Textmassa eller massa text

Ibland händer det att jag letar upp hylla G i mitt ömma universitetsbibliotek och bläddrar omkring lite i bokarna som står där. Det är ett sånt där utslag av nostalgi som jag drabbas av ibland - ett utslag av det komplicerade slaget, då det rör sig om en nostalgi efter en tid då jag gick omkring och tänkte tillbaka på en tid före denna tid.

Det ironiska i det hela är att jag varit mer intresserad av och läst mer om litteraturvetenskap på senare år än jag var och gjorde i denna bakåtlängtade tid då jag inte var särskilt intresserad av men ändå läste just litteraturvetenskap. Det tycks vara ett återkommande fenomen med de ämnen jag läser, men desto mer med just detta då det var mitt första och, som sådant, den utgångspunkt som alla senare ämnen jämförs med. Särskilt de som innehåller någon form av text.

Jag gjorde för tid sidan en något avrundad uträkning, och kom fram till att om jag skulle lyckas med min ambition att pytsa ut ett inlägg (med lagom stort omfång) om dagen - varje dag - så skulle jag vid årets slut ha skrivit i runda slängar 400 sidor text. Now, jag är den förste att erkänna att jag missar några dagar lite då och då, och ibland även tar mig för att blogga lite när jag inte hinner skriva - men ändå. Tanken är något tillnyktrande, och som den litteraturvetare jag är så kan jag inte låta bli att tänka lite kring huruvida det inte vore lättare att bara sätta sig ner och skriva den där boken på en gång, i ett svep och i en enda sammanhängande enhet.

Efter lite avrundat tänkande kom jag fram till att det finns vissa saker som talar för att det är lättare att skriva 400 sidor blogg, och vissa saker som talar för att det är lättare att skriva 400 sidor bok. Ni vet. Å ena sidan, å andra sidan.

Att skriva 400 sidor blogg har egenheten att varje inlägg kan vara sin egen lilla självtillräckliga enhet, som kanske eller kanske inte har någonting med de andra 364 inläggen att göra. Det går därför att, med en smula kreativitet, ta någonting litet och göra ett inlägg av det - så som, säg, dagens aktuella händelser. Detta är både en fördel och en nackdel. Fördel, i och med att det inte krävs så mycket planering och koordinering; nackdel i och med att det krävs att en varje dag sätter sig ned och funderar över vad som ska skrivas, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Frihet och lätthet att komma igång, å ena sidan, och skrivkramp och generell undran om vad nästa inlägg ska handla om å den andra.

Att skriva 400 sidor bok kräver onekligen en hel del planering - det ska ju trots allt vara en sammanhängande enhet med en början, väldigt mycket mitt och sedan ett slut som belönar läsaren för den ansträngning hen uppvisat. Det går alltså inte att börja i ena änden och sedan pågå tills det blir klart, som med ett blogginlägg; för att det ska bli någonting ordentligt av det hela så måste det till någon slags planering redan från ord ett. Å ena sidan. Å andra sidan så tenderar själva skrivandet många gånger mest vara att fylla i de streckade linjerna som planeringen lade upp, med vissa mindre förändringar om det visar sig att en råkade måla mellan punkt 3 och 7 snarare än mellan 3 och 4. Fördel i att det är lätt att hålla igång tempot när snöbollen väl är i rullning; nackdel i att det krävs en massa fösande för att få igång den.

Det är märkligt, det där, hur en nostalgi efter en tid som flytt kan få en att börja tänka i litteraturvetenskapliga banor igen. Ack. Om ändå jag visste då vad jag vet nu. -

Påsk

Hen dog och återuppstod för dina synder.

Have a cigar and feel good about yourself.

En skattkista för ett sunt leverne

Det har föreslagits att det införs en skatt på socker här i vårt avlånga land. Tanken med denna synnerligen specialinriktade skattehöjning är att den ska vara en avskräckande faktor för folk - speciellt barn - som äter för mycket av det goda och på så vis tjockar till sig på ett obekvämt vis. Det underliggande antagandet tycks vara att om ungen bara har råd med en godisbit i stället för tre så kommer dennes kostvanor att förändras i ett nafs, och folkhälsa uppstå.

Så skulle jag kunna sammanfatta det förslag som lades fram i förrigår. Det är inte en elak och förenklande sammanfattning, även om det skulle kunna synas vara det; det är nämligen den enda sammanfattning som innehåller det mått av naivt önsketänkande som krävs för att förslaget skulle kunna framstå som ett realistiskt alternativ.

Jag har tidigare skrivit om statens funktion, och om vikten med att denna funktion har synnerligen klara och väldefinierade gränser. Det finns vissa saker som staten ska göra, och andra som den inte ska göra, och den ideologiska strid som råder i en fungerande demokrati är den angående exakt var denna gräns går. Antingen är denna gräns en väl vaktad gräns med tillhörande tullstationer, eller så lever vi i någonting annat än en demokrati. Tertium non datur.

Denna gräns flyttas oroväckande långt fram om detta förslag realiseras. Den är ett led i ett (medvetet eller omedvetet) försök att skapa ett regelverk som i detalj reglerar vad du som medborgare får och inte får göra. Må vara att det just idag bara är en mycket specialinriktad skattehöjning, men om en sådan kan motiveras med hänvisning till någonting så luddigt som "folkhälsan" så kan även andra, mer ingående ingrepp i den personliga friheten motiveras med den. När mycket specifika lagar motiveras utifrån dylika diffusa kriterier och vaga formuleringar finns det i princip inget hinder för vilka lagar som kan stiftas utifrån dem - och vips så har den där gränsen klivit in i ditt vardagsrum och börjat välja vad du ska se på teve.



Vad mer kan tänkas kunna motiveras utifrån "folkhälsan"? Well, vi skulle kunna tänka oss ett skattepåslag för folk som inte joggar minst en gång om dagen, och så ett till för folk som inte sover ordentligt, och så ett till för folk som har dålig hållning, och sen ännu ett för varenda grej som är dålig för hälsan och som vi alla går omkring och gör varje dag. Eller varför inte förbjuda folk som aktivt missköter sin hälsa från att använda den offentliga sjukvården? Eller, för den delen, folk som rådar ha "ohälsosamma" politiska åsikter? 'Hälsa' kan ju som bekant vara så mycket mer än en rent kroppslig angelägenhet.

Förutom att sparka upp denna dörr till godtycklig lagstiftning så finns det ett annat problem, och det är - som antytts ovan - att prishöjningar inte fungerar. Se bara på rökarna, som drabbats av skattehöjning efter momspåslag efter skattehöjning och sen moms på skatten - och likt förbaskat finns det ett otal människor som röker två paket om dagen. Now, två paket om dagen blir någonstans i trakterna kring trettio tusen kronor om året - och om rökare har råd att röka för så mycket så lär människor som verkligen vill ha det där godiset ha råd med hur mycket straffskatt du än orkar slänga mot dem.

Nu skulle vi kunna gå längre och bara förbjuda sockerintensiva ätligheter helt och hållet, men grejen är att inte heller det fungerar. Ta bara vilken totalförbjuden drog som helst och fråga dess användare om de har några problem med att få tag på den. Vanligtvis har de full tillgång till den svarta - och på grund av förbudet synnerligen blomstrande - marknaden, och de penningar de lägger på att stilla sin efterfrågan tjänar i sin tur till att öka utbudet av brottslighet.

Så - nej, sockerskatt är ingen bra ide. Dels för att den är ett steg på vår vandring mot ett samhälle som både höger, vänster, mitt och överlöpare kan enas om bäst beskrivs som totalitärt, och dels för att den helt enkelt inte uppfyller den diffusa målsättning som satts upp för den.

Ni får ursäkta om jag låter hård, men demokratin och den personliga integriteten är värd att tas på allvar i alla frågor. Utan undantag. Inte minst för barnens skull. -

Skrivande och bloggande

Väldigt många bloggare där ute blir smått handikappade i sitt skrivande på grund av diverse krav de ställer på sig själva - de ska prestera, de ska uppnå x antal besökare per vecka, de ska hamna på knuffs långa topplista eller nämnas som het bloggare på deras korta dito; de ska en massa saker som de konstant tänker på och som konstant tar fokus från det de egentligen borde göra - blogga.

Eller, rättare sagt, skriva. Ty att blogga och att skriva är egentligen två olika saker - även om bägge består av att formera och formulera (inte nödvändigtvis samma sak) texter. Eller, ännu rättare - aktiviteten "att blogga" involverar inte samma delmoment som aktiviteten "att skriva". Det går att göra en lång utläggning kring endera aktivitet, men jag tror de flesta av er läsare nöjer sig med en kortare beskrivning.

När en skriver så väljer en först någonting att skriva om, letar fram en bra disposition, försöker hitta bra formuleringar, letar efter bra källor att referera till (inte alltid, men ofta nog), kanske tar sig lite tid att läsa in sig kring ämnet, tar reda på saker, gör aktiva val mellan olika metaforer, försöker formulera en bra inledning, hålla mellanspelet intressant och sedan knyta ihop säcken med en bra avslutning. När det är gjort så finns det två vägar framåt - den ena är att konstatera att det skrivna är en text, och sedan vara klar med den. Den andra är att titta på den, förklara vara den färdig till 33% och sedan börja förändra och förbättra den, och sakta men långsamt banka ut alla märkligheter och banka in lustiga vändningar och plötsliga skämt och annat stuffs som hör till en god och intressant text.

Att skriva är med andra ord någonting som tar ett tag. Att uppnå den minimimängd ord som krävs för att ett inlägg ska se respektabelt ut är steg ett - sedan måste den ambitiöse sätta sig ned och skriva om texten både en, två och tre gånger innan den blir riktigt färdig. Att skriva är, med andra ord, lite smått skitjobbigt för den som verkligen går in för det.

När en bloggar, däremot, så kanske eller kanske inte ett visst moment av skrivande ingår, men det är inte ett nödvändigt inslag. Det finns ett antal aktiviteter som hör till bloggandet som har med allt annat än skrivande att göra - pinga, länka, korslänka, bäva, läsa och besvara kommentarer, manuella trackbacks, okynneskommentarer hos andra för att dra till sig trafik, knuffa, pusha, twinglybetande på nya nyheter, tidsplanerandet av när inläggen ska publiceras, intresseväckande taggande, peta in diverse ord i sina inlägg så att Google hittar en, twittra inlägget, posta om det i diverse forum, etc osv.uzw.

Det är som synes en hel del jobb inblandat även i att blogga. Anledningen till att jag gör en skillnad mellan skrivande och bloggande är att det går att göra det ena utan att samtidigt det andra - större delen av det skrivande som pågått sedan skrivkonstens uppfinnande har skett utanför bloggosfären, och jag tror nog vi alla kan hitta bloggar som är synnerligen aktiva men som inte direkt kan kvalificera sig som, well, skriftliga i ordets rätta bemärkelse. Det händer oftare än inte att skrivande och bloggande korrelerar, men korrelation är som bekant inte alltid kausation.

Om vi skulle sätta upp en skala där ena änden är enbart skrivande, den andra enbart bloggande och allt däremellan olika blandformer av skrivande/bloggande, så skulle jag tro att jag placerar mig mer åt skrivandehållet än åt det andra. Min motpol på andra sidan vore nog Yami Panda, och vi ligger precis lika långt från mitten, dvs Thomas Tvivlaren, som tycks lägga ner ganska exakt lika mycket tid åt kringarbetet med sina inlägg som åt att skriva innehållet till dem. Om jag skulle tvingas peka ut en extremrepresentant åt det skrivande hållet så vore det onekligen (ironiskt nog) Clay Shirky, med en ointaglig motsatt kontrapunkt bestående av den namnkunnige Tkj.

Anledningen till att jag tar upp denna skillnad är - för att nu skapa en hopknuten säck där slutet har någonting med början att göra - att jag har märkt att vissa av mina bloggkamrater tänker lite för mycket på bloggandet och lite för lite på skrivandet. Det är en smula irriterande, eftersom jag gillar att läsa det de skriver, - men de blir märkbart sämre när de låter bloggaren inom dem få ta för mycket plats på skriftställarens bekostnad.

Jag nämner inga namn, men om du känner igen dig så är det förmodligen du. -

Första april och tidsandan

Jag gillar första april. Till viss del eftersom jag har humor, men än mer eftersom det är ett oerhört hermeneutiskt, epistemologiskt och existentiellt experiment. Det går liksom inte att lita på någonting någon säger om något, och all den där tillit vi tar för givet till vardags sätts inom parentes. Helt plötsligt är vi ensamma i en värld som inte nödvändigtvis går att lita på ens om det minstaste lilla minsta. Allt är satt på undantag. Ingenting en läser i nyheterna kan tas at face value, ingenting en ser på teve kan litas till förebehållslös, ingenting ens medmänniskor gör står utanför den välgrundande misstankens radie.

Det blir nästan som om det stora flertalet tvingas att på synnerligen kort tid lära sig antingen retorik eller sociologi. Eller, tja, anamma deras kritiska synsätt, åtminstone. Det spelar ingen direkt roll vilkendera, eftersom bägge har en väldigt relativiserande effekt på ens sätt att se på världen. Saker och ting är inte riktigt vad de framstår som, och det finns vanligtvis bakomliggande orsaker och förklaringar till det mesta. Det faktum att en tror på någonting är inte längre ett bevis för att detta någonting är i överensstämmelse med verkligheten - det kan i stället vara ett resultat av en välformulerad men faktamässigt felaktig text, eller av sociala processer vars existens förutsätter att vissa saker är som de är och därför utmålar dessa som absolut nödvändiga.

Det ska förvisso medges att den kritiska blicken framkommer starkare hos sociologen än hos retorikern, men likväl blir den allmängods för en dag när första april inträder. Även om det bara tar sig uttryck i att vi tänker till lite extra när någon föreslår något just den här dagen, så har det ändå en närvaro.

Det läskiga med det hela är dock när aprilskämten är sådana att de hade kunnat framföras som seriösa förslag på, säg, tjugotredje februari. Det antyder inte bara att surrealisterna hade rätt i sitt antagande att världen är en så pass märklig plats att det är lika bra att försöka ge upp den med en gång - det antyder också att misstänksamhetens radie (eller hermeneutik, om du så vill) har en närvaro även i resten av tillvaron resten av tiden. Det är inte så att resten av världen börjar se ut som ett aprilskämt - det är så att första april sakta men långsamt håller på att bli en alldeles vanlig dag som varken behöver förberedas inför eller tänkas annorlunda kring.

Detta är förstås intressant ur ett retoriskt eller sociologiskt perspektiv - vad kan sägas när allting är absurt, och vad orsakar denna absurditet? - men det är en smula oroande ur ett mer allmänt perspektiv. Vad händer exempelvis med demokratin när våra valda representanters utspel mer framstår som aprilskämt än som, säg, genomtänkta förslag vars högsta telos är förbättrandet av samhället som sådant? Vad händer när gällande lagar mer framstår som skämtsamma låtsasförordningar än som, säg, upprätthållare av nationalstatens fundamentala vara och kontinuerliga blivande?

Idag är det andra april. Men det känns ändå som om det är svårt att släppa taget om gårdagen. -

Försök igen, Strömbäck

Det är intressant att vår gode Strömbäck väljer att tala om självreglerande åtgärder i dagens artikel på Brännpunkt. Inte minst för att internet redan idag har ytterst självreglerande system för hanterandet av individer som inte riktigt förstår vad de håller på med men som ändå har synnerligen högljudda åsikter om detta; det går att föra en lång sociologisk utläggning om hur dessa mekanismer fungerar och ser ut, men just idag räcker det med att säga att trollen inte bör matas allt för mycket.

Problemet med dessa självreglerande system som förekommer på internet är att de vanligtvis inte är lika framträdande i den allt mindre del av världen som befinner sig i någon form av utanförskap från nätet. De effektiva sätt att komma tillrätta med människor som av olika skäl inte riktigt hänger med i det sociala spelet finns inte tillgängliga i det interface vi omedelbart träder in i när vi vaknar på morgonen, även om vi med Husserl i bakhuvudet kan åstadkomma någonting liknande, epoche-style.

Eller, med andra ord - vi kan inte utgå från att vår gode Strömbäck håller sig på sin kant och gör sin grej där det inte skadar andra. De självreglerande processer som omedelbart skulle utmåla henom som ett troll som är välkommet tillbaka när hen kan utgöra en rationell deltagare i samtalet finns inte riktigt närvarande, utan vi måste ta till andra metoder för att föra fram samma budskap.

Vår gode Strömbäcks stora trumma är att Ipred hittills inte haft någon effekt på frågan om folks personliga integritet. Det hade kunnat vara en poäng, om det inte vore så att det stora problemet med Ipred innebär ett överflyttande av polisiära befogenheter från stat till privata aktörer, och därmed är mer av ett problem med rättssäkerheten snarare än med integriteten. Må vara att orden slutar på samma bokstäver och kan relateras till varandra, men om vi inte håller isär begreppen så blir det efter hand svårt att påstå att vi fortfarande befinner oss i samma diskussion. Om vi inte är eniga om vad vi talar om så skriker vi bara åt varandra, vilket eventuellt självreglar sig till antingen ett knytnävsbråk eller ett avbrott i kommunikationen som sådan. Ingetdera är helt optimalt.

Vår gode Strömbäcks mindre - men väl avslutande - trumma är att det behövs en fungerande rättsordning på nätet. Detta kan tolkas på antingen två sätt. Å ena sidan så kanske hen är missnöjd med att konstant utmålas som troll i sina besök på diverse nätforum, vilket är förståeligt men även det bredvid poängen. Å andra sidan så kanske hen är missnöjd med den rättsordning vi idag har på internet, dvs densamma som vi har för folk som går omkring på stadens gator nt generellt, med domstolar och åklagare och förundersökningar och grader av misstanke och liknande - och vill omforma denna ordning så att hen inte behöver gå igenom allt det besvär det innebär att gå från stämningsansökan till rättegång.

Ty även om det finns vissa sociala processer som pågår på internet - vilka i sig är mer knutna till den konstanta tillgången på information än till internet som sådant - så är internet fortfarande en del av samhället, varken mer, mindre eller bortom. Lagen (och den mångtusenåriga tradition om rättssäkerhet som förhoppningsvis numera är en automatisk medföljare med den) gäller lika mycket i Fjugesta som på Facebook, och att försöka blanda bort korten på det området är trollande av den värsta sorten.

Och dylikt trolleri har ingenting i en rationell diskussion att göra. Alls.

Glada pudlar och framgångsrika vändningar

Ända sedan Marteus påpekade att bloggosfären gått sönder så har jag varit en smula osäker på saker och tings egentliga tillstånd, och lite smått påbörjat ett ingående granskande av mitt samvetes fint malda mjöl. Ni vet hur det är - en börjar analysera och rannsaka och introspektera och känna av sitt inre och på det hela taget bli väldigt uppmärksam på saker som hänt och händer i ens inre. Har jag verkligen gjort rätt för mig? Har jag varit en god människa? Kan jag stå för mina handlingar i denna vår värld om jag en dag skulle råka hamna inför pärleportens permanenta pallisader?

Månntro om jag inte blev en både glad, lycklig och lättad pudel när jag läste nyheterna i morse! Ni ser, vår gode justitieminister var inte bara genuint ledsen över att ha upprört så många med sitt uttalande angående färgade kuvert, utan hen började - precis som jag - att vandra ner för det samvetskvalande självrannsakandets sanningssägandets silverväg, och upptäckte där - precis som jag - att det inte är helt lätt att avgöra om huruvida en varit god eller inte. Hen är dock storsintare och större i tankarna än vad jag någonsin kommer att vara, och planerar därför att ge alla goda människor en moralisk klapp på axeln och en dito bekräftelse på ens godhet.

I ett drag som närmast kan kallas retoriskt genialiskt så löser hen nu tre problem i ett svep. Det geniala draget är att helt enkelt göra samma sak en gång till, fast med ett stort, officiellt "Förlåt" till alla inblandade inbakat i paketet. Det hela går i sin enkelhet på att skicka ut vita kuvert till alla som är goda och oskyldiga i vårt samhälle, så att alla vi som brottas med vårt vardagliga samvete en gång för alla kan få det bekräftat att, aye, vi får släppa våra bördor en stund och vila i vårt goda samvetes sanningsenliga sinnesro.

Detta är inte bara en moralisk välgärning för alla oss som lider av existentiell ångest över vårt vara i världen, det är också en snygg vändning på kuvertmissförståndet. Och, än mer, det är ett tecken och bevis på att staten faktiskt bryr sig om vårt moraliska välmående.

Så - från och med idag är allt glömt, förlåtet och en del av vår pinsamma men pedagogiskt effektiva historia. Från och med idag vill jag utnämna Beatrice Ask, sittande justitieminister och god människa, till hederspirat på livstid.

We shall overcome, som en klok människa en gång sade. Välkommen ombord! Piratpartiet välkomnar dig!