Vem behöver samtiden?

Det är mycket hålligång om hur fildelning håller på att förstöra för kulturlivet numera. Tydligen så är hela fenomenet (fildelningen, alltså) något av en kulturell farsot, som likt en biblisk böldpest sveper över landet och förstör allt i sin väg. Det är ett under av resiliens att det över huvud taget finns någon kultur kvar, om vi ska tro de mer engagerade debattörerna.

Jag tänker inte säga emot dem. Bara påpeka att deras arbete kanske kommer att bli aningen mer överväldigande än de förmodligen tänkte sig att det skulle bli.

Exempelvis så kommer den allt mer fullbordade tekniken att projicera data på näthinnan (bokstavligen eller med hjälp av linser) att innebära något av ett bekymmer för biografer. Varför skulle någon orka sig på besväret att bege sig till en biograf när det är så väldigt mycket lättare att bara ligga i sängen och se det hela utspela sig i en upplösning så långt mycket större än vad ens den största bioduk klarar av?

Om vi tar ett lateralt steg till medicinens område, så ligger utvecklingen av generaliserade mediciner och immunförstärkande åtgärder de stora företagen i fatet. Att sälja livsnödvändig till folk en gång i veckan är aningen mer lönsamt än att bota dem för evigt, trots allt, och när nu våra bästa forskare lägger ner sina liv i sina försök att göra just detta - well. Ni anar var den här argumentationen leder.

För att inte tala om hur utvecklingen av socialt hållbara, miljömedvetna livsföringar som inte baserar sig på oändlig masskonsumtion och lika oändlig tillväxt - kommer att orsaka tusen och åter tusen ekonomiska kriser innan någon ens vet ordet av. Jobben hotas, social misär hotar och det finns ingen ände på de bekymmer som står för dörren om vi väljer alla andra alternativ än att fortsätta som vanligt. -

Men.

Njut av de goda tider när det bara är fildelningen som orsakar hålligång. Det är trots allt en rätt harmlös fråga, och det finns fortfarande tillräckligt mycket kulturell resiliens för att skuffa undan den till marginalerna.

Än så länge.

Kom bara ihåg att den är toppen av ett isberg, och att vi inom loppet av våra livstider kommer att stöta ihop med större, brutalare och mindre förlåtande frågor. Och att det då inte riktigt kommer att duga att sitta fast i den harmlösa frågan om hur vi ska hantera någonting som redan är på väg att hantera sig självt. -

Njut av de goda tider som är våra tider. Så tar framtiden hand om sig själv. Utan er.

Fria radikaler

För lite över en månad sedan bytte jag twitterspråk, för att sammanfalla med den engelska bloggsaken. Vilket har varit en märklig upplevelse - inte minst som jag närmast helt tappat kontakten med vad som rör sig i den svenskspråkiga samtiden.

Ännu mer.

Ni vana twittrare som varit med ett tag, vet att det med jämna mellanrum händer att vissa teveprogram sänds. Och att ungefär hälften av flödet helt okynnes börjar vråla om debatter, schlagerförlorare och annat oknytt som en egentligen inte kunde bry sig mindre om. Vilket är betryggande, på sitt sätt, eftersom en kan bygga gemenskap med de andra som inte heller riktigt förstår grejen med teveprogrammet. Och det känns ändå bra att folk som i allt annat inte ens kan komma överens om att himlen tenderar att vara blå - sitter och spottar ur sig tweet efter tweet som är så rörande överens att en undrar om de inte är samma person, egentligen.

När allt annat misslyckas - titta på teve.

Att falla ut ur detta var egentligen ingen nyhet. Det räckte med att vara en del av Occupy-flödet för att komma bort från det. Värre blev det när nyheter som sådana började falla bort, och sådant som orsakade stora rabalder på hemmaplan helt oförhappandes försvann ur sikte. Helt plötsligt kom nyheter som nyheter, vilket är en känsla jag sedan länge glömt bort.

Samtidigt som de föll ur sikte, så började de kännas mindre när de väl återkom igen. Som saker som händer i små miljöer, där de haft lite för mycket tid på sig att diskuteras och idisslas till oigenkännlighet.

Armhårsincidenten blev inte en grej för att den var kontroversiell eller resonerade med många människors vardag; den blev en grej för att den hände på Melodifestivalen. Men vilken grej det blev sedan!

Ett flertal har kommenterat att jag blivit aningen radikalare efter alla hjärtans dag i år. Lite färre inlägg, men desto mer glöd i dem när de väl händer.  Jag skulle kunna säga att det beror på annat som pågår, men jag tror i all ärlighet att det har mer att göra med att jag tappat kontakten. Börjat utgå mer från grunden än från det som råkar hänga i luften just här och nu.

Now, ni som hängt med i mitt flöde har förmodligen märkt att det blivit desto märkligare sedan språkbytet. Inte för att det egentligen är särskilt märkligt att vara en follower of the Horse, utan för att det relaterar till en helt annan kontext än den mer vardagliga. Men hur kul jag än har, så är det inte helt värt det att låta sina nära och kära försvinna bara för att världen är en stor plats.

Sålunda, @piratkatt. Det svenska språkområdets återkomst till min twittervardag.

Vi kan ju inte låta radikaliseringen ske helt och fullt på en gång, inte sant? Det finns fortfarande tid att hålla kvar fötterna på jorden, innan huvudet är helt begravt i marken. -

Anarkonormalitet

Det finns olika sätt att alienera sig från samhället. Det sämsta sättet är att göra det ensam. Det bästa sättet är att tillhöra en subkultur där avvikande beteende inte bara är tillåtet, utan även uppmuntrat. Så som, säg, en subkultur där alternativa kläduttryck är normen; det normala i ingruppen blir inte helt normalt i resten av samtiden. En får så att säga både social acceptans och alienation samtidigt.

Beroende på exakt vad det är ens subkultur gör annorlunda gentemot normen, så tar sig ens alienation olika uttryck. Om det bara är kläder det handlar om så brukar ens annorlundaskap krossas av en stunds socialt umgänge; med tillräckligt mycket artighet försvinner alla ytliga illusioner om annorlundaskap. Det är inte ens (så som ungdomarna uttrycker det) skin deep.

Kläderna gör inte människan; de gör bara ett första intryck.

Det blir lite lurigare när det kommer till värderingar eller religiösa spörsmål. Så som, säg, kopimister, som egentligen inte vare sig vill eller behöver bry sig om att ingå i någon slags etablerat normaltillstånd. Världen är en enda stor remix, och alla försök att etablera en specifik remix framför andra måste bedömas på rent estetiska grunder. Är det användbart, kan det göras bättre, kan vi se det sanna, sköna och goda reflekteras i just den här iterationens aspekter?

Det säger sig självt att det radikala remixandets hållning inte helt låter sig översättas till det beständigas traditionella tankegångar. Inte ens dess modernistiska manifestationer.

Lurigast av allt blir det när en gör ett break med de mest fundamentala normerna. Särskilt de som har med sex och samlevnad att göra. Så som, säg, relationsanarkister, som betraktar monogami som en alldeles förlegad form av social organisation, och helt okynnes struntar fullständigt i denna. Varför begränsa sig till en person - och samtidigt begränsa både sig själv och den andra till de ytterst snäva ramar det innebär att placera parförhållandets alla krav på en enda person - när världen är så mycket större?

Ni har förmodligen inte märkt det, men premissen bakom tusen kärlekssånger vråldör omedelbart. "Evigt trogen." "Bara din." "Jag har äntligen funnit den rätte." - Fint, men neurotiskt. Vad för slags mentalitet är det där egentligen, och vad har det med mig och mina förhållanden att göra?

Om en vill göra någon slags alienationens overkill, så kan en alltid kombinera. Märkliga kläder, en radikalt annorlunda hållning gentemot allt heligt, och ingen som helst respekt för parförhållandets framträdande ställning som social identitetsmarkör?

Jodå, herr politiker som fortfarande tänker i termer av klara sociala identiteter, bestående samhällsnormer och kärnfamiljens helgd. Du är fortfarande relevant för samhället. Om vi bara bortser från de allt större delarna av det som inte ens kan fås att komma ihåg varför de en gång i tiden brydde sig om dessa ack så omhuldade grundpelare.

Vi har kommit långt ifrån stadiet där alienation är ett klädval. Du får gärna börja bäva en smula om det verkar vara en oroande utveckling. Ty utveckling är precis vad det är.

När radikalismen tar vid

Igår röstades Datalagringsdirektivet igenom. Under stora protester från många, under stor tvekan från vissa, och med reserverad entusiasm från andra.

Vanligtvis brukar jag säga att det är en dålig idé att låta bli att skriva det en tänker när det händer sig att andra skriver detsamma - ens medmänniskor är inte tankeläsare, trots allt, och det finns ingen anledning att förskjuta sina uttryck helt och hållet till andra. Särskilt inte som själva övningen att formulera sig ofta får en att tänka till om saker, vilket är nog så nyttigt.

Men idag tänker jag göra det, och i stället skriva någonting annat. Nämligen vad mina mer radikala vänner säger om datalagringsdirektivet.

De anser nämligen att det hela inte är någon big deal. Att det bara är en i raden av lagar på samma tema, och att alla eventuella principer som skulle kunna avvikas från redan har blivit meningslösa för länge sedan. Att det hela är väldigt mycket ett spel för gallerierna, och att det enda som sker är att redan etablerad praxis nu kodifieras i lag.

Det enda de i sak kan tänkas reagera på är att tankarna om integritet och privatliv hamnar i fokus under så profana omständigheter. Och det är ett mer estetiskt ställningstagande än någonting annat.

Ni ser, de bryr sig inte ett rött vitten om lagar, politiska processer och annat oviktigt. De har sedan länge lärt sig att de utan vidare kan ignorera sådant, använda sitt väl inövade knowhow för att ta sig runt alla eventuella tekniska problem som råkar uppstå, och på det stora hela göra sin grej i fri ostördhet utan att behöva oroa sig för någonting alls.

Och de har inget till övers för oss konservativa rackare som försöker övertyga dem om att lagar betyder saker.

Jag kanske umgåtts aningen för mycket med dessa personer, ty det jag känner när jag läser dagens skörd av inlägg om datalagringsdirektivet är att det enda som hänt är att det politiska gjort sig än mindre relevant för det samtida. Att det enda som hänt är att det politiska än en gång bekräftat att det inte har några som helst ambitioner att anpassa sig till någonting efter 1952, och att den enda egentliga vägen framåt är att överge de eviga skyttegravskrig som pågår mellan kombattanter som inte riktigt insett att världen slutat dansa till negerjazz på oreglerade dansbanor.

Det är inte de demokratiska principerna som svikits. Det är inte heller ett avsteg från någon slags metafysisk tanke om det sanna, sköna och goda livet i statens hägn. Det är snarare ett slutligt erkännande av att politik, så som den förs idag, är helt meningslös för alla under en viss ålder.

Inga om, men eller ens önskefyllda förvisson.

Och det enda som kommer att hända om det politiska fortsätter att trampa vidare på detta spår är att det en dag kommer att finna sig övergivet, mitt i en nybyggd värld full av människor som en dag helt enkelt tröttnade och gjorde någonting annat.

Ty det är det de gör. Och de har sedan länge slutat fråga om lov.

I huvudet på våra riksdagsmän

Idag kommer riksdagen att rösta igenom datalagringsdirektivet. Såvida ingenting brutalt oväntat händer mellan nu och omröstningen, så finns en majoritet för detta. Och om vi kan betrakta utgången som given, så kan vi också börja fundera på de potentiella diskurser som pågår om detta.

Let's skissa på ett antal sådana, utan någon som helst inbördes ordning. Vad kan våra riksdagsledamöter tänkas tänka om dagens omröstning?

1. Idag ska vi äntligen rösta igenom datalagringsdirektivet! Yes! Nu kan vi äntligen sätta dit det där småbuset som vi vet finns men som vi inte kan samla bevis mot. Det här är en stor dag för ett lugnare, säkrare och tryggare Sverige!

2. Vi är med nöd och lag tvungna att ta detta steg, och idag är en mycket tung dag för vår del. Vi vill egentligen inte, men vi måste - så med pliktens tyngda hand skrider vi nu till verket. Må våra efterföljare ha förståelse för oss.

3. NEJ, NEJ, NEJ! Tre gånger nej och åter nej! Varför är vi så få om att säga nej?

4. Shit, onsdag! Tusen saker som ska göras, folk som ska ringas, planer som ska samordnas - okay, schema. Omröstning? Okay, vad är partiets linje? För? Aight, jag gör en notering.

5. Oh, idag ska det här andra förslaget komma upp för behandling. Hoppas att alla mina förberedelser har varit tillräckliga!

Utan vidare spekulation, vill jag drista mig till att ana att 4 & 5 är aningen mer förekommande än 1-3. Och att detta är sant för väldigt många andra lagar som klubbas igenom.

Det uppmanar till eftertanke, inte sant?

Tystnad, tunnel, avfart

Det goda folket på the Pirate Bay skrev nyss en kortare notis om deras senaste nertid. Tydligen var det bekymmer med elektroniken - sådär som det blir lite då och då.

Som ett resultat av detta bekymmer så reflekterade de en smula över andra bekymmer med elektroniken, nämligen de centraliserade informationsmotorvägar som vår elektroniska kommunikation färdas igenom. Det må vara aldrig så svårt att stänga ner internet helt, men det är inte omöjligt - och det är desto möjligare att störa anslutningen om en verkligen, verkligen vill.

Vilket då får en att ställa sig frågan - varför är det så här?

Now, en behöver inte riktigt skriva under på deras tanke om ett system av strategiskt utplacerade flygande nodpunkter för att tänka tanken att det kanske finns bättre sätt att få kommunikation att hända. Det är världens enklaste att koppla ihop saker med internet, men det är fortfarande något av en ansträngning att koppla ihop saker med varandra.

Eller, som med mobiler - det är i praktiken möjligt för dem att tala direkt till varandra, om de befinner sig inom en viss radie (eller ett visst antal hopp) från varandra, men standarden är ändå att signalen går från mobil till mast till mobil. Det är tekniskt möjligt att bygga ett distribuerat nätverk av lokal detektion och kommunikation, men det görs inte.

Ett resultat av att göra kommunikation till en lokal angelägenhet - om ni ursäkter ordvitseriet - är att alla former av försök att övervaka och kontrollera den faller ännu mer i sank. FRA spanar ju trots allt i kabeltrafik, och ett distribuerat system av lokala vidarebefordrare är per definition utanför kabelsystemet; datalagringsdirektivet baserar sig på tanken om att det någonstans finns centrala noder där någonting kan lagras. Ta bort dessa centrala punkter, och alla illusioner om överblick och kontroll flyger ut genom fönstret.

Det skulle ha oerhört intressanta effekter - särskilt med tanke på den allt tilltagande militariseringen av det sociala.

Vi står inför spännande tider. Onekligen.

Den svenska bloggosfären i sju punkter

Går det att sammanfatta den svenska politiska bloggosfären i sju punkter?

Låt oss ta reda på det.

1. Name calling. Att anstränga sig för att få någon att framstå som en represenant för en kategori, och sedan kritisera denne utifrån kategoritillhörigheten. Oavsett vad denne råkar ha att säga om saker och ting. - Ibland till och med trots vad denne råkar ha att säga om någonting.

2. Glittering generalities. Att anstränga sig för att associera sina egna idéer med goda nyckelord (demokrati, frhet, framsteg etc), och motståndarens med onda nyckelord (tyranni, ofrihet, slaveri etc). Helst utan att gå in i allt för djup detalj om de egna idéerna - men gärna desto djupare i nyckelordens teori och praktik. Och stora känslor.

3. Transfer. Att kooptera en idé, institution eller symbol till sin sak, för att på så vis även föra över deras pondus till sig själva. Kort version: Humanisterna.

4. Testimonial. Att få någon att säga/ha sagt någonting gott om sina egna idéer, eller någonting ogott om motståndarnas. Från reklamvärlden kan vi hitta många exempel - vackra människor som använder x för att bli sig själva. Och vad sade egentligen motståndaren om invandrare den där dagen 1993?

5. Plain folks. Mannen på gatan, folket, köksbordssamtalen. Att använda vanliga människor för att framställa sig själv som en av folket, som ett barn av bygden.

6. Card-stacking. Att systematiskt visa upp sådan information som får ens idéer att framstå i bättre dager, och ignorera eller nedprioritera motsatta faktoider. Att systematiskt bygga upp en bild av världen "som om", utan att egentligen ge världen en chans att yttra sig.

7. The band wagon. "Alla gör det!" - Att få en idé att framstå som självklar genom att många hoppar på samtidigt. Helst med länkar, för att verkligen markera hur många det är.

Hmm.

Det går tydligen att sammanfatta den svenska bloggosfären i sju punkter. Märkligt nog så är det samma sju punkter som ordagrant återfinns i How to detect propaganda, en text skriven av the Institute for Propaganda Analysis, publicerad 1937.

Vem hade trott det?

Igenkänningsfaktor

Acta är en märklig sak. Det förs en massa diskussioner om folk som inte är närvarande, som inte får delta och som absolut inte får ta del av det sagda. Förrän efteråt, när det helt plötsligt verkar vara bindande lag för oss alla, vare sig vi råkar veta om det eller inte. Och allt detta händer under flagg av att det är så här det alltid går till - att det är så saker och ting alltid har gjorts, och att hela den här grejen med att protestera egentligen är rätt överdriven.

Jag känner igen det från någonstans.

Patriarkatet är en märklig sak. Det förs en massa diskussioner om folk som inte är närvarande, som inte får delta och som absolut inte får ta del av det sagda. Förrän efteråt, när det helt plötsligt verkar vara bindande lag för oss alla, vare sig vi råkar veta om det eller inte. Och allt detta händer under flagg av att det är så här det alltid går till - att det är så saker och ting alltid har gjorts, och att hela den här grejen med att protestera egentligen är rätt överdriven.

 Jag visste att jag hade sett det förr, någonstans.

En framtid

"Alla ska rätta sig i ledet! Inga undantag!" ropade korridorsvakten, och föste bryskt tillbaka en ung man från dagdrömmens värld, rakt in i nämnda led. Som alla vid det här laget visste bättre än att ramla omkull; bokstavligen alla ska rätta sig i ledet.

Ledet till kontrollstationerna, där innehållet i väskor och fickor inspekterades för att se till så att allt gick rätt till. Alla skulle med, inga undantag.

Den unge mannen var vagt medveten om att skolor inte alltid fungerat på det här sättet. Att det fanns en tid då elever fick komma och gå lite som de ville, så länge som de var på plats på lektionstid. Samma vaga medvetenhet sade honom att denna tid gått över av säkerhetsskäl, något år före hans tid.

En tid utan kontrollstationer, övervakningskameror och brysk korridorsvakter? Hur kan det vara möjligt?

Sakta men långsamt rörde sig ledet framåt, tills det till sist blev hans tur. Kontroll: innehållet i väskan och fickorna, och en snabb men allt för närgången kroppsvisitering.

Alltid aningen för närgången. Varje gång. Rutinen till trots.

Men den här gången märktes det inte lika mycket som vanligt. Dagdrömmarna färgade världen i ett aningen frånvarande skimmer, så som de gjort de senaste veckorna. Dagdrömmar om en Någon. En Någon som, dessutom, tycktes visa vissa tecken på att vara intresserad tillbaka.

Just den här dagdrömmen handlade om en viss plats vid en viss tid. Efter att ha snubblat på sina egna fötter en gång för mycket, hade han upptäckt att det fanns en plats på skolan som inte var övervakad. Inga kameror, inga kontroller, inga vakter - bara han och den främmande känslan av ensamhet. Ingen visste att han var där när han var där, och det verkade som att ingen egentligen visste om att Platsen fanns.

Han skulle ta med Henne dit. En dag. I en bättre framtid.

Många långsamma dagar passerade, och så var den helt plötsligt där, Dagen. Allt för fort.

De hade bestämt det dagen innan. Det fanns en kort tid under dagen då bägge hade anledning att vara i närheten av Platsen, och då bägge nyligen checkat in hos respektive kontrollstationer. En kort tid då det schemamässiga maskineriet lyckades göra ett undantag för just dem.

Det var nästan dags. Bara en sista rutinkontroll kvar, och sedan - sedan! Fjärilar!

Aldrig hade ledet rört sig så rutinmässigt långsamt.

Ingenting hände i väntandet. Inte ens det vanliga disciplinerat tysta småpratet distraherade - bara väntan, förväntan och mer väntan. Mer väntan. Och sedan - inget märkligt i väskan, inget i fickorna, inget i -

Väntan. Nervositet. Han var sen; Hon hade väntat i fem minuter. Han var fem minuter för sen. Väntan, förväntan - fjärilar!

Han kom aldrig.

Dagen efter fick Hon höra att de hittat en ros, fasttejpad på insidan av hans byxor. De hade inte känt den vid rutinvisiteringen, och det var bara för att ett blad lossnade ytterst synligt som de fick reda på den.

Hon såg honom aldrig igen.

Av säkerhetsskäl var kärlek förbjuden på skoltid.

Vänta inte på Piratpartiet

Idag kommer det att demonstreras mot datalagringsdirektivet runt om i landet. Vilket är kanon, på alla sätt och vis - heja, heja!

Något som är mindre kanon, däremot, är att det under förberedelsearbetet till dessa och liknande manifestationer allt oftare börjar ploppa upp frågor av samma tema. Eller, rättare, en fråga:

"Blir det någon demonstration i [stad]?"

Om det finns dåliga frågor, så är den en sådan.

Anledningen till att den ställs är inte dålig - en vilja att delta i någonting, en vilja att påverka. Men den är ett uttryck för en inställning som inte kan ha annat än dåliga effekter, nämligen en väntan på att Piratpartiet ska göra det första draget.

Folks, korvkiosken på torget sätter fler människor i lönearbete än Piratpartiet. Allting som sker, sker på grund av att engagerade medborgare tar frustrationen i egna händer och skridet till verket. Det spelar ingen roll med vad de skrider till verket - det är själva det där skridandet som utgör alpha och omega i Piratpartiets verksamhet. Vare sig det handlar om att skriva saker, anordna manifestationer eller vad som helst, så är det bokstavligen mannen på gatan som får det att hända. Det vill säga du och dom du känner.

På eget initiativ. Eftersom det är det om behövs för att stoppa den rådande politiska utvecklingen. Eftersom bokstavligen ingen annan kommer att göra det annars.

Om det inte är en demonstration i din stad idag, så beror det inte på att Piratpartiet inte dragit igång en. Det beror på att du, du, du, du, du och ni andra femtio pirater som bor i staden alla gått omkring och väntat på att någon annan ska göra det bara ni kan göra.

Gå inte omkring och vänta på startskottet. Det avfyrades redan för sex år sedan, och har inte oavfyrats sedan dess.

Så till er som ska demonstrera idag säger jag - heja, heja! Och till er som inte ska det, eftersom det inte är en demonstration i er stad, säger jag - heja, heja!

Vi ses där nästa gång.

Men killarna då?

Under de senaste dagarna har debatten om armhårsincidenten rasat. Eller, rättare, många har rasat och andra har försökt debattera. Många har dessutom rasat offentligt, med både högljudda och välgillade utrop om hur äckligt det är med obehörig men ack så naturlig kroppsbehåring.

I försöket till debatt, å andra sidan, återkommer en ständig fråga, och det är vad killar kan göra för att hjälpa till i sammanhanget. Det är trots allt väldigt lätt att tala om girl power och tjejers rätt att vara sig själva, men det händer oftare än inte att välmenande killar känner sig aningen malplacerade i sammanhanget. De vill göra någonting, men vet inte riktigt hur.

Än mer, så kan det vara svårt att riktigt förstå de referensramar som gäller.  Även om killar må ha drabbats av ökade krav på sitt utseende på senare år, så går det inte riktigt att översätta från vardag till vardag.

Så tillåt mig att komma med ett lika konkret som anspråkslöst förslag.

Det hela är väldigt enkelt, och kan göras på en eftermiddag. Gå till Myrorna och leta upp en kjol. Den behöver inte vara dyr, den behöver inte matcha och den behöver på det stora hela inte göra mer än att vara en del av nästa dags utstyrsel.

Nu kanske någon undrar - vad tjänar detta till? Kommer det inte att leda till att alla skrattar, pekar och börjar ropa inte helt smickrande saker? Är det inte väldigt mycket jobbighet för väldigt lite effekt?

Svaret är - jo. Och det är precis så det känns att avvika från den etablerade könsnormen. Vare sig det handlar om att inte raka sig under armarna eller någonting annat. Och de skratt, utpekningar och rop som hörs är precis desamma som när en tjej gör någonting så onaturligt som att vara sig själv, helt oförhappandes.

Now, att göra det en dag är ett experiment. Att göra det två dagar börjar göra folk oroliga, och en hel vecka är tillräckligt för att diverse sociala och institutionella maskinerier ska börja kallas in. Föräldrar, kuratorer, upprörda samtal - resurser börjar sättas in för att se till så att det inte är något fel på dig. Ett kort socialt experiment förvandlas inom kort till en maktkamp.

Det är nästan som att det finns någon slags struktur på plats, inte sant? En slags social beredskap för att bemöta den som råkar avvika från normen.

Så som, säg, någon som råkar bli fångad på bild med orakade armhålor.

Å ena sidan krävs det inte mycket för att aktivera reaktionerna. Å andra sidan ligger det mycket vikt i orden att revolutionen börjar med någonting litet. Som en kjol -

En bild av samtiden

Det finns situationer då jag skrämmer mina inneboende. Då de på allvar börjat tro att jag börjat tappa greppet, och att minst tre utbildade specialister kommer att behöva tillkallas för att ställa saker till rätta.

En sådan situation uppstod medan jag läste Sam Sundberg krönika om Pinterest. Jag gapskrattade nämligen så hårt att jag bokstavligen tappade andan - två gånger. Och kommer förmodligen att fortsätta brista ut i till synes oprovocerade skrattanfall under resten av dagen, vare sig det är passande eller inte.

Ni ser, krönikan formligen osar av direkt gammalhet. Det är som om Sam kondenserat alla former av indignation över "dagens ungdom" som någonsin funnits - från dansbaneeländet, rock&rollen, dataspelsvåldet till allt annat som vuxenvärlden förfasats över i onödigt moralisk indignation - till en enda text. Och sedan börjat vråla "get off my lawn" med käppen i högsta hugg. Det är verkligen allt, samtidigt, och så brutalt over the top att -

Nej, förlåt, jag skrattar fortfarande. Det är som om någon, idag, skulle gå i taket över att höra jazz, med motiveringen att "sådan negermusik kan vi banne mig inte lyssna på!" Det är så, så - gammalt, anakronistiskt. Som om tiden stått stilla i alla dessa år.

Vad Sam säger är i korthet följande: det finns en hemsida, Pinterest, där folk kan dela bilder med varandra. Detta strider mot Lagen om Upphovsrätt, och den är således omoralisk. Och likt alla omoraliska saker så bör den stoppas, omgående. Men den kommer inte att stoppas, eftersom de fega kräken som sysslar med denna omoral är framgångsrika, och som sådana så kommer de undan med ofoget genom att "övertyga ett antal tunga upphovsrättsförsvarare om att de på ett eller annat sätt kan tjäna pengar på att deras bilder sprids". Omoral och girighet i ett - ett syndarnäste så det förslår, minsann!

Och avslutningen sedan: "den är dessvärre alldeles för bra för att vara laglig." Det går riktigt att höra den där käppen hyttas i luften, som om äppelpallarna varit oerhört inom hytthåll just idag.

Nej, sorry Sam. Du har säkert de bästa av intentioner, men både jag, mina inneboende och de jag råkat visa din text för har reagerat på samma vis. Vi är alla aningen gladare nu när vi fått skratta av oss, men nu när skrattet lugnat ner sig lite så kan jag andas ut och säga ett par allvarliga ord i rent saklig respons:

Nej, Sam, vi kommer inte att stänga av internet för att det råkar strida mot lagar stiftade för en helt annan tid. Och precis som när jazzen tog fäste, så kommer det att vara en kulturell förändring som sker vare sig de uppmuntras eller inte. Ingen lag i världen kommer att kunna förändra detta, och den som försöker kommer att tvingas göras det över min döda kropp.

Visst är det märkligt hur skrattet sätter sig i halsen ibland?

Modernt hedersvåld

Det finns ett antal missuppfattningar om hedersvåld. En av dem är att de bara förekommer inom vissa specifika kulturer från vissa specifika geografiska områden. Vilket förmodligen mer är ett utslag av vissa specifika subkulturers fascination med vissa geografiska regioner än någonting annat - jag vill inte spekulera i orsak och verkan.

En annan missuppfattning är att det inte händer här.

Faktum är att det händer väldigt mycket här. Väldigt mycket, väldigt ofta och väldigt brutalt. Och oftast även väldigt oprovocerat.

Låt oss ställa frågan på sin spets genom att ställa den. Vad krävs för att en vanlig person ska riskera att drabbas av våld i vardagen?

Oftast mindre än vi föreställer oss. Killar behöver bara anamma feminina attribut - smink, kjolar, offentliga uttryck för ömhet - för att hamna i riskzonen. Tjejer behöver i princip bara befinna sig utomhus - så som armhåleincidenten med all önskvärd tydlighet visade så finns det ytterst få delar av kvinnokroppen som inte är utsatta för ständiga krav och kontroller. Och ve den som råkar avvika från normen - det vill säga alla, på minst något sätt. Även om vissa är bättre än andra på att dölja det.

Som ni ser så behövs det inte så mycket för att provocera fram det hedersvåld som finns omkring oss. Faktum är att det är så påtagligt att väldigt många är direkt rädda för att bege sig ut i det offentliga - bokstavligen rädda, utan försköningar, omskrivningar eller omsvep.

Och de är rädda med god anledning.

En skulle kunna tro att det här vore ett case för ökad övervakning. Om vi kan hålla koll på folk så kan vi hålla reda på buset, inte sant? Stoppa våldet innan det händer, right?

Men de som håller i övervakningen är också de som håller i normerna. Det är inte det socialt accepterade hedersvåldet som blir utsatt för övervakning, utan de som avviker. När en vit homofobisk ärkerasist stiger in på scenen är det få ögonbryn som reses eller kameror som zoomar in; men när en arab med en dålig hair day, en bög med övertydlig klädstil eller en butch med för mycket hutch träder in, så är det disciplinära maskineriet redan igång. Terrorist, fjolla, ful.

Det är alltid avvikarna som drabbas av den ökade kontrollen. Och det är samtidigt också de som drabbas av det allestädes närvarande våldet i vår vardag. Särskilt som det inspelade materialet från brottsplatsen gång på gång används som bevis för att det var de som började - tänk då främst på allt skitsnack om att våldtäktsoffer får skylla sig själva för att de klär sig provocerande.

Ska vi tala om hedersvåld, så är det första steget att börja tala om det som händer mitt ibland oss. Varje dag i varje stad på varje torg. Inför de välanpassades kameravana ögon.

Annars kan vi lika gärna slänga ut hyckleridebatten på en gång. Överlämna begreppet till islamofoberna som ännu ett i raden av förlorade moderna projekt. -

När blev makten för mycket för er?

Kära riksdagsledamöter,

var det så här ni tänkte er att er tid i riksdagen skulle bli?

Jag frågar er, som alltid suttit längst bak i varje diskussion och aldrig egentligen gjort något väsen av er. Var det så här ni tänkte er att er politiska gärning skulle ta form? Att ni skulle bli en del av den tysta, osynliga majoritet som i teorin innehar makt, men som i praktiken går omkring och är helt maktlösa - eftersom ni glömt hur politisk makt utövas?

Var det så här ni tänkte er att det skulle bli? Var det så här ni visualiserade er politiska gärning? Var det så här ni ville att bli förevigade i historieböckerna?

Maktlösa makthavare. Patetiskt.

Nästa vecka röstas det om datalagringsdirektivet. Alla analyser antyder att det kommer att klubbas igenom. Inte för att det finns en bred politisk konsensus kring det i sak (tvärtom). Inte för att det sägs vara bra för medborgarna. Inte ens för att det finns brutalt cyniska realpolitiska vinster för partierna att rösta för det. Utan det ska prompt röstas igenom - för att EU säger att det ska göras.

När sakfrågan dras inför och underkänns av en granskande instans efter en annan, finns alla politiska möjligheter att säga att det hela är en dålig idé och rösta nej därifrån. När medborgare i ett stort antal europeiska länder beger sig ut på gatorna för att demonstrera mot det hela, så finns alla politiska möjligheter att utgå från detta folkliga motstånd i sitt beslut att rösta nej. Och när nu landet ligger som så att en majoritet utan vidare pardon klargjort att de kommer rösta för, så finns det gott om utrymme för ett mindre parti så som Centerpartiet att göra en markering genom att rösta nej - i trygg förvissning om att det kommer att röstas igenom ändå, rent realpolitiskt. De politiska möjligheterna finns, om ni bara har mod nog att använda dem.

Men nej. Ni är maktlösa. Ni har avsvurit er era politiska möjligheter att få något gjort - eftersom EU säger att det ska göras.

Trots att EU också säger att det kanske är bäst att skjuta upp det. Samtidigt.

Så jag frågar er igen - var det så här ni tänkte er att er tid i riksdagen skulle se ut? Var det det här ni hade framför ögonen i era ändlösa kampanjer - både interna och externa - för att bli invalda i riksdagen? Var det så här er ljusa framtid formulerades i era huvuden innan ni formulerade samtiden med era röster?

Ingick politisk maktlöshet i era framtidsvisioner? Eller är det någonting ni lärt er efter att ha låtit bli att faktiskt utöva politisk makt så länge? Ens när det är behövligt av rent brutalt realpolitiska skäl, bortom sådana (hittills ack så användbara) svepskäl som folklig representation, principer och viljan att agera med folkets bästa för ögonen? När blev makten för mycket för er?

Maktlösa makthavare. Patetiskt.

När varken han eller hon är tillräckliga

Det enklaste sättet att förstå ett skeende är att bryta ner det i två delar: orsak och verkan. Någonting händer - alltså måste det orsakas av någonting. Vad är denna orsak, och vad kan vår kunskap om denna orsak säga oss om vad det egentligen är som händer?

Det är en rätt enkel modell. Vem som helst kan förstå den, och det krävs ingen hyperaktiv fyraåring för att att applicera denna. (Även om de tenderar att vara spektakulärt dukiga på det, när de väl kommit igång.)

När det gäller könsroller, så kan vi göra det enkelt för oss. Män och kvinnor är olika. Mkay, varför? För att de behandlas olika från och med dag ett, och präntas in med olika förväntningar, livsmål och värderingar. Kan detta replikeras även på andra områden, med samma resultat? Aye, vi kallar det "utbildning", "barnuppfostran" och ett antal andra goda ord. Och de tenderar att fungera alldeles oavsett vilket kön barnen råkar ha, så vi kan med viss säkerhet säga att förväntningar spelar roll på människors utveckling.

Så mycket behövs för att göra mos av snömoset om könsroller som står att finna i den här texten. Desto mer behövs för att råda bot på snömoset om postmodernism, dock.

För det första så är det oerhört viktigt att skilja mellan postmodernitet och postmodernism. Postmoderniteten är ett tillstånd som inträder efter att moderniteten har gjort sin grej, och dess värderingar börjat spricka i kanten. Det eviga framsteget, den gränslösa tillväxten och drömmen om det perfekta samhället - pffft, glöm det, gubbe!

Förutom ungdomar med rätt att vara cyniska över att deras livschanser inte är helt optimala, så följer även mer spektakulära märkligheter. Religion, tradition och värderingar får stiga tillbaka, till förmån för vad högstbjudande vill trycka in i teverutan. Kultur byts ut mot marknadsföring, och vi börjar jämföra oss själva med varor och imagetänkande i stället för med varandra. Och finner ständigt att både vi och de är otillräckliga i jämförelse.

Säg "postmodern ångest" om du känner igen dig.

Postmodernismen, å sin sida, är insikten/inställningen/resignationen inför att det vi känner som världen bytts ut mot bilder och imagetänk. Och om verkligheten nu bytts ut mot detta, så är det lika bra att behandla den som sådan. I stället för att diskutera gamla nyckelord som dygd, ansvar och moral, diskuteras diskurser, subalterna gemenskaper och intertextuellt multimodala semiotiska manifestationer av immanent a priori transcendenta konceptprototyper (snarare än socialitet per se). Vilket, som synes, blir väldigt märkligt väldigt fort, men kan vara rätt kul om en tar sig förbi orkafaktorn.

Låt oss nöja oss med att säga att det läggs en viss tonvikt på skillnaden mellan form och innehåll.

Och jag måste tillstå att Claes gör en fenomenal insats som postmodern skribent genom sin text. Genom att helt anamma det postmodernistiska sättet att ställa symboler mot andra symboler utan att egentligen grunda dem någonstans alls. Det är bara image, reklam och marknadsföring rakt igenom - likt de postmodernister hen kritiserar, rör hen sig i en sfär så avskiljd från precis allting att hens text blir ett konstverk i sig självt.

Det vore ett misstag att förstå texten som en kritik av postmodernismen. Det är snarare en fortsättning av den och dess etablerade diskurser - det har aldrig legat bortom den att bara metaironisk, trots allt. Och den PR-byrå som tagit efter sedan Guds frånfälle vet att den har haft den märkligaste av humor.

Problemet upstår om vi börjar ta den som en kritik av postmoderniteten, dock. Ty det akademiska lärde sig för länge sedan att de mer högljudda bland de postmoderna sofisterna var att betrakta mer som barder än som någonting annat, och har fortsatt att göra saker den traditionella vägen sedan dess. Och som kritik av postmoderniteten betraktad, så är postmodernismen för det mesta rätt tandlös.

Så, Claes, om du vill kritisera könsroller - fine, vi har modeller för sådant. Orsak/verkan duger. Men om du vill kritisera postmodernismen så behöver du låta bli att spela dess teater, och om du än mer vill kritisera postmoderniteten så behöver du ta ett djupt andetag och inse att den mest lönsamma industrin i dagsläget är exkaverandet av Guds alltjämt lönsamma kropp. Och att ett av de många sätt som Guds kvarlämningar används är som kosmetika på de perfekta männens/kvinnornas ytterst retuscherade reklambilder.

Annars är du en del av det snömos du så entusiastiskt kritiserar. Sorgligt nog.

Piratpartiet är en anomali

Så här är det: piratrörelsen avskyr politik. Avskyr. Med hela sitt engagerade hjärta. Det finns ingenting som intresserar den mindre än komplicerade politiska förhandlingar mellan djupt ingrävda skyttegravskombattanter som ärvt sina strider från tidigare generationer. Det finns ingenting som gör den mindre uppspelt än de formella procedurer som utgör statens maskineri. Och det finns ingenting som gör den mer likgiltig än frågan om vilket parti den ska rösta på.

Därmed inte sagt att den inte är intresserad av politiska sakfrågor. Den mobiliserar kring dessa med blixtens hastighet, och om den verkligen blir engagerad i någonting så märks det. Omedelbart. Utan några som helst möjligheter till missförstånd.

Piratrörelsen är nämligen den generation av människor som är uppväxta med att saker självklart kan förändras. Att gamla lösningar byts ut när nya rullar in, att den senaste versionen befinner sig strax runt hörnet och att det bästa sättet att få någonting gjort är att remixa det själv. De som knackar kod, redigerar wikipediaartiklar eller på andra vis skapar det vi med sådan enkelhet kan ta del av nätledes - kodarna, bloggarna, musikerna, målarna, drömmarna och alla andra som inte behöver motiveras att trycka på "publish".

Den generation som är uppväxta med internet, och som i ärlighetens namn inte förstår tiden före det. Eller dess märkliga ruiner.

Piratrörelsen är inte intresserad av politik. Den är intresserad av att göra saker, dela med sig av dem och ge uttryck för sina spontana tankegångar. Den vill bygga, samarbeta och vidareutveckla. Den vill Wikipedia, Jamendo och Flickr.

Den är inte intresserad av politik, eftersom det den gör inte är politiskt. Det är naturligt, mänskligt. När en stöter på någonting vackert, intressant eller rörande, så är den naturliga impulsen att dela med sig av detta. Och när en skrivit, ritat eller skapat någonting, så är det en självklarhet att låta andra få ta del av detta. Det är inget politiskt statement - det är bara så saker alltid har varit, och det är så de lever sina liv. Creative Commons, Open Source, - det är inte undantagstillstånd, det är defaultläge.

Politik har inget med saken att göra. Faktum är att politik är ett avsteg från att göra allt det där en gör - det är svårt att sitta uppe hela natten och skapa kultur när en måste bry sig om någon tråkig motion till något parlament som ändå bara finns i en liten del av världen. Och världen är långt större än det lokala geografiska område en råkar bo i. Varför slösa tid på sådant när det ger mer att samarbeta på nästa konkreta projekt som kommer att ha effekt redan nästa vecka?

Det går fortare att förändra världen i praktiken än i teorin. Så det är det den gör. Varje dag, varje natt. Vid varje tillfälle den får.

Det som gör Piratpartiet så märkligt är att det inte representerar en ideologi. Det representerar en generation. Som ibland kallas en rörelse, eftersom det måste ha någon slags namn.

Egentligen är Piratpartiet direkt onödigt. De förändringar som kommer med internet och informationsunderskottets avskaffande är inte politiska, utan sociala och kulturella. De håller redan på att hända, och kommer inom loppet av någon generation eller två att helt omintetgöra den värld våra föräldrar inbillar sig att deras barn växte upp i. Piratpartiet behövs inte för detta - det enda som behövs är tidens gång.

Men det politiska är inte intresserat av detta. Det har gång på gång visat att det är direkt skräckslaget av den förlust av kontroll det innebär att människor blir sina egna skapare. Och den betraktar de spontana samarbeten som sker närhelst människor försöker lösa gemensamma problem - som potentiella grogrunder för terrorism. Vilket tar sig uttryck genom massövervakning, förlegad men förstärkt upphovsrättslagstiftning och tusen andra anakronismer som är helt främmande för den som inte är rädd för samtiden.

Det politiska är skräckslaget för den nya tiden. Och reagerar som alla andra skräckslagna institutioner, som känner att dess existens är hotat. Den hårda vägen.

Piratrörelsen är inte intresserad av lagar, begränsningar och annat som hindrar den från att göra sin grej. Knacka sin kod, skriva sina Wiki-artiklar eller vad som helst. Det politiska är däremot väldigt intresserat av att reglera, stänga inne och upprätthålla illusionen om att det är relevant. Och kommer att ta till vapen för att göra sig relevant, tills det försvinner efter ett redan på förhand avgjort krig mot befolkningen. Så som kriget mot terrorismen, som inte ens hymlar med att den betraktar alla som potentiella brottslingar tills motsatsen är bevisad. Och begravd tillsammans med medborgarskapet.

Piratrörelsen vill förändra världen. Det är också det den gör. Och Piratpartiets roll är att underlätta den övergång mellan den gamla och den förändrade världen som komma skall, innan denna övergång gör sig själv påtvingad genom att helt enkelt vara status quo. Genom att helt enkelt bara ha hänt.

Det är inte Piratpartiet som förändrar världen. Det är världen som förändras. Helt på egen hand.

Genom att folk helt enkelt är sig själva.

Utan samtid försmäktar vi i denna historia

Den gamle Maslow var pirat. Visste ni det?

Hen sade nämligen märkliga saker. Varav en av dem hade att göra med vad folk går omkring och behöver till vardags.

I sig självt är det hen sade inte överdrivet märkligt. Människor behöver mat, sömn och värme mer än de behöver tavlor av vackra saker; de behöver varandra mer än de behöver pyramider; när det kommer till kritan så är människor mindre avancerade än ryktet antyder. Först mat, sedan moral.

Det blir märkligt när en tar det hen säger och applicerar det på samtiden, dock. Särskilt om en applicerar det specifikt på det häringa internätet som vi går omkring och använder mest hela dagarna. Och, än mer, dess politik.

Now, de senaste åren har ett tydligt mönster kunnat urskiljas i nätpolitiken. Och politiken som sådan. De högre stegen av behovstrappan har uppvärderats å det brutalaste, medan de lägre stegen sopats under mattan.

All rights reversed, så att säga.

Så medan ungdomsarbetslösheten skjuter i höjden, den sociala alienationen når sällan skådade proportioner och världens själva grundvalar skakar med de omvälvningar som nätet för med sig - så är den viktigaste nätpolitiska frågan hur artister ska få betalt. Hur de där komplicerade pyramidspelen vid toppen ska kunna fortsätta nu när saker inte längre är som de en gång varit.

Gamle Maslow var pirat. Och en ganska brutal sådan.

Ty om vi började tro på den där tanken om att det finns vissa saker som är viktigare än andra, så skulle samtidens förhållningssätt till nätet börja framstå som så absurt att en behöver börja göra närmast teologiska ursäkter för den. "Vi vet att nätet är viktigt, men enligt traditionens gud säger att vi inte får prata om det."

"Nätet må vara det största som hänt sedan den industriella revolutionen, men hur ska den gamla tidens institutioner kunna klara sig?"

Gamle Maslow sade omärkliga saker. Som blir brutalt märkliga när de sägs i vår samtid, eftersom vår samtid aktivt försöker slå knut på sig sälv för att bevisa att den fortfarande lever på Maslows tid.

Kan vi inte bara ta och örfila samtiden tills den börjar ta sig själv på allvar?

Att dela en kulturscen med andra aktörer

Den enda anledningen till att jag kunde betala hyran den här månaden ligger i att jag gjort mitt arbete fritt tillgängligt för världen. Och den enda anledningen till att jag har råd att äta i morgon är att jag fortfarande har flattrpengar kvar efter hyran.

Och det är bara den första i månaden än så länge. Märk väl.

Det här säger jag inte för att vinna sympati eller göra någon slags retorisk poäng, utan för att helt enkelt markera att vi kulturskapare kommer i många olika former. Vissa gör stora framträdanden på stora scener, Ranelid style, medan andra arbetar på mindre scener, blogg och mellanmänsklighet style.

Jag är en kulturskapare. Jag lever av det jag gör - så bokstavligt som det ens är möjligt. Och jag är fattig. Luspankare än fattig. Existensminimum vore en uppgradering av mina livsvillkor.

Jag är evigt tacksam till mina läsare, som gör mitt liv möjligt. I mer och mindre bokstavliga betydelser.

Parallellt med att jag gör min grej, så finns det ett stort antal människor som för min talan ute i världen. Som enligt egen utsago vill skydda kulturskapares rättigheter, stärka våra möjligheter och på det stora hela göra oss bättre rustade att möta motgångar när vår upphovsrätt drabbas av dem.

Vilket, onekligen, är vänligt av dem. Men det finns vissa inbyggda problem med detta. Ett av de mindre är att jag (om än aldrig så informellt) CC-licensierat mina alster, vilket innebär att du som privatperson får göra lite vad du vill med dem. Vilket innebär att just jag inte har några överdrivna bekymmer med att se mina ord dyka upp lite varstans. Kom bara ihåg att länka, aight?

Ett av de lite större problemen är att jag är luspank, och att om någon får för sig att begå någon form av storskaligt systematiskt intrång av mina upphovsliga rättigheter så är jag chanslös i mina anspråk på upprättelse. Inte primärt för att lagarna är för slappa, utan för att jag inte under några som helst omständigheter skulle ha råd att driva den process det skulle innebära att drämma till min storskaligt systematiska nemesis i domstol. Om jag skulle råka misslyckas med mitt försök på någon liten juridisk finstilt notis (hur rätt jag än har i sak), så skulle jag vara så långt under minus att deltagarna i Lyxfällan började ställa sig frågan om var jag gick snett.

Det säger sig självt att stärkta rättigheter inte hjälper i mitt fall.

Än mer så finns den eviga möjligheten att någon med större juridiska muskler än jag tog sig för att ta ett av mina numera närmare två tusen publicerade inlägg, konstaterade att det inskränker på någon annans text och använde de skärpta upphovsrättigheterna för att sätta dit mig. Återigen faller jag på min brist på resurser. Och ju skarpare rättigheterna är, desto farligare lever lilla jag.

Som en av världens alla små kulturskapare så ser jag, med andra ord, inte riktigt helt odelat positivt på den björntjänst de som talar i mitt namn gör mig. Och det är inte helt orättvist att påstå att det kanske inte riktigt är mina rättigheter de egentligen kämpar för i sina riktade ord om starkare upphovsrätt, bättre möjligheter och livligare kulturliv.

Problematiken med upphovsrätten i dagsläget ligger inte i att folk piratkopierar som bindgalna dårar så hårt deras linor bara håller. Det har folk gjort i alla tider, även och särskilt när linorna inte varit särskilt breda. Bokstavligen redan de gamla grekerna var igång med att kopiera varandra utan vidare pardon, och jag behöver nog inte påminna er om hur många tusen år de framgångsrikt dominerat diverse kulturer.

Problemet med upphovsrätten är inte ens att folk piratkopierar. Det är inte heller att kulturskapare inte får betalt. (Vilket för övrigt är en felaktigt uppställd problembild redan från ruta ett.) Nej, problemet med upphovsrätten ligger i att den växt fram till att bli ett system så komplicerat att vanliga små kulturskapare egentligen inte har några egentliga chanser att använda det. De skärpta verktyg för att beivra intrång är i praktiken oanvändbara för oss vanliga dödliga, men desto effektivare att sätta i system mot samma vanliga dödliga av företag med fler advokater än artister.

Problemet ligger inte i att skyddet är för svagt. Problemet ligger i att blotta hotet om rättsliga åtgärder är tillräckligt för att få folk att bli precis så livrädda de behöver bli för att skriva på ett avtal om förlikning, även om de råkar ha rätt i sak.

Stärkt upphovsrätt är inte lösningen här. Det är problemet.

Och det är ett problem som framställs som en lösning i mitt namn. Utan att någon någonsin frågat mig om vad jag tycker om denna tvångsinkludering. Det har skapats en kultur som jag har allt annat än delaktighet i. Och det är inte riktigt den kultur som jag går omkring och skapar till vardags.

Lagrad information om Centerpartiet

Centerpartiet beter sig, över lag, väldigt märkligt när det gäller datalagringsdirektivet. Å ena sidan gör de de märkligaste av retoriska krumbukter för att försäkra oss medborgare att de är förespråkare av den personliga integriteten, och har genom den samtida politiska historien lagt en hel del prestige i att framställa sig som det integritetsvänliga partiet.

Å andra sidan kommer de att rösta ja den 21 mars, pga måste enligt EU.

Now, det står klart bortom varje rimligt tvivel att DLD kommer att röstas igenom med bred majoritet om ett par veckor. Inte bara med tanke på förra omröstningen, utan även med tanke på vilka de andra partierna är.

Moderaterna har gjort det övertydligt var de står i principfrågor, genom att aktivt låta någon som är misstänkt för att (om än via aldrig så opersonliga ombud) delta i folkmord kvarstå som utrikesminister. Vi behöver inte ens spekulera å deras vägnar.

Socialdemokraterna, å sin sida, är numera ett under av otydlighet i allt annat än integritetsfrågor, där de konsekvent röstat för ökad övervakning de senaste förton gångerna. Av alla frågor de kunde välja att ha en tydlig profil i, så valde de just denna.

Och som vi lärt oss av Centerpartiet själva, så finns det inga undantag från partilinjen när det gäller omröstningar. Inte ens när profilerade principer står på spel.

Det märkliga är att det rent realpolitiskt inte skulle spela någon roll ifall centern skulle rösta nej. DLD skulle röstas igenom i vilket fall, och alla argument om att det är oansvarigt att inte införa det (pga EU) blir aningen bredvid poängen. Rent realpolitiskt går det att både äta kakan och behålla den efteråt - att både rösta nej som principfast poäng och ändå undvika de kostnader det innebär att stå för samma principer. Och det även utan att nämna den pikanta detaljen att andra EU-länder aktivt låtit bli att införa direktivet med hänvisningar till artikel 8 i Europakonventionen, som nämner principiella saker om skyddet av medborgares privatliv.

Men nej. Inte ens när det gynnar dem själva kan de följa sina principer. Inte ens det har de integritet nog att göra.

Centerpartiet har nämligen inte sinne för vare sig principer eller realpolitik, och de gör världen en fenomenal välgärning genom att visa detta klart och tydligt för alla den 21 mars.

Tack för förtydligandet. Då vet vi det inför nästa gång Centerpartiet inte är integritetspartiet den gången heller.

I en lokal med TEDx

Jag kom just hem från TEDxÖrebro, och har nu om möjligt ännu fler oskrivna inlägg att lägga på framtiden. Vissa av dem kommer förmodligen också att skrivas.

Det intressantaste var dock inte de visioner som kunde bevittnas på Bio Roxy, utan de personer som (på ett eller annat vis) hade tagit sig dit. Det fanns något av en konsensus om att eventet inte direkt var brutalt marknadsfört, men ändå lyckades ett stort antal personer hitta dit. På olika vägar.

Just formuleringen "på olika vägar" är intressant när det gäller en stad som Örebro, där informationsflöden är allt annat än självklara. Trots Kents till synes ständigt lika spontana vilja att använda ordet "ansvar", så finns det egentligen få naturliga vägar för information att färdas spontant över stadsnejden.

Så den färdas via bakgatorna. Ryktesvägen. Ackompanjerad av djungeltelegrafen.

Och utmed bakgatornas gränder finns folk att finna. Folk som tog sig tid att lyssna på visioner om en bättre värld i några timmar.

Visioner finns det gott om. Särskilt på avstånd. Men det är uppfriskande att se dem även på lite närmare håll.

Nu fortsätter framtiden. Härnäst med att #pporu har ännu en torsdagssession på Deed, vid 18 ikväll.