Att brännmärka: demokrati

Vanligtvis skulle jag vara akut emot det jag inom kort kommer att förorda, men gårdagens inlägg fick mig att tänka till. Ni vet hur det är - en trycker på "publish", andas ut över att inlägget äntligen är klart, och fortsätter sedan att fundera över ämnet ett tag till eftersom en ändå är igång. Den här gången lite mer än vanligt, och detta eftersom ämnet är så akut.

Frågan om huruvida en är en laglydig medborgare med rent mjöl utan någonting att frukta, eller ett perverst äckel som kommer att brinna i helveteselden för tid och evighet och som dessutom borde förpassas till helvetet på jorden i rent uppvärmningssyfte - är inte en fråga att beakta lättsinnigt.

Särskilt nu när skillnaden mellan dessa tu kategorier som bekant har blivit lite luddigare än den brukade vara.

Vi har alla en självisk sida, och denna säger att vi hellre vill placera oss i den ena kategorin snarare än den andra. Det är därför rimligt att utgå från att jag, du och våra grannar utan större bekymmer kan göra gemensam sak för att ömsesidigt säkerställa att vi både gör och är rätt. I det upplysta egenintressets tecken, men också i demokratins och solidaritetens.

Det jag nu med nykonverterade ögon vill föreslå är att vi från och med nu organiserar våra närmaste medmänniskor - grannar, bekanta och andra i vår omedelbara närhet - i regelbundet återkommande bildbränningsceremonier, där vi gemensamt kan bränna tveksamma bilder utan att behöva skämmas för dem. Efter ceremonierna kan vi säga till varandra - bilderna fanns, men de finns inte längre, och därför behöver vi inte tynga vårt samvete med dem. Från och med nu är vi renade från deras närvaro.

Vi kan inte elda bort vår historia. Men vi kan bränna bort vårt dokumenterade dåliga samvete. För vi vet att vi har ett - och ju fortare vi kan bli av med det, desto bättre för alla.

Ett samhälle fritt från barnpornografi är inte bara en bra idé. Det är gällande lag.

Det är upp till oss som laglydiga och samvetsgranna medborgare att göra vår demokratiska plikt. Om denna plikt innehåller att elda upp alla bilder på personer under arton år - so be it.

Det finns ingen plats för gråzoner i kampen för ett demokratiskt och barnporrfritt samhälle. Det enda som behöver vara grått är den aska som renar våra samveten.

Att vara en brutal men omedvetet förhärdad brottsling

Igår hände någonting spektakulärt här hemma i svedala. Eller, tja, kanske ändå inte - Svea Hovrätt gjorde sitt jobb och dömde enligt nu gällande lagar. Ni vet - följde lagens anda och bokstav till punkt och pricka för att nå fram till det slutresultat som stipulerats av lagstiftaren. En process som ibland är svårare än annars, men som i rättvisans namn måste göras.

Det skulle i och för sig kunna hävdas att detta är spektakulärt i sig självt, särkskilt i ett internationellt perspektiv, men det vore att glida från ämnet redan i andra stycket. Och så kan vi inte ha det.

Det spektakulära är att den korrekta tillämpningen av dessa lagar gör livet väldigt mycket svårare för oss medborgare som vill hålla oss på rätt sida av lagen. Vanligtvis tenderar prejudikat att göra rättrådighet enklare, i och med att det finns ett exempelfall att utgå från, men just i det här fallet inträffad motsatsen. Det går i och för sig att förstå skälen för domen, och det finns inga problem med att gå från lagrum till fallbeskrivning och bocka av rekvisiten tills en hyfsad bild om hur skyldig personen i fråga är, så på det viset har det blivit enklare. Problematiken ligger i att det numera är svårare att veta huruvida en själv uppfyller rekvisiten för brottet eller inte, vilket är något av ett bekymmer.

Vi skulle med andra kunna ha väldigt många medborgare som tror sig vara laglydiga som egentligen är brottslingar - utan att veta om det.

Ni förstår genast problematiken i detta. Inte bara för folks självbild - tänk om jag är en brottsling! - utan även för det allmänna rättsmedvetandet. När vem som helst, inklusive en själv, helt plötsligt kan visas vara systematiskt omkringilande på brottets bana så finns det inte längre en lika stor attraktionskraft att hålla sig borta från densamma - en kan ju gå och råka bli brottslig när som helst ändå, så varför inte göra processen kort och helt enkelt slå sig in redan på en gång? Förkortad väntetid och minskad osäkerhet, ni vet.

Now, det kanske underlättar att nämna vad det hela handlar om. Vad det är vi riskerar att bli utan att egentligen veta om det. Det måste vara någonting trivialt, inte sant, som att de höjt någon slags avgift med 2% men bara glömt bort att berätta det för folk. Sånt har trots allt hänt förr - byråkrati är byråkrati, right, och det finns alltid någon slags avgift vi gärna glömmer bort lite mer än andra.

I det här fallet är det dock inte lika förlåtande. Det handlar nämligen om barnpornografi, och det finns inte riktigt utrymme för tolerans och förståelse och nyanseringar här. Att bli dömd för barnpornografibrott är ingen liten affär, och även de som varit igång ett tag med andra brott håller sig långt borta från detta. Det är som en slags inverterad Rolls Royce, och ju mindre associerad en är med det hela desto bättre.

Nu är då frågan - är det möjligt att väldigt många medborgare går omkring och är barnpornografibrottslingar utan att veta om det? Det verkar otroligt, men det spektakulära beskedet från Svea Hovrätt är att - jo, faktiskt. Enligt lagens alla regler och formuleringar.

Detta är inte helt optimalt.

Att det gått från att vara relativt simpelt till att vara relativt obstrust har att göra med att det skett en förändring i lagens definition av barnpornografi på sistone. Förr var det begränsat till en rimligt intuitiv beskrivning - en kände igen det när en förhoppningsvis aldrig såg det, vilket fungerade gott och väl. Numera har det dock expanderat till att omfatta allt som kan uppfattas som sexuellt/pornografiskt och som föreställer någon som är under arton år. Eller ser ut att vara under arton år.

Det måste tillstås att begreppet "barn" utvidgats en smula genom ändringen. Och "pornografi". Det behöver inte vara barn längre - bara kunna uppfattas som ett sådant. Och det behöver egentligen inte vara pornografi längre - bara kunna uppfattas som detta. Det sistnämnda med någon form av kreativt sinneslag, företrädesvis.

Rent konkret innebär detta att väldigt många bilder och teckningar som tidiare varit naturliga och självklara inslag i kultur - privat såväl som offentlig - helt plötsligt hamnat inom barnporrgenren. Vilket måste komma som något av en överraskning för både fotografer och tecknare, som trodde sig fota/måla inom helt andra genrer.

Än mer konkret så innebär det att sannolikheten för att en viss given bildsamling innehåller barnpornografi blir större för varje bild den innehåller. Kort sagt - ju fler bilder, desto större risk att bildsamlingen är olaglig.

Now, det kan vara på sin plats att lugna alla aktiva fotografer och tecknare där ute - Sverige stiftar inte retroaktiva lagar, och eftersom bilderna inte var barnpornografiska när de togs så har ni inte medverkat till produktionen av barnpornografi. Däremot så är innehavet av detsamma olagligt i nuet, så om ni fortfarande har kvar era alster så kan ni bli dömda för detta.

Det principiella problemet att det är svårt att veta om en är en laglydig medborgare eller ett perverterat avskum kvarstår fortfarande. Huruvida en är det ena eller det andra har viss relevans för ens självbild.

Vad värre är så är det precis lika svårt att veta ifall ens omgivning placerar in sig i endera kategori. Det skulle kunna vara så att den lokala affär en egentligen tycker är lite för dyr men handlar på ändå egentligen inte är den där lokala försörjaren av mat och andra vardagliga nödvändigheter, utan en systematisk och storskalig exploatör av barns långvariga lidande. Detta i och med att många av de tecknade alster de säljer - främst då i genren "manga" - har för vana att innehålla mer eller mindre nakna barn och tonåringar i tvetydiga situationer. Vilket - enligt lagens bokstav - ju är barnpornografi.

Skillnaden mellan lokal försörjare och brutal exploatör ska inte förringas.

Hursomhelst. Jag tror det spektakulära i domslutet har framgått vid det här laget. Mitt råd till er som vill fortsätta hålla er på rätt sida av lagen blir att förstöra alla foton innehållandes personer under arton år, och bränna alla teckningar och målningar som föreställer vad som skulle kunna tänkas vara en person under arton år. Risken för att vara ett perverterat avskum som förtjänar att brinna i helvetet för tid och evighet ökar ju trots allt för varje bild som finns i ens bildarkiv, och det känns i ärlighetens namn inte som den sortens risk som en vanlig medborgare ska behöva ta i sin vardag.

Kom ihåg - en laglydig medborgare är en säker medborgare. Även om det ibland är svårare att följa lagen än annars. -

Revolutionära impulser

Jag sitter och tittar/lyssnar på Al Jazeeras livesändning från revolutionen i Egypten, och det är inte utan att jag känner mig väldigt berörd. Det är detta alla mina tidigare inlägg om vad censur och förtryck leder till handlar om - sätt människor under press, och de kämpar emot. Sätt tillräckligt mycket press på dem, och de blir våldsamma. Sätt väldigt mycket press samtidigt, och väldigt mycket våld inträffar samtidigt.

Det är egentligen ingen stor och djup sanning. Men väl en förbisedd sådan.

Den korta versionen av det som hänt är detta: myndigheterna har (av anledningar som förmodligen kändes rimliga innan allting började) stängt av större delen av internet, och även infört andra svårigheter att använda olika moderna kommunikationsteknologier. Internet, sms, mobiltelefoner - gone. Oanvändbara. Reaktionerna lät inte vänta på sig - ilska, våld, stenkastning, mer våld.

Sätt människor under press, och de kämpar emot.

Detta är ingen överraskande utveckling. Det är den enda och oundvikliga utvecklingen som kan komma från att försöka upprätthålla en stat med auktoritära medel. Om det är någonting historien - antik och än mer modern sådan - har lärt oss så är det att sådana stater går under, och att sådana försök alltid misslyckas.

Alltid. Med stort lidande som följd.

När jag tittar på bilderna och hör ljuden från Egypten - en vanlig kommentar är att det fortfarande inte är bekräftat ifall polisen använder skarp ammunition eller inte - kan jag inte annat än att tänka att vi faktiskt håller på att införa liknande lagar här hemma. Inte en abrupt avstängning av kommunikationen, men väl andra begränsningar av denna - begränsningar och andra inskränkningar som i praktiken utgör begränsningar.

Datalagringsdirektivet utgör ett sådant. När allt en gör med datorer och mobiltelefoner kan bli utsatt för bedömning och - än mer - juridisk dömning, blir allt en gör också någonting värt att tänka på. Det är inte en avstängning av rena egyptiska mått, men det är ändå en effektiv avstängning av ett traditionellt sätt att använda dem. Att ständigt behöva tänka till både en och två gånger innan en gör någonting utgör helt klart en inskränkning i och disciplinering av ens agerande.

FRA - ständig övervakning av det som sker över internet - utgör en inskränkning på liknande sätt, av liknande anledningar. Att veta att det en säger och gör ständigt kan betraktas av någon annan - det påverkar en. Det får en att tänka till. Kan jag verkligen göra, säga, agera så här? Får jag det? Är det kanske bättre att låta bli?

Det finns ett otal andra lagar av samma kaliber, med samma resultat. Det går alltid att motivera varje enskild lag som på något vis försöker få bukt på - och inskränka - människors frihet. Både on- och offline. Den stora frågan är dock när gränsen mellan rimligt och revolt går.

Exemplet Egypten visar klart och tydligt vad som händer när saker går för långt. Det visar det med övertydlighet vad som händer när det går från "rimligt" till "för långt" inom loppet av en väldigt kort tid. Det är svårt att misstolka det som hänt, och svårt att inte ta lärdom.

Nu är frågan - håller Sverige på att övergå från det ena till det andra inom loppet av en lite längre tid?

Frågan är om vi kan komma att säga att det svårt att misstolka det som händer även i Sverige, och om det kommer att vara precis lika svårt att inte ta lärdom av det inte lika övertydliga exemplet Sverige.

Ibland är jag mer orolig än annars. När jag nu tittar på bilderna från Egypten så känner jag att idag är ett sådan dag.

När kommer det lokala Piratpartiet i något annat land att titta på livesändningar från revolutionen i Sverige?

Att sätta exempel

Jag blir glad av att läsa Journalistförbundets kraftfulla och otvetydiga NEJ till datalagringsdirektivet. Det känns en smula som att jag skulle kunna skriva den själv - det är, för att citera Anders, ord och inga visor. Och ytterst välkommet.

Just journalister är den grupp som har mest att förlora på datalagringens införande. Källskyddets garant - att staten inte kan ta eller får försöka ta reda på eventuella källor - omintetgörs på ett närmast nonchalant vis av datalagringens existens. När det utan större besvär går att se ifall en journalist och en person med någonting att berätta befunnit sig på samma plats samtidigt under en längre tid, och ett reportage vars innehåll är mycket misstänkt vad denne någon skulle kunna ha att berätta dyker upp en tid senare - well. Det är inte direkt raketkirurgi eller upphovsrätt att lista ut sambandet.

Det är inte heller den svåraste av mentala övningar att föreställa sig vad en mer brutal statsmakt skulle kunna göra med tillgång till sådan information.

Att detta är demokratiskt förkastligt säger sig självt. Vad värre är så sätter det ett dåligt exempel för resten av världen - västvärlden har sedan några hundra år tillbaka framhävt sig själv som mänsklighetens höjdpunkt, och om det är tillåtet med direkt massövervakning häromkring så borde det inte vara förvånande att det anses vara fullt naturligt även på andra ställen. I Tunisien motiveras exempelvis nätcensur med att om vi kan kombinera det med en demokratisk självbild så kan rimligtvis de också.

Det är lätt att haka på tanken att vi är ett demokratiskt föredöme som världen borde ta efter. Den tilltalar självkänslan, och ger näring till föreställningen om att vi lever i den bästa av alla (möjliga) världar. Och genom att föra fram denna tanke legitimerar vi de mindre demokratiska aspekterna av den stat som håller på att växa fram - särskilt för andra, men än värre för oss själva.

Det är därför bra att Journalistförbundet tar i från tårna och kräver att hela paketet kastas ut på historiens skräphög. Det är helt enkelt inte värdigt ett samhälle som kallar sig demokratiskt - och att det finns de som argumenterar för datalagringen med ökad demokrati som huvudmål borde få magen att vända sig ut och in för alla som kan sin moderna samtidshistoria väl nog för att inse att det har hänt förr.

Den tyska demokratiska republiken var ju trots allt ganska effektiv i att leva ut sina övervakningsambitioner. Inte lika effektiva vi strävar efter att bli, dock.

Journalistförbundet säger nej. Piratpartiet säger nej. Det finns fortfarande plats för fler.

Häng gärna på.

Skamlös självpromovering

Det syns inte för er som läser via RSS, men det går numera att göra en facebookrekommendation av mina inlägg genom en funktionell knapp under mina inlägg. Ett klick - en rekommendation.

Så om ni någonsin läser ett inlägg som ni känner att ni vill dela med er av men ändå inte orkar göra en stor sak av det - nu har ni chansen.

Och om ni råkar känna att hela bloggen är att rekommendera, så går det också.

Såvida ni inte är aktivt allergiska mot Facebook. Ni får gärna flattra i stället. Eller någonting annat - jag tror på er kreativitet.

Cheers!

Fanatiska piratpartister

Ibland kommer jag i kontakt med fanatiker. Inte muslimska sådana, eller ens kristna. Men väl lokala sådana. Som i alla aspekter är fullt rimliga och/eller normala människor, utom ett, där de väger upp resten av sig själva genom att vara onormalt orimliga och orubbligt hålla fast vid sin ståndpunkt tills någonting dör. Ni har säkert minst en sådan i er omgivning - en sådan som, vid minsta omnämnande av ett visst specifikt någonting, går in i debatthyperdrive och sedan inte varvar ner förrän nästa vecka.

Förhoppningsvis är de inte av typen som själva står för detta minsta omnämnande. Det är ingen bra kombination.

En mer specifik inriktning av dessa fanatiker som jag lite då och då kommer i kontakt med anser att Piratpartiet aktivt och aggressivt måste kräva ett omedelbart utträde ur EU, och utgör någon form av sofistikerat maskerade medlöpare om vi inte gör det.

Det är inledningsvis lätt att förstå varför. I alla fall det första. EU är källan till ett otal direktiv som är oförenliga med rättsstatens väsen - Ipred och gänget. Att lämna EU vore således ett enkelt steg i rätt riktning. Det är en enkel orsak->verkan-logik, och enkel logik är ibland den mest övertygande formen.

Piratpartiet säger dock varken bu eller bä om EU, vilket får blodet att koka hetare än brasiliansk samba hos dessa. Argumentet att det ligger utanför våra frågor biter inte; att EU är större än ett litet antal specifika direktiv (med en myriad av blandat positiva och negativa effekter) förstås inte; att vi skulle alienera en stor del av våra aktivister om vi sade antingen bu eller bä gills inte; och den beklämmande omständigheten att ett högljutt korståg mot EU skulle begrava allt det där andra vi sysslar med under den avfärdande och ointressanta rubriken "EU-kritiker" tycks inte finnas.

Det är inte taktiskt att högljutt vare sig hata eller älska EU. Det liksom bara finns där, likt en geologisk formation, och om det ska talas om så bör det helst ske utifrån en mer distanserad ståndpunkt. Det finns, vi är i dess närhet - hur gå vidare utifrån detta?

Det finns ett otal såna här frågor, där Piratpartiet varken säger bu eller bä. Höja eller sänka skatten? Monarki eller republik? Alkoholmonopol eller inte? Friskolor eller inte? Höger eller vänster?

Ett otal frågor, som var och en bringar med sig sina egna fanatiker som anser att just Piratpartiet är det medel som är bäst lämpat för att uppnå deras mål i just denna fråga.

Vilket förstås är smickrande, på sitt sätt, men som politiskt verktyg är pp ett väldigt specialiserat sådant. Om vi ska spinna vidare på verktygsmetaforen så skapades det för att göra en mycket specifik sak, och har ingen anledning att försöka spontanomdesigna sig till att göra någonting annat. Det går att försöka använda det på samma sätt som en hammare, men effekten blir att spikarna kröker sig under hamrandets gång.

Demokrati, rättssäkerhet, personlig integritet och vissheten i att inte behöva vara rädd för staten är målsättningar som kan strävas mot i vilket samhälle som helst. Inom EU, utanför EU; med hög skatt eller låg skatt; med eller utan friskolor; med eller utan ett otal andra saker som det går att diskutera vilt kring. Men vars detaljer inte spelar någon som helst roll när samhället väl blivit odemokratiskt, orättssäkert, opersonligt integritetslöst och tryggt förvissat om att staten är direkt farlig att umgås med.

Vi må säga varken bu eller bä om många saker. Men vi är desto mer talföra om de saker som betyder något i längden.

Fanatikern ser alla problem som spikar, och varje verktyg som en hammare. Vi erkänner att problemen ser olika ut och behöver olika lösningar - och att lösningen på väldigt många problem är att inte försöka använda hydrauliska borrmaskiner som spikislagare.

Månne skulle det kunna kallas fanatisk antifanatism. -

Ordens makt

Ibland mellan föreläsningar brukar jag smita undan från campus för att skaffa mig ett wienerbröd eller tre. Som med så många andra saker jag gör så är inte wienerbrödet målet med dessa exkurser, utan det handlar snarare om att ha en ursäkt för att vara i rörelse i den där dötiden mellan tillfällen. Dessa wienerbrödsluncher är fenomenala tider att tänka på - en är inte stressad på väg till någonting, men det finns inte riktigt tillräckligt med tid att bli uttråkad på.

En hinner, med andra ord, fundera på saker och ting som förtjänar att tänkas på. Det är livskvalitet, i litet format.

Det kanske eller kanske inte är så att många av mina inlägg är resultat av sådana luncher.

En sak jag funderade på senaste gången var huruvida en skulle kunna använda wienerbrödsluncher som pedagogisk metod - som en ursäkt för att få folk i rörelse och interagera socialt rörande ett visst tema, utan att för den skull göra ett helt seminarium av det hela. Få igång lite gruppdynamik, ni vet.

Efter att ha vridit och vänt på tanken en smula så började de oundvikliga inre invändningarna dyka upp. Ni ser, wienerbröd är inte bara gott, de innehåller dessutom gott av saker att vara allergisk mot. Vilket är något av en nackdel när en vill vara pedagogisk med folk som kanske eller kanske inte är allergiska.

Sedan infann sig tanken att folk som av någon anledning (vilken som helst) befinner sig på diet förmodligen också skulle invända (eller känna sig obekväma). Vilket också är något av en nackdel.

Sedan påpekade något hörn av mitt inre att det är närmast statistiskt garanterat att någon i en viss given grupp inte gillar dessa bröd från Wien, och att invändningar lär uppstå från dessa.

Detta pågick ett tag. Motargument följde på motanledning följde på motargument. Det var ganska intressant att se det hela utspela sig, och när det hela väl var sagt och gjort så var wienerbröden sönderskjutna, sönderhackade och - indeed - söndertuggade. Men själva idén att variera sin pedagogiska praxis på små men enkla vis levde kvar.

Det gäller att skilja agnarna från vetet.

Det händer allt för många gånger att bra idéer möter ett omotiverat stort motstånd eftersom de läggs fram med ett godtyckligt men olyckligt ordval. Diskussionen övergår från att handla om den goda idén till att bli en överhettad debatt rörande det där ordet som egentligen spelade en mycket obetydlig roll från början. Det är nästan som att orden har en förmåga att förbanna människor - i dubbel bemärkelse. Uttala besvärjelsen, och se hur diskussionen springer iväg åt något annat håll än att handla om den goda idén.

För det mesta sker det här omedvetet. Att det sker omedvetet är oftast anledningen till att de sker - de deltagande ser mest att diskussionen pågår, och är för mycket mitt uppe i den för att tänka på ordens makt. Och när allt är sagt och gjort så är de flesta på lite sämre humör än när det hela började.

Med tillägget att den där idén numera ses med viss misstänksamhet. Alla började ju bråka senast den fördes på tal, right?

Jag tror det finns en viss poäng i att se skillnad mellan den generella idén och de ordval som råkar användas för att formulera den. Att bedriva undervisning i promenadform fungerade redan för de gamla grekerna; att anse det värdelöst i dagsläget bara för att en inte gillar wienerbröd är lite smått felriktat. Ändå sker sådana missförstånd på tusen platser tusen gånger varje dag.

Sådant manar till eftertanke.

Och till fler wienerbröd. Onekligen.

Realism på riktigt

Det är alltid lite småkul när folk använder "men så är det inte i verkligheten, så lyssna nu på mig" som argumentation. Det får mig att småle varje gång - särskilt när den som använder argumentet märkbart försöker hålla masken och se erfaren ut.

Det finns en lång version av förklaringen till varför, men den korta versionen är att manövern att referera till "verkligheten" egentligen inte har någonting med verkligheten att göra, utan egentligen utgör ett knep för att säga "allt det som tidigare sagts här och nu av min motståndare är irrelevant, och nu tänker jag säga någonting som därför inte behöver kontra de irrelevanser som sagts tidigare". Vilket är en fenomenalt användbar manöver att kunna ta till lite då och då, och då särskilt när en inte vill diskutera med troll, fanatiker, folk som lägger fram relevanta argument och andra irritationsmoment.

Now, i stället för att påpeka att verkligheten är långt mer komplicerad än en uppsättning egenskaper som kan summeras i en lista och sedan jämföras med ett uttalande för att se om de tu överensstämmer eller inte, så vill jag punkta upp ett par inslag av verkligheten som vanligtvis ignoreras av verklighetsargumentets flitigaste användare.

Tre, för att vara exakt.

1. Du kan inte skaka hand med en knytnäve.

Sorry. No can do. Hela gesten förutsätter frånvaron av knytnävar som möter varandra, och det enda sättet att skaka hand ordentligt är att vara ödmjuk nog att tolerera den andres existens. Och beröring. Att braka in med knytnävarna i högsta hugg och de orubbliga argumenten i högsta tonläge omöjliggör i många fall den överenskommelse du önskar uppnå - även och särskilt när denna råkar handla om att du har rätt.

2. Det måste inte vara storskaligt och detaljplanerat för att åstadkomma förändring.

Världen består av människor som gör saker. Exakt vad människor gör bestäms i mångt och mycket vad deras omgivning gör, och förändringar i omgivningen behöver inte alltid vara av typen världskrig för att få människor att förändra sitt beteende. Många gånger räcker det med att nya människor introduceras i sammanhanget för att allting ska förändras från grunden - det stora exemplet då varandes förälskelse.

Med detta i bakhuvudet så blir kritik av små initiativ på basis av att de är små (och därmed verkningslösa i "verkligheten") fenomenalt löjeväckande. En är en större del av sina medmänniskors omgivning än en själv tror, och genom att inse att en är en del av den omgivning som får folk att göra som de gör så kan en också förändra vad de gör. Vanligtvis med mycket små medel - bara det att introducera människor till nya gemenskaper är en förändring av omgivning och handlingsmöjligheter som heter duga.

3. Verkligheten erkänner inga omöjligheter.

Vilket är en oerhört irriterande sak att säga. Ändå - vi skickade upp folk till månen; byggde ett globalt nät som möjliggör omedelbar kommunikation överallt, alltid; lyckades räta ut DNA-spiralen; skapade sociala institutioner för koordineringen av miljontals människor mot gemensamma mål; fick någon att skriva Finnegans Wake (och någon annan att förstå den); och, inte minst, överlevde kalla kriget utan att världen gick under en enda gång.

Att säga att någonting är omöjligt är bara ett symptom på dålig fantasi och bristande verklighetskontakt.

Det är alltid lite småkul när någon använder verkligheten som grund för att avfärda någons argumentation. Det får mig alltid att småle en smula. Det påminner mig nämligen om att världen är tillräckligt stor för att innehålla tillräckligt mycket awesomeness för att räcka två livstider, och att det är fullt möjligt att skapa mer sådan på egen hand.

Nu verkar vara en bra tid att sätta igång med detta. Inte sant?

Magnihasas fulguide till att skaffa fler läsare till sin blogg

Now, fulguider är inte till för att berätta någonting nytt. Om de berättade nya saker så skulle de vara introduktioner, och då företrädesvis dåliga sådana. Och så kan vi inte ha det.

Steg ett till att skaffa fler läsare till sin stackars blogg är förstås att skriva en sådan. Det kan tyckas uppenbart, men halva grejen med driva en blogg består i att få folk att vänta på nästa inlägg. Folk som droppar in en gång är en besökare; du vill ha läsare. Folk som återkommer för att de vet på något slags ungefär vad de kommer att få.

Sådana som förstår de interna skämten tredje gången de drabbas av dem. Som var där första gången.

So. Hur göra, i enkel interiktigtpunktform men ändå kortfattat?

Steg två är att skriva inlägg tillräckligt ofta för att det ska finnas nytt tllräckligt många gånger för att människor ska känna det värt att komma tillbaka. Femtio gånger om dagen är lite för mycket; fem gånger om året lite för lite. ge dig själv lite nyhetsvärde, men bli inte en spammare på kuppen.

Steg tre är att skriva lagom långt. Vissa ämnen förtjänar tre tusen ord långa utläggningar för att göra det första intrycket någon slags rättvsia, men sedan Marcel gjorde sin grej så har folk tröttnat på långa beskrivningar av vardagligheten. Andra intryck kan bäst sammanfattas i fem ord, men det blir inte riktigt ett läsvärt inlägg av detta.

Skriv därför med generella drag och svepande handrörelser. Ty mer får inte plats på de 375 ord en kommer undan med innan en blir långrandig. Använd dock många olika ord - Google gillar ordrikedom, så längre denna befinner sig i något så när grammatiskt korrekta former.

Steg fyra är att ha någon slags inriktning. Renässansmänniskan dog, och i och med antingen specialiseringen i den sociala arbetsdelningen (eller den epidemiska utbredningen av koncentrationssvårigheter) så blir samtida läsare förvirrade när ämnesvalen hoppar från narvalars anatomi till de subtilare nyanserna av Yttre Mongoliets utrikespolitiska manövrar.

Tricket är således att välja någon slags övergripande tema och hålla sig till det. Även om det är så vagt att det kan inkludera närmast vad som helst.

Steg fem är att länka upp saker. De flesta nyhetssidor har numera någon slags "dessa bloggare länkar hit"-ruta (se exempel till höger) nära sina artiklar, och att dyka upp där drar mer folk än att inte göra det. När en dykt upp ett antal gånger så känner folk igen en, och när de droppat in tillräckligt mågna gånger för att veta att en för det mesta skriver lagom långa inlägg så tenderar de att fortsätta göra det.

För att hamna där måste en ibland pinga Twingly och/eller Nyligen. Ungefär en gång efter varje publicering, tills de lär sig ens publiceringsschema.

Steg sex är att bli vän med Knuff. En får oerhört många läsare gratis av att snubbla in på deras top 50-lista; för det mesta folk som tror att en skriver bra bara för att en har många som länkar till ens lagom långa, lagom frekventa inlägg. Vilket kanske eller kanske inte är sant - de kommer i vilket fall.

Steg sju är att länka till människor. Eller, som de också kallar sig, bloggare. De har vanligtvis också såna där "dessa bloggare länkar hit"-rutor, och såvida de inte är trötta på livet så hoppar de (och ibland deras läsare) in på alla länkar som hamnar där. Efter att ha dykt upp några gånger så händer samma sak som ovan - folk känner igen en, och till sist blir en en del av deras vardag.

Såvida inte det enda du skriver är hur dåliga de är. Det är tvärtemot huvudtesen i nästa steg, och dessutom en smula onödigt. Dålig stämning gynnar ingen.

Steg åtta är att lära känna människor, och genom dem deras nätverk. Ingenting bringar in fler läsare än andra människor som pratar om en - att skryta fungerar till en viss gräns, men det finns markanta synergieffekter av att outsourca skrytandet. Inte bara blir det mer tid över att skriva sina lagom långa lagom frekventa inlägg - det dyker dessutom in fler besökare än om en skulle tjata på sina vänner om sin awesomeness.

Steg nio är att tjata på sina vänner om sin awesomeness. Detta då genom skamlös självpromovering via Facebook, Twitter eller vad som helst. Gärna automagisk sådan, så att varje nytt inlägg du publicerar blir en påminnelse om att - hey, jag finns, känn min awesomeness!

Steg tio är att bli vän med någon grupp av människor. Om en skriver massor av positiva inlägg om exempelvis Piratpartiet eller Socialdemokraterna så kommer deras läsare per automagik; detsamma gäller för väldigt många andra grupper. Vänlighet lönar sig. Särskilt om en lyckas prata sig in på exempelvis Live eller Netroots.

Även om du kanske inte vill bli vänlig med diametralt motsatta grupperingar - exempelvis feministiska antirasister och nynazismens frontfigurer - samtidigt. Just saying.

Steg elva är att vara envis som, well, någonting envist. Det här med att bygga förväntan inför nästa inlägg är någonting som tar åratal att göra ordentligt, så om det är snabb uppmärksamhet du vill ha så är det skrivna ordet publicerat i digitalt format kanske lite för långsamt för dig. Om du däremot har några år över så är det dock ett fenomenalt sätt att göra dig till ett hushållsnamn hos folk du inte känner.

Nu kanske någon frågar sig om det inte ligger mer bakom det här med att få många läsare än att skriva lagom långt lagom frekvent lagom länge. Varpå jag säger att ja, jo, förvisso, men det är en annan slags guide som  numera är uppe i nio delar, och som mer i detalj går in på varför vissa bloggare får ohemult många läsare medan andra, ah, inte får det.

Still. Det gäller att börja någonstans, inte sant?

Troll, kritik och optimism

Det finns människor som aldrig blir nöjda. Ever. De finner alltid någonting att påpeka, gnälla, kritisera och angripa på. Det spelar ingen roll vad det är - det är alltid något. Om en säger att himmelen är blå så påpekar de att det är mulet; om en säger att uppåt är en riktning så kontrar de med att jorden är rund (och en smärre utläggning om absoluta vs relativa riktningar); om en säger att bilder på kattungar är söta så är de allergiska; om gud själv stiger ner och använder tusen koreograferade änglakörer för att markera den inneboende och ovedersägliga Rättheten i någonting så är det fortfarande fel på detta något.

De som kom på uttrycket att det är omöjligt att göra alla nöjda tänkte specifikt på dessa människor. Att världen är fruktansvärt stor och innehåller tusentals diametralt motsatta åsikter om precis allt är en semantisk bonus som någon annan kom på efter några år.

Dessa människor har som grundinställning att världen är fel och att skapelsen var ett misstag. Motivering överflödig.

I mer politiska sammanhang så är denna personlighetstyp institutionaliserad, både i och med att det finns en uttalad opposition, och i hela grejen mer att de olika partierna gnabbas med varandra. Att ständigt, alltid, konsekvent och utan nåd hitta någon slags punkt att kritisera rörande allt som läggs fram hör till - även om det bara handlar om småsaker som att det är för sent eller för lite. Det blir i längden lite småmärkligt att inte kritisera sina motståndare - det ingår i hela grejen. På ett respektfullt vis, förstås.

Dessa människor har alla möjligheter att stortrivas i ett sådant sammanhang. Så länge de inte tittar allt för länge på det egna lagets agenda, och inser att den är lika fel som allt annat. Vilket de ibland gör, till partikollegornas stora förtret.

Utanför det politiska, däremot, så är dessa delgivare av kritik inte lika trivsamma. De brukar ofta användas som typexempel på dysfunktionella förhållanden, där den ena partens självbild och -förtroende sakta men långsamt omintetgörs av den andres outsinliga och evinnerliga kritik av allt som görs, inte görs, görs för fort långsamt mycket lite hårt mjukt ofta sällan alls inte - och sen några omständigheter av fel till, tills budskapet att en är värdelös och felaktig går in i ryggmärgen.

De som gör detta medvetet - inom och utom förhållanden - är fjorton nyanser av destruktiva, och borde reformeras eller avlägsnas innan någonting dör.

De som gör detta omedvetet är en svårare nöt. De tror vanligtvis att de gör en bra sak - för in lite realism i diskussionen, försöker ta ner saker på jorden, sunt förnuft, se saken ur många vinklar, bygga beredskap. Vilket gör det problematiskt att hantera dem - det är alltid svårt att avråda någon från att förstöra stämningen, bringa tvivel till folks beslutsamhet och underminera viljan att fortsätta när denne tror att den aktivt gör motsatsen genom sitt konstanta kritiserande.

Ändå måste de hanteras. Inget förstör en bra idé effektivare än någon som brakar in och redan från ruta ett kritiserar sönder helheten på grund av en liten fjuttdetalj som kommer att tänkas på när den blir relevant. Det säger sig självt att det blir svårt att göra bra saker i närvaron av någon vars enda livsuppgift är att omedelbart leverera sådan kritik närhelst någon öppnar munnen.

Eller, i brist på annat, när någon inte gör det.

Den stora frågan är hur dessa omedvetna personer ska behandlas. Ska omedvetenheten vara en anledning eller en ursäkt? En anledning är någonting som kan och/eller ska göras någonting åt - antingen i symptomlindrande eller i orsaksminimerande syfte. En ursäkt är ett tillfälligt tillstånd som försvinner till nästa gång, och som därför kan tolereras en kortare stund..

Det en inte ska göra är att behandla det hela som en yttrandefrihetsfråga. Gruppdynamik är känsliga saker, och det krävs inte mycket för att åstadkomma konflikt när omotiverad och ospecificerad kritik framförs. Den absolut vanligaste fortsättningen en okynneskritiker kommer med när konflikten väl är ett faktum och gruppen börjat gadda ihop sig - är att säga någonting i stil med "har inte jag rätt att yttra mig, va va va? Så mycket för vår fina gemenskap!".

Att vandra ner för den diskussionsgången tar massor av energi, och hur mycket gruppen än gaddar ihop sig och misslyckas med att förmedla att vatten företrädesvis är vått - så slutar det bara med att alla blir arga och glömmer bort det där andra de höll på med. Särskilt som det hela tenderar att börja med någon liten detalj som ingen tyckte var viktig till att börja med.

Gruppens första impuls är att försvara sin fina gemenskap. Att ifrågasätta denna är ett garanterat sätt att skapa konflikt. Varje gång.

Ni har förmodligen sett detta inträffa på ett otal fora på internet. Eller i en chatt. Eller på twitter. Eller, med ojämnare mellanrum, på bloggar. Det är väldigt vanligt på internätet, där det mentala avståndet mellan tanke och handling är lite kortare än när mottagaren står och stirrar på ens tvekande ansiktsuttryck.

Den stora problematiken blir att skilja mellan legitim kritik och okynneskritik. Jag tror på att fria snarare än fälla, och att sakligt bemöta det som sägs så länge alla tycks vara med i samma diskussion. När en dock över tid märker att samma människa konsekvent sätter sin prägel på pågående diskussioner genom att de totalkraschar med hens intåg - well. En kan alltid hoppas att de inte vet vad de gör, och kan talas till rätta.

Att åstadkomma förändring är svårt även under de mest gynnsamma av omständigheter. Det finns därför ingen anledning att göra det svårare än det behöver vara, och därmed inte heller någon anledning att bry sig om okynneskritikerna när det enda de har att komma med är ett stort "blöööööööö".

Livet är lite för kort för att låta andra negga bort det.

Ett nästan nytt år ligger framför oss. Mitt lagom vältajmade nyårslöfte blir att göra någonting fenomenalt awesome av detta. Vad sägs om att haka på?

Att sätta vardagen på undantag

Som student lär en sig den ädla konsten att sätta vardagen på undantag för en stund. Det handlar mestadels om att säga nej till saker och ting för att det är tentor i antågande som en behöver läsa inför, och att det då inte riktigt fungerar att vara överdrivet social sju dagar i veckan. Eller, än värre, hemtentor av modell större, där det inte är av ren artighet de givit den stackars studenten en vecka att göra den.

Now, det finns ett antal saker vi gör till vardags av ren automatik. För det mesta fyller dessa saker upp tillräckligt mycket tid för att vi ska undra varför dagarna är så korta - tevetittande är exemplet par excellence på detta. Att sätta vardagen på undantag innebär att en inte utför dessa saker, till förmån för någonting annat.

På sistone har jag gjort detta i två avseenden, vilket märkts i en minskad frekvens på inläggen härifrån. Det första var när min stackars datorsak började ryka och gav mig en vecka i offline-läge. Vilket då är att sätta vardagen på undantag ganska rejält i dessa internetbaserade tider - även om jag utan större problem hade kunnat bänka mig i en datorsal någonstans på campus.

Det andra handlar om min MKV-uppsats, som numera behandlas av mina opponenter inför opponeringen på fredag. Skrivandet av denna - uppsatsen, alltså - har varit ungefär det enda jag gjort den här sidan nyår, Allt det där andra som jag brukar göra har lämnats ogjort, eller gjorts med lite mindre energi än vanligt.

Det hör till. Det är så en sätter vardagen på undantag - genom att inte göra samma saker som en brukar göra på samma sätt som en brukar göra dem.

Ibland sätts dock vardagen på undantag, vare sig en vill det eller inte. Just nu skriker löpsedlarna om Eva, 51, och varje detalj av spaningsarbetet får en grundlig medial uppmärksamhet. I och med att jag är en retorikstudent så var hen en närvaro i min utbildning, och vi hälsade i korridorerna lite då och då.

Det är sådant som får en att fundera på hur lite som krävs för att saker ska förändras, och hur fort det kan gå.

(Foto: Anshu)

Ingenting varar för evigt. Inte ens vardagen. Ibland för att en behöver en paus. Ibland för att den inte ger en något val.

Nu kallar framtiden. Inte minst för att min roll som mindre funktionär numera är uppgraderad till en roll som lite större funktionär.

Det är inte utan att jag redan nu undrar vilka slags vardagar som kommer att sättas på undantag framöver. Ty vad är framtiden om inte hotet och löftet om att saker och ting kommer att sättas på undantag tills de förändras?

Det kritiska ögonblicket

Piratpartiet har varit i fokus i några dagar nu, på grund av det plötsliga partiledarbytet. Analyser, lyckönskningar, dödförklaringar och axelryckningar har haglat in från både höger och vänster, och det har varit intressant att beskåda de olika former av kritik som förekommit. Jag har säkert sagt det förut, men vad en än gör så kommer det alltid någon och kritiserar detta å det grövsta - och så även i det här fallet.

Vi skulle kunna sammanfatta kritiken i fyra kategorier, med tillhörande mellanlägen.

En av de sällsyntare former av kritik är den nyanserade sorten, som bygger sina påpekanden på specifika grunder och konkreta observationer - och dessutom gör ett försök att dubbelkolla rimligheten i det hela. Detta gäller både de som är positiva och de som inte är det - sällsyntheten, alltså. Att den metodologiska approachen gäller för de som tar den metodologiska approachen känns lite overkill att påpeka.

Desto vanligare är den välvilliga men skeptiska kritiken från avstånd. De flesta lyckönskningar kvalar in här - med en glimt av hopp inför framtiden, men med en sund skepsis inbakad. Saker kan - och hoppet lever för att - bli bättre, och borde bli det eftersom partiet fyller en viktig funktion i den samtida politiska debatten. Dock borde det tänkas på x, y och z...

Ännu vanligare är den ovälvilliga och skeptiska kritiken, som inte ser någon större förhoppning och som inte heller ser några större hinder för att berätta för världen om att de inte ser någon större förhoppning med det hela. Eventuella förändringar till trots; inställningen är redan från början att serverhallen är full men ingen är hemma, och att fixa de läckande rören i bakgrunden verkar mest vara en kosmetisk förbättring av ett sjunkande skepp utan giltig försäkring.

Lite ovanligare - men desto högljuddare - är de som aktivt anser att Piratpartiet består av illvilliga anarkisttjuvar som hellre vill upphäva det globala kapitalistiska systemet i en blodig och utdragen revolution intill sista man - än göra rätt för sig genom att betala för sina piratkopierade mästerverk. Eller någon variant på temat att pirater är genuint och genomgående samhällsfarliga och borde motarbetas vad de än säger. Allt som sägs kan, ska och måste användas mot dem.

Det vore trevligt att kunna säga att den fjärde kategorin är ett påhittat och överdrivet försök att vinna sympati, men, well.

(Foto: Jon Jordan)

Så. Fyra sorters kritik. Med tillhörande mellanlägen. Vad ska en med vetskapen om dessa till?

Tja, du kanske eller kanske inte finner dig i ett läge där du känner dig manad att kritisera saker lite då och då. När du som minst anar det anfaller impulsen att göra ett kritiskt utfall mot någonting -

Problemet är att du numera känner till att den här impulsen anfaller lite då och då, och därmed kan välja om du vill agera på den eller inte. Och eftersom du också känner till att det finns olika sorters kritik - med större eller mindre grad av vänlighet och konstruktivitet - så ställs du även inför valet att vara mer eller mindre vänligt och, viktigare, mer eller mindre konstruktiv.

Och när nu detta val infinner sig så försvinner hela möjligheten att ursäkta sig med att en bara skrev som en skrev. Du VET att du valde att skriva ovänligt och okonstruktivt, och måste därför stå för det valet som den medvetna och självständigt agerande varelse du är.

Du vet vad du gör när du gör det du gör, och såvida du inte trivs med att vara ett diskursetiskt barn så är ditt enda alternativ att acceptera detta och leva med det. Du håller i pennan, inte tvärtom.

Alternativet är att inte veta vad en gör. Och vem vill läsa någonting skrivet av någon som inte vet vad hen skriver?

Eller så var det 2010

Det var den bästa av tider. Det var den värsta av tider.

Eller så var det 2010.

Grejen med att blicka tillbaka på det som har varit är att det alltid sker i skönlitterär eller poetisk form, och även om dessa är fenomenala former för att förmedla stora och komplicerade tankegångar i en koncentrerad form på ett sådant sätt att folk faktiskt lyssnar (vilket är något av ett plus), så utgör de ändå förenklingar av det som skett. Berättelser utgår alltid från någon slags person som berättar, och det som har varit tenderar att vara en smula som schack - alla deltagare gäller samtidigt.

Ett trick för att komma ut ur denna postmoderna fälla är förstås att bara säga att det hela handlar om en själv och sedan köra på det. Det är legitimt, och om en ska skriva utifrån en subjektiv ståndpunkt så är ens egen ett rätt bra val.

Nu är förstås postmodernismen en extremt brutal kritikgenerator, och lovar att leverera en bitande kritik av vad än en lägger fram, så dess främsta läxa är att det bästa sättet att ta sig framåt är att göra det med självförtroende. Vad en än gör så kommer det alltid att komma någon som säger åt en att en gjort förton fel, och dessutom monterat allting bakofram, och det enda sättet att få någonting gjort är att göra det ändå.

Eller dra folk i öronen och be dem göra det bättre själv. De som inte blir livrädda av att plötsligt ha ont i örat har potential att bli vänner för livet.

Sådant lär en sig under dessa märkliga tider. Som var den bästa av tider, och den värsta av tider.

Eller så var det 2010.

(Foto: CLUC)

Om det är någonting som hänt under årets gång så är det att jag stigit ut ur elfenbenstornet. Jag hittar fortfarande i många av dess mer obskyra tillhåll, men när jag väl är där så är det i egenskap av besökare snarare än som invånare.

Vilket, förvisso, är någonting jag märker av mer än någon annan. En människa tenderar att se likadan ut hur hen än ser på världen - det inre har inte nödvändigtvis något med det yttre att göra, hypen kring det första intrycket till trots.

Detta i kombination med att allting gäller samtidigt leder mig till att tro att det pågår en hel del liknande förändringar där ute i världen utan att jag egentligen märker det. Medan jag går omkring och lever ut mitt individuella drama, med alla dess tusen subtila undertoner och komplicerade mellanlägen och ständiga nostalgiska referenser till en tid som aldrig riktigt fanns när den väl var, - så gör alla andra det också.

En skulle kunna låta sig luras av att en lyckas umgås med andra relativt likadant över tid - det faktum att ens sociala umgängesformer är och förblir sig själva borde tala för att dess deltagare också gör det. Grejen är dock att det inte finns någonting sådant som en direkt relation till andra människor, och att allting måste medieras genom, well, någonting. Vanligtvis kommunikation. Och kommunikation följer av materiell nödvändighet andra regler än psykets inre vinklar och vrår - och tenderar att på grund av dessa regler stabilisera sig i vissa former.

Det är inte nödvändigt att uppfinna ett hjul när saker rullar; det är inte nödvändigt att innovera ny kommunikation när den befintliga redan gör någon slags susning.

Så vi går omkring och tar kommunikation och varandra för givet. Inte direkt för att vi inte bryr oss, utan för att de former som mellanmänsklighet tar aktivt uppmanar en att göra det. Det finns ett visst antal sätt att ha ett samtal, att ta en fika, att rulla runt i halmen, och när det väl visat sig att vissa sätt fungerar bättre än andra så håller en sig till dem.

Vanans makt ligger i dess konstanta anfall och infall.

Anledningen till att konstnärer så sällan gör någonting självklart numera ligger i just detta. Att göra någonting självklart är att konformera till de etablerade reglerna för socialt umgänge, och som sådant säger det ingenting - eller, rättare, det ger en ingen ursäkt att säga någonting om det, säga någonting nytt. Det är först när en stöter på någonting som lämnar en förbluffad och mållös som möjligheten till reell kommunikation uppstår -

Resten är bara teater.

Så medan jag går omkring och blir någonting annat än en akademiker, går ungefär alla andra också omkring och genomgår liknande inre utvecklingar. Och under tiden spelar vi teater för varandra, med små avbrott lite då och då där vi kanske eller kanske inte tar möjligheten att försöka spela oss själva.

Sådant lär en sig under dessa märkliga tider. Som var den bästa av tider, och den värsta av tider.

Även om de varit igång lite längre än bara 2010.

(Foto: tjschloss)

Egentligen behöver året inte summeras; det ligger liksom redan och väntar på att någon ska ge sig i kast med de 375 inlägg under rubriken "2010" som lurar till höger. Varje inlägg är en liten minisummering av det som pågick just där och då.

Det saknar förstås hela momentet av någon som blickar tillbaka på sig själv och reflekterar över den tid som flytt, men jag tror vi redan lyckats få med det momentet. Och möjligtvis är det det hela året handlat om, egentligen - att blicka hit, dit, framåt, bakåt och månne en smula i sidled också. Och reflektera.

Möjligtvis kommer nu någon att vilja påpeka att jag skrivit det här inlägget fel, att jag monterat delarna bakofram, och att riktiga årssummeringar egentligen ser både annorlunda och bättre ut. Jag hoppas denne har stretchat öronmusklerna.

Ty det är lite det som är meningen med att skriva en årssammanfattning som inte är en årssammanfattning men som ändå är en årssammanfattning. Att dra folk i örat och ge dem en möjlighet att bli mållösa

De som alltid vet vad de ska säga har lyckats med konststycket att bli bra på att spela sina roller. Deras livssituation ställer dem inför en rad förväntningar som de uppfyller genom att rollspela; frågan är om den som aldrig blir mållös någonsin lyckas med det där märkliga det innebär att för en gångs skull vara så där subtilt och komplicerat mänsklig som en bara kan vara när orden inte riktigt räcker till.

Det är när orden inte räcker till som vi måste skriva våra egna repliker.

Så nu kan vi lägga 2010 till handlingarna och skriva - inte 2011. Men väl någonting nytt.

Gott nytt år.