Miauve

Jag har inte skrivit någonting på länge. Det är inte helt bra. Det är tvärt emot hela tanken med en sån här bloggsak. Deras kärna består ju ändå trots i att de utgör en slags pålitlig kontinuitet som samtidigt är oberoende av ens egen - dvs läsarens - input, men ändå är mottaglig för densamma. Ni vet. Bloggens själva Grej - kärnan hos en blogg som sådan - är ju ändå att den fortsätter att göra sin grej oavsett om en kommenterar eller inte. Det går liksom att lita på att den finns där, oavsett om en läser den eller inte.

Och så går jag omkring och låter bli att skriva. Varför då? Är inte det någonting att skriva ett Tankefelsinlägg om?

Skulle kunna vara. Om det inte vore för att jag varit lite smått upptagen på sistone. Särskilt den här veckan. Särskilt de senaste dagarna. Tillräckligt mycket för att komma undan med det om jag bara berättar om dem. Gärna i kronologisk ordning.

I torsdags morse - dvs i förrigår - hade jag tenta i retorik. Hela seminariegruppen hade det samtidigt, i en gemensam och koordinerad presentation av retorikens historia. Jag talade om den ack så okände Emilie Rathou, och hennes kamp för demokratins införande. Jag var lite akademiskt ohederlig och pratade mer om Marshall och Bauman än om Rathou själv, men jag kommer nog undan med det genom att ha använt tillräckligt mycket patos. Precis som den gode Emilie gjorde på sin tid.

I torsdags eftermiddag - dvs i förrigår - hade jag tenta i litteraturvetenskap. Igen. Littvet är mitt huvudämne, och jag har ännu inte lyckats få godkänt på A-kursen. Det var sisådär en tre år sedan jag läste den, och jag minns inte helt mycket av den, men eftersom tentan ändå gick så tänkte jag att - okay, jag gör väl ett försök. Bara för att. Om jag får godkänt så får jag ju godkänt, och om jag inte får det så gör det inte allt för mycket det heller.

Now, mina prioriteringar låg väldigt mycket mer på retoriken än på littveten, men jag tänkte att jag läst om tillräckligt många döda greker och romare i mina andra ämnen för att ha någon slags hum om vad de hade för sig. Och Rolandssången har inte skrivits om sen sist, right? Dante kliver fortfarande ner i underjorden för att sedan sakta men långsamt men episkt men långsamt klättra uppåt mot himmelen, right? Litteraturhistorien är inte direkt känd för att befinna sig i ständig förändring, right?

Right. Jag satte mig i tentasalen, väntade på att det hela skulle börja, småtittade på mina kamrater och var allmänt trött i huvudet efter retoriken. Väntan, väntan, väntan. Och sen kom den. Inte bara tentan, utan Tentan. Samma tenta som jag fick U på för tre år sedan. Närmast bokstavligen. Mina bänkgrannar tittade lite nervöst på mig när jag började småskratta åt tentan, men de hade annat att tänka på än mig. Förhoppningsvis.

Välan. Vidare. En tredjedel av poängen låg att få på en fråga om den medeltida litterära miljön i Frankrike (baserad på den enda föreläsning jag någonsin missat, btw), en tredjedel av poängen stod att erövra om en definierade några begrepp/författare/genrer och resten bestod i olika analyser av diverse verk utifrån begrepp som jag inte hade koll på eftersom jag inte var där när de pekades ut.

Förvisso rimliga frågor, men GOD DAMN! Samma frågor som jag inte hade läst på om för tre år sedan, IGEN! Variation, bitte! Jag kan ALLT om den isländska litteraturens genrer och stilgrepp och eddor och stuff, men neej, fråga om Frankrike bara! Gör det! Som om trubadurerna har haft särskilt stort inflytande på oss efterlevande! Bah!

Hursomhelst så kom jag rätt snart fram till att jag bara kunde svara på cirka åtta av cirka fyrtiotre poäng, vilket är långt under vad som behövs för det där G:et. Så. I stället för att skaffa mig skrivkramp i onödan så plockade jag fram etnologen inom mig och började titta lite smånyfiket på mina 'kursare', som satt och hade massiv nervositet och ångest och huvudbry och slet som myror i den akademiska nålstacken för att få godkänt. Det var ganska intressant och mycket lärorikt. Mer lärorikt än själva tentan, till och med. Det gick direkt att se vilka som var pålästa och vilka som inte var det. Vilka som kunde behålla ett pokerface och vilka som inte kunde det. Vilka som hade satsat vissa delar av sin framtid på resultatet och vilka som inte gjort det.

Och nyss, dvs idag, så hade jag ett tredje prov. Förvisso inte en tenta, men väl ett akademiskt prov. Ett högskoleprov.

Now, den omedelbara frågan som inställer sig är förstås varför jag behöver ta ett sådant prov. Jag har ju redan gått tre åt på universitetet. Trots allt. Svaret är att jag behöver det för att komma in på mina strökurser som jag läser vid sidan om. Mitt gamla resultat (1.6) tog jag när jag var ung och gymnastisk, och det håller på att gå ut så här efter fyra år. Så istället för att chansa och söka på mina betyg (som inte är helt bra på grund av att jag slöade mig genom trean på grund av ett visst prov) så är det lika bra att ta tjuren i pungen och ta provet igen.

Således. Om några veckor kommer resultatet som ett brev på posten, och då vet vi om det är en fördel eller en nackdel att ha gått på den däringa högskolan rent högskoleprovsmässigt.

Men nu är jag lite trött efter alla dessa prov. Nu ska jag bara skriva den här hemtentan som ska in på måndag, och sedan är jag ledig att skriva blogg igen...

Medborgarskap

När jag läste sociologi för tid sedan fick vi läsa om medborgarskapsbegreppet. Det är inte så enkelt och okomplicerat som en till en början kanske kan tro. Det är inte så att alla människor som bor i ett visst geografiskt område per automatik är medborgare, vilket Bauman visade. Det är inte heller så att alla medborgare är fullvärdiga medborgare, vilket Marshall visade genom att påvisa att det krävs tre olika former av inklusion för att bli en full medborgare.

Bauman kopplar samman tanken om medborgarskap med den generella kategorisering av världen vi dagligen gör. Medborgare är människor av och i vår närhet, sådana som oss, sådana som vi. Icke-medborgare är människor långt bort, sådana som inte är som vi och som har konstiga seder och bruk. Medborgare är vi, icke-medborgare är de.

En av de viktigaste aspekterna av den vi-gemenskap som medborgarskapet innebär är att det är medfött. Det går inte att bli en av oss. Vi är vi för att vi är vi, och vi är vi för att vi alltid har varit vi. Vi har alltid varit de vi är, och vi är det för att vi alltid har varit det. Om någon försöker bli en del av Vi så kommer de att misslyckas, för de kommer utifrån, från någon annan stans, något De någonstans. Medborgarskapet är så grundläggande att det inte kan förvärvas. Det är antingen redan från början, eller inte alls.

Som alltid när Bauman skriver så går hen in i viss detalj för att beskriva hur den här kategoriseringen går till, för att sedan påvisa att den inte fungerar på grund av ett antal faktorer, som hen sedan fortsätter med att beskriva i lika ingående detalj.

Tanken att medborgargemenskapen är en ointaglig gemenskap en bara kan födas in i punkteras - för att ta det största exemplet - av att folk faktiskt byter nationalitet, byter medborgarskap och flyttar på sig rent generellt. Inte bara genom migration, utan genom assimilation och - förvisso - erövring. När en stat erövrar ett område från en annan stat så får invånarna i området per automatik medborgarskap i den erövrande staten, vilket ställer till det något oerhört för vi-gemenskapens fundament. Vi är vi, men de är också vi, men de är inte vi, men de är vi, för vi har gjort de till vi, men de är inte vi. - Det blir en aning neurotiskt, och efter hand går det inte längre att hålla den här tanken i huvudet utan att bli akut sjuk.

Ett medborgarskap som grundar sig på ett sådant resonemang blir med andra ord ohållbart i längden. En medborgare är ju ändå samma sak som en medborgare, som i sin tur är identisk med en medborgare. Vi behöver därmed ett annat sätt att se på saken, In kommer Marshall, och hens medborgarskapsbegrepp. Det består av tre delar: civilt medborgarskap, politiskt medborgarskap och socialt medborgarskap.

Det som skiljer medborgare från icke-medborgare är att medborgare har rätt att delta i det lokala livet, medan icke-medborgare inte har det. Det civila medborgarskapet är rätten att delta i den lokala juridiska och ekonomiska processen - att sluta lagligt giltiga avtal, bilda företag, köpa och sälja saker, förvalta sin egen egendom, habeas corpus och, inte minst, att kunna gå till domstol för att värna om sina rättigheter om och när dessa blir kränkta.

För att bli politisk medborgare måste en ha tillgång till, en röst i och intresse för den lokala politiska processen. Marshall är stenhård på att bara demokratier ger sina invånare politiskt medborgarskap: bara i demokratier har medborgare rätten att bilda partier, diskutera och ifrågasätta de ledandes beslut, samt vissheten att, om de styrande skulle visa sig inkompetenta, det finns reglerade och lagliga sätt att avsätta dem. Bara i demokratier är medborgarna politiska medborgare; överallt annars är de bara invånare, utsatta för men inte delaktiga i statens aktiviteter.

Det sociala medborgarskapet går närmast att översätta med ordet 'välfärd'. En är garanterad en viss mininivå på saker och ting, så som inkomst och levnadsförhållanden, och kan - i akt av ens civila och politiska medborgarskap - använda sina medborgerliga fri- och rättigheter för att få detta existensminimum tillfredsställt.

En människa är inte en fullvärdig medborgare förrän alla dessa tre former av medborgarskap är uppfyllda. Det går bara att vara en medborgare i en demokrati; övriga platser har invånare.

Se dig nu omkring med dessa tankar i bakhuvudet. Uppfyller din omgivning dessa krav? Har dina medmänniskor dessa medborgerliga rättigheter? Är dina medmänniskor civila, politiska och sociala medborgare, eller är de bara invånare? Om de är fullvärdiga medborgare, så är du lyckligt lottad och bor på en demokratisk plats. Om inte, så har du nu en grund att utgå ifrån om du vill stärka demokratin i ditt lokala område. Varhelst de civila, politiska eller sociala rättigheterna inte är vad de borde vara, finns möjlighet att idka demokratifrämjande arbete.

Vilket parti du nu än råkar tillhöra.

Jag må vara en del av Piratpartiet, men jag visionerar ändå om ett fullt medborgarskap för alla medmänniskor. Även och särskilt åt de eventuella invånare vi råkar ha. -

Brottslingar och terrorister 2: Tevetittare

Det här är en fortsättning på del ett, men kan läsas som ett fristående inlägg.

Jag såg nyss det sista avsnittet av Battlestar Galactica. Jag har ingen teve, så jag kan inte säga att det gick på kanal x eller y. Jag ska inte avslöja för mycket om hur det slutade, men jag kan säga så mycket att det ägde min själ och lade tusen pusselbitar på plats.

I ett ögonblick av stilla nyfikenhet fick jag för mig att undra när detta sista avsnitt ska komma att sändas till televisionerade mottagare här i Svea Rike. Jag vet att serien som sådan går på någon kanal någonstans, men inte vid vilken tid det går eller i vilken säsong som går. Gissningsvis lär det ta ett tag, dock - tevebolagen är inte direkt kända för sin förmåga att vara snabba i sina visningar, om det jag hör från mina Lost-beroende vänners håll är något att gå efter.

Under den tiden avsnittet laddades hem - i hela sin totala storlek på  2.18 gb - funderade jag samtidigt på det här med televisionen som sådan. En teveapparat - när den väl är inköpt och inkopplad och på plats - erbjuder ju, trots allt, när allt är sagt och gjort, ingenting annat än gratis tillgång på kulturprodukter. Om jag hade en teve skulle jag därför kunna ta till mig saker gratis, utan att betala för dem. Med den enda skillnaden gentemot att ladda hem programmet i fråga att jag inte blir stämplad som internationell terrorist och i behov av konstant digital övervakning, då. Skillnaden mellan att ladda hem ett program och att titta på det på teven är i det närmaste noll - i inget fall betalar jag ett rött öre till producenten genom mitt tittande. Ändå är den ena formen vardaglig, och den andra formen i par med grov förberedelse till terrordåd på miljonskala.

Varför?

Om jag (i min brist på teveapparat) skulle få för mig att ladda hem ett avsnitt av the Simpsons, och sedan titta på det samtidigt som just det avsnittet sänds i någon av våra lokala kanaler - vad är då skillnaden mellan att jag har tittat på det från hårddisken gentemot från sändningscentralen? Det är fortfarande samma avsnitt, och jag ger exakt lika mycket till producenten för att titta på bägge. Ändå denna skillnad i hur de båda formerna av tittande betraktas.

Varför?

Å ena sidan gratis, å andra sidan gratis. Å ena sidan en god och laglydig medborgare, å andra sidan en förhärdad brottsling utan mänskliga rättigheter.

Varför?

Om jag vore konspiratoriskt lagd så skulle jag säga att det beror på att De Mäktiga vill hålla kvar befolkningen i sitt televisionsberoende, och därför bestraffar alla former av avvikelse från det Rätta Beteendet med alla till buds stående medel. Att det är ett hot mot De Mäktigas så väl implementerade hjärntvätt att vissa individer tar till sig annan information via andra kanaler än de hjärntvättandes. Att det finns någon slags Mastermind bakom det hela, som har ett väl genomtänkt motiv i alla handlingar och manövreringar och som vet precis vad den gör.

Nu tror jag förstås inte på sådana saker. Det skulle krävas en intelligens långt bortom våra makthavares (oavsett vad vi råkar tycka om dem) för att koordinera någonting sådant. I stället tror jag att det, tvärtom, är en fråga om inkompetens och oförståelse. Anledningen till att tevetittande och tevetittande behandlas så radikalt olika är inte att ett illasinnat sällskap i enlighet med Planen går vidare med nästa steg mot världsherravälde, utan på att människorna i maktposition helt enkelt inte har den blekaste aning om vad de gör. De tror (förhoppningsvis) att de gör någonting bra och konstruktivt, men vad de gör är ytterst kontraproduktivt.

Genom FRA tror de sig bekämpa terrorism. Samtidigt börjar de behandla dig, dina grannar och dina vänner som just terrorister, vars samtliga aktiviteter ska övervakas konstant. Genom IPRED tror de sig bekämpa fildelning på internet. Samtidigt förvandlas hela svenska folket till brottslingar, i och med det inte går att vara oskyldig under dess bestämmelser. Genom datalagringsdirektivet tror de sig bringa in en era av kontrollerad fred. Samtidigt blir varenda medborgare i samma fredsregim en potentiell terrorist, och ska därför per automatik behandlas som sådana, med allt vad det innebär av indragna mänskliga rättigheter och liknande.

Varför?

Inkompetens. Och oförståelse.

Mot dessa två saker kämpar själva gudarna. Förgäves.

Vi pirater är inga gudar. Vi är vanliga människor, som insett att det här med internet är här för att stanna, och att det är en övervägande bra sak. Vi har också insett att det inte är värt det att förvandla samhället till en totalitär polisstat i ett missriktat försök att förhindra att folk tittar på teve. Vilket våra nuvarande makthavare är i full gång att göra, i detta nu. Vare sig de vill det eller inte. Vare sig de vet om det eller inte.

Det är EU-val om två månader. Det är riksdagsval nästa år. Rösta på någon som inte anser att du är en terrorist. Rösta på Piratpartiet.

Nätvanor

Vissa har frågat mig om mina nätvanor. Vilket inte är mindre än rättvist, eftersom jag ju frågat om era. Givande, tagande och frivilligt delgivande av information är grunden för ett gott förhållande, och jag har en känsla av att det är bra att ha ett bra förhållande till och med sina läsare.

Det första som behövs sägas om mig är att jag använder två skärmar, med vissa planer att expandera till fyra om/när tillfälle och/eller budget infinner sig. Som dubbelskärmare har jag lite större frihet än en enkeldito. Jag kan, exempelvis, titta på Battlestar Galactica i helskärm och prata om det på msn samtidigt. Eller, i mer bloggnära sammanhang, läsa och skriva samtidigt - utan att behöva alt-tabba konstant. Det kanske inte låter mycket, men skillnaden är enorm när en försöker gå tillbaka till en skärm. Abstinens är inte tillräckligt starkt för att förklara det.

Det första som behöver sägas om mina nätvanor (äntligen) är vilken anslutning jag har. En modemare har inte samma inställning till onlinevaron som en någon som sitter på en T1-lina. Jag sitter tyvärr inte på en sådan, men väl på en fast kabel som bringar in och ut information i cirka 250 kpbs. Lite långsamt, tycker vissa, men jag är nöjd. Så här efter några (MÅNGA) års modemande så har jag lite mer tålamod med långsamma sidor än jag egentligen borde.

Nästa steg är webbläsaren. Olika webbläsare, olika upplevelser. De flesta har en och enbart en webbläsare, och håller sig till den; det behövs för det mesta inte mer. Jag använder tre stycken i min vardag, i en slags meditation över vilken webbläsare som är minst dysfunktionell på vilka sidor. Firefox använder jag till det mesta, och är min primära och defaultiga läsare. Nästan allt jag gör nätledes sker här, i min censurerade bubbla av virtualitet. (Det som censureras bort är främst reklam, reklam och mer reklam. Jag ser ytterst sällan reklamannonser på nätet, och de jag ser ser jag oftast bara en gång. Synas -> högerklick -> aldrig synas igen någonsin.)

Now, fördelen med Firefox är ju förstås att en kan titta på femton sidor lika lätt som en. Nackdelen är att om en sida är särskilt tung och seg så blir alla andra också tunga och sega. Av den anledningen har jag delegerat vissa sidor till Chrome, min andra läsare. Däribland Ansiktsboken och Blackboard. Hur mycket jag än har förälskat mig i reklamfrihetens Firefox så måste jag erkänna att vissa sidor helt enkelt inte fungerar däri.

Min tredje webbläsare är Songbird, vilket även är min musikspelare. Eller - rättare - min musikspelare som även är en webbläsare. Den är fortfarande något av en betaprodukt, men dess förtjänster (global hotkeys, automatisk integrering med last.fm) överväger dess brister (lite småseg, kräver en del minne). Även om det tar ett tag att rensa id3-taggarna i ens mp3-samling så att det fungerar smärtfritt. (Om någon känner till ett bra sätt att fixa tusentals id3-taggar på ett snabbt och smidigt sätt - tveka inte att ringa mig, mkay?)

Så. Det är grunden, fundamentet, infrastrukturen. Vad är det då jag gör med dem? Vilka är mina nätvanor?

Min vardag består av ett antal sidor som alltid - utan undantag, permanent, konstant, ständigt - är öppna. Från vänster så är de Helgon, Bilddagboken, Twitter, Google Calendar och (för det mesta) en viss bloggförfattarsida. Och så ansiktsboken, förstås. Om vi hoppar över till höger skärm så har även Google Reader en permanent plats i mitt liv. Sedan finns det ett antal sidor som ligger i konstant närminne, och ett otal som dyker upp, läses och sedan försvinner för evigt. Vissa ligger kvar tills jag hunnit länka till dem; andra ligger kvar så länge att jag glömt bort varför de ens öppnades.

Den absoluta majoriteten av min tid spenderas på den högra skärmen, dvs i GR. Den som vill göra sig till en del av min vardag gör väl i att ta sig besväret att skaffa en RSS-feed som jag kan prenumerera på.

Nu till några utmärkande drag i mitt nätande:

Jag skriver aldrig, någonsin, ever, in en webbadress i sin helhet. Den gamla onda tiden när en var tvungen att komma ihåg adresser är numera definitivt över. Om jag vill åt en sida så kan jag antingen leta upp den i GR, eller bara söka efter den i FF:s URL-fält. Vissa sidor är så pass välbesökta att jag bara behöver skriva in en bokstav för att se dem. Last.fm är bokstaven L, draft.blogger är B, google analytics är A; mitt behov av att minnas var saker ligger är lika med noll. Om jag vet med mig att jag besökt någon sida för länge sedan eller på en annan dator så lägger jag bara googles sökord på minnet, snarare än adressen. Därför blir jag en smula irriterad mär folk frågar efter adresser till saker - vem tänker i termer av hemsideadresser längre?

Om jag ser en sida som är intressant så bokmärker jag den inte; jag RSS:ar den. Internet är för mig inte ett ställe att komma tillbaka till, utan någonting som pågår i realtid. Internet är inte ett arkiv, utan en filtrerad framtid. Det är inte en plats där materialet måste letas upp, utan ett flöde av information som kommer till mig.

Jag är alltid online. Det är någonting som stör en del, men så är det. Jag står som online 24/7, non stop. Alltid lyser min närvarolampa, men ytterst sällan är jag på plats. Folk borta på helgon har gjort något av en sport att peta på mig när mina onlineminuter räknas med fem siffror; folk på MSN har lärt sig leva med att jag svarar ungefär en tredjedel av de gånger de skriver till mig.

Jag kollar aldrig min mail, Den kollar sig själv, åt mig. Om den innehåller nyheter, lyser det blått nere i bägge högra hörnen; om inte, rött. Det är en bärande princip att jag aldrig går till informationen, utan låter den komma till mig.

Jag är alltid inloggad. Vilken sida jag än går in på så är lösenordet alltid ifyllt. Jag behöver sällan logga in; banken är ett noterbart undantag.

Jag har en väldigt slit-och-släng-aktig attityd till tabbar. Jag kommer på att jag vill göra någonting någonstans utanför mina permanenta tabbar, öppnar en ny, är autoinloggad dit jag råkar bege mig, gör det jag vill göra och stänger sedan bort tabben igen. Ofta kan jag öppna, flyga in, göra det som ska göras och stänga igen på en tidsrymd som kan mätas i sekunder. Allting är tillgängligt on demand. Ögonblickligen.

Nätreklam gör fysiskt ont i mig. Bokstavligen. Det finns inget värre än nätreklam. Jag förstår inte hur ni som ser den står ut med den.

Jag Greasemonkeyfierar de flesta sidor jag är inne på. Det finns ingen anledning att inte göra det. Om webbdesignarna inte infört min önskefunktion, så hämtar jag bara hem ett greasemonkeyscript som inför den åt mig. Det innebär, onekligen, att min upplevelse av nätet inte är densamma som de flesta andras. Vilket gör att folk ställer sig en smula, ah, undrande inför mina screenshots. Ibland.

När jag skriver till folk på diverse sidor så skriver jag vanligtvis i lowercaps. Konsekvent. Bara gemener. Det är något av en nätkonvention och en vana. När en skriver i lowercaps så är en informell. Står bakom kulisserna och småpratar lite. Sedan, när en kliver upp på scen och är offentlig, så har en tagit på sig kostymen och intagit en offentlig persona, med Korrekt Stavning och allt det där. Om jag skriver lowercaps till dig så är jag avslappnad; det är bara i offentligheten som det är nödvändigt att vara proper och uppklädd. Precis som AFK.

Jag måste hovra över ALLA länkar och se vart de leder. Ja, jag erkänner - jag har hängt lite för länge borta på ED. Och läst ett avsnitt för mycket av XKCD. Det finns ingen anledning att låta potentialen till ett insmuget skämt smyga förbi - alla länkar måste kollas. ALLA kan ju inte vara relevanta och sakliga, right?

Jag tror det räcker. Ni märker kanske att jag är en aning bortskämd. Nu är jag ju på intet vis en über-1337-haxx0r, men jag har vissa knep, knåp och fasoner för mig. Erkänningsvis.

Sådant är mitt internet. Långt, nördigt och oöverskådligt. Hur är ditt?

Flykten från ett rättssäkert straff

När jag är ute och cyklar brukar jag hålla utkik. Ni vet. Så där allmänt. Så att jag inte kör in i folk, saker, byggnader eller andra farthinder. Inget märkligt med det - alla gör det, Det är en naturlig, neutral och nödvändig del av det hela. Inget att skriva hem om. Bara att acceptera och gå vidare. Fact of life. Move along.

När jag är ute och cyklar i mörkret brukar jag också hålla utkik. Inte bara allmänt, utan efter någonting mer specifikt. Jag håller korpgluggarna och koögonen öppna efter poliser, nämligen. Ni ser, jag har ingen lampa på min cykel, vilket är en väldigt giltig ursäkt för dem att ge en böter. Vilket jag ju inte vill ha några av. Alltså håller jag utkik efter dem, och undviker dem så gott som det går. Vilket, onekligen, leder till en hel del rivstarter i ren panik när de svänger in från en oväntad vinkel.

På dagen håller jag också utkik efter de uniformerade. Ni ser, mina bromsar är inte vad de borde vara, och består till stor del av skosulorna på mina kängor. De av er som är initierade i hur det här fungerar vet att en lär sig allt om bromssträckor och hur fort saker (inte) saktar in på olika ytor under olika förhållanden. Ni vet också att det, dessutom, ger böter att vara utan fungerande bromsar. Oavsett om det är dag eller natt. Det är dock inte lika synligt som att vara utan ljus, så jag behöver inte kika lika hårt under dagen.

Detta utkikande är förstås lite småirriterande, men det går att leva med. Det är svårt att fånga en cyklist som inte vill bli fångad, och med träning följer färdighet. Det är, dessutom, lätt att göra någonting åt det om jag någon dag skulle få för mig att tröttna. Det är bara att sätta fast en lampa och fixa bromsarna, så är jag grön sedan. Det är inte övermänskligt, precis. Det kan göras..

De måste dessutom fånga mig in action. De kan inte hävda att de såg mig göra det igår, och sedan ge mig böter på det idag. Det måste hända där och då. Bevisbördan ligger på dem; de måste bevisa min skuld, jag måste inte bevisa min oskuld.

Detta berättar jag för att påvisa att jag inte är helt ovan vid tanken att gömma mig för polisen, men också för att poängtera att jag i det här fallet vet vad jag gömmer, och varför, och vad straffet blir om jag skulle råka bli påkommen. Det är så en rättssäker rättsstat fungerar - straffet för olika brott är fastslaget på förhand, och brotten är klart och tydligt definierade. Det ska gå att förutsäga att om en gör x så kommer konsekvens a att inträffa. Straffet för x är a, inte vad domaren råkar känna och tycka just där och då.

Vilket osökt för oss till IPRED, där brottet x är vagt definierat, konsekvens a är, ehm, lite lagom flexibel och bevisbördan är märkligt frånvarande. Det är inte överdrivet nödvändigt att ha gjort någonting för att drabbas av den konsekvens som råkar kännas rätt just där och då, och en är inte ens tilldelad den teoretiska möjligheten att eventuellt kanske kunna vara oskyldig. - Vad ska en skyldig person med en försvarare till? Vad ska ett skyldigt folk med en rättsstat till?

Jag vet inte vad ni tycker, men den gamla tidens rättsordning hade sina poänger i mina ögon. Även om jag inte alltid följer dess bestämmelser till punkt och pricka.

Emilie Rathou

Folk förvånas ibland över att jag 'ser' olika ut på olika platser på internätet. Särskilt vid övergången från blogg till ansiktsbok, eller - mer sällan - från blogg till MSN. (Från blogg till helgon har aldrig hänt, dock. Än finns möjligheten att bli den första.) Det beror på att jag har olika persona på olika platser, olika beteenden i olika situationer. Borta på Tankefel är jag på ett sätt, här ett annat, på andra platser på andra vis. Livet är en pjäs, och varje människa spelar många roller under sin tid.

När jag så funderade över hur jag skulle lägga upp min del av retorikgruppens gemensamma presentation om den retoriska historien mellan den svenska stormaktstiden och början på nittonhundratalet - dvs en viss Emilie Rathou (1862-1948) - så funderade jag på hur jag skulle lägga upp ett blogginlägg på temat. Ett Tankefelsinlägg skulle förmodligen ta sig formen av en sammanfattning av de intressantaste aspekterna och detaljerna, och sedan en påminnelse om att det är ett tankefel att förbise obskyra historiska figurer. Ett helgoninlägg skulle bestå av en massa gnäll på hur träbenig jag är som väljer ämne som retorik av fri vilja, och sedan femton tusen tecken om själva Rathou.. Ett Magnihasa-inlägg skulle - hmm.

Mysterium.

Jag tror jag skulle följa Mrals disposition, någorlunda. Börja med att säga att hen - Emilie, alltså - är relativt okänd idag, men var en framstående talare i slutet av artonhundratalet, som drev en tidning (Dalmasen, senare namnbuten till Svenska Medborgaren) och skrev om sådana saker som feminina talare i Amerikat och om kvinnofrågan här hemma. Och, inte minst, om retorikens (retorikernas) insatser i världsförbättrande syfte.

Sedan skulle jag nämna någonting om de fem intresseområden den goda Rathau brann för: allmän rösträtt, feminism (så som den såg ut anno ~1880-1920), social rättvisa, pacifism och nykterhet. Sedan skulle jag, i tur och ordning, expandera en aning över vart och ett av dessa fem områden, och ge lite mer kött på benen åt det hela. Därefter skulle jag - precis som Mral - ta några exempel på hur hens retorik såg ut. Särskilt den delen där det beklagas att femininum uppfostras till dockor och inte till människor, och att detta medför vissa så kallade Negativa Konsekvenser för samhället.

Som avslutning - conclusio - skulle jag, utan tvekan, koppla samman det hela till att det är val till EU-parlamentet om mindre än tre månader, och att vi pirater OCKSÅ står för allmän rösträtt, social rättvisa, pacifistisk fredsaktivism och feministiska framsteg. Och, inte minst, att en röst på Piratpartiet är en röst MOT de partier som försöker avskaffa alla de fri- och rättigheter som Emilie Rathou kämpade så hårt och så länge för att införa.

Så ser min Magnihasa-persona ut. Så skulle jag nog disponera ett inlägg.

Goda tider

Jag kom just hem från en tre timmars cykeltur efter seminariet, och ska sätta mig ner och skriva en sammanfattning av Emilie Rathous liv och gärning, och sedan konvertera den till ett tal. Med deadline relativt omgående.

Men. Det är vår. Orka.

Jag tror jag tar två timmar till.

Utbildning, förtydligande

Aaron är en fruktansvärt värdefull läsare att ha. Ni vet. Den sortens läsare som inte tvekar ett ögonblick att påpeka att en passage är lite för bombastisk, lite för obegriplig, lite för jobbig eller bara lite för lång. Som inte räds att peka ut bristerna hos ens text och göra en akut medveten om dem. Det är inte alltid sådana saker en vill höra, men det är sådant som i längden gör en till en bättre skrivställare. Keep it up, old chap! Med din hjälp är jag ett steg närmare att - som min idol Jeff säger - 'remove the suck'.

För tid sedan skrev jag ett inlägg om utbildning. Inte vilken utbildning som helst, utan den som tar plats vid universitet och högskolor. Jag hade den dubbla ambitionen att lägga mina kort på bordet och att uppmana folk att läsa någonting i höst. Det hade den olyckliga konsekvensen att jag framstod som en aning, ehum, skrytsam. Vilket ju förstås inte var meningen.

Vad jag egentligen ville säga var att jag läst ett visst antal ämnen, och att jag därmed är färgad och påverkad av den idéhistoriska tradition som dessa ingår i. Det gör mig inte till någon slags övermänniska, eller ens till en smartare eller bättre människa, men det är ändå bra att känna till var jag kommer ifrån. På samma sätt som det är bra att känna till ifall någon kommer från Göteborg eller Stockholm; med göteborgare går det att få omedelbara pluspoäng genom att gnälla på Västtragik, och med stockholmare går det att bonda genom att gnälla på SL. Det ger en viss vink om vad jag känner till och vad jag inte känner till, vad jag kommer att ta upp och vad jag inte kommer att ta upp, med andra ord.

Jag vill härmed lägga korten på bordet. Det är vad en pokerexpert kallar en blandad hand. Jag har, för att fortsätta metaforen, klöver två, ruter fem, spader sju, hjärter tio och klöver kung. Det är förvisso många kort, men sammantagna är de, ah, inte helt imponerande. Mina ämnen är sju till antalet, och jag vill här ta mig tid att klargöra exakt vilket sammanhang de placerar mig i.

Det första ämnet är litteraturvetenskap, vilket också är huvudämnet för mitt program. Jag hade förmodligen varit på väg att bli klar med min C- eller D-uppsats i ämnet, om det inte vore så att jag konsekvent misslyckas med att få godkänt på en av tentorna i A-kursen. Inte bara en, inte bara två utan snarare fem gånger. Min termin som litteraturvetare har dock gett mig vissa insikter och åsikter om hur en text ser ut, och - än viktigare - ett visst avstånd till ordet och texten. (Många av de märkliga ordvändningar jag använder kommer därifrån. Jag vet precis hur märkliga de ser ut, och använder dem just därför.) Det var förvisso min första termin på universitetet, och jag var ung och dum på den tiden, men jag tvekar inte med att påstå att det var min viktigaste termin.

Det andra ämnet är sociologi, vilket ni kanske eller kanske inte har märkt av. Jag tjuvstartade med sociologin redan på gymnasiet, vilket gjorde att jag hade en väldigt lätt tid när jag läste det. Det är lättare att läsa en bok för andra gången, eftersom en då minns vad som hände från förra gången, och många gånger hade jag bokstavligen läst kursböckerna redan innan kursen började. Därav går det att dra slutsatsen att jag är väldigt präglad av sociologins tänkande och synsätt, någonting som Livsagnostiker påpekat och irriterat sig på ett antal (otal) gånger.

(Om några veckor börjar jag även läsa religionssociologi, vilket är nästan men inte riktigt samma sak som 'vanlig' sociologi. Det tar fastare på vissa principer än sin ospecialiserade variant, och är mer inriktat på de överindividuella krafter som styr vår subjektivitet snarare än på överindividuella krafter som formar vår mer objektiva miljö.)

Det tredje ämnet är juridik. Jag har viss, grundläggande, rudimentär 'kan se konturerna av en helhet men är inte riktigt någon expert på området'-förståelse för ämnet. Det är därifån jag fick den tankekedja som fick mig att kasta mig in i piratismen - föreläsningarna om rättssäkerhet, rättsstaten och rättvisans idé hade mer inverkan på det än vad fildelningen eller piratebajen någonsin hade. Mitt intresse och min optimism för EU kommer också därifrån - de juridiska principer som EU bygger på är i grunden sunda, även om de inte alltid utövas i enlighet med den anda de är skrivna i.

(Disclaimer: om du har några frågor av juridisk natur, vänd dig då till någon som kan mer på området än jag. Det är till allas fördel.)

Det fjärde ämnet är pedagogik. Min termin som pedagog var i stort sett en meditation över vadi och vari kunskap består, som i viss mån pågår än idag. Kunskap är inte någonting som finns hos någon och som med möda och ansträngning kan överföras till andra människor, utan någonting som varje människa måste skapa för sig själv, i sin egen takt och på egna villkor. Det är inte en utopisk vision om den perfekta skolan, utan det är så kunskapsbildning går till. Utan pardon. En måste därför ge människor en rimlig chans att lära sig, snarare än ensidigt bestraffa och fördöma de som inte gör det. Vilket, som ni förstår, är mer av en människosyn än en kunskapsteoretisk abstraktion.

(Eventuellt kommer jag att läsa någon eller några terminer till i ämnet - det är sannolikt, men ingenting är skrivet i adamantin än.)

Samtidigt med detta läste jag kulturgeografi, vilket öppnade mina ögon för att allting hänger ihop och är sammankopplat. Inte bara via infrastruktur och geografisk närhet, utan även via mer eller mindre komplicerade ekonomiska samband och distributionskedjor, och att även små förändringar i en del av samhällets geografi kan få stora förändringar i andra delar av det. Huruvida ett företag förlägger en fabrik i en ort eller en annan kanske inte spelar så stor roll för företaget, men för orten spelar det viss roll. Fabriken skapar jobb i området, vilket betyder att fler människor flyttar dit, vilket betyder att det skapas ÄNNU fler jobb i området, vilket - osv. Ur detta följer att jag har ett visst intresse för lokal historia och de faktorer som format ett visst geografiskt område till vad det är idag.

Det sjätte ämnet är konstvetenskap. Ett inte helt centralt ämne för min del, men det finns ändå där. Det ger mig en något skev och/eller nyanserad bild av konsten. I frågan om Konstfackselevernas senaste 'verk' - psykfallet och tunnelbanevagnen - har jag viss förståelse för vad de vill säga, men tycker fortfarande att konstnärerna ska stå till svars för sina handlingar. Samtidigt som det de gjorde var fel, så är deras konstverk fortfarande legitim konst som kan diskuteras, debatteras och analyseras. Handlingen i sig var fel, men nu när den ändå är gjord så är det lika bra att ta del av konstverket. Sådan är min inställning, och det är inte svårt att se var den kommer ifrån.

Det sjunde och sista ämnet är retorik - detta ämne som (tillsammans med en viss idémässig stagnation borta på Tankefel) fick mig att sparka igång den här bloggen. Ni har säkert märkt att jag använder mig av vissa stilfigurer (vissa oftare än andra), vilket är ett mer eller mindre medvetet anpassande till den retoriska konsten från min sida. Det är för övrigt också det ämne som jag läser just nu, så det är lite för tidigt att säga vad dess effekt är. Att den finns där är omöjligt att förneka, dock. Inte minst i det att Andreas också läser retorik just nu, och att vi kastar retoriska internskämt till varandra borta på ansiktsboken.

I höst är tanken att jag ska läsa ännu mer retorik, samt filosofi. Jag vill inte sia om hur det kommer att forma mig, men jag anar att det kommer att göra det, på något vis. Åt något håll. Om någon känner för att läsa med mig här i Öret så är det bara att haka på. Filosofikursen har platsgaranti, så om du är behörig så kommer du garanterat in. Du kan inte misslyckas. Såvida de inte ställer in kursen. Igen.

Så. Det är därifrån jag härstämmer. Därifrån kommer jag. Detta är min plats i den mentala geografin. Det är dessa idétraditioner jag är nedsänkt i, på gott och ont. Det är som synes väldigt många kort, men de formar inte någon särskilt användbar hand. Jag är inte direkt specialiserad på någonting, och har inga titlar eller examina att visa upp. Vissa kurser klarade jag av, andra inte. Vissa ämnen kommer jag att fortsätta läsa, andra inte. (I arbetsmarknadssyfte är min utbildning ganska värdelös. Egentligen. Tro det eller ej.)

Om det här framstår som skrytsamt så har jag misslyckats. Rakt av. Det finns inga ursäkter. Det finns dock inte heller någon anledning att ursäkta mig för att jag har läst allt detta. Det är varken positivt eller negativt. Det är, och det är inte mer med det. Om du läser samma kurser som jag så uppnår vi samma effekt, och om jag läser samma kurser som du så uppnår vi också samma effekt. Kan jag kan du.

En sak jag misslyckades med i den förra posten - förutom skrytsamheten - var tajmingen. Jag påpekade att sista anmälningsdagen till universitetet är den femtonde april. Jag glömde dock att nämna att den första anmälningsdagen är den sextonde mars. Dvs i morgon. Ehm.

Orka vara i fas med samtiden...

Antropologi inför valet

Om mindre än tre månader är det val. Det är därför både hög tid och lite i senaste laget att börja övertyga våra medmänniskor om att rösta på oss, dvs rösta på Piratpartiet. För att övertyga dem så måste vi tala samma språk som dem, komma ner - eller upp! - på deras nivå och ta och bli en del av deras situation. Att bara dyka upp, informera och sedan försvinna fungerar i viss mån, har viss effekt och konverterar en viss mängd människor till röster vår väg, men bara tills någon annan kommer och gör samma sak. Det krävs alltså lite mer.

Antropologi är ett ord för läran om människan. Det är en väldigt abstrakt lära, och blir därför ganska snabbt avfärdad som en flummig sådan. Now, jag kommer inte att göra en Intensifier och börja tala om socialisationsmönster i promiskuösa rhizomatiska kluster, eftersom det är en aning, ah, obegripligt. (Intressant läsning och relevant för oss akademiker, förvisso, men inte helt intuitivt och/eller centralt för vanliga människor.) I stället - en lite mer lättbegriplig approach.

Antropologi är läran om människan. Det är inte sociologi, dvs läran om vad som händer om och när många människor samlas på samma ställe. Det är inte heller psykologi, dvs läran om vad en viss specifik enskild människa kan få för sig att göra. Det är inte heller ett mellanting - det är inte socialpsykologi. Det är, däremot, läran om människan som sådan, varhelst och närhelst de än befinner sig, oberoende av kultur och uppväxt och sådana tillfälliga  omständigheter. Det som är gemensamt för människor överallt, i alla tider, i alla läger och lägen.

Vi pirater har en viss gemenskap. Vi är förvisso olika, kommer från olika platser och tycker olika saker om olika saker - men vi har ändå ett speciellt Något. Det är därför vi är pirater, och inte någonting annat. Trots allt.

När vi valarbetar pratar vi dock med folk utanför vår gemenskap. Det är själva grejen med valarbete. Vi behöver inte direkt övertyga varandra om att rösta på oss själva (det vore lite fail, onekligen). Nej, andra människor i andra gemenskaper är våra målgrupper.

Vi behöver därför verktyg för att prata om och med dessa människor. Vi behöver skala bort alla svåra ord vi använder internt (som exemplvis torrents, seeds, peers, facebook, browsers, youtube, wikipedia, firefox, p2p, f2f, privatliv, integritet och så vidare), och konkretsera vårt budskap till ett lättbegripligt och lättsammanfattat sådant. Bort med de abstrakta och svåra orden som har en så väl definierad och viktig innebörd för oss, och in med mer pedagogiskt utformade budskap som även de utanför vår gemenskap kan förstå.

Hur? Jo - via vår antropologiska insikt. Vi vet att människor är människor var de än befinner sig, och att det inte spelar överdrivet stor roll vilka redskap - digitala eller analoga - hen använder. Det har viss inverkan på hur hens liv ter sig, men i grunden är hen ändå densamma överallt. Alla människor söker vissa grundläggande saker, så som trygghet, kärlek, heder, framgång för familjemedlemmar, mat på bordet och dylikt, och om vi vill valarbeta med framgång så gäller det att appellera till dessa grundläggande ting.

Att tala om privatliv och integritet går över huvudet på och/eller är utanför intresseområdet för väldigt många (tyvärr), och genom att prata om det så skapar vi ett avstånd mellan oss och våra åhörare. Det är viktiga ämnen för oss, men det är inte viktigt för dem, så de slutar lyssna på oss om vi pratar för länge om det. Detsamma om vi använder en datornördig jargong i samtal med offlinemänniskor och pratar om sådant som bokstavligen inte finns i deras livsvärld. Vi pratar och pratar, och vad de hör är ord ord ord. Vi måste back to basics, ned på jorden och tillbaka till det väsentliga. Deras väsentliga. Vad vinner de i sin vardag på att rösta på oss, konkret? Abstrakta principer är bra och nyttiga, men vardagens bestyr tar ofta företräde.

Vad rör sig då i vanliga människors huvud? Vilka ämnen, tankar och ord ska vi använda för att vidröra de sinnen som befinner sig utanför vår gemenskap?

Redan här och nu har jag bara att erkänna att jag inte har en aning. Jag är fruktansvärt långt bort från människors vardag och intuitioner, förstörd av alldeles får många års utbildning och diskursivt springande i allt för många kunskapens trädgårdar. Fångad i mitt elfenbenstorn av ord, ord, ord. (För att inte tala om min klassmässiga blindhet för vissa saker.) Jag vet inte hur vanliga människor tänker, fungerar, resonerar eller pontifikerar. Vilket är synd, eftersom det gör mitt valarbete så pass mycket svårare. - (Och, förvisso, större delen av vardagen. Också. För den delen.)

Men du vet. Du kan. Du har en förståelse jag inte har. Du har en kompetens jag aldrig kommer att ha. Använd den väl. Tala till folket så att folket förstår. Använd din kommunikativa makt. Den som de andra partierna försöker ta ifrån dig.

84 dagar kvar. Let's roll!

Kick

I'm going to kick the habit. Bara sådär. Begå kall kyckling. Börja avstå helt, fullständigt och hållet. Rakt av. Inga om, inga men, inga ursäkter, inga goda råd, inga dyra konsulter - bara akut avstående. Från och med - nu.

Nu är då frågan, från vad är det jag ska avstå? Är det marijuana? Är det television? Är det heroin? Är det internet? Vad vad vad?

Det är inte gräs. Nope. Det går inte ens att bli beroende av det. Fysiologiskt omöjligt. Det är lättare att bli beroende av paprika eller morötter. Bokstavligen. Det är således inte helt aktuellt att avberoendisera mig - särskilt som jag har exakt noll historia med det.

Inte television, heller. Det dumpade jag för flera år sedan, till förmån fär de däringa datorsakerna. Ni vet. Det digitala livet som cyberhacker och så vidare. Inte teve, således. (Även om jag tittar på Battlestar Galactica ibland..)

Det är inte heroin heller. Tveklöst ett av de mer beroendeframkallande av substanser som finns att få tag i på (svarta) marknaden, men det är inte riktigt min deal. Särskilt inte som diverse handelshinder (så som, säg, dess akuta förbjudenhet i den delen av världen där en stat har makten att stifta och upprätthålla lagar) trissar upp priserna till extremnivåer. Nej, inte heller det.

Internet är det då inte, även om många i den gamla generationen anser att det bara är kriminella, ligister och terrorister som använder det (och att vi därför bör totalövervaka internätet, detta de kriminella ligisternas terrornäste.) Jag är förvisso beroende av det - jag vet inte ens hur en betalar räkningar offline, än mindre hur en får tag på information som inte finns på vårt kära internät. Hey - jag vet inte ens hur en går tillväga för att alltid ha tillräckligt med kontanter på fickan, då jag tar för givet att alla tar kort. Men.det är inte det jag ska bli oberoende av.

Men vad är det då? Vad är värre att bli fri från än gräs (nåja), television, heroin och internet? Vad är det jag, från och med denna dag som är idag, ska frigöra mig helt, hållet och totalt ifrån?

Jo, ni ser, det är socker. Inte vilket socker som helst, utan processat socker. Godis, läsk, småkakor, glass - the works. Problemet med att göra sig fri från det har att göra med tillgången. Televisionen är lätt att göra sig fri från - det är bara att sälja teven, problem löst. Heroin är lite jobbigare, men eftersom det är stört omöjligt att få tag på till att börja med så är det inget problem för de flesta. Processat socker, däremot, är överallt - bokstavligen. Pressbyrån, mataffären, den där lilla kiosken vid stationen, överallt. Till och med om en inte lämnar hemmet så kommer glassbilen till ens område och säljer sina ytterst sockerstinna varor till alla som råkar befinna sig just där, just då.

Det är, med andra ord, totalt omöjligt att inte befinna sig i sammanhang där detta Något befinner sig inom räckhåll. Att internet är i en liknande ställning gör ingenting, det är bara bra och positivt, men sockret, däremot -

No more. Jag lägger det bakom mig. Gör det till någonting som andra gör. Till någonting som jag en gång sysslat med, men växt ifrån.

No more. No moar.

Nätvanor

Via HAX fick jag nys om uppgiften om att samtliga av detta vårt rikes unga nu använder internet på regelbunden basis. Det är, förstås, ytterst positivt, och ett bevis om något om att internet är mer än bara katter, kaniner och recept.

Now, eftersom jag är en ytterst liten del av internätet, så är jag något begränsad i min räckvidd. I stället för att skriva någonting som täcker in hela den samlade ungdomsgenerationen i ett samlat svep, så skriver jag någonting direkt till er, kära läsare. Inte bara en text, utan en fråga.

Jag hade tänkt göra en ytterst inofficiell poll. Ni vet, en sån där omröstning. Eftersom jag nu har mig en ytterst begränsad del av internet, och en mycket väl definierad läsarskara (hej Aaron, hej Andreas, hej Andreas [populärt namn], hej Livsagnostiker, hej Malinen, hej Mia, hej Mikusagi, hej eventuella kära läsare som inte kommenterat och/eller blivit blogspotföljare ännu) så finns det ingen anledning att gå och bli så där stor och officiell och slänga upp en sån där omröstningsmackapär. Det är lättare att bara fråga, och ge er en chans att komma med era åsikter och insikter.

Sålunda: hur läser ni vanligtvis den här bloggen? Via RSS, via direkta besök, via bokmärke, via Blogspot, via epost, via sekreterare, via någonting annat?

Jag är nyfiken. Vilken slags publik har jag? -

(Se även mitt eget svar.)

Väder

Jag börjar bli lite trött på vädret. Vi har haft två minus till två plus med varierande grad av snöfall och snöbestånd i två månader nu. Non stop.

Jag har också börjat anpassa mig till detta väder i oroväckande hög grad. Det gör inte längre någonting att det är kallt, i och med att jag per default klär mig i fyra tröjor och lika många par strumpor. Häromdagen var det fyra plus, och jag tyckte att det var - hör här - Varmt. Med stort V, Ni vet - den sortens värme som får snön att dö som flugor och fåglarna att på avstånd bestämma sig för att det redan nu är dags att bege sig hemåt. Inte bara en mild dag som förutspår och utlovar att varmare tider eventuellt är i antagande, utan en tropisk hetta som ger klimatalarmismens kvarnar mer vatten än de kan hantera.

Det har varit vinter för länge.

Retorik inför valet

Om mindre än tre månader är det val till EU-parlamentet. Vi Piratpartister har den dubbla utmaningen att övertyga folk om att valet faktiskt finns och faktiskt händer, OCH att de borde rösta på Piratpartiet i detta val. De random människor jag talat med om valet har varit helt ovetandes om att det är val till EU-parlamentet, vilket gör uppgiften att övertyga dem om att rösta på just oss lite svårare.

Idealet vore om vi alla kunde sätta oss in i hur EU:s beslutsordning går (Kommissionen föreslår lagar, som sedan måste godkännas av både Parlamentet och Ministerrådet osv), och sedan på ett pedagogiskt vis förklara den och valets betydelse i detta för eventuella åhörare. Mindre idealiskt så går det att komma undan med att säga att parlamentet är en del av den beslutsfattande delen av EU:s organisation, vilket förvisso är sant men inte lika stärkande för ens ethos - ens retoriska image - som att kunna redogöra för exakt vad det är vi röstar om och vad vi förväntar oss av våra invalda. Och, i förlängningen, varför våra kandidater är bättre än, säg, Junilistans eller Moderaternas.

För de av oss som inte kommer ut särskilt ofta - eller bara umgås med folk som tillhör andra partier (som därför redan från början är oemottagliga för våra övertalningsförsök) - så är övertalning via blogg också ett alternativ. Att länka till folk som säger bra saker och som vi håller med om i diverse sakfrågor är en bra början, men om vi vill att folk ska följa länkarna så krävs det mer än en generell uppmaning att ta sig dit. Länkar är i sig själva goda och ett uttryck för kärlek, men om en verkligen vill förmedla intrycket av att någon har skrivit någonting Bra och Läsvärt så krävs det lite, ah, mer. Att säga att en håller med någon är en början, men om en gör det utförligt och med många ord och ger anledningar varför så blir effekten större än med ett simpelt 'jag håller med x.'

När en vill framhäva en texts goda sidor och läsvärdhet så är det en fördel att ha satt sig in någorlunda i sakfrågan, så att en kan sammanfatta dess huvudtes. Därefter gäller det att ta fast vid och framhäva sex olika egenskaper hos den:

Klarhet, rimlighet, möjlighet, konsekvens, lämplighet och fördelaktighet.

Om en kan säga att en text, en tes eller ett uttalande är klart och tydligt, är rimligt och klokt, är möjligt och genomförbart, är konsekvent och genomarbetat, är lämpligt och passande och - inte minst - är fördelaktigt och nyttigt för alla (eller de flesta) inblandade - då kan en också vara närmast övertygad om att folk kommer att ta sig tid att läsa den. Om en text har alla dessa egenskaper - då kan den inte vara annat än bra, eller hur?

Om en råkar snubbla över en text som en företrädare för ett annat parti har skrivit och en känner ett starkt behov av att såga den, så gäller samma sak fast tvärtom: framhåll att texten är oklar och dunkel, baserar sig på eller föreslår en orimlighet, att dess förslag är omöjliga att genomföra i praktiken, att den säger emot sig själv, att den dessutom är olämplig i den rådande situationen och att den dessutom, om den ändå skulle tas på allvar, bara leder till nytta för ett fåtal och onytta för oss andra. Om en kan säga allt det här om något - hur bra kan det då vara?

Now, de flesta texter som är relevanta att läsa är för det mesta någonstans i mitten. Inte helt perfekta, men inte helt utan meriter heller. Vanligtvis räcker det med att ta med ett fåtal av dessa aspekter, men om en vill vara utförlig så kan en ta med alla. Annars räcker det med att påpeka de starkaste/svagaste sidorna. Om en vill ge tummen upp så får en vara kreativ i positiva ordalag (överdriva en aning), och om en vill dissa så får en vara kreativ i negativ riktning. Om en har turen att vilja framhäva en välskriven text så är det bara att vara ärlig; om en har oturen att ha en motståndare som skriver som en gud (damn att hamna i ett läge med smarta motståndare!) så får en ta till fuskargument - argument som inga äro.


Det vikigaste är dock att alltid, vad saken än gäller, hålla god ton och respektera sina med- och motståndare. När en håller med någon så är det vanligtvis okej att säga att denne som person är bra, men det är sällan okej att säga att någon som person är dålig. Att texten är som den är kan förändras med en omredigering, men folks självförtroende fixas inte lika lätt, och det är fruktansvärt dålig stil att vara en sådan som förintar någons självkänsla. En behöver inte vara bästa vän med sina meningsmotståndare, men en behöver inte förklara öppet krig heller. Sänk med måtta, med andra ord.

Christer Engström - vårt första namn på valsedeln - avslutar konsekvent alla sina inlägg med att påminna om att Piratpartiet ställer upp i EU-valet och i riksdagsvalet. Det är ett retoriskt grepp som går tillbaka till Cato, en romare som avslutade alla sina tal på samma sätt. Det är en tydlig signal om att hen har koll på det retoriska, och det är oerhört passande att hen börjat med det så pass tidigt. Det visar på att vi vet vad vi gör, är väl förberedda på vad som komma skall och på att vi har all möjlighet att komma in som ett av de största partierna när rösterna väl har räknats. We can do this! Go team!

Mindre än tre månader kvar. Det är bara att plocka fram våra retoriska superskills och skrida till verket. Vamos!

Utbildning

Har ni någonsin tjuvlyssnat på ett samtal där de använt ord ni inte förstår och refererar till platser och händelser ni inte sett respektive varit med om? Orden flödar och diskussionen fortsätter, oavsett om du hänger med eller inte, vilket är båda irriterande och uppfriskande samtidigt: irriterande, eftersom ingen stannar upp för att förklara; uppfriskande, eftersom det inte stannas upp för att förklaras.

Beroende på hur långt bort från det vardagliga diskussionen ligger blir tjuvlyssnarerfarenheten olika. Om du lyssnar på ett ordflöde som ligger väldigt nära det du använder i din vardag, om saker du kan väl, så har du inga problem att följa det som sägs. Om det är folk som pratar om människor du inte känner och om händelser du inte var med om så kan du ändå, på två ungefär, följa de stora dragen i det som sägs. Värre blir det dock om de börjar använda svåra ord ibland. Värst är det om de börjar deliberera om rådande praxis i det kontemporära diskursiva klimatet utifrån ett neo-Habermasianskt perspektiv, inkorporerandes Frasers bifokalitetstanke och den postmoderna paradoxens förändring av den generativa grammatiken. I det första fallet skulle det inte vara några problem att droppa in i diskussionen och göra ett eget inlägg; i det sista fallet är det närmast obegripligt att det ens finns någon slags sammanhang i detta afatiska flöde av ljud.

Utbildning på universitetsnivå består i att låta dig tjuvlyssna på folk som talar på det svåra och invecklade viset. Bildligt talat. Skillnaden mellan att tjuvlyssna på universitetet och på att tjuvlyssna i verkligheten är att universitetet samtidigt ger dig anvisningar för hur en kan ta reda på vad en behöver veta för att förstå det som sägs, medan verklighetens samtal är över och förbi den sekund de passerar. Att gå på universitetet är att tjuvlyssna på många och långa samtal om saker och ting långt borta, utrustad med karta, ordbok och kronologisk förteckning av saker som hänt. En inte bara vidgar sitt ordförråd - en får också kunskap om de platser och händelser som refereras till.

Utbildning är, än mer, en alldeles utmärkt ursäkt för att läsa alla de där användbara böckerna. (Ni vet. De där stora, tjocka och tråkiga böckerna som en går förbi på vägen till fantasy-hyllan.) Inte bara en ursäkt till sin omgivning, utan även till sig själv. Omgivningen tål oftast inte att en läser tung litteratur på egen hand, men väl som en del av en utbildning. (Eget intresse är inte en giltig motivering nog i sig självt, av obskyr anledning.). Även en själv behöver lite då och då en extra bit uppmuntran i läsandet - och då kan det sociala sammanhang som är det akademiska tjuvlyssnandet utgöra en funktionell spark i baken. De kanske inte är helt roliga att läsa just där och då, men om en vill kunna förstå vad en tjuvlyssnar på, så är det bara att kämpa vidare. De flesta böcker är egentligen rätt sega, men när en väl har läst dem så inser en att en är glad över att ha gjort det, eftersom nu vet vad alla de där akademikermänniskorna talar om.

Vad utbildning är mest av allt dock är ett tillfälle och en möjlighet att sätta sig ner och faktiskt fundera över vad världen består av och hur den fungerar. Att gå till roten med någonting, att sätta sig in i systemet, att ta till sig aspekterna och nyanserna; att stanna upp och lukta på blommorna och verkligen ta in doften av dem. Under ingen tid av ens liv tänker en så mycket som när en är student - under ingen annan tid uppmanas en att tänka mer.

Folk frågar ibland vad jag har läst. Jag brukar svara att jag har tjuvlyssnat på litteraturvetare, sociologer, jurister, pedagoger, kulturgeografer, konstvetare och retoriker. Jag har, med andra ord, en så kallad bred bildning, eller en generell kompetens. Vilket retar en del, eftersom jag läst i tre år utan att bli någonting (förutom äldre). Jag blir klokare och klokare på världen, men retar samtidigt upp den genom att inte Göra Rätt för mig genom att Bli någonting eller skaffa mig ett Arbete. -

Now, jag har den oerhört klassbundna tron att alla kan och vill spendera något år eller tre på universitetet och bara läsa saker i största allmänhet, på rent intresse; jag har, på sistone, lärt mig på ett intellektuellt plan att det inte är så, men det känns fortfarande så, emotionellt. Det borde vara så.


I höst kommer jag att lägga ännu ett namn till listan över grupper jag tjuvlyssnat på: filosofer. Det blir ett parallelläsande (igen), med retoriken och filosofien sida vid sida. Det är förvisso svårt att läsa det ena utan att läsa det andra, i och med att bägge läger tjuvlyssnar på de diskussioner som pågår i det andra. - Massor av goda synergieffekter för min del, med andra ord.

Häng på, vetja! Sista anmälningsdagen till höstterminen är den femtonde april. Det är aldrig för sent att börja tjuvlyssna, och det är definitivt aldrig för sent att stanna upp och dofta på blommorna!

(Detta inlägg fortsätter även i ett förtydligande.)

Navelskåderi

Vissa säger att det är döden att blogga om den egna bloggen, men jag tar det som en utmaning. Jag firar ju fjorton inlägg, trots allt, och är ung och odödlig.

Några av er har säkert märkt att jag tagit lärdom från min (ännu pågående) tid borta på Tankefel, och lagt in taggar. Inte bara taggar över huvud taget, utan även specifika taggar om hur långt ett inlägg är. Det finns sex olika planerade längder på inläggen, vilka är som följer.

Korta inlägg. Under -250 ord,. Det kanske säger någonting om mig att det inte finns några sådana inlägg än.

Lagom långa. Mellan cirka 251 till ungefär 475 ord. Alla inlägg över det är per automatik

Smålånga inlägg. Lite längre än de kanske borde, men inte helt långa ännu. 476-700 ord.

Halvlånga inlägg är mellan 701-1200 ord, och ser definitivt lite halvjobbiga ut att läsa. De tar upp en hel del plats, och de tar ett tag att läsa, men det är fortfarande görbart om en bara lägger in lite extra oomph.

Bloody långa inlägg är mellan 1201-2000 ord stora, och framkallar definitivt en känsla av att 'gaaawd orka läsa det här, det är för BLOODY LÅNGT, jag går och gör något annat i stället.' Borde vara extremt sällsynta, men inte helt okända. (Tänk 'snabb pensionär' snarare än 'enhörning'.)

Som ni ser så finns det en viss implicit normativ skala inbyggd i den här indelningen. Det finns ett visst outtalat imperativ att inte skriva för långt, och att en viss längd är mer önskvärd än andra. Det finns också ett enkelt sätt att filtrera bort de inlägg som inte känns lagom just för tillfället och filtrera in de som trots allt är lagom. Inte helt aktuellt än, men snart så.

Sex längder, sade jag, och räknar sedan upp fem stycken. Så kan vi inte ha det. Den sista kategorin är en teoretisk men ändå möjlighet. Den består av

Episka inlägg, och de borde inte förekomma. Om de ändå gör det så har de en ofrånkomlig skyldighet att vara episkt bra. Utan pardon. Under penalty of torture. [Ordet är inte alls valt för att jag och en annan Tankefelit överanvänder ordet konstant. Inte alls.]

Andra taggar jag använder är Frågor svar förtydliganden kramar, för de inlägg där jag svarar på kommentarer. För framtida referens är för de inlägg där jag skriver om sådant jag återkommer till. Utbildning används när jag skriver om mina akademiska manövrar. Magnifika gnistor handlar mer om spontan socialitet uppkommen via omedelbar digital men oreglerad kommunikation (mitt favoritämne) än om mitt navelskådande. Resten är ämnesbeskrivningar och förklarar sig själva. Mer eller mindre. (Jag lämnar åt Steffo att lyckas göra humor av taggar.)


Hmm, vad mer? Twingly och Nyligen får regelbundna manuella pingar (jag och Blogger hör ihop; Blogger och automatiska pingar hör inte ihop) från mig, så de vet vem jag är. Jag har dock inte placerat mig på Bloggkartan än, så jag gör det nu.


En sista sak är att jag stulit en konvention från ED, och använder mig generöst av länkar i de mest konfysa av sammanhang. Vissa länkar går till relevanta sidor vars information fyllt mig med inspiration och nya impulser, och vars delgivande är en gåva från mig till dig. Andra länkar är ämnade att vara en förstärkning av det som sägs, genom att antingen hålla med, säga emot eller förvirra de ord som utgör länken. Min förhoppning är att det ska kunna avläsas av sammanhanget vilken som är vilken.

Cheers!

Encyclopedia dramatica

Folk reagerade på att jag använde Encyclopedia Dramatica som exempel på vad internätet kan ge. Negativt. Förvisso inte i kommentarsfältet, men sentimentet gick ändå inte att missa. Huvudinvändningen var att ED är "fullt av våld, snusk, omogenheter, porr och annat otyg" och därför borde "stängas av från internet med omedelbar verkan för all tid. innan det korrumperar fler sinnen med sin smörja" Now, jag är inte helt snabb på att fånga upp de subtila undertonerna och de underliggande nyanserna av ett påstående alla gånger, men det känns som att jag med viss säkerhet kan tolka detta som att ED inte är just den här personens favoritsida.

Grejen med ED är att det är fullt av våld, sex, dålig humor, patriarkala värderingar och rasism. Ingen förnekar detta. Det är så det är, och ingen hymlar med det. Poängen är att det är det på ett ironiskt vis, skrivet av och för den ironiska generationen. Det är inte skrivet i avsikt att vara en nyanserad, objektiv och i alla detaljer korrekt beskrivning av verkligheten, så som wikipedia är. Det är snarare skrivet som en lång stand up-sketch, där punchlinen är att samla så många skämt - dåliga eller bra, avsiktliga eller oavsiktliga - i samma andetag. Ingenting sägs with a straight face; allting sägs med ett ironiskt 'som om'. Allting sägs med ett 'bara idioter säger så här på riktigt, och tänk att det faktiskt finns folk som tror på den här smörjan!'.

Väldigt många gånger händer det att jag glömmer bort att den ironiska generationen och dess föregångare har väldigt svårt att tala med varandra. Den ene säger någonting ironiskt som den andre tar allvarligt, och den andre säger någonting allvarligt som den andra tar ironiskt. Det är som upplagt för missförstånd.

Vissa säger att vi bara behöver vänta på att den oironiska generationen ska dö ut av sig själv, och att alla eventuella problem därmed är lösta. Det känns dock som att vi behöver jobba lite mer på att överbrygga avstånden här och nu lite mer, ah, här och nu. Precis som vi behöver överbrygga avståndet mellan de som lever offline och online.

För att inte tala om avståndet mellan olika kombinationer av dessa. Ni vet. Ironiska onlinevarelser, oironiska offlinevarelser, ironiska offlinevarelser, oironiska onlinevarelser...

Brottslingar och terrorister

År 2001 hände någonting som väldigt många minns än idag. Alla kanske inte kan sätta fingret på att det hände just år 2001, men de kan definitivt sätta fingret på att det hände. Två byggnader i New York som just där och då firade en helt vanlig vardag med helt vanliga människor som gick till helt vanliga välbetalda jobb i sina innanmäten - blev helt utan förvarning iflugna med två kapade flygplan.

Det var inte en olycka. Det var inte ett misstag. Det var inte någonting som hände oavsiktligt. Det var planerat, med flit, avsiktligt och med full insikt om konsekvenserna. De som höll i spakarna visste precis vad de gjorde, men de gjorde det ändå. Eller, rättare, gjorde det just därför.

De visste. Vi vet att de visste. Och denna vetskap skrämmer livet ur oss. Den skrämmer sannerligen livet ur staten - kriget mot terrorismen är på det stora hela en panikreaktion på denna enda händelse. Sedan dess inträffade har staten varit akut fobisk mot allt som ens avlägset liknar brottslingar och terrorister, och gjort allt för att skydda sig från sådana.

Now, en statsvetare som varit halvt uppmärksam på föreläsningarna under A-kursens gång kan säga dig att detta är defaultläget hos en stat, och att det varit det sedan Nineves storhetstid. Efter händelsen i New York år 2001 är det dock på en helt annan nivå. Innan har den kunnat nöja sig med en allmän brottsprevention på ett övergripande plan - en polis i var tredje gathörn, vartannat i problemområden. Efteråt, däremot, är ambitionen att ha en polis per misstänkt brottsling och två per terrorist.

Okay, tänker ni. De låter väl inte så farligt, heller? Lag och ordning och reda. Bra saker, inte sant?

Problemet och kruxet ligger i att staten gått och blivit fobisk mot precis allt som påminner om brottslingar och terrorister, och vill skydda sig från dem till varje pris. I och med att det inte går att känna igen varken brottslingar eller terrorister förrän efter de har gjort sina dåd, så gäller det att hålla ögonen öppna och hålla utkik efter allt som ser misstänkt ut. Det går inte att var för säker, de kan vara överallt. De kan vara vem som helst.

Kort sagt - alla är misstänkta. Bokstavligen alla. Inga undantag. Jag är misstänkt, du är misstänkt, dina vänner är misstänkta, din familj är misstänkt, alla du känner är misstänkta, alla är misstänkta. Och av den anledningen ser staten det nödvändigt att övervaka just precis alla. Utan undantag. Även om de inte gjort någonting suspekt hittills. Särskilt om de inte gjort någonting suspekt hittills. Bara för att någon inte gjort någonting så betyder det inte att de inte planerar att göra någonting i framtiden.

Det går förstås inte att ha ett samhälle där ena hälften är civil befolkning och den andra hälften är en polisiär styrka vars uppdrag är att övervaka den andra hälftens alla göranden och låtanden. Det vore praktiskt, men det är lite för stora personalomkostnader inblandade för att det ska vara genomförbart. I stället använder staten modern datorteknologi för att simulera personal som tittar till potentiella bråkstakar. Genom att låta automatiserade system avlyssna och spionera på alla misstänkta så kommer staten undan med bara en bråkdel av personalkostnaden, men lyckas samtidigt hålla koll på alla som behöver hållas koll på.

Nu har ni säkert börjat tänka på jag använder 'staten' i dess allmänna form, och att det är skönt att vi inte har det så här i Sverige. Jag önskar att det inte vore så i detta vårt land, men problemet är att det är precis så det har blivit. I och med FRA, i och med IPRED och i och med det kommande ACTA så har den svenska staten sällat sig till denna klubb. Och det med besked.

För att tala klarspråk: den svenska staten anser att du är en brottsling och en terrorist, och tänker därför hålla dig under uppsikt. Konstant, utan din tillåtelse och utan att du har någonting att säga till om saken. Den svenska riksdagen har redan - med berått mod och full vetskap om vad den gör - röstat JA till detta. Den svenska riksdagen och de partier som idag sitter i den anser att du är en brottsling och terrorist. DU. Här. Nu. Idag. Bortom varje rimligt tvivel.

Det finns ett parti som inte anser att befolkningen utgörs till hälften av brottslingar och till hälften av terrorister. Det finns ett parti som inte anser att du är en förhärdad brottsling och din granne en internationell terrorist. Vi är inte i riksdagen ännu, men vi är på väg.

Snart är det val. Rösta gärna på någon som inte tycker lika illa om dig som de som röstades fram förra gången.