K23: Att vara en turist i vardagen

Jag är många saker till vardags. Jag är bloggare, kopimist, student, pirat, fattig, cyklist, örebroare, medborgare, hyresgäst, hest, - listan är lång, och kan göras längre utan vidare ansträngning.

Jag har också en position inom det komplexa system som är klassgeografin. Den är aningen svårdeterminerad, i och med att fördelningen av kulturellt, socialt och digitalt kapital inte är helt i par med dess ekonomiska motsvarighet, men jag befinner mig på kartan. Bourdieu skulle kunna placera ut mig utan vidare bekymmer.

Precis som jag har en plats i klassgeografin, så har också platser sina platser. Var sak har sin plats i den övergripande ordningen, och genom att röra oss genom det fysiska rummet så kan vi studera hur olika platser relaterar till varandra och sina invånare.

Om du inte beter dig på samma sätt på baren som på universitetsbiblioteket, så är du redan en mästare på att agera på den här kunskapen.

Du behöver inte ha läst kulturgeografi för att upptäcka att saker inte är desamma i miljonprogrammen som i villamattorna. Det räcker trots allt med att gå omkring i dessa områden - och ibland även med att försöka ta sig till dem.

Villamattor har något av en tendens att segregera ut sig till områden långt bortom kollektivtrafikens räckvidd, vilket gör bilinnehav till något av ett krav för den som vill besöka dem. För att inte tala om bo i dem.

Inte för att kollektivtrafik är någonting att ta för givet - SL har redan lagt priset för ett månadskort på en nivå som ligger över hälften av min månadshyra, trots allt.

Vilket, onekligen, sätter den berömda överklassafarin i perspektiv. På många olika sätt.

Vi skulle i och för sig kunna tala om det på samma sätt som den gode Wolodarski, som på något vis lyckas göra det hela till en fråga om psykologi och direkta relationer mellan människor. Det handlar om individer, trots allt, och om vi begår synden att tala om klass i stället för om konkreta människor så lede det omedelbart till att vi dehumaniserat både safarifirarna och de safariserade personligheterna. Reducerat dem till sina kategorier, as it were.

Som en individuell bloggare, kopimist, student, pirat, fattig, cyklist, örebroare, medborgare, hyresgäst och hest finner jag det oerhört svårt att ta detta perspektiv som allenarådande. Jag skulle nog tillstå att det här med det individuella varat fungerar utmärkt, kategorierna och placeringen på den socioekonomiska kartan till trots.

Grejen med kategorier är ju, trots allt, inte att en bara har en enda av dem, och sedan slaviskt måste följa dess imperativ tills antingen den eller en dör. Att jag har en position inom klassgeografin innebär inte att jag helt plötsligt är en automatisk förkämpe för en klassposition-för-sig, och än mindre att det faktiskt finns en sådan klass-för-sig.

Det som är utmärkande för den framväxande underklassen är ju trots allt att de är fragmenterade i sina ensamma vardagar, bärandes sina kors i osynlig individualitet.

Just där kan jag nog ge Wolodarski en poäng. Om än bakvänt.

Nu är förstås grejen med den berömda överklassafarin inte att folk åkte buss till platser som av hävd, marknadskrafter och generell social tröghet kodats som just överklass. Folk åker buss både till och från området mest hela tiden, och det skulle se ytterst märkligt ut om någon gjorde en stor sak av dessa vardagsresenärers generella tillstånd.

Fråga bara planka.nu.

Nej, grejen är att de hade som uttalad agenda att beskåda den främmande lokalbefolkningens besynnerliga seder och bruk. Se de ädla vildarna i aktion, i deras naturliga hemvist, befriade från den mer hemvana civilisationens alla dekadenta laster. Förundras över att saker och ting inte tycks vara som de är till vardags, och att det på något vis är möjligt att leva utan att behöva tänka på det moderna livets alla bekymmer, sorger och besvär.

Egentligen hade det varit mer provocerande att formulera agendan enbart i dessa termer, och undvika ordet "klasshat" helt och hållet. Men månne hade det inte slagit lika slint i lika många huvuden då - det finns alltid en avvägning att göra mellan provokation och uppmärksamhet, trots allt.

Det är inte varje dag så väldigt många får för sig att skriva så mycket om en enkel sightseeingresa. Inte ens när de innehåller äggkastning.

Och om vi ska komma tillbaka till geografin, så är det där skon klämmer. Helt plötsligt befinner sig fel människor på fel plats, och det av fel anledning. Den naturliga ordningen är störd, kategorierna upprörda - helt plötsligt är inte var sak på sin plats, och ännu plötsligare börjar tanken om att var sak kanske inte vet sin plats att dyka upp.

Tänk så mycket som kan åstadkommas med en enkel bussresa. Utan att någon av de inblandade egentligen gör någonting annat än att vara sig själva.

Visst är det märkligt hur klass fungerar?