Nu när kablarna sätts in

Jag hörde just "When the saints go marching in" i något slags sammanhang, och jag kunde inte annat än att slås av att det skulle passa perfekt att byta ut just den delen mot "nu när kablarna sätts in". Vad resten av sången skulle kunna försvenskas till är en öppen fråga, men erkänn att det har en viss klang.

För, ni vet. I morgon händer det. I morgon är det dags. I morgon är din privata kommunikation offentlig handling. Eller, rättare, en handling som dokumenterar det offentliga; offentligheten har ingen tillgång till den. Din granne har inte tillgång till den - såvida du inte bor granne med polisen, säpo, en statlig myndighet, en semistatlig semimyndighet, en kommunal myndighet, en subsidiaritetsfilial till landstinget, en inflytelserik lobbyorganisation eller, för den delen, ett företag som råkar ha råd att köpa in sig i ett par andelar i FRA-affären.

Men. Det här är förstås inget problem. De goa kisarna på FRA har enbart och endast vårt bästa för ögonen. Eller, tja, det är förvisso vår förhoppning; visst vore det hemskt om de kunde se och läsa om alla de där mindre smickrande sakerna som vi måste kommunicera med ett visst fåtal utvalda om, men som helst vill dölja undan för så många som möjligt? Vi får hoppas att de inte lyssnar på oss när vi ringer på vår IP-telefon till våra bästa vänner för att berätta om den där vedervärdiga drummeln till ex som vi var ihop med i tre underbara år men som nu plötsligt går och gör slut bara sådär; vi får hoppas att de inte läser när vi mejlar vår ömme doktor om det där mystiska utslagen i underlivet; vi får hoppas att de absolut inte antecknar och vidarebefordrar något till hyresvärden från den smått pinsamma konversation där vi ber våra föräldrar om ett lån för att kunna betala hyran (den här månaden också).


Vi får hoppas. Och vi får hoppas ordentligt, för det finns inga som helst garantier för att de inte gräver upp precis allt om precis just dig. Allt. Och sedan säljer det vidare till vem som helst som råkar vara närvarande på auktionen.

Det är bäst att börja hoppas redan nu. Nu när kablarna kopplas in..

Det brinner i en lövhög utanför en flyktingförläggning för barn

Det brinner i en lövhög utanför en flyktingförläggning för barn. Här ställs vårt engagemang i Piratpartiet på sin spets. Kan vi ens tala om att vi bryr oss om mänskliga rättigheter om vi låter detta passera utan kommentar?

När Piratpartiet talar om medborgarrätt är det nästan alltid i frågor kring våra rättigheter på och kring internet. Men i principprogrammet talar vi om människorätt. Det senare avspeglas även i styrelsens senaste beslut om vård till papperslösa.

Vad vi menar är att det blir ett glapp i vad vi säger oss stå för och vad vi i praktiken står för. Vems rättigheter är det vi värnar om vi säger oss stå för mänskliga rättigheter? Ska vi tala om mänskliga rättigheter, medborgarrätt och människorätt behöver vi ta frågor om asylsökande och deras integritet på allvar.

Vi menar att vi har stöd för detta i principprogrammet:

Piratpartiet skall och kommer att agera för att exponera och fälla en regering som partiet anser inte lever upp till den respekt för människorätt som man ska kunna förvänta sig av en demokrati. Vi anser också att en sådan respekt aldrig ska villkoras, exempelvis baserat på härkomst, etnicitet, religion, kön, handikapp, ålder, sexuell läggning eller politisk åskådning.

Därför ska vi tala om att det är en mänsklig rättighet att få en dräglig asylansökan och en rättssäker prövning av den. Sverige bryter enligt Amnesty med flera mot asylrätten, och om vi bryr oss om mänskliga rättigheter hoppas vi att det såväl gäller flyktingbarn som kvinnor av utländsk härkomst!

Därför ska vi tala om den mänskliga rättigheten att inte behöva känna sig hotad i det land där man sökt en fristad, om eldar som tänds utanför flyktingförläggningar med minst samma emfas som när vi talar om att människor stängs av från internet.

Därför ska vi inte vara rädda för att tala om dessa frågor utifrån ett piratperspektiv med stöd i principprogrammet!

Vi uppmanar alla pirater som håller med oss att kopiera det här inlägget till sin egen blogg.


Därför är vi inte vara rädda för att tala om dessa frågor utifrån ett piratperspektiv. Vi vänder oss mot alla dem som vill misstänkligöra Piratpartiet för att stå främlingsfientliga tankar eller strömningar nära. Som piratpartister är vi stolta att tillhöra ett parti som står upp för människorätt!

Klara Tovhult
Jimmy Callin
Göran Widham
Rikard Fröberg
Sammy Nordström
Isak Gerson
Leif Ershag
Johnny Olsson
Marit Deldén
Olof Bjarnason
Niklas Starow
Obeveklig
Hanna Dönsberg
Emma Ershag
Mikael Hedberg
Björn Nilsson
Signe Rocklin
Gun Svensson
Jonas Sandberg
Mikael Nilsson
Tess Lindholm
Sugbloggen
Magnihasa

Säkerhet 3

Det finns ett gravt metodologiskt problem med att konstant öka säkerheten för att förhindra att onda ting händer: det har en irriterande tendens att inte fungera. Hur många spärrar en än sätter upp, hur många kontroller en än gör, hur många vakter en än positionerar ut, så finns det alltid en viss risk att det onda kommer att inträffa ändå. Eller, risk och risk - det KOMMER att inträffa, bara att det denna gång kommer att vara orsakat av och riktat mot snarare än trots den säkerhetsapparatur som byggts upp.

Det ligger i sakens natur - om någon verkligen, verkligen, VERKLIGEN vill utföra ett terrordåd så kommer de eventuellt att lyckas. De kommer att smyga förbi alla hinder, muta alla som behöver mutas och, om inget annat kvarstår, i berått mod avrätta den stackare som _inte_ låter sig övertygas om att hänga på. Det ligger i sakens natur eftersom den som vill begå ett terrordåd per definition inte har någon större kärlek till den rådande ordningen, och denna anti-kärlek inkluderar dess representanter och institutioner. När våldet talar har en röst på säkerheten ingen legitimitet; när våldet är den enda röst som kan tala är säkerheten förfelad.

Att trissa upp säkerheten förhindrar alltså inte det den är avsedd att förhindra. De allra grövsta brotten kommer att inträffa ändå, och de kommer att bli allt grövre ju fler moment som ställs mellan brottsling och brottshandling. Vad som däremot förhindras - med klandervärd effektivitet - är vardagliga människors vardagliga göranden och låtanden. Varje moment som ställs mellan brottsling och brottsutövande är också närmast per definition någonting som ställer sig mellan oss och det vi gör till vardags; inte på samma sätt som varje person under 25 utan att rycka på axlarna kan kalla sig kriminell, utan på så vis att de åtgärder som kan tillämpas på brottslingar även kan - och kommer - att tillämpas på misstänkta brottslingar. Och, som konsekvens, även oskyldiga.

Det går att se på det hela som en väg. En lång, rak, välvårdad motorväg lämpar sig väldigt väl för att ta sig från A till B i en rask takt. En lång, rak och välvårdad stadsväg duger den med, så länge en ser upp för fotgängarna. Now, säkerheten jag talar om är tänkta att skydda just fotgängarna - de är trafikljus. Att stanna för ett trafikljus på sin resa mot någonting gör inte så mycket. Att stanna för två är lite småirriterande, men det går. Tre börjar bli tjatigt, fyra är på gränsen och fem är tillräckligt för att få vem som helst att spontanrecitera Dante. Med kraftigt patos.

Ni ser säkert tendensen. Ju fler rödljus, desto mer irritation; ju fler säkerhetsmoment, desto mer irritation. Men om någon bestämmer sig för att strunta i allt och gå bärsärkargång så räcker inte ens en armé av röda ljushuvuden, utan det går hur bra som helst enligt naturens lagar att köra hur fort och hur fel en vill. Och under tiden meja ner precis så många oskyldiga fotgängare som råkar komma i vägen.

Ökad säkerhet leder alltså inte till minskad brottslighet. Det leder till mer koncentrerad och mer spektakulär brottslighet, men absolut inte till mindre sådan. Det leder däremot till en allt större irritation och missnöjdhet hos den oskyldiga befolkningen, som inte bara drabbas av dess effekter, utan även måste finansiera den med sina skattepengar.

Så - i all oskyldighet, hur mycket säkerhet behöver du inte ha? Nu är en bra tid att otvetydigt berätta detta för din omgivning, ty den är just nu i full färd med att bygga ett säkert samhälle med all den trygghet du aldrig någonsin kommer att kunna lämna. -

Små milstolpar

Jag känner mig cool. Jag tog just mitt 200:de högskolepoäng.

Grattis mig?

Om det här med demokrati

På sistone har jag allt oftare fått höra ett visst argument användas mer och mer rutinmässigt. Som ni säkert redan vet vid det här laget så lägger jag ganska exakt lika stor vikt vid hur en argumenterar för någonting som vid vad en faktiskt gör; det hör till. Argumentet det handlar om just den här gången är det att allt en demokratisk stat gör har stöd av sin befolkning, och att det är odemokratiskt att kritisera det staten gör; staten blir en slags förlängning av den folkliga viljan, och att kritisera staten blir således att kritisera folket självt.

Ni kanske ser det oroväckande i det här resonemanget på en gång. Det största problemet är förstås att staten likställs med folket, och vice versa - ett folk, en stat, en enhet. Det ungefär lika stora problemet är att folkviljan och demokratin används som argument för ett synsätt som har allt annat än folkvilja och demokrati i sinnet. (Det kanske inte lika stora problemet är att det är ett direkt dåligt argument; just denna aspekt av hur ett argument är funtat har genom historien inte direkt varit den mest centrala, dock, och det känns en aning som att vi fortfarande ännu inte kommit förbi detta stadium än.)

Now, det är förvisso i viss mening sant att en stat består av sin befolkning; det vore inte mycket till svensk stat om det bara fanns, säg, fem människor på hela Sveriges landyta. Grejen är dock att en stat är en sån där sak som uppstår när ett större antal människor befinner sig på samma plats, utan att någon enskild för den skull uttryckligen ville att den skulle uppstå - ungefär som känslan av att stå på scen inför en publik. När publiken är frånvarande så går det hur bra som helst att gå omkring och göra saker på scenen, men när den är där så blir samma saker helt plötsligt så mycket svårare och nervösare att göra. Svårigheten ligger inte i själva scenen eller rummet det befinner sig i, utan i att det finns en massa människor närvarande. Ingen enskild individ i publiken orsakar nervositeten som den som står på scen känner; det är någonting som händer av att alla individer uppgår i en enda enhet, i publiken.

På samma sätt som det inte går att ha en publik utan individer, så går det inte att ha en stat utan en befolkning. Det går däremot inte att säga att individen som sitter i publiken med nödvändighet har samma inställning till föreställningen som alla andra som sitter där; individen är fortfarande en individ, även som medlem av en publik. På samma sätt är det med statens befolkning - att vara en del av den är inte att vara identisk med varje annan del av den. Medborgarskap är en identitet, inte en identiskhet.

Ändå anförs detta som argument mot kritiker av den rådande ordningen och den lokala politiken. Staten är folkets vilja - du kritiserar staten, alltså kritiserar du folket, - alltså är du en förrädare?

Den här argumentationen blir som synes väldigt farlig väldigt fort. Än mer som det anförs av folk som säger sig - och tror sig! - vara demokratins försvarare och bästa vänner. Än farligare blir det om staten själv börjar använda denna retorik i sitt vardagliga umgänge med sina invånare. Då blir det väldigt lätt att bli en demokratins ovän - som när en, säg, med hänvisning till grundlagen anser att den lokala kommunen gjort fel i ett ärende. Eller, än värre, kräver någon slags förklaring varför den gör som den gör.

Nästa gång jag hör någon ta detta argument i sin mun i något annat tonfall än sarkastiskt eller ironiskt så kommer jag personligen att ge denne ett likvärdigt svar på tal: en örfil. Så att ingen aspekt eller nyans av den folkliga viljan går den talande förbi. -

Brott, straff och godtycke

Det finns en liten liten aspekt av brottsbegreppet som går många förbi. Denna aspekt är att brott är det som i lagen definieras som ett brott - varken mer, varken mindre. Ingenting i varats fundamentala natur säger att någonting är brottsligt; Dug har inte på ett otvetydigt sätt proklamerat att vissa handlingar utan pardon är brottsliga; ingenting i handlingarna själva säger att de är brottsliga. Det enda som skiljer en vanlig handling från en brottslig sådan är att lagen har definierat den brottsliga om just brottslig. Det är allt.

Now, eftersom människor inte föds med en full och komplett kunskap om alla lagens påbud så är det nödvändigt att utbilda dem om just vad som är lagligt, och än mer vad som inte är det. Ett sätt att göra detta är att berätta för folk att vissa saker är olagliga och sedan vänligt uppmana dem att inte göra dem. Ett annat sätt är att med brutalt våld omhänderta och frihetsberöva de som råkar bryta mot lagen och sedan högljutt proklamera att detta kommer att drabba ALLA dom gör någonting liknande. Det förra sätter är diskursetiskt riktigt; det senare är statlig praxis sedan före Ninevehs tid.

Anledningen till att folk spärras in när de bryter mot lagen är dels för att straffa dem, så att de inte får för sig att göra det igen. Det är också, ifall det är uppenbart att personen skulle få för sig att göra det igen, så att denne inte ska KUNNA göra det igen (det är nog rimligt att anta att 'det', vad det än är, borde vara relativt svårt att göra medan en är inspärrad). En tredje och viktigare anledning är dock för att statuera exempel för de som inte utfört brottet, att påminna alla som råkar vara på plats att lagen fortfarande gäller och att det fortfarande finns vissa konsekvenser att bryta mot den. Denna tredje anledning kallas vanligtvis brottspreventiv; preventiv som i preventivmedel.

Som ni alla vet så har våra ömma lagstiftare bestämt sig för att kriminalisera fildelning, Inte bara illegal fildelning, utan fildelning som sådan; jag vet inte riktigt vad tanken med det är, men de gjorde det i alla fall. Detta samtidigt som vi med allra största säkerhet vet att en ganska stor andel av dagens ungdom fildelat i sitt liv, och dessutom gör det på mer eller mindre vardaglig basis. Vi har alltså en situation där någonting som ungdomar gör till vardags har gjorts till någonting brottsligt.

Tanken med att spärra in folk är som sagt att genom avskräckande exempel förhindra att folk bryter mot lagen. Denna logik fungerar någorlunda när det rör sig om brott som sker undantagsvis; även om vi kanske känner ett akut och överväldigande behov av att mörda våra grannar så kanske vi inte vill sitta inspärrade de närmaste femton åren, och därför står vi ut med dem ett tag till. När det gäller brott som en har utfört dagligen under lång tid, och som dessutom utförts av större delen av ens kamrater i samma omfattning, så blir straffets effekt annorlunda.

Att staten ingriper mot en rånare eller en mördare in action är en sak; det finns en klar anledning och orsak till ingripandet, och det går att förutsäga att polisen kommer att vara smått brutal när de kommer inom räckhåll. När det gäller sådant som fildelning blir det lite värre, dock. En vet att en själv har gjort det, och att alla andra också har gjort det, men en vet inte om eller när staten kommer att ingripa. En vet inte om eller när polisen kommer att knacka på ens dörr; en vet inte om ens dator kommer att vara beslagtagen eller inte när en kommer hem. Sannolikheten är inte helt stor att det ska hända den här gången heller, men det är fortfarande en reell möjlighet, och denna möjlighet är en brutal känsla till oro. Kommer de att komma idag, eller i morgon? I övermorgon?

Denna ovisshet får statens ingripanden att framstå som godtyckliga - den drabbar vissa människor, men inte andra. Den drabbar vissa brottslingar med lagens långa räckvidd, men låter deras medbrottslingar gå fria för precis samma brott. För tilliten och tilltron till staten och rättsväsendet är det här ingenting annat än ett sammanbrott - rättsväsendet är inte längre någonting som upprätthåller Lag, Ordning och Moral, utan mer en monolit av godtycke som eventuellt kommer att drabba dig och alla du känner med ett omotiverat hårt straff för en harmlöshet du utförde förra året. Lägg även till att en enligt formuleringarna i IPRED faktiskt inte ens måste ha utfört harmlösheten i fråga så blir det ännu värre.

Syftet med kriminaliseringen är förstås att minsta fildelandet. Syftet med att minska fildelandet är, troligtvis, att en ska köpa fler 'original'. Problemet med kriminaliserandet är att folk blir rädda för att helt utan förvarning drabbas av ett ingripande från statens sida, och att de sedan lever med denna rädsla i bakhuvudet under större delen av sin vardag. Och rädda människor går inte på bio, rädda människor köper inte skivor, rädda människor headbangar inte på konserter, rädda människor köper inte t-shirts med sina favoritmusikers motiv, rädda människor är inte med i fan clubs, rädda människor drar inte med sina bästa vänner på festivaler, - rädda människor konsumerar inte; rädda människor är rädda.

Och rädda människor gömmer sig. Eller, om de inte kan gömma sig, så tvingas de eventuellt in i ett hörn och angriper den upplevda orsaken till sin rädsla. Med våld, om så tycks vara den enda utvägen.

Syftet med kriminaliseringen är att eliminera ett vardagligt beteende. Dess effekt är dock att inkorporera en ständig och konstant rädsla i vardagen. Inte en rädsla för brottslingar, inte en rädsla för terrorister, utan från den institution som sedan tiden före mannaminne utgjort det enda skyddet från dessa.

Vem ringer en när det är polisen en är rädd för?

Spontan analys

Jag börjar känna att jag kanske, eventuellt, läst lite för mycket retorik. Via HAX snubblade jag in på den här debattartikelsaken, och rent spontant så gjorde jag mig en mindre analys av den, på ren ryggmärgsreflex. Eller, tja, jag läste kommentarerna och blev lite förskräckt av nivån på det hela. Så där som jag blir. Så jag skrev mig en egen. [Analysen börjar i nästa stycke. Det är valfritt om en vill läsa analysen eller själva texten först; den andra färgas en smula av att en läser den ena först, så att säga.]

Det första en märker med den här artikeln är att den är väldigt logos-baserad. Eller, rättare, författarna försöker få den att verka logosbaserad. De refererar till inte mindre än fem olika studier i den relativt lilla textmassan, vilket med största sannolikhet är ett medvetet försök att få det hela att framstå som väl underbyggt. Och, än mer, så får det författarna själva att framstå i ett bättre ljus - vi har här att göra med personer som tar sin research på allvar, och grundligt undersöker all kontemporär och relevant forskning som pågår på området. Ethosbygge de luxe.

Som akademiker har jag dock utvecklat även en annan ryggmärgsreflex, och den stavas r e f e r e n s e r. Att bara påstå att det finns studier som visar x och y kanske kan fungera som grammatisk utfyllnad, men för att det ska vara övertygande på ett mer vetenskapligt vis så måste dessa studier namnges. Kanske inte nödvändigtvis hela paketet med årtal, förlag, ortsnamn och så vidare, men väl det lilla minimum som författare och titel utgör. Dessutom så är en enstaka studie om någonting inte ett tillräckligt underlag för att dra några större slutsatser om detta någonting, och än mindre fyra enstaka studier om fyra enstaka ting. Det är bara när ett större urval av varandra oberoende studier börjar påvisa samma mönster som slutsatserna med viss försiktighet kan börja dras.

Försiktighet är dock motsatsen till vad författarna föreslår med den här texten. Det skulle krävas en omfattande reform och ett smärre paradigmskifte för att genomföra det hela, och som vi vet från Kuhn, Popper, Feyerabend och de andra vetenskapsteoretikerna att det ibland är lättare att flytta en mindre bruksort än att rubba en väl ingrodd föreställning.

Men. Nu är det förstås viktigt att komma ihåg var vi befinner oss, och inte glömma den retoriska situationen. Det är en debattartikel i Expressen vi talar om, och den genomsnittlige läsaren av Expressen tänker vanligen inte i termer av att alla källor är refererade och relevanta; författarna vet och/eller utgår förstås från detta, och de kan med viss trygghet utgå från att det räcker med att antyda studiernas existens för att frammana förnimmelsen av goda argument vilandes på en solid grund och uttalade med en lugn och trovärdig röst.

Vad genomsnittliga läsare av Expressen däremot är känsliga för - vilket inte minst syns i kommentarerna - är frågan om invandring. Att tala om invandring är närmast ett garanterat sätt att få publiken att börja tänka på någonting annat än det en säger, och när snöbollen väl börjat rulla i den riktningen så är den svår att få tyst på. Det hade förmodligen varit framkomligare att fokusera mer på den ekonomiska än den etniska aspekten av de föreslagna områdena, och göra det till en fråga om pengar snarare än om en fråga om invandring. De logosargument de anför försvinner all världens väg när de känslor invandrarfrågan frambringar har frambringats, och med det försvinner även det ethos författarna försökt bygga upp i inledningen.

Jag är inte helt osympatisk till förslaget som sådant, och än mindre till tanken om social förändring som ligger till grund för det, men det hela hade kunnat läggas fram bättre. Vi har onekligen ett visst behov av en omfattande reform och ett smärre paradigmskifte i dagsläget, men jag är rädd att den här texten snarare bränner broar än bygger dem.

Likväl vill jag uppmana andra som har liknande tankar att formulera och dela med sig av dem - den värsta bron som kan brännas är den som tvingar in oss på en utvecklingsväg där folk inte vågar ta ordet av rädsla för att göra bort sig. Det enda sättet att garantera att en aldrig gör bort sig när en talar är att ha talat så mycket att en redan har gjort sig alla bort en över huvud taget kan göra, och vet hur ofarligt det egentligen är. Författarna i det här fallet hade kunnat göra ett bättre jobb just den här gången; men till nästa gång har de den här erfarenheten att bygga vidare på.

Jag ser fram emot deras nästa inlägg i det offentliga samtalet.

Vänner!

Vänner! Jag har mig ett bekymmer, ett dilemma. Ni ser, de har ställt in min kurs i pedagogik till i vår, så jag måste läsa någonting annat. Jag hade tänkt parallelläsa den med MKV, men nu går inte det, så jag får parallelläsa den med någonting annat.

Att det är ett dilemma innebär att jag har två och enbart två kandidater till posten som tredjeämne. Den ena kandidaten är statskunskap, vilket ni läsare säkert anar att jag har en gnutta intresse i. Den andra kandidaten är genusvetenskap, lite för att Miku blir helt lyrisk när hen tänker tillbaka på sin tid som genusstudent, lite mer för att jag använder ordet "hen" på ett systematiskt sätt.

Soe. Har ni några förslag eller preferenser angående dessa mina två val? Eller tycker ni att mitt dilemma är falskt, och att jag egentligen borde läsa ett tredje (fjärde?) ämne?

Jag har tills i morgon när jag går till studievägledaren och får terminens andra parallellansökansblankett ifylld, stämplad och godkänd. So - om du vill utöva ett reellt inflytande på min framtida utbildning, så är det nu eller aldrig!

Ekologi och dåliga ursäkter

Jag blir alltid lite smått förgrymmad när politiker och/eller beslutsfattare hänvisar till att vi av ekonomiska skäl inte har råd att ekologisera vår verksamhet. Det spelar ingen större roll vad som gömmer sig bakom "vår" eller "verksamhet" - det är själva ursäkten som är grejen. Jag menar, visst, det ekonomiska är viktigt, och om en är någon annan än Piratpartiet så kanske en har ohyggliga problem med att få folk att engagerat och helhjärtat jobba häcken av sig för ens skull, men själva ursäkten att det inte finns pengar är rakt igenom dålig. Den må vara sann i en ytterst snäv bemärkelse, men så fort en börjar tänka på saken en mula så inser en att denna snäva sanning inte direkt är ideal som utgångspunkt när det gäller att bygga förtroende hos sina åhörare.

Det absolut första denna ursäkt gör är att utmåla en som snål. Now, det kanske är så att det hela egentligen är en slutsats som en kommit till efter att med stor nogrannhet och tillsammans med alla berörda parter gått igenom verksamhetes budget och genom en deliberation där alla kommit till tals och delgett sina åsikter kommit fram till att verksamheten, faktiskt, balanserar på knivens egg när det gäller att överleva ekonomiskt, och att alla därför är införstådda med att det, utan pardon, inte finns några pengar att lägga på någonting alls utöver det absoluta minimum. Allt detta spelar ingen roll - en framstår ändå som en sniken snåljåp när en tar till ingapengarursäkten. Det finns inga ursäkter för att använda den, förutom dåliga.

Det andra en tänker på är att om det enda som behövs för att ekologisera en verksamhet är att spendera pengar på någonting så borde detta spenderande ha skett för femton år sedan, och att detta ännu inte inträffat är näst intill en grekisk omöjlighet. Om du säger att det enda som hindrar dig är pengar så framhäver du omedelbums en bild av att pengar finns, men att du av outgrundlig anledning aktivt går omkring och inte använder dem till just detta. Vilket är en imageförlust du inte riktigt behöver.

Det tredje en tänker på är att, hmm, om det enda som behövs är pengar så kanske det vore en idé att sätta skattepengarna i arbete på det hela. Staten har pengar, med en årlig budget på cirka 1000 miljarder kronor. Now, vad du än vill göra så borde tusen miljarder kronor vara ungefär tillräckligt mycket för att uppnå detta. Och än en gång faller argumentationen tillbaka på att alla ursäkter för att inte ekologisera verksamheten inte kan annat än att falla på sin egen dålighet - den enda skillnaden gentemot den andra tanken är att statens image drabbas i stället för din. Vilket staten inte gillar, eftersom den helst av allt vill sabba sin image på egen hand, thank you very mycket.

Så. Genom att använda "inga pengar"-ursäkten så har du etablerat dig som snåljåp, sabbat vilken image du än råkade ha innan du officiellt blev den lokala Snåljåpen, och _dessutom_ gjort dig till ofrivillig konkurrent till både Socialdemokraterna OCH Moderaterna när det gäller att mörda förtroendet för statens kompetens att lyckas med någonting alls. Och allt detta i sekunden du tar pengaursäkten i din ack så breda mun.

Now, om det faktiskt ÄR så att anledningen till att din verksamhet inte har råd att ekologisera sig är att det faen inte finns några pengar alls, hur mycket du och revisorerna vrider, vänder och våndas över det hela, och allting skulla rasa samman om någon så mycket som köpte en Toblerone för mycket, så låt ÄNDÅ bli att använda det som officiellt argument i något som helst sammanhang där folk utanför den inre kretsen hör dig. Ta vilken annan ursäkt som helst - utredning pågår fortfarande; vi fick just en spännande rapport om ett lyckat projekt inom just det här området från vår filial/konkurrent i [plats långt borta]; vi anställde just en konsult för att se över precis just den delen av vår verksamhet - VAD SOM HELST som inte är den genomuselt dåliga och för alla parter destruktiva ursäkten att det inte finns pengar.

Retorisk rant slut.

Studenter är grova och förhärdade brottslingar

Det är ett av världens minst kända statistiska fenomen, men det är likväl sant. Taget över lag så är studenter (gymnasielever av definitionsmässiga skäl inte medräknade) ett av de mest fredliga och skötsamma segmenten av befolkningen som någonsin funnits. Alla kategorier. (Utom möjligtvis plagiat och tentafusk). När stadsplanerare väljer var de ska placera polisstationer så väljer de ytterst sällan att förlägga dem till universitetsområdet - det är inte där det gör mest nytta. Studenter är, by and large, brutalt tråkiga när det gäller att begå spektakulära brott som kräver omedelbara polisiära ingripanden.

Det här beror ju förstås på att studenter vanligtvis har saker att göra om dagarna (så kallade "studier") och dessutom vanligtvis har sitt dagliga bröd tryggat (genom så kallat "studiemedel"). Incitamenten att förfalla ner i ett liv av seriell brottslighet och yrkeskriminalitet är påfallande frånvarande, och vardagens fokus ligger mer på att försöka förbereda sig inför nästa tenta än att planera nästa stora värdetransportrån. Om de lämnas ensamma så kommer saker och ting att rulla på som de brukar, och de kommer dessutom efter ett tag att lämna universitetsvärlden och bli goda och rakryggade medborgare med produktiva och skattegenererande arbeten.

Det är därför förvånande att statsmakten och de moraliska makterna gör sitt bästa för att förvandla studentdemografin till en samling grovt förhärdade brottslingar vars kriminella karriär sträcker sig över flera år och som borde skickas till fängelset direkt, utan att passera vare sig gå eller, helst, domstol. Ett sätt är genom att klassa marijuana som en Farlig och Olaglig drog, som ger böter och/eller fängelse om en så bara råkar hålla i det. För ens akademiska karriär är det dock farligare att få böter eller hamna i fängelse än att röka på lite mellan föreläsningen och seminariet - faktum är att om en är på gott humör på det senare så kan en bidra med mer och fler konstruktiva inlägg i diskussionen, vilket är ett stort plus rent studentmässigt sett.

Ett annat sätt som the powers that be försöker förvandla samhällsbefrämjande studenter till yrkeskriminella ligister är via lagstiftningen kring fildelning. Now, det må vara så att studenter har studiemedel, men detta räcker inte hur långt som helst, och när hyran och kurslitteraturen är betald så finns det en liten, liten, liten summa kvar till den utgiftspost som i vardagsmun kallas "mat". Studenter kan dock inte leva på mat och kurslitteratur allena, utan mår bra av att någon gång lite då och då koppla av genom att titta på en film i stället för en ordbehandlare på sin ömma datorskärm. Om denna laddats hem från Demonoid eller någon annan stans leder inte detta till någon utebliven inkomst för någon, eftersom studenter de facto inte har några pengar kvar till övriga inköp när månadens utgifter är betalda. Uteblivna skatteinkomster från den karriär som avbröts på grund av att studierna övergavs efter böter och/eller fängelse grundade i fildelningsbrott är, däremot, långt mer kännbara för samhällets del.

Ett tredje sätt som de samhälleliga makterna försöker sätta dit studenterna är genom det beryktade förslaget om tittförbud. Det spelar ingen direkt roll om en faktiskt avsåg att titta eller inte; sett är sett och kan aldrig oses, och om det är förbjudet att ha sett så blir det därmed förbjudet att vara. Now, det må te sig som så att studenter lever lite i sin egen värld, men likt andra människor så har de den egenskapen att de existerar - de är och kommer att vara - och om varat som sådant är kriminaliserat så är det bloody svårt att ta sig igenom universitetsåren utan att förvandlas från laglydig medborgare till förhärdad medbrottsling.

Med andra ord - studenter är ett av de mer skötsamma segmenten av befolkningen, och samtidigt ett av de mest kriminella. Inte för att studenter helt plötsligt övergått till att bli mer traditionellt brottsliga än innan, utan för att lagstiftningen vidgats så pass kraftigt att även vardagligt och/eller ofrivilligt beteende blir olagligt. Beteenden som, om det lämnas ensamt, inte kommer att orsaka någon som helst skada, men som däremot kommer att bli skadligt för alla inblandade om det helt plötsligt är belagt med höga straff att ha dem. Studenter har inte blivit brottsliga, men de har blivit brottslingar.

Studenter är grova och förhärdade brottslingar. Vi har våra kära och ömsinta lagstiftare att tacka för denna utveckling. Det är betryggande att kunna känna att de har vårt bästa för ögonen.

I all korthet

Det är lite småkul att jag numera bor i samma korridorskollektiv som min gode partikollega Mattias Andersson. Bara så där. Av en ren slump.

Världen är mindre än de fyra tusen mil av omkrets den sägs ha. Ibland.

Din säkerhet är inte garanterad

Mina inlägg om säkerhet, staten och dessas natur var inte bara ett klargörande av min ideologiska ståndpunkt - de var även ett slags förord eller en stämningsmarkör inför det inlägg som skulle ha autopublicerats i förrigår, medan jag var i Berlin och diskuterade de subtilare nyanserna av murbyggandets arkitektur med lokalbefolkningen. Det skedde en revolution på området för tjugo år sedan, vilket firades i dagarna tre med mycken pomp and circumstance. Dock så råkade jag schemalägga inlägget till 09/09/11, vilket på tal om inget särskilt är väldigt lätt att förväxla med 09/11/09.

Anywho, jag skulle kunna copypasta det hela till dagens inlägg, men större delen av poängen låg i att jag var där nere medan texten lästes av människor här uppe. Den interna dynamiken och inte minst slutsatsen skulle falla platt så här efteråt, så jag får försöka omformulera lite grann. Och, på viss uppmaning från flamman och/eller bloggaren i mitt liv, berätta lite om hur det var där nere.

Det första en märkte var att det var lite mer säkerhet på plats än det brukade vara. Jag tror det finns visst fog för att säga att om en räknar rent numerärt så var hela Sveriges samlade poliskår ute i tjänst, och några till för säkerhets skull. Det var inte en polis vid varje gathörn - det var fem, och sen tre till därimellan, och ett antal till som omdirigerade trafiken, plus ett gäng som stod och utgjorde en paradigmatisk bild av uniformerad vakt i väntan på att banne mig ingenting ska hända så länge jag står här.

Alla dessa uniformer, polisbilar och säkerhetsfolk som var i rörelse stod i viss kontrast gentemot vad som egentligen firades. För tjugo år sedan föll en av världens mest urspårade polisstater, och vid jubileumsfirandet fanns det lagom mycket uniformerad polis på plats för att förklara ett mindre undantagstillstånd. För tjugo år sedan fanns det en mur som skiljde Brandenburger Tor från Tiergarten; på årsdagen fanns det på samma plats en brutal avspärrning som var ungefär lika lätt att ta sig förbi. Paradoxerna staplades på varandra, som ni märker; republiken mötte sig själv, likt en spegelbild av en spegelbild.

DDR var, namnet till trots, ingen republik. Eller en demokrati. Möjligtvis tysk, även om det kanske finns en viss motvilja mot att erkänna det så här efteråt. Det mest utmärkande för denna stat var att dess koppel inte bara var för löst, utan att det var avslitet och bortglömt sedan länge. Det fanns inga gränser för vad staten kunde göra, och frågan om rättssäkerhet var mer en fråga om statens säkerhet från folkets fria tänkande än något annat. Säkerhetspolisen - Stasi - hade full rätt att vidta ganska precis vilka åtgärder som helst för att se till att invånarna - det tar emot att säga medborgare i det här sammanhanget - höll sig inom de ideologiska ramarna. Att tänka fritt är stort; att tänka rätt är obligatoriskt.

För att återvända till nutid så var det en oerhört märklig upplevelse att gå omkring och se poliskåren göra sin tour de force till den blodlösa revolutionens minne. Samtidigt fick jag kalla kårar av tanken att Murens - med stort M, make no mistake - fall inte riktigt resonerar med de flesta av mina mer samtida goda och rättrådiga medborgare. Denna rysning följdes av ännu en, när tanken på att Sverige mer eller mindre kopierar de metoder den östtyska staten använde för att övervaka sina medborgare - rakt av. Kanske medvetet, kanske omedvetet; kanske vet lagstiftarna om att de klubbat igenom en övervakningsmetod som får Stasis praxis att verka både överbemannade och ineffektiva, kanske tror de att de gör någonting gott för landets och/eller storföretagens säkerhet.

En tredje rysning var insikten att när väl invånarna i ett land - befolkningen som sådan - klassats som ett hot mot säkerheten, och som därmed måste hanteras, så finns det på det hela taget inget som helst som stoppar staten att använda sitt våldsmonopol för att brutalt slå ner samma säkerhetshot. Poliskåren må existera för att garantera och upprätthålla säkerheten, men den är inte nödvändigtvis där för att garantera din säkerhet. Om du som invånare är ett hot mot rikets säkerhet så är det dig de måste hantera, och som vi alla vet så är alla medel tillåtna när status quo övergår i en hotbild.

Med FRA har nu den svenska staten tagit sig an uppgiften att kontrollera så att varje enskild invånare har rent mjöl i påsen. Den som inte har rent mjöl, och som dessutom inte på begäran kan visa upp detta och papper på att det införskaffats lagligen, är inte en medborgare i besittning av rättigheter som måste respekteras, utan en terrorist som genom sin blotta existens hotar rikets säkerhet, och måste behandlas som en sådan tills eventuella motsatser råkar bli bevisade.

Än är det inte för sent att ta lärdom av historien. Än.

Feedburner

Jag gillar min lilla feedburner-ikon till höger. Den är en motivator att posta oftare, då varje inlägg lägger till en läsare, och varje dag utan inlägg drar ifrån ett antal sådana. Den är, med andra ord, en sån där sak som ger feedback på ens handlingar på ett sådant sätt att regelbundna inlägg uppmanas, och uteblivna inlägg straffas.

I can dig it. Även om feeden blivit lite långsammare sedan jag gick över från bloggerstandard till dess feedburnerversion. Och även om siffran som står egentligen inte reflekterar antalet läsare direkt, utan snarare antalet rss-tjänster som pingat ens sida de senaste 24 timmarna. -

Välan. Ni som hänger här med någon som helst regelbundenhet vet ju att det för det mesta antingen kommer ett nytt inlägg precis exakt klockan 13:37 - eller inte alls. För det mesta.

Baconfeber

Folk är något oroade för det här med baconfeber, och uppmanar var man, kvinna och mineral att gå och vaccinera sig. Vissa gör det, andra inte; jag tillhör den kategori som ligger närmare 'inte'.

Nu kanske ni undrar - är jag vaccinmotståndare? har jag en dödslängtan? är jag dum i huudet? är jag självisk och utan respekt för mina medmänniskor?

Svaren på dessa frågor är nej, tenta, förhoppningsvis inte och ibland. Men anledningen till att jag låter bli att leta upp en ledig spruta och göra mig själv semiimmun mot den massmediala hysterin - om än inte mot själva sjukan - är att jag från alla håll, kanter, vårdcentraler och deras besökare hör att det är akut brist på vaccinet överallt. Inte bara i vissa enstaka fall, utan överallt. Och inte bara akut brist som i "har bara kvar ett par doser när dagen är slut", utan "klockan är 10:15 och vi har inga fler sprutor att ge, försök igen i morgon".

Now, jag tillhör ingen riskgrupp. Jag är ung, jag är frisk, jag handlar närmast dagligen i en affär som ligger en mil bort och jag är rent generellt ganska svårdrabbad av sjukdomar. Som ung, stark, frisk, välmotionerad och fungerande rent immunologiskt sett så känns det lite, ah, själviskt att frånta någon som de facto kommer att drabbas hårdare av det hela om det skulle råka bli någonting av det. Om det inte finns doser för sådana som har mer av en medicinsk historia än jag, så finns det visst fog för att säga att det nog inte vore en bra idé av mig att stjäla av de doser som faktiskt finns.


Nu tror jag förstås inte att svininfluensen kommer att bli den massiva och civilisationsomstörtande pandemiska våg av massförstörelse som folk går omkring och oroar sig för, men i alla fall. Mitt beslut att låta bli vaccinationssaken är mindre själviskt än vad de mer onyanserade förespråkarna för åsikten att alla ickevaccinerade är samhällsförrädare kanske antyder.

Staten

Jag skriver ofta om staten i mina inlägg, men jag har hittills inte gett mig på att definiera vad en sådan är, består av eller ens hur den ser ut. Det känns som att det kanske, eventuellt, är dags att ändra lite på det nu. Särskilt som jag - som i så många andra frågor - har en något bestämd uppfattning om vad den är för något.

Under mina terminer som retorikstudent har jag lärt mig att ett budskap går hem lättare om de uttrycks i lättbegripliga metaforer. Jag ska inte göra er besvikna, utan tänker formulera saken så här: staten är en rabiessmittad varghund som måste hållas i ett hårt och obönhörligt koppel så att ingen blir skadad av dess blinda raseri mot allt som råkar befinna sig i dess synfält.

Jag talar nu inte om staten i termer av "regeringen Reinfeldt", de tjänstemän som just nu råkar vara statligt anställda, våra fega politiker som inte vågar rösta mot partipiskan ens när deras samvete skriker och gräver avgrundsdjupa hål i deras själar - eller något annat som råkar vara samtida med oss här och nu. Jag talar om staten som sådan, så som den har varit sedan Ninevehs tid och kommer att fortsätta att vara så länge solen brinner. Det handlar alltså om staten som sådan, i allmänhet.

Det koppel jag talar om består av lagar och institutioner vars enda syfte är att begränsa statens makt och befogenheter. Det mest traditionella kopplet består av maktdelning - the separation of powers, som det också kallas. Denna innebär i all korthet att statens maktutövning delas upp på flera olika institutioner, som sedan - i teorin - kommer att göra allt de kan för att inte någon annan del av staten ska få ta del av deras kompetens. Statens maktorgan delas vanligtvis upp i tre delar: den lagstiftande, den verkställande och den dömande. Anledningen till detta är att inget enskilt organ ska bli så pass mäktigt att det kan göra precis vad det vill, utan varje del måste rätta sig efter vad de andra gör. Den lagstiftande delen - hos oss riksdagen - stiftar lagar, men det är den verkställande delen - hos oss regeringen - som sätter kött på benen, och den dömande delen - domstolarna - ser till så att lagarna (när de väl är i kraft) tillämpas på det sätt de är tänkta att tillämpas, och inte så som riksdag eller regering råkar vilja att de ska tillämpas för tillfället.

Ingen del av helheten har makt nog att kunna inleda, genomföra och slutföra någonting på egen hand, utan varje del i systemet har sin begränsade funktion. Denna begränsning av vad statens högre höns kan göra är det koppel jag talar om - varje del vaktar avundsjukt sin del av makten, och befinner sig i en slags tyst krig med de andra delarna. Varje del har gränsvakter kring sina kompetenser, och om någon annan del försöker inskränka på dessa så kommer de att ge igen på ett sådant sätt att det står utom all tvekan vem som bestämmer över vad.

I Sverige saknas ett koppel, nämligen en författningsdomstol. En sådan prövar de lagar som den lagstiftande delen stiftar för att se om de är förenliga med grundlagen eller inte. Om de är förenliga blir de gällande lag, men om de inte är det så är de olagliga och ogiltiga, och blir därmed inte gällande lagstiftning. Den svenska riksdagen kan med andra ord i princip stifta olagliga lagar, vilket är en allvarlig brist på det demokratiska planet. (Det finns vissa lagrum som säger att lagar som är uppenbart oförenliga med grundlagen är ogiltiga, men dessa är långt svagare än vad ett utlåtande från en suverän författningsdomstol någonsin kommer att vara.)

Det jag menar när jag säger att staten är en rabiessmittad varghund är att den utan någon som helst pardon kommer att angripa sina medborgare om den inte hålls i schack; den kommer kategoriskt att använda sitt våldsmonopol till att förtrycka, censurera, diktera och tyrannisera sina medborgare om den inte aktivt och konstant hindras från att göra detta. Det spelar ingen roll vilket parti som råkar sitta med majoritet i riksdag och regering - det är en inneboende och ofrånkomlig tendens i staten som sådan, och så länge vi har en sådan så kommer den att dra, slita och bita i kopplet tills dess att den kommer loss.

Anledningen till att vi har en stat är inte för att den är mån om vår välfärd och önskar oss en lyckad resa mellan födelse och död. Anledningen är enklare än så - vår stat är en rabiessmittad varghund, och det är alla våra grannstater också. Om vi inte har en egen sådan att morra avskräckande med så kommer våra grannar att släppa loss sina egna på oss och låta dem slita oss i stycken tills de är mätta och belåtna.

Vi är därför fångade med den inte helt tacksamma uppgiften att försöka hålla en psykotisk mördarmaskin under kontroll. Vi kan inte släppa taget ens för ett ögonblick, då den kommer att ta första bästa chans att undfly vårt grepp och börja mumsa på oss invånare så fort ens en antydan till möjlighet uppenbarar sig. Det enda vi kan göra är att gång på gång göra kopplet starkare, bredare, hållbarare och bastantare; vi blir dock aldrig klara med detta, eftersom vår psykotiska mördarmaskin till stat konstant sliter ut även det starkaste av koppel.

Vissa kanske tycker att jag lägger för mycket fokus på staten och dess relation till sina medborgare. Nu kanske ni förstår varför. Och, än mer, varför det är ett problem när staten tar sig friheter på vår frihets bekostnad. -

Alkoholism

Jag har aldrig förstått mig på diagnoskriterierna för alkoholism. Eller, rättare, ett visst specifikt kriterium bland dem - det att en är alkoholist om en dricker ensam.

Om vi går med på att alkoholism är en sjukdom så är det svårt att inte ställa frågan: hur kan det vara ett relevant kriterium? Vilken annan sjukdom kräver att en aktivt engagerar sig i någonting tillsammans med andra? Hur kan en sjukdom, ett biologiskt tillstånd, vara beroende av huruvida en engagerar sig i en viss form av socialt umgänge eller inte? Inte kräver vi väl av cancerpatienter att de måste ha cancer tillsammans med folk för att de ska ha det på riktigt? Eller, omvänt - inte är det väl ett kriterium för förkylning att en har den även när ingen ser den hända?

Det hela fyller mig med metodologiska besvär. Det hela strider mot allt det där om vetenskaplig metod som jag gått och lärt mig under mina år på universitetet. Ett patologiskt tillstånd är ett patologiskt tillstånd, oavsett om det råkar inträffa i grupp eller i ensamhet.

Än märkligare är de försök att bota denna sjukdom som är praxis. På femtio- och sextiotalen, när LSD var lagligt, gjordes studie efter studie efter studie som visade att om en gav en alkoholist en lagom stor dos LSD så skakade upplevelsen om den sjukes tankar och världsbild så pass mycket att denne inte kunde göra annat än att inse att hen var ett svin när hen var alkoholpåverkad, och därmed inte kunde göra annat än att sluta upp med eländet. En dos LSD koncentrerade två och ett halvt ÅRS samlade terapisessioner och djupa emotionella bearbetningar av det inre livet till en enda eftermiddag - men ändå är det närmast tabu att ens tänka tanken att ge folk denna behandling idag. I stället föredras metoder som - bevisligen - tillåts vara tillräckligt ineffektiva tillräckligt länge för att ge tusen och åter tusen barn en barndom de helst inte vill minnas när eller om de överlever den.

Vad vi har är med andra ord en 'sjukdom' vars kriterier är oerhört luddiga - ett patologiskt beteende som är friskt i en kontext är sjukt i en annan. Samtidigt har vi ett botemedel som bevisligen leder till en positiv förändring av beteendet i fråga - som inte får användas, under hot om indragen legitimation för läkare som ens föreslår tanken. Vi har en tillåten sjukdom; vi har ett förbjudet botemedel.

Det är någonting fel med den här bilden. Väldigt fel.

Säkerhet 2

Den uppdelning av tre olika sorters säkerhet som jag gjorde i förra inlägget är inte bara ett underlag för att ställa frågor, dvs av akademiskt intresse. Den är dessutom ett verktyg som kan användas för att förklara och rätta det ständigt återkommande tankefelet att den som inte har något att dölja inte har något att frukta i att privatlivet avskaffas.

Ni kanske intuitivt märker att två av definitionerna av säkerhet används samtidigt i detta resonemang. Å ena sidan säkerhet så som säkerhet från brott, å andra sidan rättssäkerhet och säkerheten i att kunna utöva sina demokratiska rättigheter utan repressalier. Den som använder mjöl-argumentet tittar ensidigt på den ena innebörden av begreppet, och missar därmed den andra. När så vi pirater kommer med motargumentet att det finns mer i världen än just denna innebörd så hör den som faktiskt tror på mjölargumentets riktighet - sådana finns! - inte riktigt det vi tror vi säger. Vi tror vi säger att det finns vissa inneboende demokratiska problem med att inskränka privatlivet; vad de hör oss säga är att vi tycker att det måste finnas möjligheter för brottslingar och terrorister att gömma sig.

Om vi inte vet om att vi talar om olika sidor av samma sak så kommer diskussionen där att avstanna och självdö, eller förvandlas till ett gräl som ingen part kan vinna eftersom bägge grälar om olika saker. När vi nu vet att det finns säkerhet och säkerhet så står vi bättre rustade att möta såna här situationer. Vi kan förklara att det inte handlar om brottslingars rättigheter, utan om medborgares rättigheter - att det inte handlar om brottslingars rätt att komma undan, utan om medborgares rätt att inte få sitt privatliv inskränkt utan anledning.

Svårigheten och möjligheten i och till att komma vidare ligger alltså i att flytta över diskussionen från att handla om statens förhållande till brottslingar i synnerhet till att handla om statens förhållande till sina medborgare i allmänhet. Så länge diskussionen är kvar i säkerhets-träsket så kommer det inte att kunna gå någon vart, men när en väl hamnat där så har en en fabulös möjlighet att utbilda sin diskussionspartner om de mer subtila nyanserna av statens göranden och låtanden.

Om mindre än ett år är det val. Om vi vill kunna säga med säkerhet att folk kommer att rösta på vårt parti, på Piratpartiet, så gäller det att vi börjar tänka på såna här saker. Typ nu.

Säkerhet

Det finns vissa aspekter av det här med säkerhet som många av våra ärade talare i den offentliga diskursen missar och/eller låtsas missa. En av dem är att det finns olika definitioner av säkerhet - säkerhet som trygghet i vardagen, säkerhet som frånvaron av hot och säkerhet som känsla av att en åstadkomma saker om en bara vill. Det finns fler, men att inte skilja på just dessa tre former av säkerhet gör att det blir möjligt att föreslå lösningar som ger en viss typ av säkerhet när det egentligen vore mer lämpligt med sådana som ger en annan.

Trygghet i vardagen är i all korthet tryggheten och vissheten i att veta att en inte kommer att hamna på gatan nästa vecka. Att ha ett jobb, en utbildning eller någonting alls att gå till i sin vardag är en trygghet; att vardagen är och förblir hanterbar och stabil är en trygghet. Ekonomisk säkerhet är inget att rycka på axlarna eller fnysa åt.

Frånvaron av hot är den definition som används oftast. Den här typen av säkerhet är den mer intuitiva sorten, som tar sig uttryck i strategiskt utplacerade vakter, uniformerade poliser i tjänst och säkerhetsexperter som gör allt för att göra det svårt för terrorister att, well, terrorisera saker. Att kunna gå ut på gatan utan att känna sig hotad av random acts of violence är kännetecknet för denna typ, och är verkligen inget att fnysa åt.

Den tredje typen är lite luddigare, men tar sig främst uttryck i en trygghet och visshet om att en kan delta i den lokala statsförvaltningens göranden och låtanden. Att en kan lämna in synpunkter på det senaste beslutet i kommunalfullmäktige, att en kan hämta ut offentliga handlingar, att en kan bilda föreningar och på olika sätt bruka sin röst i den demokratiska närmiljön - utan att behöva motivera sitt handlande för en övermakt som kanske eller kanske inte är vänligt inställd.

Om en vill hårddra svensk politik så kan det sägas att Socialdemokraterna lagt sitt ideologiska fokus på den första, högerpartierna i olika grad och form på den andra, och Piratpartiet och i viss mån Miljöpartiet på den tredje. Inget av partierna skulle erkänna att de är mot säkerhet i någon form, men de kommer med olika tankar och förslag till handling när det gäller att se till så att säkerhet inträffar.

Grejen är dock att vi behöver lika mycket av alla tre. Det krävs ett postmodernt sinne av rang för att klara av att leva i ovisshet om huruvida en kommer att ha hus och hem under en längre tid; vem som helst som befann sig i Jugoslavien under tiden för dess sammanbrott kan intyga att det här med fysisk säkerhet är rätt underskattat när en har det i överflöd; och hela DDR:s historia utgör ett ytterst påtagligt exempel på hur saker och ting ter sig i ett samhälle där det varken finns demokrati eller reellt privatliv.

Varken Socialdemokrater eller Moderater visar särskilt mycket förståelse för form nummer tre. Förhoppningsvis så beror det på att de bara utgår från att denna på något vis ska infinna sig av sig själv; det finns dock visst fog även för tanken att de kanske inte bryr sig särskilt mycket om denna, eller att de kanske bryr sig precis tillräckligt mycket för att aktivt motarbeta den.

Nästa gång de pratar om säkerhet - fråga om de menar rättssäkerhet. Nästa gång de talar om trygghet - fråga om de har någon annan betydelse i ordet än anställningstrygghet, När de lovar fler poliser på gatorna - fråga om de vill se oss förfalla till en polisstat. Ställ de svåra frågorna.

Det är din demokratiska rättighet. Än så länge.

Copyrightade pengar

Jag läser intresserat att Kanada copyrightar sina pengar. Tydigen så är inte lagarna mot pengaförfalskning hårda nog, så de tar till det beprövade och prejudicerade knepet att ta till copyrightlagstiftning i stället. Pengaförfalskning allena, som den ringa ordningsförseelse det ändå är, kräver ju att statsmakten håller sig inom ramarna för due process och andra besvärliga irritationsmoment som hör till det här med rättssäkerheten. Men, om det i stället rör sig om copyrightbrott - dare I say piratkopiering? - så går det bevisligen att frångå allt vad rättssäkerhet råkar heta och bara ge de tjyvande ligisterna vad de tål. Inga frågor, inga vittnen, ingen förvarning.

Rättvisan tar sig outgrundliga vägar ibland.