Den stora bloggarguiden, del 5: Låt skrivandet ta tid

Det kanske verkar lite verkar lite märkligt att först säga att det går fort att hitta nya idéer, och sedan uppmana skrivandet att ta tid. Först gas, sedan broms. What gives?

Poängen är förstås att det handlar om olika slags tid. Tiden som går åt till att sitta fast i skrivandet är inte samma tid som används för att formulera, omformulera och redigera. Och det är det senare som bör få ta tid.

Det de flesta tänker på när de hör ordet "skriva" är formulerandet. Att ta ett tomt papper och fylla det med ord, tills en text har uppstått. Upprepa med rilltäckligt många tomma papper, och en bok uppstår - instant författarskap, så att säga. Det är ju trots allt så det ser ut på film, och ibland är det svårt att komma ihåg att filmer använder vissa konventioner för att antyda processer som inte riktigt kan fångas i visuella medier.

Så som, säg, textredigering. Och det är redigeringen som tenderar att ta mest tid i skrivprocessen, kontraintuitivt nog.

Närhelst folk frågar mig om hur de kan börja skriva fortare, så brukar jag säga - skjut upp redigeringen! Tysta den inre kritikern, och låt orden flöda ut utan att bry dig om rim, reson, sammanhang eller ens grammatik. Inte för att de inte är viktiga, utan för att det är bättre att ta sådana saker i redigeringsprocessen i stället för vid formulerandet. Det största hindret en författare möter är tanken "ser det här verkligen bra ut?".

När det där tvivlet sätter in, saktar saker och ting ner. Ibland stannar de upp helt och hållet. Och att stanna upp helt och hållet är motsatsen till att skriva. Om du känner tvivlet anfalla - skjut upp det! Ta fram det i redigeringen i stället, så att det blir mer inlägg än dåligt självförtroende.

Att skriva ett inlägg tar inte överdrivet lång tid. Egentligen. Om du övar upp din fingerfärdighet så kan du skriva ett lagom långt inlägg på en kvart. Mängden ord den mänskliga anslutningen till ett tangentbord kan producera är oroväckande högt - men skrivande är inte en industriell process. Mycket är inte detsamma som bra, och du kommer att vilja förädla dina ord en smula i efterhand.

Först genom att korrläsa. Se ifall saker är rättstavade, grammatiskt korrekta och inte råkar säga att du är en engagerad nynazist. Det blir en smula pinsamt annars.  Därefter genom att se ifall delarna sitter ihop, om inledningen leder till mittenpartiet och om slutet håller med resten av texten. Varje inlägg är en enhet, och om orden inom ett visst inlägg säger emot varandra så kommer dina läsare att bli aningen förvirrade av det de ser.

Och sist genom att leta länkar som skulle kunna passa i inlägget. Kanske bland vänner som skrivit nytt på sistone, kanske bland andra som skrivit om samma sak, kanske i nätets arkiv om du känner dig ambitiös. Oftare än inte brukar detta steg ta längre tid än både formulerandet och redigerandet, märkligt nog, eftersom jag läser vad andra har sagt och inser att - hmm, det här ställer det jag just ska säga i ett nytt ljus. Och vips så är jag tillbaka i redigerandet igen.

Att blogga är en social sport.

Ni som minns del tre kommer ihåg att det gäller att göra tid för bloggskrivandet i sin vardag. Det här spelar in något oerhört i detta - och om du inte är försiktig så kanske du finner att du skrivit på samma inlägg lite längre än du tänkt dig. Det kommer alltid att finnas någonting att förbättra, någonting som kan förädlas med en länk, någonting som kan förtydligas - någon aspekt eller nyans som kan uppgraderas. Detta ingår i texten som medium, och det är ytterst sällan vi skriver någonting som är Perfekt. Men vi har inte riktigt hela dagen på oss att skriva ett inlägg, och det finns alltid någonting annat som behöver göras.

Vad vi vill göra är att finna en balans mellan redigering och publicering. Läsarna vill inget hellre än att läsa nästa inlägg, och på något plan gäller det att komma till den punkt där en tycker på "publicera". Å ena sidan blir det sällan som vi tänkt oss om vi skriver ett inlägg rakt upp och ner, och vi lämnar läsaren med ett annat intryck än vi tänkt ge dem. Å andra sidan kan vi inte spendera ett halvår på att skriva ett enda perfekt inlägg - även om det skulle bli den bästa novellen på fem hundra ord som världens någonsin skådat. Vi har en rytm att följa, en vardag att leva och en ivrig läsarskara att förnöja.

Å ena sidan kan saker alltid bli bättre; å andra sidan finns det ett läge som är bra nog. Perfektion är det färdigas värsta fiende.

Låt skrivandet ta tid. Använd de knep som fungerar för dig för att ta dig förbi övergången mellan tomt dokument och textfullt dokument, och låt sedan din känsla för stil och grammatik vägleda dig i ditt redigerande. Och när du antingen känner dig klar eller måste hämta barnen och inte kan skriva mer - publicera.

Det viktigaste är trots allt att nästa inlägg händer. Allt annat är överkurs.

Piratkopiering - i artisternas intresse

När en diskuterar frågan om piratkopiering så ligger det alltid en latent motfråga på lur och väntar på ett tillfälle att göra entré. Det är inte frågan om vad det betyder för ett samhälle att övergå från fysisk till digital distribution, och om detta har några konsekvenser för vår uppfattning om hur kultur går till, utan den mer prosaiska frågan om hur artisterna ska få betalt.

Varken jag eller Piratpartiet är överdrivet intresserade av den frågan. Varje affärsmodell måste ställa sig den, och de som lyckas svara på den är också de som blir lönsamma i längden. Månne lärde vi oss under IT-bubblan att det går att vara lönsam även utan att svara på den frågan, men då enbart på väldigt kort sikt. För den som vill vara kvar om tio år så gäller det att analysera, konkretisera och utföra - vad det än handlar om.

Vad vi däremot är mer intresserade av är att inte åtala femtonåringar för någonting de och deras vänner gör i vardagen. Det kommer förvisso att ske ytterligare förändringar av ungdomars beteenden, men hur mycket annat som kommer förändras så är fildelningen här för att stanna, på gott och ont. Och när någonting är här för att stanna så fungerar det inte att lagstifta bort det - som med tidvattnet, lågkonjunkturer eller den berövliga jazzmusiken.

Det som händer när piratkopiering kriminaliseras och drakoniska åtgärder för att upprätthålla lagen sätts in är inte att folk tänker "oh, shit, bäst att sluta". Snarare uppstår det helt plötsligt incitament att bli desto bättre på att kryptera och på det stora hela lära sig knepen för att undvika statens vakande öga. Det börjar falla sig naturligt att staten är ute efter att sätta dit en, vilket är förödande för en ung människas tilltroende till samhället och det politiska.

Polisen blir inte en beskyddare, utan en fiende.

Du anar hur detta sedan sprider sig till andra aspekter av vardagen. Den som redan har brutit mot en lag en gång har ett mindre mentalt avstånd till tanken att bryta en till än den som aldrig brutit ens hastighetsgränsen. Och eftersom myndigheterna bevisligen redan är på jakt efter en, så blir det ju inte direkt värre om de får ännu en anledning att göra det. I ett binärt system är ett plus ett är fortfarande ett.

Hur artisterna ska få betalt känns onekligen som något av ett sidospår.

Det som stör mig mest med den frågan är inte blindheten inför hur rättsmedvetandet fungerar. Nej, det som stör mig mest är att den utan vidare förutsätter att artister är ekonomiskt handikappade och inte kan utforma en affärsstrategi på den nya marknaden. Avståndet mellan köpare och säljare har aldrig varit kortare, och det finns ingen brist på nya affärsmodeller som framgångsrikt lyckas tjäna både pengar och nya fans för artister som bara lagt ner en smula energi på att anamma dem. Någonstans i den där frågan förutsätts det att artister är ontologiskt oförmögna att analysera, konkretisera och utföra.

Det är respektlöst inte bara mot de ungdomar som sätts i fängelse för ickebrott, utan även mot de artister i vars namn de skickas dit.

Den nya tidens avtryckare

Det går att göra ett ganska starkt case för att kombinationen av modern informationsteknologi - särskilt i dess bärbara form - och vardagen innebär nya former av motstånd. Vi kan med Virilio påpeka att det förra har ett militärt ursprung, och att många av dess (o)uttalade antaganden av militär karaktär lever kvar i den vardagliga användningen. Inte nödvändigtvis för att det är det mest effektiva sätt att tänka på saken, utan för att när ett sätt att se på saken väl satt sig så är det enklare att haka på än att radikalt tänka om saken från början igen.

Revolution är, över lag, mer skitjobbigt än det verkar, och tenderar därför att låta bli att hända oftare än inte.

Det är med dessa ögon jag läser Expressen korta text under rubriken "Fuskåkarnas nya vapen". Ni ser direkt att ordet vapen förekommer - och med lite bredare vision vänsterut ser ni även att ordet "nya" står precis bredvid. Vilket antyder att det funnits gamla vapen, och än mer att det pågår någon slags konflikt mellan fuskåkarna och den kontrollinstans som ska göra någonting åt fusket. Och att vi vanliga personligheter bör börja oroa oss för denna till synes pågående kapprustning mellan de tu faktionerna.

Nya vapen torde generera nya motvapen. Det ligger i konfliktörernas intresse.

Now, du behöver inte vara partisk åt endera sida för att börja bli smått orolig över att det offentliga rummet börjar militariseras mentalt. Du behöver inte ens vara delaktig för att åsynen av personer som antingen givits eller tagit sig extraordinära befogenheter att ingripa mot sina motparter i vardagen ska börja framstå som ett inte helt sunt inslag i vardagen. Du behöver inte ens delta för att råka hamna i korselden.

Hur digital den än är.

Det sägs att krig varit en motor i uppfinnandet av det mesta vi känner i termer av teknologi. Den stora frågan är dock - är det verkligen nödvändigt att förvandla kollektivtrafiken och vardagen till en krigszon?

Tänk på barnen.

En spaning om budgetansvar

Höstmötet närmar sig med vardagens stormsteg, och jag anar att förslaget om att byta ut namnet "Piratpartiet" till någonting annat kommer att dyka upp även den här gången. Och röstas ned med lika överväldigande övermajoritet som alla förra gånger, men skam den som ger sig.

En tanke vore att byta namn till Budgetpartiet. Inte nödvändigtvis för att budgetar är mer spännande än pirater, utan för att det på så många olika sätt och vis är vad PP står för i praktiken, om vi tar konsekvenserna av deras politik på allvar. Tillåt mig att ge tre exempel på detta.

Exempel 1: att övergå till fri mjukvara i det offentliga. Det kanske verkar vara en ideologiskt motiverad övergång, men även den mest aideologiska administratör kan se fördelarna när förslaget möter budgetramarna. Ofri/licensierad mjukvara kostar nämligen pengar, medan fri mjukvara inte gör det. Och när den stora budgetkniven ska användas på stora, svåröverskådliga organisationer så är det oerhört tacksamt att använda den på ett sådant sätt att onödiga utgifter skärs bort medan mer nödvändiga sådana behålls.

Exempel 2: massövervakning finansierar inte sig självt. Faktum är att den inte ens uppfyller det syfte den sägs uppfylla, och tvärtemot orsaker en hel hög oavsiktliga (och oönskade) bieffekter. Utan vidare ideologi kan vi konstatera att det är en direkt misskötsel av skattepengar, och att det finns bättre sätt att förvalta det offentligas tillgångar.

Exempel 3: det kostar ohemult mycket pengar att kriminalisera en hel ungdomsgeneration, och med ett rättsväsende som redan går på knäna ekonomiskt finns det all anledning att tänka strategiskt när det gäller brottsbekämpning. Rättvisa ska få ta både pengar och tid i anspråk, men när verkligheten möter budgeten så mår både samhället och den allmänna rättskänslan bättre om inbrott prioriteras mer än fildelning. För att inte tala om att statsfinanserna mår bättre om blivande civilingenjörer inte får sin studiegång förstörd av fängelse och/eller enorma skadeståndsbelopp.

Om vi skalar bort allt tal om medborgerliga rättigheter, personlig integritet, fri kunskap, delad kultur och allt annat ideologiskt krimskrams, så står Piratpartiet i praktiken för en uppgradering av statsfinanserna. Lite mindre okynnesspendering på saker som inte ger önskad effekt, och lite mer prioritering på de där sakerna som faktiskt betyder någonting i längden.

Jag tror Reinfeldt, som de senaste åren fört en politik som går ungefär tvärtemot allt vad Budg- Piratpartiet säger skulle säga någonting om att "ta ansvar", om vi tog oss tid att tweeta upp hens kontor.

Den uteblivna effekten

En regel som är bra att komma ihåg är att ju effektivare system blir, desto känsligare blir de. När saker är måttligt effektiva så märks det inte lika mycket när störningar händer - ineffektiviteten äter så att säga upp störningarna. När effektiviteten börjar närma sig någon slags maxpunkt, dock, är varje liten störning och extra moment desto brutalare - särskilt när de innebär att det effektiva maskineriet måste stanna upp om ens för några ögonblick, och vare sekund kostar ohemult mycket pengar i uteblivna inkomster.

Ett omedelbart exempel är förstås en högt raffinerad fabrik, där det räcker med att en (1) komponent hakar upp sig för att helheten ska stanna upp. 

Ett lite mer pedagogiskt exempel har med posthantering att göra. Låt oss säga att det finns ett antal postsorteringscentraler utspridda över landet. Alla måste ha sina egna lokaler, sina egna lokalt anställda och allt det där som tillkommer med att sortera post. Rent ekonomiskt innebär det massor av kostnader för personal, maskiner, lokaler och dylikt.

Nu är ekonomin allt annat än maximalt effektiv, så en synnerligen effektiv effektiviseringskonsult kallades in i bilden för att råda bot på situationen. Och säger - hey, ni kan spara massor av pengar om ni slår ihop alla lokal sorteringscentraler till en enda brontocentral! Tänk bara - mindre kostnader för lokaler, maskiner och lokal administrativ personal! Och det kanske till och med går fortare att sortera brev!

Sagt, räknat och gjort. Vi har nu gått från många till en sorteringscentral, och effektiviteten gick faktiskt upp - mer brev blev sorterade för mindre pengar, Och det gick faktiskt fortare att sortera breven, när saker väl kommit igång. Fait accompli.

Låt oss nu kasta in en sko i maskineriet, och säga att det är terrorister i farten. Terrorister som bombhotar den effektiva brontocentralen, och tvingar den att utrymma tills bomben är funnen och desarmerad. Under tiden läggs ner all brevsortering ned, och effektiviteten går från max till noll på nolltid. Ytterst få fick post dagen efteråt.

Om det hade hänt vid en av de lokala (men numera nedlagda) centralerna så hade effekten inte blivit så stor. Ett visst geografiskt område hade inte fått brev dagen efter, på sin höjd, och störningarna hade inte varit lika omfattande som de blev vid brontocentralen.

Effektivitet odlar sin egen känslighet.

Det är i det ljuset en bör se sin egen insats i det (post/sen)moderna medieklimatet. Att räkna sig i termer av besökare och sidvisningar är en sak, och vad en än gör så finns det förmodligen effektivare sätt att dra in bäggedera. De flesta av oss har dock relativt låga siffror på den skalan, och det är på det stora hela rätt okej.

Den stora fördelen med sociala medier är inte bara att vanliga människor kan nå miljardpublik från vardagsrummet. Det är inte effektiviteten och stordriften som är huvudpoängen, utan den där lokala distributionen. När de stora aktörerna hotas eller utsätts för störningar, så dras inte det offentliga samtalet som sådant för en effektiv nedsläckning. Det fortsätter ändå, i mindre skala. Och om terrorister, lobbyister eller varför inte gamla ohederliga politiker får för sig att kasta in en träsko i etablissemanget -

Tja. Vem har sagt att det demokratiska samtalet måste vara effektivt?

Igår fungerar inte idag heller

Jag hade lite tid över innan #ringdans, så jag tog Mothuggs uppmaning och läste Enzensbergers essä Svensk höst i samlingen Ack Europa!. Hen beskriver den smått bortglömda episoden i Rålambshovsparken 1982, där ett stort antal ungdomar spontant samordnades för att - tja, det gick. Någon hade upptäckt en bugg i telefonnätet, där den som slog ett visst nummer kunde prata gratis med andra som slagit detsamma. Givetvis spred sig detta som en telekommunikativ löpeld - att internet inte fanns var inget hinder, snarare en bidragande faktor. Och innan någon visste ordet av hade det spontant bestämts att, okay, vi samlas där och då. Och samlande hände - tills det nästan var ett fyrsiffrigt antal ungdomar på plats.

För att citera Enzensberger: "helt vanliga skolungdomar, inga organiserade motorcykelgäng. Inte heller stadens fåtaliga punkare och anarkister var representerade annat än med några få ombud. Oavbrutet dök nykomlingar upp ur tunnelbanans djup. Ingen visste var de kom ifrån och vad de hade för avsikter. De tycktes inte demonstrera för eller mot något. De bara fanns där [...]". (s. 14)

Strax efteråt ansamlades polisen i respons. Uniformer, batonger, hundar. Ni kan ana att stämningen snabbt blev aningen mer spänd, och att känslan av spontan samhörighet övergick i desto mer motiverad samhörighet. Inom kort flög batonger, hundar och stenar genom luften.

Enzensberger: "Deras brott bestod helt enkelt i att de inte hade utnyttjat någon av de institutioner som inrättats för detta ändamål. Hade de vänt sig till rätt instans med begäran om att få organisera ett gruppmöte för dåligt målinriktade, svagt motiverade, normlösa ungdomar, så hade man inte bemött dem med polisbatonger utan med subventioner. Skaror av socialarbetare, förmyndare och fritidspedagoger skulle ha satts i rörelse för att hjälpa dem fram till en socialt önskvärd form av kommunikation." (s. 15f)

Ni anar skillnaden här. Å ena sidan batonger och hundar, å andra sidan all hjälp som tänkas kunde. Och jag tror ni också har en aning om att det kanske fortfarande föreligger på samma sätt än idag, de nästan trettio år som skiljer nu från då.

Det får mig att undra - vad hade hänt om Pirate Bay struntat i hela underdog-mot-systemet-retoriken, och i stället frammålat sig som ett socialt ansvarstagande projekt för att aktivera ungdomar på glid? Vad hade hänt om piratrörelsens allra tidigaste personligheter lagt manken till att appropriera den sociala välfärdens resurser, snarare än att anamma anarkismens självpåtagna (men materiellt ack så fattiga) konfrontativa utgångspunkt? Vad hade hänt om fildelning var ett verktyg i socialarbetarens snarare än aktivistens verktygslåda?

Det borde inte vara helt omöjligt att tänka om det hela en smula, så här efteråt.

Vi står inför en ny samtid, som har fräckheten att vara någonting annat än helt ny. Om den vore helt ny skulle det finnas en möjlighet att gamla lösningar skulle kunna fungera även under nya förhållanden. Nu är den bara lite ny, och lösningar som inte fungerade igår fungerar inte idag heller. Hur en än vrider och vänder på saken.

Eller, för att avsluta med en retorisk fråga a la Enzensberger: "Vad har man annars hundpatruller till?" (s. 15)

När nyheter skapas

Jag tror nyheten om Petzälls hopp har nått dig nu, och att detaljerna är i full färd med att formuleras i viss utförlighet på andra platser. Jag tror minsann vi kommer att få se spekulationer om anledningar, orsaker och bevekelsegrunder - de flesta av uttalat personlig karaktär.

Det sista beror på att medierna älskar en personlig story. Om det går att åskådliggöra någonting som ett personligt öde, så kommer det att göras, och det eftersom ett dramatiskt skeende drar fler läsare än ett mer abstrakt sådant. Och det vore direkt dumt av en institution som sysslar mer med analys av målgrupper än med analys av sakfrågor att ta den abstrakta vägen.

Och det finns onekligen uppslag för dramatiska läsningar av händelsen.

För oss som inte är gammelmediala, och därmed inte har några större behov av att bry oss om den politiska ekonomi som föregår bakom kulisserna, är historien av ett mer etiskt slag. Vi är inte förutbestämda att spela det dramatiska kortet, och har sålunda ett val när vi försöker besvara frågan - vad ska jag skriva om nyheten om Petzälls hopp?

Det är fullt möjligt att gå den dramatiska vägen. Det är ett reellt alternativ. Att spekulera i anledningar och orsaker, och på det hela taget anlägga ett dokusåpeperspektiv, finns med som giltigt val. Ingen kan trots allt hindra en från att skriva det en skriver, och om en är inne i tanken att riksdagen är detsamma som sitt persongalleri - go for it.

Det är förstås precis lika möjligt att gå den mer analytiska vägen. Månne kommer det inte generera lika många sidvisningar, inte dra lika många länkar eller leverera den där punchlinen, men det kommer å andra sidan inte heller skriva in en i åsikten att dokusåpan är samtidens metafor för det politiska.

Det är ett val. Ett sådant som sker lite oftare än vart fjärde år.