Döda själar

Jag läser Bengts redan berömda text om vänsterns generella dekadans, och kan inget annat än att få ont i huvudet. Det ord som upprepas gång på gång är -

Really?

Skrev du just en tre tusen ord lång text som uteslutande använde ethos som argumentform? Som utan vidare använder liknelser om vänster/kulturmarxismen som lika gärna skulle råka kunna återfinnas på Avpixlats dåliga dagar? Som med invand självklarhet använder anekdotiska exempel för att påvisa en generell trend i samhällsutvecklingen?

Really?

Var ska jag börja? Var kan jag börja, annat än med att konstatera att det var bättre på min tid?

Nu kanske någon invänder att jag är för ung för att ha en egen tid, och att jag borde skaffa lite fler år innan jag kan börja tala med någon slags auktoritet om det här med hur tidsandor är eller har varit. Men Bengt gör mig tillräckligt trött i huvudet för att känna att vi inte har någonting alls gemensamt, och att det är anledning nog att ta till orda.

Och plötsligt infinner sig det där ordet. Helt oombett.

"Gubbe."

Det hela känns bara gammalt. Som ett lokalt käbbel som av någon outgrundlig anledning lyckats få tillräckligt många intresserade för att överleva sig självt en säsong till. Som en debatt mellan två nästan obskyra akademiker som en måste känna till för att förstå varför saker råkar vara som de är, men som utan vidare kan förpassas till en dokumenterande fotnot medan det egentliga arbetet pågår runtomkring.

Det egentliga arbetet för min generation, för min tid, är inte att växa upp. Den värld som fanns att växa upp till finns inte längre. Utbildningarna leder ingen vart, bristen på utbildning leder inte heller någon vart, och egentligen spelar det ingen roll för själva det ekonomiska system som skulle ha haft användning för både utbildade och outbildade håller på att kollapsa av sin egen orimlighet. Samtidigt håller ungefär varje etablerad social norm att luckras upp av den plötsliga existensen av ett omedelbart globalt kommunikationsnät, som utan vidare undenröjer det tillstånd av kroniskt informationsunderskott som varit fundamentet för allt tänkande om människans villkor sedan de gamla grekerna dryftade frågan om det rättrådiga livet.

Det egentliga arbetet för min generation är inte att växa upp. Vi kan inte växa upp. Vi är den samtida motsvarigheten till brännvinsgenerationen i den tidiga urbaniseringens skede - den generation som flyttade från land till stad i jakt på arbete, och som i princip söp sig själv fördärvad tills dess barn hade växt upp i den nytillkomna stadsmiljön. Den buffert som behövde härda ut tillräckligt länge för att nya sociala normer skulle kunna etableras. Vi är mellanskiktet mellan det som var och det som komma skall, och vi vet om det.

Vi som ständigt uppmanas söka individuella lösningar på kollektiva problem.  Och som lika ständigt får höra att det är vårt fel när vi misslyckas.

Och om vi frågar de tyngre namnen inom samhällsvetenskaperna så säger de precis samma sak. Durkheim har sin anomi, Weber sin järnbur, Bauman sin flytande modernitet, Parsons sitt systemfel, Marx sin alienation, Foucault sitt panopticon, Bourdieu sina malformade habitus.

Butler har sitt liv som experimentell teater med osäkrad kpist i ryggen för den som råkar spela fel sexuell roll.

Jag blir trött i huvudet av din text, Bengt. Du tillhör en annan tid, som bara pågår av den enda anledningen att dess invånare inte vågat ta steget fullt ut och faktiskt inse att de är döda.

Och det är faktiskt det enda sättet jag kan beskriva skillnaden mellan höger och vänster. Död. Död likt lagen om huru svin i ollonskog må släppas - den trycks fortfarande år ut och år in i den allmänna litteraturen, men då mer av ekologiskt sentimentala skäl än någonting annat.

Jag är trött. Trött på den här världen av döda strukturer som synbart raseras runt omkring oss. Trött på att leva i dessa moderna ruiner av det moderna projekt som inte ens den vänster du kritiserar orkar ta på allvar längre. Trött på att vänta på det Godot som ska komma när vi glömt hur det var på vår tid.

Du är för gammal, Bengt. Dina frågor är för gamla. Din värld sänds via signaler vars enda mottagare är en teveapparat i ett tomt rum, lika tragisk som det inspelade burkskratt den säljer sig själv med.

Jag är trött. Och jag är för gammal för att egentligen orka med att gilla läget.

Jag kan i alla fall trösta mig med att inte vara maktlös. Men det är inte den sortens makt som kommer av att ha blivit försedd med en privatiserad köttgryta. Utan den som åldrar i förtid, gör mig och mina likar lika döda inombords som den arkitekturella ruin vi kallar Slussen är till sitt yttre.

Men fortsätt du ditt korståg mot kulturmarxismen, mot vänstern. Mot spöket av en tid som flytt och glömts bort så pass att bara spamalgoritmer letar efter den. Fortsätt du. Än finns det några döda själar kvar att sälja.

Som Heidegger säger så lever vi alla inför döden. Och någonting ska vi ju syssla med tills den inträffar.

#95teser #4 - Människor är vanligtvis ärliga och spontana

Tes nummer fyra är, i all ärlighet, mer av en rekommendation eller förhoppning än ett regelrätt påstående. Vilket onekligen är någonting som kan sägas om alla teser (eller, om en är filosof, om närmast vad som helst), men om du tittar närmare på den så förstår du nog vad jag menar:

Whether delivering information, opinions, perspectives, dissenting arguments or humorous asides, the human voice is typically open, natural, uncontrived.

Vilket bäst översätts med "människor är vanligtvis ärliga och spontana". Vilket, indeed, är det rekommenderande och det hoppfulla i det hela. Som rekommendation är det likt Jockes stående motto - "var ärlig och gör bra skit" - och innebär något av en förstärkning av gårdagens poäng. Som förhoppning är det precis vad det låter som - och oftare än inte så stämmer det också, om en bara ger människor chansen att vara det.

Vilket internet onekligen gör. En behöver inte vara expert på sociala medier för att förstå att bloggar, twitter och liknande möjliggör en aldrig tidigare möjlig nivå av mellanmänsklig kommunikation. Och att kontrasten mellan tiden Före och tiden Efter deras intåg är enormt obegriplig för de som inte upplevt bäggedera. Före var det helt enkelt omöjligt för personen på gatan att göra sig hörd utanför sin omedelbara fysiska närvaro; Efter så kan vem som helst publicera fler tankar än våra föregångare ens visste om att de tänkte.

Oftare än inte är vi ärliga i det vi gör. Vissa gör sig förvisso till och trollar sin omgivning, men den övervägande trenden är att vara mer ärlig än en behöver. Vilket onekligen oroar alla som tänkt tanken att ansiktsboken vet mer om oss än de behöver veta.

Jag tror i ärlighetens namn att tesernas författare inte tänkte sig att någonting sådant som ansiktsboken hade kunnat växa fram. I alla fall inte i den skala vi ser idag.

Den där ärligheten har som synes två sidor. Å ena sidan rivs så väldigt många murar av typen "men det är väl bara jag som tänker så" - vilket är ett gudabenådat äntligen. Ingenting var värre än det tystnadens fängelse som den ömsesidiga osäkerheten om varandra innebar. (På sätt och vis är det fortfarande så, sorgligt nog.) Å andra sidan finns det någonting sådant som för mycket information. En behöver inte nödvändigtvis veta vad grannen åt till lunch idag heller, trots allt.

Ansiktsboken behöver inte heller veta.

Detta till trots, så lever jag hellre nu än då. Inget må klå den gamla hederliga sociala närvaron som kommunikationsform, men de brutala gränser som dess allenarådande sätter på den ärlighet människor kan visa varandra - nej.

Det ärligaste jag någonsin kan säga är att jag aldrig vill tillbaka till den tiden, till det hålet.

Det var allt annat än bättre förr.

Andra som skriver tes idag:  Qer, Marie, Christer och Erik.

Ännu socialare sociala medier

Jag måste tillstå att jag diggar mitt partis sätt att hantera twitterförfrågningar. En skulle kunna tro att det är en rätt rättfram procedur det här med twitter. 140 tecken, frågor, påståenden och svar. Någon skriver till någon, som svarar.

Vanligtvis är det så. Men inte för oss pirater, som svärmar i stället.

Om en frågar vem som sitter vid spakarna bakom @piratpartiet så kommer svaret bli aningen diffust. Det som twittras till partiet slussas nämligen vidare till ett antal olika andra kanaler där pirater vistas, och alla som råkar vara där just då kan ge svar på tal. Vilket gör frågan om exakt "vem" en smula felställd - det är trots allt ett stort flertal på plats vid spakarna, och det är sällan samma personligheter från tillfälle till tillfälle.

Och om de som är på plats inte kan ge svar på tal, så brukar de som kan det vanligtvis bli tillfrågade om saken.

Ni som skrivit dit kanske också märkt att ni inte alltid får svar från @piratpartiet, men väl att en eller ett par andra personer helt okynnes börjar prata med er om det tillfrågade. Det följer av det ovan sagda, men också på grund av att det är smidigare och personligare om frågeställaren kan få kontakt med riktiga personer snarare än med det aningen anonyma partikontot. Det är lättare att diskutera med en människa än med ett parti, trots allt.

Jag vet inte hur många i mitt flöde som hamnat där pga diskussioner som påbörjats på detta vis. Skriv gärna en hälsning nedan om ni känner igen er.

Now, anledningen till att jag skriver det här är inte för att skryta, eller ens för att det passar in i det där snacket om de nittiofem teserna som pågår just nu, utan för att jag insåg att jag tagit det här väldigt för givet. Saker var så här när jag droppade in, och jag har på något vis lyckats missa att de inte är så i andra organisationer.

Det tenderar ju vara de där sakerna en tar för givna som orsakar missförstånd i vardagen. Och när vi ändå vet att det skulle kunna hända, så är det väl lika bra att vara proaktiva, eller hur?

(:~~~~

#95teser #3 - Konversationer är mellanmänskliga

Tänk dig att du är på en konferens. En stor sådan. Det pågår massor av saker samtidigt, och du vet inte riktigt vad som ska komma härnäst. Så du tar en föreläsning på random, går dit, sitter i spänd förväntan på att saker ska börja - och de börjar. Genom att vara det träigaste, mest självupptagna och mekaniskt uppblåsta nonsensprat du någonsin hört.

Så du går ut till närmaste bar, beställer någonting gratis och råkar hamna bredvid någon som också lämnat samma föreläsning, och ni hamnar omedelbart i en diskussion om hur träig, tråkig och uppblåst den där föreläsningen var. Och genast bildas någonting som inte hade uppstått ens om föreläsaren hade haft en miljonbudget att spendera på sin värdelösa presentation.

Detta är inte bara mitt absoluta favoritexempel på att det finns olika slags retorik, utan även en illustration på den tredje av de nittiofem teserna. Som ser ut så här:

3. Conversations among human beings sound human. They are conducted in a human voice. 

Eller, för att fortsätta formatet med översättningar i sloganform:  konversationer är mellanmänskliga.

Vilket alla som vill förmedla ett budskap inom sociala medier eventuellt kommer att upptäcka. Det duger inte att bara ha ett budskap rakt upp och ner - folk blir inte  överdrivet engagerade, tills ens stora förtret. Även om det en säger är av högsta vikt och borde prioriterats redan i förrigår, så verkar det som att folk är upptagna med att göra någonting - annat.

Vanligtvis samtal om de mest banala av ting. Vad som är på teve, vädret, matchen, den där artikeln om Juholt, - saker som i jämförelse inte riktigt uppnår samma dignitet.

Det en måste inse är att tes nummer ett är aningen brutalare än den ser ut att vara. Marknader är konversationer, och det enda sättet att ta sig in i konversationer är att delta i dem. Och det enda sättet att delta i konversationer är att låta bli att vara den där träiga, självupptagna och mekaniskt uppblåsta föreläsaren, och att i stället vara den där personen i baren. Och prata om det som råkar vara värt att prata om, på ett sätt som är värt att lyssna på.

Vilket inte nödvändigtvis innebär att en måste prata om teve, väder, sport eller socialdemokratins oförmåga att kommunicera med människor under mänskliga former. Det räcker med lite ansträngning, lite ärlighet, lite eftertanke, lite ödmjukhet och lite humor, så har en kommit väldigt långt på vägen. 

Det är trots allt människor det handlar om. I både första och sista hand.

Idag skriver jag tillsammans med: Qer, Christer, Marie och Erik.

#95teser #2 - Det handlar om människor

Tes nummer två är på sätt och vis en av mina favoriter. Inte bara för att den är näst först, utan för att den sammanfattar saker i all korthet. Se bara:

Markets consist of human beings, not demographic sectors.

Eller, i översättning: det handlar om människor.

Den är bland mina favoriter, i och med att den skuffar undan så väldigt mycket irrelevant sidosnack och fokuserar på det viktiga. Människorna. Vi som ser, hör och läser det som pågår i världen, och som allting i slutändan ändå handlar om.

Det moderna samhället är väldigt effektivt på att dela upp saker i sina beståndsdelar. Vilket märks både i teori och praktik. I teorin är analysen det främsta instrumentet, där alla intressanta fenomen delas upp i mindre delar som förstås var för sig. Vilket kan illustreras av marknadsundersökningar av diverse slag - vad tycker målgrupp x om saken?

Men också på ett mer övergripande plan. Vi vet att det finns ett samhälle, och att detta är stort som stryk. Vi vet också att detta är uppdelat i ett antal ömsesidigt beroende system (vägnätet, bankväsendet, skolan, etc), som vart och ett för sig innehåller mindre subsystem, och så vidare. Och längst ned i dessa system finner vi praktiken - de där sakerna som faktiskt görs dagarna i ända. Vilket vanligtvis tar sig formen av jobb och yrken, men även (icke att förglömma) i form av omsorgsarbete och hobbysysslor.

Ni som är intresserade av systemteori vill förmodligen gå vidare på hur de diverse systemen och subsystemen bråkar med varandra och därigenom orsaker en oändlig mängd problem för människor. Men det är aningen bredvid poängen, som mer handlar om att det är lätt att fastna i det där systemtänket. En specialiserar sig på sin lilla del av helheten, och bygger sig ett mentalt bo i denna.

Now, ingen kan överblicka helheten av det hela. Själva den mänskliga livslängden är för kort för att ens sätta sig in riktigt ordentligt i ett enda subsystem, och helheten är aningen större än dess delar. Så att försöka skaffa sig en uttömmande bild av helheten i alla dess aspekter och nyanser är något av ett ickeprojekt.

De reellt existerande sociala institutionerna har många gånger som mål att forma eller omforma människor till specialister om något specifikt något - särskilt då utbildningssystemet, av naturliga skäl. En blir allt mer sällan bildad, rent generellt, utan snarare utbildad till någonting speciellt. Och om en inte är överdrivet kreativ så kan en också spendera sitt liv åt att vara detta speciella någonting - särskilt om en lyckas få ett jobb som just den specialitet en är utbildad till.  Rent systemiskt blir en oerhört uppmanad att hitta sin metaforiska skomakarläst och hålla sig till denna.

Detta leder till att det upplevs att det går att generalisera om olika delar av samhället. Eller, rättare, om olika segment av det. Mekaniker är på ett visst sätt, humanister ett annat, lärare ett tredje och ensamstående asiatiska mödrar med stora ambitioner för sina barn ett fjärde. Kort sagt - marknadssegment uppstår. Och företag, organisationer, partier eller what have you utgår från dessa när de närmar sig marknaden med vad de gör.

Detta märks inte minst i uppenbart målgruppsanpassad reklam. Som när jag fick ett brev från polisen där de uppmanade mig att lära mig mer om deras verksamhet och ge input om denna utifrån min uppväxt i förorten. Vilket hade kunnat vara en bra strategi för att bygga grund för en konversation, om det inte vore för att jag bott på landet tills jag flyttade till förorten året innan.

Ni anar att det fanns något av en nackdel med deras tillvägagångssätt.

Det finns också vissa problem med den institutionella ambitionen att utforma människor till utbytbara delar i det samhälleliga maskineriet. Allt tal om att anpassa utbildningen till arbetsmarknaden är ett uttryck för detta, och vad det egentligen säger är att det är det reellt existerande systemet som sådant som är huvudpersonen i sammanhanget.

Vilket det i mångt och mycket egentligen är - fråga bara Saab vad de tycker om den ekonomiska krisen.

Men under alla institutionella uppmaningar, under alla politiska prioriteringar och under all retorik om det eviga framstegets eviga triumfer - så döljer sig den där gnagande sanningen om att det inte är det det handlar om, egentligen. Att det, i grund och botten, egentligen handlar om människor.

Och att det är mer än bara en slogan för att få ett försprång på en delmarknad inom ett av samhällets många, överdrivet komplicerade subsystem.

Eller några fler röster än det där andra partiet som inte heller tror på det de säger.

Andra nittiofemmare: Marie, Qer, Christer och Erik.

Det runda arkivet

Jag blev nyligen påmind om det här med hur bibliotek hanterar utlåningen av e-böcker. Ni kanske eller kanske inte har hört hur det går till, men när någon lånar en elektronisk bok så är det - tvärtemot alla rimliga antaganden om hur böckers logistik går till - dyrare för biblioteket än när en gammal hederlig träbok lånas ut.

Jag säger rimliga antaganden, eftersom en träbok är ett fysiskt föremål som måste hanteras, sorteras, förvaras, förflyttas och efter hand även repareras. Vilket inte är någonting som händer vare sig gratis eller av sig självt, och därmed kräver en ständigt närvarande kader av bibliotekarier för att hända. Vilket kostar pengar.

En elektronisk bok är en fil på en server. Det säger sig självt att de relativa omkostnaderna - elprisets ständiga uppgradering pga allt till trots - är aningen lägre än för dess fysiska motsvarigheter.

För att vara vulgär: The Pirate Bay behövde aldrig ett miljontillskott från statskassan för att göra sin grej.

Ibland kallas jag radikal. Vilket är märkligt, eftersom det är såna här frågor jag brinner för, och på det stora hela inte vill annat än att den förändring som redan inträffat ska få lov att faktiskt ha inträffat. Inte för egen vinning, utan för att det i längden är förödande för samhället att försöka buzzdozra in en fyrkant i ett runt hål.

Make no mistake. Det finns inget radikalt i att kräva att vi använder de verktyg som bevisligen står till vårt förfogande för att göra bra saker. Det finns inget radikalt i att leva i samtiden. Och det finns banne mig inget radikalt i att vilja sätta saker i perspektiv.

Att det är dyrare att låna ut digitala än fysiska böcker är ett skämt. Ett dåligt skämt. Vi har infrastrukturen för att upprätthålla ett konstant pågående globalt kommunikationsnät dygnet runt, vi kan lagra den antika världens samlade skriverier på nyckelringen (och fortfarande ha plats över), och närhelst någon vill se en film så kan det större bekymmer göras med bokstavligen ljusets hastighet.

Men vi kan inte komma underfund med att det är billigare med datafiler än träböcker? Och att insistera på att digitala böcker ska lämnas tillbaka, som om vi levde 1912 snarare än 2012?

Hur radikalt bakåtsträvande måste en vara för att anse att detta är ett fungerande sätt att organisera ett samhälle på? Hur många fler bulldozrar är inte i full färd med att insistera in fyrkanter i allt rundare hål?

Idag är för övrigt public domain day. De författare som dog 1941 kan numera glädjas åt att deras verk tillhör allmänheten. Grattis världen.

#95teser #1 - Marknader är konversationer

I och med att det här är det första inlägget, och att många av er droppar in här för första gången (antingen från en rekommendation i samtiden eller från en referein i framtiden) så kan det vara bra att påpeka vad det hela går ut på. Det är inte ett exegetiskt försök att utröna vad författarna till de nittiofem teserna menade med vart och ett av dem, och varför de har den exakta ordalydelse de har. Det är snarare ett kreativt fritänkande utifrån teserna i fråga, och en kontinuerlig diskussion av den generella idé som uttrycks i teserna rörande internet, samtiden och förhållandet mellan oss människor.

Om du vill delta, så finns en sammanfattning här. Men nu - let's get to it.

Den första tesen är på sitt sätt en av de märkligaste teserna. Och en av de viktigaste, eftersom den sätter tonen för det som komma skall. Så låt oss börja med att recitera den, för tydlighetens skull:

1. Markets are conversations.

Visst låter det rättframt? Marknader är konversationer. Ekonomisk aktivitet händer när människor pratar med varandra, och det är omöjligt att missa att huvudpoängen ligger vid just kommunikationen.

Det är dock aningen kontraintuitivt. De marknader vi känner baserar sig trots allt på pengar, och pengar är ett fenomenalt sätt att förenkla transaktioner på. Alla som någonsin handlat i en butik vet att det, på det hela taget, inte behövs särskilt mycket dialog för att uppnå sitt mål. Så länge ens tillgängliga kapital överstigar den summa som efterfrågas, så är en för det mesta garanterad att lyckas i sitt försök att göra affärer.

Det är vad vi skulle kunna kalla den gamla tidens marknad. Det invanda defaultläget från en tid då det var långt nödvändigare än idag att ritualisera transaktioner för att säkerställa att det inte uppstod någon friktion i förflyttningen av varor.

Det är också den utgångspunkt som byråkrati baserar sig på. Så länge ett på förhand etablerat minimum är uppnått, så fungerar maskineriet. Om inte, så uppstår bekymmer.

Tesen är inte ett försök att hävda att den gamla marknadsorganisationen är helt och hållet upphävd. Tvärtom lär det finnas gott om gamla hederliga opersonliga butiker som en kan handla i utan att ens tänka tanken på att konversera med någonting annat än rösterna i sitt eget huvud. Men anledningen till att vi går till butik x i stället för butik y börjar mer och mer förflytta sig till konversationens sfär. Vilket är en trend som vi redan nu kan se i den samtida marknadsföringen.

Jag tänker våga mig på att påstå att du hört talas om ICA-Stig. Du har förmodligen redan sett henom, i minst en av alla de många små snuttar berättelse som portioneras ut emellanåt i reklampauserna.

Now, reklam är ett aktivt försök att få dig att göra någonting du inte skulle ha gjort annars. Det ligger i sakens natur - om du hade gjort det som marknadsförs oavsett om det marknadsfördes eller inte, så är det bortkastade pengar. Det vinner ingen ny kund, trots allt, vilket när allt kommer till kritan ändå är hela poängen.

Men genom att föra ner det hela till konversationens nivå - du skulle, rent teoretiskt, kunna hålla en konversation med Stig, om skådespelaren håller sig i rollen. Den rent faktiska möjligheten är dock mindre viktig än den mentalt upplevda - en kan tänka tanken att det skulle kunna gå att föra ett samtal med henom, och helt plötsligt finns där en personlig relation mellan dig och det opersonliga företaget ICA.

Det är egentligen rätt smart. Rent marknadsföringsmässigt.

Det är dock inte unikt, och det är allt annat än nytt. (Det är trots allt det lobbyism inriktad mot enskilda politiker baserar sig på.) Men Stig är ett välkänt exempel på principen att individers beslut på marknaden numera mer baserar sig på individens förhållande till det företag de upplever att de kommunicerar med. Och om företaget i fråga är en gammal tegelsten som pratar med kunden på samma sätt som en pyramid ignorerar sin omgivning - så finns roligare företag ute i världen.

Om reklam är ett försök att få folk att göra någonting de inte skulle ha gjort annars, så finns det någonting som folk gör vad som än händer. En av dessa saker är att diskutera saker med varandra - konversera. Ständigt, ständigt, ständigt pågår miljontals olika samtal mellan lika många människor, och det har inte blivit färre samtal så här efter att internet klivit in i vardagen.

Det behöver nog inte sägas att det är fullt möjligt att prata om den gode Stig, på ett långt mer konkret plan än det går att prata med.

Det behöver nog inte heller sägas att det är långt ifrån enbart företag som omfattas av detta. Organisationer, partier, individer och på det hela taget alla som vill påverka någonting i världen - alla behöver de göra sig själva eller sina frågor till en del av de samtal som ständigt pågår överallt. Och, än mer, vara beredda att prata med de som blivit intresserade nog att fråga om vad som pågår. Delta i samtalet. Kanske till och med skaffa några nya vänner på kuppen.

Den första tesen är på sitt sätt en av de märkligaste teserna. Och en av de viktigaste, eftersom den sätter tonen för det som komma skall. På sätt och vis finns alla följande teser inbakade i dessa tre ord - marknader är konversationer.

Vi har nittiofyra teser kvar. Och du är fullt välkommen att hänga på.

Läs även Maries, Eriks, Christers och Qers inlägg om samma tes.