Kära skivbolag - ett stilla förslag

Den goda musikindustrin blöder, går det att läsa i tidningen var och varannan dag. Det finns ett par stående teman i nyheterna nuförtiden, och det är katastrofen på Haiti, svälten i Afrika och den ständigt lika utrotningshotade skivindustrin. Till skillnad från Haitierna (som får internationell hjälp på plats) och svältens offer i Afrika (där svälten nu sakta tycks dra sig tillbaka efter långsiktigt biståndsarbete), så det finns tyvärr varken hjälp eller bistånd för den katastrofdrabbade musikbranschen.

Det är förstås fildelningen och piratkopieringen som är i farten. Den både bildligen och bokstavligen äter upp allt vad vinstmarginal, vinstmöjlighet och vinst rent generellt heter, och gör det oerhört svårt för våra goda entrepenörer att fungera på marknaden. Att satsa på nya artister blir ett risktagande, att satsa på gamla artister leder inte automatiskt till vinst och inte ens klassikerna säljer lika bra som de en gång gjorde. Piratkopieringen fördärvar därmed musikens framtid, och leder eventuellt till en värld där marknaden för svensk musik blir så minimal att den helt upphör att finnas som ett reellt alternativ. Och så kan vi ju inte ha det.

Now, jag ska omedelbart erkänna att jag en gång i tiden var en piratkopierare. Jo, faktiskt. Även jag föll för frestelsen, vilket är en smula pinsamt så här efteråt. Att jag var ung och dum är ingen riktig ursäkt, nu när konsekvenserna står klara för mig, men jag hoppas att mitt samvete en dag kommer att läka så pass att jag kan förlåta mig själv.

Det som äntligen fick mig att se ljuset och sluta upp med detta var, paradoxalt nog, Piratpartiet. Det kanske låter märkligt, men den stora ironin i det hela är att sedan jag lärde känna några av medlemmarna och aktiverade mig i partiarbetet så har jag inte hunnit piratkopiera någonting alls över huvud taget. Tillsammans har universitetet och partiet upptagit så mycket av min tid att jag vid dagens slut knappt ens orkar slå på datorn, utan bara sjunker ner i sängen och somnar innan huvudet ens kastar ett vinddrag på kudden. När jag bara studerade hade jag all tid i världen att kopiera, förlåt, stjäla alla möjliga sorters kulturprodukter, men nu när jag har skaffat mig ett liv så hinner jag inte längre med detta. Som tur är.

Vilket för mig till mitt stillsamma förslag. Ni ser, vi i Piratpartiet har vissa bekymmer med att aktivera våra mer tveksamma medlemmar, vilket är något av ett orosmoln eftersom vi vill att alla ska vara med. Så, jag tänker att eftersom ett aktivt medlemskap i Piratpartiet leder till minskad piratkopiering, så skulle det vara i musikindustrins intresse att låna ut några av sina bättre projektledare till oss. Detta så att vi kan motivera fler att engagera sig i partiarbetet, och därmed ge dessa mindre tid över till det ack så skadliga och förkastliga piratkopierandet.

Vi vet ju att piratkopierandet kostar miljarder kronor om året - kanske till och med miljarder dollar om året. Detta är väldigt mycket pengar, och det tycks mig därför som om det vore en investering med hög avkastningsfaktor att investera i Piratpartiet. Om ni i branschen kan förse oss med ett par tre fyra av era bästa projektledare, så kan vi se till så att även de mest förhärdade av dagens digitalbrottslingar förses med en meningsfull aktivitet och ett liv utanför deras nuvarande destruktiva beteende. Vi kan närmast garantera detta.

Betänk fördelarna. För varje projektledare ni lånar ut till oss så försvinner tio, hundra, tusen, på lång sikt kanske till och med så många som tio tusen piratkopierare från internet. För varje projektledare ni lånar ut så kan vi ge en meningsfull aktivitet åt ett oräkneligt antal vilsna ungdomar av idag; och, än viktigare, varje projektledare betalar över årens lopp för sig själv mångtaliga gånger. En liten liten insats nu kommer att ge stora positiva effekter i framtiden.

Detta är dessutom långt effektivare än vad IPRED hittills visat sig vara. Piratkopierarna av idag tror sig vara både odödliga och oåtkomliga, och varje dag de fortsätter med sin olagliga aktivitet är en dag då pengar kastas ned i piratkopieringens svarta hål. Pengar som varken ni eller vi får se igen, hur mycket vi än lägger ner  på lobbyarbete.

Det är av den här anledningen inte svårt att se att skivindustrin och Piratpartiet egentligen strävar mot samma mål, men med olika medel. Om vi bara hade lite mer resurser i form av kunnig och engagerad personal så hade vi kunnat nå ut till alla dessa ensamma och vilsna ungdomar som bara behöver en hjälpande hand på sin vandring genom livet. Vi pirater sträcker därmed ut en vädjande hand till er i musikindustrin. Med er hjälp kan vi bägge uppnå våra gemensamma mål både bättre och effektivare än om vi var för sig skulle agera på egen hand. Tillsammans är vi starka; tillsammans kan vi göra någonting åt piratkopieringen, en gång för alla.

Bollen ligger nu hos er. Vad säger ni?

Staten, demokratin och du

En stat ska uppfylla vissa funktioner. Detta är kanske en märklig tanke vid första anblick, men den är oerhört viktig för alla som hade tänkt bedriva politik. Ty beroende på vilka funktioner en säger att staten ska uppfylla så kan en göra olika saker med den. Eller, rättare - beroende på vilken funktion den har så blir den användbar och tillämpbar i olika områden av samhället och livet. Om definitionen är att staten ska göra a, så kan den agera på område x; om den ska göra b, så kan den agera på område y. Osv.

Det här är grunden för all politik. Eller, återigen rättare, all upplyst, rationell och demokratisk politik. Närhelst en sådan definition finns på plats så går det att dra en klar linje mellan vad staten bör och ska göra, och vad staten inte bör och inte ska göra. Vissa saker ligger på statens bord, och bör hanteras med statliga interventioner av olika slag; andra saker ligger inte på statens bord, och bör lämnas åt medborgarna att sköta efter bästa förmåga. Beroende på definition så går den här gränsen på olika ställen, men skillnaden mellan saker att sparka på och saker att inte sparka på är ändå av central vikt.

Anledningen till att det här är viktigt är att denna gräns är en absolut (om än rörlig) inskränkning av vad staten ska göra. Eller, för att återigen rätta mig själv, en garanti för medborgarna att vissa saker är tillåtna att göra utan att drabbas av oväntad statlig inblandning. Det ska kunna gå att göra någonting ena dagen och veta att detta inte kommer att vara belagt med dödsstraff nästa dag. Eller att ens företag inte ska exproprieras efter en nyck från kommunens sida. Eller att det inte helt plötsligt ska uppstå en uppsjö av andra olägenheter som gör det omöjligt att planera sitt framtida agerande utan att behöva räkna in en stor dos av godtycklighet i denna framtid. Kort sagt: det är en grundförutsättning för ett samhälle där rättigheter finns och respekteras.

Det finns ett namn för när det inte finns någon sådan gräns på plats, och där statens kompetens sträcker sig så långt att allt ingår inom den. Detta namn är totalitarism. I ett samhälle där staten har allt att säga till om om allt så finns det ingenting sådant som rättigheter; dina rättigheter sträcker sig antingen så länge som staten inte märker din framfart, eller precis så långt som den säger att de sträcker sig. Om den så vill så sträcker den sig så långt som ett par kvadratmeter i en cell som du placerats i på godtyckliga grunder för att du gjort någonting som misshagat staten; sålunda är totalitarismens natur och väsen.

Våra politiker här i detta vårt avlånga land tycks inte vilja kännas vid en sådan gräns. De tycks inte erkänna att statens handlingsutrymme är begränsat, utan vill gå in och peta i de mest privata och obetydliga av detaljer i medborgarnas liv och samvaro. Detta syns inte minst i det 91-sidiga dokument där en handikappad person i behov av stöd fyller i ALLT om sin vardag, inklusive matvanor, sexuella vanor och annat som också är privat. Detta syns inte minst i FRA-lagen, som i praktiken ger staten möjlighet att läsa dina nätkonversationer medan du håller dem. Detta syns inte minst i datalagringsdirektivet, som förvandlar din möjlighet till privat kommunikation - din mobiltelefon - till en gps-sändare som ständigt sänder ut din position, och som över tid kan användas för att spåra vart du går, vem du talar med, hur länge du är på vissa platser och allt annat som du gör när du bär omkring på den.

Det sägs ofta att övergången från demokrati till totalitarism är komplicerad och svår att skåda. Tillåt mig då att ge en enkel tumregel för att förenkla detta skådande: när gränsen mellan vad staten får och inte får göra suddas ut, då har övergången inträffat.

En stat ska uppfylla vissa funktioner. Vissa saker ska göras, andra inte. Detta är grunden för demokratin och den demokratiska politiken. Så fort det börjar glida över i termer av att vissa saker ska göras för att de kan göras så lämnar vi demokratin bakom oss, och börjar närma oss ett hänsynslöst utövande av statens övermakt mot medborgarna. Så fort staten vägrar erkänna att medborgarna har rättigheter, så har vi påbörjat vandringen mot både demokratins och republikens undergång.

Jag hör nu att Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu sagt ja till datalagringsdirektivet. Socialdemokraterna var redan positivt inställda till detta, liksom moderaterna, men ingendera av dem vill ta i frågan ens med tång innan riksdagsvalet. Det vore, för att uttrycka det milt, ostrategiskt av bägge parter att erkänna för befolkningen att de inte längre har någon annan definition av det politiska än att hålla skenet uppe av att deras ideologiska tillhörighet fortfarande har någonting med ambitionen att bevara och förbättra en demokratisk statsförvaltning att göra.  Det vore valtaktiskt olämpligt att erkänna att den politiska horisonten inte sträcker sig längre än det omedelbara sociala sammanhang som utgör riksdagshuset med omnejd, och det som behöver göras för att få stanna kvar där.

Ni får ursäkta om mitt tålamod med handväskor, substanslösa partiledardebatter och innovativt nyspråk är en akut bristvara. Att basera sin uppfattning om statsförvaltningen på sådana pseudofrågor är långt skadligare för demokratin än vad någon terrorist någonsin kommer att vara, och varje hänvisning till sådana är att ge både mig och andra demokrater en rak höger i vår rättsuppfattning. Oberoende av vilken ideologi du säger dig vilja tillhöra. -

Porr

Efter att ha hängt lite i den hemliga ninjasexchatten fick jag inspiration om att skriva ett inlägg om porr. Bara för att det passar in på min liberala, asexuella image att ta upp random ämnen på till synes slumpmässiga grunder. Bara för att det går. Here goes.

En amerikansk domstol skulle en gång avgöra om ett visst stycke kulturprodukt var porr eller inte. De dömande kom fram till att de inte behövde en definition av vad porr var, utan att de kände igen det när de såg det. Vilket på ett sätt är en giltig definition, men på ett annat en högst problematisk sådan. Kanske inte rent teoretiskt, men, ja, även ethosargument är giltiga i vissa sammanhang.

Låt oss försöka vara lite direktare än vad dessa domare var. Vissa skulle säga att porr är en skildring - i vilket medium som helst - där det viktiga inte är vare sig handling, karaktärsutveckling eller bakgrundsstory, utan, just det, sexet. Det låter ungefär rätt - om det inte är sex med så är det inte porr, right?

Det går dock inte enligt den klassiska definitionen att säga att ett verk tillhör kategorin porr om det innehåller sex, dock. Ett långsamt emotionellt drama där det tar 45-50 minuter för de inblandade att komma till skott, för att sedan aldrig hamna i samma sammanhang igen på grund av all ångest kring det faller liksom inte riktigt in i kategorin. Det är lite för lite av det sexuella varat för att riktigt kvala in. Sex måste spela huvudrollen för att det ska vara porr, right?

Well, låt oss tänka lite närmare kring detta långsamma emotionella drama. Det kan ju tänkas att det är långsamt för att de tu - det är vanligtvis tu, för att göra narrationen enklare - funderar på, cirkulerar kring, anspelar på, antyder möjligheten till, försöker framkalla och drömmer om sex. Och de komplikationer som uppstår kring detta kretsande kring den heta gröten.

Now, som asexuell blir det ibland pinsamt uppenbart att sex inte bara är en aktivitet, utan en hel uppsättning komplicerade och konvulerade egenskaper som var och en är relativt harmlösa, men som tillsammans utgör en helt oöverskådlig helhet av socialneurotiska komplex. Som sociologistudent blir det relativt snabbt inbankat i en att sådana komplex har en objektiv existens utanför - eller, rättare, mellan - människor. Sammantagna blir dessa två saker en aning, ah, klargörande.

Ty, om det är en förutsättning för porr att sex spelar huvudrollen, så blir det ett aningen bredare begrepp än vad vi vanligtvis tänker oss. Ty sex spelar som ni såg huvudrollen i det långsamma emotionella dramat ovan - om sexet inte vore med och spelade sin roll så skulle det bli väldigt oemotionellt och, faktiskt, VÄLDIGT långsamt.

För att inte tala om alla dessa teveserier där huvudtemat är vem som haft sex med vem, var när, hur, under vilka omständigheter, varför, under vilka föresatser och, inte minst, om de kommer att ha det (igen). Ni anar säkert att sex spelar en brutalt stor roll i dessa, och därför blir dessa att betrakta som - just det - porr.

Ni anar säkert vartåt det barkar.

Med dessa ord vill jag konstatera att det nog inte är så lätt att känna igen porr när en ser det. Och, än mer, att den så kallade kampen mot porr inte riktigt vet vad den har gett sig in på. -

Sverigedemokraters världsbild och piraters

Vissa försöker hävda att västvärlden - särskilt norra europa, specifikt den nordligaste delen - på något vis är överlägset resten av världen. De använder alla slags argument och framför alla slags bevis för sin tes. Det kan vara biologiska/genetiska argument, kulturella argument, klimatologiska argument, religiösa argument - det finns inga hinder för vad som kan anföras. Till och med historiska sådana, även om det inte är helt klart varför.

Grejen med norra Europa rent historiskt är att resten av världen hade civilisation och annat märkligt i sisådär en fem tusen år innan det riktigt slog igenom här uppe. Och även efter Ansgar och hens gäng hade gjort sin grej så tog det fem hundra år till innan vi här uppe i de mest avlägsna av nordliga provinser riktigt hajade poängen. För en historiker så är den här delen av världen rätt, ah, fattig när det gäller arbetsmaterial. I jämförelse.

Vissa hävdar att vi är bättre för att vi är rikare. Vilket är ett märkligt argument, då vår rikedom främst kommer från att med vapen i hand se till så att diverse lokalbefolkningar runt om i världen exploaterar sig själva för vår vinnings skull. Jag är inte helt säker på vilket kriterium vi ska ställa upp för att vara "bättre", men någonting säger mig att en överväldigande majoritet av de systematiska synsätt som finns på etik, moral och liknande inte riktigt anser att besittande av överlägsen vapenteknologi som ett sådant.

Jag vill inte antyda någonting om någon, men argumentationen verkar vara mer baserad på vaga känslostämningar, diffusa aningar om tillhörighet eller antydningar om att "vi" står mot ett fientligt sinnat "de". När den är som mest utpräglad vill den gärna göra ontologi av dessa sentiment - dvs att saker och ting är som de är, rent allmänt, och att de känslor som detta frambringar är objektiva och rationella reaktioner på sakernas tillstånd snarare än subjektiva tolkningar av detsamma. Vi, i vår objektiva gemenskap, måste försvara denna gemenskap mot de angrepp som kommer utifrån, annars kommer vår objektivitet att gå under vid mötet med en annan slags subjektivitet. Eller liknande.

Vanligtvis brukar jag vara den förste att vilja definiera saker, men i det här fallet är det något av ett snedsteg. Grejen med vaga känslostämningar, diffusa aningar och vi/de-tänkande är att de är fruktansvärt konkreta för de som bär dem. De kanske inte kan definiera det, men de känner igen det när de tycker sig se det, och som de ser det! Världen är ju så som vi ser den, ser du inte det?

Steget framåt här är att ta två steg bakåt och titta lite på oss själva. Hur vi än vrider och vänder på saken så är även vår världsbild underbyggd av vaga känslostämningar, diffusa aningar och antydningar om vi/de. Det går inte att komma ifrån, hur mycket vi än ser detta som en brist och begränsning hos andra. Vi är det. Vi har ett visst sätt att se på världen. Och vi ser bekräftelser på detta sätt att se på världen överallt.

Vi kanske inte erkänner västerlandets överhöghet. Gott så. Men vi borde erkänna våra egna kunskapsteoretiska begränsningar, om vi ska kunna ta oss för att kritisera andras. Det är bara dålig form att göra någonting annat.

I wanna be a pirate

Jag läser borta hos Thomas Tvivlaren om det här med piratidentitet och internkritik. Det hela fick mig att börja tänka över min roll i partiet, och om partiet som sådant. Så jag tänker säga med en gång att om du inte är pirat och inte intresserad av piratfrågor så är det här inlägget dubbelriktat till just dig. Så att du inte går omkring och tror att vi är någon slags sekt med våra egna hemliga koder och ritualer som utomstående inte kan ta del i. För så är det verkligen inte.

Min roll i partiet är inte en officiell roll. Den blir semiofficiell när jag åker ner till Göteborg och hjälper Göran, Tess och Olof att leda ett seminarium i retorik, i och med att jag som medlem talar till andra medlemmar och på så vis blir en slags socialt objektiv närvaro bland deltagarna. I övrigt är jag inget annat än en helt vanlig medlem. Jag är inte styrelsemedlem, inte administratör, inte ledare för en lokal förening, inte kampanjledare; inte ens den som skriver ut affischerna. Jag är, med andra ord, längst ned på den hierarkiska trappan, och därmed jämlik med alla andra i partiet.

Det här låter kanske svårt att tro, men det hela är mycket enkelt: om jag vill tala med Rick så är det bara för mig att leta upp henom medan hen flänger land och rike runt och prata med henom. Jag måste inte leta upp en sekreterare, motivera min existens, förklara mitt ärende och boka tid om fem veckor. Om jag vill tala med vår parlamentariker så är det förvisso inte bara att åka ner till Bryssel (för långt) och sträcka ut en petande hand, men om jag eller någon annan medlem verkligen vill säga något så behöver vi inte utföra stordåd för att få en audiens. Hen är en vanlig människa, precis som alla andra, och kan talas till på samma sätt som med vilken annan pirat som helst. Om vi befinner oss i samma sammanhang så är vi inte en ledare och en väljare, utan två pirater och ett sammanhang.

Det här innebär att det inte finns mycket till partipiska. Det händer ibland att vi pirater spontant samordnar oss till gemensamma vinklar på gemensamma ämnen, men det finns inget centralkommando som dikterar att vår officiella hållning i fråga x är att a. Faktum är att vårt officiella värdegrund är att vi talar med egna röster av egen vilja, och ur detta följer att de gånger vi talar samstämmigt så är det för att vi är överens utifrån våra egna överväganden snarare än från vår gemensamma underordning. Att vi ibland blir en hel hög av pirater som säger mer eller mindre samma sak blir inte mindre värt i brist på central styrning, utan tvärtom ett bevis på att frivilligt samarbete fungerar.

Att det ibland händer att pirater är oense om någonting är oundvikligt. SvD försöker göra en nyhet av att det råder oenighet i partiet. Vilket är lite som att försöka göra en nyhet av att vatten minsann är vått - det ligger i sakens natur. Fria aktörer om agerar efter eget förnuft kommer att hålla överens om en del, inte göra det om en del och vara ömsesidigt likgiltiga om allt annat. Om den ena anser a och den andre b så är detta inte ett undantagstillstånd som måste stillas med alla till buds stående medel. Nej, detta är defaultläget, inte bara i partiet utan i mänskligheten som sådan. Alla håller inte överens med varandra om allting alltid. Punkt.

Så. Jag är en vanlig medlem, har ingen särskild status, har inga privilegier som inte hör till att vara författare till den här bloggen. Om jag vill föra fram kritik till våra stora namn så är det bara att göra det, och om jag lyckas argumentera för denna kritik så kommer den att lyssnas till. Och om jag kan, så kan du. Sådant är Piratpartiet.

Vilket för oss från min roll till internkritikens. Att den finns är som sagt ofrånkomligt. Att den förekommer är inget problem, utan ett förutsägbart och - ibland - produktivt defaultläge. Kritik - positiv som negativ - är den luft vi andas, den mat vi äter och, de facto, den politik vi för. Utan kritik inget oss, med andra ord.

Det har höjts vissa röster om att vissa andra röster borde anpassa sig till en viss mall, så att Partiet - med stort P - inte skadas. Detta gör mig upprörd. Dels eftersom jag kommer att bli tvungen att hoppa av på två röda rönnbär och en omedelbarhet om vi blir ett Parti, där lydnad mot centralledningen är viktigare än individens uttryck; det var inte det jag skrev in mig i rullorna för, och det är inte det jag vill representera. Men än mer eftersom det är en väldigt osmaklig sak att göra, rent diskursetiskt. Om vår frivilliga överenskommelse att samlas kring våra frågor övergår till att bli ett klimat där en kritisk röst tystas med elakheter, vaga antydningar eller vad som helst som inte är ett relevant argument så har vi misslyckats. Om det vi gör av fri vilja förvandlas till någonting vi måste göra så är vi inte längre ett reellt alternativ till den rådande ordningen; vi BLIR den rådande ordningen, om än med en annan färg på tröjorna.

Min roll i internkritiken blir paradoxal i att jag inte gärna kan säga det jag sagt ovan och sedan med gott intellektuellt samvete säga åt folk att göra eller inte göra saker. Vad folk gör är upp till deras rationella tänkande att avgöra. Vad jag kan kritisera är det jag anser vara irrationellt, och detta är allt som på något vis försvårar utbytet av tankar och idéer.

Att vederlägga ett argument är inte att försvåra utbytet - även om du kanske är fäst vid just det argumentet. Att säga emot är inte att försvåra utbytet - det är det som ÄR utbytet. Att komma med konstruktiv kritik och motivera(n)de råd inför framtiden är inte heller att försvåra utbytet - även om du kanske måste tänka om kring ett antal saker du tagit för givna.

Att säga att vissa saker är förbjudna att säga utan att motivera det är däremot ett försvårande. Att hävda att ett giltigt och relevant argument inte får användas för att det används av en viss person är ett försvårande. Att gå till personangrepp är försvårande. Att dra upp irrelevanta faktorer är försvårande. Att byta ämne när det från början definierade ämnet börjar bli för jobbigt är försvårande. Att använda något annat bevismedel än logos är försvårande.

Är du pirat? Gott. Är du kritisk? Gott. Är du internkritisk? Bring it. Rörelsen kan bara bli starkare av att höra det du har att säga. Men betänk - ju mer du preciserar, motiverar och underbygger din kritik, desto mer bidrar den till en eventuell valseger i höst. Och, omvänt - ju mer generell, svepande och omotiverad din kritik är, desto mindre effekt har den.

Men minst effekt har den kritik som inte uttalas alls.

Ty även om det kan vara väldigt många saker att vara pirat, så finns det en sak vi är överens om, och det är att ett samhälle där ingen (eller ens någon) inte vågar kritisera av rädsla för eventuella konsekvenser - är ett samhälle som vi inte vill ha i vår framtid.

Alls.

Andras tankar om det hela: Ravenna, Mab, Scabbe, Vidde, Sultan, Emma

Studentpsykologi

Jag har fyra seminarier den här veckan. Fyra! OCH en inlämningsuppgift, to boot. Men den är en gruppuppgift, så den är också ett seminarium. Soe. Fem seminarier på en vecka. Utan pardon.

Jag får nästan skylla mig själv som aktivt läser på 200%. Men bara nästan.

Hursomhelst så hade jag idag tänkt skriva om seminarier, och den psykologi som omger dem. Flera av våra uppgifter är sådana att de är lite obestämda, vilket lämnar ett visst utrymme för tolkning. De allra flesta av dem är gruppuppgifter, vilket leder till att det behövs en hel del tolkande och diskuterande för att få saker gjorda. Det finns en hel del politik inblandat i detta diskuterande, och jag tänker här utifrån min erfarenhet i studentvärlden gå igenom ett par huvuddrag om de politiska inriktningar du kan stöta på i en vanlig seminariegrupp. Det går nämligen att dela upp studentkadern genom vissa generaliseringar, har jag märkt. Here goes.

Engagerade studenter. Denna inriktning står vanligtvis att finna hos nyare studenter som brinner för ämnet, och som har energi nog att både läsa in sig på ALLT inför seminariet och att aktivt satsa på VG vid seminarietillfället. Denna inriktning föredrar många och täta sammankomster för gruppen, där alla aspekter, nyanser och detaljer av ämnet tas upp för diskussion och reds ut till fullo. Uppgiften skall lösas, och det skall göras grundligt!

Aningen mindre engagerade studenter. Till skillnad från sina engagerade kollegor så har de som ansluter sig till denna inriktning inte riktigt samma energi att lägga ner. Det kan vara studenter som läst någon termin eller tre, och som märkt att det liksom inte behövs lika mycket ansträngning som de yngre kollegorna tror. De vet att det krävs en smula ansträngning för att få saker gjorda, men inte överdrivet mycket. Allt över U är godkänt. 

Analyserande studenter. Hit hör de lite mer rutinerade studenterna. De vrider och vänder på uppgiften för att se vad som behöver göras för att utföra denna, och ser till att göra just detta. Kanske lite mer om andan faller på, men inte mycket mer. Dessa är mer intresserade av ämnet som sådant snarare än uppgiften i sig, och ser uppgifter mer som ett nödvändigt pedagogiskt instrument för att fösa de mindre engagerade eller erfarna studenterna i rätt riktning. De kommer att fullgöra uppgiften med jämnmod, men kanske inte överdrivet energiskt.

Likgiltiga studenter. Ni har alla träffat på dem. Studenter som går med på vad som helst som gruppen kommer fram till, och som gör sin del efter näst bästa förmåga. De flesta faller in i den här kategorin någon gång i sin karriär, så det finns ingen anledning att se ned på dem. De finns, och vi är dem.

Cyniska studenter. Denna typ är en synnerligen instrumentell typ. Instrumentell i meningen att de ser den gemensamma uppgiften som någonting som måste göras, och att vägen dit inte är viktig. Det viktigaste är att det som ska inlämnas blir inlämnat innan deadline, och allt annat är i bästa fall småintressant, men vanligtvis helt ointressant. Om uppgiften kräver att en text på två sidor ska in, så delar den cyniske studenten upp den i flera delar, delegerar dessa till de inblandade, låter alla skriva sin del och fokuserar enbart och endast på sin egen del. Målet är att få betyg, och inget annat; medlet är att få inlämningen gjord, ingenting annat.

(Sen finns det ju förstås en hel drös studenter som hoppar av de första veckorna, men de hoppar liksom av de första veckorna så de är inte ett stående inslag. Annat än terminens första veckor. Och dessa veckor är inte SÅ många.)

Nu tänker du förstås - vilken grupp tillhör jag? Den analyserande, right?

Well, inte särskilt. Just den här terminen är väldigt mycket av en transportsträcka, så jag är brutalcynisk till min approach. I och med att jag läser MKV och statsvetenskap - ämnen som ni läst om ett otal gånger här - så har jag (tillsammans med de där terminerna i retorik) den akademiska motsvarigheten till doping. På gårdagens seminarium talade vi om våldsmonopolet, och, well, jag har hört, sett och sniffat det förut. Det här med att skriva akademiska texter är någonting jag har i ryggmärgen, så - tja. Saker måste göras; jag gör dem.

Mina medstudenter är dock inte lika cyniska, och min stående ambition är att så gott det går försöka hjälpa dem i deras engagemang. Även om jag kanske inte delar det just nu.

Den här bloggen heter ju som den heter av en anledning.

Partiledardebatt, you say?

Jag undrar om gårdagens partiledardebatt kommer att bli ihågkommen om hundra år. Om framtidens historiker kommer att ha en väldigt konkret konsensus kring att, aye, den 31:a januari 2010 vände det. Det var då det vände, och en ny era i svensk inrikespolitik inleddes. Precis så som det kan talas om en tid Före och en tid Efter berlinmuren, så kan det talas om en tid Före och en tid Efter den här söndagen.

Jag har dock en svag aning om att det som sades igår kommer att vara bortglömt om hundra år. Eller, för den delen, om hundra dagar. Någon, någonstans, kanske letar upp något lösryckt sammanhang och analyserar det en stund, och någon öm retorikstudent kanske tar sig för att analysera de olika partiledarnas progression från vinter till vår, men i övrigt är jag skeptisk till de effekter som gårdagens låtanden kommer att få.

Jag är dessutom en smula kluven åt debattformatet så som det tar sig uttryck i dagsläget. Å ena sidan är jag för ett offentligt meningsutbyte mellan makthavare där aktuella frågor dryftas och argument för de respektive ståndpunkterna läggs fram och vägs mot varandra på ett rättvist och rationellt vis med tanken om det allmänna bästa som konstant underton; å andra sidan är det inte riktigt det som uppvisades igår. Å ena sidan är diskuterandet kring idéer själva fundamentet för ett demokratiskt samhälle; å andra sidan finns det fortfarande rum för förbättring.

Jag saknade exempelvis vissa frågor från dagordningen. De kanske fanns med latent som moment i andra frågeställningar, men jag vill gärna se dem som renodlade diskussionspunkter i och för sig själva. Ta exempelvis vad partierna - partierna som kollektivt agerande politiska aktörer, mind you, inte partiledarna som sådana - har för värderingar och definitioner i frågan om individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av människans korta och begränsade livslängd.

Nu kanske du tänker - vad för slags konvulerad frågeställning är detta, och vad har den för relevans för någonting alls?

Well, ni ser, den  kräver att en hel drös av saker definieras och reds ut för att kunna besvaras ordentligt. Den kräver först att vi definierar individen, och dennes relation till stat och samhälle. Detta är oerhört centralt för hur staten bör agera gentemot sina medborgare, vilket i princip är en definition av vad staten bör göra. Den kräver också att det här med skyldigheter och deras natur ges en närmare beskrivning, och i vilken omfattning de finns i och påverkar våra liv. Likaså måste samhället definieras, vilket är en mer ingående uppgift än det kanske verkar till en början. Därefter kommer en mycket komplicerad fråga, nämligen meningen med livet, vilket är vad hela frågan om politik i slutänden egentligen handlar om. Varför finns individen, och vad bör denne göra innan denne dör? Och, än mer, vad måste och måste inte denne göra under sin levnads gång? Vad krävs, vad är frivilligt, vad är förbjudet, vad är värt att göras?

Det är med andra ord en sjuhelsikes fråga, men också en sjuhelsikes viktig sådan. Ändå diskuteras den inte rakt ut. Den närmas aspekt för aspekt, men helhetssynen saknas. Definitionerna uteblir, och vad som blir kvar är ett känsloladdat men ändock handviftande.

Debatter är bra. Vi borde ha fler sådana. Men inte bara mellan partiledare lite då och då, som ett medialt jippo för att påminna folk om att de finns. Vi borde ha dem varje vecka, på varje torg, mellan stadens egna invånare, mellan berörare och berörda, mellan medborgare och medborgare. Och vi borde ha dem kring fundamentala grundfrågor, sådana som rör själva det sociala arrangemanget som sådant, snarare än kring mer perifera sådana som kan vara antingen-eller utan att det mer övergripande systemet förändras. Sådana som ställdes i nybildade stater som inte hade traditionen att backa sig mot, utan som konsekvent måste resonera sig fram till den bästa samhällsformen. Sådana som tvingar en att både tänka till och tänka om, men som aldrig riktigt tillåter en att vara säker på att en tänker rätt.

Nästa debatt får gärna gå till historien som den första i sitt slag på mycket länge. Gärna med en piratvinkel på saker och ting. Håller du inte med?