Perspektiv och närhet

Ibland känns det som att jag inte har någonting särskilt att skriva om. Som att jag inte direkt har någonting att tillägga till debatten, offentligheten eller det allmänna. Som att allt jag eventuellt har att säga antingen är navelskåderi eller banaliteter - att jag antingen kommer att börja skriva om subtiliteterna i mina humörsvängningar, eller slå fast att två plus två, med viss motvillighet och efter stor kontrovers, blir fyra. Det önskade mellantinget, att blanda personlig erfarenhet med objektiv sanning för att på vis åskådliggöra intersubjektiva förhållanden på ett humoristiskt och tillgängligt vis - undgår mig ständigt. Känns det som. Det blir antingen det ena eller det andra, men jag får aldrig riktigt till det.

Känns det som.

Att läsa retorik hjälper inte till i sammanhanget. Det första som sägs i samtliga retorikböcker och anvisningar i ämnet är att som steg ett, utgångspunkt och förberedande åtgärd är att klart och tydligt definiera sin tes. - Men jag har ju ingen tes! Jag har en vag målsättning om att koppla samman vardag och akademia. Det är ytterst abstrakt, och har en ganska indefinit deadline. -

Sedan börjar jag tänka att jag kanske har fel avstånd till mig själv. Eller, rättare, fel närhet. Jag alluderar lite då och då till att jag är bunden till ett visst klassperspektiv**, men i och med att jag vet om denna bundenhet så räknas den inte lika mycket. Den kan bearbetas i revideringarna och tonas ned till acceptabla nivåer. Just den aspekten kan hanteras. Nej, mer akut är att jag inte direkt kan avgöra vad som kan kopplas till vad på ett intressant vis. Intressant för er läsare, då.

Jag försökte mig för tid sedan på att koppla samman den sedan länge etablerade genren att skriva om den Ädle Vilden med dagens vurmande för och idoliserande av maskrosbarnen, men folk tyckte bara att det var jobbigt och långt. Å ena sidan. Å andra sidan försöker jag mig ibland på att peka ut exakt varför den senaste tidens övervakningslagar är en så kallad Dålig Idé. Folk håller förvisso med, men de gjorde det redan innan jag sade det jag sade och skulle hålla med om vad jag än sade om saken. Att predika för de redan troende är ett bra sätt att göra sig till en del av gemenskapen, men det tillför inte direkt någonting nytt till diskussionen. Mellantinget undgår mig. Mellantinget mellan att säga saker som är så långt bort att de är ointressanta och att säga saker som är så nära att de är ointressanta.

Jag har ett antal avstånd att arbeta med, således. Avståndet mellan mig själv och det jag skriver om. Avståndet mellan läsaren och det jag skriver om. Avståndet mellan det banala och det intressanta. Avståndet mellan mitt banala och läsarens banala. Avståndet mellan mina intressen och läsarens intressen. Närheten mellan mig själv och mig själv.

Framöver tänker jag, därför, lägga lite mindre krut på att vara pirat och lite mer krut på att klargöra mitt perspektiv på saker och ting. Både vardagligt och akademiskt. För att, på så vis, fastställa det avstånd jag måste överbrygga mellan dig och mig för att få till de där mellanlägena som är fundamentet för ett lyckat inlägg. För att, på så vis, komma undan känslan av att jag inte har någonting att säga.

Det borde vara en bra början.

( ** Häromdagen fick jag punktering på cykelen. Igen. I stället för att vänta på att det blev fixat så gick jag och köpte mig en ny cykel, helt spontant och oplanerat. På stående fot. Nyproducerad. För en normalstor månadshyra på en normalstor trea eller mindre fyra. Utan att budgetera, utan att kolla om jag hade råd, utan att bry mig allt för mycket om priset över huvud taget. Jag har råd, och kan köpa både en och fem till innan jag behöver börja oroa mig för att eventuellt kanske ha anledning att börja fundera på att tänka på budgeten.

Det säger jag inte för att skryta, inte för att göra reklam för något specifikt märke [även om kombinationen av Bengts och Brunos täcker allt inom cykelväg i den här stan], inte för att förhärliga någon eller något, utan bara för att påpeka att jag menar det jag säger när jag säger att jag har vissa klassmässiga förutsättningar och föreställningar. Och att jag är medveten om att jag har dem. Närhet, avstånd och perspektiv, ni vet.)