Delad idioti är dubbel sådan

Hur ofta läser du vad som skrivs på hockeysverige.se? Eller ens någonting som specifikt handlar om hockey över huvud taget, utanför de manligt rosa sportsidorna?

Jag gissar att det finns minst någon i min läsarskara som lyckats läsa mindre än jag på temat, och det beror på att jag hittills lyckats läsa en (1) text. Som dessutom bara nästan handlar om hockey - det är ett stolpskott om män och kvinnor som lyckats dra till sig viss uppmärksamhet genom att vara mindre genuskänsligt än ett genomsnittligt feministbashningsinlägg på Genusnytt. Om "idiotfaktor" vore en metrik skulle den här texten ha tonvis av det.

Now, jag har inte läst någonting annat av den gode skribenten, och skulle utan vidare kunnat gå igenom resten av livet utan att ens ha hört talas om denne. Vilket är en anledning att ställa sig den diskursetiskt relevanta frågan om det lönar sig att vara god.

Ni ser, hen skulle kunna vara världens bäste hockeyskribent, och vecka efter vecka efter vecka leverera världens bästa, mest ingående och superbt genomarbetade analyser av de senaste händelserna som är av intresse för hockeysfären. Hen skulle kunna vara en legend inom området, en framtida superstjärna i vardande, och på det stora hela den bäste skribent som hockeyvärlden någonsin skådat. Och resultatet av att hen varje vecka skrivit det bästa som skrivas kan blir att jag aldrig läser någonting av det, eftersom det handlar om hockey.

Intelligens, hårt arbete och fingerformuleringsförmåga lönar sig mindre än en tror.

Men detta stolpskott till text lyckas ta sig förbi alla kvalitetsgaranter, rakt in i min uppmärksamhet - och, än mer, till resten av mitt hörn av internet. Åratal av hårt arbete hade gått mig spårlöst förbi, men detta enda screwup - pow, rakt in i synfältet.

Det är sådant som får en att fundera på om det inte är dags att radikalt tänka om sin approach till saker och ting. Varför orka satsa långsiktigt med mycken möda och stort besvär när det bevisligen ger större effekt att springa rakt in i någonting och skalla det med sitt lata dumhuvud? Helst då upprepade gånger, för att skapa desto större förfasan när folk inser att en kanske är så dum som en utger sig för att vara.

Det är frestande, onekligen.

Lite mer konstruktivt så kan en i stället påpeka att det finns sätt slippa dumskallarnas spontana självtillblivning, och att det bästa är att belöna bra saker mer än de mindre bra. Om du ser någonting som är genomarbetat och leder fram till en viktig poäng - belöna det med en tweet, en like eller en kommentar. Dela med dig!

Och, omvänt, om du ser någonting som är så obeskrivligt korkat att det är svårt att tro att det över huvud taget kan finnas utan att omintetgöra existensen - lämna det då i det mörka hörn det befinner sig i, och hoppas att det glöms bort när spindelväven gömmer undan det med tiden.

Världen består av det vi pratar om. Och om det enda vi pratar om är lata dumskallar, så kommer vi obönhörligen att få se fler av dem till vardags.

Det är nog inte riktigt vad framtiden behöver.