Varför DRM är ett ont sattyg som måste avskaffas

En plåga har drabbat världen. Denna plåga går under namnet DRM, eller Digital Rights Management som det också kallas. Och den tycks vara här för att stanna.

DRM är nämligen inte bara en plåga. Det är också en accepterad affärspraxis, vilket gör att väldigt många drabbas av den i vardagen. Men det är inte de tilltänkta plågoandarna som drabbas, utan det är oskyldiga personer som försöker göra rätt för sig som får hela bördan.

Den korta definitionen av DRM skulle nämna att det handlar om olika sätt att skydda saker från att piratkopieras. Så som musikskivor vars musik inte kan spelas i en dator, och således inte heller kan konverteras till MP3-format. Eller ett datorspel som bara fungerar om en är ansluten till vissa servrar, som säkerställer att bara en kopia av spelet är igång samtidigt. Tanken är att bygga in hinder i skivor (eller program, eller vadsomhelst) som gör att de kan användas på vissa sätt, men inte på andra.

Den brutala definitionen skulle säga att det handlar om att medvetet sälja trasiga produkter till kunderna.

Det näst största problemet med DRM är förstås att de som förstår sig på tekniken kan ta sig förbi de inbyggda hindren på ungefär fem minuter. Och fem minuter senare så ligger musiken likförbaskat och skvalpar på Pirate Bay. Med vänliga hälsningar från den som övervann hndren.

Det största problemet är att saker fortsätter vara trasiga, även när syftet med dem har omintetgörs. Vilket gör att hederliga CD-ägare som till äventyrs vill lyssna på skivan i datorn inte kan göra det, att de som inte är online 24/7 inte kan spela när de vill, och att de som köper DVD-filmer måste stå ut med antipiratreklamen exakt varje gång de vill titta på sina filmer.

När piratkopian ger en bättre upplevelse än den legitima kopian, så är det inte piratkopian som är den sämre versionen.

I ingen annan industri skulle det systematiska försäljandet av trasiga varor tolereras. Tänk bara om IKEA skulle sälja köksbord där ett ben fattas, med motiveringen att någon skulle kunna kopiera designen om alla ben ingick. Ingen skulle gå med på det, och IKEA:s PR-avdelning skulle tvingas nyanställa på högvarv om de ens försökte föreslå någonting likande. Men när det gäller kultur så är det tydligen helt okay - ja, det är till och med så okay att ingen egentligen reagerar på att det är vardag.

Liknelsen med IKEA haltar dock en smula. IKEA skulle trots allt spara in ett ben för varje bord, vilket i längden blir rätt många ben. När det gäller DRM så måste hindren läggas till, vilket är motsatsen till en besparing - och det är konsumenten som måste betala det högre pris det innebär att selektivt förstöra deras varor.

DRM är, som ni ser, ett ont sattyg som måste avskaffas. Det gör film, musik och spel dyrare, det gör dessa svårare att använda för vanliga människor, och det gör det helt i onödan.

Sunt förnuft dikterar att vi slutar upp med dumheterna omedelbart. För allas bästa.