Bilden som sade mer än tusen tweets

De senaste dagarna har jag haft en rosa svampkatt som avatar på Twitter. Vilket har varit en upplysande upplevelse, inte minst som folks reaktioner har varit, ah, varierande.

Vissa har älskat den. Andra har haft osedvanligt omotiverade svårigheter med att ta någonting som sägs av en rosa kattsvamp på allvar.

Vilket vi retoriker inte har några särskilda svårigheter med att förklara. Men det är som bekant bättre att visa än att berätta.

Ty de som har haft störst problem är samtidigt de som, på fullaste allvar, hävdar att goda argument står på egna ben, oberoende av vem som råkar uttala dem. Att det rena förnuftet övertrumfar alla andra faktorer, utan någon som helst pardon till omständigheterna.

Tydligen gäller det inte när en shroomcat talar till dem. Argument självdör en smula, märkligt nog. Märkligast av allt blev det när jag parafraserade vad de själva sade, och de på en femöring slutade hålla med sig själva.

På något vis.

Jag, för min del, har haft en intressant upplevelse, i och med att jag helt plötsligt varit en rosa catshroom. Det kanske inte syns därifrån, men det är inte helt möjligt att vara arg med en avatar hämtad från den sötare delen av världen. Vilket sätter käppar i hjulen för mina lika berömda som spontana argrants, onekligen. Men samtidigt finner jag att jag fått social och/eller psykologisk dispens att helt oförhappandes skicka gladlynta uppmaningar till random människor, bara för att de råkar vara i närheten.

Vilket inte borde komma som en överraskning. Retoriker, ethos och allt det där.

Nu kommer jag att fortsätta hoppa omkring med denna underbara ursäkt till avatar en stund till. Sedan är det back to basics igen. Men det är nyttigt att bryta vanor lite då och då, för att komma ut ur de där tankemönstren som etablerats lite för hårt i ens vardag.

Särskilt i den digitala vardagen, där saker och ting är lättare att förändra än i den mer köttsliga versionen. Men skam den som ger sig.

Hacka vidare, folks!

(:~~~~~~