Tankar efter #ringdans

Ringdans hände. Gamla, barn, ungdomar och mellanting samlades för ett kort ögonblick av gemenskap, för att sedan fortsätta med sina liv lite gladare än de var innan. Nya vänskaper uppstod, nya intryck hände och minst ett minne för livet skapades.

Jag måste tillstå att det var något av en hit.

Många som hörde talas om eventet i förväg reagerade på att det var ett "spontant" sådant. Det ligger lite i sakens natur - hur kan någonting vara spontant och planerat samtidigt? En kan ta sig förbi denna märklighet genom att tänka lite närmare på vad "spontant" innebär.

En första spontanitet ligger i att det hela inte anordnades av någon för att uppnå någonting. Det råkar förvisso ha en initiativtagare, men det är inte riktigt samma sak som en anordnare - och på det stora hela hade ungefär vem som helst kunnat vara den som satte igång allt. Det fanns inte heller något uttalat syfte med det hela - det var inte en politisk manifestation för att uppnå ett visst någonting, eller en fundraiser för att stödja någonting, eller ens en räddningsaktion för den stora gula kaninen.

Det bara hände. Någon postade en bra idé på ansiktsboken, andra tyckte att det var en bra idé och spred den - och några dagar senare var dansen ett fait accompli. Spontant.

(Vissa vill göra gällande att Piratpartiet hade någonting med saken att göra. Det är förvisso glädjande att höra, men allt som händer på/genom internet är inte piraternas fel/förtjänst. Internet är större än så.)

En andra spontanitet ligger i att väldigt få som var där kände de andra. Det fanns ett intressant ögonblick innan allting sparkade igång när den vanligaste frågan var "är du här för dansen?", vilket illustrerar den anda det hela hände i. Människor som inte träffat varandra förut samordnas för en gemensam aktivitet, utför den och skiljs sedan åt. Inga ledare, inga planer, ingen hierarki - bara en känsla av att någonting är på gång, och en outtalad överenskommelse om att frivilligt spela med.

Ni anar hur det skiljer sig en smula från den gamla tidens mindre spontana events, där det behövs någon som ställer sig på en (metaforisk eller bokstavlig) scen och talar till församlingen. Vilket som synes inte behövdes - folk började ta varandra i händerna, och dansen var igång.

En tredje spontanitet ligger i att de som vill göra det igen inte behöver vänta på att någon annan utropar att det kommer att hända vid [tid och datum]. Det går hur bra som helst att initiativtaga någonting liknande, och sedan helt enkelt se hur idén sprider sig. Att vänta på officiellt godkännande från ovan är förvisso bekvämt, men det är inte längre nödvändigt.

Bara kreativiteten sätter gränser.

Det finns olika namn för det här fenomenet. Internationellt kallas det för "flash mobs", Informationsbyrån (2.0) kallar det att bygga bollhav, och du kan säkert finna fler namn om du letar en smula. Det viktiga är dock inte vad det kallas, utan vad det innebär.

Vi kan alla åstadkomma förändring, och det krävs inga enorma resurser för att göra världen aningen bättre. Vi har alla blivit lite spontanare i vårt förhållande till vardagen, och om jag hade någon slags baktanke med det hela så var det att ge mina lokala medmänniskor en påminnelse om detta.

Vad som kommer härnäst? Jag är inte helt säker, men om ni hör talas om någonting - berätta gärna, så att jag kan sprida vidare. Det finns till och med en chans att vi ses där.

Helt spontant.