Faktiskt. Idag har det publicerats massor av bra inlägg, varav väldigt många av dem är baserade på vår padda "visste du att". Så som hos Emma, och hos Anna, och hos JRL, och hos projO.
Ung Pirat i Karlstad lider tydligen av mer växtvärk än här i Örebro, vilket även det är en källa till optimism. Inte bara för att det samarbete som håller att uppstå mellan Örebro och Karlstad lovar att bli både stimulerande och lärorikt, utan även för att de engagerade ungdomar vi lyckas fånga upp ges en solid grund inför framtiden. Ungdomen bygger framtiden, och vi i Piratpartiet hjälper förstås till.
En annan sak som fyller mig med hopp är Maries kraft- och energisamling. Hur kan jag annat än känna mig pepp efter att ha läst någonting sådant?
En fjärde sak är dessutom Jan-Olofs inlägg om datorspelsidéer. Som den gamle spelnörd jag en gång var - innan retoriken greppade sig med sina ack så bokstavliga metaforer - så är det en ren fröjd att se att tänkandet kring det hela inte är riktigt riktigt borta än.
En sak som icke är att vare sig förglömma eller förakta är att Björn nu hakat på oss här i det bloggosfäriska samtalet. Jag ser onekligen fram emot en veritabel störtflod av nya inlägg som kommer att ösa både från hens skrivande och, än mer, från hens inspirerande ord när de väl är skivna.
Men gladast blir jag ändå av att läsa Ravennas inlägg om den första dagen som fri människa. Här ska inte deppas eller säckas ihop, utan det är nya tag mot nya mål och nya värden på nya tavlor. Framåt!
Thursday, May 6, 2010
Regeringsduglighet, you say?
Alliansen ståtar med ordet "regeringsduglighet" i diverse sammanhang. Kanske för att försöka skryta om de senaste fyra åren, kanske för att försöka skryta i förtid för de nästkommande fyra åren på ett sådant sätt att det framställer dem själva i positivt ljus hur valet i höst än går - dvs genom att framställa sig själva som ett paradigm av detsamma om de vinner, och konstant poängtera bristen på detta hos de rödgröna om de förlorar. I vilket fall som helst så fick ett av Mikaels senaste inlägg, samt Kents bloggdebattutmaning, mig att tänka på både regeringsduglighet och på gamla greker.
Det kanske inte verkar så, men de gamla grekerna var listiga typer. De tänkte nämligen på allt. Både bokstavligen, i betydelsen att inget var för litet för att tänkas närmare på, men också mer metaforiskt, i och med att det finns ytterst lite i den mänskliga och mellanmänskliga tillvaron som de inte aktivt tänkt igenom och på något sätt formulerat någonstans. Jag tänker inte spekulera i varför det är så, utan nöja mig med att påpeka att de hade vissa saker att säga om det här med ledarskap.
En god ledare ska enligt våra visa föregångare ha tre egenskaper: intelligens, handlingskraft och dygd. Ingendera av dessa är vare sig nödvändig eller tillräcklig för att bli en ledare, men de utgör tillsammans nödvändiga förutsättningar för det goda ledarskapet. Eller, med andra ord: du behöver inte vara vare sig smart, handfast eller dygdig för att bli en ledare, men om du vill bli en god ledare så bör du skaffa dig dessa tre saker pronto.
Intelligensens roll är förstås självklar - det är lite småsvårt att agera klokt om en inte vet vad en gör, eller hur detta ska uppnås. Eller ens känner till problematiken som ska göras någonting åt - mänskliga relationer och organisationer är komplicerade saker som kräver ibland väldigt komplicerat tänkande för att förstå.
Handlingskraftens roll är förstås även den självklar. Det gäller ju att omsätta den kanske eller kanske inte befintliga intelligensen i handling, och förmågan att aktivt fösa igång både tankar och människor brukar vara det de flesta förknippar med ledarskapsrollen.
Dygd, däremot, är lite knivigare. Inte minst för att tanken att goda ting kan vara goda i sig själva är väldigt främmande för oss, utan även för att den tyngd som de gamla grekerna lade vid det hela verkar smått överdriven ibland. I sammanhanget innebär det dock en blandning av godhet, visdom, måtta, klokhet, självinsikt och en halv arsenal andra ord på samma tema.
Kort sagt - ett gott ledarskap kännetecknas av att det vet vad som behöver göras, kan få det gjort och, viktigast av allt, vet hur det kan göras med minst skada för samtliga inblandade - på både kort och lång sikt.
Alliansens betoning på regeringsduglighet lägger främst tyngdpunkten på handlingskraft. Deras agerande, däremot, uppvisar inte ett helt dygdigt mönster. Att börja med att bryta mot vallöftet att inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration är inte direkt den mest visa, kloka eller måttfulla sak att inleda sitt regerande med. Det gick utför därefter, med ett radikalt uppbrott mot all tidigare rättslig tradition, där både dygd och måtta slängdes överbord för att staten - eventuellt - skulle kunna få en smula självinsikt.
Problemet med alliansens betoning av regeringsduglighet är att den i och med denna skjuter sig själv i foten. Må vara att den utger sig för att vara handlingskraftig, men att införa massövervakning av folks elektroniska kommunikation, förskjuta våldsmonopolet till enskilda privata aktörer samt nu en gummilag som tillåter polisen att insamla och lagra ungefär vilken information de vill om vem de vill - det är inte direkt ett paradigm av vist utövande av dygd. Även om de lyckas med konststycket att presentera sig som handlingskraftiga, så finns det fortfarande långa vägar kvar att gå för att lyckas med dygdens svåra balansgång mellan mål, medel och samvete. Handlingskraftigt, kanske, men det är varken i linje med vår rättsliga tradition eller någon som helst definition av god statsmannakonst enligt dygdens alla regler.
Nu kanske ni reagerar på att jag ännu inte tagit upp intelligensens roll i det hela, men det beror på att jag faktiskt inte vet vilket som är värst: att de inte vet vad de gör, eller att de vet precis vad de gör men gör det ändå. -
Det kanske inte verkar så, men de gamla grekerna var listiga typer. De tänkte nämligen på allt. Både bokstavligen, i betydelsen att inget var för litet för att tänkas närmare på, men också mer metaforiskt, i och med att det finns ytterst lite i den mänskliga och mellanmänskliga tillvaron som de inte aktivt tänkt igenom och på något sätt formulerat någonstans. Jag tänker inte spekulera i varför det är så, utan nöja mig med att påpeka att de hade vissa saker att säga om det här med ledarskap.
En god ledare ska enligt våra visa föregångare ha tre egenskaper: intelligens, handlingskraft och dygd. Ingendera av dessa är vare sig nödvändig eller tillräcklig för att bli en ledare, men de utgör tillsammans nödvändiga förutsättningar för det goda ledarskapet. Eller, med andra ord: du behöver inte vara vare sig smart, handfast eller dygdig för att bli en ledare, men om du vill bli en god ledare så bör du skaffa dig dessa tre saker pronto.
Intelligensens roll är förstås självklar - det är lite småsvårt att agera klokt om en inte vet vad en gör, eller hur detta ska uppnås. Eller ens känner till problematiken som ska göras någonting åt - mänskliga relationer och organisationer är komplicerade saker som kräver ibland väldigt komplicerat tänkande för att förstå.
Handlingskraftens roll är förstås även den självklar. Det gäller ju att omsätta den kanske eller kanske inte befintliga intelligensen i handling, och förmågan att aktivt fösa igång både tankar och människor brukar vara det de flesta förknippar med ledarskapsrollen.
Dygd, däremot, är lite knivigare. Inte minst för att tanken att goda ting kan vara goda i sig själva är väldigt främmande för oss, utan även för att den tyngd som de gamla grekerna lade vid det hela verkar smått överdriven ibland. I sammanhanget innebär det dock en blandning av godhet, visdom, måtta, klokhet, självinsikt och en halv arsenal andra ord på samma tema.
Kort sagt - ett gott ledarskap kännetecknas av att det vet vad som behöver göras, kan få det gjort och, viktigast av allt, vet hur det kan göras med minst skada för samtliga inblandade - på både kort och lång sikt.
Alliansens betoning på regeringsduglighet lägger främst tyngdpunkten på handlingskraft. Deras agerande, däremot, uppvisar inte ett helt dygdigt mönster. Att börja med att bryta mot vallöftet att inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration är inte direkt den mest visa, kloka eller måttfulla sak att inleda sitt regerande med. Det gick utför därefter, med ett radikalt uppbrott mot all tidigare rättslig tradition, där både dygd och måtta slängdes överbord för att staten - eventuellt - skulle kunna få en smula självinsikt.
Problemet med alliansens betoning av regeringsduglighet är att den i och med denna skjuter sig själv i foten. Må vara att den utger sig för att vara handlingskraftig, men att införa massövervakning av folks elektroniska kommunikation, förskjuta våldsmonopolet till enskilda privata aktörer samt nu en gummilag som tillåter polisen att insamla och lagra ungefär vilken information de vill om vem de vill - det är inte direkt ett paradigm av vist utövande av dygd. Även om de lyckas med konststycket att presentera sig som handlingskraftiga, så finns det fortfarande långa vägar kvar att gå för att lyckas med dygdens svåra balansgång mellan mål, medel och samvete. Handlingskraftigt, kanske, men det är varken i linje med vår rättsliga tradition eller någon som helst definition av god statsmannakonst enligt dygdens alla regler.
Nu kanske ni reagerar på att jag ännu inte tagit upp intelligensens roll i det hela, men det beror på att jag faktiskt inte vet vilket som är värst: att de inte vet vad de gör, eller att de vet precis vad de gör men gör det ändå. -
Wednesday, May 5, 2010
Framtidens skola, framtidens samhälle
Jag minns när jag gick i skolan. I det här fallet minns jag mellanstadiet, då jag var fenomenal på att skolka från vissa mycket specifikt utvalda lektioner. Nämligen gympan. Jag var så fenomenal på detta att jag till och med gjorde det till en oreflekterad vana; och vem som helst som hade besökt skolans bibliotek på den tid vi hade gymnastik på schemat kunde finna mig där, läsandes både det ena, det andra och det tredje. Vissa skulle kanske säga att min obändliga vana att läsa grundades under dessa gymnastiktimmar. Metaforiskt skulle det kunna uttryckas att det var då jag övade upp mina diskursiva muskler.
Jag vet inte riktigt hur de vuxna i min omgivning tänkte på den tiden, men någon någonstans måste ha tänkt att det är bättre att ungen läser än att den inte gör det, ty även om det var mer eller mindre allmänt känt att jag befann mig där och då varje vecka så var det ingen som gjorde några större ansträngningar för att fösa iväg mig till lektionerna. I vilket fall som helst så är det inget som inverkat menligt på vare sig mig, skolan, personalen eller ens samhället så här efteråt - jag tror ingen, någonsin, ens skulle ha fått reda på det hela om jag inte nu hade berättat om det.
Varpå frågan inställer sig - varför berättar jag om det? Det kan inte vara för att kritisera skolgymnastiken, ty utan den hade jag inte kunnat öva upp min läsförmåga. Det kanske skulle kunna vara för att berömma skolbiblioteken, men det hade kunnat göras annorlunda, utan att dra in mina forna skolkarvanor. Nej, det har att göra med ett nytt datasystem som min gode medbloggare Anders Widén nyligen skrev om, kallat Dexter, som loggar varje elevs närvaro in på minuten.
Bokstavligen.
Detta innebär att om en elev kommer någon minut för sent så kommer detta att loggas. Detta innebär också att varje elev som inte kommer för sent också loggas. Alla lektioner, alltid. Eller, för att tala klarspråk: från och med detta systems införande så lever eleverna i ett samhälle som övervakar och registrerar allt de gör. Det finns inget sätt att fly undan, och det finns inte heller något sätt att få förlåtelse. Att komma fem minuter för sent till franskan blir inte ett mindre irritationsmoment som glöms bort efter att eleven med rätta skämts av att stiga in i ett redan fullt klassrum - det blir någonting som registreras och bevaras. För evigt.
Inte nog med att det kan bli lite jobbigt att på arbetsintervjun behöva förklara att en konstant kommit fem minuter för sent på vissa lektioner - av vilken anledning det än må vara - så får även själva det faktum att eleverna ständigt blir övervakade konsekvenser i sig självt. Det blir normaltillståndet, vardag, defaultläge; det är så det alltid har varit, och det är så det alltid kommer att vara.
Även när de slutat skolan. Även när de har blivit vuxna medborgare som - enligt alla definitioner av vad mänskliga rättigheter som någonsin givits - har rätt till ett privatliv.
Är vi verkligen villiga att uppfostra våra barn på ett sådant sätt att övervakning blir norm? Vill vi verkligen ha en skola där 1984 blir det enda årtal de någonsin behöver lära in?
Jag vet inte riktigt hur de vuxna i min omgivning tänkte på den tiden, men någon någonstans måste ha tänkt att det är bättre att ungen läser än att den inte gör det, ty även om det var mer eller mindre allmänt känt att jag befann mig där och då varje vecka så var det ingen som gjorde några större ansträngningar för att fösa iväg mig till lektionerna. I vilket fall som helst så är det inget som inverkat menligt på vare sig mig, skolan, personalen eller ens samhället så här efteråt - jag tror ingen, någonsin, ens skulle ha fått reda på det hela om jag inte nu hade berättat om det.
Varpå frågan inställer sig - varför berättar jag om det? Det kan inte vara för att kritisera skolgymnastiken, ty utan den hade jag inte kunnat öva upp min läsförmåga. Det kanske skulle kunna vara för att berömma skolbiblioteken, men det hade kunnat göras annorlunda, utan att dra in mina forna skolkarvanor. Nej, det har att göra med ett nytt datasystem som min gode medbloggare Anders Widén nyligen skrev om, kallat Dexter, som loggar varje elevs närvaro in på minuten.
Bokstavligen.
Detta innebär att om en elev kommer någon minut för sent så kommer detta att loggas. Detta innebär också att varje elev som inte kommer för sent också loggas. Alla lektioner, alltid. Eller, för att tala klarspråk: från och med detta systems införande så lever eleverna i ett samhälle som övervakar och registrerar allt de gör. Det finns inget sätt att fly undan, och det finns inte heller något sätt att få förlåtelse. Att komma fem minuter för sent till franskan blir inte ett mindre irritationsmoment som glöms bort efter att eleven med rätta skämts av att stiga in i ett redan fullt klassrum - det blir någonting som registreras och bevaras. För evigt.
Inte nog med att det kan bli lite jobbigt att på arbetsintervjun behöva förklara att en konstant kommit fem minuter för sent på vissa lektioner - av vilken anledning det än må vara - så får även själva det faktum att eleverna ständigt blir övervakade konsekvenser i sig självt. Det blir normaltillståndet, vardag, defaultläge; det är så det alltid har varit, och det är så det alltid kommer att vara.
Även när de slutat skolan. Även när de har blivit vuxna medborgare som - enligt alla definitioner av vad mänskliga rättigheter som någonsin givits - har rätt till ett privatliv.
Är vi verkligen villiga att uppfostra våra barn på ett sådant sätt att övervakning blir norm? Vill vi verkligen ha en skola där 1984 blir det enda årtal de någonsin behöver lära in?
Allianståget
Alldeles nyss avslutades Allianstågets besök i Örebro, och kontrasten mellan min vardag och deras version av valrörelse kunde inte göras tydligare. Det var närmast en kavalkad av ensidig kommunikation, megafonbudskapande, självförhärligande och resonemang som i bästa fall skulle kunna kallas grunda. Att jämföras då med mitt närmast maniska tillbringande av tid på campus och i Piratpartiet, där dialog, analys, ömsesidigt bekräftande deltagande och samtalande är huvudingredienser.
Det ömma alliansfolket - som för övrigt gjorde ett stort nummer av att utmåla vänstern som en "kartell", vilket irriterar mitt sinne för intellektuell hederlighet en smula - anser tydligen att valrörelsen går ut på att ställa sig inför en folksamling, tala till den och sedan förklara saken vara biff. Sådana saker som att diskutera med medborgarna, låta dem ställa frågor och kanske till och med låta en meningsmotståndare komma till tals tycks inte vara vare sig på tapeten eller på modet.
Om detta är ett tecken på den valrörelse som komma skall så blir jag ledsen. Vi har inget behov av att vare sig alliansen eller de rödgröna reser land och rike runt och var för sig basunerar ut sina slagord; vad vi har ett behov av är att dialog och diskussion uppstår både mellan partier och mellan medborgare. Och om detta blir en valrörelse i Allianstågets tecken så finns det all anledning att börja oroa sig redan nu - ty de uppmanar vare sig till det ena eller det andra med sitt sätt att föra sig själva på tal.
Tacka vet jag då fikabordspolitik. Ty det är inte bara svårt att vara ensam talare vid ett fikabord - det är dessutom synnerligen oartigt.
Det ömma alliansfolket - som för övrigt gjorde ett stort nummer av att utmåla vänstern som en "kartell", vilket irriterar mitt sinne för intellektuell hederlighet en smula - anser tydligen att valrörelsen går ut på att ställa sig inför en folksamling, tala till den och sedan förklara saken vara biff. Sådana saker som att diskutera med medborgarna, låta dem ställa frågor och kanske till och med låta en meningsmotståndare komma till tals tycks inte vara vare sig på tapeten eller på modet.
Om detta är ett tecken på den valrörelse som komma skall så blir jag ledsen. Vi har inget behov av att vare sig alliansen eller de rödgröna reser land och rike runt och var för sig basunerar ut sina slagord; vad vi har ett behov av är att dialog och diskussion uppstår både mellan partier och mellan medborgare. Och om detta blir en valrörelse i Allianstågets tecken så finns det all anledning att börja oroa sig redan nu - ty de uppmanar vare sig till det ena eller det andra med sitt sätt att föra sig själva på tal.
Tacka vet jag då fikabordspolitik. Ty det är inte bara svårt att vara ensam talare vid ett fikabord - det är dessutom synnerligen oartigt.
Tuesday, May 4, 2010
Proportionalitet
Theodore Dalrymple har väldigt snabbt kommit att bli något av en husgud för min del. Jag upptäckte en av hens bokar på biblioteket - ni vet, så där som vi biblioteksjunkies gör - och därefter hittade jag i snabb ordning två till. Efter det trodde jag att jag hade läst ut det som låg inom räckhåll, men efter att ha gjort mig en snabb koll på det där internet - ni vet, så där som vi internetjunkies gör - så upptäckte jag att det inte bara fanns massor av hens texter där ute, utan även att det fanns dubbelmassor av dem.
I lördags, när många av oss var igång med att demonstrera för fullt, skrev hen om någonting som blir vanligare och vanligare med tiden, nämligen dubbelhakor. Eller, rättare, om buttighetens besvärande utbredning. Fetma börjar bli något av en epidemisk åkomma som drabbar ungefär lika många som en genomsnittlig influensa, och om vi ska tänja liknelsen en smula så kan det nästan sägas att skräcken för bäggedera börjat närma sig pandemiska proportioner. Att agera mot influensa - nu senast svinvarianten - är alltid på tapeten, och att agera mot fetma - även i baconvarianten - börjar bli en allt mer och mer uttalad målsättning.
Vi minns alla det enorma mediedrev som pågick kring H1N1 när det var som värst. Rubrikerna talade om att miljoner skulle smittas, ekonomin skulle lamslås och gav ibland sken av att helvetets portar stod i begrepp att gläntas en smula efter att ha varit stängda för reparation sedan sist. Vilket så här i efterhand kan tyckas lite överdrivet, och väldigt många av oss tyckte att det var väldigt överdrivet redan när det var dagsfärskt. Det fanns dock en väldigt påtaglig känsla av att någonting låg i luften, och denna känsla - vare sig den var befogad eller ej - utgjorde väldigt många gånger en grund för argumentation. Vanligtvis av typen att någonting måste göras åt det hela.
Det finns en viss risk att även fetman kommer att användas som argument för att någonting måste göras. Jag tänker då främst på att staten - som historiskt sett tagit ungefär varje ursäkt som någonsin funnits i bruk - använder detta som anledning för att trampa in på områden som den tidigare varit en smula tveksam till att stövla in på. Helt plötsligt blir det - i det allmänintressets namn, förstås - en sak för staten att diktera vad du och dina vänner äter och inte äter. Helt plötsligt blir dina inköp i affären en fråga för både undersökning och övervakning, och om du råkar köpa felaktiga och/eller onyttiga saker så blir du föremål för statlig korrektion. En utveckling som inte riktigt är helt optimal.
Dalrymple varnar för detta. Jag varnar för detta. Piratpartiet varnar för detta.
Ty även om det är angeläget att få bukt med de allt mer utbuktande bukar som visar sina allt större nunor överallt, så får vi inte tappa sinnet för proportioner. Att vilja agera mot ett uppfattat problem får inte användas som ursäkt för att genomföra omfattande förändringar som när de väl är på plats inte kommer att kunna rullas tillbaka igen. Vi måste, som alltid, se till helheten, och inte låta vår iver ta över vårt förnuft.
Ibland är måtta den bästa lösningen. I mer än ett avseende.
I lördags, när många av oss var igång med att demonstrera för fullt, skrev hen om någonting som blir vanligare och vanligare med tiden, nämligen dubbelhakor. Eller, rättare, om buttighetens besvärande utbredning. Fetma börjar bli något av en epidemisk åkomma som drabbar ungefär lika många som en genomsnittlig influensa, och om vi ska tänja liknelsen en smula så kan det nästan sägas att skräcken för bäggedera börjat närma sig pandemiska proportioner. Att agera mot influensa - nu senast svinvarianten - är alltid på tapeten, och att agera mot fetma - även i baconvarianten - börjar bli en allt mer och mer uttalad målsättning.
Vi minns alla det enorma mediedrev som pågick kring H1N1 när det var som värst. Rubrikerna talade om att miljoner skulle smittas, ekonomin skulle lamslås och gav ibland sken av att helvetets portar stod i begrepp att gläntas en smula efter att ha varit stängda för reparation sedan sist. Vilket så här i efterhand kan tyckas lite överdrivet, och väldigt många av oss tyckte att det var väldigt överdrivet redan när det var dagsfärskt. Det fanns dock en väldigt påtaglig känsla av att någonting låg i luften, och denna känsla - vare sig den var befogad eller ej - utgjorde väldigt många gånger en grund för argumentation. Vanligtvis av typen att någonting måste göras åt det hela.
Det finns en viss risk att även fetman kommer att användas som argument för att någonting måste göras. Jag tänker då främst på att staten - som historiskt sett tagit ungefär varje ursäkt som någonsin funnits i bruk - använder detta som anledning för att trampa in på områden som den tidigare varit en smula tveksam till att stövla in på. Helt plötsligt blir det - i det allmänintressets namn, förstås - en sak för staten att diktera vad du och dina vänner äter och inte äter. Helt plötsligt blir dina inköp i affären en fråga för både undersökning och övervakning, och om du råkar köpa felaktiga och/eller onyttiga saker så blir du föremål för statlig korrektion. En utveckling som inte riktigt är helt optimal.
Dalrymple varnar för detta. Jag varnar för detta. Piratpartiet varnar för detta.
Ty även om det är angeläget att få bukt med de allt mer utbuktande bukar som visar sina allt större nunor överallt, så får vi inte tappa sinnet för proportioner. Att vilja agera mot ett uppfattat problem får inte användas som ursäkt för att genomföra omfattande förändringar som när de väl är på plats inte kommer att kunna rullas tillbaka igen. Vi måste, som alltid, se till helheten, och inte låta vår iver ta över vårt förnuft.
Ibland är måtta den bästa lösningen. I mer än ett avseende.
Monday, May 3, 2010
Goda tider, upptagna tider
Folk skriver som bindgalna borstbindare som nyligen upptäckt dubbelbindande atomer och som därför lägger ner ohemult mycket tid på dubbelblinda experiment. Det är nästan så att jag inte hinner med att bilda mig en uppfattning om vad som händer i världen längre.
Jan-Olof skriver ett första inlägg i en serie om en ny gummilag som är på tal, som i praktiken tycks ge polisen rätt att behandla vilka personliga uppgifter som helst, när som helst och, vågar jag säga det, hur som helst. Intressant och skrämmande läsning.
Mikael skriver om hur vi inom Piratpartiet ibland missförstås av våra ömma samtalspartners, och att detta många gånger är vårt fel att vi inte riktigt når ända fram. Hen gör sedan en samlad ansträngning för att förklara och reda ut begreppen, vilket onekligen alltid är ett stort plus. Kudos!
Niklas skriver tänkvärt om hur vi inte bör acceptera någon som helst kompromiss när det gäller censur, i och med att den i alla former leder till dåliga resultat och - trots uttrycket om att lidande är finhetens följeslagare - ändå inte leder till några som helst positiva effekter alls när allt är sagt och gjort.
I en mer internationell utblick läser jag hos the Mark om hur piratpartiet börjar bli en allt mer påtaglig aktör inom den internationella politiken. Yarr!
Caspian skrev - för att avsluta denna runda - för tid sedan en mycket underlänkad serie om upphovsrätt, som förtjänar att läsas lite mer än den redan har gjort. Så go for it!
Nu ska jag ansluta mig till mina skrivande kollegor och skriva klart den däringa hemtentan som ska in senare idag. Den är ond och bråd, men den är ännu inte död, och detta skulle kunna vara något av ett problem.
Vi ses på andra sidan!
Jan-Olof skriver ett första inlägg i en serie om en ny gummilag som är på tal, som i praktiken tycks ge polisen rätt att behandla vilka personliga uppgifter som helst, när som helst och, vågar jag säga det, hur som helst. Intressant och skrämmande läsning.
Mikael skriver om hur vi inom Piratpartiet ibland missförstås av våra ömma samtalspartners, och att detta många gånger är vårt fel att vi inte riktigt når ända fram. Hen gör sedan en samlad ansträngning för att förklara och reda ut begreppen, vilket onekligen alltid är ett stort plus. Kudos!
Niklas skriver tänkvärt om hur vi inte bör acceptera någon som helst kompromiss när det gäller censur, i och med att den i alla former leder till dåliga resultat och - trots uttrycket om att lidande är finhetens följeslagare - ändå inte leder till några som helst positiva effekter alls när allt är sagt och gjort.
I en mer internationell utblick läser jag hos the Mark om hur piratpartiet börjar bli en allt mer påtaglig aktör inom den internationella politiken. Yarr!
Caspian skrev - för att avsluta denna runda - för tid sedan en mycket underlänkad serie om upphovsrätt, som förtjänar att läsas lite mer än den redan har gjort. Så go for it!
Nu ska jag ansluta mig till mina skrivande kollegor och skriva klart den däringa hemtentan som ska in senare idag. Den är ond och bråd, men den är ännu inte död, och detta skulle kunna vara något av ett problem.
Vi ses på andra sidan!
Saturday, May 1, 2010
Första maj
Första maj börjar närma sig sitt slut, och socialismens skugga drar sig tillbaka efter att stilla ha påmint världen om att hotet om revolution fortfarande ligger kvar i någon slags latent manifestation. Efter en kort stund i rampljuset tycks den dock få feber och behöva vila ut i ett år till innan den känner sig frisk nog att ta sig an den samhälleliga scenen igen. Huruvida detta beror på att folk har ambitioner att driva sjukhus i vinstsyfte eller inte bör nog lämnas osagt.
Ett av de största problemen med arbetarklassens revolution är att det inte direkt finns någon arbetarklass som kan ställa sig på barrikaderna och med hög röst utbrista att den kamratliga andan nu kräver ett kamratligt delande av det svåra arbetet att montera ner kapitalismens orättvisor. Det må traditionellt sett vara arbetarklassen som på avlönad dagtid monterar ihop dessa, men även om första maj nuförtiden är en röd dag så finns inte längre det revolutionära självmedvetande som behövs för en massornas resning mot de förtryckande utsugarna. Och även om det funnits så vore det ett synnerligen falskt medvetande, då arbetarklassen inte längre vare sig finns eller, än mindre, är ett dugg intresserad av att revolutionera någonting alls.
Det största problemet med denna revolution är att dess subjekt har förflyttats från att vara arbetarklassen till att vara underklassen. Det som definierar arbetarklassen är, som varje marxistisk läsare vet, relationen till produktionsmedlen. Det som definierar underklassen är däremot att de över huvud taget inte har någon direkt relation till produktionsmedlen. Arbetarna definieras av att vara arbetare, medan underklassen definieras av att inte vara det. Och i och med att subjektspositionen förflyttats från reellt existerande arbetare till surreellt existerande ickearbetare så har revolutionen blivit just så - surreell.
Ty revolutionen har inte längre några ambitioner på att realiseras. Och hur skulle den kunna göra det? Skulle den armera några partisaner på en ås i Medelpad, ockupera en bit mark och förklara revolutionen vara i full gång? Och vem skulle i sådana fall mobiliseras av denna revolutionens insteg i verkligheten? Och, än mer, hur effektivt skulle det vara? Vilken nytta gör fysisk revolution i ett sammanhang där det fysiska inte längre är primärt ens för de arbetare som sysslar med det?
Detta hindrar förstås inte revolutionen från att ha både reella och surreella konsekvenser i vår vardag. Som figur i diverse fiktionära och litterära sammanhang utgör den en påtaglig karaktär, precis som gudarna och musorna som invokerades i början av de hjältedikter som våra antika greker en gång skaldade. Den utgör en så pass närvarande figur i så många sammanhang att det är mer eller mindre nödvändigt att känna till den för att inte bli akut konfunderad över att den helt plötsligt intar en huvudroll i de mest oväntade av situationer - så som på de allra flesta gator och torg i Sverige idag, där så väldigt många firar dess minne - och, än mer, att de aldrig någonsin behöver ta del av dess tillblivande.
Revolution har aldrig stått på Piratpartiets lista över saker att göra. Ändå återfanns vi på många gator och torg idag, bland annat i Örebro, Göteborg och ett antal andra städer där revolutionens fiktion firades. Detta för att vårt mål är att påverka folk med demokratiska medel, och än mer att uppmana dem att använda de demokratiska medel som står dem tll buds för att forma sin egen vardag. Dels, förstås, på valdagen, men också de övriga 1460 dagarna mellan dessa högtider.
Ty demokrati omfattar alla. Så väl underklass som arbetarklass - och medelklass och överklass. Och än mer hårdkokta marxister, dito liberaler och likaledes dito mittenpersonligheter. Och män och kvinnor. Och alla därimellan. Alla dagar.
Det är synd att det ibland uppfattas som någonting revolutionärt att påpeka detta. -
Ett av de största problemen med arbetarklassens revolution är att det inte direkt finns någon arbetarklass som kan ställa sig på barrikaderna och med hög röst utbrista att den kamratliga andan nu kräver ett kamratligt delande av det svåra arbetet att montera ner kapitalismens orättvisor. Det må traditionellt sett vara arbetarklassen som på avlönad dagtid monterar ihop dessa, men även om första maj nuförtiden är en röd dag så finns inte längre det revolutionära självmedvetande som behövs för en massornas resning mot de förtryckande utsugarna. Och även om det funnits så vore det ett synnerligen falskt medvetande, då arbetarklassen inte längre vare sig finns eller, än mindre, är ett dugg intresserad av att revolutionera någonting alls.
Det största problemet med denna revolution är att dess subjekt har förflyttats från att vara arbetarklassen till att vara underklassen. Det som definierar arbetarklassen är, som varje marxistisk läsare vet, relationen till produktionsmedlen. Det som definierar underklassen är däremot att de över huvud taget inte har någon direkt relation till produktionsmedlen. Arbetarna definieras av att vara arbetare, medan underklassen definieras av att inte vara det. Och i och med att subjektspositionen förflyttats från reellt existerande arbetare till surreellt existerande ickearbetare så har revolutionen blivit just så - surreell.
Ty revolutionen har inte längre några ambitioner på att realiseras. Och hur skulle den kunna göra det? Skulle den armera några partisaner på en ås i Medelpad, ockupera en bit mark och förklara revolutionen vara i full gång? Och vem skulle i sådana fall mobiliseras av denna revolutionens insteg i verkligheten? Och, än mer, hur effektivt skulle det vara? Vilken nytta gör fysisk revolution i ett sammanhang där det fysiska inte längre är primärt ens för de arbetare som sysslar med det?
Detta hindrar förstås inte revolutionen från att ha både reella och surreella konsekvenser i vår vardag. Som figur i diverse fiktionära och litterära sammanhang utgör den en påtaglig karaktär, precis som gudarna och musorna som invokerades i början av de hjältedikter som våra antika greker en gång skaldade. Den utgör en så pass närvarande figur i så många sammanhang att det är mer eller mindre nödvändigt att känna till den för att inte bli akut konfunderad över att den helt plötsligt intar en huvudroll i de mest oväntade av situationer - så som på de allra flesta gator och torg i Sverige idag, där så väldigt många firar dess minne - och, än mer, att de aldrig någonsin behöver ta del av dess tillblivande.
Revolution har aldrig stått på Piratpartiets lista över saker att göra. Ändå återfanns vi på många gator och torg idag, bland annat i Örebro, Göteborg och ett antal andra städer där revolutionens fiktion firades. Detta för att vårt mål är att påverka folk med demokratiska medel, och än mer att uppmana dem att använda de demokratiska medel som står dem tll buds för att forma sin egen vardag. Dels, förstås, på valdagen, men också de övriga 1460 dagarna mellan dessa högtider.
Ty demokrati omfattar alla. Så väl underklass som arbetarklass - och medelklass och överklass. Och än mer hårdkokta marxister, dito liberaler och likaledes dito mittenpersonligheter. Och män och kvinnor. Och alla därimellan. Alla dagar.
Det är synd att det ibland uppfattas som någonting revolutionärt att påpeka detta. -
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
