En tanke, you say?

Medan jag skrev gårdagens inlägg om talet jag inte höll i förrigår slog tre tankar mig. Först att det skulle vara mysigt att ha fler sådana sammankomster, även när det inte händer dåliga saker; följt av tanken att många av oss pirater skulle må bra av att få lite träning i det här med att tala inför folk; följt av den tredje tanken att det vore mysigt att ha en piratförening som, ni vet, inte ligger tjugo mil hemifrån (det sort of underlättar saker och ting, även om jag är i Stockholm ganska ofta ändå, rent allmänt). Dessa tre tankar kombinerades sedan på ett synergistiskt vis till att bli en enda tanke, en idé om en så vill:

Varför inte sparka igång en lokal piratstudiegrupp där folk kan få öva upp sina retoriska superkrafter, samtidigt som de lär känna andra likasinnade häromkring? Det är inte så att det finns någon brist på pirater i den här staden; i EU-valet röstade tio och en fjärdedels procent av alla röstande i mitt röstområde (ett dokumenterat studentnäste, iofs) på ett visst piratparti. Vilket inte märks i övrigt, då Örebro är en rätt, ah, fattig stad när det gäller pirathändelser. Piratpartiet har en närvaro men ingen synlighet, för att sammanfatta situationen.

Den stora fördelen med retorik är att det inte kräver särskilt mycket resurser. Det räcker med att folk sitter och ser uttråkade ut för att alla verktyg ska vara på plats. Det krävs inga några böcker eller litteraturlistor (även om det hjälper att läsa, rent allmänt); det som behövs är en grupp att stå och tala inför, och en möjlighet att göra detta tillräckligt ofta och regelbundet för att hinna vänja sig vid aktiviteten. Learning by doing är en extremt fungerande metod när det gäller retorik och muntlig kommunikation; övning ÄR färdighet, i just det här fallet. Att dessutom få  öva upp sig i en piratmiljö gör partiarbetet mer påtagligt, gör vardag av det ibland en smula abstrakta.

Det stora problemet är att jag inte känner några piratpartister häromkring, mer eller mindre bokstavligen (bortsett från en moderat jag håller på att bearbeta), och jag vet inte riktigt hur en kommer i kontakt med de som ändå bevisligen finns. Lokal för tillfällena har jag för mig går att ordna via universitetet (måste bekräfta detta), men det gäller att fylla rummet med folk, och detta folk kommer inte av sig självt.

Soe. Hur får jag tag i folk? Hur gör jag realitet av denna magnifika gnista? Var gömmer sig piraterna i min närhet?

(Btw, om någon blir inspirerad av detta och sparkar eller vill sparka igång en liknande satsning i huvudstaden, så peta på mig. I'll be there, om än i egenskap av geografiskt handikappad personlighet. Fika och förhäng obligatoriskt.)

(Btw2: om det råkar finnas en lokalavdelning häromkring och jag inte känner till den, så greppa tag i mitt öra och dra mig dit. Med eller utan våld är valfritt.)

(Btw3: om du inte är piratpartist men råkar vara intresserad, så häng på ändå. Här stängs inga dörrar.)

Talet jag inte höll på Medborgarplatsen igår

Det sägs att stora sinnen tänker lika, och om den här veckan har någonting att säga om saken så tänker Calandrella och jag väldigt likadant. Inte bara en utan hela två gånger har hen nämligen överraskat mig (positivt) genom att skriva om någonting som jag tänkt skriva om - innan jag gjort det. Både hen och jag var på Medis och demonstrerade under Piratpartiets flagg igår, och hen skrev det tal hen inte höll där och då.

Vilket då var det inlägg jag hade tänkt skriva så här efteråt, mutatis mutandis. Även jag lekte med tanken att greppa megafonen, ta ordet och leverera någon minuts ordande. Det fanns onekligen både utrymme och, dare I say, behov av det.

Dock. Jag var distraherad av någon vacker i närheten, och hade inte sovit särskilt ordentligt natten innan, så jag kunde inte memorera mitt på-plats-påkomna tal ordentligt nog för att våga hålla det. Och, som Quintillianus säger, så är det värsta en kan göra att komma av sig, så det var nog bäst att låta bli.

Sålunda - här kommer det tal jag tänkte fram när jag var på plats, bokstavligen på stående fot. Jag skulle kunna fuska och skriva världens mest superelaborerade retoriska mästerverk, men det skulle nog, ni vet, märkas. Lite efterputsning är omöjlig att komma förbi, dock, så här i översättandet från tanke till text. Here goes:

Vänner! Vi lever i märkliga tider! Vi lever i en tid där det anses vara viktigare att konsumenter är aktiva på en artificiell marknad än att medborgare får åtnjuta sina aktiva demokratiska rättigheter! Vi lever i en tid då staten lägger ner mer resurser på att jaga ungdomar än på att upprätthålla det civila samhället! Vi lever i en tid då vissa extremt högljudda minoriteter tillåts köra över landets demokratiska historia med en bulldozer som lika gärna kunde vara gjord i och direktimporterad från Sovjet! Vi lever i en historisk tid, och om vi inte agerar nu så kommer våra barn att undra varför vi inte gjorde någonting när vi ändå var där och hade chansen! [paus][avslutning, eventuellt omnämnande av en viss blogg]

Som synes inget särskilt avancerat anförande. Basically ett inledande påstående och sedan ett upprepande av frasen 'vi lever' och följt av en lagom godtycklig utfyllnad därefter; formen är sådan att det kunde handlat om vad som helst. En behöver dock inte vara särskilt originell eller poetiskt lagd eller invecklad eller komplicerad när en talar inför folk; enkelhet är en retorisk dygd, trots allt. Det är viktigare att våga ta ordet än att vara snygg i mun.

Likväl. Som jag skrev i mitt förra inlägg så pågår den pedagogiska processen ständigt, och inför nästa gång så är jag, tack vare den här erfarenheten, mer redo att ta plats, ta ordet och ta tillvara på tillfället. Demonstrationsformen var oerhört bra, och jag hoppas väldigt mycket att vi behåller den; annars blir jag tvungen att ta plats, ord och tillfälle till mig att se till så att det händer.

(Ty om jag vet att det händer igen, så kan jag öva in någonting innan.) -

Hackandets pedagogik

Det smidigaste sättet att lära sig någonting är att spendera aktiv tid med det något. Det spelar ingen större roll vad denna aktiva tid utgörs av - så länge en använder, slår, bankar, problemlöser och utiliserar detta något så pågår lärandet automatiskt. Att ha sönder saker och försöka fixa dem är extremt lärorikt (vilket vi datornördar vet och kan intyga efter MÅNGA timmars problemsökande i jakten på Felet). Det underlättar en smula att ha en hjälpande mentorshand tillgänglig att vägleda en rätt och ge perspektiv åt saken, men huvudparten av inlärningen sker i det egna görandet. Det underlättar något oerhört att ha ett större mängd människor i omgivningen en kan tala med om rörande detta något, också, rent allmänt; det gör att även läroföremålet i fråga blir en del av vardagen, och således någonting en spenderar tid med. Och, indeed, blir förtrogen och kunnig med resp om.

Detta sätt att lära sig saker är smidigt eftersom det är automatiskt. Jag brukar ibland kalla detta automatiska lärande för den pedagogiska processen. Eftersom en är aktiv med saker och ting mer eller mindre ständigt, så pågår den pedagogiska processen ständigt. Vi lär oss nya saker eller bekräftar sådana saker vi redan vet hela tiden, konstant, alltid. Varje vaken och sovande stund är en lärostund. Förvisso inte av sådana saker som av Skolöverstyrelsen definierats som värda att lära, men likväl - all tid är lärorik tid. Även om det vi lär oss ibland är att det är svårt att sova när läraren talar.

Denna konstanta inlärning ger oss en hel arsenal av verktyg och - dare I say - vapen att använda. Om vi kombinerar dessa med vår inneboende mäktighet - du står ett halvt snäpp under Gud själv när det gäller ditt eget liv - så har vi en hel del möjligheter och chanser att sparka världen i rätt riktning. Varje gång vi talar med någon är en chans att lära dem någonting nytt; varje kommunikation är en lektion; varje dag lär sig världen någonting nytt, och du är upphovsmakare till denna lärdom.

Detta gäller förstås även om vi inte försöker sparka på världen. Genom att bara vara på vissa sätt så lär och konditionerar vi vår omgivning till kunskapen om att vi accepterar vissa saker och inte accepterar andra. Om någon gör någonting och direkt får en hejdundrandes negativ feedback på detta görande så går det inte direkt att missa att just detta något inte går att göra ostraffat. Om vi däremot låter bli att reagera alls så kommer den görande att börja anta antingen att ingen bryr sig om henom eller att det är okej att göra just detta något. Positiv feedback, slutligen, är förstås bra att ge rent allmänt, men särskilt till sådana som gör bra saker. Och/eller är någon en tycker om, rent generellt.

Det finns således gott om stora möjligheter, lysande chanser, rätta ögonblick och goda tillfällen att göra världen till en magnifikare plats. Det gäller bara att veta vad en gör och, än mer, lära och leva som en lever och lär. Och att komma ihåg att den pedagogiska processen pågår. Ständigt. -

Till tillgänglighetens lov

Medan jag skrev gårdagens inlägg så slog jag upp några sidor i Ulrich Becks Risksamhället. Detta tack vare Google Books som tillhandahöll ett par väl valda sidor till allmän beskådan. Inte hela boken, dock; neeej då, den var upphovsrättsskyddad, nämligen, och vi kan ju inte ha att människor världen runt läser och tar del sig av fri och tankeväckande litteratur! Tänk på barnen!

Medan jag läste så tänkte jag att det var ett smidigt sätt att få tag på citat och information på. Särskilt sådan från böcker en läst för länge sedan och har ett vagt men ändå minne från. Bara att leta upp den där boken i fråga och sedan försöka hitta just den sida en halvt lyckas minnas. Hela problematiken med att försöka rekonstruera en argumentation en har vagt någonstans i bakhuvudet och vill använda i något sammanhang försvinner i och med att en kan gå direkt till källan och se att, aha, hen SADE faktiskt det och det. Utan att behöva släpa sig till biblioteket (som Pontén tydligen vill stänga) och läsa i REF-exet som upphovsrättsinnehavarna ändå får noll, inget och intet i ersättning för att en läser. Förlusten för deras sida är noll; vinsten för samhället och den ständigt pågående debatten om saker och ting är enorm.

En skulle kunna tro att folk skulle läsa dessa böcker i sin helhet på skärmen, men folk fungerar inte så. Att läsa längre texter framför datorn är svårt, eftersom en ständigt lockas till att multitaska med annat och - let's face it - läsning är helt enkelt inte lika bekvämt framför skärmen som liggandes i sängen under ett mysigt täcke och med massor av goskuddar. För att göra detta så måste en dock ha tillgång till boken i fråga, vilket åter för in den fysiska upplagan i resonemanget. Att skriva ut den från dess digitala format till papper kostar ungefär lika mycket som att gå och köpa den, och om boken råkar vara lite dyrare så är prisskillnaden ganska snarlikt värdet av att slippa behöva organisera hundratals pappershögar som vart och ett har ett eget liv och en helt egen unik samling saknade sidor.

Det känns fabulöst onödigt att behöva vara begränsad till tillgången på fysiska föremål när det gäller tillgången på idéer. Det känns väldigt mycket som om upphovsrättsinnehavarna satsar på att göra Marx teori om historisk materialism till en verklighet även så här i den primärt digitala tidsåldern - varför hänga med i tiden när den med våld kan tvingas stanna kvar i gårdagen? Varför lyssna på Derrida?

Nej, den som vill läsa en bok i dess helhet kommer att skaffa den i tryckt format; det är det enda humana sättet att läsa längre texter på. Den som vill snabbkolla en källa, ta del av ett resonemang eller bättre förstå ett begrepp så som det används "i litteraturen" skulle gynnas något oerhört av att nämnda litteratur var tillgängligt online. Det skulle dessutom vara oerhört mycket lättare att referera till litteratur även i mer vardagliga sammanhang, så som exempelvis bloggar och dylikt. När litteraturen ligger en hyperlänk bort, snarare än en hel resa till biblioteket, går det att referera friare och mer frekvent. Och, än mer, så går det att påvisa svagheter i våra politikers resonemang genom att referera till relevant litteratur som en VET att de har tillgång till.

Jag anar dock att denna tillgänglighetens paradigm kommer att ta ett tag på sig att bli verklighet. Rättighetsinnehavarna kommer att oja sig över uteblivna inkomster, minskade upplagor och andra problem som löser sig själva om det hela bara sköts på rätt sätt; politikerna kommer att oja sig över samma problem (med baktanken om att det är väldigt skönt att inte få sin argumentering jämförd med relevant litteratur som visar att de har fel hela tiden); och vi i Piratpartiet kommer att få argumentera för denna sak inför döva öron ännu ett par år till.

Jag är optimistisk, dock. Inte till den grad som kapten Ahab, men optimistisk likväl. -

Små milstolpar

I och med det här inlägget har jag nått upp till mitt första jämna hundratal. Analytics hävdar att jag sedan bloggens födelse i februari har haft hela 3948 besökare, vilket jag är oerhört glad och tacksam över. Glad, eftersom det antyder att mitt skrivande och mina inlänkade (om än ibland rätt dåliga) ordlekar faktiskt läses av någon annan än mig. Tacksam, eftersom det är en magnifik ära att få ha tagit del av er tid, om än för det kortaste av ögonblick.

Nu kör vi hundra till. Här finns ingen anledning att segna till sig. Huff huff huff.

Kom gärna på Piratdemonstrationen på medis vid tre i eftermiddag, btw. Det finns en viss liten risk att jag infinner mig, bara sådär. Just sayin' Ni vet. Nudge nudge.

Relationer

Jag läste just ett magnifikt inlägg borta på Always keepin' it real (som för övrigt använder ett snyggt tema) om det här med relationer. Hen ser ett tydligt mönster hos ett stort antal förhållanden - den ena parten är superduktig, superskötsam och superambitiös, medan den andra parten super rent allmänt, är en slacker och allt annat än duktig. Den ena parten tenderar att vara kvinnlig, medan den andra tenderar att vara manlig. Inte alltid, men påfallande ofta.

Relationer är ett intressant fenomen. Både rent allmänt och från en sociologisk synvinkel. Intuitivt handlar en parrelation om två människor som finner sätt och vägar att samordna sina individuella existenser till en enda gemensam vardag. Sociologiskt är det mer invecklat än så, även om detta samordnande är ett element av det hela. Ulrich Beck uttryckte sig som så att alla de strukturella konflikter, processer och skeenden som pågår på samhällets överindividuella nivå per automatik tar sig uttryck i parrelationens struktur. Eller, annorlunda uttryckt: parrelationen är den arena där klasskillnader, könsskillnader och andra större skillnader mellan människor märks som mest. Den som vill tala om skillnaden mellan man och kvinna i en parrelation måste samtidigt tala om skillnaden mellan man och kvinna som sådana, som sociala konstruktioner, ty dessa skillnader tar sig uttryck i relationen som helhet, vare sig de tu inblandade vill det eller ej. (Beck talade mindre om homosexuella parrelationer, men detsamma gäller mutatis mutandis även för sådana.)

Den stora svårigheten med parförhållanden är den ständigt pågående förhandlingen om hur vardagen ska se ut, och de utgångspunkter de båda parterna har genom att bara vara sig själva. Eller, rättare, att se till så att denna förhandling kommer igång på ett medvetet snarare än ett omedvetet plan. Den situation som Elin beskriver är en situation där den ena parten slutat förhandla och börjat ta saker för givna, och den andre anpassat sig till detta. De överindividuella strukturer som påverkar hur en individ tänker om sig själv och om världen ges då fritt spelrum att göra vad de vill, och det finns ingen större tvekan om att det är detta de gör.

Det viktiga att komma ihåg är att diskussionen mellan parterna är en ständigt pågående sådan, även och särskilt när ingen av dem säger någonting rakt ut. Det går inte att, på ett traditionellt modernistiskt vis, sätta sig ner och ha en storkonferens och Reda Ut alla frågor En Gång För Alla och sedan leva lyckliga i alla sina dagar i vetskapen om att förhållandet är baserat på goda grunder. Varje dag är en ny förhandlingsomgång, om än i så mån att bägge parter ser till att uppehålla sin del av det ömsesidigt uppställda (och högst bildliga) kontraktet.

Som asexuell är detta synnerligen påtagligt. Det här med sex är onekligen en viktig del av det här med parförhållanden, och dess frånvaro tolkas av - inte nödvändigtvis elaka - sinnen som att någonting är på tok, fel och i behov av att fixas. Ni anar säkert att det finns en hel del utrymme och nödvändighet för diskussion kring detta, om och när de överindividuella strukturerna påminner om att, hey, sex. Dock. Som Pink Floyd påpekar - all we need to do is make sure we keep talking. -

AVENiter och asexuella - unite!

Helt spontant så slösurfade jag in på AVENs meetup-forum, bara för att se vad som rörde sig ute i världen, och helt utan att riktigt vara förberedd på det så råkade jag upptäcka att det visst var ett meetup redan på lördag. I övermorgon. Klockan tolv i mitten av Stockholm C, vid den världsberömda ringen med många namn. Can't miss us. Särskilt inte mig i den inkongruenta kjolen.

Eftersom det är lite smått sällsynt att vi asexuella samlar oss under ordnade former häromkring, så tänkte jag fråga mina asexuella läsare lite snällt sådär om de råkar vilja hänga på, lite diskret sådär. Lite i sista laget, förvisso, men en sen inbjuden är även det en inbjudan.

Soe. Någon som känner sig up for it? There will be cake...

Första intryck, bestående intryck

Jag funderar ibland på hur lång tid det tar att skapa sig en uppfattning om saker och ting. Särskilt om bloggar, eftersom de är en del av min vardag. När jag smyger mig in på folks bloggsidor av någon anledning - twingly, bloggrollar, länkar, whatever - så är det första jag gör att ta mig en tillbakalutad titt på helheten, för att därefter ge mig på själva inläggen.

Denna första impuls att se hur landet ligger är egentligen ganska onödig. Om jag gillar det jag läser och ser att det sista inlägget inte är från november 2006 - dvs att det finns en viss chans att det kommer fler inlägg - så lägger jag in bloggen i min RSS-läsare och ser aldrig röken av sidan igen, även om jag läser inläggen både uppmärksamt och välvilligt. Om jag inte gillar det jag läser, well, då ser jag inte röken av vare sig sida eller text igen. Likväl ser jag mig omkring - det är en ryggmärgsreflex.

Samtidigt förändas ens uppfattning om bloggar av hur länge de legat i ens pågående läsning av och i vardagen. En blogg som funnits med en länge bedöms på helt andra villkor än en som en hittade i förrigår och lade in i förbifarten. Gamlingen är en självklar del av ens liv; nykomlingen måste på något sätt bevisa att den har rätt att stanna kvar. Denna bevisningsprocess tar ibland längre eller kortare tid, men den går inte att komma runt. Den måste genomgås, utan pardon. Och när den väl är genomgådd så börjar nyanserna dyka upp. Den är inte längre bara "the new kid", utan, tja, allt det där som bloggar är. Roliga, insiktsfulla, poängfyllda, mysiga, perspektivgivande, gowsiga, stimulerande, kollegiala, insatta, allmänt magnifika -

Uppfattningsarbetet tar således en viss tid på sig att hända. Detta gäller inte bara bloggar, utan även människor, platser, böcker och annat. En får ett första intryck som en reagerar på, och om en väljer att hålla kontakten så byts detta intryck ut mot andra, mer beskrivande ordalag. Det första intrycket är viktigt i ett sammanhang där en inte pratar med folk särskilt djupt eller ingående - eller bara har en viss tid på sig att stå i rampljuset - men när en haft en viss tids samvaro så är detta intryck något som fallit i glömska och/eller i bakgrunden. Kvar finns då intrycket av mer permanenta egenskaper.

Den latenta frågeställningen här är förstås vad ni läsare som valt att göra mig till en del av min vardag tycker om mig och mina mer permanenta egenskaper, aspekter och nyanser. Jag skulle kunna vara modig och fråga rakt ut, men jag gillar idén om att låta tysta bevis tala för sig själva. Det faktum att antalet RSS-prenumeranter stiger (tio stycken nu) i stället för att minska säger en del.

Fast om ni vill så får ni gärna skriva in en kommentar och berätta om era intryck. Om ni vill. Som 75% av insändarna i KP hade som slutord: jag tar kritik. Och beröm. Och tips på ämnen att skriva om. Och -

Märklighetens republik

Visst är det märkligt att de mer etablerade delarna av etablissemanget lyckas släppa den ena bomben efter den andra med precis lagom mellanrum för att vi pirater ska hinna smälta tidigare fadäser men ändå inte bli uttråkade av dem? Det är nästan som om någon, någonstans, sitter och samordnar alla rättsliga övertramp, idiotiska uttalanden och liknande felsteg på ett sådant sätt att vi hinner bilda nätverk kring dem i lugn och lagom takt. Men bara nästan.

Soe. Ni har med största sannolikhet läst, hört eller på annat vis drabbats av nyheten att Stockholms tingsrätt gett sig på Pirate Bay igen, denna gång via ombud och omvägar. Guilt by association by association verkar vara modellen - det är inte piratebajen själv som är måltavla för åtgärder, utan de stackare som råkar ha gett dem bandbredd någon gång i tiden. Det är inte direkt medhjälp till medhjälp, men de har ändå haft någonting med saken att göra, så det är lika bra att sätta dit dem på en gång så att de inte återfaller. Typ.

Det finns ett underbart kapitel i Sartres Tystnadens republik som handlar om demokrati. Det hen gör är någonting så simpelt som att ställa frågan "har vi verkligen demokrati häromkring?". Nästan som en filosofisk övning, frikopplad från det empiriska sammanhang hen råkade befinna sig i. Sedan frågade hen sig - om vi, just vi som församlad gruppering, har demokrati, betyder det då att alla här i detta vårt land har den? Är den en allmän egendom? Kan den sägas finnas i lika mån hos oss som hos arbetarklassen, som hos de fattiga, som hos - well, alla? Alla medborgare, alla invånare?

Sedan, efter att ha kommit fram till att, hm, den kanske inte är så allmänt utspridd som vi kanske tror, så ställer hen ytterligare en enkel fråga: gör det oss någonting att alla kanske inte har den? Bryr vi oss om att vissa specifika grupperingar inte har tillgång till den demokrati som sägs finnas, eller kan vi - med ett gott moraliskt samvete - leva med vetskapen att dessa människor är utestängda? Är det ett problem att demokratin inte är tillgänglig för hela folket? Är det värt att göra ett uppbrott i sin vardag för?

Sverige är en märklighetens republik, eftersom vi har en lagsamling vars ursprungliga ambition var att föra medborgaren så nära beslutsfattandeprocessen som möjligt, men ett folk som inte direkt bryr sig särskilt mycket om detta. Lagarna för den demokratiska processen är mer eller mindre på plats, men eftersom det demokratiska subjektet - folket - inte brytt sig om dessa på ett par decennier så har de i all tysthet börjat bytas ut mot någonting helt annat. I en total brist på demokratiskt motstånd så har den ena rättigheten efter den andra friheten börjar monteras ned, och ständigt detta märkliga svar från den kollektiva majoriteten - NEJ, det är inte värt att göra uppbrott i sin vardag för; NEJ, det GÖR faktiskt ingenting att demokratin inte är tillgänglig för alla.

Åter har ett steg tagits mot att avskaffa demokratin och medborgarskapet. Åter samlas Piratpartiet och våra sympatisörer i en gemensam förfasning över detta. Åter är det dags att försöka ställa enkla frågor till våra nära och kära: är vi en demokrati, och kan ditt samvete och din vardag leva med att vi inte är det längre? -

Gammelmedia, nyheter och sammanhang

Ett av de allra största problemen med gammelmedia är att det är brutalt svårt att skapa sig en rimlig bild av vad som pågår i världen utifrån det den skriver om. Även om vi för ett ögonblick glömmer bort att Aftonpressen ger lika stor vikt åt kärleksastron och sextips - fenomenalt meningslösa saker, btw - som åt, säg, finanskrisen, så kvarstår ändå det smått pinsamma faktum att saker och ting inte behandlas särskilt djupt. Det görs inga större försök att sätta in skeenden i mer övergripande sammanhang och relatera dagsaktuella händelser med historiens tendenser för att på så vis förankra läsaren i en känsla av att nuet, historien och den ovissa framtiden ändå på något vis hör ihop.

Detta hör samman med att gammelmedia, i sin strävan att maximera sina upplagor, har en ingrodd livrädsla för att ställa krav på (och därmed skrämma bort) sina läsare. Svåra resonemang, stora sammanhang, långa paralleller och gamla modeller - allt sådant är bannlyst från en affärsmodell vars högsta och primära önskan är att fånga din uppmärksamhet tillräckligt länge för att göra det lönsamt för reklamplatserna att sälja dig som kund. Det finns ingen anledning att göra saker svåra för sig, när det övergripande målet att exponera läsaren för reklam uppnås lättare genom ytlig rapportering än genom ingående analys. Det finns därmed inte heller någon större vinst i att ge läsaren någon större inblick i de komplexa aspekter och nyanser som oundvikligen ingår i varje pågående skeende.

Nyligen tänkte Reclaim-rörelsen försöka sig på någon slags manifestation i Rosengård, men lyckades med konststycket att bli bortkörda av de som råkade bo just vid dessa gator i fråga. En skulle kunna tänka sig att det här finns gott om utrymme för reflektion över samtidens politiska tidsanda, det offentliga rummet och de svårigheter som finns för den som söker nå en mångfacetterad publik där gemensamma utgångspunkter inte går att ta för givna, och de implikationer detta har för demokratins utövande på nationell och lokal nivå, men, nä. I stället inträffar följande intressanta fenomen:

DN SVD GP Rapport VK VLT UNT DT Ystads Allehanda Kristianstadsbladet AB BT SMP MVT HD
Barometern Dagen Med flera

Det är inte helt nödvändigt att klicka på mer än tre för att se vissa fundamentala likheter, men för att förstöra nöjet så kan jag säga att ALLA copypastar från källan, rakt av, utan att ens besvära sig om sådana saker som att, well, anstränga sig. Vilket åter för oss till det här med sammanhang - när gammelmedia inte bryr sig om sina nyheter tillräckligt mycket för att ens orka läsa dem och spiffa upp dem med lokalt språkbruk, då finns det inget egentligt hopp om att de kommer att engagera sig i aktuell analys eller kritik av den rådande ordningen.

Samtidigt är det sådan analys och kritik som behövs i dessa tider. För att en situation ska kunna förstås så måste den analyseras utifrån ett sammanhang, och om det offentliga ska kunna kritiseras för någonting så måste detta sammanhang vara ett sådant där invånarens rätt till medborgarskapets nödvändigheter och friheter är i fokus. Dessa kräver, i sin tur, en ingående diskussion om medborgarens förhållande till staten, den grund detta förhållande bygger på och vad som kan och inte kan motiveras utifrån denna. En diskussion som, med få undantag, försvunnit ur gammelmedia och blivit förpassat till sådana marginella platser som universitetet, kyrkan och de politiska partiernas interna mötesarenor. Och, förvisso, vissa enstaka besvärliga individers fritid.

Gammelmedia - en plats där denna diskussion traditionellt pågått - har självmant dragit sig tillbaka från rollen som analysator och kritiker. Den har kastat alla större sammanhang över bord och engagerar sig numera enbart åt "nyheter". Om än högst motvilligt; helst skulle de vilja se att detta led i ambitionen att föra ihop läsare och reklam kunde skippas helt.

Ni kanske anar varför FRA-fadäsen, IPRED-skandalen och ACTA-skumliret behöver Piratpartiet och dess medlemmars samlade kollektiva ansträngningar för att ens bli uppmärksammade. För mycket sammanhang, för mycket kritik, för avancerade resonemang - för skrämmande, för liten profitmarginal! Fort! Kan inte Michael Jackson dö eller något så vi får något av RIKTIGT nyhetsvärde att skriva om i stället! -

Musik för massorna

Jag kanske eller kanske inte har berättat detta, men jag är en så kallad fantast av post-rock. Ni vet. Godspeed, God is an Astronaut, Red Sparowes, Silver Mt Zion, Set Fire to Flames, Up-C Down-C Left-C Right-C ABC + Start (best name ever, btw), This will destroy you och liknande. Definitionen av genren består oftast, i all enkelhet, av användandet av traditionella rockinstrument för att göra musik som inte är rock. Eller, för att använda en mer vinklad version, musik där både lyssnare och musiker har växt ifrån och lämnat den mer traditionella rocken bakom sig och nu satsar på att göra det hela ordentligt.

Det hela skulle kunna tolkas som att vara en smula elitistiskt. Särskilt Godspeed, som har gjort sig den på att göra ett gäng episka album som får en att tappa tilltron till så kallad vanlig musik genom att visa hur saker och ting kan göras, men likväl inte görs i mer vardagliga sammanhang. Det är lite som att tillfälligt drabbas av en gudomlig uppgradering på sitt modem och för ett långt ögonblick röra sig i 2.5 mb/s snarare än i 5 kb/s; när ögonblicket väl är över så känns saker och ting helt enkelt inte desamma längre. Om en dessutom råkat höra World Police and Friendly Fire i en sådan stund då den matchat ens humör - well, det finns liksom ingen återvändo till den gamla goda mainstreamvärlden.

För länge sedan fick jag en Spotify-invit av en random någon, helt okynnes. Jag har inte använt programmet överdrivet mycket, eftersom det första som hände när jag lyssnade på saker var att jag fick en hjärtattack av ett plötsligt reklamavbrott. Inviten tycks fortfarande vara giltig, eftersom jag fortfarande kommer in och kan söka efter saker och ting. För skojs skull sökte jag efter mina ömma idoler. Bara för att se om de fanns inne, ni vet. Resultatet?

Godspeed? Nä. God is an Astronaut? Nä. Red Sparowes? Nä. Silver mt Zion? Nä. Set fire to flames? Nä. Up-C Down-C Left-C Right-C ABC + Start? Nä. This will destroy you? Nä.

Now, antingen så är jag elitist och har en musiksmak som bara omfattar ytterst smal musik, eller så behövs det fortfarande lite mer jobb när det gäller utbudet. Att just post-rocken är underrepresenterad är inte helt underligt (även om det är lite sorgligt att det ska vara så svårt att få tag på den utan att behöva invokera Demios). Spotify-saken är ju trots allt riktad till den breda massan, och den breda massans musiksmak är inte direkt min.

Grejen är dock att vi alla har våra kufiska namn i våra panteon av musikalister vi gillar. Många gillar tydligen Lady Gaga, Darin, Magnus the Uggla, Jonas Brothers, Amy Diamond och annan pausmusik, men när det kommer till kritan så vill vi även lyssna på den där obskyra skivan som vi lyssnade på i vår barndom eftersom våra föräldrar köpte den av någon mystisk anledning, och om den inte finns på Spotify så går vi och laddar hem den. Och sekunden någon går så långt att hen laddar hem något i stället för att spotifiera det, så är denne någon en förlorad någon. Om musiken en vill lyssna på inte finns att tillgå Spotifyledes, så finns det ingen anledning att hänga där, och heller ingen anledning att betala den ringa månatliga avgiften för att inte få det en vill ha.

Således. Om Spotify vill bli massornas musikspelare så måste de bli så pass heltäckande att det de facto blir jobbigare att ladda hem saker än att spotifiera dem. De måste inte ta med varje obskyrt garageband som någonsin funnits, men väl tillräckligt många för att det ska krävas en ansträngning och/eller ett rejält specialintresse för folk att inte hitta det de söker efter. Annars är det, across the board, långt enklare att bara köpa sig en 750-giggare och bygga sig ett eget bibliotek.

Om konsumenten själv får välja.

Folkpartiet och den heliga graal

Det känns oerhört mycket som om DN är mitt inne i en långvarig process vars slutgiltiga mål är att sänka standarden så att de kan konkurrera med Aftonpressen på lika och jämna villkor. Och Folkpartiet hänger på, som de goda eftersläpare de är. Den här gången handlar det om svensk drogpolitik och dess helighet - droger är ONDA, och alla kompromisser på den punkten är detsamma som att förklara fred och diplomatiska relationer med Djävulen själv. Just i det här fallet handlar det mer specifikt om sprutbytesprogram.

Det går inte att ta miste på Folkpartiets ståndpunkt i det hela. Så här väljer de att avsluta det hela: "För Folkpartiets del kan lösningen aldrig vara att lätta på den restriktiva narkotikapolitiken." Eller, med andra ord: vi har skådat Sanningen, och följer dess påbud till dess att de fyra ryttarna vandrar omkring på denna vår jord och dräper de syndiga. Vi kommer aldrig någonsin att kompromissa om Sanningen, och denna består i att sprutnarkomaner är ONDA och förtjänar att dö om de inte självmant ser ljuset. Att på något vis befatta sig med deras verksamhet och underlätta ens någon aspekt av denna är detsamma som att medverka till utförandet av ONDA dåd, och därmed detsamma som att avsäga sig sin rättmätiga plats i Himmelen.

Så skulle jag sammanfatta det fromma Folkpartiets ståndpunkt i frågan. De har inget större intresse av att förhindra onödigt spridande av sjukdomar med hjälp av enkla metoder som bevisligen fungerar; de är mer intresserade av att upprätthålla ett bevisligen ineffektivt men drakoniskt totalförbud mot sådant de inte gillar. För att vara ett parti som kallar sig liberala så är de synnerligen ivriga att hänga på den paternalistiska förbudspolitik som nu råder.

Make no mistake: de ser hellre att folk dör i exotiska sjukdomar än att göra något så moraliskt korrupt som att säga någonting annat än nej när det gäller droger. Deras heliga graal - deras heliga nej - är värdigt att dö för; det är bara det att döendet är någonting som sker hos någon annan. -

Cykeln, datorn och åldrandet

En av de märkliga sakerna med det här med att bli äldre är att allt annat omkring en också blir det. Ens rutiner och neuroser blir allt mer ingrodda och svårföränderliga, och en vänjer sig allt mer vid att saker och ting är som de är. Särskilt saker som är lite småtrasiga; en glömmer bort att de är trasiga, och tar helt enkelt för givet att de kräver en viss slags uppmärksamhet och extra ansträngning för att använda. Det är så världen är, helt enkelt.

Cyklar och datorer är lika varandra i det här avseendet. Bägge tenderar att förr eller senare gå sönder på de mest märkliga av vägar. Inte på det sättet att det räcker med att byta ut en del eller fixa någon komponent för att helheten ska bli bra igen, utan på ett sådant sätt att det enda sättet att komma förbi problemet är att acceptera det hela och arbeta runt det. Det spelar ingen roll hur många gånger en sparkar på däcket, defragmenterar virusscannern eller lämnar in eländet på reparation - problemet kvarstår ändå, eller antar nya oväntade former som måste hanteras.

När denna process av problemfinnande, acceptans och invänjning har pågått ett tag så blir problemen en del av ens vardag. Det blir helt naturligt att cykelsaken fungerar perfekt på växel fyra, fem, sju och nio, men konsekvent tappar kedjan på sex och förlorar bromsarna på åtta; likaledes blir det naturligt att Winamp vägrar att starta såvida en inte högerklickar någonstans på skrivbordet efter att ha sparkat igång det. Det spelar ingen roll hur absurd problematiken och dess kringarbetande är - de blir ändå, efter hand, en del av ens omedelbara vardag och en del av den naturliga ordningen.

Detta leder till vissa intressanta situationer när en lånar ut sin cykel eller dator till någon annan, som inte är van vid just de problem som just ens egen maskinatur uppvisar. Den naturliga ordningen blir inte helt naturlig i en annan persons ögon, och ofta ställer sig dessa frågan om hur du ens står ut med alla de problem du har. Vore det inte lättare att bara byta ut eländet helt och hållet, och slippa allt slit och jobb som de ingrodda problemen innebär?

Men samtidigt - en har vant sig vid dessa under årens lopp, sett dem växa fram, gjort dem till en del av sin vardag, en del av sin identitet; kanske har en till och med (även om det aldrig kommer att erkännas högt) utvecklat en högst personlig form av kärlek till dem just därför. Den är inte trasig; den är min.

Cyklar och datorer åldras precis som människor - med åren får de sina alldeles egna personligheter, sina egna brister och sina egna behov av acceptans och hantering. Mitt hopp om framtiden ligger i att vi i stället för att konstant uppgradera människorna i vår omgivning lär oss att se den kärlek som består i att ömsesidigt gå sönder på tusen olika subtila men märkbara vis över tid. Med åldrandet finns inga sådana saker som snabba lösningar och reparationer; det enda som fungerar är acceptans. -

Högre utbildning och dess intelligenskrav

Det finns en oerhört utspridd myt om att högre utbildning kräver någon slags intelligens för att genomgås. Detta är inte helt sant. Det krävs ingen överdrivet intelligent personlighet för att ta sig från introduktionsdagen till examensfirandet, men många tycker av olika anledningar om att framställa saken som så. Nej, det går alldeles utmärkt att ta sig igenom en utbildning även utan intelligens.

Vad en däremot behöver är disciplin, tålamod och förmågan att organisera sin tid effektivt. (En mild asocial tendens hjälper, men det är ingen strikt nödvändighet.) I många kurser räcker det med att läsa sina kursbokar från ena änden till den andra och förmedla the gist of it till bakhuvudet så att en minns det för framtida referens. Det utbildningen försöker förmedla är inte en uppsättning fakta som måste plitas in korrekt, som på de mer obligatoriska utbildningsnivåerna. Snarare är det ett sätt att tänka, och genom att spendera tid med bokarna blir en förtrogen med dessa sätt. Genom att disciplinera sig själv tillräckligt för att orka spendera denna tid så lär en sig mer än om bara är 'intelligent' i största allmänhet.

Det är dessutom ingen större hemlighet att den övervägande majoriteten av kursbokar där ute är påfallande långtråkiga. De är förvisso informativa och bra att ha läst efteråt, men medan en läser dem så är det nästan som om de är gjorda av samma material som den där deprimerande färgen de alltid lyckas måla grundskoleväggar i. Seghet är ordet för stunden, men när en väl tålamodiserat sig genom eländet så börjar fördelarna och vinsterna att hopa sig.

För att hinna vara disciplinerad, tålmodig och uthållig så måste en dock ha tid att vara det på. Det gäller att inse att högre utbildning är någonting som tar brutala mängder av tid i anspråk, och därmed lägga upp sitt liv efter denna insikt. Det säger sig självt att en inte hinner vara vare sig disciplinerad eller uthållig om den enda tid en har över är en kvart på tisdag eftermiddag, mellan måndagens handbollsträning, tisdag förmiddags morgonthe hos släkten och onsdagens scoutläger. Veckan har bara ett visst antal timmar, och om en ska fylla dessa med lärande så måste en säga nej till en hel uppsjö andra saker som råkar dyka upp och vara attraktiva. Inte nödvändigtvis allt som kommer ens väg, men tillräckligt för att hålla läsandet igång och aktuellt.

Intelligens spelar som synes ingen större roll i det här med att vara en framgångsrik student. Myten om att det bara är intelligenta människor som klarar av högre utbildning är inget annat än just - en myt.

Idag är det exakt två veckor till höstterminens början. Om du är en blivande student och oroar dig för att du inte är smart nog - let go. Ge bara bokarna den tid och uppmärksamhet de behöver, och allt kommer att flyta på galant. Det hela är egentligen långt enklare än vad förespråkarna för intelligensens roll i det hela vill få det att framstå. Kan jag, så kan du. -

Angående originalitet och stuff

Jag har aldrig påstått mig vara överdrivet originell häromkring. Det vore lite smått korkat av mig, eftersom det mesta jag gör är att minnas saker jag läste för länge sedan och expandera över begrepp som vem som helst har tillgång till. Den stora sanningen är att om en orkar sig iväg till sitt lokala universitetsbibliotek och tar en random grundbok i något av mina ämnen så kan en relativt omedelbart hitta saker som jag skrivit om. Och, om en är ens det minsta lilla uppmärksam, att jag har väldigt många fel om saker och ting - i alla fall om boken får säga sitt.

Vilket onekligen får en att ställa sig frågan - varför skriva saker om vem som helst kan läsa det jag tänker skriva utan att jag lyfter ett finger? Why bother?

En tanke är ju förstås att de allra flesta - försök inte ens förneka det - inte orkar sig iväg till sitt lokala universitetsbibliotek för att läsa bokarna i fråga. Att då sammanfatta deras tankegångar i en mer lättåtkomlig form gör deras livslängd så mycket längre, och deras spridning så mycket större. Sharing is caring, ni vet.

En annan tanke är att de som av någon anledning orkat/tvingat sig igenom dessa bokar får en igenkänningsupplevelse - "hey, den här Johanna/Magnihasa/whatever-människan pratar om saker jag kan, som jag har läst om! Jag är inte ensam!" Gemenskap är också caring, ni vet.

En tredje tanke är att göra dessa tankar till en del av vardagen. Både din som läsares vardag, genom att du drabbar samman med dem (om än i all korthet) häromledes, och i min som skribents, genom att jag drabbar samman med dem i den så kallade skrivprocessen. Och saker som är en del av ens vardag är lättare att förstå och komma ihåg än sådana som en bara drabbar samman med lite då och då.

En fjärde tanke är förstås att om jag inte gör det, så kommer ingen annan att göra det heller. Och så kan vi bara inte ha det. Vad vore världen om jag inte sparkade på den lite då och då?


Så. Orka originalitet. Som självändamål är det ganska jobbigt, eftersom det alltid finns någon som gjort det en tänker sig vara originell med att göra. Det är också rätt onödigt, eftersom det är hur lätt som helst att framstå som originell när ens källor ligger gömda på ett så obskyrt ställe som ett universitetsbibliotek där ingen kommer åt dem. Så länge en inte erkänner det hela, förstås.

Now, nu gäller det bara att lista ut vad nästa inlägg ska handla om...

Fattigdom

Jag läste just Livbåtens inlägg om fattigdom, och började lite smått fundera över min egen situation. De senaste åren har jag haft en inkomst på 5.5k i månaden efter skatt före hyra, vilket enligt många ligger i den så kallade fattiga zonen av saker och ting. Samtidigt har jag inte känt mig ett dugg fattig - tvärtom har jag utan större bekymmer, sorger och besvär lagt undan dryga tusenlappen i månaden i förberedelse inför den dag då, säg, världsekonomin kollapsar på grund av att folk antisparar eller dylikt. Samtidigt - igen - hör jag talas om folk som har dubbla, tredubbla, fyrdubbla min inkomst som likväl kämpar stenhårt med finanserna. What gives?

Now, det kanske ska nämnas att jag för länge sedan köpt allt jag behöver köpa, och har ytterst få utgifter annat än mat, tevelicensen (ond sak) och de eventuella punkteringarna på cykelen. Det får inte plats med överdrivet många nya möbler på tolv kvadrat, jag klarar mig görbra på det lager av kläder jag ackumulerat, jag har ingen bil som äter grava hål i min ekonomi via alla de tusen kostnader som hör den till, och biblioteket förser mig med alla böcker jag någonsin velat ha. Överhängande utgifter är mer eller mindre minimerade för min del.

Kanske har jag satt mina standarder för lågt - liten lägenhet, ingen bil, inga nya kläder, ingen alkohol. Kanske har jag på något vis lyckats med konsten att vara en sån där bohem utan att för den skull bokstavligen svälta ihjäl. Kanske är jag bara dum i huvudet. I vart fall känner jag mig inte fattig för fem öre, och pengar är, inkomstens placering på fattigskalan till trots, aldrig någonsin något problem.

Som jag skrivit om tidigare så är det lite småvanskligt att dra slutsatser om samhället utifrån en enda datapunkt, särskilt om denna punkt är en själv. Det måste till en systemisk blick för att göra rättvisa åt alla aspekter och nyanser. Livbåten går också in på detta genom den sanna iakttagelsen att både höger och vänster gör billig retorik av att skylla fattigdom på individer snarare än på komplicerade och svårförändrade sociala strukturer.

Ändå kan jag inte låta bli att undra. Om jag, som ändå som rent objektivt är placerad i de fattigas skara, ändå kan tycka mig ha ett överflöd av penningar - är det då mig det är fel på, eller på alla de stackare som har långt mer pengar än vad jag någonsin behöver men som ändå lever miserabelt?

Fattigdom känns oerhört relativt, på något vis. Och mångbottnat. Hur känner du dig? Rik men fattig? Fattig men rik? På marginalen men marginaliserad? Kanske fattig OCH rik, samtidigt, till och med? -

Öppen offentlighet, you say?

Internet är en av de mest offentliga platser som finns. Den är så offentlig att precis alla har tillgång till den, oavsett var i världen de råkar befinna sig. Till skillnad från det fysiska rummet går det inte att skrämma bort pöbeln med hjälp av intimiderande arkitektur; ge dem en anledning att komma, and they will come. Till förtret för de som har någonting att frukta ifall pöbeln skulle få för sig att inse att den består av autonoma medborgare med oförnekliga rättigheter och andra demokratiska jobbigheter.

I en nyss publicerad artikel borta på tidningen som förkortas på samma sätt som Dumt Nonsens ställer skribenten två ting mot varandra. Det ena tinget är offentliga handlingar. Ni vet, handlingar som är offentliga, och som vem som helst som bara vågar sig på att fråga får tillgång till. Det andra är skräcken att den personliga integriteten är hotad när vem som helst kan få tillgång till dessa handlingar om de skulle råka digitaliseras och placeras på nätet - vem som helst kan ju läsa dem, ve och fasa!. Genom att ställa dessa saker mot varandra söker skribenten ifrågasätta Piratpartiets syn på demokrati och integritet. Ett samhälle där alla kan läsa alla offentliga handlingar är ju närmast ett övervakningssamhälle, inte sant? Det enda pöbeln kommer att göra är att leta upp offentliga handlingar om varandra och läsa hela dagarna, och så kan vi bara inte ha det.

Det finns en viss underliggande problematik med den här retoriken. Dels det att den i all smidighet glömmer bort att offentliga handlingar redan i dag kan läsas av medborgarna, och dels för att den antyder ett lite smått odemokratiskt sätt att se på saker och ting. Det framgår med all önskvärd tydlighet att invändningen mot att offentliga handlingar digitaliseras inte är att viktiga nyanser hos statsförvaltningens fungerande som framgår klart och tydligt i pappersform försvinner och förloras när de bevittnas i digital form - nope, problemet är snarare att vem som helst kan ta del av offentliga handlingar. Invändningen är inte mot offentliga handlingar som sådana, utan mot att medborgarna tar del av dem på ett reellt och envist vis. Offentliga handlingar, javisst, men bara så länge folk inte läser dem!

Det ni hör just nu är ljudet av vinddraget från tusentals panikslagna och plötsligt väldigt fartfyllda halvkorrumperade politiker som inser att det finns vissa nackdelar att vara halvkorrumperad i ett samhälle där alla kan ta del av offentliga handlingar där det klart och tydligt står att finna exakt hur halvkorrumperade de är, svart på vitt. Att vara det i ett samhälle där de offentliga handlingarna ligger och organiserar damm i ett arkiv någonstans är inget problem, men när medborgarna helt plötsligt får reell tillgång till dem så är det fara och färde.

Hur var det nu med att ha rent mjöl i påsen?

Left right left right.

Till höger står det att läsa att jag i samspel med vänstermänniskor framstår som högerspökets platoniska idé, och mutatis mutandis med vänstermänniskor. Detta kan tyckas lite märkligt, tills en kommer ihåg att uppdelningen höger-vänster är brutalt godtycklig. Den uppkom som bekant under den franska revolutionens tidevarv, vid ett visst givet tillfälle. De som bekände sig till ett visst svarsalternativ på en fråga ställde sig till vänster i lokalen, bokstavligen, och de som bekände sig till det andra svarsalternativet ställde sig till höger.

Det blir inte mer godtyckligt och generaliserat än så. Närhelst svarsalternativen avrundas till exakt två så kapas - ibland medvetet - större delen av verkligheten ut ur frågeställningen. Det blir en byråkratisk övning i detaljfinneri, en inte helt relevant aktivitet när saker och ting börjar hända på riktigt.

Ta till exempel nazister. De klassas allt som oftast som extremhöger. Samtidigt är ordet nazist en förkortning av nationalsocialism, vilket, taget på orden, är så brutalt dyngvänster att till och med föreningen för vänsterhänta känner sig osäkra på sin läggning. Det blir en aning förvirrat om en tar uppdelningen som någonting reellt, onekligen; om en däremot tar det som en ungefärlig markör som bara fungerar inom vissa ramar och som helst borde kompletteras med andra källor så går det att få bukt med konfysiteten i det hela.

När en applicerar begreppen höger-vänster på svensk partipolitik uppstår ingen konfysitet, dock. Samtliga partier, - till och med Centern - är vänsterpartier. Det finns inget utrymme för ett renodlat högerparti, vilket Högerpartiet visade genom att helt okynnes byta namn till någonting annat. Att samma parti senare kommer till makten med sina vänsterkollegor och sedan låter oerhört bli att ens antyda görandet av insinueringar av förflyttningar högerut borde inte förvirra någon.

Som med alla godtyckliga uppdelningar gäller det att ständigt påminna folk om att de inte spelar någon roll när allting kommer till kritan. De är verktyg som hjälper oss en viss bit på vägen, men när vi levlat upp gör det inget om vi slänger dessa våra stödhjul överbord.

- Men det är fortfarande kul att se folk försöka placera in en extremliberal medborgarlönsförespråkande anarkonihilist på höger-vänsterskalan. Förvisso. Varför ge upp ett bra partytrick bara för att det inte korrelerar med någonting utanför sin egen diskurs? -

En kommunalpolitiker, you say?

Vissa fraktioner inom vårt ömma piratparti ställer sig bakom det implicita förslaget att ställa upp i de lokala kommunalvalen när de inträffar. En fraktion av dessa fraktioner ställer sig dessutom bakom underförslaget att inte ge de stackare som råkar bli invalda överdrivet hårda partilinjer att hålla sig till i sina lokala göranden - att låta dem göra det som ter sig bäst för kommunen och lokalsamhället som sådant snarare än den centrala partiorganisationens rykte, välmående och eventuella fixa idéer.

Detta vore förödande för den lokala partipolitiken så som den ser ut idag. De sedan tid urminnes pågående skyttegravskrigen mellan partierna skulle drabbas av akuta störningar när någon som inte är belastad av den akut onödiga bördan av att konformera med den fjärrskådande partipiskans explicita påbud kommer med förslag om saker utan att bry sig ett dyft om uråldriga strider. Särskilt i valtider, när det kommer fram att alla de saker som utlovats inför nästa mandatperiod redan har föreslagits av den där irriterande piratpartisten som inte har vett nog att föreslå bra och nyttiga saker vid en tidpunkt då de samtidigt är bra och nyttiga för partiet.

Representanterna för de olika partierna - till och med centerpartisterna - har vissa roller och förväntningar som de måste spela respektive uppfylla. Det går mer eller mindre exakt att förutsäga vad de kommer att företa när de väl kommit igång. Hey, det går till och med att se på dem med blotta ögat vilket parti de tillhör. Bokstavligen. De är scriptade att göra vissa saker, och dessa saker gör de. De har sina repliker och vet när de ska uttalas.

Tänk då att en irriterande pirat kommer och gör någonting som inte står ens i den självskrivna marginalen av manuset. Förstör hela pjäsen, sabbar replikens giltighet och tvingar alla att tänka ett varv extra kring situationen. Det går inte längre att reflexmässigt säga emot vad än motståndarlaget råkar säga, då en kanske - tvi vale! - råkar hålla med eller stötta piratens åsikt och ställning, och så kan vi inte ha det. (Att hålla tungan rätt i mun blir ännu mer av nöden än vanligt, med andra ord.) Denna extra tankeverksamhet är guld värd. Den utgör en aktiv form av social hacking - den får folk att stanna upp och fundera på vad de gör. Det spelar ingen större roll vad den lokala piraten egentligen gör - oförutsägbarheten i det hela och bristen på rigid partidisciplin tjänar till att disciplinera de lokala politikerna genom att vara vara.

I slutändan är ju ändå inte meningen med Piratpartiet att få en absolut kvalificerad egen majoritet i precis varje enskilt sammanhang i den svenska statens förvaltning och ha det första och sista ordet om precis allt; i slutändan handlar ju det hela ändå om att ge etablissemanget en magnifikt välförtjänt spark i baken. Om vi kan få dess skådespelare att glömma sina repliker - om än för ett ögonblick - så har vi kommit en lång väg. Om vi kan få dem att glömma bort partipiskan - om än för ett ögonblick - till förmån för ett lite mer pragmatiskt hic et nunc så har vi kommit ännu längre. Om vi får dem att begå senil olydnad och glömma bort att deras moderparti är för demokratins avskaffande så har vi vunnit.

Soe. Gissa vilken fraktion av piratrörelsen jag tillhör.-

Tänk stort

Det finns vissa problem med det överindividuella sättet att se på världen. Inte bara det att de flesta inte har det synsättet, och därför inte tar emot de insikter en får av dess betraktelser; inte bara det att det får en att göra saker som till en början ter sig ytterst märkliga för andra; inte bara det att en blir akut alienerad från sina medmänniskor om en spenderar för lång tid med det. Nope. Dessutom så är den mest fundamentala basen för ens empiriska experiment och informationsinhämtningar om den verkliga världen det egna, subjektiva perspektivet på densamma.


Ni anar säkert redan här den inneboende svårigheten i att anamma ett överindividuellt perspektiv utifrån ett ofrånkomligt individuellt sådant. Hur kan en någon anta ett perspektiv på samhället som inte i grunden är färgat av sin egen uppväxt, sina egna erfarenheter och sina egna fördomar på ett sådant sätt att perspektivet inte bara blir en logisk förlängning av denne någons redan existerande uppfattning om saker och ting?

När jag säger att jag har vissa klassinducerade blindheter är det denna svårighet jag anspelar på. Jag skulle kunna gå den naiva vägen och säga att eftersom jag känner till att de finns så är jag konstant vaksam efter dem, och reagerar direkt när de visar sina ingrodda tentakler. Om det inte vore för att det inte fungerade så skulle jag köra på det; i stället erkänner jag rakt ut att de finns, att de har viss inverkan och att de inte kommer att gå någonstans den närmaste tiden. Det är ärligare på det viset - långt ärligare än arbetarklassens självpåtagna direktkontakt med verkligheten, adelns av gud givna överlägsenhet gentemot resten av världen eller de rikas inneboende förtjäning av sin rikedom.

Inom filosofin har det sedan tid urminnes - redan de gamla grekerna - rasat en debatt mellan rationalister och empirister. Med viss förenkling (som inte håller på någon som helst tenta utan vidare utveckling) kan det sägas att de förra anser att sann kunskap - the real deal - enbart och endast nås genom att i tanken vrida och vända på alla logiska konsekvenser och slutledningar som ett visst utgångsläge ger. De senare menar däremot att den sanna kunskapen enbart och endast består av det som är verkligt, dvs det som en kan undersöka empiriskt, dvs det som det går att kavla upp ärmarna och sparka på.

Now, det empiriska synsättet går grovt sett att översätta med det individuella. Det är i egenskap av individer som vi drabbar samman med verkligheten och dess händande, och det är som individer vi lär oss dess mest fundamentala lagar. Så som att, säg, saker och ting tenderar att falla nedåt om en släpper dem i luften, eller att vatten - om det själv får välja - är relativt vått.

Det rationalistiska synsättet går dock inte att översätta till det överindividuella. Det är, snarare, de verktyg en använder för att släpa sin individuella empiriska - fenomenologiska - uppfattning om och av världen till det överindividuellas nivå. Det händer inte av sig själv, och många av de modeller och teorier som används för att åstadkomma denna uppsläpning är ytterst främmande för de flesta. Det är dock därför de fungerar - genom att utgöra främmande element och inkräktare i ens individuellt utvecklade tänkande så tvingar de en att släppa taget om sina egna heliga kor och inse att världen är långt större än ens egen uppfattning om den.

Den empiriska fenomenologin är ofrånkomlig. Den som, av någon som helst anledning, vill hacka i mer än bara sin egen uppfattning om samhället, behöver verktyg. Dessa består, mestadels, av rationalismens mer eller mindre världsfrånvända modeller och konstruktioner om detta vårt samhälle.

Det är nästan en aning ironiskt, inte sant?

Conservapedia

Nyligen så blev jag initierad i mystiken kring det ambitiösa projektet Conservapedia. Eller, tja, mystik och mystik - som långtida läsare av ED så stod det ganska snart klart att de bägge sidorna hade vissa likheter (förutom då att bägge är wikisar). Bägge försöker ge en någorlunda relevant beskrivning av verkligheten, och ingen av dem försöker ens det minsta att vara objektiv. ED hackar på allt som råkar ha begått formaliteten att faktiskt finnas eller inträffa; Conservapedia hackar på allt som inte konformerar med (en ytterst partikulär) läsning av bibelen. Skillnaden mellan dem är dock att ED inte ens avlägset låtsas försöka vara allvarligt menad, medan C försöker dela med sig av sentimentet att bibelen är guds sista och slutgiltigt tolkade ord.

Om en inte har uppfattningen att gud finns och att bibelen är den enda sanning en behöver, dock, så kan bägge läsas på precis samma sätt. Now, C har förstås ingen artikel om The Great Habbo Raid of July 2006 (nevar forget), medan ED har ett stort gapande hål där artikeln om Dispensionalism borde vara, men det gör inte så mycket då bägge två, av olika anledningar, finns samtidigt. Om en behöver ett lol om någonting nätbaserat - ED. Om en behöver ett dito om någonting mer världsligt - go C.

Jag kanske inte behöver säga att ingendera är särskilt bra att använda som källreferensmateriel i eventuella uppsatser av mer akademiskt slag. De är däremot bägge två ytterst bra sätt att mäta folks generella livsåskådning med. Släng ED på någon och se om de skrattar eller inte - om ja, så är de nätvarelser, om nej, så behöver de vänja sig lite mer med denna vår vardag. Likaså C - slunga på någon och se hur de reagerar. Skratt åt orimligheten i det hela är ett bra tecken; djup profundering över de insikter som står att finna där är ett akut dåligt sådant.

Conservapedia må vara extremt inläst på frågor som rör bibelen och dess tolkningar genom tiderna - och extremt felaktig om precis allt annat - men det är ändå ett nyttigt inslag i nätets kakofoni. Dels för att det alltid är bra att få sig ett lul lite då och då, och dels för att den som bara flanerar på sidor som håller med om vad en redan tycker är ett nätbaserat pundhuvud. Att provocera andra är förvisso ett gott och positivt självändamål, men att provocera sig själv med goda mellanrum är ett garanterat sätt att hålla den intellektuella stagnationen borta.

För att inte tala om att de artiklar som står att finna där borta utgör extremt passande ironiska kontrapunkter till den diskurs som pågår häromkring. Ni vet - Absolut Sanning vs det ikonoklastiska hackandet av samhället. Det heliga påbudet och hedningen. Den konservative och den radikale. Lite diskret mellan raderna sådär.

Jag undrar hur de skulle se mig, vad de skulle säga i en eventuell artikel om petit moi. Jag har säkert ett massivt antal av liberal biases. Jag passar förmodligen in i definitionen av en anarkist. Och/eller antikrist. Det är svårt att avgöra, från det här avståndet. -

Prostitution och dess ickeproblem

Prostitution är en sån där sak som folk har åsikter om. Starka åsikter. Väldigt många är starkt mot, på moraliska och/eller humanitära grunder. En del är starkt för, på liberala och humanitära grunder. Ett antal är likgiltiga, förslagsvis på humanitära grunder.

Ett snabbt sätt att mäta det politiska klimatet i en viss gemenskap är att slänga in prostitutionsbomben i sammanhanget. Om det omedelbara svaret är ett gemensamt fördömande av utomäktenskapligt sex och någon slags referens till gud eller jesus så finns det viss risk att du hamnat i ett sällskap konservativa kristna. Om det är en läpparnas bekännelse till uppfattningen att det är synd om de stackars utnyttjade och, well, stackars kvinnorna så är du i en kälkborgerlig men ändå konservativ omgivning. Om det är en hektisk diskussion om varje människas fundamentala rätt till självbestämmande över den egna kroppen och dess användande så är du i den mer liberala delen av stan. Det finns lägen då det är svårt att avgöra svarens politiska hemvist, men för det mesta så ger de en ganska bra bild av vilka du har att göra med.

Problemet med prostitution är, enligt de sexualkonservativa, att den finns. Den borde inte finnas, enligt dem, och dess existens är ett flagrant brott mot deras uppfattning om världens naturliga ordning. Detta brott är så pass flagrant att det till och med känns rätt att det även är ett kriminellt brott, snarare än bara ett moraliskt sådant. Sex är enligt dem någonting heligt, någonting som inte borde eller får besudlas av sådana saker som monetära överenskommelser. Jesus tog inte betalt för sina mirakel, och så är det med det.

Problemet med prostitution är, enligt de mer liberala, att den ses som någonting onaturligt, att ord som "otukt" och andra arkaiska tillmälen används om det. Denna stigmatisering av aktiviteten och dess utövare är ett bekymmer för de renodlade liberalerna, då den ställer sig i vägen för individens autonoma bruk av sin egen kropp, individens autonomi rörande sitt ekonomiska liv samt individens autonomi gentemot staten. Den renodlade liberalen anser att en individ bör och ska få göra precis vad hen vill med sin egen kropp - så länge det inte skadar andra. Detta 'vad hen vill' inkluderar sådana saker som den konservative uppfattar som oheligt - sådana saker som att, säg, utföra sexuella tjänster mot betalning.

Den bärande tanken hos liberalen är att två autonoma individer som vet vad de gör och som ömsesidigt frivilligt kommer överens om någonting borde få tillåtas att göra detta. Det har ingenting med sex eller moral eller någonting att göra - det är den tanke som ligger till grund för hela det liberala credot. Det är vad liberaler gör. En är inte liberal om en inte intar den ståndpunkten.

De av er som ger sig ut i den empiriska verkligheten för att testa era lokala politiska klimat kommer alldeles snart att upptäcka att det inte finns alldeles många renodlade liberaler där ute. De allra flesta kommer att tycka att varken män eller kvinnor är autonoma kroppar med suverän bestämmanderätt över sig själva - särskilt kvinnor kommer att vara utan denna autonomi. Det kommer i stället att vara synd om dem; de är inte autonoma subjekt som fattar sina egna beslut, utan utnyttjade och exploaterade på ett brutalt vis av det patriarkala systemet. Även och särskilt om de gett sig in i det hela av egen fri vilja.

Problemet med illegal prostitution är mer att den är illegal än att den är prostitution. Det faktum att det är illegalt att köpa sex driver per automatik marknaden under jorden, vilket medför tusen olika slags problem för alla inblandade. Ingen ekonomisk aktivitet där köparsidan per automatik är kriminell är direkt frispråkig angående vilket klientel den har. Det blir en aning oöverskådligt efter tid. För att inte tala om de omvägar en köpare måste gå för att hitta en säljare - det går inte direkt att vara frispråkig angående sina intentioner utan att göra sig skyldig till både uppvigling och försök. Allt detta mer på grund av kriminaliseringen än av någonting som pågår i aktiviteten själv.

(De problem som finns inneboende i sexet som sådant förekommer förvisso, men de inblandade är vuxna människor och det är förhoppningsvis rimligt att utgå från att de klarar av sådant.)

Prostitutionen som sådan är inte problemet. Det är det faktum att lagstiftningen på ett synnerligen effektivt sätt skapar brott utan offer och förövare utan brott som är det. Och än mer att den gör det på grund av en vagt formulerad känsla av att sex utanför ett monogamt förhållande är fel och äckligt.

Som asexuell är jag inte direkt en integrerad del av just denna marknad. Som liberal har jag inget direkt större intresse av att tvångsreglera vuxna människors - autonoma subjekts - privata göranden, heller. Att jag inte har något direkt intresse av att delta i dessa göranden är för den delen ingen giltig grund att tycka att dessa borde förbjudas och kriminaliseras.

Jag hoppas att ni ser skillnaden.

Felstavad demokrati

Till höger står det att jag tillhör den konservativa falangen av den extrema radikalismen. Detta kanske behöver ett förtydligande. Till att börja med kan jag säga att min favoritkaraktär i Kim Stanley Robinsons brutala epos om koloniseringen av Mars är Arkady Bogdanov, vilket säger en del till de av er som läst den första 700+-sidiga boken i serien. För er andra så framstår det nog som ett helt onödigt omnämnande som inte har någonting med felstavad demokrati att göra.

Min ödmjuka åsikt är att den definition av demokrati som säger att folket har rätt att avsätta sina ledare är felstavad. Om demokrati ska göras och stavas ordentligt så borde det stå att folket i ett demokratiskt system har rätt att avrätta sina ledare.

Anledningen till detta är tudelad. För det första så håller den politikerna skärpta, alerta och uppdaterade på vad folket tycker, tänker och har för sig. De där tråkiga kommunfullmäktigemötena blir så pass mycket intressantare när en riskerar att giljotineras när det uppdagas att en är upphovsrättsinnehavare till förslaget att riva barnhemmet, katthemmet och Myrorna på Demokratigatan för att bygga ett parkeringshus och ett fjärde McDonalds. Sådana förslag som FRA och IPRED skulle ge metaforen "politiskt självmord" en lite mer direkt innebörd på en nationell skala..

För det andra så är det bara rätt att det folk de närmast bokstavligen lägger sina liv i händerna på politikerna också håller deras liv i sina. Politiker förväntas fatta de nödvändiga beslut som berör befolkningens liv, leverne, överlevnad, beteende och vardag som ett samhälle måste ta. Rent symmetriskt borde det omvända också vara sant, så att ingen del av systemet av någon outgrundlig anledning tappar kontakten med de andra.

Det går förvisso att försöka sig på en definition av demokrati där invånarens enda insats är att delta i en ritualiserad och kollektiv meningsyttring var fjärde år, men det känns lite underdefinierat. Demokrati utan reciprok maktutövning - demokrati där medborgaren inte kan påverka makthavarna - saknar en viktig aspekt som borde vara närvarande i varje självreflekterande folkstyre. Typ det där om att all makt utgår från folket. Ni vet.

En lite mindre direkt form av denna folkets respons vore att införa en författningsdomstol, som obönhörligen och slutgiltigt säger ifrån om ett lagförslag är ogiltigt och ogörbart. Det saknas i dagsläget en sådan i detta vårt land. Ett antal demokratiskt valda representanter gjorde ett par uttalanden för tid sedan om att de ville införa en sådan, men de backade undan av någon synnerligen outgrundlig anledning. Vilket är oerhört märkligt, eftersom sju av sju riksdagspartier säger sig vara för demokrati och ökad öppenhet. Inget av dem vågar i alla fall påstå sig vara aktivt mot endera av dessa om de tillfrågas. Likväl - ingen författningsdomstol.

Det är nästan så att en ställer sig frågan vem vi borde avrätta först. Lite representativt demokratiskt sådär. -