Flykten från ekokammaren

Bor du i en ekokammare? Och är du en del i upprätthållandet av en sådan, utan att tänka på det?

Ett av de bloggögonblick jag minns mest är när Annarkia i lätt förklädd ångest konstaterar att grannen är en ovetande kugge i ekokammarmaskineriet, som bara spottar ur sig betryggande fraser från rundgångens senaste inkarnation. Det är en kort passus, men den slänger ändå in en i brutala tankegångar om det här med falskt medvetande och maximen om att inte lita helt på vad en tänker.

Det är sånt som får en att ifrågasätta saker, onekligen. Saker som - säger jag verkligen någonting nytt, eller upprepar jag bara det mantra som min omedelbara sociala omgivning råkar vara förtjust i just nu?

Det finns ett par knep en kan använda för att försöka ta reda på detta. Och som tur är så behövs inga fancy begrepp för att göra detta - bara lite självrannsakan, förmågan att distansera sig från sina egna texter och en smula ärlighet. Och tre frågeställningar för att hjälpa dessa på traven. Here goes.

1. Var får jag allt ifrån?

Om du läser dina tidigare texter och ser att impulsen för de flesta kommer från andra bloggare eller från DN-artiklar som handlar om saker dessa tenderar att blogga om - ring en varningsklocka. Om du begränsat dig till ett snävt urval av inspiratörer och källor så finns det en risk att du deltar i ett ekokammarbeteende. Särskilt om det visar sig att dina inlägg tenderar att handla om samma saker gång på gång, från samma källor och med ungefär samma poäng.

Now, det är förstås oundvikligt att en upprepar sig och återkommer till sina intresseområden. Men det finns en gradskillnad mellan att ha ett intresse för någonting och att reflexmässigt skriva det som ögonblicket dikterar vara det behövliga. Och belöningarna för att göra det senare är precis så stora att det förra utan vidare kan användas som svepskäl för att skriva den där notisen om att ens bloggkamrater skrivit inlägg idag också. Eftersom de skriver om så intressanta saker.

Om du vill ta dig ur detta - skriv från källor som garanterat inte kommer att användas spontant av dina kollegor. Gå till biblioteket och låna en obskyr bok - Bourdieu, Foucault, Zizek, Arre - och skriv någonting om en passus ur denna. Eller skriv om någonting du varit med om och som återkommer i dina tankar.

Nyckeln ligger i att använda utgångspunkter som ligger utanför ekokammarens omfattning. Genom att tillföra någonting nytt så förändrar du den mentala akustiken en smula, och påminner dina läsare om att världen är större än vad Ekot antyder.

2. Skriver jag verkligen om saker som intresserar mig?

Titta på dina senaste inlägg. Titta på de du skrev för en månad sedan, två månader, tre. Är de fortfarande intressanta, eller glömde du bort dem efter en vecka? Eller, än värre, har de börjat flyta samman till en enda grå sörja av inlägg som liknar varandra lite för mycket för att vara minnesvärda?

Den största indikatorn på att en skriver ur intressets hjärta är ifall en kan titta tillbaka på sin backlogg och känna att - damn, jag skulle kunna skriva det här inlägget igen! Så fort jag läst klart det! Igen!

Om du däremot känner att det är lite träigt att läsa om hur opinionsmätningarna för det ena laget flyttade sig en smula, eller om hur ett uttalande i en partiledardebatt kan tolkas, eller någonting annat som var aktuellt för stunden - tänk då på att om du tycker att dina inlägg är träiga i efterhand så tycker förmodligen dina läsare det också. Då såväl som nu.

Och om du skriver träiga inlägg som inte ens du finner intressanta - i vems intresse skriver du då?

3. Kan jag prata om det här med min mamma?

Det finns ett närmast bombsäkert sätt att skala bort all jargong, alla ideologiska övertoner och alla märkligheter som bara tas för givna i ens vardag, och det är att försöka förklara vad en gör för sina föräldrar. (Eller, för den delen, andra personer som känner en tillräckligt väl för att veta vem en var och vem en är under ytan.) Om det visar sig att det är omöjligt att förklara eftersom en uttalad eller outtalad premiss inte går att förmedla - wham!

Ekokammarens främsta beståndsdelar är saker som bara tas för givna utan att egentligen förklaras. De bara är, ungefär som att himlen tenderar att vara blå, och allting annat baserar sig på dessa grundantaganden. Och det bästa sättet att upptäcka dessa är att diskutera med folk som helt enkelt inte känner till att de finns.

Den stora svårigheten ligger i att inte göra en konlikt av det hela. Det är väldigt frestande att försöka övertyga sina testpersoner om att jorden är lite rundare idag än igår, och att ta deras ofrånkomliga ovilja att ta en på orden som en utmaning/förolämpning.

Gör inte det. Don't be that guy.

0. Självrannsakan, självdistans och en smula ödmjukhet.

Ekokammare är trygga platser att befinna sig i. En känner till reglerna, vet vilka aktörerna är och behöver på det stora hela inte tänka allt för mycket på vad en gör. De är också farliga platser, i och med att en helt plötsligt kan upptäcka sig tycka saker som en egentligen inte riktigt håller med om. Som bara kom som en del av paketet, samtidigt med den där gemenskapen kring de där sakerna en faktiskt tycker. Uppmaningen till ideologisk renhet ligger alltid lite närmare till hands än den borde.

Tryggheten kommer med ett pris. Särskilt när det handlar om större organisationer, där institutioner brukar leva kvar av ren social tröghet.

Det är därför viktigt att rannsaka sig själv lite då och då, försöka se sig själv från lite längre avstånd än vanligt och vara ödmjuk inför det en ser. Det skulle nämligen kunna hända att en förvandlats till gemenskapens stereotyp 1A, utan att märka det under förvandlingens gång.

Så. Bor du i en ekokammare? Och är du en del i upprätthållandet av en sådan, utan att tänka på det?

Sociala medier, socialare strategier

Ni kanske eller kanske inte börjat höra buzzet om det hela, men Google utropade ungefär nyss att de öppnat upp pages för allmänheten på Google+. Vilket är någonting som får mig att tänka att företag, organisationer och populära personligheter febrilt kastat sig över sina strategier för sociala medier i akt och mening att anpassa sig till denna nya omständighet.

Vilket onekligen får en att fråga sig - vad fanken är en strategi för sociala medier?

Det låter onekligen som något av ett buzzword. Sånt där som säljare av olika slag säger för att få någonting att verka mer intressant och avancerat än det egentligen är. Särskilt om en lägger till andra, liknande ord, som så här: "Vi erbjuder en heltäckande strategisk lösning för sociala medier, utformad för att maximera impact och etablera företagets varumärke som en självklar del av kundernas digitala vardag".

Det skulle kunna användas så. Men orka. En ros är en ros är en ros, ord ord ord till trots.

Det enklare svaret på frågan om vad en strategi för sociala medier är,  är samtidigt svaret på annan en fråga, nämligen "vad händer när någon skriver till oss på twitter/facebook/whatever?".

Ryggmärgsreflexen är att säga att någon svarar på det folk skriver. Det verkar vara ett rimligt förfarande - hela grejen med att finnas online är ju för att folk ska kunna ställa frågor och få svar på dem, trots allt. Ibland uppmuntrande svar som bekräftar att en bryr sig, ibland tekniska svar som löser praktiska problem som uppstått.

Strategidelen kommer in när en bestämmer vem som ska svara. Eller vad en ska göra när det kommer in en fråga som en inte riktigt har svaret på. Eller vad en ska göra för att väcka folks intresse så att de över huvud taget bryr sig om att fråga om saker. Eller vad en ska göra när folk är skitförbannade och skriver att de vill dränka ens barn i kokande olja. Eller -

Om en har svar på dessa frågor och vet på tre ungefär vad en ska göra när saker händer, så har ens organisation en strategi. Simple as that.

Nu finns det förstås aspekter och nyanser och varianter, men the general gist of it är att ha en plan och hålla sig till den. Vilket är långt mindre avancerat än det låter - särskilt om en gör bra saker även utanför de sociala mediernas värld och kan ha som plan att berätta om dem med lagom jämna mellanrum.

Låt inte allt det där säljsnacket med alla dess många svåra ord lura dig. Det är - precis som med antropologernas språkbruk - bara ett sätt för de redan frälsta att känna igen varandra ute i det vilda. Och att ha en strategi för vem som svarar hur på ansiktsboken är inte mer komplicerat än att ha en för vem som svarar hur på gammal hederlig kuvertspost.

Men låt inte heller kritikerna övertyga dig om att det inte behövs någon strategi, och att allt blir fenomenalt av sig självt. Det blir så jobbigt när en upptäcker att de inte gör det, och att ens sida på ansiktsboken är full av obesvarad kritik mot företaget - eftersom alla anställda anser att det är någon annans jobb att försöka besvara den. Eller, ännu värre, att som nödlösning ge praktikanten den omöjliga uppgiften att besvara en massa frågor - utan att ge denne tillgång till den info som behövs för att kunna besvara dem.

Det finns både strategiska och taktiska skäl att försöka undvika detta. Särskilt för de kunder som får intetsägande svar på sina frågeställningar.

Now, jag vet inte riktigt hur jag ska använda min sida på Google+ än, men om du råkar befinna dig i närheten av den så får du gärna ge den ett +1 om du vill. Så får vi se vad som utvecklas ur det hela - förhoppningsvis en lika dynamisk backstagezon som på ansiktsboken.

Den som lever får se.

(.~~~~~~

Det finns inga anonyma partier

Kommer ni ihåg historien om Gamex och hur de råkade bestämma sig för att porta Piratpartiet två dagar innan deras stora gamermässa sparkade igång? Ni vet, den som genererade massor av press och som på det stora hela genererade mer god PR för Piratpartiet än vad aktivisterna förmodligen hade lyckats åstadkomma genom att, well, aktivista på mässan?

Det var en rätt bra deal, och mer än en person har under ytterst inofficiella former tackat Björn för hens uppvisning i dubbeltänkandets bravader.

Fortsättningen på historien är att Anonymous hörde talas om det hela, och i sedvanlig reflexmässig ordning sparkade igång opGamex. Dvs en manöver som syftade till att göra det omöjligt att besöka Gamex hemsida - vi kan för enkelhets skull kalla det att hacka den.

Vilket, som ni kanske anar, inte riktigt genererade de svallvågor av glädje, välvilja och tacksamhet som förmodligen förväntades. Snarare suckar och utrop av typen - "guys, seriously? Vi försöker göra ett jobb här, och ni hjälper inte."

Ni vet känslan av att sitta på bio och titta på en episk scen, bara för att få det hela förstört av att den som sitter bakom en ringer sin mamma precis när det blir som bäst?

Den känslan.

Eller, för att uttrycka det annorlunda: det är inte riktigt den sortens konkurrens vi behöver. Att fler aktörer gör insteg i den internetpolitiska arenan för att delge sin åsikt är bara bra - det är för att stimulera just den diskussionen som Piratpartiet finns, trots allt. I längden är förhoppningen att det inte ska vara nödvändigt med ett parti eftersom alla är pirater ändå, och om folk går omkring och är mer pirater än PP så är det bara ett steg i rätt riktning.

Att någon tar på sig en pirathatt och vrålar "YARR" medan de okynneshackar folk är motsatsen till detta.

Now, en av de grundläggande skillnaderna mellan Piratpartiet och Anonymous är att det förra har en inbyggd tilltro till den reellt existerande demokratin. Det ingår i hela paketet med att vara ett parti - ett parti är per default för en reformistisk politisk linje, med inomparlamentariska metoder som redskap för att uppnå sina mål. (Att dessa mål kan uppfattas som nästintill synonyma med revolutionärernas mål säger mer om uppfattarna än om målsättningarna.)

Anonymous, däremot, har inte samma inbyggda tilltro till den rådande ordningen. Och bryr sig sålunda mindre om hela den komplicerade process det innebär att få någonting gjort inom det parlamentariska systemet. Vilket onekligen är en nyttig påminnelse om att, EY, verkligheten är mer/större än statens byråkrati. Men det tenderar också att utmynna i ett krav på allt, och det nu. Hur läget än råkar se ut.

Så. Gamex får sitt ryck och portar Piratpartiet, som svarar genom att ta tillvara på uppmärksamheten - vilket är precis vad ett politiskt parti ska och måste göra i den samtida reellt existerande demokratin. Och strax efteråt kommer Anonymous och gör sin grej - som i all sin strategiska blindhet inte gynnar någon annan än den som vill sätta dit de där kriminella fildelarna innan de slår till igen.

Nåväl.

Det genererade i alla fall ett tillfälle att skriva ett inlägg om skillnaden mellan det ena och det andra. Alltid något.

Att skicka kunskapens frukt med posten

Jag får frågor om vad moderniteten är för något, egentligen. Att kalla den för ett system av konsekvent upprepade clownerier är månne pedagogiskt effektivt, men det hjälper liksom inte när tentafrågan "vad är moderniteten?" dyker upp.

Så, moderniteten. Vad är det för något, egentligen?

Tänk tillbaka till den gamla tiden. Saker och ting var väldigt mycket enklare då. Särskilt om en ville säga någonting till någon - vanligtvis var det bara att gå till vederbörande och säga det. Alla viktiga personer i ens liv bodde inom gångavstånd från en själv, och under sådana förhållanden behövs inga överdrivet komplicerade system för att prata med folk.

Och de få tillfällen en behöver företa en längre resa innan en hinner säga hejdå, så är det bara att skriva en lapp och be första bästa person att ge den till Patri. Alla känner alla, trots allt, och mer formella instruktioner än så behövs inte.

Det var enklare tider, onekligen.

Now, det som kännetecknar den gamla tiden är att den gick över, och att saker sakta men långsamt blev mer och mer komplicerade. Alla slutade känna alla, och att utgå från att folk automagiskt förstår vem en menar när en säger ett generellt namn slutade sorgligt nog fungera. Sakta men långsamt växte det fram ett behov av ett mer formaliserat system för att kommunicera med sina medmänniskor - och således blev postväsendet en av samhällets viktigaste institutioner.

För att skicka ett brev så måste en följa vissa regler. En måste lägga sin lapp i ett kuvert, skriva adress på den, sätta på (minst) ett frimärke och lägga det i en låda. Eller, rättare, någon måste lägga den i lådan - så länge postsystemets kriterier uppfylls så kommer brevet att skickas vidare. Systemet bryr sig inte om vem du är eller varför du vill skicka någonting - det bryr sig bara om ifall reglerna följs, och är inte villigt att förhandla om saken.

Ni anar övergången här. Från personlig interaktion till opersonlig sådan; från informella regler till formella och järnhårt upprätthållna sådana.

När reglerna hamnar i huvudrollen så blir det desto viktigare vilka dessa regler är. Hela ekonomiska sektorer står och faller med hur reglerna är utformade, och ett otal särintressen bildas för att se till att reglerna antingen behålls eller ändras. Efter hand blir reglerna viktigare än personerna de handlar om, och eftersom det är så mycket pengar, prestige och politik inblandat i varje formulering, så blir varje försök att förändra dem antingen ett angrepp på systemet eller en politisk ståndpunkt.

Även om det bara handlar om någonting så litet som att sänka portot med femtio öre.

Moderniteten är denna övergång från det enkla till det överkomplicerade. På vår mytologiska gamla tid var det bara att göra saker; numera måste en nästan vara fil kand i kulturgeografi för att skicka ett brev. Och detta på grund av de tusen kompromisser och snedsprång som skett i den eviga striden om reglernas utformning, som alla har sett till att göra nuläget lite mer komplicerat än det behöver vara.

Ni som fortfarande har kvar minnesbilden av en clown på vingen - denna clown är en kompromiss som ingen velat/kunnat bli av med, och som bara lever kvar av ren institutionell tröghet. Och i takt med att de opersonliga reglerna blir viktigare och viktigare, så blir också deras exakta utformning viktigare - så till den grad att de som tjänar mest på dem bokstavligen är villiga att gå till krig för att upprätthålla dem.

We must protect our way of life.

Problematiken ligger i att vi inte kan återgå till den enklare, mytomspunna gamla tiden. Världen är för stor för det, och våra vardagar vore omöjliga om vi inte hade de där stora, opersonliga regelsystemen på plats - så som det som gör det möjligt att kunna lita på att det finns mat i affären. Och på att vi även i fortsättningen kommer att ha tillräckligt med pengar för att uppfylla affärssystemets kriterier.

Vi är alla modernitetens barn, och i brist på paradisets frukt får vi nöja oss med snabbköpets.

När det är upp till läsarna att göra någonting annat

Plötsligt kom jag att tänka på uttalandet om att alla är journalister numera, och det slog mig att det på ett sätt är banalt sant. Det traditionella monopol på att föra ut snabba ord till allmänheten som en gång var journalisternas är numera totalt demolerat, och vem som helst kan med enkla grammatiska redskap säga sin mening. På så vis är vi alla journalister numera, och så fort någonting händer i vår omgivning så är vi först på plats när det gäller att rapportera därifrån.

Det är så banalt att det borde orsaka grova ramaskrin från konservativa håll. Vilket det också gör.

Det hävdas att det inte räcker med förmåga att nå läsare/tittare/lyssnare, utan att det finns någonting utöver detta i det journalistiska. Att det krävs en alldeles speciell form av habitus för att journalista ordentligt, och att detta bara kan förvärvas av att tillhöra vissa ytterst specifika institutioner. Och att allt annat bara är mimesis, en imitation från avstånd. Småbloggarnas mikrobloggande är bara en blek skugga i jämförelse med the real deal.

Vilket onekligen ligger väldigt långt bort från det där monopolet. Men syftar samtidigt till att bevara det, om än under andra former.

Alla är journalister. Men bara riktiga journalister får journalista på riktigt; resten av världen har bara tur eller är genomgående dåliga på det de gör.

Någonting säger mig att den där banala sanningen egentligen är precis så banal som den låter, och att alla försök att säga emot på något vis självdör varje gång löpsedeln handlar om hur Robinson-Robban kom över sitt beroende av svartimporterad dödschocksexchoklad.

Noblesse oblige, sägs det. Okay. Bevisa det.

Ty annars kommer samma sak som händer med så mycket annat hända medan diskussionen om sakens vara eller inte vara pågår: någon helt annan aktör struntar fullständigt i vad som sägs, gör någonting helt annat, och delegerar genom detta både diskussionen och det diskuterade till en obskyr ankdamm utan koppling till någonting annat än ett metaforiskt forum för levande historia.

Learning by doing är en sak. Att förändra världen totalt genom att helt enkelt göra saker är också en sådan. Bägge tenderar att vara brutalt effektiva utan att en egentligen märker det - tills en helt plötsligt märker det, en lärorik revolution senare.

Om det nu finn någonting speciellt som skiljer riktig journalistik från vanlig hederlig direktrapportering på plats - demonstrera då det i handling, på ett sådant sätt att vi vanliga dödliga inte behöver få det förklarat för oss. Ty sanningen - ni vet, sanningen - är något av en bitch, och argumenterar inte för sig själv. Och om ni inte gör det så kommer den att glömmas bort till förmån för institutioner som sysslar med att leverera relevantare dängor än åminnelsen att det faktiskt var bättre förr.

När pöbeln varken hade förstånd eller möjlighet nog att säga emot.

Alla är journalister. Expect us.

Det står en clown på vingen

Tänk dig att du sitter på ett flygplan, på väg någonstans långt långt bort. Du har tagit dig igenom flygplatsprocedurerna utan vidare incidenter, och sitter nu tittandes ut genom fönstret i lugn väntan på att komma fram lite före beräknad ankomst. Himlen är blå, molnen är molniga och i fjärran kan ständigt nya horisonter skådas.

Och precis när du håller på att slumra till ser du att det står en clown på vingen. Och att den använder en hammare på ett sätt som definitivt inte är förenligt med sunda aerodynamiska mekaniska principer rörande lyftkraft och framåtanda. Och, vad värre är, att den verkar veta precis vad den gör.

När du försöker berätta för personerna bredvid dig att det står en clown på vingen så är det ingen som tror på dig, och de som vågar sig på att titta ut på vingen ser - en vinge. Inget mer. Efter ett tag börjar de tröttna på dig, och en vag aning om att du inte har alla clowner hemma sprider sig sakta men långsamt genom passagerarskaran. Du är galen, radikal, politiskt opassande, ett irritationsmoment, någon som en helst inte vill drabbas av -

Samtidigt börjar hammaren viftas allt vildare, och alla tankar på sunda principer slängs överbord en efter en. Och delar av vingen, verkar det som.

Ingen annan än du tycks se det hända.

Efter en stund kommer ett utrop från kaptenen, som ber dig - just dig - komma fram till kabinen för ett samtal om saken. Med viss bestämdhet i rösten. Men i stället för att säga att det inte finns en clown på vingen, börjar kaptenen i stället att förklara varför det gör det. Någonting om ett internationellt fördrag om luftfart som skrevs under 1823 och som gällt sedan dess, som stipulerar att allting som flyger över en viss höjd måste innefatta minst en clown. Och om att alla designer för flygfordon sedan dess är funtade som så att de slutar fungera om clownen av någon anledning inte är på plats.

Och, än mer, att det finns konferenser, tidningar, tävlingar och hela subkulturer ägnade helt och hållet åt clownens olika aspekter och nyanser. Och dessutom minst en sekulär religion baserad på tolkningen av Fördraget.

Det finns därför ingen anledning att oroa sig. Clownen finns för allas bästa, och vad den än gör så är det gott. Det finns därför inte heller någon anledning att kritisera den - vi borde snarare ha mer av den, för att visa att vi är framåt.

Alla flyg sedan 1823 har ju haft minst en clown instoppad någonstans, och flyg är numera det säkraste sättet att resa som finns! Ta det bara lugnt - och ta gärna en gratis drink och en broschyr om det hela, så kommer vi fram strax innan beräknad ankomst.

Kaptenens självförtroende till trots så gnager tvivlet fortfarande i bakhuvudet. Det borde gå att kunna göra saker annorlunda, och broschyren låter oerhört bli att nämna att Hindenburg faktiskt hände.

Utan tvivel kan det bara bli bättre.

Det kanske inte kommer som en överraskning att clownen är något av en liknelse. Det finns onekligen gott om clowner på vingar som är brutalt närvarande i våra liv men som ändå inte riktigt går att prata om utan att framstå som någon form av galen. Det faktum att kapitalismen aktivt leder till själsdödande sociala miljöer. Det faktum att vår rådande livsföring är en ekologisk katastrof som redan inträffat. Det faktum att alla försök att upprätthålla de drakoniska upphovsrätts/patentsmonopol vi har i dagsläger kommer att leda till en centraliserad digital planekonomi. Det faktum att politiken marginaliserat sig själv till en ständigt pågående marknadsföringskampanj, långt bort från allt vad kollektivt beslutsfattande heter -

Visst känns det som att en säger att det står en clown på vingen varje gång en försöker påpeka någon av dessa brutala självklarheter?

Visst känns det som att det inte riktigt är ett fullvärdigt svar när någon säger att - men kapitalism skapar arbeten, men vår livsföring är skapelsens krona, men artisterna måste få betalt, men du får ju rösta var fjärde opinionsundersökning -

Visst känns det som att vardagen borde kunna levas utan att vi okritiskt bjuder in modernitetens alla negativa sidor bara för att den envisas med att ha positiva sådana?

Vi vet att flygplan inte behöver ha en clown på vingen för att kunna lyfta. Ändå designar vi in så väldigt många clowner i vardagens olika aspekter att ingen av dem verkar kunna lyfta utan massiva subventioner och tusentals koordinerade ansträngningar från alla inblandade. När clowneriet är i full fart är individen till synes maktlös.

(Har ni tänkt på att när teknik diskuteras så är allt möjligt, men att så fort en mild förbättring av sociala förhållanden föreslås så verkar allt helt plötsligt bli så väldigt mycket svårare?)

Ingen enskild individ kan stoppa clowneriet. Och sålunda anses det vara meningslöst att försöka göra någonting åt det, eller ens kritisera det för att eventuellt försöka göra någonting åt det. Att försöka förändra det evigt oföränderliga (infört 1823) är omöjligt, och sålunda är varje försök dömt till allmänt åtlöje.

Men varje enskild individ kan tjäna ohemult mycket pengar på det. Och, indeed, den som uppfinner en maskin som ytterligare effektiviserar nedhuggandet av oersättlig regnskog ses än idag som en ekonomisk hjälte och en bringare av välstånd till sina medmänniskor. För att inte tala om en välgörare för de politiker - höger som vänster - som satsat allt på att försöka uppmuntra clownen att skapa fler jobb.

Att kritisera moderniteten genererar social alienation. Att hjälpa den på traven genererar social framgång.

Inte underligt att den psykiska ohälsan ökar lavinartat år för år. Det står en clown på vingen, och den är bättre anpassad till samtidens krav på individen än vad du någonsin kommer att vara. Och när du kritiserar dess direkt skadliga beteende så är det dig det sägs vara fel på.

Och inte underligt att nationalismen är på frammarsch. Det må vara en PR-gimmick från artonhundratalet, men det är så väldigt mycket lättare att skylla clowneriet på avvikande folkgrupper än att stirra sin egen moderna delaktighet i vitögat och säga:

Det står en clown på vingen, och jag köpte den biljett som betalar dess lön.

Välkommen till samtiden.

Gamex, kontrovers och booth babes

Jag möts av nyheten att Piratpartiet portats från Gamex, en mässa för gamers och likasinnade. Och tänker - okay, det är deras event, och de får anordna den precis som de vill. Och i och med att det alltid är kaos närhelst fler än tre personer ska samordnas till någonting mer avancerat än att ta en promenad, så är det bara naturligt att det ibland blir återbud i sista stund. Det hör till.

Men eftersom en av anledningarna till att just pp portats är att de sprider kontroversiella åsikter, så tänkte jag att nu är ett fenomenalt tillfälle att ta upp någonting som borde vara väldigt mycket kontroversiellare än det är.

Booth babes.

För er som är nya till fenomenet så är det väldigt mycket precis vad det låter som: tjejer som klär sig så, ehum, suggestivt som möjligt för att på så sätt dra uppmärksamheten till någonting särskilt. Bilbranschen är ökänd för att investera ohemult mycket i denna form av marknadsföring, med resultatet att ingen lyfter ögonbrynen åt deras håll längre.

Men i gamervärlden har det däremot blossat upp en enorm diskussion på temat - särskilt då som gaming allt mer börjar betraktas som en könsöverskridande aktivitet, och sakta men långsamt börjar banka vett i fördomen om att bara killar kan vara gamers.

Ni vet - ungefär som herrlandslaget börjat få erkännande inom fotbollsvärlden.

Så, nu när ämnet väl är på tal - håll gärna ett öga på hur Gamex hanterar fenomenet booth babes. Om de väger upp genom att ha booth bros också, eller om de kör en mer balanserad approach till det hela. Och hur de tänkt undvika den oundvikliga kontrovers som kommer att uppstå om/när traditionella booth babes möter den inte längre helt traditionella samtiden.

Det ska bli spännande att se, och jag önskar att alla som lyckas ta sig dit får en underbar upplevelse när de är där. Och det vare sig ni är tjejer, killar eller någonting annat.