En gammal moralkaka

När en läser vad gamla greker skriver så snubblar en ibland över meningar som sätter sig lite mer än andra. Därefter går en omkring och tänker på dessa vid de mest märkliga av tillfällen, och kommer till de märkligaste av slutpunkter.

En sådan mening går ungefär så här: samhällets lagar är sådana att den som bryter en enda av dem, bryter allihop.

Det finns två sätt att närma sig denna mening. Den ena är att en ska följa lagen i alla lägen, ty att bryta en endaste lag är det första steget i en längre process där lag och rätt inte betyder så mycket längre - med andra ord det första steget i ens begynnande moraliska förfall. Vilket, för er yngre läsare, är en ytterst dålig sak som bör undvikas i det längsta.

Det andra är att lagarna bör utformas så att det blir ohemult svårt att bryta mot dem utan att aktivt försöka. Så att gränsen mellan att vara rättrådig och att vara brottslig är glasklar i alla lägen, och det blir omöjligt att råka bryta mot lagen utan att veta om det. På så vis håller sig medborgarna lättare på den rättrådiga vägen, samtidigt som de saker som är förbjudna är det med ett stort f - Förbjudna.

Två olika approacher, två olika rättsuppfattningar. Å andra sidan en betoning på dygderna; å andra sidan en betoning på de förutsättningar som gör människor (o)dygdiga.

Now, om vi nu tar kriminaliseringen av fildelning och applicerar den på den svenska befolkningen, där två miljoner invånare (give or take) har fildelat minst någon gång i sina liv -

Ljudet du hör just nu är ljudet av en gammal grek som febrilt försöker dra i den moraliska nödbromsen i syfte att bevara lagens legitimitet. Ty även om de gamla grekerna är precis lika förtjusta i dialektiska tankeövningar som vi är idag, så finns det en solid gräns mellan dialektik och sofisteri, och detta ligger aningen på fel sida om den gränsen.

Några miljoner invånare eller så.

Månne behöver vi fler gamla greker i politiken. Rent generellt.