I den blinda fläckens ideologiska öken

Johan Westerholm bävar.

Hen bävar inför en framväxande politisk öken, där det enda som syns i alla kompassens riktningar är sand, sand och sand. Sand som inte ens bemödar sig att formera sig i intressanta formationer, utan som reducerat sig själv till en flexibel politisk yta. Ett politiskt landskap där alla riktningar är desamma, eftersom det inte längre finns någonting inom synhåll att sträva efter åt något håll alls.

Där politik reducerats till att Reinfeldt går omkring och är selektivt medial i största allmänhet.

Håll den bilden i huvudet. Jag kommer nämligen att kalla den bullshit om en kort stund.

Kent Persson bävar.

Hen bävar inför en framväxande politisk öken, där det enda som syns i alla kompassens riktningar är sand, sand och sand. Sand som inte ens bemödar sig att formera sig i intressanta formationer, utan som reducerat sig själv till en flexibel politisk yta. Ett politiskt landskap där alla riktningar är desamma, eftersom det inte längre finns någonting inom synhåll att sträva efter åt något håll alls.

Där politik reducerats till dagsaktuella ämnen, som likt Ines Uusmans slösurfande kommer att glömmas bort dagen efteråt.

Bullshit.

Bägge har, förstås, helt fel, av precis samma anledningar, från precis samma utgångspunkter och med precis samma invanda blinda fläck i synfälten.

Vanligtvis brukar det inte vara särskilt intressant att konstatera att två personer har fel på likartade sätt. Det brukar antingen vara givet eller ointressant, eller bägge. Men i just det här fallet är det svårt att inte rycka till en smula, eftersom det handlar om just precis dessa två personligheter.

Ni ser, Johan är ärkesosse och Kent är ärkemoderat. Och bägge bävar inför samma upplevda förlust av politiska dimensioner.

Deras problem är inte att den politiska dimensionen försvunnit, dock. Som Occupy-rörelsen, den nätomspännande manifestationen mot SOPA/PIPA och den närmast enhälliga solidariteten med invånarna i Syrien visar, så finns det ingen brist på vare sig politik eller politiska ställningstaganden att göra. Och alla som till vardags tar del av det överflöd av kunskap och möjligheter till social organisation som nätet erbjuder, så finns det inte heller en brist på visioner.

Nej, deras problem är att de stirrar sig blinda på varandra, och sakta men långsamt gör sig själva irrelevanta, medan världen fortsätter hända omkring dem.

Likt statyer står de, orörliga.

Men varje landskap gör sig bättre med ett par utsmyckningar, och redan de gamla grekerna visste att statyer gör sig oerhört väl på gator och torg.

Månne behöver vi klä dem i värmande textilier lite då och då. Så de inte fryser ut varandra allt för mycket.