Bloggandets antiekonomi

Via diskussioner på bloggens backstageområde (dvs ansiktsboken) kom jag att tänka på det här med bloggandets ekonomi. Vilket är en aning bakvänt, eftersom det vanligtvis inte är överdrivet mycket ekonomi inblandat i det hela.

Faktum är att en aktivt måste avstå från att göra väldigt många saker för att kunna blogga. Det går inte att spela hästpolo och blogga samtidigt, exempelvis. Och ju mer tid en lägger ner tid på det häringa skrivandet, desto mer tid lägger en inte ner på allt det där andra i världen. Bloggande är motsatsen till konsumerande.

Now, nu tänker ni förstås samma sak som jag. Hur ska konsumtionsindustrin få betalt nu när folk sitter och skriver saker på nätet dagarna i ända? Deras levebröd är ju trots allt att folk är aktiva ute i världen och gör, äter, konsumerar saker och ting. Detta beteende - ickekonsumistiskt världsförnekande bloggande - är ett direkt hot mot hela den ekonomiska sektorn, och blotta tanken på de uteblivna intäkter som dess spridning världen över innebär -

Hela länder står inför ruinens brant på grund av bloggandets framfart. Jag vill inte låta hyperbolisk, men stora delar av den ekonomiska krisen hade kunnat undvikas om folk bara slutade sitta hemma framför sina datorer och ickekonsumera hela dagarna.

Det är massförstörelse av konsumtion. Och för att inte riskera att Sverige framöver kommer att betraktas som ett hippieland en måste skämmas för i internationella kretsar, så krävs det att krafttag mot bloggandet inleds omgående. Helst redan igår - de befintliga försöken till åtgärder har hittills inte varit effektiva nog.

Make no mistake. Det är antingen morgondagens arbeten eller bloggandet. Något tredje gives icke. Välj klokt.

K21: Att vara politiken till besvär

När den första franska revolutionen sparkade igång var samhället indelat i tre stånd: adel, präster och alla andra. Adeln var fullt upptagen med att hovsvärma kring Versailles, prästerna med att hålla igång den katolska kyrkans vardag, och alla andra gjorde sitt för att genomföra en de facto övergång från en feodal monarki till ett modernt kapitalistiskt samhälle.

Tillsammans utgjorde adeln och prästerskapet ganska precis två procent av befolkningen. Ni anar att det fanns en viss övervikt till den där gradvisa strukturella förändringens fördel.

Nu sparkades inte revolutionen igång bara för att det råkade finnas en snedfördelning i maktförhållandena. Människor är anpassningsbara, och kan leva med ganska mycket i sina vardagar utan att för den skull vilja storma närmaste bastilj. Att saker är besvärliga utgör inte heller en revolutionär anledning i sig självt - folk har en ganska väl utvecklad förståelse för världens generella jävlighet, och nöjer sig för det mesta med en smula generellt gnäll. Det krävs någonting mer för att en regelrätt revolution ska inträffa.

Så som att saker är besvärliga och jävliga av fel anledningar.

Now, den kungliga byråkratin var allt annat än effektiv i sin administration, och alla försök att reformera styret kraschlandade i ett moln av majestätisk förvirring. Adeln var mer intresserad av vad adeln sysslade med än någonting annat, och prästerna blickade uppåt snarare än framåt. Vilket på det stora hela innebar att de nittioåtta procenten av befolkningen mer eller mindre var tvungna att utveckla och anpassa sig till det framväxande kapitalistiska samhället på egen hand, utan politikens inblandning.

Vilket kanske låter som en liberal dröm, om en bortser från att den rådande aristokratiska ordningen insisterade på att ge adeln massiva privilegier på direkt bekostnad av alla andra. Så som ensamrätt på att tillverka ett stort antal nyckelvaror och andra ekonomiska hinder som gjorde livet besvärligt i onödan för vanliga människor.

Över tid så blev denna fokusering på adelns väl och ve ett direkt hinder för både stat, kapital och befolkning. Den allt mer diversifierade aktivitet bland kategorin "alla andra" - framför allt hos det som blev den framväxande borgarklassen - skapade över tid ett behov av en social, fysisk och juridisk infrastruktur för att kunna både fungera och expandera. Adeln var dock mer intresserad av att behålla sina privilegier, vilket innebar att byggandet av en sådan inte blev en prioritet. Och efter hand så uppstod ett disconnect mellan människors vardagliga behov och statsmaktens behov - det förra var inte en del av det senare, och politiken utformades därefter.

Människor är anpassningsbara, och kan leva med att leva i en monarki så länge vardagen fungerar. Men när monarkin som system börjar utgöra ett onödigt besvär för hårt arbetande människor att leva sina liv och göra det de gör, så börjar den kungliga legitimiteten att naggas i kanten. Den sneda maktdelningen kan levas med så länge den utgör ett semiabstrakt begrepp som kan ignoreras med framgång, men när den börjar utgöra ett direkt bekymmer så är det desto svårare att leva med den.

När den första revolutionen sparkade igång så var avståndet mellan politik och vardag så stort att den stackars majestäten inte helt förstod de krav som ställdes från folkets sida, eller ens det språkbruk som användes.

En behöver inte tänka i överdrivet långt sökta banor för att börja hitta paralleller med samtiden. Inte ens om vi bortser från att skillnaden mellan nittioåtta och nittionio procent är ganska precis en procent.

Det uppenbaraste exemplet är förstås internet. Det finns ingen direkt brist på områden där saker är besvärliga i onödan på grund av att den rådande ordningen har brytt sig mer om annat. Den eviga frågan om piratkopiering ligger överst på listan. Men även svårare teman så som att vem som helst med en blogg kan bli Wikileaks för en kvart finns med. Och frågan om vad det innebär att vara en medborgare i en värld där solidaritet flyter lättare enligt fiberlinjer än kartlinjer.

På den gamla tiden höll kungen och adeln på med sina maktkäbbel medan resten av samhället bildade salonger, byggde upp offentliga arenor för politiska diskussioner och mödosamt slipade bort det feodala arvet från vardagslivets vedermödor. Mer samtidigt begränsas internet av käbbel om gamla distributionsordningars vara eller icke vara. Av palatsskvaller om hur högljudda diskussionerna på det digitala torget är. Av slentrianformulerade retoriska gester om att ge invånarna de kakor som en gång ersatte brödet.

Ni som kan er franska revolution vet att den pågick i olika faser i ungefär hundra år innan det blev någon reda på det hela. Ni som kommer ihåg det ljuva nittiotalet vet att det är direkt oigenkännligt i jämförelse med idag - och då inte i ljuset av 2001, som på så många olika sätt utgjorde den livlina Ancien Régime behövde för att kunna fortsätta när Sovjet inte längre fanns till hands som ursäkt Utan i ljuset av det blå flimrande sken som gör att det blåa blodet framstår i en helt annan dager.

Medan adelns diskussioner förs i viskande form, växer sig den digitala stadens forum fram som femtekolonnare i en politisk ordning som inte riktigt finns annat än som ett nostalgiskt önskedrömsprojekt. Men att det nya Versailles gör sig mer ur fas med samtiden innebär inte att det inte blir besvärligare - tvärtom.

Vi lever i nya tider. Låt oss hoppas att saker och ting fortsätter att vara besvärliga av rätt anledningar. 

Det här är del tjugoett i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.

Den som har allt att frukta

FRA är på tal idag, i och med att det uttryckts en önskan om att Säpo ska få ta del av FRA:s signalspaning. Ni vet, den där latenta övervakningen av all kabeltrafik som går över landets gränser. Och som råkar inkludera ungefär allt även svenskar gör, eftersom internet inte är organiserat på samma raka linjer som telenätet, och information utan vidare kan hoppa över landsgränser. Bara för att det vid ljusets hastighet går fortare än att inte göra det.

Ungefär strax efteråt mobiliserades åsikten "men den som inte har något att dölja har ingenting att frukta!".

Stoppa mig om ni hört den förr.

Grejen är förstås att även vi som inte har något har dölja har rätt att frukta att staten helt plötsligt förvandlas till ett en välutrustad, totalitär parodi av det den är idag. Vi kan fortfarande frukta att en dag vakna upp i en vardag där varje liten aspekt av våra vardagar är misstänkta på förhand. Det finns fortfarande anledning att frukta att den historiska erfarenheten av massövervakning ska få för sig att återupplevas.

Ta det inte personligt, men ditt förhållande till Gud har ingenting med ditt förhållande till staten att göra.

Även den som inte har något att dölja har allt att frukta. Det goda samvetet är inte den universalkur mot övergripande samhälleliga trender som det utmålas som.

Ju mer saker förändras...

Det finns vissa frågor vi alla ställer oss lite då och då, och det är: vad skulle vi göra om vi helt okynnes hade en massa pengar? Mer än vad vi egentligen skulle kunna göra någonting av, säg, sjutton miljoner?

Inte tillräckligt för att sätta alla former av social kontroll ur spel, men tillräckligt för att inte bara vara ett hjälpsamt tillskott i vardagen.

Beroende på vem en frågar så får en, av naturliga skäl, olika svar. Vissa vet precis vad de skulle göra, och kan efter viss uppmuntran visa upp detaljerade diagram, färgglada skisser och överbokade scheman för de aktiviteter som komma skall. Andra är mer generella i sina tankegångar, och nöjer sig med att konstatera att saker skulle bli lite lugnare ifall det skulle hända.

Och så förstås ett antal mellanlägen som lutar mer eller mindre åt endera av dessa tu.

Ett stående inslag är att det skulle innebära en radikal förändring i vardagen, i allt från att säga upp sig från ett ohemult jobb till att äntligen kunna slappna av utan att behöva oroa sig för amorteringarna. I det korta loppet är det ofrånkomligt att saker förändras - inte minst när en experimenterar med saker som tidigare varit för dyra - men över tid skulle en ny vardag infinna sig. Och en fråga en kan ställa sig redan så här på förhand är hur mycket som skulle förbli detsamma.

Jag, för min del, skulle förmodligen hitta en liten lägenhet i Berlin (någonstans i Spandau, månne), integrera mig med några lokala pirater och sedan fortsätta göra det jag gör idag. Med den stora skillnaden att det händer i Berlin, att jag inte bara lånar de böcker jag läser och att jag för en gångs skull tar tag i projektet att lära mig tyska ordentligt.

Hmm. Om det är det enda som skulle förändras, så är jag nog nöjdare med det häringa livet än jag trodde.

Det är värt en tacksamhetens tanke.

Vad skulle du göra med sjutton miljoner? Och vad skulle du fortsätta göra av det du gör idag?

K20: Med framtiden i bagaget

Det här med att summan av mången rationella handlingar tenderar att bli irrationellt, är oftast inte särskilt tröstande för den som drabbas av detta. Särskilt inte när undertonen är att det inte bara finns en anledning, utan dessutom en i sammanhanget bra anledning till att de drabbas av den plötsliga orättvisa de drabbats av.

Ett av de allra största exemplen på detta genom historien är den effektivisering av jordbruket som följde samtidigt med den industriella revolutionens startskott. Ingen kan förneka att det var - är - rationellt för bönderna att använda effektivare metoder för att jordbruka. Det ligger närmast i sakens definition, särskilt för bonden i fråga.

När dessa nya metoder spred sig över nejden så uppstod ett fenomen som sällan skådats tidigare: det finns för lite arbete att utföra i förhållande till de pigor och drängar som finns till hands. Och det på stor skala. Miljontals människor flyttade från land till stad i jakten på arbete, och helt plötsligt drabbades städerna av den utmaning det innebär att det helt plötsligt finns väldigt många fler invånare.

En av de mindre omtalade aspekterna av detta är att brännvin ibland lovsjungs som en av urbaniseringens viktigaste verktyg. Inte för att fabriksägare kunde betala arbetare i brännvin i stället för pengar (vilket hände), utan för att det är smått traumatiskt att slitas upp ur sina agrara rötter och slungas in i ett stadsliv som varken en själv eller staden egentligen förberett sig på.

Det glöms ofta bort, men industrialiseringen och urbaniseringen utgjorde dramatiska förändringar i människors sätt att leva. När det välkända och sedan tid urminnes inarbetade livet på jordbruket - slitsamheten och eländigheten till trots - byttes ut mot det anonyma, kalla och ovissa livet i staden, var det många som helt enkelt tappade hoppet och tog till flaskan för att kunna härda ut.

Det är inte helt otänkbart att den tidiga urbaniseringen hade förfallit i revolt, revolution och generellt slumpmässigt våldsverkande om det inte hade varit för att så många helt enkelt söp ner sig för att klara omställningen.

Efter någon generation eller så nyktrade den nyframväxta arbetarklassen till sig, och började bilda fackföreningar och liknande institutioner.  Vilket utgjorde en del i den (ibland våldsamma) process som omställningen från den förmoderna jordbruksekonomin till den moderna fabriksekonomin innebar. Och, på så väldigt många olika vis, fortfarande innebär - vi blev aldrig riktigt på det klara med vad det innebär att leva i ett kapitalistiskt system där det dagliga lönearbetet spelar alla huvudroller som finns, och den politik som förs idag är på tusen olika sätt en direkt fortsättning på den som fördes då.

Det syns inte minst på Socialdemokraternas och Moderaternas politiska retorik. Även om de tonat ner nykterheten på sistone.

Now, det vore långsökt bortom rimlighetens gräns att säga att bönderna kunde förutsäga att deras effektiviserade jordbruksformer skulle leda till (eller, rättare, vara en stor bidragare till) en omfattande omvälvning av de mest fundamentala strukturer som samhället vilade på. Vad de tänkte på just där och då var förmodligen mer i stil med vad människor alltid tänker - hur vardagen ska skötas, hur problemen ska hanteras och allt det där som pågår medan de gör det de gör. Det finns förstås aspekter och nyanser, men på det stora hela lär tonvikten lagts på att se till så att även nästa skörd händer - och det så billigt, bra och bärkraftigt som möjligt.

Ni ser mönstret.

Nyligen så har någonting nytt dykt upp i denna vår värld. Alla gamla strukturer är förvisso kvar och har sina effekter, men de har mer och mer börjat naggas i kanten av en ny uppstickare. Någonting som på rent rationella grunder obönhörligen kommer att innebära radikala och omfattande förändringar av samhället, vare sig det är redo för det eller inte. Och det är en precis lika stor revolution för de villkor samhället vilar på som en gång den industriella revolutionen var.

Givetvis är det internet jag talar om. Och givetvis är det skrämmande bortom allt annat att den samtida politiken inte har tid för någonting annat än de problem som skapades av den förra revolutionen. Den är för upptagen med att effektivisera de institutioner som hanterade den tidens problem - Arbetsförmedlingens tredje fas är ett aktuellt exempel - för att hinna se att det samhällsbild den utgår ifrån blivit daterad.

Det gamla uttrycket om att kartan gäller när kartan och terrängen inte överensstämmer är sällan så dystopiskt som när det gäller problemhanterande institutioner.

Det är sådant som får en att börja oroa sig för vad den nya tidens brännvin kommer att vara, när gamla samhällsformer luckras upp och nya utkristalliserar sig i de gamlas frånfälle. Och hur många generationers ångestladdat supande det kommer att behövas innan det blir möjligt att börja lösa de oundvikliga konflikter som den nya tiden kommer att medföra. Och, än mer, hur våldsamt motståndet behöver börja bli när brännvinet inte riktigt räcker till.

När den globala byn blir den globala staden så duger det inte att fråga varför Jeppe super. Alla vet nämligen redan nu att hen kommer att göra det, och den politik som inte gör sitt yttersta för att motverka detta redan nu kommer att få akuta problem framöver.

Och det kan redan nu sägas att Jeppe inte kommer att tröstas nämnvärt av att både Socialdemokraterna och Moderaterna hade ytterst rationella valtaktiska skäl att fortsätta låtsas som om internet bara var en fluga på väggen i klassrummet. 

Det här är del tjugo i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.

K19: Individ, struktur, järnbur

Det mest skrämmande med järnburen är att den inte är någons fel. Det går inte att peka ut någon enskild faktor, individ, eller institution och efter väl utförd analys konstatera att, aye, det är dess fel. Den är brutalare än så - mer distribuerad, mer robust, mer allstädes närvarande än så.

Det finns ingen dold agenda, inget huvudkontor, ingen världsomspännande konspiration, ingen i detalj genomarbetad masterplan, ingen ond organisationsledare som klappar en vit katt medan världens öde dikteras -

Det är inte så det fungerar.

Vad som finns är individuella aktörer som agerar rationellt utifrån sitt eget perspektiv, och där summan av alla individuellt rationella beslut är ett irrationellt utfall.

Ett av de mer vardagliga exemplen på detta är bilismen. De enskilda individer som åker omkring på vägarna har oftare än inte fullt rimliga skäl för att göra det - de måste hinna till jobbet, hämta barnen på dagis, förflytta massor av inte helt bärbara saker, etc. I varje enskilt fall finns en motivering som, om den betraktas i och för sig själv, de flesta skulle gå med på. Den enskilde individen lever i en vardag och agerar på det sätt som får vardagen att gå ihop på bästa sätt - och det är inte svårt att förstå varför.

Summan av alla dessa vardagar är dock större än dess individuella delar. Ingen enskild individ är ansvarig för helheten, och det vore missvisande att säga att någon är mer ansvarig än någon annan. Det är först när ett stort antal enskilda individer tillsammans lever ut sina vardagar som saker av typen bilköer, miljöförstöring, trafikmaktsordningar och liknande börjar dyka upp. En bil mer eller mindre på vägarna gör ingen direkt skillnad, och den övergripande problematiken återstår även om någon ställer av bilen och blir cyklist i stället.

Det finns som ni ser ingen agenda, inget huvudkontor, ingen konspiration. Det finns bara vanliga människor som gör vanliga saker - och wham! Järnburen händer.

Det här är dock inte den sortens tänkande som kommer naturligt till den mänskliga hjärnan. Den är hårdriggad att tänka i termer av orsak och verkan på en väldigt lokal nivå - någon gör saker, alltså händer saker. Läget är som det är, alltså måste det bero på att någon har gjort någonting. Och sålunda är det någons fel, per hårdriggad definition.

Och det finns ingen brist på fingrar som pekas åt de mest oväntade håll. Det är invandrarnas, kapitalismens, sedlöshetens, patriarkatets, ungdomens, fyrtiotalisternas, feministernas, fildelarnas, borgarbrackornas, proletärernas, kommunisternas, hundägarnas, cyklisternas - det finns alltid någon som råkar befinna sig inom pekhåll när någon behöver ha fel.

Det finns alltid ett svar på frågan om vem som har gjort fel. Det är dock alltid fel svar, eftersom det är fel fråga att ställa.

Oavsett om du tänker på individuellt eller politiskt plan så kommer det här att bli viktigt för dig. På det personliga planet så kommer du, om du försöker att leva etiskt, att springa in i en vägg där vad du än gör så slutar saker att vara tillräckliga. Där du, efter ett outsägligt antal kompromisser med världen, når en punkt där du gjort allt och världen fortfarande är skit.

Det är inte ditt fel. Den är större än dig.

Om det inte vore för att folk tänker orsak/verkan på lokal nivå så vore det inget problem. Men de gör det, och kommer således med utrop av typen "varför tror du att världen kommer att bli bättre av att du cyklar i stället för att ta bilen? Det sker ju [någonting värre någon annan stans]!".

Grejen är förstås att - ja, ja det gör det. Vad en än gör så är det för lite. Inför Gud har alla fel. Och hur du som individ än väljer att leva ditt liv så kommer järnburen ändå att finnas kvar. Och folk kommer att jämföra ditt liv med den i dess helhet.

Tappa inte hoppet. Det är inte ditt fel. Du gör en god sak i en värld som blev som den blev långt innan du föddes.

För den som försöker agera politiskt inträffar samma fenomen. Alla konkreta förslag om att göra någonting alls kan och kommer att bemötas av invändningen "men x då", varpå det obönhörliga ögonblicket när världens generella jävlighet arbetar mot en inträffar.

Men än mer så måste en hantera att andra gör politik av att lösa problematiska människor. Som ställer frågan "vems fel är det?" - och sedan utgår från att svaret är en uppmaning till handling. Vilket ni förmodligen kan finna gott om exempel på i samtiden.

Det stora problemet ligger i att ett sådant sätt att se på sin politiska gärning obönhörligen leder till att inga problem löses. Samma princip gäller för det politiska som för bilköer: om en inte gör någonting åt den övergripande strukturen så kommer problemet att kvarstå. Eller bli mer komplicerat, eftersom det nu finns politiska beslut och prestige kring problemet.

Det större problemet ligger i att en kan falla i samma fälla även om en kommer förbi "vems fel"-tänket. Ty precis som en bilkö uppstår av att ett stort antal människor gör det som verkar bäst i deras vardag, uppstår så väldigt många av samhällets låsningar av att specialister optimerar sitt hörn av det sociala landskapet utan att ta hänsyn till helheten.

Vilket kan exemplifieras av en arbetsplats där olika avdelningar har olika rutiner för hur pappersarbete ska gå till. De olika avdelningarna har förmodligen rationella skäl att göra som de gör, men sammantaget blir det ett hinder att översätta från avdelning till avdelning.

Resultatet av att individuella aktörer agerar rationellt på individuella problem är inte alltid rationellt. Järnburen är något av en bitch på det viset.

Det skulle kunna sägas att ingen styr världen. Vilket skulle kunna tänkas vara en skrämmande tanke, tills en ställer följdfrågan - vilka är det som inte styr världen, egentligen?

Intet ont som inte för någonting gott med sig. 

Det här är del nitton i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.

Juholt och årets julklapp

Som retoriker skulle jag kunna göra en mångordig analys av Juholts retoriska situation. Om de förutsättningar och hinder som föreligger hens vinnande av förtroende. Om de utmaningar som måste övervinnas av den ärevördiga socialdemokratin de närmaste åren.

Skulle kunna. Men det är alltid effektivare att visa en bild än att berätta om den. Så massera era ögon och gör er redo att beskåda en verbal bild utan guds nåde.

Redo? Here goes.

Peter Högberg: Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, -

Johan "Mitt i steget" Westerholm: Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, -

Egentligen hade jag, för den visuella effektens skull, tänkt välja ett par socialdemokratiska bloggare till och rada upp deras skriverier om nämnde person. Inte alla bloggaer och inte alla inlägg, men väl ett urval från de senaste två månaderna. För att på så vis visa att det kanske finns något av en trend i diskussionen.

Jag skulle kunna göra en mångordig analys på temat. Men vad vore poängen med det?

Det är ju trots allt snart jul. Och precis som de flesta blir akut trötta på julsångerna redan efter ett par gånger, så blir de flesta läsare akut trötta på ämnet redan efter ett par inlägg.

Så, ärevördiga socialdemokrater. Brukade ni inte prata om goda arbetsvillkor, social rättvisa och folkhemmet en gång i tiden? Det börjar nämligen bli precis så länge sedan ni gjorde det att folk glömmer bort det, ser ni. Och vilken julklapp vore bättre än att påminna folk om att ni inte bara vill prata Juholt, Juholt, Juholt, Juholt, Juholt?

Eller, för att parafrasera Svenskt Näringsliv: kan den här matkassen få mer intresse än det här partiet?