Studentens fenomenologi

Det finns vissa saker en måste veta om studenter för att kunna förstå dem. En av dem är att hur vidlyftigt deras ämne än är, hur strålande pedagogisk föreläsaren än är på att förklara de stora sammanhangen, hur svepande och generella rörelser ut i den mänskliga förståelsen av världens göranden och låtanden som seminarierna tar med oss på - så är vi ändå och fortfarande världens mest trångsynta människor. Vi har ett visst fokus, och allt annat i världen kommer i tredje hand bakom detta.

Jag talar förstås om Tentan. Inte om tentan, som är ett litet småprov som vem som helst kan klara av, utan om Tentan, den i framtiden ytterst nära förestående händelse som kommer att definiera hela ens framtid genom sin utgång. Tentan är alltid, i alla lägen, nästa tenta - de Tentor som mot förmodan klarats av degraderas omgående till vanliga tentor så fort G:et är på plats.

Jag skriver just nu en uppsats i ämnet religionssociologi, på temat "individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av människans korta livlängd". Detta är min nuvarande Tenta, som från där jag står nu ser ut som en oöverstiglig, oöverskådlig och oövervinnerlig uppgift. Den hemsöker mig i mina drömmar, stör mitt cyklande och är allmänt påträngande. Och när jag är klar med den så kommer den att vara femton poäng skrivna på mitt namn.

Innan den är klar kommer den att vara mitt allt. Innan den är klar kommer den att äta på mig vid varje tillfälle och tidpunkt. Innan den är klar kommer den att vara konstant i vägen - always on my mind, always in my house.

Och efteråt kommer den att ha varit brutalt lärorik.

Så fungerar högre utbildning. Så fungerar studenter. -

Demokrati? Vad i hela friden ska arbetarklassen med en sådan till?

Argumentationen kring att Piratpartiet är ett enfrågeparti är rolig, på sitt sätt. Och skrämmande, av samma anledningar. Ett av de senaste tilltagen är att ställa den mer eller mindre retoriska frågan varför en småbarnsförälder ska gå med i pp. Vad har de att vinna av att gå med i ett enfrågeparti?

Det underförstådda i den här frågan är förstås, om vi tolkar den 'rätt', dvs så som avsändaren avser att den ska tolkas, att pp är så pass smalt att vanliga människor inte har något intresse av vårt program. Att vi är så långt bort från den vardagliga erfarenheten att vi är irrelevanta.

Om vi i stället tar på oss hackarglasögonen och tolkar frågar 'fel', dvs läser mellan raderna, så får vi fram att vanliga människor inte har något intresse för demokrati, att vanliga människor varken vill, orkar eller kan ha ett intresse för demokrati. De är för upptagna med att göra viktigare saker, sånt som vanliga människor gör i stället för att engagera sig politiskt. De har ingen användning för demokratin, och har således ingen användning för Piratpartiet.

Skillnaden mellan dessa tolkningar ligger förstås i hur vår enda och övergripande fråga definieras. Om den definieras snävt och föses undan till att enbart och endast handla om fildelning så har den 'rätta' tolkningen faktiskt rätt. Den äldre, icke internetanslutna generationen är fortfarande fler till antalet än den yngre och internetberoende, och inte alla i den yngre sysslar aktivt med fildelning. Det är dock en smått orimlig insnävning, vilket säger sig självt.

Om vi i stället tar till oss den mer nyanserade och, ehum, officiella definitionen av vår enda fråga, dvs demokratifrågan, så blir den rätta tolkningen antingen lite småfel eller direkt läskig. Antingen så har de missförstått vårt program, och agerar utifrån fördomar om de däringa brottslingarna och terroristerna som vi alla vet härjar på internet - eller så har de förstått vår agenda, men tycker ÄNDÅ att vi är ett så pass snävt fokuserat parti att vi är akut irrelevanta för den vanliga människan.

Eller, i klarspråk, att demokrati inte är någonting för arbetarklassen. Att demokrati inte är någonting för alla, utan bara för en avgränsad och ytterst väl definierad samhällsgrupp. Att invånarna borde hålla tyst och fortsätta med att vara goda invånare genom att arbeta flitigt utom synhåll, och låta medborgarna ha sin demokratienklav i fred.

Piratpartiet må vara ett enfrågeparti, men när frågan i fråga är bred nog att omfatta större delen av ens vardag så är det onekligen en ganska märklig princip att hänga upp sig på. Såvida det inte är så att en faktiskt tycker att demokratin inte angår den vanliga människan - då är det helt relevant att ställa frågan i rubriken: Vad i hela friden ska arbetarklassen med demokrati till?

Piratpartiet 40k

Piratpartiet lyckades just svinga sig över antalet 40.000 när det gäller att räkna medlemmar. Bara sådär.

En allmän siffra i relation till EU-valet är att det behövs 100.000 röster för att komma in. Vilket inte låter helt ogörbart - det räcker att alla våra medlemmar i snitt övertygar två pers, så är vi inne. Med visst råge, to boot.

Det kan göras. Let's do this.

Asynkron men aktuell

Ett fenomen som inträffar relativt ofta här i den virtuella världen är att gammal bortglömd musik 'återuppstår' och får små revivals inom vissa kretsar. Nu menar jag inte att någon hör Madonnas senaste singel och bestämmer sig för att ladda hem hela hens discografi och sedan blir kär i det tredje albumet från vänster. Nej, det är större än så.

Det rör sig snarare om, säg, ett obskyrt band från Östersund som i slutet av åttiotalet fick för sig att spela in ett par skivor, blev måttligt populära bland lokalbefolkningen, hade några spelningar både när och fjärran, fick några rubriker i tidningarna och sedan lade ner för att familjelivet krävde det. Ett hobbyband som spelade musik bara för att det var kul, men inte tillräckligt viktigt för att offra karriär och familj för, och som därför slutade när de var som bäst.

Now, av någon anledning hamnar dessa skivor på en torrentsida, låt oss säga Demonoid. Någon random människa upptäcker musiken, ger den en lyssning och - whoa! Instant kärlek. Hen berättar om detta musikaliska under för sina vänner, och de laddar hem. Och förundras. Och berättar. Och så vidare. Efter ett tag har låtarna laddats ned av något halvt tusental personer, bara sådär.


Detta är ett exempel på exakt hur asynkront nätet är. Bandet har inte gjort musik på tjugo år - kanske inte ens tänkt tanken på att plocka upp instrumenten - men blir ändå lite småkult. Utan ansträngning, utan promotion, till synes utan anledning. De kanske till och med glömt bort att bandet över huvud taget fanns - men likväl händer det. Spontant.

Att någonting är asynkront innebär att saker och ting sker utan att orsak och verkan har någonting som helst med varandra att göra rent tidsmässigt. Back in the olden days var musik någonting som hände lokalt, här och nu, och det gällde att antingen vara där eller missa det. De som inte var där känner inte till det, och de som var där har antingen bara minnena kvar, eller på sin höjd en dammig skiva i ett dammigt hörn av vinden. Musik på den gamla tiden hände där och då, och när den väl var över så var den Över. Ytterst synkront.

På vissa sätt kan det sägas att musiken är 'nedskriven' på ett annat sätt idag än i går. Skivor tappas bort och går sönder och försvinner och blir på andra sätt oanvändbara, men mp3-filer (eller flac, eller ogg, eller...) håller för evigt. Det ligger nära till hands att dra paralleller mellan detta och övergången från det talade till det skrivna ordet - i bägge fall rör det sig om en övergång från en omedelbarhetskultur till en lite mer oannonserad och bestående sådan. Det omedelbara kan bara användas en gång, på en enda plats, av en enda användare, medan det asynkrona breder ut sin närvaro över både tid och rum. Det talade ordet var bundet vid den talande människan, och den talande skivan var bunden vid den talande skivspelaren. Det är talande att den virtuella ordningen i vår kultur inte känner dessa begränsningar.

Och poängen med det här inlägget är..? - frågar vän av ordning.

Tja. Som ni förstått så är jag en anhängare av aspekter och nyanser. Det här är en sådan. En aspekt av internetkulturens vara, och en nyans i förståelsen av hur vårt varande i detta ser ut. Ett verktyg i vårt magnifika hackande av samhället. Om än på väldigt lång sikt.

Var kommer du att återuppstå om tjugo år?

Hacking

En fjärdedel av titeln består av ordet 'hacka', om än i böjd form. Ändå handlar inte en fjärdedel av inläggen om detta tema. Hey - jag har inte ens gjort en överdrivet definitiv definition av begreppet, så här efter fyrtiotvå (42) inlägg. Det kanske börjar bli dags nu.

Jag utgår väldigt mycket från min hjälte William Gibsons definition. Den är inte lika mycket att vara snabb och skicklig på att ta sig in och ut ur datorsystem, som ett generellt förhållningssätt till världen. Hacking är alla de möjliga och omöjliga sätt en kan bruka och missbruka saker på oväntade vis. Alla de sätt en kan ta någonting och göra någonting nytt av det. Någonting som absolut inte står i manualen, men som ändå finns där som en kreativ möjlighet.


Ett exempel på detta är sampling. Manualen säger att musik skapas med instrument, på plats, spelade av människor som hanterar dem. Det är, fortfarande, något av en officiell definition av hur musik kommer till. Ska komma till. Sampling, däremot, tar (o)ljud från olika källor och sammanfogar dem till en ny enhet. Vilket ibland blir bra, ibland dåligt, för det mesta oväntat. Det är en väldigt okomplicerad form av hackande, men samtidigt en väldigt effektiv sådan.

Ett annat exempel är musikaler. Vi vet alla hur kommunikation går till i vardagen - vi pratar med varandra, vi följer någon slags samtalsmönster från början till slut (säger hej, pratar om saker, säger hejdå) och vi sjunger endast i undantagssituationer. På en musikal föses denna förmåga att sjunga in i förgrunden, anpassas till en ny situation - musikalen - och byter mer eller mindre plats med pratandet. Den primära motorn som drivet kommunikationen framåt är inte längre samtalet, utan sången. Både sången och samtalet är fullt möjliga att utföra när som helst, men det är det senare som enligt manualen är det främsta sättet att göra sin röst hörd. Den som hackar systemet och sjunger i stället för att tala betraktas som lite småkonstig av den som är trogen manualen.

Ni ser säkert tendensen; att ta saker från ett sammanhang, fösa in det i ett annat och se vad som händer. Eller, ännu bättre, låta saker och ting vara som de är och sparka på sammanhanget tills det inte längre är igenkännligt. Att sätta världen i undantagstillstånd, att - temporärt eller permanent - upphäva sakers normalläge, till förmån för någonting bättre. Eller åtminstone någonting annat. Någonting oväntat.

Det som är utmärkande för den som börjat hacka på saker och ting är att världen inte längre framstår som självklar och orubblig. I stället består den av saker som kan förändras, manipuleras och hackas tills de ser bättre ut, är användbarare och generellt bättre rakt igenom. En hackare kan göra någonting åt och av världen, genom att sparka på och manipulera dess beståndsdelar. Helheten må vara mer än summan av dess individuella delar, men delarna påverkar helheten rätt bra i sig själva. Det gäller bara att veta var en ska börja. -

Allt jag skriver tjänar i viss mån till att göra det lättare att sparka på och manipulera världen. Att just jag gör det genom att vara med i Piratpartiet är sekundärt - det fungerar precis lika bra att vara en hackande socialdemokrat, greenpeaceaktivist, hammarbysupporter eller, för den delen, ansvarstagande förälder. Det primära är att inte ta verkligheten för given, utan att alltid ha i bakhuvudet att det som är lika gärna skulle kunna vara annorlunda.

Saker måste inte hända. Det ligger i vår makt att förändra dem. Att saker alltid har varit som de är betyder inte att de måste vara som de har varit.

Missbruka manualen väl.

En ensam röst, en gemensam röst

Det skrivs väldigt mycket om Piratpartiet just nu. Vanligtvis brukar det skrivas cirka trettio inlägg om dagen från diverse håll. Detta vet jag, i och med att jag håller koll på knuffs RSS-feed Bloggat om Piratpartiet, som samlar alla inlägg som handlar om Piratpartiet på en och samma sida. Det blir väldigt mycket dubbelarbete för min stackars RSS-läsare, som många gånger får in samma poster från knuff som från bloggarna själva.** Sedan i fredags har det skrivits 505 inlägg, dvs lite mer än 125 inlägg om dagen. En fyrdubbling, således.

Även gammelmedia skriver mycket om oss. Jag vet inte om en fyrdubbling är rätt måttenhet för att mäta hur mycket mer publicitet vi får från deras håll just nu i dagarna, men det är säkert att säga att vi får minst fyra gånger så mycket uppmärksamhet i jämförelse med många av de andra partierna.

Med allt detta som skrivs - särskilt då av de andra bloggarna (må de vara partikollegor eller bara allmänt intresserade), men även i viss mån av gammelmedia - så kan det ibland kännas lite onödigt att skriva sina egna inlägg. Det mesta en har att säga står ju redan att finna i svärmen av partikollegornas bloggar, och det allra mesta är dessutom så bra formulerat att det inte vore värt besväret att försöka göra det bättre. Vad kan jag tillföra till detta geniala nätverk av likasinnade magnifika gnistor?

Svaret - svaren - är att det inte är onödigt, att det inte behöver vara bättre och att det vi tillför är resonans och mångfald. Vi behöver inte nödvändigtvis säga någonting nytt - det är inte det som är poängen. Poängen är snarare att vi är många som tycker, känner och säger samma sak. Vi är inte identiska, men vi delar tillräckligt mycket för att vara en del av samma rörelse. Och ju fler vi är som vågar visa att vi tycker och känner samma sak genom att säga samma sak - desto starkare blir vi som kollektiv. Och, än mer, desto fler människor når vi ut till med det vi har att säga.

Så om du känner att det du säger inte har någon betydelse - tänk om! Du är en del av någonting större, och genom att göra din röst hörd låter du världen få veta att vi pirater är både talrikare och talförare än vad den gängse uppfattningen om oss råkar tro oss vara. Du blir också en betryggande röst för oss andra pirater. Genom att resonera med oss andra så får vi ytterligare bekräftelse på att det finns likasinnade där ute, vilket är en oerhört svår känsla att få för mycket av. Särskilt som många redan på förhand har bestämt sig för att vi är antingen brottslingar eller terrorister, eller bäggedera.

Du behöver inte censurera dig själv. Makthavarna försöker redan göra det, men tillsammans kan vi visa dem att de har misslyckats redan på förhand. Det fria ordet lever än, och du är en del av det.

In hoc signo vinces!


** En kritiker skulle säga att det beror på att piratrörelsen är liten och bara består av ett visst antal människor. Jag säger att det i stället beror på att jag hittar så många intressanta bloggar via det här verktyget, och således börjar prenumerera på dem. Att de som bloggar om Piratpartiet ofta tenderar att göra det upprepade hör till sakens natur, i samma anda som centerpartister skriver om C och moderater skriver om M.

Face of the enemy

Jag må utgöra den moderata (i betydelsen konservativ, i betydelsen "whoa let's ta saker lite långsamt här") falangen av den extrema radikalismen, men idag gick även jag upp i taket. Jag brukar ju som bekant förespråka det här med samförstånd, dialog, lugna puckar, se saken från bägge sidor, deliberativa samtal och ett ömsesidigt åtagande att försöka förstå hur motparten tänker, för att sedan därifrån komma fram till någon slags konstruktiv väg framåt. Den här gången är dock till och med jag av åsikten att vi har ytterst lite att hämta hos motparten, att all dialog är omöjlig och att vi varken kan förstå dem eller göra oss förstådda hos dem.

Jag läste just den här ledaren. Min första tanke var att det här är en fruktansvärt bra samling dåliga argument - alla på samma ställe, liksom. Behöver inte ens teleportera omkring på nätet och leta upp dem, bara att bokmärke och plocka fram vid behov. Supersmidigt.

Min andra tanke var - är det här på riktigt? Det är inte Anonymous som spelar mig ett spratt, månne? Ni gick ju trots allt omkring på Sergels Torg idag och delade ut info om någonting, även om jag ignorerade era utsända.

Min tredje tanke var - det är på riktigt. Folk tänker så här. På riktigt. Folk kommer att läsa det här och nicka instämmande och tänka att det onekligen är dags att sätta dit dom jävlarna som stjäl saker. Folk kommer att ta det här på allvar.

Min fjärde tanke var - jag kan inte prata med folk som har en sådan utgångspunkt. Det vore lättare att prata arabiska. Eller koreanska. Eller baskiska. Eller, för den delen, oformaterad HTML. Ingenting jag har att säga kommer att kunna ta sig förbi detta kommunikationshinder. Mitt ethos är stendött hos de här människorna, och om de får tag på mig så kommer de att bränna mig på ett gammalt hederligt häxbål.

Med huvudet först, as it were.

En formulering fångade mitt intresse särskilt. Läs och förfasas:

Även politikerna har ett stort ansvar. Integritetskränkande lagstiftning ger piratrörelsen oförtjänt vind i seglen. Piratpartiet hoppas redan i juni kunna utnyttja missnöjet till att segla in i EU-parlamentet.

Oförtjänt vind i seglen? Hurså? För att vi bevisligen är det enda partiet som inte är för integritetskränkande lagstiftning, och att vi därför blir den sista utposten för de som likt oss är mot sådan, eller vad

Jag förstår inte.

Hur tänker de här människorna? Hur tänker författaren av denna text och den som håller med om dess innehåll? Hur kan vi kommunicera med dem? Hur är det möjligt att vi ens lever i samma värld?

...är du där, Anonymous? Kan du säga mig att det bara var ett skämt, ett hoax, for the lulz? Snälla?

Jag vill inte vara med annars.

En generation dömd

Domen mot våra goda TPB-hjältar har kommit. Ett års fängelse och trettio kronor i skadestånd. Eller, vänta, jag läste fel. Trettio tusen i skadestånd. Eller, nej, nu läste jag fel igen. Trettio MILJONER ska det vara.

Om vi ska tolka domen som ett tecken på hur det svenska rättsväsendet rangordnar olika brott, så är MEDHJÄLP till LAGLIG kopiering av LAGLIGA filer hundrafalt värre än sådana lättviktare som till exempel våldtäkt, som visserligen leder till några års längre fängelsestraff, men som inte ens kan drömma om att överväga att ens formulera tanken om att komma upp till sådana summor. Det svenska rättsväsendet har talat: 'piratkopiering' är så pass allvarligt att det inte ens behövs några bevis för att döma folk till det.

Att jämföra med bevisningskraven för våldtäkt, där offret får skylla sig självt om hen klär sig så kallat 'utmanande'.

Domen var både väntad och oväntad. Å ena sidan visste vi redan från början att det var en politisk rättegång, snarare än en juridisk. Samtidigt hoppades vi, ändå, på att det juridiska skulle få företräde, och bevisningen spela högre roll än lobbyismen. Att den gamla rättssatsen att en bara ska bli dömd om bevisningen är stark nog, snarare än att redan på förhand bli bedömd vara brottslingar. Oskyldig tills motsatsen är bevisad, ni vet.

Dock så vet vi ju att de som lever kvar i offlinevärlden ser oss nätvarelser som brottslingar och terrorister. Tills motsatsen och är bevisad, och även efter det, eftersom vi hänger på nätet, och alla 'vet' ju vilka typer som hänger på internet.

Now, förhoppningsvis kommer HovR och HD att vara lite mer juridiskt lagda än vad tingsrätten var. Jag hoppas fortfarande på att vår rättsstat inte har dött riktigt riktigt än, utan att den fortfarande lever kvar, våra politiker och lobbyister till trots.

Jag hoppas också, med mer omedelbar verkan, att vi inte tar den här domen som en ursäkt och ett giltigt skäl att faktiskt bete oss som brottslingar och terrorister. Att den äldre generationen tror det om oss är en sak, men vi kan inte låta dem få rätt genom att agera som sådana. Ja, vi är arga. Ja, vi är besvikna. Ja, vi är fy farao förbannade och vill bränna ner ett mindre samhälle. Ja, vi vill förklara totalt och hämningslöst krig. MEN. Vi kommer inte att göra det, ty vi är pirater, och pirater gör inte sådant. Särskilt inte vi i Piratpartiet.

Vi är civiliserade människor. Vi föredrar den civila modellen, med dialog, ömsesidig förståelse och gemensamma lösningar där de är möjliga. Kommunikation är det vi kan bäst - det är ju, trots allt, ändå det vi använder internet till hela dagarna!

Vi är inte brottslingar. Vi är inte terrorister. Vi må bli behandlade som sådana, men det är ingen ursäkt för att bete sig som sådana.

Den äldre generationen har dömt oss. Nu är det upp till oss att visa att vi kan låta bli att fördöma dem för det. Framtiden är ju ändå, trots allt, redan vår.

=

I morgon är det demonstration på Medis klockan 14, för oss som känner oss hemma i Stockholm. I Lund tar det plats på stortorget vid tolvslaget. Häng på, vetja!

Att tolka är stort

"Frihet är viktigt, men det handlar om en kommersiell tjänst. Jag kan inte se likheten mellan åtkomst till nätet och rätten till tak över huvudet."

Här kommer en kort lista över andra saker som också är 'kommersiella tjänster': kranvatten, hyresrätter, mat, sjukvård, utbildning, personlig trygghet (se bara en reklamannons för Securitas så förstår du vad jag menar), bostadsvärme, el...

Fast å andra sidan så kanske det är taget ur sitt sammanhang. Jag kanske har missförstått. Det kanske bara är en del i en plädering för att medborgarens fysiska och sociala överlevnad ska separeras från den kommersiella sfären, och därefter ovillkorligen garanteras varje medborgare och invånare. Det kanske bara är en del i ett resonemang för införandet av en anarkokommunistisk statsfunktion, där individen får göra precis exakt vad hen vill men banne mig finna sig i att välfärden kommer att finnas där om och när hen väl kommer att behöva den. Kanske görs det en ytterst definierad distinktion mellan kommersiella tjänster och basbehov, med djupt humanistiska och filantropiska undertoner, som jag missat på grund av det selektiva urvalet.

Av någon anledning är jag något skeptisk, dock. Tyvärr.

God information, dålig information

Information är någonting som finns på tre olika platser. Den finns dels rent objektivt, som sådan, i sig själv. Den finns också hos berörda människor, folk som interagerar och arbetar med sakfrågan i fråga (vilken den än må vara). Den finns slutligen även hos mig - i betydelsen den enskilda individen, den utomstående och [måttligt] intresserade människan.

Att information finns i sig självt är ett inte helt självklart påstående. Vissa kommer att invända epistemologiskt genom att påpeka att information inte finns om ingen känner till den, och att informationens ontologiska basis är det intersubjektiva användandet av den. Andra kommer att tycka att det är banalt, och inte behöver sägas. Varför säga någonting som är självklart? Det är förvisso giltiga påpekanden, men de är också bredvid poängen. Poängen är att människor inte föds med informationen - under någon period av sitt liv måste de tillägna sig den, på något vis. Den finns inte a priori, utan är inlärd.

Berörda människor är de som har haft anledning att ta del av informationen i fråga. Det kan vara de som arbetar med något, de som fötts in i en situation där det är omöjligt att inte lära sig något eller vad som helst. Berörda människor är folk som, av en anledning eller annan, blivit informerade och införstådda med någonting, och som därför kan agera på detta.

Sedan finns då alla andra. Vi som inte haft någon större anledning att lära oss något och inte heller kommer att ha det. Vi vars sociala omständigheter gjort att vi varken tvingats eller uppmanats att lära oss vissa saker. Det kan vara allt från hur en gör ost till det lokala politiska systemet i Ulan Bator till Barbies historia till Aristoteles etik till vad som helst - det finns massor och massor av saker som vi aldrig lärt oss och aldrig kommer att behöva lära oss. Det är inget dåligt, det är ingen brist; det är bara det att det finns så löjligt mycket att veta att det är omöjligt att veta allt.

I och med internets intåg i vår vardag - inte minst i vår sociala och gemensamma vardag - så har det blivit lättare för oss i den sista kategorin att ta till oss det som pågår i den andra. Det har blivit lättare för oss som utomstående och [o]intresserad allmänhet att ta del av samtida skeden, pågående processer och saker som är i görningen just nu. Vi behöver inte längre leta upp rätt tjänstemänniska (vilket det ibland kan vara svårt att veta vem som är) på rätt kontor (i rätt stad, i rätt byggnad) vid rätt tid (vanligtvis kontorstid, även om vissa platser har ytterst märkliga öppettider) och säga rätt saker (vilket ibland är lättare än annars att veta). I stället är det bara att snegla in på hemsidan och - Där Är Den. Informationen. Bara att ta för sig.

Politiker är en grupp berörda människor. Deras berörda område är den lokala och samtida politiken, och det finns en viss uppsättning saker de lär sig genom att vara och ha varit politiker. Så som, säg, hur lagar tillkommer, vilka de viktigaste lagarna för tillfället är, hur partidynamiken fungerar och sådana saker. Vissa politiker har lärt sig dem bättre än andra, men de flesta har någon slags koll.

Med internet som verktyg kan vi som inte är politiker - dvs den stora allmänheten - ta reda på vad politikerna gör. I detalj. Vi kan läsa deras motioner, granska deras argument och se vad de faktiskt håller på med. Vi kan, med andra ord, ta till oss information om politiken.

Now, politikerna kan reagera på två sätt på det här. De kan antingen reagera positivt, och tycka att det är hur bra som helst att folk får ta del av deras Goda Arbete för att Förbättra samhället, och stå för det de gör med raka ryggar och stolthet i sinnet. ELLER så kan de reagera negativt, och tycka att det är en aning besvärligt att folk kan ta reda på alla småsinta, egensinniga, ogenomtänkta och ibland rakt av usla saker de gör. De kan antingen se informationens spridning som en positiv möjlighet, eller som ett besvärligt problem.

Beroende på hur de ser på saken så kommer de att hantera den olika. Om de är positiva så kommer de att göra det lättare för informationen att ta sig från de berörda till oss allmänna människor. Om de är negativa så kommer de att med näbbar, klor och varje halvformulerat argument de kan komma på försöka göra det svårare för informationen att bli offentlig.

Som en förlängning av detta kan de antingen vara positivt eller negativt inställda till internet. Antingen underlätta eller försvåra för informationen att ta sig ut på nätet. Antingen är nätet full av god information, eller av dålig information.

Som ni säkert anar så är vi pirater - både inom och utanför piratpartiet - av det ena slaget. Det positiva. Nätet är en plats där vi lever våra liv, där information sprids, skapas och utbyts, - en positiv kraft i samhället. Även och särskilt om det ibland används för att kritisera oss. Vi närmast uppmanar till det. Kom med alla åsikter, alla synpunkter, all kritik! Vi kan bara bli bättre av att höra den.

Våra nuvarande riksdagspolitiker tycker inte samma sak. De kanske inte säger det rakt ut, men genom de lagar de stiftat på sistone så har de med all önskvärd tydlighet visat att de anser att internet är Dåligt. Det däringa internätet är ju, trots allt, fullt av brottslingar och terrorister, och alla som befinner sig där måste behandlas som sådana. -

Idag

Idag är förresten sista ansökningsdag till höstterminen. Glöm inte det.

Diktafon

En vän till mig har börjat hacka sönder den massmediala verkligheten genom att skapa sig en egen liten skärva och ett eget litet rum av och i den. Hen är en ordets och poesins människa, precis som jag. Till skillnad från mig så är hen mer av det talade ordets människa, medan jag tagit till mig och tagit mig till det skrivna. Vilket ibland för oss bort från varandra, och ibland för oss närmare. Bägge är vi dock överens om att bägge är sine qua non - försök smyga in det uttrycket lite snyggt i en talad mening! - för en god framtid.

Hens skärva och rum, hens uttryck för och emot, tar sig uttryck i form av en podcast. Diktafon är dess namn, och dess innehåll är ord ord ord. Poetiska ord, kloka ord och ord att minnas. Goda ord. Ord att äta och ätas av.

Långt bättre formulerade ord än de som står att finna här. För det mesta.

Min vän, om någon, är en magnifik gnista. Att se henom hacka sönder både den sociala verkligheten och språkets självklarhet är en upplevelse som är få förunnad; att höra henom hacka sönder den sociala verkligheten och språkets självklarhet är alla förunnat.

Jag avundas er som fortfrande har kvar upplevelsen att få göra det för första gången.

Små milstolpar

Det är ett litet steg för mig, och ett ännu mindre - närmast obetydligt - steg för mänskligheten, men det är ett steg på vägen likväl. För några dagar sedan fick jag mitt 150:e högskolepoäng. Kanske inte helt akut viktigt, men en milstolpe nevertheless.

Vilka milstolpar har du passerat på sistone? Vilka händelser sätter du ut som vägmärken i ditt liv?

Retorik inför valet 2: Ester och IPRED

(Inför valet 1 och 1.5.)

De av er som läst någon slags naturlinje vet att estrar kan göra många kul saker tillsammans. Typ polyester. Jag minns vagt att de nämndes lite snabbt på naturkunskapen, och sedan gick vi vidare till viktigare saker. Som litteraturhistoria.

Ester har sig en egen bok i bibeln. I gamla testamentet, till och med. Dess huvudtema är förhållandet mellan Gud och människan i allmänhet, och mellan Gud och judarna i synnerhet. Det som händer är i all korthet att en viss Haman övertygar den dåvarande monarken av Persien att döda alla judar i riket på en viss specifik dag. Konungens fru Ester, som råkar vara jude, övertygar därefter monarken att det vore lite småfail att låta denne Haman döda konungens hustru tillsammans med resten av judefolket. Och att det i stället är Haman och hens folk som ska dödas på denna specifika dag. Alla 75 000. Sagt och gjort så dödas Haman och judarnas fiender, and the lord did grin.

Now, gamla testamentet må ha varit ett under av proggresiv och pacifistisk återhållsamhet på sin tid,** men just Ester är ett exempel på hur saker och ting ibland kanske tas lite för långt, och att det faktiskt finns andra lösningar på saker och ting nuförtida. Att med statens makt i hand förklara krig mot en folkgrupp kanske inte riktigt är den mest optimala vägen att gå.

Ändå är det det som händer. Förvisso är inte målet med IPRED att övertyga den persiske konungen om att regelrätt folkmord åt det ena eller det andra hållet är det rätta, men parallellerna är ändå uppenbara: ett särintresse ber om att få ta del av statens våldsmonopol, och får det. Utan att vi har någon Ester som kan tala staten till rätta.

Ni förstår säkert vart jag är på väg. Om vi vill övertyga så många människor som möjligt om exakt varför just vårt parti, Piratpartiet, så gäller det att vi breddar våra ramar och förståelser. Det finns vissa människor där ute som är mer mottagliga för liknelser och argument från bibelen än från, säg, tanken om allas rätt till privatliv och integritet. Den bästa retoriken, den mest övertygande retoriken, är ju trots allt inte nödvändigtvis den som har Sanningen på sin sida, utan den som kan tala samma språk som sin mottagare. När vi väl etablerat vårt ethos och börjat samtala med folk kan de lite tyngre argumenten komma in i spel.

Två månader kvar nu, idag. Valkampanjen är i full gång, och alla indikatorer pekar uppåt. Snart händer det.

Let's förbereda oss bäst vi kan, aight?

(** Tanken om ett öga för ett öga var ett oerhört framsteg i tanken om att inte bruka övervåld. Om någon petade ut ett öga på den tiden var det naturliga steget att fullkomligt förinta den petande, tillsammans med dennes familj, hem och ära. Och hemstad, om och när möjligt. Att nöja sig med ett öga var lite, ah, futtigt. Men ohkay, om Gud säger det så...)

Internethumor 2

Now, grejen med nätet är att det pågår flera diskussioner samtidigt. Offlinevärlden är väldigt här-och-nu-inriktad - saker som händer händer antingen i nuet, eller så har de redan hänt. Att vara uppmärksam på det skeende som pågår är därför av central vikt; om en blinkar en gång för mycket så har ögonblicket passerat, och sedan är det för sent. Att vara koncentrerad på det närvarande är ovärdeligt, och att koncentrera sitt agerande och sin kommunikation till det enda närvarande ögonblicket blir precis lika ovärderligt.

Vi nätvarelser har inte samma behov av fokus. Offlinevärlden är ett och enbart ett sammanhang, och för att röra sig från det ena till det andra krävs någon slags övergång, en medveten ansträngning. Onlinevärlden kräver, som kontrast, ett musklick. Enbart.

För att exemplifiera så krävs det ett visst arbete att ta sig från campus till stadskärnan i de flesta städer. Inte alltid särskilt mycket, men det är ändå ett påtagligt moment. Kommunikation kräver därför en åtskillnad mellan folk som inte är närvarande och de som är det.

Online, däremot, är teleportering det främsta sättet att ta sig runt på. Skillnaden mellan att vara någonstans och att inte vara det är noll, i och med att det går att ta sig dit närmast ögonblickligen. Det går därför också hur bra som helst att vara på flera olika platser samtidigt - det är till och med standardläge för de flesta.

Ni ser själva vilken skillnad detta innebär för kommunikationen och humorn. Offlinevärldens versioner är fundamentalt grundade i häret och nuet, i tidens och handlingens enhet. Onlinevärldens ditosar är baserade på teleportörens omedelbarhet.

En konversation IRL/AFK börjar således i ena änden, fortsätter logiskt och nödvändigt framåt och når sedan en slutpunkt, där konversationen avslutas. En början, en mitt, och ett slut.

URL, däremot, ser det annorlunda ut. Eftersom det inte finns någon nödvändighet att befinna sig konstant på samma plats, så hoppar en runt ganska frekvent mellan olika sidor och platser. Det går hur bra som helst att påbörja diskussioner och konversationer på dessa platser, men för att påbörja en ny diskussion någon annan stans så måste inte den diskussion en redan är inblandad i avslutas, som AFK. Det går nämligen hur bra som helst att teleportera sig mellan diskussionerna, och ingen märker om och när en multitaskar.

Om en är en aktiv diskussionsskapare så tar det inte allt för lång stund innan en är inblandad i flera diskussioner samtidigt. Efter ett tag så kommer en att vara inblandad i ett flertal diskussioner om ett flertal ämnen, där antalet diskutanter är mindre än antalet diskussioner. En kommer alltså att prata med samma människa på flera olika platser, om flera olika saker och i flera olika sammanhang - samtidigt.

Varje diskussion kommer att vara en egen sådan, men sammantagna leder de till en helt annan kommunikativ situation än den klassiska offlineversionen. Offlinediskussioner består av en sammanhållen helhet, medan onlineditos består av mer eller mindre lösryckta fragment och kommentarer och påpekanden. Det är helt okej att svara på någonting med enbart en smajlie på nätet, i och med att kommunikationen kommer att fortsätta på andra platser och i andra sammanhang. IRL vore det oartigt att bara le mot någon och gå vidare.

Många som känner folk över nätet blir av den här anledningen smått överraskade när de träffas 'på riktigt'. Det som tidigare varit ett multimodalt och asynkront - dvs mångplatsligt och turordningsbaserat - blir helt plötsligt förvisat till en enda plats och ett enda sammanhang. Övergången är inte helt given, men utgången brukar för det mesta bli rätt bra.

Nu gör jag förstås en analytisk och smått överdriven åtskillnad mellan IRL och URL här, men ni anar vartåt det barkar. Kommunikation i de olika världarna sker på olika villkor, och humorn i de olika världarna ser av den anledningen också olika ut. Den ena blir omöjlig att förstå om den tolkas på den andras villkor, och vice versa.

Det tenderar att glömmas bort ibland. Även om låten Girls just wanna have fun var en hit redan innan internet blev sig självt. -

Internethumor

Jag höll ett föredrag om internethumor för några dagar sedan. Eller, tja, föredrag och föredrag - jag pratade i 1:43. Och det var inte direkt om internethumorn som sådan, utan mer en retorisk analys av en visuell kommunikation. Men jag tänkte väldigt mycket på internethumor och föredrag medan jag förberedde mig inför det hela, så det kan nästan sägas vara både det ena och det andra.

Det är en fruktansvärt märklig sak, det här med näthumor. Den följer samma mönster som nätkommunikationen i övrigt - den försiggår inte i den traditionella, linjära formen med en början, ett mitt och ett slut som vi under årtusenden varit van vid. I stället sker den i många kanaler samtidigt, parallellt, och saker och ting kanske eller kanske inte övergår från den ena kanalen till den andra. Det är närmast regel att en har ett antal kommunikationer igång samtidigt, och det är inte helt ovanligt att dessa sker med samma människa. Kommunikationen är fragmenterad och sker mer eller mindre utan sammanhang,** och humorn håller samma stil.

Ett påtagligt exempel på detta är Narwhal-fenomenet. Det började med en ytterst dokumenterande filmsekvens från National Geographic. NG är inte direkt kända för att vara humoristiska, men de är desto mer informerande. Om de säger någonting om någonting så finns det ingen direkt anledning att tvivla på sanningshalten i det hela. Narwhalar - för att återkomma till ämnet - är en slags valar som lever i vattnet och har ett långt horn utstickande från framsidan av huvudet. Det är ungefär det vi får reda på om dem. Det är, på det stora hela, ett ganska genomsnittlig videoklipp. Inget att skriva hem om, perfekt att klämma in mellan två program på en public service-kanal när det inte längre är gångbart att köra samma trailer förton gånger samma dag. -

Som ni märker så är NG:s video en relativt sluten narrativ kontext med en början, en mitt och ett slut. Allt en behöver för att förstå videons budskap finns i videon, och det ena händer efter det andra i en takt som gör att det är lätt att hänga med. Det är logiskt, linjärt och lättfattligt. Vid videons slut är du informerad om narvalar, och det är också det som är avsikten. Fait accompli.

Now, en valart är inte särskilt humoristisk i sig själv. Den kanske ser lite intressant ut ett tag, men intressefaktorn avtar rätt fort. Det finns liksom en viss gräns för hur länge en märklig djurart kan fortsätta vara märklig, och den nås rätt omgående i det här fallet.

In på scenen träder näthumorn. Den är född ur fragmenterad och parallellkontinuerlig kommunikation, och den är således van att ta detaljer ur ett sammanhang och föra in dem i ett annat. Det här har förvisso fortfarande en viss likhet med NG:s version, i och med att bägge handlar om samma tema, men det finns ändå vissa påtagliga skillnader.

Som ni märker så har den informerande dimensionen fallit bort ganska rejält. Den narrativa kontexten likaså. Det är inte en video som vill delge nyanserad information om ett fenomen som finns i verkligheten och genom detta få oss att bli mer medvetna om vår värld. Nope. I stället är dess syfte enbart, endast och uteslutande att roa, underhålla och få oss att le. Där NG sakligt och distanserat informerar oss om narvalarnas existens, blandar den näthumoristiska skildringen in tusen olika slumpmässiga saker som var för sig inte är värda att nämna, men som i just det här sammanhanget blir, ah, humor. Den som söker efter ett sammanhang, en kommunikativ avsikt eller en djupare mening kommer bli akut besviken, eftersom det inte finns några sådana. Alls.

Som sagt så har näthumor en påtaglig tendens att ta detaljer och transplantera dem i nya sammanhang. Vidareutvecklingen av narval-temat gör just detta. Det här är en episk strid mellan narvalar och enhörningar, som slutar i att bägge sidor försonas och inser felheten i att föra totalt krig. I den förra videon nämns att narvalarna är sjöns enhörningar, vilket här expanderas på ganska rejält.

Vi har nu gått från NG:s logiska uppbyggnad, till nätets laterala och oväntade kopplingar mellan allt och allt, och nu tillbaka till en något så när narrativ kontext. Skillnaden mellan NG:s berättelse och detta epos är att det senare är en drift och en lek med det litterära och narrativa sammanhanget som sådant, medan det förra var ett rakt användande av den framställningsform som bedömdes passa bäst för innehållet. NG byggde sakta men säkert mot en slutpunkt; eposet har ingen sådan, men leker med de sätt som det skulle kunna göra det på. Om vi fortfarande hade sysslat med sådant.

Skillnaden ligger främst i var fokus ligger. Före internet låg det främst på innehåll, sakframställan och begriplighet. Näthumorn har kastat dessa saker överbord, och lägger större vikt på form, och olika sätt att missbruka denna för att skapa oväntade effekter och obegriplighet. Övergången mellan dessa är övergången mellan 'analog' humor och näthumor.

Det här kan tyckas en smula abstrakt och långt bort, så jag gör en jämförelse till för att göra verkligt säkert att den första kommentaren inte blir 'ehm.. vad sade hen?' Jag tänker jämföra Sagan om Ringen med - någonting annat.

Sagan om Ringen är, som ni säkert vet, en berättelse. Den börjar med ett antal karaktärer, och dessa får vi följa genom ett antal äventyr tills sagan är slut. Det börjar med en inledning, som förvisso är ganska omfattande men likväl är en inledning. I denna inledning görs det klart att Ringen måste förstöras. Inledningen följs därefter av de strapatser karaktärerna måste genomgå för att komma närmare målet, dvs själva äventyret. Dessa äventyr tar oss steg för steg närmare en upplösning, och när äventyren är överlevda så kommer den. Ringen förstörs. End of story. En början, en mitt och ett slut. Rakt av. Det går inte att missta sig på den narrativa kontexten - det här är en Berättelse.

Det här är, som ni kanske märker, någonting annat. Det finns ingen handling, det finns ingen inledning, ingen mitt, inget slut. Det finns inte ens några fasta karaktärer, eller någon dialog, eller något sammanhang över huvud taget. Det byggs inte upp mot ett klimax. Ingenting vill sägas. Inga budskap vill förmedlas. Inga sakförhållanden vill belysas. Men - det är hejdlöst roligt, både första, andra och fjortonde gången det ses. Vilket också är poängen med det hela.

Om en försöker använda samma förståelsemodell för det andra som för Sagan om Ringen så kommer det att framstå som fullkomligt obegripligt. Om en däremot, genom att släppa på kravet att kommunikation ska ske i en enda kanal i en logisk följd, och i stället kan pågå i många kanaler parallellt - så blir det hur bra som helst.

Min tro är dock att många i den äldre generationen inte kan föreställa sig denna form av kommunikation, och därför också inte heller kan förstå den. De är med andra ord oförmögna att förstå näthumor, och i och med detta även nätet som sådant. -

Hur överbrygga detta avstånd?

(** I en framtida post ska jag gå in lite mer på hur detta kan se ut. Här skalar jag bort det pga risken för TL;DR.)

Sacer

Min gamle hjälte Durkheim skriver att de här med helighet är smittsamt. Först inträffar någonting som påvisar att någonting är Heligt och bör betraktas med Vördnad. Sedan får detta någonting en egen plats tilldelad sig, som blir helig genom att vara det Heliga Tingets Plats. Sedan byggs det ett tempel på den här platsen, och den blir ännu heligare. Lite senare tillkommer även speciella människor vars primära sysselsättning är att sköta ceremonierna på denna plats, och dessa människor blir i sin Heliga i och med sitt samröre med Tinget och Platsen. Innan en vet ordet av så börjar dessa människor organisera sig i gillen och sammanslutningar, och vips så blir även dessa omfattade av Heligheten.

Det här kan ta någonstans mellan två-tre år och två-tre millennium, men principen är densamma. Det börjar smått, och sedan växer det. Det börjar med en kort tanke, och sedan händer massiv social organisation på övergripande skala. Från litet till stort. Från lite småvördnad till fullt fokus. Från lokal sekt till den katolska kyrkan.

Jag tycker mig ana att ett liknande fenomen är i görningen nuförtiden, fast tvärtom. Dvs att någonting Oheligt har uppenbarat sig, och att detta Oheliga sprider sig på samma sätt som det Heliga. Det började som någonting litet, men har sakta men långsamt börjat anta allt större proportioner och dimensioner. Jag talar förstås, som ni säkert anat, om barnpornografi.

Svd illustrerar detta alldeles utmärkt i gårdagens nyhetsflöde. Now, eftersom tidningen är uttalat emot förstaapril-stunts, så kan jag bara ta dem på orden och tro att de säger det de säger på fullaste allvar och med det minst roade av ansiktsuttryck. Allvarliga Nyheter, således.

Det de sade var att Ipredia - IPRED-motståndarnas initiativ att öppna sina nätverk för att göra det svårt att implementera dessa inte helt demokratiska lagar - kan användas för onda syften och av onda makter. Ni ser, de öppna nätverken, som står utanför den övervakning och insyn som varje nätverk borde ha, kan - jag upprepar, kan - användas för att distribuera barnporr.

Ni ser säkert tendensen här. Barnporr var för inte allt för länge sedan någonting ytterst marginellt. Sedan slog Durkheims helighetsprocess in, och det Oheliga växte sig allt starkare. Det var lite småjobbigt förr i tiden, men har nu utvecklats till att bli en akut samhällsfara. Det har växt över alla bredder och längder, och blivit -

Tja. Jätteoheligt. Jättefarligt. Den gömmer sig i alla vrår, alla skrymslen, alla mörka utrymmen, - överallt. Det går inte att fly från den, så det enda sättet att komma åt den är genom total frontalattack. Storskalig offensiv är inte bara det bästa svaret; det är det enda möjliga sättet att över huvud taget existera i samma värld som den. Alla medel är tillåtna i kampen mot det Onda, och alla medel som de Onda och det Oheliga kan använda bör per definition vara otillåtna.

Durkheim påstod att helighet är smittsamt och sprider sig. Jag ser mönster. Gör du?

Perspektiv och närhet

Ibland känns det som att jag inte har någonting särskilt att skriva om. Som att jag inte direkt har någonting att tillägga till debatten, offentligheten eller det allmänna. Som att allt jag eventuellt har att säga antingen är navelskåderi eller banaliteter - att jag antingen kommer att börja skriva om subtiliteterna i mina humörsvängningar, eller slå fast att två plus två, med viss motvillighet och efter stor kontrovers, blir fyra. Det önskade mellantinget, att blanda personlig erfarenhet med objektiv sanning för att på vis åskådliggöra intersubjektiva förhållanden på ett humoristiskt och tillgängligt vis - undgår mig ständigt. Känns det som. Det blir antingen det ena eller det andra, men jag får aldrig riktigt till det.

Känns det som.

Att läsa retorik hjälper inte till i sammanhanget. Det första som sägs i samtliga retorikböcker och anvisningar i ämnet är att som steg ett, utgångspunkt och förberedande åtgärd är att klart och tydligt definiera sin tes. - Men jag har ju ingen tes! Jag har en vag målsättning om att koppla samman vardag och akademia. Det är ytterst abstrakt, och har en ganska indefinit deadline. -

Sedan börjar jag tänka att jag kanske har fel avstånd till mig själv. Eller, rättare, fel närhet. Jag alluderar lite då och då till att jag är bunden till ett visst klassperspektiv**, men i och med att jag vet om denna bundenhet så räknas den inte lika mycket. Den kan bearbetas i revideringarna och tonas ned till acceptabla nivåer. Just den aspekten kan hanteras. Nej, mer akut är att jag inte direkt kan avgöra vad som kan kopplas till vad på ett intressant vis. Intressant för er läsare, då.

Jag försökte mig för tid sedan på att koppla samman den sedan länge etablerade genren att skriva om den Ädle Vilden med dagens vurmande för och idoliserande av maskrosbarnen, men folk tyckte bara att det var jobbigt och långt. Å ena sidan. Å andra sidan försöker jag mig ibland på att peka ut exakt varför den senaste tidens övervakningslagar är en så kallad Dålig Idé. Folk håller förvisso med, men de gjorde det redan innan jag sade det jag sade och skulle hålla med om vad jag än sade om saken. Att predika för de redan troende är ett bra sätt att göra sig till en del av gemenskapen, men det tillför inte direkt någonting nytt till diskussionen. Mellantinget undgår mig. Mellantinget mellan att säga saker som är så långt bort att de är ointressanta och att säga saker som är så nära att de är ointressanta.

Jag har ett antal avstånd att arbeta med, således. Avståndet mellan mig själv och det jag skriver om. Avståndet mellan läsaren och det jag skriver om. Avståndet mellan det banala och det intressanta. Avståndet mellan mitt banala och läsarens banala. Avståndet mellan mina intressen och läsarens intressen. Närheten mellan mig själv och mig själv.

Framöver tänker jag, därför, lägga lite mindre krut på att vara pirat och lite mer krut på att klargöra mitt perspektiv på saker och ting. Både vardagligt och akademiskt. För att, på så vis, fastställa det avstånd jag måste överbrygga mellan dig och mig för att få till de där mellanlägena som är fundamentet för ett lyckat inlägg. För att, på så vis, komma undan känslan av att jag inte har någonting att säga.

Det borde vara en bra början.

( ** Häromdagen fick jag punktering på cykelen. Igen. I stället för att vänta på att det blev fixat så gick jag och köpte mig en ny cykel, helt spontant och oplanerat. På stående fot. Nyproducerad. För en normalstor månadshyra på en normalstor trea eller mindre fyra. Utan att budgetera, utan att kolla om jag hade råd, utan att bry mig allt för mycket om priset över huvud taget. Jag har råd, och kan köpa både en och fem till innan jag behöver börja oroa mig för att eventuellt kanske ha anledning att börja fundera på att tänka på budgeten.

Det säger jag inte för att skryta, inte för att göra reklam för något specifikt märke [även om kombinationen av Bengts och Brunos täcker allt inom cykelväg i den här stan], inte för att förhärliga någon eller något, utan bara för att påpeka att jag menar det jag säger när jag säger att jag har vissa klassmässiga förutsättningar och föreställningar. Och att jag är medveten om att jag har dem. Närhet, avstånd och perspektiv, ni vet.)

Revelation

Jag vaknade alldeles nyss, och jag vaknade inte bara till en ny dag, utan till en helt ny värld. En sten hade fallit från min själ, och nya, oanade möjligheter. Livet har antagit nya dimensioner, både bildligt och bokstavligt. Ty de båda sammanfaller i det här fallet.

Jag har sedan länge känt tvivel i mitt hjärta, men alldeles nyligen kom jag till insikt om sanningen om och i denna vår värld. Sanningen är den, att Jesus en gång vandrade denna vår jord och frälste sina medmänniskor med sin närvaro och gudomlighet. Sanningen är den, att bakom allt annat döljer sig en välvillig och benevolent Gud, vars kärlek omfattar alla Hens skapelser så som de är. Sanningen är den, att den Helige Ande vakar över oss alla och ger kraft till de Troende.

Jag har efter långt tvivel kommit att inse detta, och omfattar nu detta så som den sanning det är. Gud skapade oss, vakar över oss och vill oss väl. Precis så som det står i Bibeln.

Jag är numera trygg i min Tro. Är du?