Sunday, December 20, 2009

Saab och de flygande bilarna

Jag saknar den gamla tidens framtidsbilder. Ni vet - de med flygande bilar, lökiga men androgyna kläder, radikalt omfattande stadsplanering och en generell men något överdriven känsla av entusiastiskt hopp. Det är svårt att argumentera mot en sådan bild. Ibland får jag till och med för mig att jag lever i en sådan framtid, vilket har vissa ögonbrynshöjande effekter på folk i min omgivning.

Jag har dock ett överflöd av samtidens samtidsbilder. Ni vet - de med sjunkande Saabar, lökiga men extremt könsdefinierade kläder, halvdana försök att rädda en utopiskt misslyckad stadsplanering och en generell fascination inför den annalkande apokalypsen. Ibland får jag till och med för mig att jag lever i en sådan samtid, Vilket är märkligt, då samtiden aldrig någonsin haft någonting som helst att göra med sin samtida bild av sig själv.

Vad jag däremot inte har tillräckligt mycket av är en hypotetisk historisk bild av nuet från en utgångspunkt cirka femtio år framåt. Ni vet - där flygande bilar uppfunnits och avfärdats, könslig valfrihet, stadsplanering för människor snarare än bilar (oavsett väglag) och en generell insikt om att det faktiskt var sämre förr. Ibland för jag till och med för mig att jag lever i en sådan bild, vilket inte är ett dugg konstigt, eftersom oroväckande många i min omgivning fortfarande lever kvar i ett slags kognitivt sjuttiotal.

Det är mot denna bakgrund jag nås av nyheten om att Saab sakta men långsamt ska avvecklas. Dessa tre bilder är extremer (mittpunkten är alltid en extrem punkt) på en skala - den första bilden en oreserverad optimism angående framtiden, den andra en reverserad pessimism angående nuet och den tredje en insikt att den första bilden kräver löjligt mycket arbete för att realiseras, och att den andra bilden är ett kolossalt hinder mot inledandet av detta arbete.

Om jag skulle försöka mig på att göra en kommentar på samtiden så skulle dessa tre bilder vara mina metaforiska redskap. Det tycks nämligen finnas tre inriktningar i vår kontemporaritet - den att vi konstant rullar mot det bättre, och att en levande industri är en nyckelfaktor i vårt fortsatta rullande åt rätt håll; den att saker och ting konstant blir sämre, utan undantag; och den att det enda vi kan göra om vi har någon som helst känsla för ansvar är att kavla upp ärmarna och börja sparka situationen i form igen.

Nyheten om Saabs avveckling visar dessa tendenser i klart ljus. Vi har å ena sidan de som förespråkar alla möjliga och omöjliga hjälppaket för att tvinga igång verksamheten igen, kosta vad det kosta vill; å andra sidan de som ser detta som en inte helt överraskande representant för vad som komma skall; och å tredje sidan de som inte bryr sig särskilt om Saab som sådant, men som ändå vill bidra med något konstruktivt till det hela.

Problemet med den första bilden och dess iver att rädda Saab är att vår nuvarande samhällsform och dess nuvarande institutioner inte per automatik kommer att leda in oss i ett himmelrike på jorden om vi bara håller oss riktigt riktigt hårt till dem. Att säkerställa framtiden genom antikvariatisk konservatism gällande samtida sociala former fungerar ibland, men det finns inga som helst garantier för att det kommer att göra det i just det här fallet. Alls. Hjulen snurrar, förvisso, men riktningen är runt snarare än framåt.

Problemet med den andra bilden är att den utgör en slags inverterad konservatism - den bevarar det nuvarande tillståndet genom att resignerat ignorera det. Det är dock ingen naturlag att saker och ting per absolut, gudomligt betingad nödvändighet kommer att bli sämre. Pessimism och apati är inte nödvändigtvis de  bästa av verktyg för framtidsbyggande. Även om de mest oväntade av positiva konsekvenser kan komma ur dem.

Problemet med den tredje bilden är att den är den enda realistiska bilden, men samtidigt också väldigt benägen att förfalla antingen i en oreserverad optimism eller en dito pessimism. Det enda sättet att bygga en hållbar framtid på är att vara fullt medveten om att den antingen kan lyckas eller misslyckas, och arbeta utifrån denna medvetenhet. Den som utgår från att framtiden blir dyster vad en än gör försöker inte förändra den; den som utgår från att den blir ljus per automatik försöker inte tillräckligt hårt. Framtiden blir vad vi gör den till - även och särskilt om vi inte gör någonting särskilt.

Hur går det för oss, tror ni?

4 comments:

  1. Jag vet inte vad jag tror, för jag orkade inte läsa de tre sista styckena och jag brukar låta bli att tro angående bilar :D

    ReplyDelete
  2. Jag tror om och kring dem varje gång jag går över gatan.

    Det blir sort of lite småjobbigt annars. ;)

    ReplyDelete