Livet på snabba linan

En av de vanligaste frågorna en får när en säger att en är engagerad i Piratpartiet är också den mest klassiska frågan. "Hur ska artisterna få betalt?".

När en får den från vanliga människor så är den hanterbar. Aningen repetitiv ibland, men för det mesta ett genuint uttryck för intresse - en utgångspunkt för vidare diskussion.

Vilket, på sätt och vis, gör det till en kontextuellt bra fråga.

När en får den från lobbyister eller folk som varit med ett tag, däremot, så är den aningen mindre bra. Faktum är att den är direkt skrämmande om den ställs med ett straight face och/eller en ärlig övertygelse.

Ty det betyder att de antingen ljuger eller inte har tänkt färdigt kring frågan. Och det är en öppen fråga vilket som är värst.

Now, en behöver inte vara ett geni för att förstå att en jobbmarknad där 500 000 personer tävlar i stenhård konkurrens om 50 000 jobb inte är överdrivet optimal. Än mindre att det är allt annat än självklart att det här med "betalt" kommer att hända under sådana förhållanden. Inte ens för de som faktiskt befinner sig i jobb.

Den som med ärlighetens raka ansikte klarar av att konsekvent reducera ett systemiskt arbetsmarknadsproblem till ett problem med upphovsrättslagstiftning - är antingen en fenomenal lögnare, eller i behov av att ta ett steg tillbaka och fundera på hur världen fungerar.

Fråga inte hur artisterna ska få betalt i en ekonomi som inte behöver mellanhänder. Fråga i stället hur ungdomar ska få betalt i en ekonomi som inte behöver dem.

Allt annat är nämligen brutalt cyniskt.

Till morgondagens resenärer

Det näst bästa med Ung Pirats introutbildningar är att jag aldrig riktigt vet vad jag kommer lära mig. Och, än mer, vad deltagarna kommer att lära sig. Vilket är en fenomenalt märklig sak att säga, eftersom jag är en av dem som håller i det hela, och borde ha ett hum om vad som är i görningen.

Eller, rättare, jag har ett hum om vad jag ska göra för att saker ska komma igång. Men precis så som varje individ är en unik varelse, så är varje tillfälle en unik händelse, med olika dynamiker och samtalsämnen. Ibland ligger fokus på vissa saker, och då kör vi dem; ibland på andra, och då riktar vi blicken däråt. Beroende på gruppens intressen och dynamik, så blir saker som de blir. Jag går med flödet.

På sätt och vis är det missvisande att säga att det finns en introutbildning. Den återuppfinns varje gång, trots allt, och det går som bekant inte att stiga ned i samma flod mer än en gång. Även om floden tenderar att ha samma namn över tid.

Hittills har varje gång varit lärorik. Både för mig, tidigare deltagare och - hoppas jag - för de som i morgon kommer att åka till Bryssel för att träffa våra parlamentariker (och Troberg och Rick, som genom någon slags kosmisk slump befinner sig på plats varje gång.)

(Skvallra inte, men jag har uppmanat deltagarna att bombardera alla vi känner i Bryssel med frågor om precis allt. Bara för att jag inte är på plats så är inte det en anledning att sluta ställa bra frågor, trots allt!)

Det bästa med Ung Pirats introutbildningar är att jag vet att jag kommer att få träffa många av deltagarna igen. Och att de kommer att kunna berätta om saker de gjort sedan senast - både politiskt och i övrigt.

Det går nämligen inte bara att lära sig saker - det går att lära känna människor också.

Men innan ni åker till EU-land, så vill jag bara påminna om att ni inte behöver be om tillstånd för att fortsätta vara awesome.

Så fortsätt gärna vara det.

Tills vi ses nästa gång. Och gärna efteråt också.

(:~~~~~~

Ett flödesschema för äldre medier

Ni som har varit inpluggade i gammelmediernas flöde har förmodligen märkt att de handlat om den kungliga bebisen mer än vanligt på sistone. Och eftersom den svenska politiska bloggosfären i mångt och mycket är en förlängning av gammelmedierna, så har de utan vidare hakat på samma tema. Inlägg efter inlägg efter inlägg - och vare sig de håller med om monarkins existensberättigande eller inte så håller de sig fenomenalt till ämnet.

Ni anar inte hur mycket det finns att säga om en nyfödd kunglighet. Och hur mycket som kan sägas om det som sagts om den nyfödda kungligheten.

För att inte drabbas av akut mental klaustrofobi, så tog jag en tillflykt till alternativa flöden. Och i min flykt så råkade jag notera att, hey, jag har inte tänkt på vilka flöden det är jag råkar följa. Vilka är egentligen dessa flöden jag bebor i min vardag, och som jag indirekt får min världsbild från?

Nu kanske någon lite stillsamt ställer sig frågan - vad är ett flöde, egentligen?

Tänk dig att alla tidningar, radiosändningar och teveprogram bildar en enda stor helhet. De enskilda momenten kanske eller kanske inte håller med varandra, men tillsammans bildar de en totalitet. Och om du tar dig tid att plugga in dess rörelser, så kommer du efter hand att se vissa mönster. Ibland uppenbara sådana, så som kungabebisar, och ibland mindre uppenbara, så som att du kommer att behöva vänta länge på att Steampunk blir ett självklart ord.

Ett flöde är en sådan totalitet. Och tack vare internet så är det väldigt mycket lättare att byta flöden när de med störst budget faller tillbaka i gammeldags jingoism.

Now, den svenska politiska bloggosfären är som sagt väldigt mycket en utväxt av gammelmediaflödet, så att läsa det var aningen kontraproduktivt. Faktum är att större delen av det svenskspråkiga flödet pratade bebisar, - så off I go, into the international void.

Det mest pålitliga flödet är förstås den subkultur som växt fram i @horse_ebooks anda. Vilket är en av de mest dadaistiska strömningar du någonsin kommer att stöta på - ett slags frivilligt semantiskt frispel. Vilket låter precis så märkligt som det är. En kan lita på att de kommer förhålla sig konsekvent dadaistiska, vad det än gäller.

Utöver det så har vi det ständiga, strida strömmen av uppdateringar från diverse Anons världen över. De gör vad de gör, utan vidare pardon eller egentlig grace. Anon är Anon, trots allt.

Occupy-flödet är fortfarande i full sving, även om diskussionerna är mer mogna nu än de var för några månader sedan. Det har kommit långt från den nybyggaranda som de första månaderna genererade, och kan sägas ha tagit två vägar: dels en ambition att applicera radikalt inkluderande demokratiska praktiker till gatuplanet fullt ut, och dels en önskan om att ta aktionen till ett nästa steg, bortom den rena ockupationen.

(Jag vidhåller fortfarande att mycket av det de säger kan översättas till svenska förhållanden, men det är ett annat inlägg.)

Syrien. Händer fortfarande.

De mer eller mindre nationella piraterna har förstås sitt flöde, på olika språk. Mystiskt nog så är dessa oftare än inte engagerade i sin egen grej, särskilt här på lokalt plan. Vilket blir brutalt uppenbart i tider så som dessa, när viljan att diskutera kungliga bebisar självdör inför Acta-debatter och liknande. Särskilt när en måste förklara varför det är viktigt att kronprinsessan av Sverige förökat sig, och varför det över huvud taget är ett samtalsämne.

...och så vidare i ett par lagom långa inlägg till. Det jag vill göra här är inte att skriva en komplett lista över min informella vardag, men väl poängtera att det var fruktansvärt länge sedan en var väl informerad om en bara hann läsa morgontidningen. Och att det finns tillgängliga alternativ för den som känner sig instängda i en liten värld - att det inte finns något underskott av värld, bara olika tillgångar till den.

Det sägs ofta att en inte kan stiga ner i samma flod två gånger. Det är desto sannare när det gäller flöden - när en väl lämnat gammelmedieflödet så är det oerhört svårt att stiga tillbaka igen.

Det är, onekligen, svårt att ta "nyheterna" (bestämd form singularis) på riktigt det allvar de en gång gjorde anspråk på. Särskilt när de visar alla tecken på att värdera det förra årtusendets största frågor mer än någonting annat.

Monarken är död. Länge leve monarken.

En vrålande feministisk analys

Det har talats mycket om feminism på sistone. Mestadels av folk om inte skulle känna igen feminism om den så kom och bet dem i skrevet - men som väger upp detta genom att låta som om någon gjort precis detta.
Det är inte utan att jag börjar misstänka att de aldrig sett en feministisk analys, och utan vidare utgår från vad sjuttiotalets fördomar om feminism har att säga om saken. Vilket antyder att det som behövs är mer exponering, i form av en enkel feministisk analys - i all enkelhet.

Men innan vi gör det så vill jag att ni lovar mig en sak, nämligen att ni börjar vråla så fort ni ser skymten av en manshatande rabiat inställning till livet. Håll ögonen på helspänn, och harkla er gärna i förebyggande syfte. Nu kör vi.

Könsroller. De finns. Och de förändras. Men inte lika fort som världen runtomkring

Efter andra världskriget har ett klart utskiljbart ideal infunnit sig, och detta är kärnfamiljen. Mannen förväntas försörja familjen genom ett förvärvsarbete, och kvinnan förväntas vara hemma och ta hand om barnen. Vilket är precis så omärkligt som det låter - jag tror inte begreppet "hemmafru" behöver någon längre förklaring.

Detta ideal baserade sig på att det räckte med en inkomst för att försörja en familj. Som så många familjer ute i landet märkt av, så är det inte riktigt sant längre, och många har börjat notera att det inte ens räcker med två inkomster. Vilket gör att det där femtiotalsidealet börjar bli aningen utdaterat - för att inte tala om direkt kontraproduktivt, rent ekonomiskt.

Inga märkligheter så här långt, med andra ord.

Medan hemmafruidealet var i full sving så formades könsrollerna efter detta. Män lärde sig att deras främsta funktion här i livet var att jobba, och anpassade sig därefter. De åtta timmarna på jobbet blev livets mening, och resten var bara transportsträcka till nästa skift. Kvinnor, å sin sida, lärde sig att deras roll i livet var att utgöra servicestation för män och barn. Vilket innebär ett helt annat sätt på livet i jämförelse med det som anser att dagens verk är förrättat vid arbetsdagens slut.

Säg till om ni börjat vråla än.

Nu  har som sagt läget förändrats sedan nådens år 1950, och arbetande kvinnor är inte den ovanlighet det en gång var. Men ekonomin är aningen mer lättfotad än könsrollerna, och den där arbetsdelningen sitter i. Män uppfostras för arbetet, kvinnor för livet runtomkring, och som ett oavsiktligt resultat av detta så förväntas inte män ta lika stort ansvar för hem och hälsa som kvinnor.

Män förväntas, för att uttrycka det brutalt, göra sitt för kung och fosterland på fabriksgolvet, medan kvinnor tar hand om resten.

Några vrål så här långt?

Om vi ska börja tala om vem som vinner och vem som förlorar på det här, så blir du nog förvånad över vad feminismen har att säga om saken. Det är nämligen inte kvinnorna. Det är inte männen heller. Det är bäggedera, samtidigt. Kvinnorna förlorar, genom att ständigt tvingas arbeta dubbelskift i jobb och hem; män förlorar genom att ständigt tas på halvt allvar, eftersom de i sin mansroll förväntas vara oansvariga lufsar som behöver en kvinna i bakgrunden som styr upp dem.

Könsroller är en uppdelning av mänskligheten i två halvor. En uppdelning som bägge förlorar på.

Några vrål så här långt? Inte?

Grattis. Du har just läst en feministisk analys utan att vråla mot skärmen. Hur känns det?

Licens på pirater

Kulturen är hotad, och om vi inte tar krafttag i frågan nu så kommer den att försvinna helt och hållet inom vår generation! Om inte den rådande politiken ändras och mer görs för att stärka kulturens ställning, så kommer den över tid att utarmas och eventuellt även försvinna. Den stora krisen är nu, och vi måste få bukt med gratisätarna innan de har jämnat vårt kulturarv med marken!

För en gångs skull är det inte kultursektorns organiserade mellanhänder som tagit ton i dylika ordalag rörande pirater, utan samerna rörande vargar. Vilket kom som något av en överraskning, men - de gjorde det.

Nu är frågan - är de två argumentationslinjerna parallella, och kan pirater likställas med vargar?

Om du svarar ja på den frågan, så hoppas jag att din inställning till vargjakt inte är "shoot to kill". -

Acta - tänk om!

På sistone har ett antal texter och uttalanden om Acta publicerats. De har haft något av ett tema, eller rättare något av en utgångspunkt. Nämligen att Acta inte förändrar särskilt mycket, och att alla protester är överdrivna överreaktioner.

Låt oss leka lite tänk om. Tänk om det faktiskt är så att Acta inte förändrar någonting för vår del? Vad skulle det innebära?

Det skulle innebära att vi har en hel drös människor runt om i landet som inte litar på vad sittande regering och andra officiella talepersoner säger. Att det finns ett gravt underskott av tillit för det offentliga, och att ett stort antal medborgare inte litar på statens talesmän ens när de talar sanning.

Vilket då är marginellt bättre än att ett stort antal medborgare tror på dem när de ljuger.

Ty när tilltron för det offentliga försvinner, så är det ett större bekymmer än vad något hårdare tag mot fildelare kommer att bli. Det innebär nämligen att vi har en problematisk politisk situation redan idag, snarare än en potentiellt problematisk dito framöver. När sittande företrädare kan tala direkt ur hjärtat och säga precis hur de uppfattar läget utan att bli trodda - så är det inte Acta som är problemet.

Tänk om Acta inte förändrar någonting alls, och problemet bara är en allmänt utbredd misstro mot maktens representanter, vad de än råkar säga?

Det är värt att tänka på, onekligen.

Känd från samtiden

Lite då och då kör gammelmedierna med gimmicks av typen "chatta med den här kändisen efter klockan x!". Vanligtvis någon som är känd från teve, och som de flesta sett på avstånd utan någon som helst förhoppning om att se från lite närmare håll.

Utan vid speciella tillfällen. Så som när gammelmedierna kör gimmicks av typen "chatta med en kändis efter klockan x!".

Now, jag vill inte racka ner på det här som gimmick. Oftare än inte så är backloggen rätt läsvärd, och det är trots allt det som betyder något i efterhand. Som Torbjörn brukar säga: backlogg är meningen med livet.

För att inte tala om meningen med en publikation som baserar sig på reklamomringad text.

Snarare är det det där avståndet som oroar mig. De där orden. "Känd från teve."

Jag gör motsatsen till att skryta när jag säger att jag pratar med kändisar varje dag. Bokstavligen varje dag. Det är världens lättaste, trots allt. Alla gör det.

Kändisarna finns på Twitter. Och, än mer, de skapas där - varje dag. Och det är vi själva som skapar dem.

Ibland glömmer jag hur det är att bo i den där världen. Där teven är det största och enda fönstret ut i världen, och där fjärrkontrollen är det närmaste reell påverkan en kan komma.

Problemet med fjärrkontroller är det där prefixet, fjärr-. Och att de bara fungerar så länge en tittar på teve. När en väl trycker på offknappen blir de lika kraftlösa som teven.

Standbyläget till trots.

Lite då och då kör gammelmedierna gimmicks av typen "chatta med en kändis!". Varje gång tänker jag att det är fenomenalt onödigt - tills jag blir påmind om att det inte är det.

Framtiden är här. Men den är brutalt ojämnt fördelad.