Nyårslöfte

Jag tänker göra ett och enbart ett nyårslöfte till året 2010, och det är att hitta mer musik av den här typen:






och




Gott nytt år, allesammans!

Bloggsverige är som Karlstad

För ett tag sedan var jag i Karlstad och bevistade en teaterpjäs. Ni vet, en sån där kultursak som sägs vara utrotningshotad på grund av legal fildelning men som ändå, likväl, just där och då lyckades dra till sig överraskande mycket folk från överraskande långt bort. Inte riktigt som den akut utdöende filmindustrin som håller på att gå under av att folk ser mer film på bio än på länge, men ändå.

Hursomhelst så gjorde jag vissa felsteg i min planering på just den dagen. Det må finnas ett stort geografiskt avstånd mellan min stad och Karlstad, och ett ännu större mentalt sådant, men ingendera av dessa är så stora att det inte går att vara där över dagen. Sagt och gjort så planerade jag min hemfärd - vilket, i enlighet med hur saker och ting brukar gå för mig, gav mig sisådär en fem-sex timmar efter föreställningen att existera utan stress på. Vilket är lite småmycket. Vissa skulle kanske sätta sig på stationen och vänta på att tiden skulle passera, men eftersom jag är kreativ och/eller har läst kulturgeografi så bestämde jag mig för att utforska staden och dess mysterier.

Jag vet inte om ni har insett detta än, men städer i Sverige är inte särskilt stora. Det finns tre stora blobbar, ett par halvstora blobbar, och sedan en hel drös med inte särskilt stora fläckar på kartan som var för sig är obetydliga men som tillsammans utgör Den Svenska Småstaden. Övergången mellan fläck och blobb är lite diffus, men låt oss för definitionens skull säga att Norrköping är en fläck som med en spårvagns envishet försöker fösa över sig självt till en blobbs storhet. Utan att direkt lyckas. Karlstad är mindre än så.

Ni som fortfarande kommer ihåg rubriken anar säkert vart jag är på väg: det tog inte helt lång tid att lära sig hitta i stadskärnan med omkringliggande nejder. Precis likadant är det med bloggsverige som sådant - det kanske är lite smått förvirrande till en början, men om en tar sig tid att lära känna geografin så klarnar bilden, stadsplanen och ens känsla för hur saker och ting är utspridda rätt fort. Det finns ett antal centrala platser som allting annat befinner sig i någon slags relation till, och när en väl fått grepp om dessa så följer resten av sig självt.

Som sociolog vet jag att steget att klassificera och sätta namn på dessa centrala platser har en direkt effekt i det en försöker beskriva tycks uppstå i sekunden en namnger dem. Om jag väljer att utgå från Piratpartiet som en central plats så har vi vips att göra med en piratgenre med sina egna särdrag som kan identifieras och analyseras; om Socialdemokraterna är en central punkt så blir klustret kring S-bloggar en naturlig plats att bilda mönster från, vilka inte direkt är identiska med piratbloggar. Om jag i stället utgår från att det är ämnet snarare än partipolitisk ideologi som är vägledande så uppstår en liknande effekt - politiska bloggar står i tvär kontrast till modebloggar, vilka bägge skiljer sig radikalt från teknofila bloggar.

Beroende på var en placerar sina utgångspunkter så får en fram olika resultat. Men likväl finns det inte helt många bloggar där ute att resultera i, vilket är den poäng jag försöker driva hem här - den svenska bloggosfären är, på det stora hela, inte särskilt stor av sig. Vissa enskilda bloggar är stora, vilket är givet. Vissa enskilda bloggar är till och med dominerande inom sin egen genre, hur denna än definieras - vilket också är givet. Men som helhet är den fortfarande kvar i ett embryostadium. Den totala mängden bloggar och bloggare är fortfarande kvar i vad som med rätta kan kallas en ankdamm - det blåser emellanåt vissa vindar som rör upp ett stort antal av oss som bor i den, men den som blickar ut över den en kort stund för att sedan fortsätta med sitt liv känner inte direkt att hen missar någonting av vikt. Och har, i all ärlighet, visst fog för detta.

Ty bloggsverige är fortfarande likt Karlstad. Det som händer i Karlstad berör främst det fåtal som bor i Karlstad, och deras interna göranden och låtanden stannar för det mesta i Karlstad. Det som händer i bloggosfären berör främst de av oss som bor i den, och det händer ytterst sällan att det sprider sig utanför den skara som kallar den för hem. Det händer ibland att vi får en storm i vårt vatten som rör upp både till höger och vänster bland de inblandade, men de allra flesta av dessa är stormar i vattenglas på botten av vår damm och tenderar att stanna där.

Svara nu ärligt på dessa frågor, utan att stanna upp för att smygtitta på wikipedia - vilken partikoalition sitter i majoritet i Karlstads kommunfullmäktige? Hur ställer denna sig till tanken om att lära ut feministiskt självförsvar? Hur tar en sig från biblioteket till stadshuset? När stänger Burger King? Vilken sida av torget har flest bussavgångar? Hur skulle du få detta att framstå som relevant på något som helst vis för någon som bor i Sölvesborg?

Den svenska bloggosfären är som Karlstad. Och den kommer att fortsätta att vara det ett bra tag till. Vi kanske inte vill erkänna det, men vad som pågår hos oss - även och särskilt hur vi grupperar oss internt - är gravt irrelevant för det stora flertalet, och kommer att vara det ett bra tag framöver. Må vara att du spenderar en stor del av din vardag i den, men, hey, många Karlstadsbor spenderar hela sina liv i sin stad, och detta påverkar inte särskilt ditt intresse för platsen i fråga, eller hur?

Så nästa gång du känner dig manad att berätta om dina stora, starka bedrifter i bloggvärlden för ickebloggare - kom ihåg att du kommer från en liten fläck på deras mentala karta, och att dina ord med all största sannolikhet går in genom det ena örat och ut genom det andra medan de artigt låtsas lyssna för att inte såra dina känslor. Ty precis som småstadsbor blir vi allt mer patriotiska ju längre hemifrån vi är, även och särskilt om "hem" inte är överdrivet storslaget.

Still. Det enda sättet att göra en stad vacker och värd att besöka är att fylla den med vackra, intressanta och magnifika ting. Inte sant?

Självuppfyllande profetior

Självuppfyllande profetior är underliga och underbara saker. Till skillnad från uråldriga profetior som med svårighet och efter mycken möda kan utläsas ur akut sönderfallande papyrusrullar, så är den här sorten lite mer omedelbar till sin natur. Det hela går ut på att någonting händer på grund av att någon förutspår det. I all enkelhet.
Det klassiska exemplet på det här är studenten som står inför en tenta. Hen kan antingen tänka att, aye, det här klarar jag, och sedan sätta sig ner och grundligt börja studera de kursbokar som behöver läsas för att klara denna tenta. Eller så kan hen tänka att, gnarg, den här tentan är omöjlig, jag kommer aldrig att klara av den, så det är inte lönt att ens försöka. Vilket, förstås, leder till att hen failar. Beroende på hur en förutsäger att framtiden ska bli så förändras samma framtid, som synes.

Ett annat exempel, som den gode Zizek använder, handlar om toalettpapper. Låt oss säga att en tung institution förutsäger att toalettpappret kommer att ta slut inom kort, och att tidningarna slår upp denna förutsägning på ett enormt och omissbart vis. Resultatet blir då, förstås, att folk rusar iväg till affärerna och hamstrar så mycket papper de kan få plats med i sina bilar, cykelkorgar eller vad de nu har - och, efter en kortare tid, att det faktiskt är helt tomt i alla lager som affärerna någonsin bunkrat upp. Det spelar ingen roll om pappret faktiskt håller på att ta slut eller inte; förberedelserna inför deras eventuella bortfall leder till att de faktiskt i praktiken tar slut.

Ni anar säkert att det här med självuppfyllande profetior är kraftfulla saker, som bör hanteras varsamt och med största omsorg. Om det finns någonting sådant som TNT för hjärnan så är det här ett av de starkaste av dem. Det är inte helt ansvarsfullt att förutspå exakt vad som helst, särskilt inte i närheten av folk med svaga hjärtan.

En svårighet är dock att det är omöjligt att skilja en självuppfyllande från en självförnekande profetia, dvs en förutsägelse som negerar sig själv genom att bli förutspådd. Samma sak fast baklänges, med andra ord. Student kanske anar att nästa tenta kommer att bli svårare än svårast, och därför pluggar dubbelt så hårt inför den, bara för att upptäcka att den egentligen är jätteenkel när den väl kommer - eftersom hen pluggat så mycket. Om hen förutspått en enkel tentasak så kanske hen inte hade pluggat särskilt hårt, för att sedan upptäcka att, yikes, det är the mother of all tentor.

Vi i Piratpartiet förutsäger, med viss rätta, att vi kommer att komma in i riksdagen nästa år. Detta kanske eller kanske inte kommer att inträffa - det är omöjligt att avgöra innan det har hänt. Frågan är om detta är en självuppfyllande eller en självförnekande förutsägelse. Om vi tar för givet att vi kommer in så kanske vi inte jobbar så hårt som vi borde, och får typ 2.1% av rösterna. Om vi däremot tar den som det givna slutmålet av vårt hårda och övertygande valarbete så kanske denna vision håller oss igång i den där sega perioden mellan valupptakt och slutspurt - den där sega, krypande perioden där folk börjar tröttna på valretoriken och bara vill att deras medieflöden ska handla om någonting annat, vad som helst, som inte har med val, fläsk eller politiska floskler att göra.

Hur går det för oss, tror ni?

Asociala nördar och andra sjuka otyg

Emma skriver om förhållandet mellan normalitet, sjuklighet och asocialitet. Att vara asocial på ett normalt/accepterat vis, exempelvis genom att meka med bilen, är okej, medan den lite mer nymodiga asocialiteten hos oss framför datorskärmarna fortfarande anses vara sjuklig och värd att, ni vet, göras någonting åt. En av kommentarerna nämnde dessutom den ytterst sjukliga asocialiteten det innebär att läsa - huvaligen!

Det finns ett förhållande mellan dessa tre fenomen - normalitet, sjuklighet och asocialitet. Att vara asocial på ett normalt vis är (per definition) normalt, och inget att lyfta vare sig fingrar eller ögonbryn åt. Att vara det på ett onormalt vis är däremot sjukligt, och kräver ibland extrema åtgärder för att rektifieras.

Den springande punkten blir då förstås var gränsen mellan normalt/friskt och onormalt/sjukt går. Björn Borg stod som bekant och spelade tennis med sig själv dag ut och dag in i tid och evighet, vilket så här efteråt framstår som fullt normalt och närmast som ett paradigm av välanpassad fritidsaktivitet. Det är dessutom, lite mer frankt, ett av de mest asociala sätten att fördriva tiden på som någonsin funnits.

Att sitta framför datorn är däremot asocialt på ett dåligt vis. Never mind att spelaren just i detta nu sitter och koordinerar en synnerligen komplicerad raid som kräver att ett tjog spelare samtidigt och på samma gång utför ett antal mycket specifikt utformade sekvenser av handlingar för att målet ska uppnås - hen är i vilket fall asocial/sjuklig, hus social och välanpassad till situationen hen än må vara. Jag vill inte göra våld på din definition av socialitet eller så, men komplicerade samordningar av komplexa handlingsmönster över kultur- och språkgränser tillhör mer kategorin att vara social än att, ni vet, inte vara det.

Samtidigt är det okej att vara asocial på grund av vissa sjukdomar. Att vara asocial på det viset att en inte går till jobbet - de flestas största källa till social interaktion - är helt okey om en råkar ha dragit på sig en svårartad influensa. Att stanna hemma och vara frisk är däremot en av de få giltiga anledningar en arbetsgivare har att ge en sparken utan vidare motivering. Att gå till jobbet och vara sjuk är inte heller det särskilt uppskattat.

Ni ser själva - sjukdom, asocialitet, normalitet. Växelspel pågår.

Frågan är nu förstås - vad är normalt? Vad är sjukt? Vad är asocialt?

Julklappar

Jag har sedan viss tid tillbaka tagit mig för att ibland hålla samma tema både här och på Tankefel. Ibland är det mer uttalat än annars, som med inläggsparet Våldsmonopolet och Videovåld. Att slumpen och den personliga livsföringen fört in siffran 13:37 och tanken att ett inlägg om dagen är lagom många - i mitt liv, gör detta lite mer påtagligt. Särskilt idag, när två inlägg med samma rubrik postas samtidigt. Det känns som att det är lite småsvårt att missa temat just idag, inte sant?

Det finns vissa saker med det här med julklappar som är lite småklurigt för min del. För länge sedan gjorde jag en deal med världen om att bara ge sådana till min stackars primära familjeenhet, vilket inte förminskat klurigheten ens det minsta. Ni ser, jag är den ende av oss som är inkopplad i det globala fildelningssystemet. För mig är det en självklarhet att saker och ting finns tillgängliga på det däringa internätet om och/eller när jag känner för att ha tillgång till det. För mina ömma familjemedlemmar så är samma självklarhet höljt i ett mystikens dunkel, av den typ som vanligtvis associeras med trollkarlar i fantasyberättelser. Att de kan göra underliga saker är en självklarhet, då de gör dem mest hela tiden, men hur det egentligen går till är ett ogenomträngligt mysterium.

Det är erkänningsvis lite småmysigt att folk går omkring och tror att en sitter på någon slags obskyr och svårtillgänglig kunskap som bara ett fåtal människor ens kan drömma om att besitta, men det är en ihålig småmysighet. För de av er som av någon anledning inte vet så är det dock oerhört enkelt att ladda hem saker - för det mesta räcker det med att installera ett program, öppna en fil och sedan vänta på att allt laddats klart. Den enda potentiella svårigheten är installationen, men hemligheten ligger i att trycka på "nästa" tills det inte längre går, och sedan är det klart.

Detta är enkelt att förstå. Klurigheten med julklappar uppstår dels när folk vill ge mig saker, och än mer när jag vill ge saker till folk. Att ge saker till mig är en svår sak att göra - dels för att jag i praktiken redan har allt, och än med för att jag bor på tolv kvadrat och inte har plats för någonting sådant som fysiska ting och dylikt. När det gäller att ge saker så infinner sig märkligheten att det som står i ens mystiska makt att ge är så vardagligt att det inte ens kan sägas vara en present att ge den. Det vore lite att missbruka julklappsbegreppet att kalla det som vanligtvis bara kräver en kort länkning en present; möjligtvis kan det extra steget att bränna ut saker på en intuitivt spelbar DVD (vilket iofs inte är särskilt jobbigt, men väl tidskrävande) sägas vara en present, men bara möjligtvis.

Vi lever i olika världar, min familj och jag. Vilket är rätt onödigt, egentligen.

Så. Om jag ska ge en ordentlig juleklapp i år, så får det bli i form av en utbildningsinsats. Steg ett blir att påpeka att det finns oändligt mycket lagligt material som kan laddas hem (för att komma bort från villfarelsen att fildelning = ultimat ondska), steg två blir att hålla en lektion i ansiktsbokens intrikata funktioner (för att det behövs), steg tre blir att installera ett torrentprogram och lära dem den enkla trollformeln "öppna med".

Nästa steg blir att försöka visionera kring ett julfirande som inte innehåller utbytet av fysiska varor. Men det är det som syskoninlägget borta på Tankefel handlar om. Här tänker jag bara börja med lite spontan länkkärlek (utan inbördes ordning eller logik):

Miku Andreas Trollis Yami Affe Den där konstiga musiktextbloggen Mia Lisa Steffo Therese Aaron Fredrik - osv i en viss evighet som av utrymmesskäl inte riktigt får plats.

God jul, allesammans!

Nineveh

Det är bibliskt inspirerade tider just nu, så det känns som en bra idé att börja förklara grejen med de ständigt återkommande referenserna till denna mytomspunna plats kallad Nineveh utifrån dess beskrivning i just Bibelen. I Jonaboken använder Dug en ytterst egen övertalningsmetod för att fösa iväg den motvillige Jona till Nineveh - Hen försätter henom i magen av en val tills hen bestämmer sig för att det kanske är en bra idé att bege sig dit trots allt. Det kan kanske tyckas vara en något icke-intuitiv form av retorisk handling, men Dugs vägar äro som vi alla vet outgrundliga.

Så. När vår motvillige profet väl släpat sig hela vägen till Nineveh så får vi veta att det är en stad av en viss storlek. Ni vet - den sort där en går in i den från ena hållet och kommer ut på andra sidan efter tre dagars mer eller mindre oavbrutet vandrande. Jag är inte säker, men jag tror det är den sortens stad vi i lite mer moderna termer kallar för en bloody stor stad.

Grejen med Nineveh är inte att det var en stor stad. Inte ens att den fortfarande skulle vara relativt stor om den fortfarande fanns. Nope. Grejen är att det var en stor stad i Assyrien, ett rike som hade cirka ett och ett halvt tusen år av glansdagar, - vilket, om vi ska vara ärliga, är fruktansvärt många glansdagar. Och det kunde vara så många glansdagar på grund av den metod den assyriska statsmakten använde för att hålla ordning på befolkningen.

Now, det här var fruktansvärt länge sedan. Det är före antiken, före för-antiken, före tiden före för-antiken. Att kalla det för länge sedan är som att kalla en apelsin för lite mindre än en fem kilos vattenmelon - det fömedlar inte riktigt den skillnad i dimension som behöver förmedlas. Grekerna må vara filosofins grundare, men när det kommer till det här med att upprätthålla imperier och statsmakter så var assyrierna först, störst, bäst och under inga som helst former vackrast.

Så. Assyrierna trodde stenhårt på det här med att statuera exempel. Vilket de gjorde - hårt, brutalt och skoningslöst. Om någon del av riket fick för sig att göra uppror så var svaret givet: samla tio tusen av upprorsmakarna (eller folk som råkade stå i närheten), peta ut ögonen på dem, bygg pyramider av deras kroppar och låt detta vara en varning till alla som ens tänker tanken att försöka göra någonting liknande. Och OM de skulle vara dumma nog att försöka igen - well, då bränner vi ner hela staden och låter detta vara det varnande exemplet för framtiden. Eller, varför vänta på att de gör uppror - vi tar den där random staden och bränner ner den ifall någon skulle råka behöva en påminnelse om det hälsosamma i att inte tänka tanken att försöka något.

Det här pågick i över tusen år, och av självklar anledning så höll staten koll på hur mycket som hade gjorts och när. Om en läser de olika dokumenten från den tiden så får en en oerhört klar bild av hur en typisk regent av den tiden agerade. I generation efter generation förs det in nya antiterroristaktioner i rullorna - brände fem tusen människor levande, raserade en stad, dekorerade hela stadsmuren med avhuggna människohuvuden etc. I över tusen år.

Och alla statsmakter sedan dess har anammat ett liknande mönster för hur den egna överlevnaden ska se ut. Det är svårt att vara ett dominerande imperium i större delen av civilisationens vagga i över tusen år utan att bygga in några outrotbara traditioner i hur statsbyggande går till. Våld mot det egna folket var, som synes, inte helt ovanligt,  och vad än grannfolken fick för sig att göra i termer av folkmord så kunde de bara peka på assyrierna och säga att det inte är lika illa som att bo där borta.

Ni kanske förstår grejen med Nineveh nu. Det är den utgångspunkt alla västerländska stater sprungit fram från, vare sig de vill erkänna det eller inte. Det finns därför all anledning att se till att den inte förfaller tillbaka dit igen - vilket den, steg för steg, har en tendens att göra. Det är, med andra ord, en bra kortform för "sedan historiens gryning har staten varit det den har varit".

När vi ändå är inne på det så kan vi avsluta historieberättelsen med att säga att Nineveh eventuellt föll och raserades. Inte primärt på grund av dåligt ledarskap, dock - den siste mannen på tronen var en rätt genomsnittlig statschef, med de vanliga slakterna av tusentals på sitt schema. Medan han gjorde det han gjorde så passade babylonierna på att ställa till med allehanda upprorliga besvär, vilket som ni förstår är lite småjobbigt, så han gjorde sig av med den dåvarande administrationen och satte in sin pålitliga kusin som lokal ledare i Babylon. En skulle kunna tro att bekymren tog slut där, med den hederlige och allt igenom lojale kusinen på den lokala tronen, men när även han gjorde uppror så var domen självklar: Babylon måste dö.

Så. Sagt och gjort. Den ständigt vältränade assyriska armén mobiliserades och skickades iväg mot Babylon för att statuera exempel. När de kommit ungefär halvvägs så fick skyterna - föregångarna till den mongoliska horden - för sig att det vore en oerhört bra idé att ge sig på assyrierna. Så de skred till verket utan större pardon, och med den assyriska armén upptagen med att göra sin grej någon annan stans så gick det lite lättare än väntat att inta staden. Och när de ändå var där så passade de på att plundra, rasera, bränna, våldta och allt det där andra som ingår i intagandet av städer. Efter det så var det inte mycket till vare sig stad eller stat kvar, och det assyriska imperiet föll ut ur historien, till förmån för babylonierna och mederna som sedermera blev det de blev.

Det är något av ett antiklimax att en stat som begått systematiskt folkmord i ett och ett halvt millennium föll på grund av den mongoliska horden snarare än på den inneboende orimligheten i deras sätt att administrera saker. Det ger liksom fel lärdom till den som lär av historien, på något vis.

Diskursanalys

Ungefär en tredjedel av mina läsare slutade läsa redan när de såg rubriken. Well, när de såg rubriken och att inlägget var längre än fem hundra ord; självcensur är märklig på det viset. Folk kan i ett sammanhang tala vitt och brett om fördelarna med fri information, yttrandefrihet och förbud mot statlig inblandning i vad folk får och inte får läsa, för att sedan i nästa ögonblick vips applicera ett oerhört raffinerat filter på världen som utesluter vissa brutalt subjektivt utvalda saker från listan över saker som är möjliga att ta till sig. Väldigt många har en vag idé om att "svåra texter" är omöjliga för dem att ha någon som helst nytta av, så de stänger av sitt tänkande så fort de ser ens röken av en susning av sådana.

Det är lite märkligt, det där.

Anywho, det känns som att den här Magnihasa-saken har börjat nå den punkt då jag kan titta på den och utläsa vad jag skulle göra i diverse situationer om jag hade den empiriska oturen att råka hamna i dem. Kanske inte riktigt situationer som de som tycker upp i 24, eller vad jag väljer för pålägg på pizzan, men ändå. Det torde vara relativt enkelt att bygga en fungerande politisk argumentation för att jag skulle göra x snarare än y i situation s under omständighet a - utifrån ett urval av mina hundraåttio-isch inlägg. WWMD, på tre ungefär.

Så. Låt oss säga att jag var i Köpenhamn i syfte att demonstrera och i stället blev ett offer för dansk signalpolitik. Dvs hamnade i någon obskyr förort av staden under otryggt förvar av trygghetens och säkerhetens bevarare. WWMD?

Well, steg ett i vår diskursanalys vore förstås det definita inlägget om individens makt i alla situationer, som inte går att tolka på annat sätt än att det alltid finns utrymme för att göra någonting. I sig självt skulle det dock inte utgöra en representativ bild, vilket syns inte minst av ett nyskrivet inlägg om makt och maktlöshet. I kombination med inläggen om staten och dess våldsmonopol så finns det en god grund att argumentera för organiserandet av någon slags kollektiv aktion innefattandes bruket av individens makt på ett sådant sätt att det hade en omedelbar men inte helt definierbar effekt.

Now, fysiskt våld är uteslutet, eftersom varje stat sedan tids gryning (Nineveh) givit sig själv rätten att avrätta våldverkare på plats. Varje lag som någonsin stiftats har som enda garant för sin efterlevnad beväpnade människor i uniform som inte ser några problem med att banka på folk som inte följer dess påbud. Så. Inget fysiskt våld. Att göra våld på situationen kommer väldigt mycket i fråga, dock.

Det finns vissa sociala regler som måste följas, även i oförutsedda sammanhang. Den mellanmänskliga sfären har en viss dramaturgi som vi människor/skådespelare ansluter oss till, och om vi misslyckas med att spela vår roll i den situationella genren så misslyckas vi socialt. Om vi i stället misslyckas medvetet och konsekvent så gör vi våld på situationen - vilket omdefinierar den, och gör den till någonting annat än den skulle vara om vi spelade med.

Så. Där är vi, inspärrade i statens trygga händer. WWMD?

Argumentationen hittills tyder på att jag skulle samtala med mina fysiskt närmaste och samstämmigt börja sjunga någonting tillsammans med dem. Inte någonting om polisjävlar eller fascistsvin - nope. Det vore att konformera sig till förväntningarna på ett negativt och icke-konstruktivt vis, vilket är dåligt och destruktivt. I stället någonting annat, som, säg, ledmotivet till Bumbibjörnarna eller någonting annat helt oväntat. Om tillräckligt många hakar på så blir effekten, well, något pinsam för våra ömma trygghetsvärdar.

För att inte tala om nyhetsvärdet.

=

Målet med den här bloggsaken är inte att metodiskt sparka ut metodologiska tankar, tips och tricks till intresserade förbipasserande ett inlägg i taget. Den som känner sig manad ska kunna grotta ner sig i något av huvudspåren och efter ett intresserat läsande komma fram till att, okay, den här människan har en viss inställning till saker och ting, och denna inställning kan formuleras och relateras till. Därav inläggen som till synes slutar utan att en poäng dyker upp; poängen är inte än. Poängen är den samling av inlägg som kommer att vara på plats om två-tre år, och som alldeles just nu börjar anta en viss form.

Det skrivs mer för framtida referens än som samtida kommentar, med andra ord. Vilket också är anledningen till att dagsaktuella nyheter inte dyker in så ofta annat än som utbytbara ursäkter att ta till orda - ingen kommer att minnas dagens bombnyheter om fem år, lika lite som du minns 2004 års kändisskvaller utan att bli direkt tillfrågad om det.

Tanken är att någon, någonstans, i en framtid utanför min livsvärld kommer att läsa det här, göra någon slags analys av typen ovan - explicit eller implicit - och sedan använda denna analys för att göra någonting vackert, någonting som inspirerar andra att i sin tur göra liknande saker. Tanken är att någon, någonstans, efter en läsning ska tänka att "hmm, det här kanske inte är så svårt trots allt", och sedan ge sig ut och banka magnifikt på verkligheten.

Varför tror du jag valde just Magnihasa, av alla möjliga och omöjliga namn?