Kommentarsmoderering

Jag gillar inte kommentarsmoderering. I alla fall inte på mindre bloggar - det känns väldigt ovärt, väldigt overkill, väldigt "ta sig själv på för stort allvar"-aktigt. Det förtar lite av glädjen i kommentarsfunktionen, och gör den väldigt mycket otympligare än vad den behöver vara.

Now, det finns förstås legitima skäl att ha förhandsgranskning av kommentarer aktiverat, så som spam, juridiskt ansvar (en är tydligen ansvarig utgivare för det folk skriver i ens kommentarsfält, av någon anledning), eller dylikt, men ändå. Legitima skäl för att motivera någontings giltighet är inte legitima skäl för att jag ska gilla detta någonting.

Anledningen till att jag inte gillar just detta någonting är dels att det aktivt förhindrar att folk har spontana diskussioner under ens inlägg när en är ute och härjar i världen (och därför inte sitter hemma och godkänner kommentarer), dels att det gör det lite svårare att kräva intellektuell hederlighet hos författaren (det finns en viss risk att ens kommentar som påpekar den där lilla lilla bristen i resonemanget som välter det över ända inte blir godkänd om författaren inte känner för att kännas vid den), och dels att det är irriterande att behöva vänta på att få se sin kommentar dyka upp (det tycker du också, egentligen; jag kan se det på dig).

Den klassiska retoriken rekommenderar att en ger tre skäl för att motivera sin ståndpunkt. Den starkaste sist, så att åhöraren tänker att alla tre skäl är lika starka; det mellersta först, så att hen inte för för sig att alla tre skäl är svaga, och det svagaste i mitten så att det varken kommer först eller sist. Jag har tenta på klassisk retorik i övermorgon, så jag kan tydligen sådant. Bör kunna, iaf.

Det skulle dock krävas en rejäl skopa både klassisk och modern retorik för att övertyga mig om att tycka att, jo, kommentarsmoderering är nog faktiskt en bra sak, trots allt. Och mitt kommentarsfält är öppet för precis alla sådana försök till övertygelse - utan förhandsgranskning, utan fördomar och till och med utan krav på att logga in.

Soe. Vad tycker du om detta fenomen?

Tentavecka

I morgon har jag inlämning på ett helmanus till ett tal på tio minuter, plus en tre sidor lång reflektion kring samma tal. I övermorgon ska jag hålla dessa tal. På torsdag släpper de lös hemtentan i retorik över världen, med inlämning på fredag. Samtidigt som denna pågår på fredag morgon så har jag salstenta i filosofi.

Det är lite mycket nu.

Ni får ursäkta om det inte blir helt många inlägg den här veckan. Dock. En video, helt fri från reklam:

Om reklam

Innan jag börjar med själva inlägget, så vill jag rikta er uppmärksamhet mot denna korta men informativa video:





Många har sett den här informativa och diskursivt avancerade videon, och de flesta av dem rasar över bildningens förfall, ungdomens bättreförrhet och moralens försvinnande, för att inte tala om att ge vissa väl valda omdömen om budbäraren själv. De flesta som ser denna excellenta video blir akut bestörta och/eller upprörda - för bestörta och upprörda för att vilja expandera över de subtila teman, esoteriska ämnen och finstilta exkurser som läggs fram av denna vår framtida ideologiska guru. De flesta vill inte ha någonting att göra med den. Alls.

Jag? Jag tycker att det är en synnerligen genial video, som är totalanpassad till dagens nätvarelser. Målgruppsanpassningen är så total att ungefär precis hälften av er förmodligen redan sett videon dyka upp i både det ena och det andra sammanhanget vid det här laget. Den fångar precis de impulser som får dagens marknadsförare att gråta sig till sömns av lycka om de ens lyckas snudda vid - den viktigaste är förstås "heeey, kolla in det här, det här måste jag berätta för folk om!". Det spelar ingen roll att det som berättas är "dude, wtf, hur korkad kan en bli utan att ens celler börjar emigrera till någon annans kropp av ren självbevarelsedrift?" - det är berättandet som sådant som är det viktiga. Den blogg som marknadsförs har förmodligen fått fler nya läsare än vad en konstant återkommande reklam på TV3 kunde inbringa ens om den var ett permanent inslag i tre veckor. Det här, folks, är att tälja reklammiljoner med silversked.

Hell framtiden! Hell den nya reklamens frontfigur! Hell den nya tidens ansikte utåt, inåt och snett från sidan via en spegel! Hell den nya tiden! Hell morgondagens ideologiske centralgestalt! Hell den bästa föraning om vad som komma skall som någonsin ignorerats av så många! Hell framtiden - redan idag!

Stimulera ekonomin, you say?

Jag läste just ett intressant inlägg borta på Livbåten. Den handlade om staten och dess försök att stimulera ekonomin, och om huruvida staten som sådan borde vara huvudman för diverse ekonomiska stimulanser eller inte. Alltså inte om hur staten ska göra för att sparka igång ekonomin, utan om staten ska göra detta över huvud taget. Tillåt mig citera:

I hög grad saknas en förståelse för att staten egentligen inte stimulerar ekonomin utan bromsar den. När staten ”stimulerar”, så innebär det oftare än inte att man för en gångs skull försöker låta bli att bromsa. I några fall bromsar man i en ände för att gasa i en annan.

 Jag vill spinna vidare på det här en smula, eftersom det är en givande utgångspunkt att spinna vidare på. Staten är fantastisk på att bromsa vissa marknader, och ett undanröjande av statens hinder på dessa marknader skulle utgöra en formlig ekonomisk explosion på dessa.

Ett exempel på en marknad där staten gör sitt bästa för att bromsa ekonomisk aktivitet är drogmarknaden. Det finns av begripliga skäl inga siffror på hur stor denna marknad är, då staten aktivt förbjuder all ekonomisk aktivitet på denna. Bokföringen av denna illegala aktivitet är inte direkt uppmuntrad av att våldsmonopolet i skrivande stund har hela avdelningar sysselsatta med att eliminera drogmarknaden som sådan, så vi har inget pålitligt underlag för att avgöra exakt hur stor denna är.

Det här kanske ser lite märkligt ut, men det beror enbart på att jag låtit bli att explicit definiera begreppen 'stat' och 'ekonomisk aktivitet'. En stat är en relativt väl avgränsad bit territorium där en central makt stiftar lagar och med hjälp av ett våldsmonopol upprätthåller dessa. Ekonomisk aktivitet är alla transaktioner där den ena parten byter någonting mot någonting annat, övervägande ofta pengar.

Brottslighet är en ekonomisk aktivitet. Det finns ingen direkt anledning att definiera det som någonting annat; när någon bryter sig in någonstans så är inte målet att se om en kan slå sönder fönsterrutan lika lätt med vänster som med höger hand, utan vanligtvis att försöka greppa tag i så många värdefulla saker som möjligt i syfte att sedan sälja dem till någon. Att det är olagligt förändrar inte det faktum att det rör sig om transaktioner på en ekonomisk marknad.

Att tala om staten som katalysator för ekonomisk aktivitet är lite smått enögt såvida en inte samtidigt erkänner att staten har ett visst intresse av att vara en tegelsten på bromspedalen för viss ekonomisk aktivitet. Dess största tegelsten är lagboken, och det största hinder de kan lägga på en marknad är att förklara den olaglig i sin helhet. Illegaliserandet kanske eller kanske inte lyckas med sina föresatser, men det utgör ett ganska påtagligt hinder för den ekonomiskt aktive i vilket fall.

Så. Staten som stimulant av ekonomisk aktivitet? Det skulle kunna fungera, rent principiellt. Det finns ingen direkt anledning varför staten per automatik inte skulle kunna stimulera vissa marknader. Men vi får inte glömma att dess främsta och högst prioriterade syfte är att skjuta andra marknader i sank. Eller, i fråga om drogmarknaden, att skjuta den i foten, amputera hela benet och sedan tömma ett halvt dussin saltkar direkt på den blödande stumpen.

Det känns lite oärligt att råka glömma bort just den delen av statens verksamhet. Håller ni inte med?

Kyrkoval

Idag är det kyrkoval. Och jag röstar inte.

Sedan staten och kyrkan skiljdes åt så har det inte riktigt varit samma medborgerliga rättighet att kyrkorösta som det en gång var.

Röstar du?

En liberalnihilists credo 3

Det finns ett antal mer och ett ännu större antal mindre intuitiva ramifikationer som följer av mitt credo att ingenting är nödvändigt alternativt att ingenting följer av nödvändighet.  En av de mer uppenbara är att varje religiöst motiverat imperativ som grundar sig i att det är Kosmiskt Nödvändigt att göra någonting inte riktigt är lika övertygande som de kanske hade kunnat vara. Tanken att Dug och tusen änglar med brinnande svärd (som om Dug själv inte vore skrämmande nog) kommer att slita ens odödliga själ i tusen bitar och sedan slunga in dessa bitar i en Ohelig Eld där de brinner för Evig Tid blir inte lika otäck om en samtidigt kommer ihåg att den sociala ordning som itutat en denna tanke är socialt konstruerad över några tusen år av slumpmässig social evolution. Det ger lite perspektiv på det hela.

En av de mindre uppenbara ramifikationerna är att det inte är direkt tillrådigt att gå ut och bränna heliga skrifter och häda runt rent allmänt bara för sakens skull. Det är inte direkt liberalt att säga åt folk att de inte borde tro som de gör för att de tror fel, och det finns vissa problem med att motivera brytandet av sociala normer utifrån den nihilistiska tanken att ingenting är. Att religionens teser som sådana inte står i direkt korrespondens med Varats objektiva natur förändrar inget - du är fortfarande dum i huvudet om du greppar tag i en helig text i ett heligt tempel, tänder eld på den och vrålar "död åt Dug!" med hög röst mitt under en tyst passus i den allra högtidligaste av högtider.

Att saker och ting inte är som de är för att det står inskrivet i varats mest fundamentala grund betyder inte att de inte är som de är, och att en inte kan åstadkomma rätt omfattande skada på det som råkar finnas. Tvärtom - just för att sakers nuvarande tillstånd inte är förutbestämt så måste de mer konservativa krafterna bland oss arbeta desto hårdare för att förhindra att saker och ting inte förfaller. Det krävs ett omfattande underhållsarbete för att hålla den Naturliga Ordningen igång och på plats. Om då någon kommer och stör detta underhållsarbete så får det tusen olika konsekvenser på tusen olika nivåer - och om en sparkar till ordentligt så kan en orsaka ganska ordentlig åverkan på saker och ting.

En av de allra minst uppenbara ramifikationerna är att om ingenting är nödvändigt så är inte heller samvetet nödvändigt. Det är egentligen rätt valfritt om en har ett sådant eller inte, och än mer om en tar sig tid att lyssna på det om en väljer att ha ett sådant. Om Dug är död så är inget förbjudet; om Dug inte finns är allt tillåtet.

Om inte dessa tre meningar får dina knän att darra av skräck för att din granne helt spontant skulle få för sig att bli en samvetslös yxmördare med en viss irritation över att du ännu inte lämnat tillbaka den där saken du lånade för fem år sedan - tänk då att det inte direkt finns någonting som säger att du inte är den grannen, och att du skulle kunna bli denne utan att ditt samvete ens bryr sig om att lyfta ett moraliskt ögonbryn. Samvetet är inte nödvändigt, och om du har ett så är det mer av fritt val än på grund av Dugs oföränderliga plan.

Den tredje delen av mitt credo är att samvetet blir desto mer värdefullt när det väl finns. Det behöver inte finnas, men när en väl upptäcker ett sådant ue i världen så är det värt att ta till vara på det - precis som alla andra vackra saker som av en slump råkar finnas. Att ta det för givet är inte - aldrig - ett alternativ.

Jag kanske inte behöver tillägga att jag själv försöker mig på att ha ett samvete, och att även om jag inte direkt har någon kärlek för saker och tings nuvarande tillstånd, så inser jag att det finns vissa nackdelar med att välta den på ett sådant sätt att det blir pinsamt uppenbart att ett korthus är ett korthus hur högt det än är; att folk som faktiskt finns kan skadas om en sparkar för hårt. Förändring? Ja. Förstöring? Inte nödvändigtvis.

Magnifika gnistor hackar samhället; magnifika gnistor hackar samvetsgrant. -

Plankandet och dess ickeproblem

Det är inte helt ofta som skillnaden mellan det individcentrerade och det mer övergripande perspektivet slungas i ansiktet på folk så påtagligt som det just gjorts, men ibland händer det. Det som hänt nu är att SL - en ständig källa till inspiration och lycka - fått för sig att plankare tydligen är ett ännu större problem än de redan har varit. Tidigare var de bara ett mindre irritationsmoment, men nu har de uppgraderats till ett reellt säkerhetshot, i stil med snö, löv på banan och beväpnade terrorister.

Det här kanske låter lite överdrivet, men med tanke på att de planerar att bygga om en större del av tunnel- och pendelstationerna - ett inte helt ringa ingrepp - till en kostnad för något par hundra miljoner kronor eller tre i syfte att förebygga just plankarnas aktiviteter, så råder det inte direkt någon tvekan om var prioriteterna ligger. Jag är förvisso ingen ekonom, men på något vis känns det som att en massiv renovering av infrastrukturen till en sådan kostnad på något plan markerar att det är Viktigt. Med stort V.

Till grund för denna prioritering ligger tanken om att individuella individer - plankare - gör fel, och att det bästa sättet att komma åt dem är att göra det svårt för dem att göra det de gör på individbasis. Om det kan göras så pass jobbigt för en enskild individ att smyga sig förbi biljetten att det hela mer antar formen av ett mindre gympapass än en simpel benspark så kommer individen att låta bli att göra det. I alla fall de flesta; de finns alltid någon som orkar även de jobbigaste av omvägar.

Sålunda - spärrar, vändkors, glasdörrar, människor i gula jackor med fulla löner. En hel industri har byggts upp kring denna tanke att Individen Skall Stoppas - kosta vad det kosta vill. Och kostar gör det, miljoners miljoners miljoner om året.

SL tycker tydligen att det är värt dessa miljoner. Det är inte bara värt det - det är till och med VIKTIGARE att förhindra plankare än att göra någonting annat. De pengar som läggs på antiplankningsåtgärder är pengar som aktivt INTE läggs på sådana saker som, säg, underhåll av kollektivtrafik och dylikt. Jag är fortfarande ingen ekonom, men likväl känns det som att det är möjligt att få till stånd en hel del kollektivtrafik för ett par hundra miljoner kronor.

Ni anar säkert att det finns vissa ekonomiska och metodologiska problem med att försöka lösa individcentrerade problem på massiv skala - i alla fall om dessa lösningar inte innehåller tanken att status quo kan förändras. SL har ingen som helst ambition att ens tillsätta en utredning kring tanken att det kanske - högst eventuellt - finns smidigare sätt att lösa finansieringen av kollektivtrafiken än genom att slunga miljoner på ett pseudoproblem. De enda som tjänar någonting alls på de nya antiplankåtgärderna är de företag som bygger och installerar spärrarna - om en då bortser från tanken att SL:s goda samvete är stillat efter att ha gjort det svårare för Onda människor att göra Onda saker, då. (Onda människor som dessutom går och tänker rösta på Piratpartiet, tjuvar som de är!)

Om en lyfter blicken från den enskilda individen och ser mer övergripande så är problemet inte folk som inte betalar. Den enskilde individens vanor och ovanor är inte en utslagsgivande orsak till varför en stad med över en miljon invånare fungerar som den gör. Problemet är inte individuellt; problemet är strukturellt. Problemet är inte att plankare finns; problemet är att det strukturella svaret på deras existens är att lägga ner hundratals miljoner för att tillfredsställa en moralisk neuros.

Om en vill ha en lösning på problemet, dvs få bort plankarna, så finns en sådan inom räckhåll. Montera ner spärrarna, friställ kontrollanterna, avskaffa biljettsystemet och lägg finansieringen på skatten. De medborgare som tjänar minst per månad skulle betala mindre i skattefinansiering av trafiken än vad de redan gör för månadskorten, så folks ekonomi skulle inte drabbas negativt - tvärtom! SL skulle dessutom ha ett flertal hundra miljoner kronor över att lägga på underhåll av tåg, bussar, stationer och annat som hör kollektivtrafiken till. Pengar som de bevisligen i dagsläget har tillgängliga att lägga på annat, och som utan tvekan fortfarande är användbara när plankarproblemet är ur världen.

Vad sägs?

(Andra om samma nyhet: Svensson, Svenskbladet, Wennerholm [kommentarsmys], Alam [mer kommentarsmys], Ravenna)

Heads up!

Andreas ska återuppliva sin något Jesus-lika blogg! Den är lite lik Jesus, så som Hen var den där dagen efter korsfästningen, ni vet.

Men, om världen har lärt oss någonting, så är det att det alltid kommer en morgondag, och vi vet ju alla vad Jebus gjorde dagen efter dagen efter.

Så. Håll utkik. There's no telling vad som komma skall, men det har möjlighet att bli - indeed - magnifikt. -

Konsten att förbereda sig inför en föreläsning

Som aktivt inskriven på universitetet så är föreläsningar en ofrånkomlig del av vardagen. De går inte att undvika. Universitetslivet kräver föreläsningar, och föreläsningar kräver sina förberedelser. Att ha med sig anteckningsblock och greppbar penna är grundutrustning. Att ha sovit gott natten innan hjälper något oerhört. Att ha läst den relevanta litteraturen hjälper även det, men är inte alltid strikt nödvändigt. Men dessa saker är bara förspel till den egentliga förberedelsen - att försätta sig i rätt sinnesstämning.

Now, vissa släpar sig dit yrvakna och småstressade efter att ha sovit både lite för länge och lite för lite. Ni anar säkert att detta inte är helt idealt; en har inte helt koll på vad det hela handlar om, vad en kan förvänta sig och hur en ska lägga upp resten av dagen efteråt. Vissa vill hävda att det dessutom inte är helt smidigt att skippa frukosten, då detta bidrar till att sänka den intellektuella spänsten. Inte riktigt rätt sinnesstämning, med andra ord.

Vad är då rätt sinnesstämning? Jo - denna: att med darrande knän stiga in i föreläsningssalen i en stilla bävan inför de omvälvningar ens världsbild inom kort kommer att utsättas för. Att med det öppnaste av sinnen närma sig föreläsningstillfället med den totala vissheten att det en vet när en stiger in inte kommer att vara detsamma som när en stiger upp. Att det subjekt en råkar besitta utan pardon permanent och oåterkalleligen kommer att förändras under föreläsningens gång. Att ens självbild och självidentitet kommer att skakas i grunden av de ord och tankar som yttras. Att hela ens ontologiska världsbild är i gungning, och att varats fundamentala natur är öppen för radikal omförhandling. Att ens världsbild är dödsdömd, och att det enda en kan göra är att välkomna den nya ordningen.

Allt annat känns lite halvhjärtat. Faktiskt.

Radikalt valarbete

Ibland kallar jag mig radikal. Det beror inte direkt på att jag försöker göra mig intressant, utan är mer en beskrivning rent allmänt. Ni ser, jag har en tendens att ta saker på orden och läsa dem bokstavligt, vilket i många sammanhang leder till ytterst märkliga konsekvenser. Jag har nyligen börjat misstänka att de mer etablerade parterna i samhället inte riktigt står helt vid sina ord, och kanske använder dem mer som taktiska markörer än som egentliga ideologiska utgångspunkter.

Om alldeles snart - om än inte alldeles nyss - så sparkar valarbetet igång på allvar. Vi har alla sett det hända förut, och kan mer eller mindre förutsäga hur saker och ting kommer att te sig. Inte in i minsta detalj, men väl i stora drag; det finns ett visst antal saker som kan hända i en svensk valrörelse, och även om vi inte riktigt kan sätta fingret på ett exakt antal så vet vi att det inte rör sig om ett oändligt spektra av modaliteter. Någon gör ett utspel, någon annan gör ett motutspel och om en låter bli att vara uppmärksam så lyckas en ändå fånga the gist of det hela genom att bara komma ihåg tidigare års göranden och låtanden.

Den del av mig som kallar sig radikal föreslår, i all stillhet, en mindre reform av det svenska valsystemet. Den går i sin helhet ut på att de partier som bildar regering inte får bedriva valarbete. Inte köpa reklamplats i gammelmedia, inte sätta upp affischer, inte drabba stadens gator och torg med folk utrustade med flygblad; inget valarbete whatsoever. Inget som de inte skulle ha gjort onsdagen den tredje mars året efter ett valår.

Anledningen till detta är att de sitter på tronen. De har all möjlighet i världen att realisera sina tidigare löften. STATUS QUO ÄR DE FACTO DERAS VALARBETE, OCH BORDE BETRAKTAS SOM SÅDANT. Om en vill att saker och ting ska fortsätta som de är - rösta bara på nuvarande regeringspartier. Om en vill att saker och ting ska förändras - rösta på någon annan.

Now, för att förespråka att saker och ting ska vara som de är så behövs generellt ingen större argumentation. Den argumentation som behövdes för att få till stånd status quo har bevisligen redan inträffat och godtagits, och är därmed onödig. Den argumentation som behövs för att förändra sakers rådande tillstånd är dock inte onödig, utan tvärtom än mer av nöden då status quo som synes argumenterar för sig självt genom att bara vara.

Som det ser ut nu så kan samtliga partier - till och med Centern, till och med Piratpartiet - komma med vilka vallöften som helst när det är dags att vala sig. De behöver inte direkt vara väl motiverade eller väl formulerade, och än mindre ha någonting med vad de faktiskt tänkt sig att göra om det faktiskt vinner - men de kommer med dem, likväl. Resultatet blir att valdiskursen består i att jämföra vad de olika partierna lovar och inte lovar, snarare än vad de gör och inte gör.

Så, Om vi i stället tvingar de regerande partierna att stå för det de gör genom att göra deras göranden till det enda de kan göra för att övertyga folk om att rösta på dem i nästa val, så tvingar vi samtidigt medborgarna att bry sig om det som faktiskt händer på politisk nivå. Det ställer förvisso vissa krav på våra politiker, men så som demokratiskt valda att representera och agera i medborgarnas intresse så är det en smula ofrånkomligt redan per definition. De som sitter på makten tvingas kännas vid vad de faktiskt gör, och de som sitter bredvid tvingas komma med mer gångbara argument än att de finns rent generellt.

Radikalt, inte sant?

Soundtrack of my life 2

Det här är verkligen mitt soundtrack. And no two ways about it.

Livsfilosofi

Lev ditt liv som om det vore en episk berättelse, där du och dina vänner är de centrala och mest betonade karaktärerna.

Du vill väl inte leva en biroll i ditt eget liv?

Katastrofberedskap

Den bästa sortens förberedelser inför den annalkande katastrofen är sådana som visar sig användbara även när den inte kommer.

Korten på bordet

Det sägs att det återigen är dags att börja valarbeta. Framgången från förra valet leder inte automatiskt till framgång även i nästa val, och vi är något handikappade av att det är fler röstande till riksdagen än till parlamentet. Särskilt som ett stort antal av dessa röstande är - för att uttrycka det milt - äldre seniorer som missat att vi gått med i EU och som röstat på (s) i varje val sedan ett halvt sekel tillbaka, då de i mild ungdomsrevolt röstade på Bondeförbundet.

Now, dessa ädla samhällets pelare är förstås smått meningslösa att valarbeta på. Det ger vissa kollegiala pluspoäng att försöka, men ingen kommer att förvänta sig några underverk. Valarbetet riktas nog bättre om det riktas mot ett lite yngre segment av befolkningen. Vi har inget behov av att 'vinna' valet med egen majoritet, så det räcker om vi kan hitta redan etablerade piratnästen och anfalla liknande segment av befolkningen. Marknadsföring är bra, strategisk marknadsföring är också bra.

Dock. När en vill övertyga folk om att rösta på vårt ömma Piratparti så räcker det liksom inte med att säga att Piratpartiet är bra och att en röst på oss därför också är bra. Det måste till någonting mer, lite fler aspekter och nyanser av braheten, lite större volym på kommunikationen. Budskapet är att vi är ett bra parti, men kommunikationen om denna brahet borde inte bestå enbart och endast av just den meningen.

Det är lite som när jag säger att Miku är vacker. Det är förvisso sant i sig, men det förmedlar inte hela känslan av hur allting annat i rummet faller i bakgrunden när hen träder in; av hur mitt inre fylls med en obeskrivlig glädje av att det finns så mycket skönhet i världen när jag ser henom; av hur allt hen gör på något sätt förvandlar även de mest vardagliga av företeelser till konstverk värda att bevara för all tid; av hur jag varje gång jag ser någon som påminner ens svagt om henom blir oerhört saknadsfull och längtig. Det ligger latent i påståendet som sådant, men om jag inte lyfter fram dessa aspekter av hens skönhet så förblir de både dunkla och osagda. Och så kan vi bara inte ha det.

Medvetna ansträngningar att få fram budskapet och dess undertoner är av nöden, således. Den stora utmaningen och poängen med valarbete är att en drabbar samman med individer som inte delar ens referensram, och därför inte nödvändigtvis förstår underbudskapet till det en säger. En får släpa upp dessa underförstådda poänger från sin kommunikativa avsikt och lägga in dem i själva kommunikationen, med andra ord. Med många ord, om en vill göra det ordentligt och övertyga sina åhörare.

Nu inställer sig förstås frågorna, i all stillsamhet - vad är bra med Piratpartiet? Vad kan jag säga för att förmedla denna brahet? Vilka är de undertoner som rör sig i mitt huvud när jag tänker på den? Vad är det jag vill säga, och vad är det jag faktiskt säger? Vad håller vi på med? Vad är grejen?

Detta är frågor som den valarbetande situationen kommer att ställa på dig, vare sig du är medveten om dem eller ej. Detta kanske inte behöver sägas, men du står bättre rustad att argumentera för det lila alternativet om du är förberedd på frågeställningarna än om du inte är det; de valarbetade blir mer bearbetade om du har en mindre arsenal av variationer på temat att 'Piratpartiet är bra' redo att användas på stående fot.

Så. Piratpartiet. Vad är grejen? Ge mig tre anledningar. Nu, nu, nu! Yalla! Hut hut hut!

Citat

Throughout theological history we have been assured by religious leaders that if we perform certain rituals, repeat certain prayers or mantras, conform to certain patterns, suppress our desires, control our thoughts, sublimate our passions, limit our appetites and refrain from sexual indulgence, we shall, after sufficient torture of the mind and body, find something beyond this little life. And that is what millions of so-called religious people have done through the ages, either in isolation, going off into the desert or into the mountains or a cave or wandering from village to village with a begging bowl, or, in a group, joining a monastery, forcing their minds to conform to an established pattern. But a tortured mind, a broken mind, a mind which wants to escape from all turmoil, which has denied the outer world and been made dull through discipline and conformity—such a mind, however long it seeks, will find only according to its own distortion.

- Jiddu Krishnamurti

För att följa upp på mitt credo, då.

Soundtrack of my life

Moo. Jag tar ledigt idag. Möt mitt livs ledmotiv, i två olika versioner; jag är egentligen inte vare sig särskilt mörk eller svår. Egentligen. Innerst inne.

För det mesta.

En liberalnihilists credo 2

Jag avslutade mitt förra inlägg med att säga att det är en oerhört poetisk syn på världen jag har. Det kanske kan tyckas en smula paradoxalt - en någon som inte anser att någonting här i världen är oundvikligt eller nödvändigt, är inte det per definition en negativ syn på saken?

Grejen är att även om jag inte har någon större kärlek till den rådande ordningens godtyckliga former och regler, och gärna ser dem förändras i grunden, så är världens mindre fenomen desto mer omtyckta. Det finns ingen direkt anledning till att de blivit som de blivit - och ändå har de blivit som så, mirakulöst nog. Återigen drabbas vi här av skillnaden mellan det överindividuella och det intuitiva; det som passar in i den förra kategorin kan vi gärna slänga ut genom fönstret utan att förlora något viktigt, men den senare kategorins representanter finns oftast enbart och endast i ett enda exemplar, och är därför oerhört värdefulla eftersom de finns trots den totalt förkrossande osannolikheten i att just det skulle bli till.

Ni som var här  för några dagar sedan läste mitt något överarbetade inlägg om mina känslor till en viss vacker någon. Hen kan tjäna som exempel på vad jag menar. Ingenting i världens grundstruktur nödvändiggjorde hens existens, ingenting arbetade bakom de kosmiska kulisserna för att se till att vi sammanfördes, ingenting någonstans sade att universum absolut måste innehålla vare sig mig eller henom. Att vi, mot alla odds, ändå råkar existera, och det samtidigt (av alla möjliga tider) är ingenting mindre än ett mirakel, och än mer det som råkat följa av denna samtidighet. Det var inte tvunget att hända, men likväl hände det.

Det finns med andra ord ingen som helst utrymme för att ta saker för givna, att bara utgå från att de kommer att fortsätta finnas bara för att de råkar ha funnits. Varje ögonblick är ett unikt ögonblick som aldrig kommer att återkomma, det sista i sitt slag, och att inte ta tillvara på det är ett brott mot existensen. Den skönhet som finns i världen skapades inte av en benevolent gudomlighet för min bekvämlighet, utan finns enbart och endast på slumpens nåder, och kan lika gärna försvinna som finnas kvar. Det gäller att ta till vara på den medan ögonblicket fortfarande är.

Folk frågar mig ibland om jag tror på ödet. De brukar, av någon anledning, inte gilla mitt svar att ödet är en fenomenalt usel ursäkt för att slöa till i sitt förhållande till världen. Om ödet genom sin mirakulösa kraft sett till att sammanföra en med - well, någonting, vad som helst - så finns det ingen direkt anledning att arbeta på sin relation till detta något. Det finns ingen anledning att undersöka det för att på så vis upptäcka alla de vackra detaljer och nyanser som gömmer sig i väntan på att någon ska upptäcka dem; det finns ingen anledning att prova sig fram till nya erfarenheter eller att omförhandla gamla sådana; det finns, om ödet bestämt något, ingen anledning att göra någonting annat än att ta status quo för en självklar naturlig oundviklighet. Ödet ger en ingen anledning att njuta av det som är vackert, eftersom det får en att ta det för givet.

Jag har ingen användning för ödet. Det ställer sig emellan mig och det som är vackert i världen. Jag är, och det som råkar finnas i min närhet är ett privilegium att ta till vara medan det fortfarande finns kvar. Och det enda sättet att ta det till vara är att aktivt ge det den uppmärksamhet det förtjänar.

Det är mitt credo. Det är min anledning att vara.

Poetiskt, inte sant?

En liberalnihilists credo

Jag anspelar och antyder ibland till min mer grundläggande livsåskådning, men jag har för mig att jag aldrig riktigt tagit mig tid att vara pedagogisk och förklara den närmare. Det är något av en brist, då det alltid är något av en fördel att ha förklarat sin utgångspunkt någorlunda. Inte minst för sig själv.

Nyckelordet står att finna i rubriken. Liberalnihilist. Inte liberal nihilist eller nihilistisk liberal. Nope. Ett ord, en enhet, en något mångfacetterad åskådning. Både liberaler och nihilister har ett något dåligt rykte rent generellt nuförtida, och en sökning på wikipedia ger inget utslag på liberalnihilist, så jag tänkte, hmm, ett eget ord att använda, ett ord som till och med passar mig, utan att gräva ner mig i obskyra skyttegravskrig som pågått sedan tids gryning. Det tar jag. Yoink.

I all korthet kan det sägas att grunden till mitt sätt att se på världen är att ingenting är nödvändigt. Eller, rättare, att det som råkar vara just nu inte är med någon slags inneboende kosmisk nödvändighet. Eller, återigen, att allt som är hade kunnat vara annorlunda. Min existens är inte garanterad av den Kosmiska Ordningen; samhällets organisering är inte skapad av ett Högre Telos som söker sitt uppnående; universum självt hade lika gärna kunnat icke-existera. Det som ändå råkar finnas har genomgått formaliteten att faktiskt inträffa, men rent principiellt är det likvärdigt med alla andra möjliga sätt som saker hade kunnat vara på. Nuläget är en av många möjliga ordningar, och ingen av dem är mer rätt eller sann än de andra.

Det här kanske låter något spetsfundigt, men det har betydelse för alla mina göranden och tänkanden. Ingenting är mer nödvändighet, ingenting måste vara som det är, ingenting är menat att vara på ett visst sätt över huvud taget. Det är inte direkt en grogrund för känslan av att vi lever i den bästa av världar, som den gode Pangloss skulle ha sagt; vi lever snarare i en av slumpen ordnad värld, där saker råkat hända, ibland med ett bra utfall, ibland inte.

Auktoriteter och traditioner blir i det här läget inte särskilt användbara. De lagar och regler som styr oss är inte resultatet av att Skaparen själv efter noggrann eftertanke, med de mest övervägda av argument och med yttersta motvilja mot att kalla sig klar med dem, - instiftat dem i fundamentet i själva varat. I stället är de godtyckligt införda under generationernas och tidens gång, där en slumpmässig händelse ett år blev ett återkommande inslag nästa år och hundra år senare var nationalfest i hela riket. Att följa gamla vägar bara för att de är gamla är inte en god anledning nog; att saker har varit är inget argument för att de ska vara.

I stället får jag försöka mig på det autonoma projektet att bygga mig en egen uppsättning lagar och regler. Att hänvisa till gamla sådana kan vara praktiskt ur en retorisk synpunkt, men de behöver inte med någon nödvändighet följas. Nya värden på nya tavlor, som Nietzsche skulle uttrycka det hela.

Ni anar säkert att Magnihasa-projektet är ett steg i det här projektet; ett steg i riktning mot att lösgöra folk från sina självpåtagna tvång och måsten och ge dem en chans att upptäcka att världen är större än de neuroser som varit på modet i några hundra år. Såga loss ett par ankare och flyta fritt i denna vår världs godtyckligheter, så att säga.

Den liberala delen av det hela är att eftersom tradition och auktoritet inte nödvändigtvis har någonting att säga mig i min autonomi, så har inte heller jag någonting att säga om andras. De har sin autonomi, de använder den mer eller mindre väl, och de behöver inte mig i sin tillvaro såvida de inte bjuder in mig. Att jag inte tror på deras världsordning är ingen anledning att förklara totalt krig mot den. Motprestationen är förstås att de inte förklarar totalt krig mot mig när jag bryter ett antal normer och regler som inte har med mig att göra, så som, typ, könsnormer och annat oknytt.

Now, det finns onekligen tusen aspekter och nyanser av det här, men det långa och det korta är att verkligheten som den är idag inte är som den är av obeveklig nödvändighet, och att i brist på övergripande mening så är det individen själv som styr kosan framåt. Gud skapade oss inte, och de skapelser som omger oss har bara den makt vi ger dem. Radikalt, men sant.

Det hela är egentligen väldigt poetiskt. Men det är ett ämne för ett annat inlägg. -

SJ och ickeproblemet med den fria marknaden

Svallvågorna kring SJ:s senaste drag att börja kräva legitimation av betalande kunder har varit både höga och ljudda, och det uppskattas att några otals miljoner i PR-satsningar just gått upp i rök. Särskilt som hela affären var totalt oväntad - inga förvarningar, inga pressmeddelanden, inga informerande reklamsaker på stationerna runt om i landet; inget. I stället konfronteras vi med ett fait accompli, ett något som redan är fullt, färdigt och bordat.

Now, SJ AB är förstås ett privat företag och har rätt att agera på sina egna neuroser så som det känner är nödvändigt för att hålla situationen under kontroll, så det är ingen större tvekan om att de har rätt att göra det de gjorde. Vad som däremot är mer tveksamt är om det var särskilt smart att göra det av de anledningar som de hänvisade till.

Företaget SJ AB har en del att arbeta med när det gäller image. Monopolstämpeln hänger fortfarande kvar över dem (även om det sakta men långsamt börjat dyka upp andra aktörer på marknaden), och det med god anledning. Åtta av tio tågresor i landet sker med SJ, och de resterande tågen går att borda utan problem med biljetter tryckta av SJ. Vilket, rent imagemässigt, är lite småproblematiskt - SJ blir inte synonymt med God Service, Hög Kvalitet och Nöjda Kunder, utan blir betraktat mer som den ende spelaren på plan, den en MÅSTE anlita när en vill tåga sig någonstans.

Anledningen till att de valt att göra sitt legitima drag är att de vill komma åt den så kallade svartabörshandeln med biljetter. Den är så kallad inte för att den är vare sig svart eller olaglig, utan för att SJ inte gillar den. SJ AB är dock fortfarande ett privat företag, så de har bara att finna sig i att samma lagar och förordningar som gäller resten av befolkningen gäller även dem. Att försöka framställa situationen så som något annat än den egentligen är genom att snabbruka ord som "svart" förändrar inte rättsläget som sådant.

Det som förändras är dock den image företaget har. Att köpa och sälja begagnade biljetter är någonting som är tillåtet på en fri marknad. Om en kommer på att en inte vill vara i Enköping just idag så är det praktiskt att sälja sin förbokade biljett till någon som ska dit och som ändå hade tänkt köpa en enkelbiljett i en blå automat. Den fria marknaden är smidig på det viset. Att däremot aktivt arbeta mot den fria marknaden samtidigt som en akivt har att arbeta med den kvarvarande residualimagen av ett monopolföretag - det är inte smidigt.

Det är närmast en aning kontraproduktivt. Jag vet inte riktigt vad de tror sig tjäna på det här tilltaget, men det är ställt utom all rimlig tvekan att den imageförlust de just nu känner av får denna vinst att framstå som något obetydlig. Särskilt så här på den så kallade fria marknaden. -

Omtyckandets typografi

En av mina mer citerade inspirationskällor är den kanske inte helt kände Marshall McLuhan. Hen var aktiv förr i tiden, och uppnådde närmast mytologisk status kring 1960-talet, för att sedan närmast förfalla ner i obskyritet efter sin död. (Det är väldigt spektakulärt att se exakt hur okänd hen är nuförtiden; min stående utgångspunkt är att såvida jag inte för henom på tal så känner de närvarande inte till ens namnet.) Hen hade ett gäng radikala idéer i sitt huvud när hen levde och var känd. En av dem var att budskap - kommunikation - präglas extremt mycket av det medium det framförs i. För att ta till sig ett budskap från ett medium så måste en anpassa sig efter mediets egna sätt att fungera, och denna anpassning försätter en i en viss sinnesstämning. Vart medium har sin sinnesstämning, och sätter därmed sin egen prägel på budskapet - oberoende av budskapet självt.

Det främsta sättet att kommunicera nuförtida är skriften. Texten. Det skrivna ordet som medium sätter, precis som andra medier, sin prägel på budskapet. Textens främsta egenskap är att den inte ger iväg någonting förrän en läser den; till skillnad från en tavla så går det inte att titta på en text och se dess budskap, utan en måste förändra sin blick från seendets till läsandets funktion. När en tittar på någonting så tar en in helheten i ett svep, men medan en läser så är det den just nu pågående meningen som är i fokus. Det är fruktansvärt icke-givande att titta på en boksida.

Denna övergång från tittande till läsande görs möjlig av att varje enskild bokstav alltid ser likadan ut. Visst, det finns olika typsnitt, men de skiljer sig inte så mycket åt att det inte omedelbart går att se att ett E är ett E. En behöver inte titta på E:et och försöka utröna om det faktiskt är ett E, utan en kan utan vidare utgå från att det är det det ser ut att vara. Efter ett tag behöver en inte ens se bokstaven i fråga - och en slutar se den. En börjar i stället läsa den. Bokstaven går förbi seendet och går direkt till sinnet.

Den radikala fortsättningen på denna idé är att den läsande fortsätter att blicka på världen med läsande ögon även när de inte vilar på en boksida. En slutar se världen, och börjar i stället försöka läsa den. Allting blir representanter för en typ, en bokstav - världen blir bokstavlig. En bryr sig inte om hur världen som sådan ser ut, utan om hur den konformerar med ens läsning av den.

Men, så, ibland, träffar en på något en inte riktigt kan läsa, men som ändå inte riktigt är oläsbar heller. Som är tillräckligt lik de bokstäver en har i huvudet för att en ska kunna förstå det, men som är tillräckligt olikt för att en ska inse att ens bokstäver kan vara finare, vackrare. Som, genom att bara vara, föser undan den läsande blicken och tvingar en att verkligen se med ögonen igen. Inte för att det inte finns något att läsa, men för att mediet försätter en i en sådan sinnesstämning att det inte går annat än att förundras över varför en inte tidigare märkt att ens bokstavliga värld kunde göras så vacker med en så minimal ansträngning.

Nu undrar ni förstås - vadan rubriken? Hur kommer omtycket in i bilden?

Ni ser, jag har träffat på någonting vackert som jag inte riktigt kan läsa, men som ändå omformar mitt sätt att se på värden genom att bara finnas. Som för mig tillbaka från mitt ibland något överdrivet bokstavliga läsande av världen till ett vackrare varande i den. Som, well -

Jag tycker om.

13:37

Hmm. Jag har inget inlägg till dagens 13:37. Jag har haft sådana i nästan en hel vecka nu, och det känns lite småfel att bryta trenden.

Ni vet hur det är.

Samhällsförändring i praktiken

Att förändra samhället är ett stort arbete. Men, precis som att virka eller att sticka, så är det ett arbete som består av många små steg. Det krävs inga episka superkrafter eller gudomliga ingripanden, men det hjälper med vardaglig aktivitet och små insatser. Varje steg i rätt riktning är ett steg som i sin tur inspirerar andra att följa efter, så varje liten bit hjälper, hur obetydligt det än råkar verka just där och då.

En av mina mindre citerade inspiratörer är Timothy Leary. Ni kanske eller kanske inte hört talas om henom, men hen var något av en guru på sin tid. Låt oss nöja oss med att säga att hen var den sortens guru som en kan fråga om i mer hippieanska sammanhang och vara garanterad att få ett entusiastiskt svar om. Hens slagord var "think for yourself and question authority", vilket som ni kanske anar gjorde att hen hade vissa bekymmer med myndigheter och andra auktoriteter.

Ett annat av hens motton, som länge skvalpat i mitt bakhuvud, är hens uppmaning att ta med sina föräldrar eller, ännu bättre, grandföräldrar till ett raveparty. Min ständiga undran är om hen menade det bokstavligen eller metaforiskt; bägge tolkningar har nämligen sina meriter. Att bokstavligen ta sina föräldrar till ett rave - vilket, på Learys tid, var den paradigmatiska symbolen för ungdomskultur som sådan - tjänar till att visa dem vad som egentligen pågår, bortom alla rykten och lögner och halvsanningar, och det finns dessutom en viss chans att de dansar bort nattens unga timmar till ljudet av den nya tiden. En något extrem version av learning by doing, med andra ord.

Den andra tolkningen är lite mindre dramatisk. Den handlar om att lära den äldre generationen vad den nya tiden går ut på, under lugna och kontrollerade former, så att de inte längre ser den som något underligt och farligt. Då ravescenen sjunkit undan en smula så får någonting annat symbolisera den nya tidens ungdom: internet och den nätbaserade verkligheten känns som en god efterträdare.

Ett sätt att påbörja detta initierande i den nya tiden är att ta med sina föräldrar till ens egen blogg, och låta dem läsa vad du tycker, tänker och håller för viktgt här i världen. Now, om du jobbar aktivt i BDSM-branschen och bloggar om olika aspekter och nyanser av den rent praktiska sidan av ditt yrke, och dina föräldrar är så rentroende kristna att till och med påven blir lite smått oroad när hen ser dem, så kanske det finns vissa problem med upplägget. Om du är lite mindre explicit och/eller har lite mer toleranta föräldrar så är det dock mer pedagogiskt effektivt.

Det stora steget ligger dels i att du får nya läsare - alltid ett plus, i alla fall för oss små fiskar - och dels i att den som vill läsa en blogg med nödvändighet måste sitta framför en dator när hen gör det. Now, om du uppdaterar varje dag och de läser varje dag så blir det en del av deras vardag att sitta framför en dator. Efter ett tag är det mer eller mindre oundvikligt att de via den pedagogiska processen (ständigt närvarande) lär sig att hantera mer avancerade aspekter av internet än att läsa bloggar, och när detta tag har passerat så är ni närmare en ömsesidig förståelse av världen än innan.

Med denna förståelse följer förändring. Steg för steg. Det gäller bara att, någonstans, sparka igång sig själv och se till att det hela får en början.

(Om du dessutom kan få dem att använda Firefox med adblock så begår du en dubbel god gärning gentemot den naturliga ordningen; allt som får bort folk från att använda IE6 (eller högre eller lägre)  är, som Orwell skulle uttryckt saken, dubbelplusbra. ) -

Jag har skådat naveln, och den är rund

Terminen har börjat, och den första föreläsningen har passerat. Eller, tja, den ena första föreläsningen; den andra händer inte förrän senare idag. (Det blir lite småkufiskt när en parallelläser, onekligen.) Filosofifolket gick ut stenhårt, och kräver en bloody lång uppsats till på torsdag. Nu kanske det inte är helt smidigt att importera mitt yttert godtyckliga försök att få bukt med de lite för långa inläggen till ett sammanhang där det är svårt att vara för nyanserad och detaljerad, men, meh, en måsteha någon slags utgångspunkt.

I ren iver att bekräfta att naveln faktiskt är rund så fick jag för mig att räkna hur många ord som drabbat den läsare som följt med sedan starten i februari. Eftersom jag sätter små labels på inläggen beroende på hur långa de är så går det att göra en snabb överslagsräkning. Få se nu..

Bloody långa - 4.
Halvlånga - 21.
Korta - 21.
Lagom långa - 36.
Smålånga - 21.

Så. Om vi räknar snabbt och lite schablonmässigt så får vi 5000+19000+3100+18000+15000, vilket mynnar ut i strax över sextio tusen ord. Det är inte riktigt exakt, men som Wittgenstein skulle ha sagt så är det nära nog.

Sextio tusen ord. Det är en mindre bok. Inte riktigt Krig och fred, men tillräckligt för att konstatera att, yep, den är definitivt fortfarande cirkelformad. No two ways about it.

Now. Det känns en aning som att det kanske är dags att sluta tänka på att göra den här filosofisaken och sätta igång med att, ni vet, göra den. -