisen, det oväntade, det katastrofala, det som absolut inte får hända men som händer ändå. Det är då vi får se våra närmastes oväntade sidor - enligt vissa till och med deras sanna jag. Jag skulle inte vilja dra det hela så långt, men det är likväl en insikt i en persons personlighet att se denna sida av någon. Och det är en inblick i ens egen att se hur en reagerar på denna insikt - även om det kanske inte är vi själva som får denna inblick.

Även samhällen följer denna tendens, både i stort och smått. De lunkar på och saker och ting är som de är och händer som de händer, och sedan - wham! Händer det. Och den där sidan som vi inte anade fanns där visar sig i all sin oväntade realitet. Ibland tar den sig uttryck i solidaritet mellan människor som knappt ens visste om varandras existens innan den stora förändringen; ibland inträffar Bjästa. Det är omöjligt att avgöra på förhand, men tendensen till både ondska och godhet ligger inom var och en av oss. Och det enda vi har att göra innan vi hamnar i en sådan situation är att försöka lära av andras exempel - när vi själva befinner oss mitt uppe i krisens centrum så har vi vanligtvis inte särskilt mycket tid över till stillsam reflektion över våra handlingars konsekvenser, och än mindre ta lärdom av andra handlingars konsekvenser.

Jag vill skriva om samvete. Men inte om det vanliga samvetet kring handlingar vi gjort eller inte gjort, utan om vårt intellektuella samvete och vår skyldighet att lära av historien. Inte om det önskvärda i att vi gör det, inte om fördelarna med det, inte om den mentala frid vi inte kommer få av det, utan om den bloody skyldighet vi har att lära av historien och se till att inte göra om samma idiotiska misstag en gång till.

Idag skriver jag om vårt samvete, vår roll i det som pågår och om nödvändigheten i att vi slutar ljuga för oss själva. Idag skriver jag om samvete, sanning och samtid.



Historien lär oss många saker, varav en av de viktigaste är att människor är människor och har alltid varit just människor. Det fundamentalt mänskliga var fundamentalt redan för ett, två, tre, fyra, fem, sex - väldigt många tusen år sedan. Detta säger oss dessutom att det som tenderat att vara de största misstagen genom historien är de tillfällen där den mänskliga naturen ignorerats eller kommit i skymundan bakom någonting annat. Och den varnar oss konstant för att de misstag som begicks då mycket väl kan begås även idag - det är i stort sett samma aktörer i spel, om än på en annan spelplan med andra mål för spelandet. Mänskliga riken uppstår och faller - människan består.

Vi kan därmed inte med gott intellektuellt samvete vifta bort historien som någonting irrelevant, någonting som hände för så länge sedan att det inte spelar någon roll för oss längre, eller att saker och ting är så pass annorlunda nu att vi inte kan dra några jämförelser. Vi kan använda dessa ursäkter som rationaliseringar för att inte blicka bakåt i tiden och se vad som kommit och gott, men vi kan inte anföra dessa som rationella skäl att stänga in oss i vår samtid. Det går inte att vara både samvetsgrann och historielös - själva historielösheten i sig själv är en slags samvetslöshet.

Att blicka bakåt blir att blicka på samtiden med nya ögon. Det kanske inte riktigt fungerar att anamma Napoleons syn på saker och ting som allenarådande sanning, men vi kan ändå lära av att hens misstag - ty vi begår sådana av samma karaktär även idag. Även om det inte tar sig uttryck i att vi försöker invadera Moskva med hjälp av militära strategier av den typ Clausewitz skrev om, så tar ändå våra ambitioner oss till märkliga platser med märkliga verktyg, och även om vi inte blir förvisade till en liten ö någonstans så kan vi helt klart påstå att saker och ting inte alltid blir som vi har tänkt oss. Vissa saker förblir som de har varit.

Och det enda sättet att undvika att samma sak sker igen är att lära av historien. Det enda.



En av mina absoluta favoritböcker är en sådan med titeln Auschwitz och det moderna samhället av en viss Zygmunt Bauman. Titelns viktigaste ord år också det mest förbisedda: och. Det handlar inte om Auschwitz, det handlar inte om det moderna samhället och det handlar inte först om Auschwitz och sedan om det moderna samhället - det handlar om bägge två, samtidigt, och om hur de obönhörligen hör ihop.

En av de mest skrämmande insikter som kan göras om Auschwitz är hur fruktansvärt modernt det var. Inte i bemärkelsen hur välutrustat det var med samtidens nyaste uppfinningar, utan i hur dess sociala organisation var av sådan karaktär att den återfinns närmast överallt i det moderna samhället. Till att börja med - och det här är en poäng många inte riktigt förstår vidden av - så var alla som var anställda där lönearbetare i statens tjänst. Vilket kanske inte låter märkligt förrän tanken slår en - lönearbetare i statens tjänst. En person som varje morgon vaknar upp och går till jobbet samtidigt som väldigt många andra som också vaknar upp och går till jobbet, och vars lön betalas av skattepengar.

Skattepengar uppstår förstås inte ur tomma intet, och den budget som ett lands styrelse lägger upp för att fördela dessa är långt ifrån en självklar process. Tanken om Auschwitz och det moderna samhället börjar bli riktigt otäck när insikten att det någonstans i budgeten anslogs medel för att finansiera inte bara Auschwitz utan även alla de andra koncentrationslägren infinner sig. När sedan den uppföljande tanken att det, någonstans, företogs utredningar om var de bästa platserna att placera dessa läger på, om de effektivaste sätten att organisera dem, om de snabbaste sätten att transportera människor till dem och bokstavligen tusen andra aspekter av deras verksamhet - att det fanns specialister vars arbete och yrke det var att se till så att alla de aktiviteter som var nödvändiga för att verksamheten skulle fortskrida fortskred - att det fanns bokstavligen miljontals människor som hjälpte till att iscensätta allt detta genom att helt enkelt gå till jobbet varje dag - det är inte utan att både hjärtat, hjärnan, samvetet och hela ens jag skriker STOPP! STOPP! TYST!

När insikten om skalan i det hela slår till så går det inte längre att reducera det hela till en fråga om godhet och ondska, hjältar och skurkar, rätt och fel. Väldigt många av de som deltog i den aktivitet som var nödvändig för att organisera det hela sågs som goda och rättrådiga människor eftersom de var duktiga på vad de gjorde. De såg till så att tågen gick i tid, såg till så att byråkratin hölls igång, såg till så att arbetet på fabrikerna förflöt effektivt, så att vägarna hölls farbara och i gott skick - de var helt vanliga människor som utförde helt vanliga jobb som under normala förhållanden skulle anses vara helt naturliga inslag av även vår vardag. Den sida som uppvisades i väldigt många av deras vardagar är samma sidor som de vi visar varandra, varje dag - och det av samma anledningar som vi gör det.

Anledningen till att det här är en av mina favoritböcker är för att den går vidare där så många andra minnen av det historiska skriker STOPP! INTE MER!. Den utgör det främsta exemplet på det intellektuella samvetet och dess betydelse - inte bara för förståelsen av det som har varit, utan även av det som händer i nuet. Ty om vi skriker STOPP! åt det förflutna så skriker vi desto mindre när det återvänder i det samtida.



Anledningen till att du ser det här inlägget publiceras just idag är för att det är två år sedan beslutet att införa FRA-lagen. Det är också lite över tjugo och ett halvt år sedan muren föll. Muren, som så länge var en taggtråd som gick tvärs genom både en stad och en kontinent, En taggtråd som ärrade så många själar under så många år att själen skriker STOPP! bara av blotta tanken på att försöka räkna dem.

Vi vet att DDR fanns. Vi vet att Sovjet fanns. Vi vet vad den konstanta övervakningen gjorde med folk. Vi vet hur mentalt vanställda de blev. Vi vet - och om vi vill fördjupa oss så har vi mer dokumentation om det hela bevarad än vad någon någonsin vare sig vill eller kan läsa. Vi vet mycket väl vad som skulle hända om det hela skulle upprepas igen - och vi har inga som helst ursäkter för att inte veta. Inga. Alls.

I alla fall inte om vi har någon som helst grad av intellektuellt samvete i våra inre. Eller, för den delen, något samvete alls.

Det sägs ofta att den som inte har någonting att dölja inte heller har någonting att frukta. Det är en synnerligen samvetslös sak att säga - särskilt som det drar taggtråden ett extra varv runt våra sinnen och skapar nya ärr.

Samtidigt måste vi älska taggtråden, älska minnet av DDR, älska minnet av Auschwitz, älska minnet av Gulag, älska minnet av alla de saker som ger oss ärr och samvete nog att säga:

Aldrig igen.

Om Piratpartiet och mitt engagemang i det politiska kan sammanfattas i två ord så är det dessa.

Låt oss tillsammans se till så att de inte bara blir två ord som såriga själar skriker i tysta och plågade skrik som ingen hör. Låt oss tillsammans se till så att vår framtid inte blir likadan som vår historia, fast med oss på sitt samvete. -

Varför?

Ibland blir jag arg. Alldeles nyss nåddes jag av nyheten att ett tillägg till datalagringsdirektivet just antagits, och att detta innebär att ganska precis allt vi säger till både varandra och till maskiner av diverse slag kommer att lagras. Så från och med nu känner EU att de med gott samvete kan rota i de smått obskyra söktermer jag och resten av världen använder för att hitta saker på internet, alla mycket interna sms som jag skickar till folk som är obegripliga för alla förutom mottagaren och, inte minst, precis allt annat jag medvetet eller omedvetet gör i min digitala vardag. ALLT ska lagras, ALLT!

Digital kleptomani, är vad det är. Och motiveringen till denna? En lögn, ett retoriskt fulknep, det lättaste tricket i den bok om retoriska fulknep som jag ännu inte skrivit än!

Vad tänker dessa beslutsfattare? Varför anser de att allt jag gör, säger, yttrar, felstavar och råkar skuffa till i min elektroniska vardag är värt att sparas och granskas? Varför?


Förklara det här för mig. Eller, rättare - förklara det här för det europeiska folk som ni så uppenbart hyser så brutalt lite förtroende för att ni känner att ni måste övervaka deras varje rörelse i akt och mening att - vad? Förhindra dem från att skada sig själva, som de omyndiga människor ni behandlar dem som?

Förklara. Berätta - varför?

Kort citat

As I write, highly civilized human beings are flying overhead, trying to kill me.

They do not feel any enmity against me as an individual, nor I against them. They are ‘only doing their duty’, as the saying goes. Most of them, I have no doubt, are kind-hearted law-abiding men who would never dream of committing murder in private life. On the other hand, if one of them succeeds in blowing me to pieces with a well-placed bomb, he will never sleep any the worse for it. He is serving his country, which has the power to absolve him from evil.

- George Orwell, England your England, 1941

Kommentarer, spam, bloggande och du

Det har säkert inte undgått någon att det finns en viss tendens när det gäller kommentarer på nyhetsartiklar, debattinlägg och - förvisso - blogginlägg på senare tid. Mer och mer börjar det verka som att de som har som modus operandi att det enda som behövs för att förbättra världen är att berätta för den vad den gör för fel och sedan låta dess egna samvete göra det tunga förändringsarbetet åt en mer eller mindre utkonkurrerar alla andra från kommentarsfälten. Ni vet vilka jag menar - de som hävdar att det enda en behöver göra är att läsa en viss bok, inse att det hela beror på faktor x eller förstå att en viss ideologi målat upp den rätta vägen framåt. Kort sagt - folk som anser att det innehåll som står att finna i den text som kommenteras omedelbart borde kompletteras med någonting mycket specifikt och mycket återkommande som de kanske eller kanske inte förstår sig på.

Att vissa kommentatorer har vissa käpphästar är förstås ingen nyhet; de flesta bloggare känner säkert till någon sådan per pseudonym, och har förmodligen även stött på minst en av dem i sitt kommentarsfält under sin karriär. Det är inte heller de som är det viktiga, utan snarare det faktum att det finns så många av dem. Jag känner väldigt många som kan sägas ha gett upp tanken att ge sig in i den diskussion som pågår i kommentarsfälten under framför allt nyhetsartiklar - men på senare tid alt oftare även vissa bloggares inlägg. Inte för att de inte gillar artikeln/inlägget, utan för att vad de än säger så kommer de att översvämmas av folk som gastar om det ena, det andra eller det tredje utan att för den skull anföra några argument för att det ens är relevant att föra in detta i diskussionen.

Dessa tendenser - att kommentarsfälten fylls en tunnelseende nätaktivister och att seriösa debattörer överger dem just därför - leder över tid mot att den mer publika diskussionen allt oftare sker per blogg än per kommentar. Inte nödvändigtvis för att kommentarsfälten stängs, utan för att även den mest sansade kommentar döljs mellan fem kommentarer som vrålar om invandring och fem som klagar på bristen av klassperspektiv i det hela. Nu går det förvisso vanligtvis att se skillnad på kommentarer och kommentarer, men om över nittio procent av ens totala kommentarsmassa så infinner sig väldigt mycket orka-faktor väldigt fort.

Det blir desto lättare att bara skriva ett inlägg och länka till inlägget i fråga, och låta den kommenterade hitta ens kommentar via twingly, netroots, knuff eller vadsomhelst. Till och med Steelneck, som aktivt inte bloggar, talar numera utifrån en bloggliknande företeelse. Ingen kommer undan, med andra ord.

I förlängningen ser vi att de som vill föra seriös diskussion på detta vårt älskade internet tvingas antingen till bloggmediet eller tillbaka till något forum någonstans där den interna modereringen är stark nog att hålla de mindre retoriskt bemedlade fanatikerna borta. Vilket kanske eller kanske inte är en positiv utveckling - i alla fall för oss som gillar att få inlänkar i olika former.

För det offentliga samtalet är det nog en ambivalent utveckling. Å ena sidan skapas det ett system av närverkande människor som kommunicerar med varandra om viktiga ting i det offentliga, med vissa störningsmoment i kommentarsfälten för den som vågar läsa dem; å andra sidan blir den mer informella reflektion och diskussion som kommentarsformen tillåter lidande på grund av att det krävs desto mer för att ta sig genom bruset.

Förhoppningsvis har vi inte riktigt nått dit än, men jag börjar ana skuggan av en fagga runt hörnet.

Vad tycker och/eller tänker ni?

Skrivande och bloggande, del tre

Just nu pågår det en lite aktivare debatt än vanligt om det här med bloggande. Dackefejden - still going strong - ger en definition av ordet bloggdroid, som i kommentarsfältet övergår från att vara en allmän kritik till att bli lite mer specifikt inriktat mot Netroots. Rasmus kör en slowpoke om förhållandet mellan individ, kollektiv och medium. Göran frågar världen om makt finns i hens bloggande händer, XKCD gör en fyrkant om bloggande och jag skriver en tredje del om det här med skrivande och bloggande.

Som ni kanske kommer ihåg så skiljer jag där mellan skrivande och bloggande, där skrivande är den aktivitet som konstruerar texten på ett sådant sätt att den blir värd att läsa, och där bloggande är den där extra ansträngningen som går in i att hitta inlägg att länka till, utforma sina egna inlägg så att de blir länkade till och vara social med andra bloggare i största allmänhet.  Dessa två aktiviteter kanske eller kanske inte har någonting med varandra att göra - men det är temat för de två förra inläggen. Lets köra inlägg nummer tre.

Blogginnehåll och dess produktion, med andra ord. Vi kan utan vidare slå fast att folk bloggar (om det är någon gång en kommer undan med ett axiom utanför matematiken så lär detta vara ganska precis en sådan gång). Jag tänker dock ge mig ut på lite djupare vatten och postulera att det finns två olika idealtyper när det gäller bloggar: tekniker och ingenjörer.

Skillnaden mellan dessa två varelser ligger i deras förhållande till sin aktivitet.  Där en tekniker lär sig hantera bloggverktygen för att formulera och producera inlägg, går en ingenjör två steg längre och lär sig både att formulera inlägg och att formulera verktygen på ett sådant sätt att hen, om det skulle behövas, kan omformulera dem för att passa nya behov. Teknikern lär sig en uppsättning förmågor att applicera på de situationer som uppstår i bloggandet; ingenjören har lärt sig att lära sig själv nya förmågor när nya situationer uppstår, och även hur dessa situationer kan komma att uppstå.

Skillnaden kan bäst summeras så här: där den ene frågar "vad ska jag skriva om?" frågar den andre "är nu rätt tid att blogga om det här ämnet under den nu rådande tidsandan?". Där det i det ena fallet rör sig om att hitta ett ämne att applicera sina skrivarförmågor på, rör det sig i det andra om att antingen finna rätt läge, rätt vinkel eller - om hen anammat tanken på sociala sociala medier - rätt kollegor för att göra det ordentligt. Å ena sidan en lösning som söker ett problem; å andra sidan en problemlösare som analyserar hur situationen kan förändras utifrån det egna läget.

Om vi ska ta begreppet "bloggdroid" och fösa in det i vår begreppsliga apparat så blir det en bloggande tekniker - det rör sig inte direkt om djuplodande utforskningar av det mänskliga psykets dunklare skrymslen, utan är mer av typen "här är ett ämne, peta ut ett inlägg som är tillräckligt originellt för att vara mer än bara en ren URL". Vilket är intressant, eftersom det visar på att även tekniker bloggar socialt - det går med andra ord inte att dra en enkel skiljelinje mellan asociala tekniker och sociala ingenjörer.

Rasmus kallar passande nog sitt inlägg "Om länkande gäng", vilket vid direkt åsyn tillåter både tekniker och ingenjörer att utgöra den massa av individer som länkar till varandra - både slölänkande tekniker som garanterar att ett visst antal länkar kommer med genom att helt sonika häfta fast dem som klisterlappar längst ner i sina inlägg, likväl som ingenjörer som till synes helt spontant skriver sina inlägg som så att varje länk få en naturlig och självklar del i den semantiska helheten. I bägge fall rör det sig om ett återkommande länkande och, förvisso, korslänkande. Det viktiga blir inte hur, vem eller ens varför, utan bara att det inträffar.

Varpå varje bloggare - tekniker, ingenjör, social, asocial - måste ställa sig frågan: vill jag tillhöra någondera av dessa kluster av ömsesidigt länkande personligheter? Fördelarna för den som lyckas smyga sig in i ett av dem blir ära och berömmelse, men det följer även nackdelar av typen att denna är villkorad att enbart gälla så länge de inlägg en skriver är länkfähiga. Fördelen med att hålla sig utanför blir att skrivandet kan bli desto friare, men bloggandet kommer att sega till sig i motsvarande grad.

Ni ser förstås direkt kopplingen till innehållsproduktion. Vad skriver folk om, och hur, och när, och utifrån vilka premisser? Varför ser innehållet i vissa inlägg ut som det gör? Ni anar förstås också att det inte riktigt fungerar att enbart anamma den traditionella synen på text så som den förekommer inom det retoriska eller litteraturvetenskapliga. Det som gör en text läsvärd är förstås fortfarande detsamma som alltid, men det måste till fler dimensioner i analysen för att göra den komplett.

Vilket då leder in oss på frågan om makt, och om huruvida bloggare kan utöva sådan i sitt skrivande eller inte. Men visst börjar väl det här inlägget bli långt och oläsvänligt? Är det inte dags att ta en paus och vila ut både läsare och författare inför nästa inlägg?

Jag tror nog det.

Om det här med privatlighet och offentlighet på internet

Det finns ett par saker en vanligtvis tar för givet att andra tar för givna. Ni vet. Att inte äta gul snö, att inte dra hungriga katter i svansen (försök inte ens), att inte lägga upp fullständiga och kompletta kontaktuppgifter på Facebook. Det verkar rimligt att ta sådana saker för givna - det finns ju trots allt någon slags miniminivå för hur rationella vi kan anta att andra människor är, trots allt. Det enda kruxet är förstås att verkligheten inte direkt bryr sig om vare sig rimlighet eller rationalitet, och en snabb rundtur på ansiktsboken ger dig snabbt fler kontaktuppgifter än vad du egentligen är villig att hantera.

Dexion diskuterar förhållandet mellan privat och offentligt visavi ansiktsboken och det gamla östblocket, Jag kommer att få tillfälle att återvända till det gamla östblocket i ett senare inlägg, så vi släpper den vinkeln för tillfället och håller oss kvar vid det där brottet mellan privatlighet och offentlighet. Det verkar som att jag är i något av en minoritet när det gäller att göra en skillnad mellan onlinenärvaro och ärlighet - det ena inkluderar inte nödvändigtvis det andra, och det finns inte direkt några anledningar att begå synden att vara brutalt ärlig bara för att mediet råkar vara relativt nytt.

Det finns förstås olika grader av offentlighet på internet, från det mest offentliga till det mest privata. Det mest offentliga är bloggvärlden, vars enda krav för tillgänglighet är att läsarens webbläsare förstår html. Lite privatare, men fortfarande synnerligen offentligt, är ansiktsboken, som många gånger är tillgänglig för vem som helst som känner för att kolla vilka slags människor som existerar. Därefter kommer slutna communitys av typen Helgon eller Likström, som kräver en aktiv handling i form av registrering för att folk ska få komma in. Längst ut mot privatpolen hamnar mail eller chattar, där bara ett synnerligen litet fåtal kommer åt det som sägs. (Allt detta förutsätter förstås att FRA inte finns, men som sagt, senare inlägg.)

Beroende på var en viss sida befinner sig på denna skala så kan en generellt sett komma undan med att vara mer eller mindre formell, mer eller mindre välkomponerad. I en vanlig chatt kommer en undan med att brutalapplicera Fredrik Lindströms maxim om att budskapet är viktigare än formen, och att så länge de andra förstår vad du menar så är allt frid och fröjd. Som bloggare med någon som helst grad av pretention så ser en till att varje komma sitter på rätt plats, varje böjningsform är rätt efter varje omskrivning och varje länk leder åt rätt håll - INNAN en korrekturläser för att se till så att varje komma, böjningsform och länk är rätt.

En ska ju trots allt samtala med hela världen. Det kräver sina förberedelser.

Jag går omkring och tar hela det här resonemanget för givet, och tar sedan för givet att alla andra också gör det bara för att det är så självklart. Vilket det tydligen inte är - fråga bara barnskötaren som fick sparken pga att hens profilbild på ansiktsboken innehöll orden "porn star".

Så, för att ta det hela igen: sparka inte en skunk, dra inte en hungrig katt i svansen (låt bara bli, okay?), dansa inte naken med öppna fönster om du bor på markplan mitt i centrala staden och glöm inte att anpassa din kommunikation efter den grad av offentlighet som gäller för det medium du för tillfället råkar använda.

Kan jag kan du. Jag lovar.

Bloggar - och kompetens

Jag har genom tiderna använt ett ganska grovt mått när jag bedömer texters kvalitet, och det är att det förmodligen inte är en särskilt bra text om jag skulle kunna skriva en bättre sådan. På sistone har folk börjat framhålla att detta kanske inte riktigt är det bästa sättet att förhålla sig objektiv till saker och ting - och, än mer, att det på något vis är att sätta ribban för högt - men jag anar att det är mer än tillämpbart på denna text som jag nyss läst borta på IDG.

Rubriken är "Bloggarna - inga nya makthavare", och redan där kan oråd börja anas. Det där strecket där - mellan bloggarna och inga - kan användas dels som ett mellanting mellan komma och parantes, och dels som ett sätt att mellan raderna klämma in fler ord än vad som egentligen står att finna genom att antyda ett polysemiskt samband mellan högerled och vänsterled. I det här fallet tycks ambitionen ha varit det senare, men jag skulle nog påstå att det enda ord som kan läsas in är "är". Vilket gör försöket till mångtydighet en smula onödigt - jag menar, varför antyda saker när det enda folk tänker är "är"? Varför?

Välan. Jag ska vara snäll och bara såga innehållet, snarare än formen. Vilket vore lättare gjort än sagt om innehållet hade varit ett resonemang snarare än en samling disparata påståenden som råkar handla om någorlunda samma tematik. Jag anar att avsikten var att ge ett sken av genomreflekterad mediekritik och ett mer nyanserat perspektiv på de nya medierna, men någonting sådant framgår inte annat än i en synnerligen välvillig tolkning av texten. Och jag blir inte direkt välvillig av att texten utan ytterligare förklaring påstår att jag som bloggare vare sig är medveten om vad jag gör på nätet (digitala tatueringar? pyttsan) eller ens en röst att räkna med. Kritik av en medieform för dess brister som förmedlare av reellt innehåll på grund av dess inneboende relation till det mänskliga subjektet är en sak, men ogrundade påståenden staplade på varandra är någonting helt annat. -

Damn. Jag misslyckades med att inte såga formen. Och innehållet. Och deras totala oförmåga att samsas.

Och jag som skulle vara snäll.

Nästa gång jag spontananalyserar en text får jag helt enkelt ta och välja en sådan som inte direkt tvingar mig att bli elak för att kunna slutföra analysen. Men hur kunde jag låta bli när jag hittade en text som försöker totalsåga bloggar samtidigt som den ändå är påtagligt sämre skriven än många av de blogginlägg som varje dag strömmar i mångfald till min RSS-läsare?

Med det sagt vill jag bara säga så här - IDG, om ni känner att ni behöver någon som skriver en mer sammanhängande text om sociala medier, sluta då upp med de kompetensfinnarrutiner ni använt hittills och släpa er över till live.piratpartiet.se. Där kommer ni väldigt snabbt, väldigt fort och väldigt ofta att hitta precis den kaliber ni behöver på era skribenter. Med nya arbetsprover varje dag, varav många av dem långt bättre än någonting jag någonsin kommer att skriva.

Och vi är vanligtvis snälla, också. Jag lovar.

Individuella ideologiska partier

Ibland funderar jag på det här med ideologier, partier och individer, och hur de hör ihop. Att folk dras till likasinnade är smått självklart, men det är inte lika självklart hur och av vilka anledningar detta inträffar. Är det ideologin, partiet eller individen som är den primära attraktionen i partiernas sätt att föreviga sig själva?

Vi skulle kunna börja med att konstruera det hela som så att individen dras till partiet på grund av den ideologi det säger sig ansluta sig till. Högerpartier drar till sig högerindivider, vänsterpartier drar till sig vänsterindivider, och så vidare. Individen är subjekt, och söker sig till likasinnade subjekt.

Vi skulle också kunna vrida lite på det, och se det som så att det är ideologin som drar i individen utifrån vad partierna gör dem till. Det är med andra ord partiet som är subjekt, och detta på ett sådant sätt att det inte drar sig för att manipulera och/eller omarbeta ideologin i syfte att få den att framstå på ett sådant sätt att den lockar till sig fler medlemmar.

Eller, som en tredje variant, så är det ideologin som är det aktiva subjektet, och som på egen hand agerar på verkligheten utifrån sin sublima existensform. Partiet blir då format efter ideologins krav, och följaktligen även medlemmarnas/individernas aktiviteter. Ideologin så att säga greppar folk och inkorporerar dem i sin egen osynliga handrörelse.

Nu vill jag inte säga att någon av dessa är bättre än någon annan, eller ens antyda att någon är sämre än de andra, utan bara ställa fram dessa som tre alternativ som tillsammans utgör en utgångspunkt för frågan - av vilken anledning gick du med i det parti du tillhör? Följt förstås av följdfrågorna om samma anledning fortfarande gäller, eller om saker och ting har förändrats under tidens gång?

Om ja, så finns det ingen anledning att skämmas för det. Förändring ingår i den naturliga ordningen, och det är bara de med totalitära anspråk som försöker hålla kvar saker precis så som de en gång var.

Panta rei. Gnothi seauton.

Jag har inga svar i det här inlägget, bara en uppmaning. Glöm inte att tänka långsamt ibland - det behövs!